Allt är politik – trots allt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081218

Det har länge legat i tiden att staten undandrar sig allt fler ansvarsområden, överlåter till privata aktörer där staten av tradition har varit ensam aktör och framför allt betonar marknadens suveränitet.
     Den osynliga handen, Adam Smiths klassiska begrepp, löser alla problem bäst, menar borgerliga politiker. Inte för att svensk tradition skulle tillåta en nattväktarstat som enbart sköter rättsväsende och försvar, men riktningen är angiven.
     Tills nu. Med filosofen Martin Heideggers begrepp har vi sett ett breakdown i finanskrisens kölvatten. Han menade att många objekt eller företeelser är oss så invanda att de är osynliga, tills de går sönder eller slutar fungera. Då blir vi medvetna om deras betydelse och funktion.
     Politikens betydelse för bilproduktionen, till exempel. Trots en djup konjunkturnedgång lämnar regeringen den osynliga handens politik och bestämmer att den rådande krisen inte är konjunkturell, utan strukturell.
     Gång efter annan sägs att Volvo, Saab och andra biltillverkare misslyckats att leverera vad kunderna vill ha. Därmed måste man omstrukturera sin produktion och drar negativa paralleller till varvskrisen på 70-talet och positiva paralleller till stålkrisen på 80-talet.
     Men hur vet politiker att krisen är strukturell och inte konjunkturell? Har kundernas efterfrågan tvärsvängt på mindre än ett år?
     Eller är detta miljöpolitikens stora chans att driva fram en strukturomvandling, det vill säga tvinga bilindustrin till miljövänligare produkter?

I en annan bransch har en stark strukturomvandling pågått länge, utan några tecken på konjunktursvängningar som orsak. Också i denna bransch struntar politikerna i den osynliga handen och reglerar – men mot strukturomvandlingen.
     När det gäller produktion, distribution och konsumtion av digital kultur har en strukturomvandling pågått i ett decennium. Från branschproducenternas totala monopol på produktionsformer, distributionsformer och därmed makt över konsumtionsformer, till en gräsrotsrörelse som vill främja fri kultur och fri kunskapsspridning.
     Idén om försäljning av digitala exemplar av kulturfenomen som musik och film är på lång sikt lika dödsdömd som produktionen av stora bilar som slukar fossila bränslen.
     Trots det skärper politikerna lagstiftningen i flera omgångar, senast med den så kallade IPRED-lagen, allt för att förhindra den pågående strukturomvandlingen.

Vad som möjligen skiljer dessa branscher åt är att bilindustrin har upplevt ett breakdown, medan den digitala kulturindustrin har tuffat på som vanligt.
     Skillnaden blir därmed, i enlighet med Heidegger, att bilindustrin har begripliggjorts, medan den digitala kulturindustrin fortfarande är svårbegriplig.
     Vad som däremot förenar dessa branscher är att politikerna är synnerligen närvarande och vägrar överlåta något åt den osynliga handen.
     Allt är politik, således. Låt oss inte låtsas om annat.