Den tredje AI-vågen. Essäer om AI, samhället och individen.

Jag har publicerat mina texter kring artificiell intelligens från de senaste åren i  boken "Den tredje AI-vågen". Boken finns självfallet för fri nedladdning. Boken finns även att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon.

Den tredje AI-vågen är en samling essäer där Per-Olof Ågren gör ett antal nedslag i AI-landskapet från dels ett samhällsperspektiv, dels ett individperspektiv. 

AI-teknikens effekter och påverkan på demokratiska processer, medial utveckling och behov av förändrad utbildning är exempel på samhällsperspektiv på AI. 

Människans relation till AI-teknik i form av en utveckling av förmågan att uppfatta varandra och varandras intelligens samt samarbetsförmåga är exempel på individperspektiv på AI.

69 teknikfilosofiska fragment

Jag har likt många andra universitetslärare publicerat monografier, antologikapitel, tidskriftsartiklar, konferensbidrag, essäer, essäsamlingar, kulturkritik – men inte aforismer eller fragment. Akademiska aforismer? Boken "69 teknikfilosfiska fragment" är ett försök att närma mig denna genre från akademiskt håll. Boken finns självfallet för fri nedladdning. Boken finns även att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon.

69 teknikfilosofiska fragment är en samling kortfattade, rent av fragmentariska utsagor som alla uttrycker något teknikfilosofiskt som Per-Olof Ågren finner väsentligt att reflektera över.

I denna samling av teknikfilosofiska fragment söker Per-Olof Ågren ett format där aforismer formas dels med utgångspunkt i klassiska teknikfilosofer som exempelvis Martin Heidegger och Paul Virilio, mediefilosofer som exempelvis Jean Baudrillard och Vilém Flusser liksom andra tänkare som på olika sätt har berört teknikfilosofi, dels med utgångspunkt i Per-Olof Ågrens egna teknikfilosofiska tänkande.

9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern

Jag har publicerat en ny bok; en essäsamling kring moralfilosofiska frågor. Titeln är 9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.

9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern är en essäsamling där Per-Olof Ågren söker initiera samtal kring nödvändiga moralfilosofiska frågor i en tid av informationsteknisk utveckling.

Ju mer utvecklad syn, hörsel och känsel våra digitala applikationer utformas med, desto viktigare är det att de moralfilosofiska frågorna väcks och diskuteras.

I denna essäsamling ställer Per-Olof Ågren bland annat följande moralfilosofiska frågor: Bör den personliga integriteten skyddas? Bör robotar bli mänskliga? Bör självkörande bilar understundom döda? Bör kapitalismen överleva i informationsåldern?

Bokens bidrag är inte att ge de rätta svaren, utan att inspirera läsaren till att formulera både svar till frågorna och argument för sina svar.

Råder mobilens tyranni eller moralpanik?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151201

Denna höst nås vi av en anstormning av teknikkritiska texter, av regleringar av teknikanvändning, av en vilja att begränsa människors relation till mobilteknik och internet.
         Den kanske mest stadigvarande kritiken mot internet och mobilteknik över tid, handlar om tiden unga människor lägger på datorspel. I denna kritikfåra har begrepp som datorspelsberoende och internetberoende skapats för att förstärka diskrediteringen av dylika beteenden. Genom att patologisera något, hoppas man att människor ska ändra sig.
         Höstens kritiska röster mot mobilteknik och internet är något mer mångfacetterade. Det handlar om att barnmorskor i Norge och Sverige menar att nyförlösta mödrar inte ska använda mobiltelefoner i samband med amning eller annan omsorg om barnet. Argumentet är risken för sämre kontakt med barnet och därmed sämre förmåga att förstå sitt barns signaler.
         Liknande appeller kommer från personal i förskolan. Det händer att föräldrar som hämtar sina barn på förskolan möts av en skylt som säger något i stil med: "Vänligen stäng av telefonen. Du ska på ditt livs viktigaste möte... mötet med ditt barn". Argumentet är att barn inte ska uppleva sig sekundära i förhållande till mobiltelefonen.
         Även i grundskolan går lärare ut i debatten och förordar förbud mot mobiler i klassrummet. Att lärare samlar in elevers mobiltelefoner inför lektioner tycks inte vara så ovanligt, enligt kommentarerna till ett debattinlägg. Argumentet är att mobiler genererar stress och stjäl uppmärksamhet.

Kritiken är likaså tydlig högre upp i utbildningssystemet. Amerikanska universitetslärare debatterar frågan och flera hävdar att de förbjuder användning av bärbara datorer och mobiler i lärosalarna. Argumentet är studenters bristande uppmärksamhet, men det syns även referenser till studier som visar att studenter som antecknar för hand lär sig mer än studenter som antecknar med digital teknik.
         I Umeå införs ett så kallat "skärmförbud" i kommunens simhall, det vill säga förbud mot att ta med mobiltelefoner eller andra datorer till själva bassängområdena. Argumentet är att drunkningsolyckor riskerar öka om föräldrarna brister i uppsikt över barnen.                    
         Mobilkritik går även att skönja som konstnärliga uttryck. Fotoserien Removed av fotografen Eric Pickersgill är ett intressant verk i svartvitt som gestaltar människor som interagerar med sin mobiltelefon i olika situationer – men där själva mobiltelefonen är bortretuscherad.
         Paret som ligger bredvid varandra i dubbelsängen med ryggen mot varandra och med ögonen fästa på sina handflator. Det nygifta brudparet som sitter på motorhuven på sin "just married"-bil och fingrar på var sin osynliga mobiltelefon. Kritiken i gestaltningen är tydlig: vi isolerar oss i rummet och syns vara beroende av mobiltelefonerna många situationer.
         Ett gemensamt argument mot mobilteknik bland alla exempel kan utkristalliseras: Risken att vi brister i uppmärksamhet till vår omedelbara omgivning i rummet.

Om vi vänder oss till några nyligen publicerade böcker, återfinner vi motsvarande kritik. Som en fortsättning på sina tidigare internetkritiska böcker, har Andrew Keen skrivit boken Internet är inte svaret (Volante, 2015). Här smäller han friskt på.
         Här beskrivs internet som orsaken till en mängd negativa företeelser: framväxten av monopolföretag som Amazon, Google och Facebook, att företag som saknar tillgångar eller ens går med vinst köps för mångmiljardbelopp, att företag automatiserar arbetsprocesser som gör att arbetstillfällen går om intet, att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar, att människor uttrycker hat mot varandra i sociala medier. Internet är enligt Keen ett gigantiskt misslyckande.
         Problemet med Keens resonemang är inte de identifierade företeelserna, utan att han sammanblandar korrelation med kausalitet. Internet är inte orsaken till att ekonomiska klyftor i samhället ökar; det är avsaknad av politisk reglering av ekonomin. Det är inte internet som orsakar ökad automatisering i företag; rationalisering är en del av den kapitalistiska logiken. Och så vidare.

Sherry Turkle befinner sig på ett korståg med sin nya bok Reclaiming Conversation (Penguin Press, 2015), i syfte att befria oss från mobiltelefonins tyranni. Hon vill att vi återtar samtalet ansikte mot ansikte i rummet. Reduceras sådan konversation, reduceras även vår empatiska förmåga, menar hon med referenser till gjorda studier. Vi behöver inte ta samma hänsyn till andras känslor när vi textar dem med mobilen, menar hon.
         Flykten från konversationen är en flykt från ett moraliskt förhållningssätt till medmänniskorna. Turkle önskar telefoner som designas för att användas så lite som möjligt; som avleder användarens uppmärksamhet från tekniken. Och hon oroas för nästa steg i teknikanvändningen: Att vi inte enbart talar med andra genom digital teknik, utan att vi alltmer talar med digitala prylar.

Vad bottnar dessa teknikkritiska uttryck i om vi vänder oss till den kritiska teknikfilosofin?
         Är det Oswald Spenglers undergångstankar? Enligt Spengler är tekniken i det moderna samhället dömd att bidra till samhällets undergång, främst genom att allt organiskt, allt naturligt i människans värld förgiftas av den artificiella maskinen. På det följer att vi blir teknikens slavar, i stället för omvänt.
         Är det Paul Virilios dystopiska teknikfilosofi? Virilio menar att dagens teknik har gjort oss beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat.
         Eller är det Vilém Flussers mediekritik? Flusser poängterar människans svårigheter att underställa tekniken sina egna avsikter, i det att vi tror att vi är fria att använda tekniken i vår tjänst. Snarare underställer vi oss teknikens avsikter, på det att tekniken programmerar ett samhälle i teknikens tjänst.
         Frågan denna essä lämnar oss med är: Bör vi reglera människors användning av mobil teknik och internet betydligt mer än vi gör i dag? Eller bör vi betrakta viljan att reglera teknikanvändningen som ett uttryck för moralpanik?

Svarta aforismer att slå twitterfölje med

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151107

De bästa twittrarna är de som lyckas formulera aforismer på 140 tecken, om jag får bestämma kvalitetskravet. @NeinQuarterly är den främste jag sett i denna smala genre.
       Bakom twitterkontot finns Eric Jarosinski, en amerikan som kallar sig själv en ”failed intellectual”, en misslyckad intellektuell.
        Misslyckandet består i att han inte lyckats få den position han önskat vid något av de bättre universiteten i USA. Samtidigt är han synnerligen beläst inom tysk litteratur, med förkärlek till den tyska kritiska teorin, särskilt Adornos filosofi.
        Samtidigt som han är twitteraforismens mästare, är han även kolumnist i olika tidningar, som exempelvis New Yorker, Wall Street Journal med flera. Nu har Eric Jarosinski samlat sina bästa aforismer i boken Nein. A Manifesto (Black Cat).
        Hans aforismer måste karakteriseras som bittra, melankoliska och nihilistiska, och äger en sällsynt svärta. Referenserna går inte enbart till Adorno, utan även till Nietzsche och andra filosofer i den riktningen. Några axplock (i min översättning).

Först: Djuplodande teknikkritik i aforismformat.

De goda nyheterna:
Tekniken har fört oss närmare varandra
De dåliga nyheterna:
Var vänlig läs ovan

Sedan: Närmandet till nihilismens brännande kärna.

Läs Nietzsche
Se gud dö
Läs Nietzsche på nytt
Se inget som reser sig från de döda

Sist: Den kolsvarta, destruktiva självdystopin.

Mitt hopp: halvt förlorat
Min poesi: halvt funnen
Mitt glas: halvtomt
Min grav: halvfull

@NeinQuarterly har i skrivande stund 119 000 följare på Twitter. Den som, likt undertecknad, älskar skickligt konstruerade aforismer läser hans bok och slår twitterfölje.

Vilken moral ska styra självkörande bilar?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150616

Det finns moralfilosofiska problem som ständigt gäckar filosoferna. Och oss andra. Sådana problem berör ofta våra mest grundläggande värderingar om människor. Ibland förblir moralfilosofiska problem effektiva tankefigurer och diskussionsämnen. Ibland övergår de till praktiska problem som med nödvändighet måste lösas.
       The Trolley Problem är ett sådant. Det kan spåras tillbaka till en essä av Philippa Foot, som 1967 företog en moralfilosofisk undersökning av skillnaden mellan intentionella handlingar och handlingars oönskade effekter.
        En trolley är en vagn av något slag, i detta fall en järnvägsvagn. Föreställ dig att denna vagn skenar längs en järnvägsräls, där spåret delar sig i två spår längre fram. På det vänstra spåret står fem järnvägsarbetare, på det högra spåret står en järnvägsarbetare. Där spåret delar sig finns en spårväxel.
        Spårväxeln är inställd så att vagnen kommer att ta det vänstra spåret. Du står vid spårväxeln, men har inte möjlighet att varna arbetarna på spåren. Du har dock möjlighet att växla spår innan den skenande vagnen kommer till den plats där spåren delar sig.
        Om du inte växlar spår, kommer fem personer att dö av den skenande vagnen. Om du växlar spår, kommer en person att dö av den skenande vagnen. Vad gör du?

En variant av problemet är The Fat Man Problem. Föreställ dig en vagn som skenar längs ett järnvägsspår som inte delar sig. Längre fram står fem järnvägsarbetare på spåret. Du står på en bro invid spåret och bredvid dig står en synnerligen tjock man, tillräckligt stor för att stoppa vagnen om han skulle hoppa ned på spåret framför vagnen.
        Själv är du för lätt för att stoppa vagnen, men om du knuffar mannen ned på rälsen kommer vagnen att stoppas, de fem järnvägsarbetarna att överleva, men den tjocke mannen dör. Om du inte knuffar den tjocke mannen ned på rälsen kommer de fem personerna att bli överkörda av vagnen och dö. Vad gör du?
        I en stor enkätundersökning från 2013 riktades ett stort antal frågor som berör filosofi till 1 972 filosofer världen över. En av frågorna gällde The Trolley Problem. Vad skulle en filosof göra? Låta vagnen ha sin gång så att fem dör eller växla spår så att en dör?
        Cirka 68% svarade att de skulle växla spår. Endast 8% svarade att de skulle låta vagnen ha sin gång. Övriga svarade inte, eller underkände frågan. En majoritet skulle alltså aktivt växla spår så att fem liv räddas till priset av ett.
        Filosoferna fick inte frågan om The Fat Man Problem, men från andra studier kan man se att betydligt färre kan tänka sig att knuffa mannen framför spåret för att rädda fem personer.

En förklaring skulle kunna vara att den majoritet som växlar spår värderar människoliv numerärt, så att fem liv är mer värda än ett, vilket rättfärdigar att växla spår. Det förklarar dock inte varför en mindre andel väljer att knuffa den tjocke mannen. Värderar man inte människoliv på samma sätt i de bägge fallen?
        Den förklaring som Philippa Foot undersökte handlar inte om värdering av människoliv, utan om att dessa två handlingar är fundamentalt olika. Intentionen med att växla spår är inte att döda en person, utan att rädda fem personer. Att en person råkar dö under räddningsaktionen är en olycklig, icke avsedd konsekvens. Att knuffa den tjocke mannen framför spåret är en intentionell handling, där hans död inte är en sidoeffekt, utan en avsedd konsekvens.
        Många människor tycks mena att det är tillåtet att utföra en god handling (rädda fem liv) även om det går att förutse dåliga konsekvenser (en person dör), men att det inte är tillåtet att utföra en ond handling (döda en tjock man) för att åstadkomma goda konsekvenser (fem liv räddas).

Snart är problem likt dessa något annat än tankefigurer och underlag för moraldiskussion. Google var först, men även vanliga biltillverkare arbetar intensivt med att utveckla och testa självkörande bilar, det vill säga automatiska IT-baserade system som agerar i sociala miljöer.
        En självkörande bil är en bil med avancerad datorutrustning som samlar in data från sin omgivning, från sensorer, gps-data, ljud och rörelser via mikrofoner och kameror på bilen, och som med avancerade algoritmer kan styra, gasa och bromsa bilen i realtid.
        Problemet med automatiska system i allmänhet är att de inte är automatiska, utan måste göras automatiska. Det innebär att vi på förhand måste bestämma hur en självkörande bil ska agera i givna situationer.
        Föreställ dig att du åker i en självkörande bil på en bra, relativt rak väg i 90 km/h. Till vänster om vägen finns en bergvägg. Till höger om vägen finns en djup ravin. En bit framför bilen springer fem barn efter en boll. Den självkörande bilen uppfattar barnens närvaro framför bilen, men de är för nära bilen för att den ska hinna bromsa.
        Den självkörande bilens algoritmer måste ha någon av följande tre handlingar programmerad för en situation som denna. Den första är att bromsa och köra rakt fram, vilket leder till att barnen blir påkörda och dör. Den andra är att svänga tvärt vänster in i bergväggen, vilket leder till att du dör. Den tredje är att svänga tvärt höger ner i ravinen, vilket också leder till att du dör.
        Hur ska bilen programmeras?
        Den majoritet som i The Trolley Problem svarade att de skulle växla spår med konsekvensen att en dör för att rädda fem, måste här välja något av alternativen två eller tre. Intentionen är att rädda fem barn, inte att döda dig som åker i bilen. Det är enbart en dålig konsekvens.

Till detta moralfilosofiska problem avkrävs vi inte något ställningstagande när vi manuellt kör bil. Vad du väljer om du hamnar i ovanstående situation är inte förutbestämt, utan situationsbundet. Jag håller dock för sannolikt att vi värderar våra egna liv högst.
        Med självkörande bilar måste vi dock förhandsbestämma ett handlingsalternativ, som även gäller när vi själva åker i bilen.
        Det finns emellertid ett ytterligare alternativ: Att alls inte tillåta självkörande bilar. Men då får vi heller inte veta vilken lösning av The Trolley Problem vi skulle enats om i skarpt läge.

Rationella robotar och intuitiva människor

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 150519

Linda Johansson
Äkta robotar
Fri Tanke

När datoriseringen tog fart på 1960-talet började man prata om automatisering, artificiell intelligens och liknande. Datorer uppfattades som automater som enkelt skulle kunna rationalisera bort arbetsuppgifter och de skulle kunna bli intelligenta, lärande maskiner.
       Reaktionen på den uppfattningen blev en sorts verktygssyn när persondatorn kom på 80-talet. Datorn skulle vara enbart ett passivt hjälpmedel som stärker användarens förmågor, likt en hammare.
        Nu slår pendeln tillbaka. Det talas om automatisering och intelligenta robotar som aldrig tidigare. När teknikutveckling tar stora språng, är den filosofiska diskussionen kring teknikens användning och utbredning oundviklig och välkommen.
        Linda Johansson disputerade för ett par år sedan i filosofi vid KTH om filosofiska och etiska dilemman i samband med automatiska system, främst inom militärt försvar. Just det, robotar i krigssituationer. Äkta robotar är dock skriven för en bredare läsekrets än den akademiska.

Det boken kretsar främst kring är att automatiska system – robotar – kan göras allt mer autonoma. Med det avses att robotar ska kunna utföra handlingar på egen hand, enligt eget avgörande, med allt mindre inflytande från människor. Självfallet är robotar programmerade av människor, men på ett sätt som gör dem mindre beroende av mänskligt inflytande i valsituationer.
        Den extremaste formen är så kallade mördarrobotar, killer robots. I vilken utsträckning ska militära mördarrobotar få fatta egna beslut om eldgivning? En robot kan fatta beslut om avfyrning på basis av en stor mängd information på en tusendels sekund. En människa är chanslös när det gäller snabbhet.
        Om ett antal människoliv hänger på hur snabbt beslutet fattas, är det då inte rimligt att beslutsrätten för eldgivning ges till det automatiska systemet? Det är ett av de dilemman som väcks i boken.

Linda Johansson för flera synnerligen intressanta filosofiska resonemang i boken. Ju mer våra automatiska system lämnar skyddade lokaler (som exempelvis industrilokaler) och börjar agera i sociala situationer där människor ingår, är det av högsta vikt att vi börjar diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa automater. Och omvänt.
        Etiska dilemman, ansvar, känslomässiga relationer – det finns en mängd filosofiska frågor vi måste börja förstå i vårt förhållande till automater. Kan moraliska överväganden programmeras i robotar? Javisst, men frågan är vilka moralfilosofiska utgångspunkter som roboten ska omfamna.
        Ska den ha en utilitaristisk grundsyn? Eller ska den förhålla sig pliktetiskt till sin omgivning? Eller vill vi ha dygdetiska robotar?

När det gäller robotar i civila sammanhang menar Linda Johansson att en nödvändig filosofisk diskussion måste handla om vad en människa är. Vad kan automatiska system göra som inte människan kan? Och främst – vad kan människan göra som inte robotar kan?
        Ett av hennes svar landar i människans intuitiva och kreativa förmåga. Den erfarenhet och upplevda situationer som skickliga läkare, lärare, ingenjörer och liknande kan använda i sin yrkesutövning är särdeles svår att automatisera.
        Visst, en automat kan extremt snabbt skanna av all forskningsinformation som finns kring ett visst sjukdomssymptom, men kan den efter palpering avgöra vad för slags behandling som krävs? Kan den överhuvudtaget palpera (det vill säga känna med fingrarna) för att avgöra vad som är fel?

Så sluts cirkeln. En utgångspunkt på 1980-talet för att lämna föreställningen om datorn som automat och snarare se den som ett verktyg handlade om tyst kunskap. Skickliga yrkesutövare har en tyst kunskap som inte kan implementeras i datorer, utan datorer ska utvecklas för att stödja människors befintliga tysta kunskap.
        Där är vi i någon mening fortfarande. Samtidigt är det en riskabel position. Risken är att vi överlåter rationella processer och överväganden till robotar, medan det som kräver intuition, tyst kunskap och kreativitet lämnas åt människan.
        Frågan är då om vi successivt reducerar människan som rationell varelse och uppfattar henne som alltmer irrationell, hänvisad till enbart grumliga förmågor. Det är i alla fall frågan som Äkta robotar väcker hos mig.

Demonstrativt undantagstillstånd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140415

Parallellt med att vårdpersonal, brandmän, skolelever, liksom företag som Volvo Lastvagnar i Umeå och Kronfönster i Växjö protesterar mot besök av Sverigedemokraternas partiledning, avancerar nazistiska Svenskarnas parti i offentligheten.
           Svp har ansökt och erhållit demonstrationstillstånd i Jönköping på självaste första maj och polisen uppmanar allmänheten att hålla sig borta, enligt SVT:s Smålandsnytt.
           Är inte detta en form av undantagstillstånd, frågar jag mig, och vänder mig till den italienske filosofen Giorgio Agamben och hans bok Undantagstillståndet (2005).
           Ett undantagstillstånd är rent allmänt en situation där medborgare undantas vissa rättigheter. Ett vanligt exempel är utegångsförbud. Förvisso förbjuder inte polisen medborgare att vistas ute i Jönköping den första maj, men uppmaningen drar åt det hållet.
           Varje undantagstillstånd, eller situation som kan tolkas som sådant, är "olagligt", menar Agamben. Det är författningsenligt, eftersom polisen, vad jag förstår, inte kan neka nazisterna demonstrationstillstånd. Men det strider mot såväl vår intuitiva som vår rationella föreställning om ett demokratiskt samhälle.
          "Undantagstillståndet framträder i detta perspektiv som en tröskel där det inte längre går att skilja mellan demokrati och absolutism", skriver Agamben. Tolkar vi situationen i Jönköping som ett undantagstillstånd förblir normen – demokrati – giltig, samtidigt som de extrema handlingarna – nazistdemonstrationer – ges lagligt stöd.
           Undantagstillståndet är ett tillstånd bortom demokratin, genom vilket vi måste förstå fascistiska och nazistiska rörelser och partier.

Samhällsskarvar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140220

Byung-Chul Han
Trötthetssamhället
Ersatz

Ända sedan Daniel Bell myntade termen det postindustriella samhället på 1970-talet för ett samhälle i förändring har olika förled prövats, vidhållits av vissa och förkastats av andra. Informationssamhället, tjänstesamhället, nätverkssamhället, konsumtionssamhället, mediesamhället och så vidare.
          Nu presenterar kulturteoretikern Byung-Chul Han, professor vid Universität der Künste i Berlin, ett ytterligare förled i en ny bok: Trötthetssamhället (Ersatz). Det är detta samhälle han blickar mot i sin samhällsanalys.
          Den väsentligaste samhällsskarven är den som i dag ersätter Foucaults disciplinsamhälle, med fabriker, fängelser, dårhus, kaserner, som sinnebilder för gårdagens disciplinerande samhällsorganisation. Ersättningen kallar Han prestationssamhället. Här är medborgarna inte längre lydnadssubjekt i en hierarkisk och strikt normaliserande samhällsordning, utan prestationssubjekt.
          Som prestationssubjekt förväntas medborgaren vara gränslöst kunnig, hisnande snabb, kopiöst produktiv och totalt egenansvarig. I förstone kan övergången från disciplinsamhället till prestationssamhället synas vara en positiv utveckling. Så icke i Byung-Chul Hans ögon.
          Prestationssamhällets negativa konsekvenser stavas psykiska infarkter; utbredd depression, utbrändhet, uppmärksamhetsstörningar, hyperaktivitet och liknande patologiska symptom.
          Den centrala förmågan multitasking, att kunna göra flera saker samtidigt och rikta sin uppmärksamhet på många aktiviteter på samma gång, är inte ett uttryck för civilisationens utveckling. Tvärtom är det en regression, en tillbakagång till de förmågor som är livsnödvändiga för ett vilt djur i vildmarken. 
          Trötthetssamhället ska inte förstås med negativa konnotationer, utan jag läser den benämningen på Byung-Chul Hans vision om det goda samhället efter prestationssamhället. Ett steg framåt i civilisationsprocessen, där prestationssamhället är ett steg bakåt.
          I trötthetssamhället tillåts kontemplationen, icke-prestationen, långsamheten, ineffektiviteten, tveksamheten, avbrottet, ja, här tillåts vi till och med bli trötta. Vi har, menar Han, "... den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens kulturella prestationer".
          Trötthetssamhället är det hyperaktiva samhällets motsats. I det samhället vill jag vara medborgare.

Kapitalismkritisk kamp

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140204

Det är intressant att läsa böcker som består av texter som tidigare publicerats i artikel- eller essäformat i tidningar och tidskrifter. Att skriva en monografi innebär att författaren under själva författandet underställer sitt skrivande monografins syfte, målgrupp och mer eller mindre på förhand bestämda struktur.
         Så är inte fallet med böcker som är textsamlingar. Strukturen får uppfinnas i efterhand, liksom syftet med boken. Det ger emellertid läsaren betydligt större frihetsgrader att tolka en sådan bok, jämfört med en bok vars syfte och struktur är skapat före bokens tillkomst.
         Sådan är samtidshistorikern Rasmus Fleischers nya bok Tapirskrift (Axl Books, 2013). Texterna varierar från kortare texter som publicerats på Expressens kultursida, till längre essäer i antologier och i tidskrifter som exempelvis Brand, Kris och kritik samt Subaltern mellan 2010 och 2013.
        Boken är indelad i tre teman: Nätkritiska texter, urbankritiska texter och kapitalismkritiska texter. Benämningarna på dessa teman är emellertid mina, såsom jag läser boken. Den gemensamma nämnaren i Tapirskrift stavas således kritik.
        Mystisk titel, inte sant? Men hur intressant tapiren än är som djur, är tapir ett anagram av pirat. Fleischer är en av upphovsmännen till numera ödelagda Piratbyrån, en organisation som startades runt 2003 och som närmast bör betecknas som en tankesmedja kring frågor om digital kopiering, kultur, upphovsrätt och immateriell egendom.
        Utifrån min läsning av Tapirskrift, är min tes för denna essä att Fleischer, medvetet eller omedvetet, har skrivit en intellektuell överbyggnad till de fundament som Piratbyrån stod på. Denna intellektuella överbyggnad framträder främst i bokens tredje del, kapitalismkritiken.

Det centrala analytiska begreppet i Tapirskrifts första, nätkritiska del är kontrarevolution. Det är ett kraftuttryck. Internets ursprungliga, revolutionära kraft har främst bestått i att det har varit ett platt, decentraliserat nätverk mellan datorer, där var och en har kunnat haka på informationsutbytet. Peer-to-peer är ett uttryck som ofta förknippas med (illegal) fildelning, eftersom den mest utbredda tekniken för fildelning benämns så.
        Peer betyder jämlike, att människor verkar på samma nivå; ingen är överordnad eller underordnad. Termen återfinns inom vetenskapen, som tillämpar peer review, vilket innebär att forskarkollegor bedömer andra forskarkollegors vetenskapliga resultat. Internet har, det är Fleischers tes, varit ett peer-to-peernätverk fram till kontrarevolutionens början, vilket han daterar till 2007.
        Med kontrarevolutionen genomgår internet en centraliseringsprocess. Apples inlåsning av operativsystem och appar, sociala mediers koncentration till Facebook och Twitter, Googles allokering av allt fler nättjänster, musik som samlas i Spotify, film som strömmas av ett fåtal aktörer. Gemensamt för kontrarevolutionen är också en övergång från fria kommunikationsprotokoll till informationstjänster.
        Kontrarevolutionen, skriver Fleischer, "... har gett oss ett nät som är lika bekvämt som det är totalitärt".

Bokens andra tema, som jag kallar urbankritik, inleds med en personligt hållen text om Fleischers kärlek till Berlin. Den text som mest fångar mitt intresse här är emellertid Flygplatssamhället. Det är en dystopi av ett samhälle i vardande; ett samhälle som allt mer får flygplatsers väsentliga drag av monopol, övervakning och platslöshet. Den bör läsas av var och en som förfasas över städers omvandlingar.
        I den tredje delen av Tapirskrift, om kapitalismkritik, måste i vart fall jag dra ned tempot i läsningen. Inte för att Fleischers stilistiska säkerhet har gått förlorad, utan därför att jag inte är lika beläst som Fleischer inom vare sig marxismen eller den kontinentala kritiska teorin. Det hindrar mig dock inte att förstå tillräckligt mycket av texten för att hävda min tes: Genom dessa kapitel förstår jag mycket bättre Fleischers och andras engagemang i nämnda Piratbyrån och andra liknande rörelser.
        Rasmus Fleischers engagemang är inte ideologiskt betingat, även om man i förstone skulle kunna tro att det någon variant av marxistiskt baserad ideologi som influerat hans kamp. Nej, det är ideologins motsats: kritiken.
       
Med ideologi avses ett tänkande som bejakar och omfamnar en idé om ett önskvärt tillstånd, och ideologin kan därmed användas som ett verktyg för att påvisa hur och varför vissa förändringar är önskvärda. Det är inte kritik i Fleischers tappning. Kritik kan inte "... baseras på ett färdigt program, utan måste vara en fortlöpande process", skriver han. För att ha ett kritiskt förhållningssätt krävs det att man tänker utanför ideologier, utanför givna kategorier.
       Tränad i hist0risk analys som han är, menar han att kritik inte enbart får bestå av närhet till det som ska kritiseras, utan även distans, och distans uppnås enbart genom historisering. Det är liknande tankar som Hans-Georg Gadamer en gång formulerade i sin tolkningslära; att förstå ett fenomen innebär att inordna den historiska horisonten i den samtida horisonten. Att sammansmälta samtid med historisk distans.
       Fleischer introducerar den nyligen bortgångne tyske värdekritikern Robert Kurz. Sannolikt är denne lika okänd för många, som han var för mig. Skälet är att han knappt alls finns översatt från tyskan till vare sig svenska eller engelska. Därför är detta sannolikt den bästa introduktionen till Kurz kritiska teori som går att finna på svenska; en kritik som bryter med såväl marxismen som den tidiga Frankfurtskolans kritiska teorier.
       Genom att historisera kapitalismen sker ett brott med den traditionella marxistiska förståelsen av kapitalism. "Marxismen är ett avslutat kapitel", skriver Fleischer med hänvisning till Kurz. Det är däremot inte kapitalismkritiken. Tvärtom lever den i högsta grad.

Rasmus Fleischers engagemang i Piratbyrån, Planka.nu och liknande rörelser har aldrig handlat om gratis kultur eller gratis kollektivtrafik. Genom Tapirskrift framträder engagemanget snarare som en kamp för en kapitalismkritisk röst och exempel på kapitalismkritiska manifestationer.
         Fleischer menar att vi har passerat kapitalismens kulmen: "För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror".
        Om han har rätt är alternativa, ideologiskt obundna, kritiska rörelser nödvändiga korrektiv till kapitalismens kris.

Nedsänkta i upplevelseflöden

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130409

Tänk dig att du sitter i en vänthall till bussen, tåget eller flyget. Eller på bussen, tåget eller flyget. Eller på ett kafé. Eller står i en skolkorridor eller en universitetsdito. Eller sitter i ett väntrum inför läkarbesök, provtagning eller tandläkarundersökning.
        Vad gör människorna omkring dig? Olika saker naturligtvis, men framför allt en gemensam sak: De sitter försjunkna i sina smarta telefoner. Möjligen surfplattor. De drar pekfingret till höger på skärmen. De drar pekfingret uppåt och neråt. De duttar till med pekfingret. Djupt försjunkna i skärmens sken.
        De är försjunkna i sina flöden; de följer andra på Twitter och twittrar själva. De läser och kommenterar vänners uppdateringar på Facebook. De tittar på ständigt nya filmer på YouTube. De lyssnar på Spotifys musikflöden. De följer sms- och andra meddelandeflöden, liksom bild- och filmflöden. Kanske glömde jag någon flödesform.
        Många har även hörlurar eller öronsnäckor i öronen hopkopplade med smartphonen för att öka den audiella direktkontakten med flödena.
        De? Meningen är inte att distansera mig från andra människor, utan att be dig agera åskådare. Även jag är en del av de jag beskriver ovan. Minsta väntan på något och telefonen och dess flöden åker fram. (Däremot ser du aldrig mig med hörlurar eller öronsnäckor.)

Det slår mig: Det måste ha varit smartphonen som den nyliberale filosofen Robert Nozick hade i åtanke när han år 1974 skrev boken Anarki, stat och utopi (utgiven på svenska 1986). Förutom att han där behandlar rättighetsfilosofi, samhällets resursfördelning, statens storlek och annat utifrån ett libertarianskt perspektiv, gör han ett kort men fantastiskt tankeexperiment.
        Föreställ dig att det människor åtrår allra mest är upplevelser (vilket är en högst sannolik föreställning). Upplevelser är enligt Nozick enbart något som kan uppfattas inifrån människan, i hennes psykologiska medvetande, i hennes känsloliv. Våra upplevelser uppstår i vår interaktion med vår omgivning; med människor, med material, med händelser.
        Nozick ber läsaren föreställa sig en maskin, en upplevelsemaskin som kan stimulera hjärnans neuropsykologiska system på så sätt att den som kopplar in sig på denna maskin tror, känner, upplever och därmed får de erfarenheter och upplevelser som är önskvärda för varje inkopplad människa. Stimulansen eliminerar därmed behovet av interaktion med omgivningen.
        Maskinen är konstruerad så att du ligger och flyter i en kroppstempererad vattenbehållare med elektroder fästa mot huvudet. Upplevelserna och erfarenheterna går inte via kroppen och sinnena utan direkt till hjärnan, från en maskin som har förprogrammerats med de upplevelser du vill ha.
        Vill du uppleva hur det känns att vara nobelpristagare i litteratur? Att ha vunnit hundrametersloppet över Usain Bolt i OS? Att egenhändigt ha byggt ett hus? Att känna förbehållslös kärlek till en annan människa?
        Maskinen levererar precis de upplevelser du önskar. Det skulle även vara möjligt att med jämna mellanrum kliva upp ur vattenbehållaren och programmera maskinen med nya upplevelser, nya erfarenheter som under tiden i behållaren har blivit önskvärda.
        När du är i vattenbehållaren med elektroderna mot huvudet vet du naturligtvis inte att du befinner dig där, utan du tror att du är på de olika platserna, möter de olika människorna, ser de olika tingen, som maskinen genererar för dina upplevelser.

Robert Nozicks enkla tankelek är spridd och bör kanske vara ett intellektuellt verktyg hos reflekterande människors verktygslåda. Nozick ställer själv frågan: Skulle du välja att koppla in dig till upplevelsemaskinen? Spelar något annat någon roll än att du får uppleva det du vill uppleva?
        Kom ihåg att du kan programmera maskinen med inte enbart positiva lyckoupplevelser, utan självfallet även sorg, ilska, frustration, smärta och mycket annat som har negativa konnotationer, men som du kanske menar gör dig till en hel människa. Du skulle även kunna programmera maskinen så att den levererar upplevelser som du inte förutbestämt. Använda en sorts shuffle-funktion, alltså.
        Ditt första argument mot maskinen är kanske att den som ligger i behållaren inte gör något, och att göra något med sin kropp, att agera, att handla är viktigt. Frågan är då varför det inte räcker med upplevelsen av handlingar.
        Ditt andra argument är kanske att varje människa vill vara någon, inte enbart en flytande klump med elektroder. Frågan är då varför varandet måste vara knutet till kroppen och inte till de psykologiska och emotionella upplevelserna.
        Ett intressant argument mot maskinen tar Nozick själv upp: Den som kopplar in sig till upplevelsemaskinen, kopplar också in sig till en värld som inte är större än den människan kan konstruera. Här förutsätter Nozick att det i den materiella världen finns något sådant; något utöver människan som bidrar till att skapa hennes tillvaro.
        Men, frågar du kanske, finns det inte redan en sådan "maskin"? Vad är det vi kallar upplevelseindustrin, om inte de otaliga företag som levererar sådana upplevelser vi efterfrågar? Turismföretag, evenemangsföretag, alla branscher som levererar musik, film, datorspel, teveprogram med mera. Vad marknadsförs inte som upplevelser?
        Uttryckt annorlunda, med mediefilosofen Jean Baudrillards ord från hans essä Massorna: Det socialas implosion i medierna från 1985: Det finns en "befästning" av analytiker, modeller, experter och nätverk som arbetar oförtrutet med att fånga in massorna i sina sfärer av upplevelser. Det är, menar han, en form av devolution, en sorts delegering av ansvaret för att skapa våra upplevelser.
        Det är alltid andra, människor, organisationer eller maskiner, som skapar och levererar våra upplevelser. En sorts medial alienation, en form av underkastelse, en överlåtelse av den egna viljan och det egna begäret.

Har vi redan uppfunnit Nozicks upplevelsemaskin genom våra smartphones, surfplattor och det internät som distribuerar upplevelserna? Inte så att vi är nedsänkta i ett vattenbad med elektroder, men åtminstone på ett metaforiskt plan? Vi är nedsänkta i nätets flöden, ständigt fångna i upplevelser som genereras och levereras av andra.
        Skulle du välja att koppla in dig på Nozicks upplevelsemaskin om det vore möjligt? Jag gissar att många, de flesta, kanske alla, skulle svara nej på den frågan. Jag gissar dock att många ändå skulle få svårt att formulera hållbara argument för sitt val. Argumentet måste nämligen vara moraliskt: Att vi inte kan utgå från en värdeteori om mänskligt liv som uteslutande har människors upplevelser som bärare av värden.
        Utifrån detta argument blir denna essäs avslutande fråga till dig: Varför kopplar vi med våra telefoner och surfplattor upp oss mot upplevelsemaskinens text-, bild- och ljudflöde och försänker oss i dessa vid varje givet tillfälle, om vi inte menar att upplevelser är de ultimata bärarna av livsvärde?

Små steg mot Spotifysamhället

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121009

Varför spotifierar man inte sändningarna från fotbolls-EM, utropade jag högt i somras, när jag bänkade mig framför teven. Mitt fotbollsintresse sträcker sig inte längre än till de stora turneringarnas slutfaser, men jag uppskattar samtalen om fotboll, ibland mer än själva matcherna. Därav mitt utrop.
         Ett flertal EM-sändningar förmedlades nämligen via en reklamfinansierad tevekanal. Samtalen före och efter matcherna hade inga reklamavbrott, utan samtalen utgjorde snarare korta avbrott i reklamen. Så upplevdes det. Uppstyckat, upphackat, snabbt kanalbyte, missat fotbollssnack, reklam, kanalbyte – då ger man upp. I alla fall jag.
         Och ropar efter spotifiering, trots att jag är tveksam till fenomenet. Spotify är den där internettjänsten som alla ropade efter som ett lagligt alternativ till illegal fildelning av musik. Musiken kan avlyssnas på två sätt. Det ena är att inte betala någon månadsavgift, men som motprestation tvingas lyssna till reklam.
         Det andra sättet är att betala en månadsavgift om en hundralapp och få tillgång till exakt samma tjänst – men slipper höra reklamen. Detta fenomen har kommit att kallas spotifiering: Att betala för att slippa reklam.
         Jag spårar begreppet till flera blogginlägg hos tidningen Arbetarens kulturredaktör Fredrik Edin, det första i februari 2009, på bloggen Skumrask. Redan 2010 tog sig ordet in på Språkrådets årliga nyordslista och definierades där som att ”lägga sig till med något som tidigare var gratis och erbjuda det fritt mot att kunden måste acceptera reklam eller andra restriktioner”.

Det finns fler exempel på existerande spotifiering, och det är inte svårt att föreställa sig hur samhället kan spotifieras ytterligare. När ett torg i en stad omvandlas till en galleria sker en spotifiering av torget, för att ta ett av Edins paradexempel. Där köps allmän mark upp av privata ägare, bygger en inomhusgalleria som förvisso är gratis att besöka, men som vanligtvis består av stora, nationella kedjor med likartat innehåll som andra städers gallerior.
         På torget kunde man sätta sig en stund för att beskåda folkvimlet. I gallerian kan vi också finna platser att sätta sig på – mot att vi betalar för en kaffe, eftersom de enda sittplatserna som finns, finns på kaféerna.
         Spotifieringen av vårt resande uppstår när den väsentligaste skillnaden mellan första- och andraklasskupén på tåget, eller mellan affärsklass och ekonomiklass på flyget, är att slippa reklam. Det är inte benutrymme eller bättre mat på flyget som motiverar ett högre biljettpris, utan frånvaro av reklamskyltar, reklamfoldrar, reklamskärmar och kabinpersonal som ropar ut reklam.
         Det är också möjligt att lyfta spotifiering en abstraktionsnivå – från reklamuttryck till marknadsmekanismer. Då handlar spotifiering om att undslippa marknadskrafterna för olika verksamheter. Vilka blir då tänkbara spotifieringar? Att betala en periodisk avgift utöver själva medicinkostnaden till apotek för att garantera att min medicin alltid finns när jag behöver den?

Detta leder oss till den amerikanske filosofen Michael Sandel och hans senaste bok What Money Can’t Buy (Allen Lane, 2012). Här argumenterar han för att vi de senaste decennierna har gått från att vara samhällen som tillämpar marknadsekonomi, till att vara renodlade marknadssamhällen.
         Denna analys utgör ingen kritik mot marknadsekonomi i sig, men är en kritik av att samhället allt mer blivit en marknad, där marknadsmekanismer styr. Och att detta passerar en moralisk gräns som inte bör passeras.
         Den signifikanta skillnaden är att marknadsekonomin är ett verktyg för att organisera produktion i ett samhälle. Ett marknadssamhälle är en livsform där marknadsvärderingar flätar in sig i minsta beståndsdel av mänsklig tillvaro.
         Han tar upp flera exempel på denna samhällsförskjutning. Han ser tendenser på att vi allt oftare erbjuds att köpa oss förbi köer – på flygplatser, läkarmottagningar, nöjesparker. Du får den plats i kön som du betalar för. Den som inte har råd, får vänta. Den rike glider förbi.
          När exempelvis daghem och förskolor inför böter för föräldrar som hämtar barnen alltför sent, med det goda syftet att dels minska personalens övertid, dels minska barnens vistelsetid, förvandlas boten till en avgift för föräldrarna. Det innebär en lättnad för föräldrar som ofta hämtar sent; det kostar lite mer, men det är det värt.

Andra exempel i Sandels bok handlar om ett slags omvänd spotifiering – inte hur vi betalar för att slippa marknadskrafterna, utan hur vi belönas för att vi låter oss styras av marknadsmekanismer. Det innebär att marknadsekonomins incitamentstruktur införlivas i verksamheter som traditionellt varit undantagna marknaden.
         Skolor som vill att eleverna ska prestera bra på nationella prov och få höga betyg har börjat pröva ekonomiska incitament till eleverna. Just det, ju bättre prestation på provet och ju högre betyg eleven får, desto bättre betalt får eleven. Varför betala elever för att lära sig mer? För att skolan vinner marknadsandelar på att de egna eleverna uppvisar höga prestationer.
         Ett liknande exempel är skolor som betalar elever i lägre årskurser för att läsa böcker, med antagandet att med en tidig träning i läsförmåga kommer eleverna att lyckas bättre med framtida studier. På så sätt tränas människor att läsning är en aktivitet som ska göras mot betalning, inte för lärande eller nöje.
         En ytterligare omvänd spotifiering hämtar Sandels från vårdsektorn. Patienter som inte tar förskriven medicin enligt ordination kostar samhället mycket pengar i form av ytterligare vård som inte skulle behövts. Därför prövar man att ge patienter ekonomiska belöningar för att ta sin medicin, eftersom det antas vara billigare än den vård som krävs om patienterna inte tar medicinen.

”I Spotifysamhället är du dessutom tvungen att jobba ytterligare några timmar för att har råd att slippa sådant du absolut inte vill ha”, skriver Fredrik Edin sammanfattande i sitt första blogginlägg om spotifiering.
         I den omvända spotifieringen förleds vi att ta emot pengar för att göra det vi ändå självklart ska göra som samhällsmedborgare, vilket i förlängningen kan påverka oss att enbart utföra sådant som vi belönas ekonomiskt för. Hur påverkar sådan normförskjutning utformningen av samhället?
         Spotify var en lösning på den illegala fildelningens problematik och hyllades som en innovativ lösning. I förlängningen, om man problematiserar företeelsen, visar det sig att Spotifys grundläggande affärsmodell bidrar till ett samhälle som tänjer de moraliska gränserna.

När integritetsanalys och kritiskt tänkande saknas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120927

Om psykologiska tester av människors arbetsförmåga har jag inte någon särskild detaljkunskap, men ärendet kring Umeå kommuns hantering av konsultföretaget Personalpartners personlighetstester handlar än mer om integritet och kritiskt tänkande. Vilket ligger mig varmt om hjärtat.
        Eftersom enkäterna syftar till att undersöka enskilda personer, föreligger ingen anonymitet. Därför är det särskilt viktigt att värna undersökningspersonernas integritet. Två faktorer är av yttersta betydelse:
        a) Att frågorna som ställs i enkäten svarar mot ett tydlig angivet och adekvat syfte så att de framstår som relevanta.
        b) Att man är synnerligen försiktig när frågor ställs som kan utgöra känsliga personuppgifter, som exempelvis hälsotillstånd, sexualliv, politiska åsikter och religionstillhörighet.
        Utifrån VK:s rapportering uppvisar Umeå kommun låg förståelse för integritetsfrågor i detta ärende. Kommunen verkar inte heller hålla det kritiska tänkandet särskilt högt i sitt personalarbete. Min favoritdefinition av kritiskt tänkande hämtar jag från en avhandling i filosofi av Jan Willner: Kritisk granskning (Thales, 1986, sid 3) där tre områden beskrivs:

”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.
        Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.
        Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjligt att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.”

När personalchefen säger att hen ”… kan själv inte bedöma om de testerna håller hög kvalitet”, utan måste ”lita på att det företag vi anlitar använder seriösa metoder”, brister man i det första och sista området i citatet ovan: passiv acceptans och godtrogenhet. Man hade självfallet kunnat ta reda på om detta är ett adekvat sätt att bedöma arbetsförmåga.
        När personaldirektören för Umeå kommun hävdar att man ”… omedelbart avbryter arbetsförmågebedömningarna” med argumentet att ”vi ska inte göra saker som väcker anstöt”, antyder detta i förstone att man har beredskap att ompröva sina beslut.
        Men snarare visar detta att trots facklig kritik har inte någon kritisk granskning av Personalpartners undersökning överhuvudtaget genomförts; för att omprövning skulle ha utgjort en del av ett kritiskt tänkande, skulle den gjorts långt innan media nystar i saken.
        Om kommunen gjort en integritetsanalys och tillämpat ett kritiskt tänkande, skulle kommunen inte ha ens påbörjat dessa personlighetstester.

Tekniken uppdagar samhället

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110322

Med tanke på potentialen hos en kärnkraftkatastrof är det naturligtvis rimligt att diskussionen om kärnkraftens vara tar ny fart med de enorma problemen i Fukushimas kärnkraftverk. Diskussionen tycks emellertid hittills begränsa sig till överväganden om vilken energiförsörjning vi ska ha i samhället.
          Det är synd. Diskussionen borde alltid primärt handla om vilket samhälle vi vill ha. Vilken energiteknik vi väljer skapar villkor och förutsättningar för hur vi kan leva och verka. Låt oss prata med två teknikfilosofer för att se om de kan vägleda oss något.
          Paul Virilio har i ett flertal böcker argumenterat för att teknikutvecklingen främst bidrar till två saker: en ökad hastighet i samhället och en ökad frekvens av olyckor. Teknik som rationaliserar och effektiviserar accelererar processer och tvingar människor att agera i allt högre hastigheter.
          Varje teknik bär på sin egen olycka; olyckor är ”programmerade” i tekniken. Bilar krockar, fartyg kapsejsar, tåg spårar ur. Kärnkraftverk läcker radioaktivt stoff. Kolkraftverk bidrar till växthuseffekt.
          Skillnaden mellan fartygs och kärnkraftverks olyckor är dess lokalitet. Ett fartyg som kapsejsar sker alltid lokalt; det sker på en avgränsad plats. Kärnkraftsolyckor är delokaliserade, det vill säga att även om en härdsmälta sker i ett visst kärnkraftverk, sker olyckan över ett stort geografiskt område. Det samma gäller vid förbränning av fossila bränslen.
          Virilio är en dystopisk filosof. Ju mer teknik vi utvecklar, desto mer accelererar samhällets olika processer och desto fler olyckor kommer vi att se. Virilios lösning är att dra ned på hastigheten, på utvecklingstakten med avseende på den utveckling som ökar olycksfrekvensen.

I en essä betitlad Teknikens väsen beskriver Martin Heidegger teknikens väsen som att uppdaga något, att frambringa något. Med en ny teknisk innovation kan vi uppfatta något som vi inte annars uppfattar i tillvaron.
          Även Heideggers teknikfilosofi är kritisk till den framväxande tekniken, i främst två avseenden. För det första står människan inte fri i teknikutvecklingen utan ”att människan i teknikens tidevarv på ett särdeles iögonenfallande och utmanande sätt tvingas in i den rådande formen av uppdagande”, som han skriver. För det andra är teknikens väsen att utarma naturen, att plundra naturens reservoar av energi.
          Det för oss tillbaka till temat. I vår relation till teknik skapas och omskapas vår mänsklighet. Om vi inte vill vara fångar i de samhällsformer som en viss teknik uppdagar, måste vi först formulera vilket samhälle vi vill leva, för att sedan skapa tekniker som uppdagar det önskvärda samhället. Inte tvärtom.
          Vilket samhälle uppdagas om energiförsörjningen enbart består av förnyelsebar energi? Kan tillväxt fortfarande vara det övergripande målet? Eller måste kartan ritas om?

Gubbslemmets tillblivelse

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110122

Begreppet essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Man känner igen en essä när läsaren dras in i författarens egen förståelseprocess, i stället för att enbart ta del av en kunskapspresentation. Ett prövande, i stället för redovisande, förhållningssätt.
        Sociologen Karl Palmås bok En liten bok om slem (Federa förlag) är ett exempel på en essä. Det slem som undersöks är inte det fysiologiska, materiella slemmet, utan det sociologiska, strukturella: ett sätt att mer ingående förstå uppkomsten av patriarkat, manlighetskultur och homosocialitet.
        Termen gubbslem dök upp i början av 2000-talet, som en benämning på män i detta avseende; män som tar stor plats, skapar sin egen överordning, kräver att behagas och saknar empati, särskilt för kvinnor.
        Palmås vill undersöka, snarare än diskutera, gubbslemmet och hur sådant uppstår, det vill säga slemmets tillblivelseprocesser. Han betraktar gubbslem som en struktur, ett nätverk om man så vill, som något som inte är, utan ständigt blir till. Strukturer existerar endast i ständig tillblivelse.
        Då blir frågan vad som producerar strukturen.

Utgångspunkten för att förstå är 1800-talssociologen Gabriel Tardes idéer om imitation och smittor. Genom att ständigt imitera beteenden, upprepa varandras utsagor i mötesrum eller media, dunka varandra i ryggen skapas det mönster som leder till ett mer eller mindre uttalat ”vi”.
        Beteendet är smittsamt, eftersom det innebär fördelar att tillhöra detta ”vi”, denna struktur, detta slem. Men tillkomsten av detta ”vi”, denna manliga struktur, är inte en planerad aktivitet, menar Palmås, utan en emergens.
        Med emergens avses att ett komplext mönster kan uppstå utifrån enkla beteenden, utan någon överordnad styrning. Ett återkommande bastubad med grabbarna kan mycket väl bidra till gubbslemmet.
        Även om gubbslemmet är utgångspunkt och huvudexempel för Palmås essä, kan idén om strukturers tillblivelse appliceras på andra fenomen än patriarkat eller manlighet. Det vore möjligt att studera människors beteenden i stadsmiljöer med hög koncentration av människor, för att se vilka strukturer som skapas och upprätthålls genom imiterande och associativa beteenden.
        Liksom självfallet på internet, där vi kan se många exempel på imiterande och smittande beteenden. Ett av de senaste exemplen – påpassligt nog apropå gubbslem – är tråden #prataomdet på Twitter. Journalisten Johanna Koljonen initierade tråden med utgångspunkt i behovet att prata om sexuella gråzoner; oklara sexuella situationer med inslag av tvång, makt och övergrepp.
        Smittan spred sig oerhört snabbt. Hundratals kvinnor började #prataomdet, om sina erfarenheter av – just det, gubbslem, vilket alltså är annan smitta.
        Med En liten bok om slem förstår vi världen lite mer, tack vare essäformen, som annars inte är så vanlig i vetenskapliga sammanhang.
        Men ack så värdefull.

Två skäl att inte ljuga

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101211

Jag läser ett intressant avsnitt om svårigheten att avslöja när en person ljuger i boken Magkänslans anatomi av filosofen Kristoffer Ahlström (Bonniers, 2010). Forskning kring lögndetektering, såväl manuellt som maskinellt, visar svårigheter.
         Att avslöja lögner manuellt görs främst genom att fokusera ansiktsuttryck och orden som lögnaren uttalar, men föga framgångsrikt. Att avslöja lögner maskinellt görs främst genom att mäta små förändringar i lögnarens autonoma nervsystem, men inte heller det är framgångsrikt.
         I stället för att fokusera på att avslöja människors lögner, menar Ahlström att vi bör skapa former för att förhindra lögners uppkomst. Ett sätt att ”skapa incitament för att tala sanning är att institutionalisera transparens”, skriver Ahlström.
         Att institutionalisera transparens betyder helt enkelt att etablera system, rutiner, policyer eller lagar som gör att lögner snabbt kan avslöjas så lätt att det inte finns något skäl att ljuga.
         Två exempel på institutionaliserad transparens slår mig vid läsningen. Det första är Sveriges offentlighetsprincip. När alla (nåja, nästan) handlingar som staten i form av dess myndigheter och annan offentlig verksamhet upprättar eller får sig tillskickade är tillgängliga för varje medborgare, minskar incitamenten att ljuga. Avslöjandet ligger runt hörnet.
         Det andra exemplet som slår mig är Wikileaks.

Mot ett vidöppet samhälle

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101016

Torbjörn Tännsjö
Privatliv
Fri tanke

Debatten kring övervakning och integritet har gått hög de senaste åren. Förra årets process kring FRA-lagstiftningen är det främsta exemplet, där integritetsfrågorna var så svåra att partipiskan ven extra hårt på motsträviga riksdagsledamöter. Vi har till och med ett politiskt parti som kandiderar till riksdagen, Piratpartiet, med integritetsskydd och övervakning som främsta frågor på agendan.
      Ena sidan hävdar att en ökad övervakning och kontroll av medborgares aktiviteter kan effektivisera brottsbekämpning, vilket anses motivera en integritetsinskränkning. Andra sidan menar att oskyldiga och icke brottsmisstänkta medborgares rätt till privatliv är viktigare än att upprätthålla effektiv brottsbekämpning.
      Där kör debatten ofta fast. Ett skäl är att vi sällan tvingar oss att redogöra för de moralfilosofiska utgångspunkter vi har för den ena eller andra sidan. Därför är professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjös nya bok Privatliv (Fri tanke) välkommen.

Här presenteras fyra moralfilosofiska traditioner. Tre av dem möter vi ofta i moralfilosofisk litteratur – rättighetsetik, pliktetik och utilitarism – medan den fjärde överraskade mig: hederskultur. Hederskultur är normalt ingen etablerad moralfilosofisk tradition, men är framträdande som utgångspunkt vid lagstiftning som ska skydda privatlivet.
      Till hjälp att upprätthålla vår heder och ära har vi exempelvis förtalslagstiftning och lag mot ärekränkning. Dessa bottnar i en hederskultur. Liksom personuppgiftslagen, som reglerar hur information om den enskilde får bearbetas och spridas. Det handlar om rätten kontrollera av den offentliga bilden av det egna jaget. Att filma mig i en prekär situation och lägga ut på Youtube inkräktar på min heder och kan därför lagföras.
      Förutom att presentera dessa fyra traditioner, tillämpar han dem på tre områden som har bäring på debatten kring inskränkning av privatlivet: datorbaserad övervakning, lagring av genetiskt material i biobanker och kriminalvård.

Det är intressant att följa Tännsjös resonemang och särskilt hans slutsatser. Ta datorbaserad övervakning à la FRA: ingen av dessa fyra moralfilosofiska traditioner har något särskilt starkt argument mot sådan övervakning, så länge inte personuppgifterna offentliggörs.
      Då undrar man vilken moralfilosofisk utgångspunkt FRA-motståndarna egentligen har. Ingen alls? Bara löst tyckande? Simpla känsloyttringar utan rationell grund?
      När det gäller genetiskt material i biobanker dras lite olika slutsatser från de fyra traditionerna. För rättighetsetiken är det självklart att materialet ägs av ett rättssubjekt som har oinskränkt rätt att bestämma dess användning, vilket exempelvis skulle omöjliggöra ett nationellt DNA-register. Men de övriga traditionerna invänder inte, annat än i vissa specialfall.
      Under läsningen av Tännsjös analyser och slutsatser är det omöjligt att inte reflektera över sina egna ställningstaganden i dessa komplicerade frågor – samt vilka moralfilosofiska utgångspunkter man har, eller verkar ha. Det är krävande. Tännsjö uppmanar också läsaren att skriva det sista kapitlet själv; frågorna är för viktiga för att inte ha en välgrundad uppfattning.

Tännsjös egen filosofiska resa är intressant i sig. För två år sedan deltog han i en debatt kring integritetsfrågor och ställde sig kategoriskt emot övervakning och försvarade en stark rätt till ett privatliv. Nu har han diametralt bytt ståndpunkt.
      Nu argumenterar han för ett öppet, ”genomsiktligt” samhälle, där vi är betydligt mer övervakade än i dag – men symmetriskt övervakade. Det innebär att någon hemlig övervakning inte existerar, utan insynen i såväl myndigheters som företags innersta verksamheter är lika stor som det omvända.
      Ett sådant samhälle är, menar Tännsjö som huvudargument, tryggare. ”Har vi inget att dölja, har vi inte heller något att frukta”, skriver han.
      Här glider han dock över från att vara moralfilosof till att bli politisk. Det öppna samhälle som Tännsjö tecknar är i allt väsentligt en socialistisk vision, som är omöjlig att genomföra i en marknadskapitalistisk världsordning.
      Som vanligt när det gäller Tännsjö är det väsentliga inte om han övertygar läsaren, utan att läsningen framtvingar egna ställningstaganden.
      Och att vi ges förutsättningar att bättre analysera argumenten i debatten om gränserna för vårt privatliv.

Utbildning för demokrati – ett manifest för humanistisk bildning

Martha Nussbaum
Not for profit
Why democracy needs the humanities
Princeton University Press

Anslaget är bombastiskt, dystopiskt: vi befinner oss mitt i en kris, en enorm kris, inte ekonomisk, inte omedelbar, men en kris som på sikt kommer att tillfoga det demokratiska samhället enorma skador.
          Martha Nussbaum är amerikansk filosof med särskilt intresse för etik och politik. Hennes bok Känslans skärpa, tankens inlevelse (Symposium, 1995) gjorde intryck på fler än undertecknad. Hon är även hårt engagerad i utbildningspolitiska frågor.
          Boken Cultivating Humanity från 1997 är hennes huvudverk kring den amerikanska utbildningsmodellen som betecknas liberal education. Vi har inget svenskt begrepp. Väldigt förenklat, men koncist, syftar liberal education till att skapa fria medborgare, där frihet avser individer som behärskar självständigt och kritiskt tänkande, som inte är omedvetna slavar under dogmer och som leds av argumentets kraft i stället för konventioner.
          Hennes senaste bok, Not for profit (Princeton University Press), är en uppföljare. Det är ett manifest; ett utbildningsfilosofiskt manifest. Man kan läsa det som ett sätt att besvara frågan: Hur är ett demokratiskt samhälle möjligt? Hon avgränsar svaret till hur utbildning måste vara utformad. I vid mening; i liberal education ryms allt från ettagluttare till akademiska studenter.

Nussbaum tydliggör krisen: vi utbildar i allt högre omfattning elever och studenter för syftet att uppnå ekonomisk tillväxt och profit, och allt mindre för syftet att vidmakthålla ett demokratiskt samhälle med kritiska, upplysta världsmedborgare. På alla utbildningsnivåer.
          Men att producera ekonomisk tillväxt är inte detsamma som att producera demokrati.
          Hon manifesterar utbildning både till innehåll och till form. Innehållet beskrivs som ett antal dygder och förmågor som präglas av vidsynthet, kritiskt förhållningssätt, empati och sympati. Att lära sig se världen med andras ögon.
          Formen, pedagogiken, är den sokratiska. Dialektiken, det kritiska samtalet, där argument betyder allt, oberoende av vem som uttalar dem. Katedrala, auktoritära föreläsningar skapar inga fria, kritiska medborgare.
          Själva poängen är att oberoende av utbildningsprogram och inriktning, ska varje elev och student tillgodogöra sig grundläggande humanistisk bildning.

Krisen är global, menar hon. Ekonomismen influerar alla utbildningssystem. Hur spridd är Nussbaums lösning, liberal education? Den är relativt spridd i USA på högre nivå (college och universitet), men ofta delfinansierad av annat än det offentliga. Mecenater förekommer i hög utsträckning.
          I Sverige var Högskolan på Gotland det första och mig veterligen fortfarande det enda lärosätet som uttryckligen och medvetet utformar hela utbildningsutbudet enligt modellen liberal education. I andra fall kan man se inslag i målformuleringar som antyder en koppling till liberal education.
          Vore jag liberal skolpolitiker i allmänhet, eller liberal utbildningsminister i synnerhet, skulle jag läsa Martha Nussbaum för att bättre förstå vad utbildning för ett liberalt samhälle måste vara.
          Och för att reducera det filosofiska underskottet i utbildningspolitiken.

Pseudoval – frihetens frånvaro

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100608

Jag får ett brev från Transportstyrelsen som doftar Jean Baudrillard.
        Jo, faktiskt. Han var mediefilosofen som kanske bäst av alla uttolkade det postmoderna tillståndet. I hans grundläggande verk, Simulacra and Simulation från 1994, definierade han den växande företeelsen simulering, i all enkelhet: Att låtsas ha det man inte har. En simulering pekar på en frånvaro av något man vill ska framträda.
        Resultatet av en simuleringsprocess kallar Baudrillard simulacra. Dessa uppträder i olika former. Den enklaste är spegelbilden av en verklig företeelse. Transportstyrelsens brev andas ett något mer komplext simulacrum vars syfte är, som Baudrillard skriver, ”att maskera frånvaron av en outgrundlig verklighet”.
        Transportstyrelsen informerar om att nu har "du själv möjlighet att välja vilket företag som ska utföra besiktningstjänsten" av bilen, att jag kommer ”sannolikt få erbjudanden från flera olika besiktningsföretag” och så den outgrundliga uppmaningen ”Välj det som passar dig!”.
        Detta är ytterligare ett i raden av pseudoval som vi medborgare förväntas genomföra och uppleva en ökad frihet. Den underliggande (nyliberala) filosofin är att ju fler val en medborgare får göra, desto friare är medborgaren.
        Men frihet är något så mycket större än att ständigt tvingas hantera ett växande antal pseudoval, det vill säga val som i praktiken saknar betydelse, tillkomna enbart av ideologiska skäl. Pseudoval är snarare en form av tvång, och därmed ofrihet.
        Eller, med Baudrillard: Pseudoval är ett simulacrum, ett sätt att dölja frånvaron av potentiell frihet.

Historiesammansmältning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100526

Förr gick tankarna till artificiell intelligens när begreppet augmented reality – datorstödd förstärkt verklighet – fördes på tal. I dag går tankarna till iPhone och alla dess applikationer (eller appar, i folkmun).
       The Museum of London har skapat en app, kallad Street Museum, för ett nytt sätt att visa sin samling konstverk och fotografier av London i olika tidsepoker. När du befinner dig på en plats i London, känner din iPhone av positionen, och visar historiska bilder – foton eller målningar – av den specifika platsen. Liksom information i form av text.
       Nå, det känns inte så nyskapande eller verklighetsförstärkt. Däremot är det rimligt att uppfatta de historiska bilder som inbäddats i nutida bilder som en form av förstärkt verklighet. De skänker platsen en historisk dimension, visuellt, som inte självklart uppnås med separata bilder.
       Det är en visualisering av filosofen Hans-Georg Gadamers klassiska hermeneutiska begrepp horisontsammansmältning: när det förflutna, den historiska horisonten, inordnas i den samtida horisonten. Med sådana tolkningsprocesser, menade Gadamer, uppnås verklig förståelse av världen.
       En iPhone-app som influerats av Gadamers tolkningslära; vem väntade sig det?