Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190315
En av Paul Austers allra bästa noveller heter Why Write från 1996. Paul Auster är åtta år och baseball är livets högsta. Toppspelarna dyrkas. En kväll går han med sina föräldrar på en baseballmatch och efter matchen lyckas han träffa sitt lags största spelare.
På den tiden ägde en autograf av en idrottshjälte det högsta av värden, och Paul lyckades be spelaren om en. Visst, svarade spelaren, om du har en penna att låna mig. Det hade inte Paul. Inte heller hans föräldrar. Inte heller någon av de vuxna i närheten.
”Ledsen grabben. Utan någon penna kan jag inte ge dig en autograf”, sade spelaren. Pauls förtvivlan kände inga gränser. Tårarna rann. Sedan dess har Paul Auster alltid burit en penna på sig. Inte enbart för eventuella autografers skull.
”Har man en penna i fickan finns det en rimlig chans att en dag bli frestad att använda den. Det var, som jag brukar berätta för mina barn, så jag blev författare”, avslutar Paul Auster novellen.
Jag tänker ofta på denna novell och på vad den kan betyda i dag. I helgen är det Littfest. Littfest är en läsningens fest; en fest för oss som har läsarambitioner snarare än författarambitioner. Läsaren behöver ingen penna; läsaren behöver en bok.
Såväl jag som dagens mobilgeneration bär alltid sin mobiltelefon med sig. Vad är en mobiltelefon? En bok, flera böcker, ett bibliotek. Genom att alltid bära mobiltelefonen på sig läser jag i varje situation; när någon är sen till ett möte, i väntrum, på caféet. (Just nu: Överstinnan av Rosa Liksom.)
”Har man en mobil i fickan finns det en rimlig chans att man blir frestad att läsa böcker. Det var så jag blev en läsare”, skulle de som växer upp med mobiler i dag kunna berätta för sina barn om några år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar