Publicerad på UCIT 050829 (Lix=50)
Att vi förknippar virtuell verklighet med datorer är självklart. Allt från enkla tvådimensionella virtuella miljöer på en datorskärm till avancerade vr-kuber, där man omsluts totalt av datorprojektioner på det kubformade rummets innerväggar. Men är virtualitetens historia lika kort som datorers kapacitet att framställa bilder med olika kvaliteter? Eller bör vi förstå virtualitetens historia som längre än datorns? Låt oss göra en tillbakablick.
Under 1200-talet skapades två för virtualiteten viktiga uppfinningar: spegeln och den slipade linsen. Tekniken var outvecklad och först i början av 1500-talet började högkvalitativa speglar tillverkas i Venedig. Seendets betydelse för kunskapens utveckling i västvärlden får här sin absoluta startpunkt. Seende och sanning blev allt mer hopflätade. Samtidigt utvecklas tekniker för att också se ”det som inte finns”, vilket skapar en bestående paradox som lever kvar i dagens förståelse av virtuell verklighet.
Under 1600-talet skapades den första tekniken för att projicera bilder: laterna magica. En anledning till att laterna magica uppfattades som ett magiskt instrument på 1600-talet var, förutom att bildprojicering var något alldeles nytt, att dess tidigaste användning var att visa bilder på djävlar, spöken och illustrationer från sagor och berättelser.
Det sannolika upphovet till laterna magica finner vi i skrifter från 1659 av en erkänt skicklig naturvetenskapsman från Holland vid namn Christiaan Huygens. Huygens första bild var ett antal skelett som han projicerade på en vägg med hjälp av konvexa linser och en lampa.
En belgisk artist vid namn Robertson utvecklade användningen av laterna magica till en särskild sorts föreställningar som kallades ”phantasmagorias”. Uttrycket är inspirerat av föreställningarnas innehåll, där spöken, fantomer, skelett och andra makabra figurer spelade en central roll.
Spektakulära effekter som rök, åska, blixtar, rasslande kedjor och andra ljudeffekter närmast chockade åskådarna. För att öka effekten utnyttjade Robertson flera laterna magica samtidigt som projicerade olika bilder på olika ställen i rummet. Ibland användes så många som åtta projektorer samtidigt. Dessutom placerades projektorerna på bord med hjul, så att projektorn snabbt kunde förflyttas i sid- och djupled. För åskådarna innebar det en illusion av att figurerna som projicerades rörde sig och, effektfullast, rusade mot dem.
Mitt andra strandhugg berör tredimensionalitet. Zograskopets huvudsakliga komponenter är en stor, dubbel konvex lins och en spegel som sitter bakom linsen i en viss vinkel. En sådan optisk artefakt uppträder antingen på en pyramidformad låda eller på ett stativ. Termen zograskop återfinns första gången i instrumentmakaren George Adams annonser och kataloger över olika instrument från 1753.
När en människa tittar på en bild genom linsen uppträder en illusion av fördjupning eller nersänkning; en illusion av en distans. Linsen fungerar som två prismor. När bilden reflekteras genom linsen tar varje öga till sig varsin bild, såsom två parallella bilder. Hjärnan tolkar dessa parallella bilder som en bild sedd från ett långt avstånd.
Bilden bör vara uppbyggd på ett sätt så att illusionen förstärks. Bildens centrala motiv bör finnas i bildens centrum, snarare än i periferin, samtidigt som bildens perifera delar gärna får vara sammanbundna med det centrala motivet.
Dessa perspektivbilder fyllde helt andra syften än vanlig konst. Åskådaren fick möjlighet att göra en form av illusorisk resa, genom att välja ut en serie bilder genom städer eller byggnader.
Det speciella med bildupplevelsen från zograskopet var inte bara dess tredimensionalitet, utan att bilden inte finns som materiellt objekt. Bilden finns inte på papper eller duk, inte heller på själva linsen, utan är en simulering som skapas i hjärnas syncentrum tack vare ögats lins. Upplevelsen av bilden är emellertid högst verklig.
Mitt tredje strandhugg handlar om viljan att vara i bilden. Panoramat var den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Fältslag kom att bli ett populärt tema. Om panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner skrev Neue Preussische Zeitung: ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”.
Egenskaper hos dagens virtualitet har rötter i olika tekniska och konstnärliga uttryck långt tillbaka i historien. Att projicera bilder på skärmar av olika slag är i dag fundamentalt, men tar sin början med magiska lyktor. Att likt zograskopet generera tredimensionella bilder för att skapa rymd är legio inom vr i dag.
Men den intressantaste effekten av virtualitet är viljan att ”vara där”; att befinna sig i och omsluten av en virtuell miljö. Panoramamålningar gestaltade för första gången människans obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet. Precis det vi vill uppnå med dagens virtualitet.
måndag, augusti 29, 2005
Tvingade till tvagning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050829 (Lix=48)
Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa
Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.
Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?
Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa
Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.
Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?
onsdag, augusti 24, 2005
Vad kommer efter socialstaten?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050824 (Lix=49)
Zygmunt Bauman
Europa – ett oavslutat äventyr
Daidalos
Den polskfödde brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman fortsätter, med hög publiceringsfrekvens och kvalitet, analysera vår samtid. Under nittiotalet lade han stort fokus på modernitet och postmodernitet. De senaste åren har han fokuserat mer på politiken och dess gränser.
Hans senaste essäbok heter Europa – ett oavslutat äventyr (Daidalos). Europas stater står inför ett paradigmskifte: från socialstat till säkerhetsstat. Socialstaten utvecklades under 1900-talets andra hälft; en stat som gav sina medborgare löfte om frihet.
Ja, Bauman preciserar socialstaten som ett frihetsprojekt. Det var frihet från fruktan och rädsla som var målet. Frihet från att drabbas av marknadsekonomins oförutsägbara nycker, där tryggheten skapades av solidariska försäkringssystem mot sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra sociala otryggheter.
Ironiskt nog är det samma politiska parti, socialdemokratin, som byggde socialstaten och som demonterar den, först genom att sluta kontrollera kapitalets förehavanden, sedermera genom att överlåta gemensamma resurser till marknadskrafterna och allmän försämring av allmänna försäkringssystem.
Säkerhetsstaten utgör också en idé om medborgerligt skydd, men skyddet gäller inte medborgarnas plats i samhället, personlig värdighet, mänsklig förståelse eller mänsklig behandling i utsatta situationer. Inte heller skydd mot dem som hindrar människor att arbeta eller förnedrar de människor som har ett arbete.
Nej, säkerhetsstatens skydd gäller enbart vår kropp och våra egendomar. Skydd mot dem som gör intrång, kringstrykande personer, sexualförbrytare, rånare, flygplanskapare och bombdetonatörer.
Säkerhetsstaten behöver andra redskap för att skydda medborgarna. ”Det lämpliga vapnet i kampen mot arbetslöshet, armod på gamla dar, social exkludering och social degradering passar inte i kampen mot terrorismen. Varje rädsla har sitt eget lugnande medel”, skriver Bauman.
Men säkerhetsstaten är under uppbyggnad, så vi får se vilka medel den tillgriper. Hittills har vi mest sett inskränkningar av det öppna samhället som vapen mot terrorism och andra hot mot våra kroppar och egendomar.
Jag tänker här på ökad kameraövervakning på offentlig plats, ökad medborgarkontroll, Thomas Bodströms envetna arbete för att övervaka både våra telefonsamtal och vårt informationsutbyte via datorer. Bland annat.
Men Bauman har en obändig tro på att det är just Europa som kan bidra till en bättre värld, om världen vill ta emot Europa. Europa har givit världen tre grandiosa idéer: rationalitet, rättvisa och demokrati.
Om Europa fortsätter framhålla dessa värdegrunder finns det hopp. Det är dessa värden som gör att Europa fortfarande kan vara ett äventyr.
Zygmunt Bauman
Europa – ett oavslutat äventyr
Daidalos
Den polskfödde brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman fortsätter, med hög publiceringsfrekvens och kvalitet, analysera vår samtid. Under nittiotalet lade han stort fokus på modernitet och postmodernitet. De senaste åren har han fokuserat mer på politiken och dess gränser.
Hans senaste essäbok heter Europa – ett oavslutat äventyr (Daidalos). Europas stater står inför ett paradigmskifte: från socialstat till säkerhetsstat. Socialstaten utvecklades under 1900-talets andra hälft; en stat som gav sina medborgare löfte om frihet.
Ja, Bauman preciserar socialstaten som ett frihetsprojekt. Det var frihet från fruktan och rädsla som var målet. Frihet från att drabbas av marknadsekonomins oförutsägbara nycker, där tryggheten skapades av solidariska försäkringssystem mot sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra sociala otryggheter.
Ironiskt nog är det samma politiska parti, socialdemokratin, som byggde socialstaten och som demonterar den, först genom att sluta kontrollera kapitalets förehavanden, sedermera genom att överlåta gemensamma resurser till marknadskrafterna och allmän försämring av allmänna försäkringssystem.
Säkerhetsstaten utgör också en idé om medborgerligt skydd, men skyddet gäller inte medborgarnas plats i samhället, personlig värdighet, mänsklig förståelse eller mänsklig behandling i utsatta situationer. Inte heller skydd mot dem som hindrar människor att arbeta eller förnedrar de människor som har ett arbete.
Nej, säkerhetsstatens skydd gäller enbart vår kropp och våra egendomar. Skydd mot dem som gör intrång, kringstrykande personer, sexualförbrytare, rånare, flygplanskapare och bombdetonatörer.
Säkerhetsstaten behöver andra redskap för att skydda medborgarna. ”Det lämpliga vapnet i kampen mot arbetslöshet, armod på gamla dar, social exkludering och social degradering passar inte i kampen mot terrorismen. Varje rädsla har sitt eget lugnande medel”, skriver Bauman.
Men säkerhetsstaten är under uppbyggnad, så vi får se vilka medel den tillgriper. Hittills har vi mest sett inskränkningar av det öppna samhället som vapen mot terrorism och andra hot mot våra kroppar och egendomar.
Jag tänker här på ökad kameraövervakning på offentlig plats, ökad medborgarkontroll, Thomas Bodströms envetna arbete för att övervaka både våra telefonsamtal och vårt informationsutbyte via datorer. Bland annat.
Men Bauman har en obändig tro på att det är just Europa som kan bidra till en bättre värld, om världen vill ta emot Europa. Europa har givit världen tre grandiosa idéer: rationalitet, rättvisa och demokrati.
Om Europa fortsätter framhålla dessa värdegrunder finns det hopp. Det är dessa värden som gör att Europa fortfarande kan vara ett äventyr.
onsdag, augusti 03, 2005
Behovet av en synlig hand
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050803 (Lix=52)
Lars Ilshammar
Ola Larsmo
404
Utflykter i glömskans landskap
Atlas
För elva år sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Allemansrätt på Internet”. Då, i webbens barndom, såg jag och fler med mig en superb teknik för ökad informationstillgänglighet, kulturupplevelser och en potential för stärkt demokrati.
Liksom, lite pretentiöst, möjlighet till bildning, om än i annan mening än den traditionella. Aldrig trodde jag att jag elva år senare skulle läsa en bok där två av landets bättre uttolkare av svensk IT-utveckling känner sig nödda att ånyo driva denna tes.
Historikern och tillträdande chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Lars Ilshammar har tillsammans med författaren och DN-kritikern Ola Larsmo skrivit en fortsättning på boken net.wars från 1997. Den nya essäboken heter 404 där de fortsätter driva två huvudfrågor, med behovet av historisk kunskap som överbyggnad.
Den ena är frågan som Ilshammar uppehöll sig vid i sin doktorsavhandling: behovet av en långsiktig IT-politik och statens ansvar för infrastrukturen i landet. Utgångspunkten är att se datorer och Internet som en infrastruktur, lika viktig för landets utveckling som järnvägar, hamnar, flygplatser och landsvägar.
Vi ser här ett historiskt traditionsbrott i Sverige. När det gäller bredbandsutvecklingen framstår människorna inte som medborgare med lika rätt att ta del av denna infrastruktur, utan som kunder på en marknad. Svensk tradition har alltid varit att staten tar ansvar och kontroll över infrastrukturer.
Men den svenska staten har drabbats av vad teknikhistorikern Arne Kaijser kallar ”ömsesidig osäkerhet”. Staten törs inte investera i bredbandsutveckling förrän staten ser vilka verksamheter den skulle kunna resultera i. Den rädslan fanns inte när staten byggde elnät, järnvägsspår eller annan infrastruktur. Frågan är varför den uppstår nu.
Frågan är viktig mot bakgrund av en historisk kunskap om statens betydelse för teknikutveckling. Ilshammar och Larsmo visar att även den osynlige handens fader, Adam Smith, förutsatte en synlig hand för att skydda samhället mot den osynliga handens kortsiktiga intressen. Telegraf, telefon, rymdprojekt, Internet – tillkomsten av alla stora tekniska system har bekostats av offentliga medel.
Som en pendang till statens ovilja att sträcka ut en synlig hand, ser vi som bokens andra huvudfråga en ökad informationsprotektionism och därmed en för medborgarna minskad informationsfrihet. Ilshammar och Larsmo ser även detta fenomen orsakat av bristande historisk förankring av informationshantering och demokratisk utveckling.
Internet har alltid närt drömmen om fri information. Ett fritt utbyte av vetenskaplig kunskap, filosofiska tankar, litteratur, konst har historiskt varit grundläggande för mänsklighetens utveckling – och under de senaste århundradena för demokratisk utveckling. Internet skulle förstärka denna utveckling, trodde jag och fler med mig för ett decennium sedan.
Det blev inte så.
”Det latinska alfabetet, de arabiska siffrorna, Newtons lagar, elektricitetens principer, Einsteins relativitetsprincip omfattades aldrig av någon upphovsrätt. I dag hade de omedelbart och med självklarhet köpts upp av ’intressenter’, försetts med copyright och bjudits ut som köpevaror på informationsmarknaden”, skriver de.
Strängare patentlagar och upphovsrättslagar, tillsammans med förstärkta integritetslagar (pul) och de lagförslag som tillåter ökad övervakning av informationsflöden skapar en bild av en stark protektionistisk politik.
Tanken att någon ska äga den ettan och någon annan den nollan har förstärkts.
Samtidigt säger den historiska kunskapen oss att en demokratisk samhällsutveckling har alltid främjats av ett fritt utbyte av information; av kunskap. Sovjetunionens kollaps, menar Ilshammar och Larsmo, berodde i allt väsentligt på sovjetstatens informationskontroll, kunskapsprotektionism och skräck för dessas fria spridning.
Inget lär vi av historiska misstag, är författarnas sensmoral.
404 är en utmärkt och skräckinjagande bok för den som önskar en symbios mellan Internet och demokratisk utveckling. Bokens titel anspelar på det felmeddelande du får när du söker en sida på webben som inte finns: Error 404.
Det kan tolkas som Ilshammar och Larsmos sökande efter ett historiskt perspektiv på sambandet mellan teknikutveckling och samhällsutveckling, som de inte finner i den politiska sfären.
Enbart blanka sidor dyker upp: Error 404.
Lars Ilshammar
Ola Larsmo
404
Utflykter i glömskans landskap
Atlas
För elva år sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Allemansrätt på Internet”. Då, i webbens barndom, såg jag och fler med mig en superb teknik för ökad informationstillgänglighet, kulturupplevelser och en potential för stärkt demokrati.
Liksom, lite pretentiöst, möjlighet till bildning, om än i annan mening än den traditionella. Aldrig trodde jag att jag elva år senare skulle läsa en bok där två av landets bättre uttolkare av svensk IT-utveckling känner sig nödda att ånyo driva denna tes.
Historikern och tillträdande chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Lars Ilshammar har tillsammans med författaren och DN-kritikern Ola Larsmo skrivit en fortsättning på boken net.wars från 1997. Den nya essäboken heter 404 där de fortsätter driva två huvudfrågor, med behovet av historisk kunskap som överbyggnad.
Den ena är frågan som Ilshammar uppehöll sig vid i sin doktorsavhandling: behovet av en långsiktig IT-politik och statens ansvar för infrastrukturen i landet. Utgångspunkten är att se datorer och Internet som en infrastruktur, lika viktig för landets utveckling som järnvägar, hamnar, flygplatser och landsvägar.
Vi ser här ett historiskt traditionsbrott i Sverige. När det gäller bredbandsutvecklingen framstår människorna inte som medborgare med lika rätt att ta del av denna infrastruktur, utan som kunder på en marknad. Svensk tradition har alltid varit att staten tar ansvar och kontroll över infrastrukturer.
Men den svenska staten har drabbats av vad teknikhistorikern Arne Kaijser kallar ”ömsesidig osäkerhet”. Staten törs inte investera i bredbandsutveckling förrän staten ser vilka verksamheter den skulle kunna resultera i. Den rädslan fanns inte när staten byggde elnät, järnvägsspår eller annan infrastruktur. Frågan är varför den uppstår nu.
Frågan är viktig mot bakgrund av en historisk kunskap om statens betydelse för teknikutveckling. Ilshammar och Larsmo visar att även den osynlige handens fader, Adam Smith, förutsatte en synlig hand för att skydda samhället mot den osynliga handens kortsiktiga intressen. Telegraf, telefon, rymdprojekt, Internet – tillkomsten av alla stora tekniska system har bekostats av offentliga medel.
Som en pendang till statens ovilja att sträcka ut en synlig hand, ser vi som bokens andra huvudfråga en ökad informationsprotektionism och därmed en för medborgarna minskad informationsfrihet. Ilshammar och Larsmo ser även detta fenomen orsakat av bristande historisk förankring av informationshantering och demokratisk utveckling.
Internet har alltid närt drömmen om fri information. Ett fritt utbyte av vetenskaplig kunskap, filosofiska tankar, litteratur, konst har historiskt varit grundläggande för mänsklighetens utveckling – och under de senaste århundradena för demokratisk utveckling. Internet skulle förstärka denna utveckling, trodde jag och fler med mig för ett decennium sedan.
Det blev inte så.
”Det latinska alfabetet, de arabiska siffrorna, Newtons lagar, elektricitetens principer, Einsteins relativitetsprincip omfattades aldrig av någon upphovsrätt. I dag hade de omedelbart och med självklarhet köpts upp av ’intressenter’, försetts med copyright och bjudits ut som köpevaror på informationsmarknaden”, skriver de.
Strängare patentlagar och upphovsrättslagar, tillsammans med förstärkta integritetslagar (pul) och de lagförslag som tillåter ökad övervakning av informationsflöden skapar en bild av en stark protektionistisk politik.
Tanken att någon ska äga den ettan och någon annan den nollan har förstärkts.
Samtidigt säger den historiska kunskapen oss att en demokratisk samhällsutveckling har alltid främjats av ett fritt utbyte av information; av kunskap. Sovjetunionens kollaps, menar Ilshammar och Larsmo, berodde i allt väsentligt på sovjetstatens informationskontroll, kunskapsprotektionism och skräck för dessas fria spridning.
Inget lär vi av historiska misstag, är författarnas sensmoral.
404 är en utmärkt och skräckinjagande bok för den som önskar en symbios mellan Internet och demokratisk utveckling. Bokens titel anspelar på det felmeddelande du får när du söker en sida på webben som inte finns: Error 404.
Det kan tolkas som Ilshammar och Larsmos sökande efter ett historiskt perspektiv på sambandet mellan teknikutveckling och samhällsutveckling, som de inte finner i den politiska sfären.
Enbart blanka sidor dyker upp: Error 404.
fredag, juli 29, 2005
Döda bloggares sällskap
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050729 (Lix=44)
Nu bloggar inte bara levande författare, utan även döda dito. Många författare har ju varit flitiga dagboksskrivare, vilket vi nu kan se publicerade i olika bloggar.
Bland annat Franz Kafka (1883-1924). Här publiceras löpande utdrag ur The diaries of Franz Kafka på både tyska och engelska.
Vi ser också den något okände W N P Barbellion (1889-1919) blogga. Barbellion är en pseudonym för Bruce Frederick Cummings som skrev The Journal of a Disappointed Man, en roman med kronologisk dagboksstil.
En annan död författare bloggar på. Det är Samuel Pepys (1633-1703) dagböcker som publiceras i samma takt som Pepys skrev dem.
Det sista exemplet jag sett är Henry David Thoreau (1817-1862). Det är Thoreaus Journal som kontinuerligt publiceras på bloggen.
Säkert finns fler döda författarbloggar för den som söker. Bloggen är ju designad för att publicera kronologisk text, vilket gör bloggen till ett optimalt publiceringsformat för dagböcker. Liknande författarbloggar torde därför sannolikt öka i antal.
Dessutom inbjuder bloggarna till samtal om dessa författare och deras dagböcker och författarskap, genom bloggens kommentarsfunktion.
De ovanstående författarbloggarna har självklart också rss-flöden, så att man kan prenumerera på dagböckerna. På så sätt får man läsa de döda författarnas dagböcker i realtid, men med en annan betydelse av realtid.
Dock har jag inte sett någon död svensk författarblogg ännu. Visst skrev flera svenska författare dagböcker?
När får vi se Strindberg blogga?
Nu bloggar inte bara levande författare, utan även döda dito. Många författare har ju varit flitiga dagboksskrivare, vilket vi nu kan se publicerade i olika bloggar.
Bland annat Franz Kafka (1883-1924). Här publiceras löpande utdrag ur The diaries of Franz Kafka på både tyska och engelska.
Vi ser också den något okände W N P Barbellion (1889-1919) blogga. Barbellion är en pseudonym för Bruce Frederick Cummings som skrev The Journal of a Disappointed Man, en roman med kronologisk dagboksstil.
En annan död författare bloggar på. Det är Samuel Pepys (1633-1703) dagböcker som publiceras i samma takt som Pepys skrev dem.
Det sista exemplet jag sett är Henry David Thoreau (1817-1862). Det är Thoreaus Journal som kontinuerligt publiceras på bloggen.
Säkert finns fler döda författarbloggar för den som söker. Bloggen är ju designad för att publicera kronologisk text, vilket gör bloggen till ett optimalt publiceringsformat för dagböcker. Liknande författarbloggar torde därför sannolikt öka i antal.
Dessutom inbjuder bloggarna till samtal om dessa författare och deras dagböcker och författarskap, genom bloggens kommentarsfunktion.
De ovanstående författarbloggarna har självklart också rss-flöden, så att man kan prenumerera på dagböckerna. På så sätt får man läsa de döda författarnas dagböcker i realtid, men med en annan betydelse av realtid.
Dock har jag inte sett någon död svensk författarblogg ännu. Visst skrev flera svenska författare dagböcker?
När får vi se Strindberg blogga?
måndag, juli 18, 2005
Om Star Wars på telnet
X tipsade om en fantastiskt nördig sak. Öppna ditt terminalfönster och ange telnet towel.blinkenlights.nl, så får du se Star Wars i telnetformat. Fantastiskt. Vad är det som gör att man förtjusas – jo, förtjusas – så över detta?
Förtjusningen bottnar enligt Y i förståelsen av fenomenet nördighet, vilket är "ett slags effektivitetsmått, där värdet av input och outputs sätts i relation till varandra i kombination med att input och output måste ses som hörande från helt (inbördes) inkommensurabla perspektiv".
Den som förtjusas har, enligt Y, "inte grisat ner sig fullständigt i något av perspektiven; varken mainstream eller nörd; men samtidigt skapligt nära tillgång till båda två för att se humorn och värdet i och av det hela".
Förtjusningen bottnar enligt Y i förståelsen av fenomenet nördighet, vilket är "ett slags effektivitetsmått, där värdet av input och outputs sätts i relation till varandra i kombination med att input och output måste ses som hörande från helt (inbördes) inkommensurabla perspektiv".
Den som förtjusas har, enligt Y, "inte grisat ner sig fullständigt i något av perspektiven; varken mainstream eller nörd; men samtidigt skapligt nära tillgång till båda två för att se humorn och värdet i och av det hela".
fredag, juli 15, 2005
Med röven mot kunden
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050715
Inte för att jag brukar läsa Dagens Industri särskilt ofta, men jag stötte på en artikel där krönikören Christer Mårdbrant (21/6) riktar skarpa formuleringar mot musikindustrin.
”Det är inte ofta man ser en storindustri vända röven mot sina kunder och förolämpa dem efter bästa förmåga”, skriver Mårdbrant, och fortsätter: ”I stället för att se dessa film- och musikälskare som potentiella kunder ses de av industrin som fiender”.
Den pågående digitala transformationen i samhället kan antingen bejakas eller motarbetas. Mårdbrant bejakar denna transformation, så det står härliga till:
”Är det inte alltmer uppenbart att vi står inför ett klassiskt teknikskifte där en ålderdomlig, tungfotad och bortskämd bransch blivit överkörd av unga, entusiastiska och uppfinningsrika entreprenörer som förstått att använda ny teknik?”
Lobbyarbetet som skapat den märkliga skärpningen av upphovsrättslagen är de sista dödsryckningarna från en musik- och filmindustri som allt mer framstår som ludditer, som 1800-talets teknikmotståndare kallades. Teknikfientliga och reaktionära.
Rest in peace.
Inte för att jag brukar läsa Dagens Industri särskilt ofta, men jag stötte på en artikel där krönikören Christer Mårdbrant (21/6) riktar skarpa formuleringar mot musikindustrin.
”Det är inte ofta man ser en storindustri vända röven mot sina kunder och förolämpa dem efter bästa förmåga”, skriver Mårdbrant, och fortsätter: ”I stället för att se dessa film- och musikälskare som potentiella kunder ses de av industrin som fiender”.
Den pågående digitala transformationen i samhället kan antingen bejakas eller motarbetas. Mårdbrant bejakar denna transformation, så det står härliga till:
”Är det inte alltmer uppenbart att vi står inför ett klassiskt teknikskifte där en ålderdomlig, tungfotad och bortskämd bransch blivit överkörd av unga, entusiastiska och uppfinningsrika entreprenörer som förstått att använda ny teknik?”
Lobbyarbetet som skapat den märkliga skärpningen av upphovsrättslagen är de sista dödsryckningarna från en musik- och filmindustri som allt mer framstår som ludditer, som 1800-talets teknikmotståndare kallades. Teknikfientliga och reaktionära.
Rest in peace.
fredag, juli 01, 2005
Kärleken till bloggarna
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050701
Bloggosfären har befolkats av några olika typer. Spårhundar; sådana som nosar upp kuriöst, udda och ofta intressant material på nätet. Urtyp: Erik Stattin. Ideologer; sådana som inte tycker att de vanliga mediernas debattutrymmer räcker till för sin tankesmedjas verksamhet. Urtyp: Johan Norberg.
Tidigare i år har vi sett åtminstone två nya typer. Journalistdagböcker är den ena; sådana som skriver om allt det personliga och privata som inte tidningen vill trycka. Urtyp: Linda Skugge.
Politikerbloggar är den andra; sådana som varje parti, särskilt dess ungdomsförbund, bara måste ha, tycks det. Urtyp: vilken som helst, ingen sticker ut.
Senaste veckorna har två nya typer tillkommit. Mille Milnert vid Linköpings universitet är Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syftet med bloggen är, anger han, att han genom den ”ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter”.
Inte så mycket bloggande för Mille hittills, dock. En kortis om nya högskoleproppen och två svar på frågor från studenter. Kan verkligen en rektor blogga om annat än trivia? Knappast. Därtill är uppdraget alltför politiskt, i ordets mest allmänna mening.
Den andra typen som vi nyss fått se i bloggosfären är den skönlitteräre författaren. Sigge Eklund, aktuell med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa, som fullständigt förbehållslöst förklarar sin kärlek till bloggandet.
Om bloggandets stilistik skriver han: ”Jag är så lycklig över att behöva slippa skriva bra. Jag kände ju hur jag tog skada av det. För det var som om ju bättre jag blev desto större avstånd blev det mellan mig och innehållet. Jag var till slut så bra på att kontrollera språket att jag kunde styra det vart man vill. Jag vill inte styra längre. Jag vill bli styrd istället. Av innehållet.”
Om bloggens snabbhet skriver han: ”I bloggen skriver jag äntligen i realtid. Redan idag kan jag denna första dag konstatera att den kommer att få enorm betydelse för mig. Jag kan till och med tänka saker som: Varför överhuvudtaget skriva romaner? Jag har ju aldrig skrivit romaner för att jag vill skriva romaner. Jag skriver ju för att jag behöver få ständigt utlopp för nåt och det kan jag ju få lika bra här.”
Om kärleken till bloggarna skriver han: ”En sak jag tänkt på, när jag nu läser bloggarna: Jag konstaterar att jag aldrig tyckt illa om en blogg. Aldrig. Jag menar det. Och detta är ju jävligt intressant. Kanske är det så, ändå, att man inte kan ogilla någon, om man lär känna den, på riktigt, som man ju gör via bloggarna.”
Sigge definierar bloggen som ingen annan.
Bloggosfären har befolkats av några olika typer. Spårhundar; sådana som nosar upp kuriöst, udda och ofta intressant material på nätet. Urtyp: Erik Stattin. Ideologer; sådana som inte tycker att de vanliga mediernas debattutrymmer räcker till för sin tankesmedjas verksamhet. Urtyp: Johan Norberg.
Tidigare i år har vi sett åtminstone två nya typer. Journalistdagböcker är den ena; sådana som skriver om allt det personliga och privata som inte tidningen vill trycka. Urtyp: Linda Skugge.
Politikerbloggar är den andra; sådana som varje parti, särskilt dess ungdomsförbund, bara måste ha, tycks det. Urtyp: vilken som helst, ingen sticker ut.
Senaste veckorna har två nya typer tillkommit. Mille Milnert vid Linköpings universitet är Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syftet med bloggen är, anger han, att han genom den ”ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter”.
Inte så mycket bloggande för Mille hittills, dock. En kortis om nya högskoleproppen och två svar på frågor från studenter. Kan verkligen en rektor blogga om annat än trivia? Knappast. Därtill är uppdraget alltför politiskt, i ordets mest allmänna mening.
Den andra typen som vi nyss fått se i bloggosfären är den skönlitteräre författaren. Sigge Eklund, aktuell med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa, som fullständigt förbehållslöst förklarar sin kärlek till bloggandet.
Om bloggandets stilistik skriver han: ”Jag är så lycklig över att behöva slippa skriva bra. Jag kände ju hur jag tog skada av det. För det var som om ju bättre jag blev desto större avstånd blev det mellan mig och innehållet. Jag var till slut så bra på att kontrollera språket att jag kunde styra det vart man vill. Jag vill inte styra längre. Jag vill bli styrd istället. Av innehållet.”
Om bloggens snabbhet skriver han: ”I bloggen skriver jag äntligen i realtid. Redan idag kan jag denna första dag konstatera att den kommer att få enorm betydelse för mig. Jag kan till och med tänka saker som: Varför överhuvudtaget skriva romaner? Jag har ju aldrig skrivit romaner för att jag vill skriva romaner. Jag skriver ju för att jag behöver få ständigt utlopp för nåt och det kan jag ju få lika bra här.”
Om kärleken till bloggarna skriver han: ”En sak jag tänkt på, när jag nu läser bloggarna: Jag konstaterar att jag aldrig tyckt illa om en blogg. Aldrig. Jag menar det. Och detta är ju jävligt intressant. Kanske är det så, ändå, att man inte kan ogilla någon, om man lär känna den, på riktigt, som man ju gör via bloggarna.”
Sigge definierar bloggen som ingen annan.
torsdag, juni 23, 2005
Vetenskapssvenska på utdöende
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050623
Sex naturvetare varnar kraftigt på DN Debatt (17/6) för svenska språkets utarmning, ja närmast försvinnande inom naturvetenskapliga utbildningar på våra universitet. Varken studenter eller lärare känner längre till svenska termer för grundläggande begrepp. Inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan längre föras på svenska, skriver de.
De pekar även på modersmålets betydelse för inlärning. Studier visar att studier på engelska fungerar signifikant sämre än på modersmålet. Trots det ser vi allt fler kurser och även hela utbildningsprogram på engelska vid universiteten.
De har stöd från utredningen Mål i mun (SOU 2002:27), där det anges att engelskan är helt dominerande i vetenskapsområdena naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap och humaniora står sig svenskan något bättre.
Dessutom; om kunskapsutveckling enbart sker på engelska, blir det svårare att föra ut kunskapen utanför specialistkretsen. Populärvetenskaplig upplysning till medborgarna liksom samhällelig insyn i akademin blir svårare att upprätthålla. Även möjligheterna att föra diskussioner om utveckling, forskningsresultats betydelse och konsekvenser minskar drastiskt när svenskan sätts på undantag.
Det är lätt att instämma i artikelförfattarnas kritik mot anglifieringen i akademin. Risken är att engelskan blir ett så kallat högspråk som används i formella och officiella sammanhang, medan svenskan blir ett lågspråk som används i hemmet och i närmiljön.
Denna situation kallas diglossi, vilket betyder ett tvåspråkigt samhälle med ett överordnat och ett underordnat språk. I ett sådant samhälle ökar social ojämlikhet. Socioekonomiskt och utbildningsmässigt redan starka grupper i samhället gynnas ytterligare.
Men mot vem borde naturvetarna på DN Debatt rikta kritiken? Till sig själva, naturligtvis. Bestäms inte litteraturlistorna på institutioner och fakulteter? Bestämmer de inte undervisningsspråket själva? Visst gör de det. Välj mer svensk kurslitteratur. Undervisa på svenska.
Problemet är dock inte att engelska används inom vetenskapen. Problemet är att svenska inte används.
Ett förslag i utredningen Mål i mun är att doktorsavhandlingar på annat språk än svenska ska förses med en kort svensk sammanfattning om ca 250 ord. Så lamt förslag. Det motsvarar knappt en A4-sida. Varför inte slå till med 25 sidor? Då kan dels vetenskapliga begrepp definieras, dels tolkning, argumentation och bevisföring formuleras på svenska.
Engelskan är nödvändig för kommunikationen inom forskningssamfundet, vilket är globalt. Svenskan är nödvändig för kommunikationen inom hemspråksfältet, samhället, vilket är lokalt.
Forskaren uppfattar i allmänhet forskningssamfundet som en betydligt viktigare arena, medan medborgaren ser samhället som en viktigare arena. Bägges intressen måste tillgodoses.
Det är akademins ansvar.
Sex naturvetare varnar kraftigt på DN Debatt (17/6) för svenska språkets utarmning, ja närmast försvinnande inom naturvetenskapliga utbildningar på våra universitet. Varken studenter eller lärare känner längre till svenska termer för grundläggande begrepp. Inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan längre föras på svenska, skriver de.
De pekar även på modersmålets betydelse för inlärning. Studier visar att studier på engelska fungerar signifikant sämre än på modersmålet. Trots det ser vi allt fler kurser och även hela utbildningsprogram på engelska vid universiteten.
De har stöd från utredningen Mål i mun (SOU 2002:27), där det anges att engelskan är helt dominerande i vetenskapsområdena naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap och humaniora står sig svenskan något bättre.
Dessutom; om kunskapsutveckling enbart sker på engelska, blir det svårare att föra ut kunskapen utanför specialistkretsen. Populärvetenskaplig upplysning till medborgarna liksom samhällelig insyn i akademin blir svårare att upprätthålla. Även möjligheterna att föra diskussioner om utveckling, forskningsresultats betydelse och konsekvenser minskar drastiskt när svenskan sätts på undantag.
Det är lätt att instämma i artikelförfattarnas kritik mot anglifieringen i akademin. Risken är att engelskan blir ett så kallat högspråk som används i formella och officiella sammanhang, medan svenskan blir ett lågspråk som används i hemmet och i närmiljön.
Denna situation kallas diglossi, vilket betyder ett tvåspråkigt samhälle med ett överordnat och ett underordnat språk. I ett sådant samhälle ökar social ojämlikhet. Socioekonomiskt och utbildningsmässigt redan starka grupper i samhället gynnas ytterligare.
Men mot vem borde naturvetarna på DN Debatt rikta kritiken? Till sig själva, naturligtvis. Bestäms inte litteraturlistorna på institutioner och fakulteter? Bestämmer de inte undervisningsspråket själva? Visst gör de det. Välj mer svensk kurslitteratur. Undervisa på svenska.
Problemet är dock inte att engelska används inom vetenskapen. Problemet är att svenska inte används.
Ett förslag i utredningen Mål i mun är att doktorsavhandlingar på annat språk än svenska ska förses med en kort svensk sammanfattning om ca 250 ord. Så lamt förslag. Det motsvarar knappt en A4-sida. Varför inte slå till med 25 sidor? Då kan dels vetenskapliga begrepp definieras, dels tolkning, argumentation och bevisföring formuleras på svenska.
Engelskan är nödvändig för kommunikationen inom forskningssamfundet, vilket är globalt. Svenskan är nödvändig för kommunikationen inom hemspråksfältet, samhället, vilket är lokalt.
Forskaren uppfattar i allmänhet forskningssamfundet som en betydligt viktigare arena, medan medborgaren ser samhället som en viktigare arena. Bägges intressen måste tillgodoses.
Det är akademins ansvar.
torsdag, juni 16, 2005
Om avståndet till Platons olivlund
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050616
Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.
Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.
onsdag, juni 15, 2005
Om en bloggande universitetsrektor
Mille Milnert vid Linköpings universitet är mig veterligt Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syfte med bloggen är, anger han, att "jag genom den ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter". Starkt symbolvärde för andra inom akademin att utveckla bloggverksamheten.
måndag, juni 13, 2005
Vem är det som fuskar mest?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050613
I den årliga rapporten om disciplinärenden vid svenska universitet och högskolor, redovisar Högskoleverket oroande siffror. Ett disciplinärende är när en student anmäls av en institution för misstanke om fusk eller vilseledning vid examination, eller störande av undervisningen.
368 studenter blev under 2004 föremål för disciplinär åtgärd (avstängning eller varning). Det är å ena sidan försvinnande få i förhållande till totala antalet studenter i Sverige – ca 0,1 procent.
Å andra sidan är ökningen alarmerande. Jämfört med 2003 har antalet disciplinåtgärder ökat med 59 procent – och jämfört med 2001 är ökningen hela 251 procent.
Man kan roa sig med att extrapolera denna ökning. Med denna ökningstakt har vi 1 000 disciplinåtgärder om drygt tre år och cirka 2 500 om sju år. Universiteten får avsätta allt mer resurser från undervisningen till disciplinnämnderna för att klara av ärendena.
Den form av studentfusk som är störst och ökar mest är plagiat. Med Internet blir det allt lättare och väldigt lockande att klippa och klistra text från nätet till den egna rapporten eller uppsatsen.
Frågan är vilka omständigheter som får studenter att fuska och plagiera text. Det utreds inte av Högskoleverket – men borde göras. Är det ett tryck från CSN som skapar en ekonomisk nödvändighet att klara en examination? Förlorade poäng kan betyda förlorade intäkter.
Hur agerar studenternas förebilder, universitetslärare och forskare? I det senaste numret av den ansedda forskningstidskriften Nature (juni -05) publiceras en stor empirisk studie av drygt 3 000 forskare i USA. [Tack för tipset, Gustav.] Den visar att uppenbart fusk – såsom fabrikation och falsifiering av data, liksom plagiat – är lågt förekommande.
Men ändå uppger 0,3 procent av forskarna att de har falsifierat eller fabricerad data. Och en så relativt stor andel som 1,4 procent uppger att de någon gång plagierat.
Studien tar upp tio olika typer av oredlighet i forskning. Tittar man på mindre uppenbart fusk, ökar andelen forskare som uppger sig ha agerat suspekt.
Sex procent anger att de har dolt data som motsäger deras forskningsresultat. 15 procent anger att de har förändrat sina forskningsmetoder efter påtryckningar från forskningsfinansiärer.
Totalt uppger hela 33 procent av forskarna att de har agerat oredligt enligt någon av de tio punkterna i studien. Frågan är hur stort mörkertalet är. Många vill sannolikt inte erkänna detta ens i en anonym enkät.
Skälen till denna oredlighet i forskning är inte helt utredda. En pågående studie av författarna till artikeln i Nature, visar emellertid två saker.
Dels att det sätt på vilket forskningsmedel fördelas till forskare – via ansökningar i stenhård konkurrens – bidrar till sämre forskningsetik. Dels att antalet publikationers betydelse för karriären bidrar till sämre etik.
När forskares oredlighet utreds, analyseras omständigheterna. Det samma borde göras när studenters oredlighet utreds.
Men det gör inte Högskoleverket, tragiskt nog.
I den årliga rapporten om disciplinärenden vid svenska universitet och högskolor, redovisar Högskoleverket oroande siffror. Ett disciplinärende är när en student anmäls av en institution för misstanke om fusk eller vilseledning vid examination, eller störande av undervisningen.
368 studenter blev under 2004 föremål för disciplinär åtgärd (avstängning eller varning). Det är å ena sidan försvinnande få i förhållande till totala antalet studenter i Sverige – ca 0,1 procent.
Å andra sidan är ökningen alarmerande. Jämfört med 2003 har antalet disciplinåtgärder ökat med 59 procent – och jämfört med 2001 är ökningen hela 251 procent.
Man kan roa sig med att extrapolera denna ökning. Med denna ökningstakt har vi 1 000 disciplinåtgärder om drygt tre år och cirka 2 500 om sju år. Universiteten får avsätta allt mer resurser från undervisningen till disciplinnämnderna för att klara av ärendena.
Den form av studentfusk som är störst och ökar mest är plagiat. Med Internet blir det allt lättare och väldigt lockande att klippa och klistra text från nätet till den egna rapporten eller uppsatsen.
Frågan är vilka omständigheter som får studenter att fuska och plagiera text. Det utreds inte av Högskoleverket – men borde göras. Är det ett tryck från CSN som skapar en ekonomisk nödvändighet att klara en examination? Förlorade poäng kan betyda förlorade intäkter.
Hur agerar studenternas förebilder, universitetslärare och forskare? I det senaste numret av den ansedda forskningstidskriften Nature (juni -05) publiceras en stor empirisk studie av drygt 3 000 forskare i USA. [Tack för tipset, Gustav.] Den visar att uppenbart fusk – såsom fabrikation och falsifiering av data, liksom plagiat – är lågt förekommande.
Men ändå uppger 0,3 procent av forskarna att de har falsifierat eller fabricerad data. Och en så relativt stor andel som 1,4 procent uppger att de någon gång plagierat.
Studien tar upp tio olika typer av oredlighet i forskning. Tittar man på mindre uppenbart fusk, ökar andelen forskare som uppger sig ha agerat suspekt.
Sex procent anger att de har dolt data som motsäger deras forskningsresultat. 15 procent anger att de har förändrat sina forskningsmetoder efter påtryckningar från forskningsfinansiärer.
Totalt uppger hela 33 procent av forskarna att de har agerat oredligt enligt någon av de tio punkterna i studien. Frågan är hur stort mörkertalet är. Många vill sannolikt inte erkänna detta ens i en anonym enkät.
Skälen till denna oredlighet i forskning är inte helt utredda. En pågående studie av författarna till artikeln i Nature, visar emellertid två saker.
Dels att det sätt på vilket forskningsmedel fördelas till forskare – via ansökningar i stenhård konkurrens – bidrar till sämre forskningsetik. Dels att antalet publikationers betydelse för karriären bidrar till sämre etik.
När forskares oredlighet utreds, analyseras omständigheterna. Det samma borde göras när studenters oredlighet utreds.
Men det gör inte Högskoleverket, tragiskt nog.
fredag, juni 10, 2005
Om DI:s fällning av APB
Datainspektionen beslutar att Antipiratbyråns hantering av ip-nummer med syfte att polisanmäla innehavaren av ip-numret för spridande av upphovsrättsskyddat material strider mot PUL.
Ett ip-nummer är nämligen en personuppgift. Att den som behandlar denna personuppgift inte har direkt möjlighet att identifiera individen saknar betydelse. Att en individ överhuvudtaget går att spåra via ett ip-nummer gör ip-numret till en personuppgift. Att inte Antipiratbyråns jurist äger denna kunskap är lite... märkligt.
Datainspektionen förelägger Antipiratbyrån att upphöra med denna databehandling, en databehandling som enbart myndigheter ges tillstånda att utföra.
Beslutet var väntat. Piratbyrån jublar förstås. Frågan är vad det betyder i det ställningskrig mellan fildelare och upphovsrättsfanatiker som pågår.
Ett ip-nummer är nämligen en personuppgift. Att den som behandlar denna personuppgift inte har direkt möjlighet att identifiera individen saknar betydelse. Att en individ överhuvudtaget går att spåra via ett ip-nummer gör ip-numret till en personuppgift. Att inte Antipiratbyråns jurist äger denna kunskap är lite... märkligt.
Datainspektionen förelägger Antipiratbyrån att upphöra med denna databehandling, en databehandling som enbart myndigheter ges tillstånda att utföra.
Beslutet var väntat. Piratbyrån jublar förstås. Frågan är vad det betyder i det ställningskrig mellan fildelare och upphovsrättsfanatiker som pågår.
Rent mjöl i påsen?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050610
Den som på den svenska IT-arenan starkas framträder som den personliga integritetens värnare är Pär Ström. På sajten Stoppa storebror samlas, beskrivs och kritiskt granskas ett otal försök att effektivisera övervakningen av medborgare.
I Ströms senaste nyhetsbrev kan man läsa om det senaste i övervakningsindustrin: automatisk ekonomisk övervakning (Anti Money Laundering), vilket är "...programvaror som analyserar samtliga ekonomiska transaktioner - stora som små - på jakt efter något suspekt..." Ett AML-system "...samlar in kunddata, klassificerar dem efter bedömd grad av suspekthet, kartlägger kunders beteendemönster och söker sedan efter avvikelser från detta".
Ett exempel på AML-användning (från Wired, i Ströms översättning): "Programvaran kommer ihåg att en kund är en 30-årig ingenjör som avlönas den femte varje månad. Den studerar profilerna för andra ingenjörer i samma åldersgrupp och bygger ett mönster baserat på gemensamma drag som exempelvis lönens månatliga periodicitet. Om en annan kund säger att han är ingenjör och får insättningar på sitt konto varje vecka kommer programvaran att visa röd flagga. Han är suspekt."
Beroende på hur hårt en bank väljer att kalibrera ett sådant system, kan var och en tvingas leverera en och annan förklaring. Allt som avviker är knappast olagligt. Å andra sidan; den som har rent mjöl i påsen...
Syftet är naturligtvis, som alltid, gott – att upptäcka ekonomisk brottslighet. Men det goda kan ofta bli det bästas fiende.
Den som på den svenska IT-arenan starkas framträder som den personliga integritetens värnare är Pär Ström. På sajten Stoppa storebror samlas, beskrivs och kritiskt granskas ett otal försök att effektivisera övervakningen av medborgare.
I Ströms senaste nyhetsbrev kan man läsa om det senaste i övervakningsindustrin: automatisk ekonomisk övervakning (Anti Money Laundering), vilket är "...programvaror som analyserar samtliga ekonomiska transaktioner - stora som små - på jakt efter något suspekt..." Ett AML-system "...samlar in kunddata, klassificerar dem efter bedömd grad av suspekthet, kartlägger kunders beteendemönster och söker sedan efter avvikelser från detta".
Ett exempel på AML-användning (från Wired, i Ströms översättning): "Programvaran kommer ihåg att en kund är en 30-årig ingenjör som avlönas den femte varje månad. Den studerar profilerna för andra ingenjörer i samma åldersgrupp och bygger ett mönster baserat på gemensamma drag som exempelvis lönens månatliga periodicitet. Om en annan kund säger att han är ingenjör och får insättningar på sitt konto varje vecka kommer programvaran att visa röd flagga. Han är suspekt."
Beroende på hur hårt en bank väljer att kalibrera ett sådant system, kan var och en tvingas leverera en och annan förklaring. Allt som avviker är knappast olagligt. Å andra sidan; den som har rent mjöl i påsen...
Syftet är naturligtvis, som alltid, gott – att upptäcka ekonomisk brottslighet. Men det goda kan ofta bli det bästas fiende.
tisdag, juni 07, 2005
Om utbildning av presensmänniskor?
Det finns två samhällsinstitutioner som har lyckats existera längre än några andra: kyrkan och universitetet. Ett skäl till det är att de lever sina egna liv oberoende av samhällstrender och styrs inte av sin omgivning. Bägge är dock i gungning.
Vid universiteten oroas man för devalveringen av grund- och gymnasieskolan. Gymnasisterna kommer med allt sämre förkunskaper jämfört med bara något decennium sedan. Konsekvensen blir en devalvering också av högre utbildning.
Flera har under senare år i allt högre tonfall påpekat utbildningens förfall; Jonas Frykman i boken Ljusnande framtid!, Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr, Inger Enkvist i böckerna Feltänkt och Skolan – ett högriskprojekt, för att nämna några.
Leif Alsheimer faller in med boken Bildningsresan (Prisma). Han är lektorn i rättsvetenskap som blev rikskänd för införandet av en core curriculum-kurs för juriststudenter. Kursen består av skönlitterär- och facklitteratur – utan explicit anknytning till kurserna i rättsvetenskap – som studenterna läser bredvid de ordinarie kurserna. En bildningsresa.
Upprinnelsen var när Alsheimer använde ordet ”kafkaliknande” under en föreläsning. Studenterna såg ut som frågetecken. Kafka, är det någon ny grupp vi sett på MTV?
Kursen har hyllats av alla, från Högskoleverket till studenternas presumtiva arbetsgivare. Alla tycks uppskatta att universitetsstudenter inte enbart utbildas, utan också bildas. Men varför är bildning inte ett självklart mål och innehåll vid universitetsutbildningar?
Alsheimer har inget svar på den frågan, på annat sätt än att han beskriver hur det har gått till. Själva grunden för bildningserosionen är en omfattande ökning av antalet studenter – samtidigt som resurserna till undervisning minskar. Konsekvensen blir instrumentell löpande bandutbildning för stora studentgrupper.
Ekonomismen är en annan faktor, på flera plan. Utbildningars innehåll bestäms i allt högre grad av nyttoaspekter – inte studentens nytta, utan näringslivets. Därmed ökar andelen yrkesutbildningar på bekostnad av utbildning i humaniora.
I ekonomismen finns också incitament för specialisering. I stället för att skapa förutsättningar för generella och sammanhangsskapande kunskaper, drivs den högre utbildningen allt mer mot yrkesträning och fackidioti – en träning som i stort sett skulle kunna ske på ett företag.
Men är det så konstigt? Samma ekonomism återfinns inom forskningen. Medel för den fria forskningen minskar till förmån för nyttostyrda forskningsmedel.
Alsheimer ställer oss frågan: ”Har ett universitet misslyckats om det inte producerar tillräckligt många yrkesutbildade, eller om det inte blir någon ekonomisk tillväxt i den region där den har sitt säte?” Han svarar inte explicit, men självfallet är hans svar mellan raderna nej. Högt och klart.
När väktarna och handlarna blandar samman sina roller går det åt skogen. Det visste redan Platon och det är fortfarande giltigt.
För Alsheimer är det en ren överlevnadsfråga för samhället. Ju mer vi trivialiserar högre utbildning, desto mer reducerar vi demokratin. Erfarenheten från hans core curriculum-kurs är att ungdomars till synes svala intresse för demokrati egentligen är ett ytfenomen. Med mer kunskap och insikt uppvisar de stark patos och engagemang.
Med enbart utbildning, utan bildning, riskerar vi att skapa generationer av presensmänniskor. De känner endast ett fenomen i nuet, inte hur det har blivit till, hur andra uppfattar det, dess betydelse i olika sammanhang eller vilken avsikt den som skapade fenomenet hade.
Möjligen beror det på att jag redan är övertygad, men jag tycker att Alsheimer fokuserar – med en upprepande stil – allt för mycket på att rada upp argument och exempel för svensk utbildnings kris.
I stället kunde han ägna större utrymme att berätta mer om sitt projekt. Alsheimer tillhör ju ett fåtal som har lyckats återupprätta delar av en stark bildningstradition på en yrkesförberedande universitetsutbildning.
Frågan är varför inte fler universitetsutbildningar tar efter hans bildningsmodell? Den kostar lite och verkar ge mycket.
Beror det på, som Alsheimer antyder, att det har gått så långt att många universitetslärare själva saknar den bildning som krävs? Att ordet ”kafkaliknande” är oklart också för dem?
Vid universiteten oroas man för devalveringen av grund- och gymnasieskolan. Gymnasisterna kommer med allt sämre förkunskaper jämfört med bara något decennium sedan. Konsekvensen blir en devalvering också av högre utbildning.
Flera har under senare år i allt högre tonfall påpekat utbildningens förfall; Jonas Frykman i boken Ljusnande framtid!, Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr, Inger Enkvist i böckerna Feltänkt och Skolan – ett högriskprojekt, för att nämna några.
Leif Alsheimer faller in med boken Bildningsresan (Prisma). Han är lektorn i rättsvetenskap som blev rikskänd för införandet av en core curriculum-kurs för juriststudenter. Kursen består av skönlitterär- och facklitteratur – utan explicit anknytning till kurserna i rättsvetenskap – som studenterna läser bredvid de ordinarie kurserna. En bildningsresa.
Upprinnelsen var när Alsheimer använde ordet ”kafkaliknande” under en föreläsning. Studenterna såg ut som frågetecken. Kafka, är det någon ny grupp vi sett på MTV?
Kursen har hyllats av alla, från Högskoleverket till studenternas presumtiva arbetsgivare. Alla tycks uppskatta att universitetsstudenter inte enbart utbildas, utan också bildas. Men varför är bildning inte ett självklart mål och innehåll vid universitetsutbildningar?
Alsheimer har inget svar på den frågan, på annat sätt än att han beskriver hur det har gått till. Själva grunden för bildningserosionen är en omfattande ökning av antalet studenter – samtidigt som resurserna till undervisning minskar. Konsekvensen blir instrumentell löpande bandutbildning för stora studentgrupper.
Ekonomismen är en annan faktor, på flera plan. Utbildningars innehåll bestäms i allt högre grad av nyttoaspekter – inte studentens nytta, utan näringslivets. Därmed ökar andelen yrkesutbildningar på bekostnad av utbildning i humaniora.
I ekonomismen finns också incitament för specialisering. I stället för att skapa förutsättningar för generella och sammanhangsskapande kunskaper, drivs den högre utbildningen allt mer mot yrkesträning och fackidioti – en träning som i stort sett skulle kunna ske på ett företag.
Men är det så konstigt? Samma ekonomism återfinns inom forskningen. Medel för den fria forskningen minskar till förmån för nyttostyrda forskningsmedel.
Alsheimer ställer oss frågan: ”Har ett universitet misslyckats om det inte producerar tillräckligt många yrkesutbildade, eller om det inte blir någon ekonomisk tillväxt i den region där den har sitt säte?” Han svarar inte explicit, men självfallet är hans svar mellan raderna nej. Högt och klart.
När väktarna och handlarna blandar samman sina roller går det åt skogen. Det visste redan Platon och det är fortfarande giltigt.
För Alsheimer är det en ren överlevnadsfråga för samhället. Ju mer vi trivialiserar högre utbildning, desto mer reducerar vi demokratin. Erfarenheten från hans core curriculum-kurs är att ungdomars till synes svala intresse för demokrati egentligen är ett ytfenomen. Med mer kunskap och insikt uppvisar de stark patos och engagemang.
Med enbart utbildning, utan bildning, riskerar vi att skapa generationer av presensmänniskor. De känner endast ett fenomen i nuet, inte hur det har blivit till, hur andra uppfattar det, dess betydelse i olika sammanhang eller vilken avsikt den som skapade fenomenet hade.
Möjligen beror det på att jag redan är övertygad, men jag tycker att Alsheimer fokuserar – med en upprepande stil – allt för mycket på att rada upp argument och exempel för svensk utbildnings kris.
I stället kunde han ägna större utrymme att berätta mer om sitt projekt. Alsheimer tillhör ju ett fåtal som har lyckats återupprätta delar av en stark bildningstradition på en yrkesförberedande universitetsutbildning.
Frågan är varför inte fler universitetsutbildningar tar efter hans bildningsmodell? Den kostar lite och verkar ge mycket.
Beror det på, som Alsheimer antyder, att det har gått så långt att många universitetslärare själva saknar den bildning som krävs? Att ordet ”kafkaliknande” är oklart också för dem?
lördag, juni 04, 2005
”Telegrafen, som talar”
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050604
Jan Garnert
Hallå! Om telefonens första tid i Sverige.
Historiska Media
Fortfarande har jag inte vant mig vid den mobila teleutvecklingen. Jag äger ingen mobiltelefon. Bara en sån sak. Jag hajar fortfarande till när en främmande människa på stan eller i affären plötsligt börjar prata högt – men inte med mig eller någon annan, utan med sin handsfreetelefon.
Dessutom känner jag mig närmast lite förnärmad när någon mitt i ett samtal ansikte mot ansikte, föredrar att svara när mobilen piper. Personen jag samtalar med signalerar ju tydligt vad som är viktigt för denne – och vem.
Om människors tillvänjningsprocess när den stationära telefonen infördes i Sverige, skriver etnologen Jan Garnert i Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska Media). En utmärkt blandning av teknikhistoria och kulturhistoria.
När det gäller att formulera just kulturhistorien utgår Garnert väldigt mycket från August Strindberg, både hans leverne och hans romaner och dramer, för att förstå telefonens framväxt. Lysande ansats, inte sant?
Det är i de kulturella uttrycken där ny teknik ofta försöks begripliggöras på ett tidigt stadium. Vad vore förståelsen av Internet utan metaforen cyberrymden, först formulerad i William Gibsons roman Neuromancer?
”Telegrafen, som talar” togs i bruk första gången 1877, endast ett år efter Alexander Graham Bell erhållit patent på telefonen. Den allra tidigaste idén om telefonens användning var att befordra musik från konserter och kyrkopredikningar, men snart fick idén om Samtalet, oberoende av kroppslig närhet, ensamt fäste.
Inte bara föreställningen om kroppsoberoende samtal, utan även platsen blev mindre viktig. Till en början var man tvungen att gå till en telefonstation, men i takt med utbyggnaden av telenätet fanns telefoner allt oftare på arbetsplatser och i hemmen.
Även tidsuppfattningen påverkades starkt. ”Tack vare denna lilla tingest (…) kunna vi numera på några minuter ombesörja det som för endast några få år sedan skulle medtagit timmar, ja ofta hela dagen”, står det i Stockholms Dagblad 1887. Tiden mångdubblades. Upplevelsen liknar den när elektriciteten införs i städerna så att människor också kan utnyttja kvällar och nätter.
Telefonen bidrog också till kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det krävdes stora antal telefonister som kopplade samman samtalen manuellt. Dessa var i stort sett alltid kvinnor. I Kanada hade man provat med manliga telefonister, men det fungerade inte så bra.
Kvinnor var, till skillnad från män, lättare att underordna en disciplinär verksamhet. Telefonisterna var ju telebolagens röster utåt, varför deras beteende var viktigt. Kvinnliga telefonisterna beskrevs som ”snabbare att koppla samtal, hederligare och samvetsgrannare än män".
Kvinnor ansågs fungera bättre i tjänande ställning än män. Även om telefonisterna var navet i hos telefonbolagen, var de pigor och uppassare till telefonerande männen.
Tillsammans med den nyförvärvda kunskapen att trycka och distribuera dags- och veckotidningar bidrog telefonen i högsta grad till att förstärka människors föreställning om nationen, dess innehåll och omfattning. Människor fick allt mer kunskap om människors verksamhet, tack vare den ökade samtidigheten i kommunikationen.
Denna samtidighet utgör en hörnsten i vår föreställning om samhällsgemenskapen och upprätthölls genom kommunikationsteknik.
Och så har kommunikationsutvecklingen fortsatt förstärka inte bara nationell utan även global gemenskap; radio, teve, webben, mejl och mobil kommunikationsteknik.
Men det är en annan teknik- och kulturhistoria.
Jan Garnert
Hallå! Om telefonens första tid i Sverige.
Historiska Media
Fortfarande har jag inte vant mig vid den mobila teleutvecklingen. Jag äger ingen mobiltelefon. Bara en sån sak. Jag hajar fortfarande till när en främmande människa på stan eller i affären plötsligt börjar prata högt – men inte med mig eller någon annan, utan med sin handsfreetelefon.
Dessutom känner jag mig närmast lite förnärmad när någon mitt i ett samtal ansikte mot ansikte, föredrar att svara när mobilen piper. Personen jag samtalar med signalerar ju tydligt vad som är viktigt för denne – och vem.
Om människors tillvänjningsprocess när den stationära telefonen infördes i Sverige, skriver etnologen Jan Garnert i Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska Media). En utmärkt blandning av teknikhistoria och kulturhistoria.
När det gäller att formulera just kulturhistorien utgår Garnert väldigt mycket från August Strindberg, både hans leverne och hans romaner och dramer, för att förstå telefonens framväxt. Lysande ansats, inte sant?
Det är i de kulturella uttrycken där ny teknik ofta försöks begripliggöras på ett tidigt stadium. Vad vore förståelsen av Internet utan metaforen cyberrymden, först formulerad i William Gibsons roman Neuromancer?
”Telegrafen, som talar” togs i bruk första gången 1877, endast ett år efter Alexander Graham Bell erhållit patent på telefonen. Den allra tidigaste idén om telefonens användning var att befordra musik från konserter och kyrkopredikningar, men snart fick idén om Samtalet, oberoende av kroppslig närhet, ensamt fäste.
Inte bara föreställningen om kroppsoberoende samtal, utan även platsen blev mindre viktig. Till en början var man tvungen att gå till en telefonstation, men i takt med utbyggnaden av telenätet fanns telefoner allt oftare på arbetsplatser och i hemmen.
Även tidsuppfattningen påverkades starkt. ”Tack vare denna lilla tingest (…) kunna vi numera på några minuter ombesörja det som för endast några få år sedan skulle medtagit timmar, ja ofta hela dagen”, står det i Stockholms Dagblad 1887. Tiden mångdubblades. Upplevelsen liknar den när elektriciteten införs i städerna så att människor också kan utnyttja kvällar och nätter.
Telefonen bidrog också till kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det krävdes stora antal telefonister som kopplade samman samtalen manuellt. Dessa var i stort sett alltid kvinnor. I Kanada hade man provat med manliga telefonister, men det fungerade inte så bra.
Kvinnor var, till skillnad från män, lättare att underordna en disciplinär verksamhet. Telefonisterna var ju telebolagens röster utåt, varför deras beteende var viktigt. Kvinnliga telefonisterna beskrevs som ”snabbare att koppla samtal, hederligare och samvetsgrannare än män".
Kvinnor ansågs fungera bättre i tjänande ställning än män. Även om telefonisterna var navet i hos telefonbolagen, var de pigor och uppassare till telefonerande männen.
Tillsammans med den nyförvärvda kunskapen att trycka och distribuera dags- och veckotidningar bidrog telefonen i högsta grad till att förstärka människors föreställning om nationen, dess innehåll och omfattning. Människor fick allt mer kunskap om människors verksamhet, tack vare den ökade samtidigheten i kommunikationen.
Denna samtidighet utgör en hörnsten i vår föreställning om samhällsgemenskapen och upprätthölls genom kommunikationsteknik.
Och så har kommunikationsutvecklingen fortsatt förstärka inte bara nationell utan även global gemenskap; radio, teve, webben, mejl och mobil kommunikationsteknik.
Men det är en annan teknik- och kulturhistoria.
fredag, juni 03, 2005
Om bloggning i akademin
I all ödmjukhet vill jag tacka Patrik på Humlab för hans vänliga välkomnande till bloggosfären. Samt rikta några pekare på en ett antal artiklar om bloggning vid Umeå universitet.
"Tänk om det fanns fler akademikerbloggar", skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan. Nu presenterar Umeå Center for Interactive Technology (UCIT) en artikelserie om hur bloggar används i olika sammanhang vid Umeå universitet. Det återstår att se om dessa kan uppfylla kravet på akademikerbloggar som Björn ställer.
I artikeln där innehavaren av den blogg du just nu läser intervjuas, redovisas även ett intressant pro-bloggarbete vid universitetsbiblioteket vid University of Minnesota, som syftar till att få akademiker att nå ut snabbare och diskutera olika ämnen och idéer. Det är ett intressant, offensivt initiativ av en universitetsverksamhet som ofta arbetar i skymundan.
"Tänk om det fanns fler akademikerbloggar", skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan. Nu presenterar Umeå Center for Interactive Technology (UCIT) en artikelserie om hur bloggar används i olika sammanhang vid Umeå universitet. Det återstår att se om dessa kan uppfylla kravet på akademikerbloggar som Björn ställer.
I artikeln där innehavaren av den blogg du just nu läser intervjuas, redovisas även ett intressant pro-bloggarbete vid universitetsbiblioteket vid University of Minnesota, som syftar till att få akademiker att nå ut snabbare och diskutera olika ämnen och idéer. Det är ett intressant, offensivt initiativ av en universitetsverksamhet som ofta arbetar i skymundan.
torsdag, juni 02, 2005
Om Johan Asplund och Chandler
Att studera socialpsykologiska fenomen innebär för Johan Asplund att lösa gåtor. Flera deckarförfattare passerar revy i hans författarskap, exempelvis Ellery Queen, Agatha Christie, Conan Doyle och Stieg Trenter. Dessa författare bygger gåtors lösningar på extremt god iakttagelseförmåga och tolkningsförmåga.
Jag blir både förvånad och inte över att Asplund ägnar sin nya essäbok, kallad Angående Raymond Chandler (Korpen), den mer hårdkokte, amerikanske författaren. Men Asplund vore naturligtvis inte Asplund om inte det hos Chandler finns gåtor att lösa och ännu ogjorda iakttagelser.
Att se ett fenomen, registrera det, uppfatta det kan vi alla göra och de flesta fenomen kan uppfattas (även om alla ännu inte är uppfattade). Men för att iaktta ett fenomen krävs mycket mer; i det är Asplund mästerlig. Att ta i akt kräver betydligt större ansträngning än att bara se.
Det är också min tolkning av varför Asplund fascineras av Chandler. Chandler låter sin huvudperson Philip Marlowe vara en ytterst god iakttagare. Chandler, menar Asplund, hade en minst lika skarp socialpsykologisk blick som Erving Goffman (en inflytelserik socialpsykolog).
Marlowe super, är fattig, ensam och till och med farlig – men inte asocial. Tvärtom har han ett gott socialt gehör. Dessutom äger han förmågan att se världen från den andres synvinkel. Om hur många huvudpersoner i deckare – eller människor över huvudtaget – kan man säga det?
Romanerna består i allt väsentligt av thick descriptions (tjocka beskrivningar), ett begrepp hämtat från antropologen Clifford Geertz. Med begreppet avses detaljrikedom; rika beskrivningar av föremål och förhållanden så att tolkningar kan underbyggas så bra som möjligt.
Att Chandler skulle vara en karg och ordknapp författare är en synvilla, menar Asplund. Snarare är han minituös, långsam och älskar att göra avstickare. Dessutom är han en vitsare. Inte en skämtare eller humorist, utan vitsare.
Det är vitsarna som ger Chandler ett litterärt djup – inte tvärtom. Böckerna skulle bli ytligare utan dem. Utan vitsar vore Marlowe en känslokall, färglös och olustig deckare. Vitsen, menar Asplund, är en intelligensform som gör att Chandlers romaner upplevs intelligenta. Läsaren smittas. ”Den som läser Chandler kan omöjligt känna sig dum”.
Snarare känner man oftast igen sig i hans romaner, menar Asplund, och frågar sig samtidigt varför man gör det. För inte är det våra vanliga dagar på jobbet, hämtning på dagis eller suckarna vid tvättkorgen som Chandler beskriver. Det är för de flesta läsare en högst ovanlig tillvaro Marlowe lever i.
Det är det som är annorlunda vi känner igen oss i, inte det välbekanta.
Jag blir både förvånad och inte över att Asplund ägnar sin nya essäbok, kallad Angående Raymond Chandler (Korpen), den mer hårdkokte, amerikanske författaren. Men Asplund vore naturligtvis inte Asplund om inte det hos Chandler finns gåtor att lösa och ännu ogjorda iakttagelser.
Att se ett fenomen, registrera det, uppfatta det kan vi alla göra och de flesta fenomen kan uppfattas (även om alla ännu inte är uppfattade). Men för att iaktta ett fenomen krävs mycket mer; i det är Asplund mästerlig. Att ta i akt kräver betydligt större ansträngning än att bara se.
