Vällovligt fotoförbud med vaga villkor

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110209

Förslaget till den nya lagen om olovlig fotografering som av regeringen föreslås införas 2012 är intressant, eftersom den visar sig paradoxal. Paradoxen består i att den låter två viktiga principer kollidera: å ena sidan rätten till ett privatliv och personlig integritet, å andra sidan yttrandefrihet och informationsfrihet.
       I promemorian Olovlig fotografering (Ds 2011:1) anges syftet med lagen att skydda enskilda medborgares personliga integritet. Promemorian tar sin utgångspunkt i situationer där människor fotograferas i synnerligen privata sammanhang, som exempelvis toaletter, duschutrymmen, sovrum, sexuella situationer – sammanhang där var och en av oss vill hålla privata.
       Denna typ av fotografering har tidigare varit tillåten. Spridning av den typen av fotografier har dock kunnat lagföras (förtalslagstiftning, personuppgiftslagen). Nu ska det alltså bli förbjudet att ta själva fotografiet, oavsett om bilden sprids eller inte.
       Detta är gott och väl så långt. Men var går gränsen för vilka foton man får ta på andra människor utan deras samtycke? Det är just här som förslaget brister. Den gränsen formuleras alltför otydligt.
       I princip sägs att för att en kriminalisering av fotograferande ska vara uppfylld, måste detta skett utan medgivande av den fotograferade, det måste ha skett på vissa platser som tillhör den fotograferades privata miljö och det måste ha skett i sådana situationer som utgör en kränkning av den som fotograferas.
       Problemet är alltså lagens krav på rekvisit, det vill säga de villkor som måste vara uppfyllda för att kunna lagföra någon med denna lag. Att en lag har som syfte att skydda medborgarnas rätt till privatliv och integritet bör hyllas, men en lag som har integritetskränkning som rekvisit är dömd att misslyckas.
       För vad är en integritetskränkning? Är den detsamma för dig som för mig? Inte alls alltid. En upplevd kränkning är inte detsamma som en kränkning i juridisk mening.
       En lag som har så vaga rekvisit kommer att leda till två saker: Det ena är att utöver de undantag som redan föreskrivs i lagförslaget, kommer det att ställas krav på allt fler undantag, och därmed bli ännu otydligare vilka typer av fotografier som faktiskt förbjuds.
       Jämför med personuppgiftslagen. När den kom 1998 förbjöds i princip alla personuppgifter utan individers samtycke. Efter flera uppluckringar är lagen så tandlös att den knappt är tillämplig.
       Det andra är risken för en självcensur inom bildjournalistiken. Före denna lag kunde man på redaktionen avgöra om en bild är integritetskränkande eller kan publiceras. Med den nya lagen har fotografen någon sekund på sig att avgöra detta, eftersom det är själva fotograferandet som förbjuds.
       När fotografen inte kan veta när en bild är integritetskränkande, kommer sannolikt färre bilder att tas, för att slippa riskera åtal. Även sådana bilder som inte kränker någon.
       Det är en implicit, men allvarlig inskränkning i yttrande- och informationsfriheten.