Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190115
En av mina musikaliska hjältar, Nick Cave, har startat webbplatsen The Red Hand Files, där man kan ställa frågor till honom och få svar. Nyligen ställdes frågan om Nick tror att artificiell intelligens, AI, någonsin kommer att kunna skriva en bra låt.
Nick Caves svar är såväl vackert som elegant. Nåväl, menar han, visst skulle AI kunna generera musik som är specialgjord för att passa vad en enskild individ vill känna för stunden; glädje, ledsenhet, sexighet, upprymdhet eller vad för känsla som helst.
Men musik får inte reduceras till att enbart tillfredsställa vissa typiska känslor. Musik är mer än så. Ett riktigt stort musikstycke får oss att känna vördnad; vördnad inför våra mänskliga begränsningar.
Riktigt stor musik ska kunna skapa den djärvhet hos oss som behövs för att nå bortom vår föreställda potential; att skapa transcendens, att överskrida våra föreställda kapaciteter.
Visst, säger Nick Cave, en AI kan skapa en lika bra sång som exempelvis Nirvanas och Kurt Cobains låt Smells Like Teen Spirit och generera känslor hos lyssnaren i form av exempelvis upprymdhet och kanske rebelliskhet.
Emellertid känner Nick Cave så mycket mer när han lyssnar på Smells Like Teen Spirit: en alienerad ung mans resa bort från en amerikansk småstad – en man präglad av funktionsvariation och mänsklig begränsning. En ung man som lyckades rikta sin personliga smärta in i en mikrofon och beröra en hel generations hjärtan.
Den kapaciteten har inte AI, hävdar Cave. AI har en obegränsad potential, vilket innebär att AI inte har någon begränsning att överskrida: AI kan därför inte skapa transcendens.
Med mina ord, från min senaste bok 69 teknikfilosofiska fragment: aforismer i informationsåldern: ”Om artificiell intelligens ska kunna överskrida mänsklig intelligens, måste vi bygga in ett visst mått av ignorans i AI-maskinerna.”
Med Nick Caves ord: För att AI ska kunna skapa stor musik, måste vi bygga in tydliga begränsningar i dess kapacitet.
tisdag, januari 15, 2019
lördag, januari 12, 2019
Lär källkritik av unga
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190112
I en färsk studie, publicerad i tidskriften Science Advances (190109), har förekomst och spridning av falska nyheter studerats. Under presidentvalskampanjen 2016 analyserade en forskargrupp ett representativt urval Facebookanvändares beteenden.
I denna studie framkommer tre intressanta resultat. Det första är att spridande av falska nyheter sker i relativt låg utsträckning. En majoritet av användarna spred inga falska nyheter alls. Att sprida falska nyheter är mer sällsynt än att sprida autentiska nyheter.
Det andra resultatet är att bland de som de facto spred falska nyheter sympatiserade en majoritet med det republikanska partiet och förespråkade Trump som president. Det, säger författarna, kan bero på att falska nyheter producerades under valkampanjen i högre grad för att stödja Trumps kandidatur.
Som tredje resultat visar studien att de som delar falska nyheter i markant högre grad än andra är äldre människor. Gapet mellan de i åldersgruppen 18-29 år och de i åldersgruppen 65+ år är betydande.
Vad det sista resultatet beror på kan inte utläsas av studien. En hypotes är att skolan – i vart fall den amerikanska – har varit lyckosam med att träna elever och studenter i källkritik, särskilt de källkritiska förmågorna som krävs på internet.
Detta stämmer även med svenska förhållanden. Internetstiftelsens årliga rapport Svenskarna och internet 2018 visar att en stor andel unga internetanvändare har fått utbildning i källkritik, men att andelen minskar markant med stigande ålder.
Vad orsaken än är, så finns det anledning att träna även den äldre befolkningen i källkritik.
I en färsk studie, publicerad i tidskriften Science Advances (190109), har förekomst och spridning av falska nyheter studerats. Under presidentvalskampanjen 2016 analyserade en forskargrupp ett representativt urval Facebookanvändares beteenden.
I denna studie framkommer tre intressanta resultat. Det första är att spridande av falska nyheter sker i relativt låg utsträckning. En majoritet av användarna spred inga falska nyheter alls. Att sprida falska nyheter är mer sällsynt än att sprida autentiska nyheter.
Det andra resultatet är att bland de som de facto spred falska nyheter sympatiserade en majoritet med det republikanska partiet och förespråkade Trump som president. Det, säger författarna, kan bero på att falska nyheter producerades under valkampanjen i högre grad för att stödja Trumps kandidatur.
Som tredje resultat visar studien att de som delar falska nyheter i markant högre grad än andra är äldre människor. Gapet mellan de i åldersgruppen 18-29 år och de i åldersgruppen 65+ år är betydande.
Vad det sista resultatet beror på kan inte utläsas av studien. En hypotes är att skolan – i vart fall den amerikanska – har varit lyckosam med att träna elever och studenter i källkritik, särskilt de källkritiska förmågorna som krävs på internet.
Detta stämmer även med svenska förhållanden. Internetstiftelsens årliga rapport Svenskarna och internet 2018 visar att en stor andel unga internetanvändare har fått utbildning i källkritik, men att andelen minskar markant med stigande ålder.
Vad orsaken än är, så finns det anledning att träna även den äldre befolkningen i källkritik.
lördag, januari 05, 2019
Två trösklar för bättre klimat
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190105
Ett av 2018 års nyord är flygskam. Det betecknar skambeläggande uttalanden om människor som reser med flyg med syftet att påverka dem att flyga mindre. Kanske kan skambelägganden påverka flygandet något; vi kan inte undvika påverkan från vår sociala omgivning.
Att flygskam blir ett nyord belyser hur svårt det är att reducera koldioxidutsläppen på nationell och individuell nivå, så att vi når klimatmålen. Varför är detta så svårt? Det finns många olika ingångar till att besvara denna fråga. Här följer två trösklar som brukar diskuteras inom det beteendeekonomiska området.
Det första kallas allmänningens tragedi och uppträder främst på nationell nivå. Eftersom luften och atmosfären är en gemensam, allmän resurs, har ingen ansvar för hur den belastas. Men om vi nu måste reducera koldioxidutsläppen, varför ska Sverige (eller annat valfritt litet land) reducera sitt utsläpp, när USA, Kina och andra länder har skyhögt högre utsläppsnivåer?
Alla länder vill se att andra länder reducerar sina utsläpp innan det egna landet agerar. Allmänningens tragedi kan även ses inom en nation. I Dagens Industri (26/12) kan vi läsa att H&M, Ericsson och Electrolux släpper tillsammans ut mer växthusgaser än hela Sverige som nation gör. Vore det inte effektivare om dessa företag reducerar sina utsläpp i stället för att ställa krav på den enskilde medborgaren? Denna fråga är också en del av allmänningens tragedi.
Individperspektivet leder till den andra beteendeekonomiska tröskeln som kallas förlustaversion. Det innebär att människor i allmänhet sätter ett högre värde i att undvika förluster än att vinna något. Att som enskild individ reducera koldioxidutsläpp innebär för många människor att förlora privilegier och förmåner.
Att ta ett billigt veckoslutsflyg till någon europeisk storstad, en Thailandsresa i mörka november, att ta bilen till jobbet, träningen, stormarknaden, att fortsätta äta kött – allt detta och mer därtill är privilegier och förmåner som många helst inte vill förlora, men som har stor klimatpåverkan.
Vinsten av att förlora dessa privilegier är en minskad genomsnittstemperatur på jorden. Det är en förhållandevis abstrakt vinst i förhållande till de konkreta förluster som individer upplever om koldioxidutsläpp ska minskas. Och det är förluster människor i första hand vill undvika.
Det är svårt att se hur flygskam eller annan social påverkan ska kunna rå på problem som allmänningens tragedi och förlustaversion.
Det är svårt att se hur marknaden kan lösa dessa problem eftersom luften och atmosfären är allmänningar och därmed fritt att belasta för ekonomiska syften.
Det är svårt att se någon annan lösning än nationella och internationella regelverk för acceptabla nivåer av klimatpåverkande utsläpp på samhällsnivå, organisationsnivå och individnivå.
Ett av 2018 års nyord är flygskam. Det betecknar skambeläggande uttalanden om människor som reser med flyg med syftet att påverka dem att flyga mindre. Kanske kan skambelägganden påverka flygandet något; vi kan inte undvika påverkan från vår sociala omgivning.
Att flygskam blir ett nyord belyser hur svårt det är att reducera koldioxidutsläppen på nationell och individuell nivå, så att vi når klimatmålen. Varför är detta så svårt? Det finns många olika ingångar till att besvara denna fråga. Här följer två trösklar som brukar diskuteras inom det beteendeekonomiska området.
Det första kallas allmänningens tragedi och uppträder främst på nationell nivå. Eftersom luften och atmosfären är en gemensam, allmän resurs, har ingen ansvar för hur den belastas. Men om vi nu måste reducera koldioxidutsläppen, varför ska Sverige (eller annat valfritt litet land) reducera sitt utsläpp, när USA, Kina och andra länder har skyhögt högre utsläppsnivåer?
Alla länder vill se att andra länder reducerar sina utsläpp innan det egna landet agerar. Allmänningens tragedi kan även ses inom en nation. I Dagens Industri (26/12) kan vi läsa att H&M, Ericsson och Electrolux släpper tillsammans ut mer växthusgaser än hela Sverige som nation gör. Vore det inte effektivare om dessa företag reducerar sina utsläpp i stället för att ställa krav på den enskilde medborgaren? Denna fråga är också en del av allmänningens tragedi.
Individperspektivet leder till den andra beteendeekonomiska tröskeln som kallas förlustaversion. Det innebär att människor i allmänhet sätter ett högre värde i att undvika förluster än att vinna något. Att som enskild individ reducera koldioxidutsläpp innebär för många människor att förlora privilegier och förmåner.
Att ta ett billigt veckoslutsflyg till någon europeisk storstad, en Thailandsresa i mörka november, att ta bilen till jobbet, träningen, stormarknaden, att fortsätta äta kött – allt detta och mer därtill är privilegier och förmåner som många helst inte vill förlora, men som har stor klimatpåverkan.
Vinsten av att förlora dessa privilegier är en minskad genomsnittstemperatur på jorden. Det är en förhållandevis abstrakt vinst i förhållande till de konkreta förluster som individer upplever om koldioxidutsläpp ska minskas. Och det är förluster människor i första hand vill undvika.
Det är svårt att se hur flygskam eller annan social påverkan ska kunna rå på problem som allmänningens tragedi och förlustaversion.
Det är svårt att se hur marknaden kan lösa dessa problem eftersom luften och atmosfären är allmänningar och därmed fritt att belasta för ekonomiska syften.
Det är svårt att se någon annan lösning än nationella och internationella regelverk för acceptabla nivåer av klimatpåverkande utsläpp på samhällsnivå, organisationsnivå och individnivå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)