Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100213
Metaforen är möjligen det effektivaste retoriska redskapet. Genom att blanda uttryck från olika sammanhang, bildas en bildlig föreställning av en vanligtvis abstrakt företeelse. Att lyckas konstruera bilder eller liknelser som genererar identifikation och konkretion hos mottagaren gör att budskap lättare når fram och lyckas påverka.
De senaste veckorna har (minst) två metaforer med ett visst maktanspråk dykt upp i debatten. För någon vecka sedan meddelade högskoleminister Tobias Krantz att Högskoleverket ska uppdras att granska "hobbykurser" i högskolan. Hobbykurser? Bilden formas. Flugfiske, rosodling, frimärkssamling. Men självfallet inte.
"Hobbykurser" avser kurser som inte når upp till ett akademiskt kvalitetskrav och till högskolelagens krav att högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Sedvanlig kvalitetskontroll. Men med metaforen "hobbykurser" lyckas regeringen omedelbart förmedla en bild som, utan utvärdering eller granskning, utmålar universiteten som anordnare av hobbykurser i hög utsträckning.
Den andra aktuella metaforen är "köttklister", som nu Sverige röstade ja till i EU. Klister? Bilden formas. Karlssons klister, tapetklister, loctite. Men självfallet inte. Det handlar om en helt naturlig process med protein och enzym som får blod att koagulera och därmed hålla ihop köttdelar. Men med klistermetaforen förmedlas (av vem?) företeelsen som något onaturligt och avskräckande.
Det är metaforerna som formar världen mer än något annat. Men inte genom de bilder metaforerna förmedlar, utan det bilderna avser att dölja.
