Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 011231
En alldeles underbar läsupplevelse var Vita tänder av Zadie Smith. En myllrande roman om ett människomyller i norra London. I tradition med Salman Rushdie och Arundhati Roy fångar Smith mångkulturalismens olika uttryck; etnicitet och genetik i ohelig kombination, kolonisationens fjättrande historia, identiteters snabba skiftningar. Och - inte minst - kampen mellan Förnuftet och dess antagonister. En bländande debut.
Memento, regisserad av Christopher Nolan, är den intelligentaste filmen jag sett i år. Med en originell idé - en människas plötsliga avsaknad av närminne - och en komposition av backande kronologi som både påminner oss om vårt behov av närminne, blev det en film där åskådaren, trots att svaren alltid leveras på förhand, aldrig med säkerhet förstår händelseförloppet.
Det borde vara alla förunnat att ha en lärare som idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Men när nu det är praktiskt omöjligt, kan vi i alla fall få ta del av hans lärdomar i hans böcker. Årets angelägnaste bok i klassen facklitteratur är enligt min mening Ett oändligt äventyr. Lysande kritik mot dagens extrema krav på kunskapens omedelbara omsättning till nytta – och en plädering för att kunskap ska bilda. Kunskap bör generera medborgare hellre än mänskliga verktyg.
måndag, december 31, 2001
lördag, december 22, 2001
Ljus i annat mörker
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 011222
AAH, JULETID. Advent. Dags att lysa upp mörkret. Ljus i fönstren, på borden, golvet, gården, överallt.
Röda gardiner, dukar, tomtar. Och lite mer snö kan bidra till att vi lättare kan hålla mörkret stånget.
Liksom musik. Nu är det dags att damma av den musik som bara spelas vid juletid. Låt oss inte glömma de julsånger som kompletterar andra julsånger för att ge en rättvis bild av juletiden.
Fairytale of New York är en julsång av irländska The Pogues; en underbar duett mellan en drucken Shane MacGowan och en ilsken Kirsty MacColl. Här förnimmer vi juletidens obligatoriska fyllor, familjebråk och konflikter.
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last
Ebba Grön gjorde en enda julsång: Nu släckas tusen människoliv. Det är Thåström som med sin unika besatthet besjunger de hemlösa, de som ser fram emot juletiden med fasa och ångest, de som inte enbart överväger livet.
I varje hjärta armt o mörkt
e ensamheten störst
när överflödet väller ut
i signad juletid
Den tredje julsången kommer från Anders F Rönnblom: Det är inte snön som faller. Det är nog den julsång som bäst har lyckats fördjupa kritiken av ett hyperkapitalistiskt samhälle, och juletiden som dess främsta, mest perverterande uttryck.
Midnatt råder, tyst det är i husen.
Legitima fascister tänder juleljusen.
På gator och torg ligger vraken och kryper.
Makabra och välgödda stereotyper.
Dessa julsånger har under flera år bidragit till att skingra mörkret kring juletiden.
Men ett helt annat mörker.
AAH, JULETID. Advent. Dags att lysa upp mörkret. Ljus i fönstren, på borden, golvet, gården, överallt.
Röda gardiner, dukar, tomtar. Och lite mer snö kan bidra till att vi lättare kan hålla mörkret stånget.
Liksom musik. Nu är det dags att damma av den musik som bara spelas vid juletid. Låt oss inte glömma de julsånger som kompletterar andra julsånger för att ge en rättvis bild av juletiden.
Fairytale of New York är en julsång av irländska The Pogues; en underbar duett mellan en drucken Shane MacGowan och en ilsken Kirsty MacColl. Här förnimmer vi juletidens obligatoriska fyllor, familjebråk och konflikter.
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last
Ebba Grön gjorde en enda julsång: Nu släckas tusen människoliv. Det är Thåström som med sin unika besatthet besjunger de hemlösa, de som ser fram emot juletiden med fasa och ångest, de som inte enbart överväger livet.
I varje hjärta armt o mörkt
e ensamheten störst
när överflödet väller ut
i signad juletid
Den tredje julsången kommer från Anders F Rönnblom: Det är inte snön som faller. Det är nog den julsång som bäst har lyckats fördjupa kritiken av ett hyperkapitalistiskt samhälle, och juletiden som dess främsta, mest perverterande uttryck.
Midnatt råder, tyst det är i husen.
Legitima fascister tänder juleljusen.
På gator och torg ligger vraken och kryper.
Makabra och välgödda stereotyper.
Dessa julsånger har under flera år bidragit till att skingra mörkret kring juletiden.
Men ett helt annat mörker.
onsdag, november 28, 2001
Laglös bowling – ett tecken på den sociala gemenskapens förfall
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 011128
Robert D Putnam
Den ensamme bowlaren
SNS Förlag
EN AV de mest uppmärksammade böckerna inom samhällsvetenskapen under 1990-talet är tveklöst Den fungerande demokratin av den amerikanske statsvetaren Robert D Putnam. I denna bok visade han varför demokratin fungerade bättre i vissa regioner i Italien än andra. Orsaken är socialt kapital.
Efter studierna i Italien vände Putnam blicken hemåt och skrev 1995 en omdiskuterad artikel med titeln Bowling alone: America’s Declining Social Capital. Artikeln utgjorde grunden för nästa storverk, som nu finns på svenska med titeln Den ensamme bowlaren (SNS Förlag).
Tesen är att det sociala kapitalet förtvinar i USA och med detta den för demokratin så viktiga medborgarandan. Ett flertal tecken tyder på detta.
Amerikaners valdeltagande sjunker och de vänder partipolitiken ryggen, föreningsdeltagandet sjunker och deltagandet i religiösa aktiviteter minskar. Fackföreningsdeltagandet sjunker, liksom sammanhållningen på arbetsplatserna. Människors ideella arbete minskar, liksom viljan till välgörenhet.
Dessutom försvagas amerikaners informella band mellan varandra. Att besöka varandra i hemmet minskar. Symptomatiskt är att rekreationsspel har förändrat karaktär: från kollektiva till individuella. Från kortspel till datorspel.
Till och med medelamerikanens mest klassiska sportutövande – bowlandet – utförs allt mindre i lag och allt mer i ensamhet. Mellan 1980 och 1993 ökade antalet bowlare med 10 procent, medan lagspelandet minskade med 40 procent. Detta har blivit Putnams rotmetafor för USA:s minskade sociala kapital.
GÅR DESSA minskade engagemang i kollektiva aktiviteter att överföra till svenska förhållanden? Ser vi samma tendenser här?
Statsvetaren Olof Petersson visar två tendenser i en artikel på DN Debatt (19/10 -01). Den första tendensen är att medlemskapet i olika typer av föreningar och organisationer sjunker märkbart i Sverige. Detta sammanfaller med Putnams resultat.
Den andra är att de informella medborgaraktiviteterna ökar, vilket inte sammanfaller med Putnams studie. I dag försöker fler påverka samhällsutvecklingen genom att ta kontakt med förtroendevalda, skriva insändare i tidningar, skriva under upprop och demonstrera (särskilt ungdomar, bland dem särskilt kvinnor).
Medborgerlig vardagsaktivitet har ökat, medan det traditionella föreningslivet har gått tillbaka.
Åter till Amerika. Vad beror nedgången i socialt kapital på? Putnam ringar in några orsaker, som var för sig inte kan förklara nedgången, men som bidrar. Människors upplevda brist på tid när bägge föräldrarna i dag förvärvsarbetar och människors ökade rörlighet är två faktorer. Dock bidrar dessa relativt lite till nedgången.
Betydligt mer bidrar TV:s privatisering och individualisering av människors fritid. Det finns ett tydligt samband mellan ökat TV-tittande och minskat samhällsengagemang.
Den största orsaken är dock generationsväxlingen. Efter flera generationer av starkt samhällsengagemang, har de nya generationerna – deras barn och barnbarn – ett betydligt lägre engagemang. Detta överlappas dock av de andra faktorerna; det är främst de yngre generationerna som föds in i tidsbrist, förflyttningar och TV-åldern.
