Det finns två samhällsinstitutioner som har lyckats existera längre än några andra: kyrkan och universitetet. Ett skäl till det är att de lever sina egna liv oberoende av samhällstrender och styrs inte av sin omgivning. Bägge är dock i gungning.
Vid universiteten oroas man för devalveringen av grund- och gymnasieskolan. Gymnasisterna kommer med allt sämre förkunskaper jämfört med bara något decennium sedan. Konsekvensen blir en devalvering också av högre utbildning.
Flera har under senare år i allt högre tonfall påpekat utbildningens förfall; Jonas Frykman i boken Ljusnande framtid!, Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr, Inger Enkvist i böckerna Feltänkt och Skolan – ett högriskprojekt, för att nämna några.
Leif Alsheimer faller in med boken Bildningsresan (Prisma). Han är lektorn i rättsvetenskap som blev rikskänd för införandet av en core curriculum-kurs för juriststudenter. Kursen består av skönlitterär- och facklitteratur – utan explicit anknytning till kurserna i rättsvetenskap – som studenterna läser bredvid de ordinarie kurserna. En bildningsresa.
Upprinnelsen var när Alsheimer använde ordet ”kafkaliknande” under en föreläsning. Studenterna såg ut som frågetecken. Kafka, är det någon ny grupp vi sett på MTV?
Kursen har hyllats av alla, från Högskoleverket till studenternas presumtiva arbetsgivare. Alla tycks uppskatta att universitetsstudenter inte enbart utbildas, utan också bildas. Men varför är bildning inte ett självklart mål och innehåll vid universitetsutbildningar?
Alsheimer har inget svar på den frågan, på annat sätt än att han beskriver hur det har gått till. Själva grunden för bildningserosionen är en omfattande ökning av antalet studenter – samtidigt som resurserna till undervisning minskar. Konsekvensen blir instrumentell löpande bandutbildning för stora studentgrupper.
Ekonomismen är en annan faktor, på flera plan. Utbildningars innehåll bestäms i allt högre grad av nyttoaspekter – inte studentens nytta, utan näringslivets. Därmed ökar andelen yrkesutbildningar på bekostnad av utbildning i humaniora.
I ekonomismen finns också incitament för specialisering. I stället för att skapa förutsättningar för generella och sammanhangsskapande kunskaper, drivs den högre utbildningen allt mer mot yrkesträning och fackidioti – en träning som i stort sett skulle kunna ske på ett företag.
Men är det så konstigt? Samma ekonomism återfinns inom forskningen. Medel för den fria forskningen minskar till förmån för nyttostyrda forskningsmedel.
Alsheimer ställer oss frågan: ”Har ett universitet misslyckats om det inte producerar tillräckligt många yrkesutbildade, eller om det inte blir någon ekonomisk tillväxt i den region där den har sitt säte?” Han svarar inte explicit, men självfallet är hans svar mellan raderna nej. Högt och klart.
När väktarna och handlarna blandar samman sina roller går det åt skogen. Det visste redan Platon och det är fortfarande giltigt.
För Alsheimer är det en ren överlevnadsfråga för samhället. Ju mer vi trivialiserar högre utbildning, desto mer reducerar vi demokratin. Erfarenheten från hans core curriculum-kurs är att ungdomars till synes svala intresse för demokrati egentligen är ett ytfenomen. Med mer kunskap och insikt uppvisar de stark patos och engagemang.
Med enbart utbildning, utan bildning, riskerar vi att skapa generationer av presensmänniskor. De känner endast ett fenomen i nuet, inte hur det har blivit till, hur andra uppfattar det, dess betydelse i olika sammanhang eller vilken avsikt den som skapade fenomenet hade.
Möjligen beror det på att jag redan är övertygad, men jag tycker att Alsheimer fokuserar – med en upprepande stil – allt för mycket på att rada upp argument och exempel för svensk utbildnings kris.
I stället kunde han ägna större utrymme att berätta mer om sitt projekt. Alsheimer tillhör ju ett fåtal som har lyckats återupprätta delar av en stark bildningstradition på en yrkesförberedande universitetsutbildning.
Frågan är varför inte fler universitetsutbildningar tar efter hans bildningsmodell? Den kostar lite och verkar ge mycket.
Beror det på, som Alsheimer antyder, att det har gått så långt att många universitetslärare själva saknar den bildning som krävs? Att ordet ”kafkaliknande” är oklart också för dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar