”Telegrafen, som talar”

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050604

Jan Garnert
Hallå! Om telefonens första tid i Sverige.
Historiska Media

Fortfarande har jag inte vant mig vid den mobila teleutvecklingen. Jag äger ingen mobiltelefon. Bara en sån sak. Jag hajar fortfarande till när en främmande människa på stan eller i affären plötsligt börjar prata högt – men inte med mig eller någon annan, utan med sin handsfreetelefon.
     Dessutom känner jag mig närmast lite förnärmad när någon mitt i ett samtal ansikte mot ansikte, föredrar att svara när mobilen piper. Personen jag samtalar med signalerar ju tydligt vad som är viktigt för denne – och vem.
     Om människors tillvänjningsprocess när den stationära telefonen infördes i Sverige, skriver etnologen Jan Garnert i Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska Media). En utmärkt blandning av teknikhistoria och kulturhistoria.
     När det gäller att formulera just kulturhistorien utgår Garnert väldigt mycket från August Strindberg, både hans leverne och hans romaner och dramer, för att förstå telefonens framväxt. Lysande ansats, inte sant?
     Det är i de kulturella uttrycken där ny teknik ofta försöks begripliggöras på ett tidigt stadium. Vad vore förståelsen av Internet utan metaforen cyberrymden, först formulerad i William Gibsons roman Neuromancer?
     ”Telegrafen, som talar” togs i bruk första gången 1877, endast ett år efter Alexander Graham Bell erhållit patent på telefonen. Den allra tidigaste idén om telefonens användning var att befordra musik från konserter och kyrkopredikningar, men snart fick idén om Samtalet, oberoende av kroppslig närhet, ensamt fäste.
     Inte bara föreställningen om kroppsoberoende samtal, utan även platsen blev mindre viktig. Till en början var man tvungen att gå till en telefonstation, men i takt med utbyggnaden av telenätet fanns telefoner allt oftare på arbetsplatser och i hemmen.
     Även tidsuppfattningen påverkades starkt. ”Tack vare denna lilla tingest (…) kunna vi numera på några minuter ombesörja det som för endast några få år sedan skulle medtagit timmar, ja ofta hela dagen”, står det i Stockholms Dagblad 1887. Tiden mångdubblades. Upplevelsen liknar den när elektriciteten införs i städerna så att människor också kan utnyttja kvällar och nätter.
     Telefonen bidrog också till kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det krävdes stora antal telefonister som kopplade samman samtalen manuellt. Dessa var i stort sett alltid kvinnor. I Kanada hade man provat med manliga telefonister, men det fungerade inte så bra.
     Kvinnor var, till skillnad från män, lättare att underordna en disciplinär verksamhet. Telefonisterna var ju telebolagens röster utåt, varför deras beteende var viktigt. Kvinnliga telefonisterna beskrevs som ”snabbare att koppla samtal, hederligare och samvetsgrannare än män".
     Kvinnor ansågs fungera bättre i tjänande ställning än män. Även om telefonisterna var navet i hos telefonbolagen, var de pigor och uppassare till telefonerande männen.
     Tillsammans med den nyförvärvda kunskapen att trycka och distribuera dags- och veckotidningar bidrog telefonen i högsta grad till att förstärka människors föreställning om nationen, dess innehåll och omfattning. Människor fick allt mer kunskap om människors verksamhet, tack vare den ökade samtidigheten i kommunikationen.
     Denna samtidighet utgör en hörnsten i vår föreställning om samhällsgemenskapen och upprätt­hölls genom kommunikationsteknik.
     Och så har kommunikationsutvecklingen fortsatt förstärka inte bara nationell utan även global gemenskap; radio, teve, webben, mejl och mobil kommunikationsteknik.
     Men det är en annan teknik- och kulturhistoria.