Det är också min tolkning av varför Asplund fascineras av Chandler. Chandler låter sin huvudperson Philip Marlowe vara en ytterst god iakttagare. Chandler, menar Asplund, hade en minst lika skarp socialpsykologisk blick som Erving Goffman (en inflytelserik socialpsykolog).
Marlowe super, är fattig, ensam och till och med farlig – men inte asocial. Tvärtom har han ett gott socialt gehör. Dessutom äger han förmågan att se världen från den andres synvinkel. Om hur många huvudpersoner i deckare – eller människor över huvudtaget – kan man säga det?
Romanerna består i allt väsentligt av thick descriptions (tjocka beskrivningar), ett begrepp hämtat från antropologen Clifford Geertz. Med begreppet avses detaljrikedom; rika beskrivningar av föremål och förhållanden så att tolkningar kan underbyggas så bra som möjligt.
Att Chandler skulle vara en karg och ordknapp författare är en synvilla, menar Asplund. Snarare är han minituös, långsam och älskar att göra avstickare. Dessutom är han en vitsare. Inte en skämtare eller humorist, utan vitsare.
Det är vitsarna som ger Chandler ett litterärt djup – inte tvärtom. Böckerna skulle bli ytligare utan dem. Utan vitsar vore Marlowe en känslokall, färglös och olustig deckare. Vitsen, menar Asplund, är en intelligensform som gör att Chandlers romaner upplevs intelligenta. Läsaren smittas. ”Den som läser Chandler kan omöjligt känna sig dum”.
Snarare känner man oftast igen sig i hans romaner, menar Asplund, och frågar sig samtidigt varför man gör det. För inte är det våra vanliga dagar på jobbet, hämtning på dagis eller suckarna vid tvättkorgen som Chandler beskriver. Det är för de flesta läsare en högst ovanlig tillvaro Marlowe lever i.
Det är det som är annorlunda vi känner igen oss i, inte det välbekanta.
tisdag, maj 31, 2005
Välkommen in i bloggosfären
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050531
Jag läser i min blogg att jag för tio år sedan här på kultursidan förutspådde var och en sin egen publicist, obekymrad av kvalitetsgranskande förläggare eller redaktör.
Visst hade jag fel, delvis. Men det var inte en felbedömning av människors vilja att publicera texter av olika slag, utan av teknikens utveckling. Under dessa tio år utvecklades inte webbpubliceringsverktygen mot ökad enkelhet, utan mot en ökad komplexitet. Bra för proffsen, mindre bra för privatpersonen.
I början av 2000-talet började enklare publiceringsverktyg konstrueras, där den som vill publicera på Internet kunde göra det utan särskilt avancerade tekniska kunskaper. Bloggen var uppfunnen, men egentligen är den lika gammal som webben.
Blogg är en förkortning av ordet weblog, i sin tidigaste tappning, dels ett slags loggböcker för programmerare, dels en dagbok där människor delade med sig av sina vardagshändelser.
De bloggar som växt fram de senaste åren är varken eller. Snarare är de publiceringsplatser för kommentarer kring samhälle, politik, kultur, litteratur etc. Dagens bloggare blir dessutom irriterade över att en blogg definieras som en ”dagbok på nätet”. Bloggarna har betydligt större pretentioner än så.
Nu när de större dagstidningarna börjat blogga uttrycks denna definitionskonflikt än starkare. Med Expressens dagboksskrivande journalister, Per Svensson, PM Nilsson, Linda Skugge m fl, tycker många seriösa bloggare att fenomenet förs ned till en sandlådenivå.
Om bloggosfären har ofta sagts att den är mansdominerad och politiskt högervriden. Nyligen gjordes en större enkätstudie av den svenska bloggvärlden, kallad BloggSverige 1.0 av Hans Kullin, publicerad på hans blogg Media Culpa.
Enkäten nådde ca 360 svenska bloggare. Män är i övervikt, men inte så stor: 60 procent är män. De flesta bloggare är mellan 20 och 35 år, 80 procent har svenska föräldrar och ca 60 procent har högskoleexamen. Men att den typiske bloggaren är moderat kan inte beläggas i denna studie.
Andelen moderater, folkpartister och socialdemokrater är ungefär lika stor: runt 15 procent. Mellan blocken är det ytterst jämnt. Framträdande är att andelen osäkra väljare är hög: 23 procent.
Varför bloggar människor, egentligen? Skälen är kanske inte så annorlunda i förhållande till de som skriver i papperstidningar: exhibitionism, att bidra till det goda samtalet, tron att de egna texterna är unika, föreställningen om att andra är intresserade av vad skribenten har att säga, viljan till bekräftelse osv. Studien visar att bloggare omfattas mer eller mindre av dessa skäl. Men där finns också mediekritiska motiv; svensk media anses för snäv och likriktad.
Om vi försöker distansera oss lite, vad betyder ett ökat bloggande? I en C-uppsats i journalistik pekar författarna och tillika bloggarna Jenny Isaksson och Steffanie Müller på den demokratiska potentialen. Möjligheten att blogga utvidgar det offentliga rummet, där traditionella medias monopol på rapportering, analys och debatt bryts. Möjligheten till opinionsbildning underifrån ökar, när inte traditionella media begränsar utrymmet.
Det offentliga samtalet sväller. Men vem läser alls när alla skriver?
Despotens våta dröm: Om alla talar och ingen lyssnar, kan Makten osynligt föra fram sina dekret och styra människorna relativt omärkbart.
Jag läser i min blogg att jag för tio år sedan här på kultursidan förutspådde var och en sin egen publicist, obekymrad av kvalitetsgranskande förläggare eller redaktör.
Visst hade jag fel, delvis. Men det var inte en felbedömning av människors vilja att publicera texter av olika slag, utan av teknikens utveckling. Under dessa tio år utvecklades inte webbpubliceringsverktygen mot ökad enkelhet, utan mot en ökad komplexitet. Bra för proffsen, mindre bra för privatpersonen.
I början av 2000-talet började enklare publiceringsverktyg konstrueras, där den som vill publicera på Internet kunde göra det utan särskilt avancerade tekniska kunskaper. Bloggen var uppfunnen, men egentligen är den lika gammal som webben.
Blogg är en förkortning av ordet weblog, i sin tidigaste tappning, dels ett slags loggböcker för programmerare, dels en dagbok där människor delade med sig av sina vardagshändelser.
De bloggar som växt fram de senaste åren är varken eller. Snarare är de publiceringsplatser för kommentarer kring samhälle, politik, kultur, litteratur etc. Dagens bloggare blir dessutom irriterade över att en blogg definieras som en ”dagbok på nätet”. Bloggarna har betydligt större pretentioner än så.
Nu när de större dagstidningarna börjat blogga uttrycks denna definitionskonflikt än starkare. Med Expressens dagboksskrivande journalister, Per Svensson, PM Nilsson, Linda Skugge m fl, tycker många seriösa bloggare att fenomenet förs ned till en sandlådenivå.
Om bloggosfären har ofta sagts att den är mansdominerad och politiskt högervriden. Nyligen gjordes en större enkätstudie av den svenska bloggvärlden, kallad BloggSverige 1.0 av Hans Kullin, publicerad på hans blogg Media Culpa.
Enkäten nådde ca 360 svenska bloggare. Män är i övervikt, men inte så stor: 60 procent är män. De flesta bloggare är mellan 20 och 35 år, 80 procent har svenska föräldrar och ca 60 procent har högskoleexamen. Men att den typiske bloggaren är moderat kan inte beläggas i denna studie.
Andelen moderater, folkpartister och socialdemokrater är ungefär lika stor: runt 15 procent. Mellan blocken är det ytterst jämnt. Framträdande är att andelen osäkra väljare är hög: 23 procent.
Varför bloggar människor, egentligen? Skälen är kanske inte så annorlunda i förhållande till de som skriver i papperstidningar: exhibitionism, att bidra till det goda samtalet, tron att de egna texterna är unika, föreställningen om att andra är intresserade av vad skribenten har att säga, viljan till bekräftelse osv. Studien visar att bloggare omfattas mer eller mindre av dessa skäl. Men där finns också mediekritiska motiv; svensk media anses för snäv och likriktad.
Om vi försöker distansera oss lite, vad betyder ett ökat bloggande? I en C-uppsats i journalistik pekar författarna och tillika bloggarna Jenny Isaksson och Steffanie Müller på den demokratiska potentialen. Möjligheten att blogga utvidgar det offentliga rummet, där traditionella medias monopol på rapportering, analys och debatt bryts. Möjligheten till opinionsbildning underifrån ökar, när inte traditionella media begränsar utrymmet.
Det offentliga samtalet sväller. Men vem läser alls när alla skriver?
Despotens våta dröm: Om alla talar och ingen lyssnar, kan Makten osynligt föra fram sina dekret och styra människorna relativt omärkbart.
måndag, maj 30, 2005
Om studenters föreställningar
På Expressens kultursida skriver i dag professorn i spanska, Inger Enkvist, om hennes upplevelser av lata studenter och undervisning som serviceinrättning. I populistisk anda och helt i avsaknad av självkritik och med samma intensitet anda som i tidigare böcker
För om studenter kan vidmakthålla en självbild av att de är kunder och en föreställning om att lärare är servicepersonal beror det ju enbart på att universitetslärare bejakar dessa föreställningar. Annars skulle de knappast leva vidare. Och inte med ett ord diskuterar hon det ekonomiska resurstilldelningssystemets effekter på sådana föreställningars framväxt.
För om studenter kan vidmakthålla en självbild av att de är kunder och en föreställning om att lärare är servicepersonal beror det ju enbart på att universitetslärare bejakar dessa föreställningar. Annars skulle de knappast leva vidare. Och inte med ett ord diskuterar hon det ekonomiska resurstilldelningssystemets effekter på sådana föreställningars framväxt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)