FÖR PUTNAM är socialt kapital i allt väsentligt något gott. Är det så – och vad är i så fall socialt kapital? Det är ett omfattande begrepp. Putnam förstår främst begreppet som tillit mellan människor, där sociala nätverk både är en orsak till och en effekt av denna tillit. När tilliten mellan människor sjunker, minskar det sociala kapitalet.
För den som mer ingående vill förstå begreppet rekommenderas sociologen James Colemans verk Foundation of Social Theory (1990). Socialt kapital är värdet av vissa aspekter i en social struktur. Begreppet kapital är valt för att påvisa produktivitet; det sociala kapitalet är en resurs som möjliggör att uppnå vissa mål.
Det som gör socialt kapital så speciellt – och svårmätbart – är att till skillnad från andra former av kapital återfinns socialt kapital endast i relationerna mellan människor. Fysiskt kapital (produktionsmedel), finansiellt kapital (värdepapper) och humankapital (kunskap och förmågor) kan ägas av enskilda individer.
Den enskilde kan dock inte äga socialt kapital; när en relation upphör, försvinner också det sociala kapital som relationen genererat.
Socialt kapital är emellertid inte gott i sig. Vilka mål som helst kan möjliggöras av ett ökat socialt kapital – inte bara demokratiska mål. Högerextremistiska gemenskaper har med största sannolikhet mycket socialt kapital, liksom terroristnätverk.
Putnam är sympatisk som sin egen djävulens advokat genom att kritiskt pröva det sociala kapitalets värde. Han visar exempelvis att under samma tidsperiod som det sociala kapitalet minskar, så har människor ökat sin tolerans mot annan hudfärg, etnicitet, kön och sexualitet än den egna. En ökad tolerans kan ses som en effekt av en ökad individualism; att nå individuell frihet innebär att tolerera andras olikheter.
ÄR SOCIALT kapital och tolerans därmed varandras motsatser? Nej, svarar Putnam, så enkelt är det inte. Det är en statistisk fälla. Tvärtom är sambandet mellan tolerans och socialt kapital positivt.
De samhällen där medborgerligt engagemang är starkast är också toleransen störst. De samhällen där människor bowlar ensamma är toleransen minst.
Putnams bok är radikal i ett avseende: den är kritisk mot de senaste decenniernas nyliberala utveckling mot en starkare individualism. Att betona socialt kapital innebär att betona kollektiv gemenskap.
När Putnam blir normativ och talar om hur samhällen bör agera för att öka det sociala kapitalet handlar det om att öka det ideella arbetet, att förbättra den religiösa gemenskapen, att se till att fler deltar i kollektiva kulturaktiviteter, att utbilda i medborgarkunskap, att se till att fler deltar i det politiska livet, att skapa bättre offentliga utrymmen för möten och att minska användningen av Internet.
DESSA LÖSNINGAR är allt annat än radikala. Snarare försöker Putnam återskapa det samhälle som det såg ut vid den tid när det sociala kapitalet var som störst – the good old days – utan särskild hänsyn till samhällets dynamik.
Precision i analysen garanterar inte nödvändigtvis träffsäkra lösningar.
Robert D Putnam
Den ensamme bowlaren
SNS Förlag
EN AV de mest uppmärksammade böckerna inom samhällsvetenskapen under 1990-talet är tveklöst Den fungerande demokratin av den amerikanske statsvetaren Robert D Putnam. I denna bok visade han varför demokratin fungerade bättre i vissa regioner i Italien än andra. Orsaken är socialt kapital.
Efter studierna i Italien vände Putnam blicken hemåt och skrev 1995 en omdiskuterad artikel med titeln Bowling alone: America’s Declining Social Capital. Artikeln utgjorde grunden för nästa storverk, som nu finns på svenska med titeln Den ensamme bowlaren (SNS Förlag).
Tesen är att det sociala kapitalet förtvinar i USA och med detta den för demokratin så viktiga medborgarandan. Ett flertal tecken tyder på detta.
