Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010118
Joshua Epstein & Robert Axtell
Artificiella samhällen. Samhällsvetenskap nedifrån & upp.
SNS Förlag
ARTIFICIELLT LIV – Alife – är ett nytt, närmast kultförklarat forskningsområde. För drygt ett decennium sedan skrev amerikanen Christopher Langton vid Santa Fe Institute dess första forskningsprogram. Syftet är att studera naturligt liv genom att återskapa biologiska fenomen från grunden och simulera evolutionen i kraftfulla datorer.
Det är en syntes mellan olika naturvetenskapliga discipliner, främst biologi och datavetenskap. En viktig utgångspunkt är att ansatsen är nedifrån och upp – att starta med enkla regler och få valmöjligheter för att generera komplexa beteendemönster.
Nationalekonomen Joshua Epstein och datavetaren Robert Axtell för med boken Artificiella samhällen: Samhällsvetenskap nedifrån och upp (SNS förlag) in detta forskningsområde till samhällsvetenskaperna.
MÅLEN MED denna forskning är att i datormiljöer skapa en evolutionsbaserad, tvärvetenskaplig metodik för att studera olika mekanismer i samhällets framväxt.
Epstein & Axtell studerar hur emergenta strukturer uppstår utifrån enkla regler. När ett antal artificiella individer utrustas med ett fåtal beteenderegler, genereras en övergripande struktur, ett makroskopiskt mönster. En samhällsstruktur nedifrån och upp.
Det artificiella samhället kallas Sugarscape – Sockerlandskapet. I samhället finns aktörer, miljö och regler. Aktörerna har en del bestämda egenskaper: ett visst synfält, kön och metabolism. Miljön består av förnyelsebart socker, den resurs som aktörerna förbrukar för att överleva. På kort tid simulerar datorn en längre tidsserie; ett par minuter räcker för att resultatet av aktörernas beteende under 100 år kan studeras.
En grundläggande regel för varje aktör är att hela tiden i sin närmiljö leta efter obesatta positioner, och gå till den position med högst sockermängd och ta vara på allt socker. Utöver de fasta reglerna introduceras olika faktorer och samband mellan isolerade faktorer och samhällsutveckling kan fastställas.
När årstider introduceras – socker förnyas enbart under vissa perioder på olika ställen – uppstår migration. När kulturella olikheter mellan aktörerna introduceras uppstår kulturella grupperingar – stammar. När ytterligare en för aktörerna nödvändig resurs – kryddor – introduceras uppstår handel.
ATT DESSA och andra fenomen uppstår är inte så märkligt, men dessa forskare häpnas över hur de fortskrider. De drar sig inte från att använda sina simuleringar, baserade på simpla aktörers programmerade beteenden, som grund för att utmana etablerade ekonomiska teorier.
Epstein & Axtell har stora anspråk. Med artificiella samhällen föreslår de ett helt nytt forskningsprogram för samhällsvetenskaperna, och kallar forskningen generativ. Betydelsen av artificiella samhällen för samhällsvetenskapen liknar de vid mikroskopets betydelse för naturvetenskapen.
För att dessa samhällen ska fungera som forskningsverktyg är Epstein & Axtell noga med att betona att simuleringarna måste vara realistiska. Om inte ingredienserna i de artificiella samhällena uppvisar likheter med den värld vi lever i, kan inte kunskap om densamma genereras. Simuleringen måste vara "sann", för att tala med Jean Baudrillard.
DENNA PÅSTÅDDA realism väcker skeptikern i mig. Aktörerna är utrustade med en enda ickebiologisk egenskap – girighet. Moraliskt medvetande är de inte utrustade med. Inte heller förnuft, helt regelstyrda som de är. Aktörerna fortplantar sig, men inte efter moget övervägande, utan regelmässigt när två aktörer har en bestämd mängd socker. Vänskap mellan aktörer definieras som kulturell likhet. Och någon politik existerar inte.
Liknar dessa aktörer människor? Nej, snarare myror. Liknar det artificiella samhället ett mänskligt samhälle? Nej, snarare en myrstack.
Genom sådana experiment blir samhällsvetenskapen därmed hårdare; mer lik naturvetenskap. Kunskap genereras på det naturvetenskapliga sättet, med repeterbara, verifierbara experiment. Det sker när samhällsvetenskapen under en tid försökt bli av med det naturvetenskapliga, positivistiska, deterministiska oket.
Samhällsutveckling ses som naturlig evolution; survival of the fittest. De bäst lämpade överlever.
En av Epstein & Axtells simuleringar handlar om hur samhällen segregeras över tiden, givet aktörernas intolerans mot andra hudfärger. Genom att förse aktörerna i det artificiella samhället med två olika färger, och reglera hur många grannar med den motsatta färgen varje aktör tolererar, menar författarna att det är möjligt att se hur mycket ett samhälle segregeras över tiden.
DE BORTSER dock helt från att människors preferenser kan förändras. Ingen utbildning eller opinionsbildning existerar i deras samhälle. Tanken att ju fler grannar med samma hudfärg människor får, desto svagare kan intoleransen mot andra hudfärger bli, verkar otänkbar att vilja simulera.
Problemet med att föra in evolution som analytiskt verktyg i samhällsvetenskapen är reduktionen av människan – att människan enbart betraktas som en biologisk varelse, styrd av sina gener, sin instinkt, och därmed har själviskhet som enda motiv för sina handlingar.
Borde inte samhällsvetenskapen betrakta människan som kulturvarelse med en fri vilja som kan utföra medvetna handlingar, och kan ha andra mål än artens fortlevnad?
Att överföra den biologiska teorin om arters framväxt till samhällsvetenskapen var aldrig Darwins intention, utan blev en egen vetenskapsgren – socialdarwinism – som var på modet under tidigt 1900-tal. Epstein & Axtells metodik hamnar i farlig närhet.
Att evolutionsteorin är giltig för att förklara biologiska arters utveckling betyder inte att den också är lämplig för att förstå samhällets utveckling.
Samhälle och natur är inte samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar