Demokrati för en elit

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031113

Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons

Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.

Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).

En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.

Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.

Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.

Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.

I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.

Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?

Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.

Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.

Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.

Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.

Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.

Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.

Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.

Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.

Risken är att deltagandet reserveras en elit.