Amerikaners valdeltagande sjunker och de vänder partipolitiken ryggen, föreningsdeltagandet sjunker och deltagandet i religiösa aktiviteter minskar. Fackföreningsdeltagandet sjunker, liksom sammanhållningen på arbetsplatserna. Människors ideella arbete minskar, liksom viljan till välgörenhet.
Dessutom försvagas amerikaners informella band mellan varandra. Att besöka varandra i hemmet minskar. Symptomatiskt är att rekreationsspel har förändrat karaktär: från kollektiva till individuella. Från kortspel till datorspel.
Till och med medelamerikanens mest klassiska sportutövande – bowlandet – utförs allt mindre i lag och allt mer i ensamhet. Mellan 1980 och 1993 ökade antalet bowlare med 10 procent, medan lagspelandet minskade med 40 procent. Detta har blivit Putnams rotmetafor för USA:s minskade sociala kapital.
GÅR DESSA minskade engagemang i kollektiva aktiviteter att överföra till svenska förhållanden? Ser vi samma tendenser här?
Statsvetaren Olof Petersson visar två tendenser i en artikel på DN Debatt (19/10 -01). Den första tendensen är att medlemskapet i olika typer av föreningar och organisationer sjunker märkbart i Sverige. Detta sammanfaller med Putnams resultat.
Den andra är att de informella medborgaraktiviteterna ökar, vilket inte sammanfaller med Putnams studie. I dag försöker fler påverka samhällsutvecklingen genom att ta kontakt med förtroendevalda, skriva insändare i tidningar, skriva under upprop och demonstrera (särskilt ungdomar, bland dem särskilt kvinnor).
Medborgerlig vardagsaktivitet har ökat, medan det traditionella föreningslivet har gått tillbaka.
Åter till Amerika. Vad beror nedgången i socialt kapital på? Putnam ringar in några orsaker, som var för sig inte kan förklara nedgången, men som bidrar. Människors upplevda brist på tid när bägge föräldrarna i dag förvärvsarbetar och människors ökade rörlighet är två faktorer. Dock bidrar dessa relativt lite till nedgången.
Betydligt mer bidrar TV:s privatisering och individualisering av människors fritid. Det finns ett tydligt samband mellan ökat TV-tittande och minskat samhällsengagemang.
Den största orsaken är dock generationsväxlingen. Efter flera generationer av starkt samhällsengagemang, har de nya generationerna – deras barn och barnbarn – ett betydligt lägre engagemang. Detta överlappas dock av de andra faktorerna; det är främst de yngre generationerna som föds in i tidsbrist, förflyttningar och TV-åldern.
FÖR PUTNAM är socialt kapital i allt väsentligt något gott. Är det så – och vad är i så fall socialt kapital? Det är ett omfattande begrepp. Putnam förstår främst begreppet som tillit mellan människor, där sociala nätverk både är en orsak till och en effekt av denna tillit. När tilliten mellan människor sjunker, minskar det sociala kapitalet.
För den som mer ingående vill förstå begreppet rekommenderas sociologen James Colemans verk Foundation of Social Theory (1990). Socialt kapital är värdet av vissa aspekter i en social struktur. Begreppet kapital är valt för att påvisa produktivitet; det sociala kapitalet är en resurs som möjliggör att uppnå vissa mål.
Det som gör socialt kapital så speciellt – och svårmätbart – är att till skillnad från andra former av kapital återfinns socialt kapital endast i relationerna mellan människor. Fysiskt kapital (produktionsmedel), finansiellt kapital (värdepapper) och humankapital (kunskap och förmågor) kan ägas av enskilda individer.
Den enskilde kan dock inte äga socialt kapital; när en relation upphör, försvinner också det sociala kapital som relationen genererat.
Socialt kapital är emellertid inte gott i sig. Vilka mål som helst kan möjliggöras av ett ökat socialt kapital – inte bara demokratiska mål. Högerextremistiska gemenskaper har med största sannolikhet mycket socialt kapital, liksom terroristnätverk.
Putnam är sympatisk som sin egen djävulens advokat genom att kritiskt pröva det sociala kapitalets värde. Han visar exempelvis att under samma tidsperiod som det sociala kapitalet minskar, så har människor ökat sin tolerans mot annan hudfärg, etnicitet, kön och sexualitet än den egna. En ökad tolerans kan ses som en effekt av en ökad individualism; att nå individuell frihet innebär att tolerera andras olikheter.
ÄR SOCIALT kapital och tolerans därmed varandras motsatser? Nej, svarar Putnam, så enkelt är det inte. Det är en statistisk fälla. Tvärtom är sambandet mellan tolerans och socialt kapital positivt.
De samhällen där medborgerligt engagemang är starkast är också toleransen störst. De samhällen där människor bowlar ensamma är toleransen minst.
Putnams bok är radikal i ett avseende: den är kritisk mot de senaste decenniernas nyliberala utveckling mot en starkare individualism. Att betona socialt kapital innebär att betona kollektiv gemenskap.
När Putnam blir normativ och talar om hur samhällen bör agera för att öka det sociala kapitalet handlar det om att öka det ideella arbetet, att förbättra den religiösa gemenskapen, att se till att fler deltar i kollektiva kulturaktiviteter, att utbilda i medborgarkunskap, att se till att fler deltar i det politiska livet, att skapa bättre offentliga utrymmen för möten och att minska användningen av Internet.
DESSA LÖSNINGAR är allt annat än radikala. Snarare försöker Putnam återskapa det samhälle som det såg ut vid den tid när det sociala kapitalet var som störst – the good old days – utan särskild hänsyn till samhällets dynamik.
Precision i analysen garanterar inte nödvändigtvis träffsäkra lösningar.
tisdag, oktober 23, 2001
Hur gör studenter? Ny forskning visar att bra utbildning kräver god studentkunskap
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 011023
Elvy Westlund
Undervisnings- och utbildningsplanering – för vem?
Uppsala Studies in Education
Richard J Light
Making the most of college. Students speak their minds.
Harvard University Press
VILKEN ÄR den främsta skillnaden inom högre utbildning i dag jämfört med förr, för, säg, ett halvsekel sedan?
Mitt svar är det som motiverar denna artikel: studenterna. Förr var studenter en relativt homogen grupp: majoriteten var svenskfödda män från akademikerhem (och möjligen tjänstemannahem).
I dag uppgår andelen kvinnliga studenter vid universitet och högskolor till minst hälften, allt fler studenter kommer från studieovana miljöer och i Sverige har vi under senaste tiden även fått allt fler studenter med annan etnisk bakgrund.
Förr kunde lärare vid universiteten behandla studenter som vore de likadana, med samma förutsättningar och förmågor. Också i dag förekommer den strategin, men sätts i fråga; utbildningskvaliteten riskerar sjunka i takt med att studenterna diversifieras.
Denna förändring är främst ett resultat av den senaste tidens stora utbyggnad av högre utbildning, där regeringens målsättning är att 50 procent av en årskull ska ha påbörjat högre studier vid 25 års ålder.
TVÅ NYUTKOMNA böcker visar att behovet av kunskap om studenter i dag är stort för lärare och utbildningsplanerare. Inte för att uppnå någon form av kundtillfredsställelse – utan för att öka utbildningskvaliteten.
Frågorna dessa två böcker söker svaret på är dels hur studenter upplever och förhåller sig till sina studier, dels hur studenter kan få ut så mycket som möjligt från sin studietid.
Elvy Westlund har i sin färska doktorsavhandling Undervisnings- och utbildningsplanering – för vem? medelst enkäter undersökt drygt 1 800 ingenjörsstudenters förhållningssätt till sina studier. Det viktigaste resultatet pekar på tydliga olikheter studenter emellan.
Hon urskiljer fyra studenttyper. De orsaksinriktade utgör en femtedel: studenter som inte lyckas så väl, som är allmänt negativa och omotiverade, men som söker orsaker och ursäkter till studiesvårigheterna bland faktorer de själva inte kan påverka.
De fiaskoinriktade är också var femte student: de trivs riktigt illa, ser ingen personlig utveckling, har svårt att förstå syftet med utbildningen och har stor ångest och stress inför sina studier.
De fiaskofruktande utgör en fjärdedel: dessa upplever också stress och oro inför sina studier, dock samtidigt som de trivs bra, upplever personlig utveckling och känner möjligheter att påverka sin situation.
De framgångsinriktade utgör 38 procent: de känner sig respekterade, de trivs, har kontroll över studierna och ger litet eller inget uttryck för stress eller oro. Dessa är raka motsatsen till de fiaskoinriktade.
REDAN 1986 inledde Richard J Light, professor vid Harvard University, ett forskningsprogram om studenters studiesituation. Boken Making the most of college är ett resultat av 1 600 intervjuer med studenter, främst vid Harvard.
Boken inleds med författarens häpnad inför den strategi en äldre dekanus uttrycker: vi antar bra studenter, och därefter försöker vi vara ur vägen för dem så mycket som möjligt, eftersom studenter bäst lär sig av varandra.
Mot bakgrund av Westlunds studie kanske en sådan undervisningsstrategi fungerar för högst 38 procent av studenterna. Vad göra med resterande 62 procent? Avslå deras ansökningar?
Eller låta dem studera under dåliga förhållanden?
Light är av en diametralt motsatt uppfattning än sin kollega: vi bör hellre vara i studenternas väg. Genom att utgå från att studenter kan lära lärare mycket om undervisning, vill Light visa vilka framgångsfaktorer studenterna upplever starkast. Dessa kan ses som de faktorer som kan öka andelen framgångsinriktade studenter i Westlunds studie.
Sidoaktiviteter förbättrar studieresultat och välbefinnande. Teater, musik, arbete, vad som helst – utom sport. Därför är det viktigt med ett campus som sjuder av aktivitet vid sidan om studierna. Motsatsen – studenter som isolerar sig under studietiden – uppvisar sämre resultat.
Storleken på campus har alltså stor betydelse för undervisningskvaliteten, vilket motsäger ökningen av högskolefilialer som i regionalpolitisk anda återfinns på hart när varje ort i Sverige.
Arbete i små studentgrupper med mycket skrivarbete upplevs bäst för lärandet. Skrivandet är inte bara en effektiv inlärningsform, utan även en eftersträvansvärd förmåga hos studenter samt viktig för studiemotivationen.
90 procent av lärarkollegiets diskussioner fokuserar innehållet i föreläsningarna, hävdar Light, medan studenterna ägnar största delen av sin tid för inlärning utanför lärosalen. En omdisponering av lärarfokus rekommenderas.
EN GOD lärare vill utgöra förändring för studenter. To make a difference. Vilka lärare gör det? Hur görs det?
Inget lämnar så starka spår hos studenter som personlig handledning. Att få personlig tid med lärare är prestationshöjande. För att uppnå detta brukar Light uppmana studenter att lära känna minst en lärare per termin.
På frågan om vilka kurser som betytt mest för studenterna, är svaret de kurser där läraren lyckas gå över ämnesgränserna, väva in andra kunskapsfält, så att en rik bild av ett fenomen kan åstadkommas.
Specialistkunskap i all ära, men det är generalistkunskaper, holistiska ansatser som uppskattas. Med breda kunskaper som skär över flera kunskapsfält upplever studenterna att de lärt sig något viktigt. Detta är svårt att argumentera emot.
Lärare som lyckas med detta blir för evigt ihågkomna.
Vad som är intressant med dessa bägge studier är att de pekar åt samma håll, trots att de utförts i olika länder och med olika metoder.
KUNSKAP OM studenterna, om olikhet och kvalitet i deras lärprocesser samt hur dessa kunskaper används i undervisningen, kommer att vara avgörande för den högre utbildningens kvalitet i framtiden.
Det har hittills inte varit självklart.
Elvy Westlund
Undervisnings- och utbildningsplanering – för vem?
