Inhägnader och allmänningar i digitala miljöer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120417

Den centrala frågan i konflikten mellan upphovsrättsindustrin – främst musik- och filmbranschen samt numera även bokbranschen – och internets öppenhetsförespråkare har under mer än ett decennium lytt på följande sätt: Hur är det möjligt att skapa ekonomiska mervärden på symboliska produkter i form av musik-, film- och textfiler om de cirkulerar fritt på nätet?
         Eftersom inget svar på den frågan har accepterats av upphovsrättsindustrin, har den traditionella kapitalistiska tankefiguren i stället växt sig allt starkare: För att säkra intäkter från kreativa verk, måste lagstiftningen kring upphovsrätten skärpas och möjligheterna att kontrollera att dessa lagar efterlevs måste öka. Således har lagar skärpts och kontrollmöjligheter i form av Ipred inrättats.
         Den starka tankefiguren kan benämnas inhägning. Endast genom att stänga in – reglera, kontrollera, äga – det som man vill kapitalisera, kan ekonomiska mervärden skapas. Motsatsen – öppna allmänningar – genererar enligt denna tankefigur aldrig ekonomiska mervärden.
         Nu har en färsk doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola publicerats, där Peter Jakobsson undersöker denna tankefigurs motsats: Hur kan en medieindustri kapitalisera en verksamhet som baserar sin verksamhet på öppenhet i stället för slutenhet, på allmänningar i stället för inhägnader, på fri spridning av digitalt material i stället för kontrollerad försäljning av digitalt material?
         Avhandlingens titel är dess studieobjekt: Öppenhetsindustrin. Det är en ambitiös och analytisk avhandling, där själva grundantagandet är tydligt: Det är inte självklart att en stark upphovsrätt är nödvändig för att en medieindustri ska fungera på en marknad. Tvärtom vill Jakobsson med begreppet öppenhetsindustrin visa att det går att kapitalisera på digitalt material med en uppluckrad och svagare upphovsrätt.
         Här identifieras tre typer av företag som ingår i det Jakobsson avser med öppenhetsindustrin. Den första är företag som exploaterar användargenererat innehåll på en egen webbplats och finner sätt att generera intäkter på annat än innehållet. Ett exempel är YouTube.
         Den andra typen är företag som enbart bidrar till att distribuera, göra effektivt sökbart och tillgängligöra upphovsrättsskyddat material på internet. Ett exempel är Google; inte enbart sökmotortjänsten, utan flera andra av företagets tjänster – Google Books, Google Scholar med flera.
         Den tredje företagstypen är de som producerar och/eller säljer produkter eller tjänster för användning av upphovsrättsskyddat material, men som inte själva hanterar det. Ett exempel är tillverkare av mp3-spelare.
         Gemensamt för dessa tre företagstyper är att de tjänar på en svag reglering av upphovsrätten, eftersom cirkulationen av digitalt material därmed kan öka på internet.

Med en ideologisk djupdykning hävdar Jakobsson att öppenhetsindustrin har ett visst stöd i de senare decenniernas nyliberala utveckling. Han menar att upphovsrättstraditionen har sitt starkaste fäste i den liberala ideologin och går tillbaka till John Locke för att belägga detta. Den skapande individen och dess verk måste skyddas på marknaden, genom att anknyta till äganderätt och egendom i regleringen av skyddet. Upphovsrätten har alltså långtgående rötter i den liberala ideologin och är därmed svår att bryta.
         Den nyliberala ideologin har inte samma historik, och kan därför betrakta företeelser mer instrumentellt. Om det är möjligt att marknader utvecklas och nya entreprenörer kan berikas genom en uppluckrad upphovsrätt, är det inte bara förenligt med nyliberal ideologi att luckra upp upphovsrätten, utan dessutom nödvändigt. Annars framträder osunda monopol som korrumperar marknaden.
         Öppenhetsindustrin menar alltså i samklang med nyliberalismen att det är marknaden som ska avgöra vilken grad av upphovsrätt som ska gälla för digitalt material – staten eller lagstiftaren ska inte gynna någon av de två industrityperna.
         En annan förutsättning för öppenhetsindustrin är att massans kreativa potential uppvärderas. Upphovsrättsindustrins utgångspunkt är det ensamma geniet; den professionelle författaren, filmmakaren eller låtskrivaren. Helt tvärtemot YouTube, som måste förutsätta att alla människor kan bidra med kreativt innehåll utan att kräva monetär betalning.
         Öppenhetsindustrin erbjuder nämligen andra belöningar. YouTube erbjuder de som publicerar film där en plats i en gemenskap och inte en plats på en marknad (vilket förvisso kan bli en bieffekt). På olika sätt erbjuder YouTube en potential till informationsålderns allt värdefullare vara: uppmärksamhet och popularitet. På detta sätt genereras värden i uppmärksamhetsekonomin genom en växande cirkulation av öppet material.
         Upphovsrättsindustrin skulle å sin sida hävda att detta inte är möjligt, eftersom en avsaknad av kontroll av innehållet gör det omöjligt för marknader att existera, samtidigt som incitamentet för kreatörerna försvinner.
         En intressant och sannolikt för flertalet okänd företeelse analyseras i avhandlingen. EU:s nätpolitik har präglats av ett starkt upphovsrättsskydd. EU har samtidigt en agenda att verka för öppna marknader. Så när Jakobsson analyserar material från EU-kommissionen rörande immaterialrättigheter, visar det sig att det huvudproblem som formuleras är ”Brist på tillgång till kreativt material för spridning på internet och brist på aktiv licensiering av rättigheter på nya plattformar”.
         Annorlunda uttryckt: Förutsättningen för utvecklingen av en fri onlinemarknad är tillgång till kreativt innehåll, men där nuvarande brist kan tillskrivas en sträng upphovsrätt. Emellertid ska inte EU-kommissionen överge idén om en starkt upphovsrätt, utan försöka finna en lösning som kombinerar öppenhet med slutenhet. Det är en paradox, ett dilemma, som svårligen kan kombineras. En öppen inhägnad eller en inhägnad allmänning – vad är det?
         Problemet för EU:s onlinemarknad är främst rättighetsorganisationerna till musik-, film- och litteraturbranscherna. Dessa organisationer företräder ofta nationella intressen och skapar monopolsituationer som går tvärt emot EU:s marknadsideal. I en digital europeisk marknad kan inte sådana inslag tillåtas.

Den stora förtjänsten med denna avhandling är att den på ett övertygande sätt lyfter upp den digitala, kulturella allmänningen till beskådande och debatt. Det görs med samma medel som upphovsrättsindustrin: ekonomi. Inga internetideologiska teser om att information vill vara fri, inte heller något som riskerar låta som piratpartipolitik, utan med ekonomiska mervärden som analytisk grund.
         En annan förtjänst är att Peter Jakobsson inte betraktar informationstekniken och internet som en svart låda, utan visar i analyserna hur teknisk uppbyggnad av såväl webbplatser som nätverk kan gynna såväl öppenhet som slutenhet.
         Genom att exploatera en företeelse som öppenhetsindustrin, lyckas han dessutom bidra till att komplicera relationen mellan ägande och allmänning. Den komplikationen är särskilt intressant när vi har att hantera ett material som är lättkopierat, lättdistribuerat och flyktigt, som det digitala materialet är.