Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960926
Anders R Olsson
IT och det fria ordet myten om storebror
Juridik & samhälle
FLERA DEBATTÖRER hävdar att den nya informationstekniken ställer i dag helt nya krav på den juridiska regleringen av områden där tekniken tränger sig på. Vi måste "tänka bort" industrisamhällets sätt att hantera information, börja om på nytt.
I IT och det fria ordet myten om storebror (Juridik och samhälle) skriver journalisten Anders R Olsson att, visst, juridiken måste ses över, men det är ingen ny fråga.
Sedan slutet av sjuttiotalet har han fört en enveten kamp för att bevara offentlighetsprincipen också när myndigheter datoriserar sina verksamheter. Mest känd är han för att 1991 ha lämnat in en ansökan till Datainspektionen om att på sin persondator få skriva en bok.
(Om en bok skrivs på datormedium och innehåller uppgifter om identifierbara människor är det i Datalagens mening ett personregister.)
Först efter två år (och ett år efter boken publicerats!) kommer beskedet. Nej. Därmed satte sig Datalagen ännu en gång över Tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. Och sådant älskar Anders R Olsson att hata.
Olssons problem i denna bok är hur offentlighetsprincipen urholkas i takt med att myndigheter ökar sin IT-användning.
I en synnerligen polemisk anda utpekas fienden till en sådan informationsfrihet privacy-etablissemanget.
Detta etablissemang är en samling människor som blint försvarar den personliga integriteten, i alla lägen. Dessa menar att samkörning och registrering av personuppgifter i myndigheters informationssystem alltid är av ondo. Datainspektionen hör självfallet till etablissemanget, liksom vissa politiker, forskare och byråkrater i offentlig sektor.
Privacy-etablissemanget framställs som nyliberaler i SAF:s ledband, förespråkande ett samhälle där individen ska bestämma vad staten ska veta om människorna.
Olssons försvar för informationsfriheten blir ett försvar av upplysningens Utopia; ett genomrationellt samhälle, där människorna har befriats från sina fördomar och vidskepelser, där tänkandet är reduktionistiskt och där endast den som har något att dölja har anledning att frukta att få sina förehavanden granskade.
Här kommer en del grodor hoppandes. Olsson skriver att de allra flesta uppgifter om individer är helt ointressanta för både statliga eller icke-statliga makthavare. Men varför samlas de i så fall in? Folk- och bostadsräkningar, till exempel, är ju livsviktiga för samhällets sociala ingenjörer.
Han hävdar vidare som vidskeplig föreställning att 25 uppgifter om en individ lagda tillsammans skulle bli något annat. Skulle holism att synergi kan göra att vi förstår fenomen annorlunda vara någon sorts trollkonst?
Bättre blir det när den polemiken tonas ned. Som till exempel diskussionen om hur vi måste se bortom uppgiftsbegreppet när vi ska tillämpa offentlighetsprincipen.
Om långa och komplicerade utredningar som används till underlag för myndighetsbeslut har utförts manuellt lyder de under offentlighetsprincipen, men inte om en dator gjort jobbet. Men ett datorprogram uttrycker i allmänhet en en viss teori om hur samhället och människor är beskaffade, vilket i högsta grad inverkar på myndighetens sätt att agera.
Om någon med stöd i offentlighetsprincipen vill granska en myndighets agerande, borde därför de datorprogram som använts vid myndighetsutövandet också finnas tillgängliga för granskning.
En riktig tanke, som känns än viktigare när allt fler myndigheter automatiseras, dvs när besluten fattas i högre grad av datorer med regelsystemen inprogrammerade, än av människor.
Om handlingar endast ses som pappersdokument är offentlighetsprincipen enkel att tillämpa, men i datormiljö finns även begreppet potentiell handling. Ett informationssystem som består av en mängd uppgifter kan sammanställa dessa på hart när oändligt många sätt. Varje tänkbar sammanställning är en tänkbar handling.
Både potentiella handlingar och datorprogram är, hävdar Olsson, gåtfullt nog undantagna offentlighetsprincipen.
Flera fall av hur offentlighetsprincipen urholkas på grund av datorisering som beskrivs i IT och det fria ordet, är emellertid omskrivningar från Olssons förra bok på ett likartat tema, Spelrum från 1985.
Ska det tolkas som att antalet intressanta fall har minskat, eller att Olssons ork att gräva trutit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar