Fritt flytande 30-årsjubilar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091104

Vad handlade postmodernismen om? Ett ifrågasättande och en upplösning av ett traditionellt förhållningssätt till verkligheten, där själva idén om en objektiv, begreppsligt avbildbar verklighet var i kris och måste ersättas. Där vetandet inte längre bekräftar en statisk verklighet, utan bidrar till att forma en flytande tillvaro. Om du frågar mig.
        En annan uttolkare av det postmoderna kan dock mena att det i allt väsentligt är en estetisk stil; ett konstbegrepp som inrymmer allt och som därmed saknar egenskaper; som ser konst som information i stället för materia.
        Den tredje uttolkaren kan hävda att det postmoderna är en tidsepok i kapitalismens historia; kapitalismens tredje stadium med dess imperialistiska och globaliserande anspråk.
       Hur som helst fyller idén om det postmoderna tillståndet 30 i år. Ett märkligt påstående, särskilt för den som definierar postmodernism som "det förflutnas futurum": Jean-François Lyotard. 1979 publicerade han det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
       Denna essä, som i allt väsentlig handlar om ett tillstånd som rymmer ett antal problem, är ändå portalen till förståelsen av det postmoderna. Därav 30-årsjubileet. Därav en nyutkommen antologi med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? av Sven-Olof Wallenstein (red) (Axl Books) som är en sammanställning av ett filosofiskt seminarium vid Södertörns högskola våren 2009.
        I allt väsentligt vill författarna i boken ställa den temporala frågan: bör vi tala om postmodernism i imperfekt eller i presens? Med andra ord, är de problem som postmodernismen identifierade och diskuterade lösta? Ska vi gå vidare? På intet vis, enligt min tolkning av boken.
        Idén om postmodernism är inte heller bara trettio år, utan går att spåra till Nietzsche dialektik om sanning och lögn, till Kants kritik av förnuftet och kanske till och med tillbaka till Protagoras och hans tes att människan är alltings mått.
        Den allra mest felaktiva föreställningen om postmodernismen är att den skulle vara upplysningsfientlig; att prefixet "post" implicerar ett brott med upplysningstraditionen, det moderna projektet och dess idéer om utveckling, rationalitet och frihet. Ty postmodernismens frihetsbegrepp uppfattar jag som detsamma som upplysningens, i Kants termer: "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet".
        För upplysningen utgörs omyndigheten av religionen och naturen. För postmodernismen utgörs omyndigheten av ett totaliserande system av hur kunskap genereras, enligt Lyotard. (Undertiteln på hans essä från 1979 är A Report on Knowledge.)
        Även om vi inte ska blåsa upp 30-åringen allt för mycket, bör vi för den skull inte avvisa dess grundläggande idéer: förnuftskritiken, kritiken av den blinda utvecklingsoptimismen, kritiken av den instrumentella teknorationalismen – och framför allt tankesystems totaliserande tendenser.
        För att bara nämna ett emblematiskt exempel: Det samhälle som enkelt avfärdar intelligenta utsagor med hänvisning till avsaknad av "evidens" motiverar postmodernismens raison d'être.