Den tidsinställda databomben

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 980206


Millenniebomben
Simon Reeve & Colin McGhee
Nya Doxa

DET TYDLIGASTE uttrycket för att år 2000-problemet har tagits på allvar i Sverige var när generaldirektören för Riksförsäkringsverket, Anna Hedborg, krävde att regeringen inte genomför några fler reformer inom socialförsäkringsområdet före år 2000. Orsak: Tillgängliga resurser måste läggas på att säkerställa IT-systemens funktion vid övergången till år 2000.
    År 2000-problemet är på samma gång ett enkelt problem och synnerligen svårt. Problemet består i att årtal i datorprogram har alltid representerats med två siffror i stället för fyra (98 i stället för 1998). Varför? Den vanligast angivna orsaken är att det sparade minnesutrymme, som förr var dyrt.
    När datorer ska använda datum för att beräkna något (t ex ränta) eller styra aktiviteter (t ex tidsstyrda dörrlås) blir det problem när år 2000 plötsligt blir 00 i datorprogrammen.

DETTA PROBLEM betitlar metaforiskt en ny bok, Millenniebomben (Nya Doxa), av de engelska journalisterna Simon Reeve och Colin McGhee. Den bygger på intervjuer och uttalanden av IT-experter, politiker och tjänstemän. De åskådliggör problemet och dess tänkbara – ingen verkar veta – konsekvenser på ett begripligt sätt – med exemplets pedagogik.
    Boken har flera förtjänster, men framstår som lite snabbt och hafsigt ihopskriven. År 2000-problemet benämns exempelvis som ett datorvirus, trots att de själva definierar datorvirus som något helt annat. Förvirrande och felaktigt.
    Millenniebomben levererar många tydliga exempel på 2000-problemet. Finansvärlden, banker, försäkringsbolag, militär verksamhet, civilflyg, telekommunikation, elkraft, sjukhus, tillverkningsindustri, handel, myndigheter – all verksamhet där datorer har betydelse kan drabbas.
    Man kan förledas att tro att problemet bara gäller stora administrativa datorsystem med miljontals rader programmeringskod som ska ändras. Så är inte fallet, menar författarna. Alla apparater som innehåller en mikroprocessor kan – ingen verkar veta – omfattas av problemet. Programkod finns inte bara i själva tillämpningsprogrammen, utan även i själva processorn. Den programkoden är dock omöjlig att se eller att ändra på.
    Många mikroprocessorer hanterar datum, även om det inte är uppenbart till vad. Kommer min mikrovågsugn att fungera år 2000? Videon? Hissen? Ingen verkar veta.

DET ÄR emellertid funktioner som lätt kan avläsas om de inte fungerar. Den värsta mardrömmen, menar Reeve & McGhee, är om det uppstår dolda verkningar som inte upptäcks direkt, utan som är synergieffekter av till synes riktiga datorbearbetningar. Och som blir svåra att spåra.
    I Sverige har IT-kommissionen – som första land i världen – skapat en 2000-märkning av datorprodukter, liknande miljömärkning. En grön lapp som säger "Säker 2000" ska garantera att produkten fungerar efter millennieskiftet.
    I en utredning (SOU 1997:12) skriver IT-kommissionen att Sverige sackar efter andra länder, delvis på grund av att problemen är större här tack vare en mer omfattande integration av olika offentliga IT-system. Ett annat problem är att samordning saknas; de flesta system är beroende av att andra system fungerar med avseende på år 2000-problemet.
    Så vad hjälper det om ett visst datorsystem är 2000-säkrat om inte de datorer detta system interagerar med är 2000-säkrade?
    "Frågan är alltför stor, alltför genomträngande och alltför viktig för att överlåtas på datorindustrin", skriver Reeve & McGhee.

DET PÅMINNER mig om ett debattprogram i SVT hösten 1997 där Bi Puranen, framtidsforskare och kvinnan bakom utredningen Kulturnät Sverige, menade att detta är ett ypperligt tillfälle att diskutera konsekvenser av vårt IT-beroende nu och inför framtiden. Visst, tyckte teknikerna och IT-experterna, intressant, men nu bör problemet överlåtas till oss så vi kan lösa det. Tiden är ju knapp.
    Men är det inte den strategin – att överlåta IT-frågor till tekniker – som har föranlett år 2000-problemet?
    Kan man lita på att datorindustrin kan lösa problemet, frågar sig därmed Reeve & McGhee kritiskt. De ställer sig oerhört skeptiska till en bransch, där enligt gjorda studier endast 14 procent av stora programutvecklingsprojekt levereras i tid. 86 procent tvingas flytta fram sin deadline.
    År 2000 är dock en fullständigt orubblig deadline.
    Millenniebomben genererar förtjänstfullt många frågor. Varför tror inte programutvecklare att de program de skapar inte kommer att användas tio år senare, när programmeringsarbete ofta handlar om att ändra och lägga till funktioner i befintliga, ofta gamla program?
    Varför kan vi inte hålla de företag som har gjort datorerna och programvarorna ekonomiskt ansvariga för år 2000-problemet? Problemet har ju varit välkänt länge i IT-branschen.
    Men den fråga som formar sig starkast av att läsa av Millenniebomben rör det faktum att ingen verkar veta vad som kan hända efter millennieskiftet. Vad vet inte vi? Varför vet inte vi?
    År 2000-problemet ser ut att stavas kunskap – inte teknik.