För mycket omvärld, för lite skola

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 981013


Jonas Frykman
Ljusnande framtid!
Historiska Media

DET BLIR alltid intressant när etnologer studerar olika samhällsområden. De kommer vanligtvis med omfattande fältstudier bakom sig, varierar gärna det partikulära med det generella och omkullkastar invanda föreställningar.
    Lundaetnologen Jonas Frykman utgör med boken Ljusnande framtid! (Historiska Media) inget undantag. Han möter nittiotalets skola i kris och ställer den för dagens skolreformatorer lite obekväma frågan: Vad kan vi lära oss från den skolkultur vi så ivrigt lämnar?
    Dagens skolkris ringar Frykman in med att hävda att dagens skola är ännu sämre än gårdagens på att främja social mobilitet – vilket har lett till att den sociala snedrekryteringen till högre utbildning ökar. Trots ökade resurser och fler studieplatser.

ORSAKEN TILL dagens kris bör inte sökas i skolans omvärld utan i dess innersta kärna. Frykman pekar på en alldeles specifik kulturell förändring: Dagens skolkultur inriktar sig på elevens vara; att eleven ska få vara och utveckla den den är, som vore eleven en färdig individ redan i skolstarten, medan gårdagens skolkultur inriktade sig på att eleven skulle bli något – eleven skulle förändras, överskrida det eleven var, för att bli något annat.
    Med denna distinktion levererar Frykman det viktigaste inlägget i skoldebatten på flera år.
    För att förstå gårdagens skola är motsatsernas spel ett viktigt tolkningsmönster. Frykman menar att elevens överskridande till något annorlunda understöddes av det regelbestämda spel skolan utgjorde, där läraren var elevens motsats, någon eleven kunde göra uppror mot. Och "tilläts" göra uppror mot. Bestraffning av eleven ingick i spelet; eleven bekräftades och regelverket blev tydligt.

ETT AV de främsta tecknen på skolans kris i dag är, hävdar Frykman, frånvaron av bus; practical jokes och olika upptåg. I dag är skolan stökig och bråkig och det rapporteras grova förolämpningar och mobbning. Men i fältstudierna uppfattas inte något bus – livselixiret för den elev som ska forma sig och sin framtid.

SKOLAN HAR i dag blivit för mycket communitas och för lite structure, för att använda Frykmans analytiska begrepp. För mycket informalitet och för lite regler. För mycket lik sin omvärld och för lite en egen värld.
    Det är lätt att känna igen sig i beskrivningarna av gårdagens skola – trots att jag tillhör generationen under författarens. I buskulturen, i upproret, i motsatsernas spel. Ändå hämtar han många exempel från en tid när jag inte ens var född. Så varför känner jag igen mig?
    Kan det bero på att vi båda är män? Exemplen på bus är hämtade från pojkarnas och männens värld. Jag har svårt att inordna flickor i den buskultur – eller pojkstreckkultur – som beskrivs. Vare sig i hans exempel eller i minnet av mitt eget busande som grabb.

NITTIOTALETS SKOLA drivs i en postmodern riktning, där auktoriteter och regler suddas ut och framtiden ersätts med nuet. Frykmans idealskola är modernitetens skola – med framtidstro, tydliga auktoriteter och regler.
    Är denna skola ett ideal för pojkar mera än för flickor? Jag får den känslan. Frykman fokuserar så starkt på skolans och bildningens effekter på pojkar att flickorna helt osynliggörs. Han menar bland annat att gårdagens skola till skillnad från dagens lyckades förändra pojkars föreställning om manlighet, och att indirekt är den i Sverige uppnådda graden av jämlikhet de bildade och självreflexiva männens förtjänst.
    Är inte det att göra kvinnornas vardagskamp för jämlikhet och den feministiska rörelsen en ruskig otjänst?
    Framträder här månne Frykmans egen kulturella identitet – man, fyrtiotalist, uppväxt under en stark moderniseringsprocess och så vidare – som betydelsefullt för valet av tolkningsmönster? Det jag saknar är en diskussion om betydelsen av författarens egna kulturella bagage för de tolkningar han gör.