Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031030
Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com
För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.
När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.
Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.
En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.
Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.
Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.
Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.
Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.
Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.
torsdag, oktober 30, 2003
fredag, oktober 10, 2003
Varför super Jeppe?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031010
Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.
I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.
Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.
Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?
Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?
En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.
Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.
I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.
Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.
Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?
Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?
En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)