Uppsala Studies in Education
Richard J Light
Making the most of college. Students speak their minds.
Harvard University Press
VILKEN ÄR den främsta skillnaden inom högre utbildning i dag jämfört med förr, för, säg, ett halvsekel sedan?
Mitt svar är det som motiverar denna artikel: studenterna. Förr var studenter en relativt homogen grupp: majoriteten var svenskfödda män från akademikerhem (och möjligen tjänstemannahem).
I dag uppgår andelen kvinnliga studenter vid universitet och högskolor till minst hälften, allt fler studenter kommer från studieovana miljöer och i Sverige har vi under senaste tiden även fått allt fler studenter med annan etnisk bakgrund.
Förr kunde lärare vid universiteten behandla studenter som vore de likadana, med samma förutsättningar och förmågor. Också i dag förekommer den strategin, men sätts i fråga; utbildningskvaliteten riskerar sjunka i takt med att studenterna diversifieras.
Denna förändring är främst ett resultat av den senaste tidens stora utbyggnad av högre utbildning, där regeringens målsättning är att 50 procent av en årskull ska ha påbörjat högre studier vid 25 års ålder.
TVÅ NYUTKOMNA böcker visar att behovet av kunskap om studenter i dag är stort för lärare och utbildningsplanerare. Inte för att uppnå någon form av kundtillfredsställelse – utan för att öka utbildningskvaliteten.
Frågorna dessa två böcker söker svaret på är dels hur studenter upplever och förhåller sig till sina studier, dels hur studenter kan få ut så mycket som möjligt från sin studietid.
Elvy Westlund har i sin färska doktorsavhandling Undervisnings- och utbildningsplanering – för vem? medelst enkäter undersökt drygt 1 800 ingenjörsstudenters förhållningssätt till sina studier. Det viktigaste resultatet pekar på tydliga olikheter studenter emellan.
Hon urskiljer fyra studenttyper. De orsaksinriktade utgör en femtedel: studenter som inte lyckas så väl, som är allmänt negativa och omotiverade, men som söker orsaker och ursäkter till studiesvårigheterna bland faktorer de själva inte kan påverka.
De fiaskoinriktade är också var femte student: de trivs riktigt illa, ser ingen personlig utveckling, har svårt att förstå syftet med utbildningen och har stor ångest och stress inför sina studier.
De fiaskofruktande utgör en fjärdedel: dessa upplever också stress och oro inför sina studier, dock samtidigt som de trivs bra, upplever personlig utveckling och känner möjligheter att påverka sin situation.
De framgångsinriktade utgör 38 procent: de känner sig respekterade, de trivs, har kontroll över studierna och ger litet eller inget uttryck för stress eller oro. Dessa är raka motsatsen till de fiaskoinriktade.
REDAN 1986 inledde Richard J Light, professor vid Harvard University, ett forskningsprogram om studenters studiesituation. Boken Making the most of college är ett resultat av 1 600 intervjuer med studenter, främst vid Harvard.
Boken inleds med författarens häpnad inför den strategi en äldre dekanus uttrycker: vi antar bra studenter, och därefter försöker vi vara ur vägen för dem så mycket som möjligt, eftersom studenter bäst lär sig av varandra.
Mot bakgrund av Westlunds studie kanske en sådan undervisningsstrategi fungerar för högst 38 procent av studenterna. Vad göra med resterande 62 procent? Avslå deras ansökningar?
Eller låta dem studera under dåliga förhållanden?
Light är av en diametralt motsatt uppfattning än sin kollega: vi bör hellre vara i studenternas väg. Genom att utgå från att studenter kan lära lärare mycket om undervisning, vill Light visa vilka framgångsfaktorer studenterna upplever starkast. Dessa kan ses som de faktorer som kan öka andelen framgångsinriktade studenter i Westlunds studie.
Sidoaktiviteter förbättrar studieresultat och välbefinnande. Teater, musik, arbete, vad som helst – utom sport. Därför är det viktigt med ett campus som sjuder av aktivitet vid sidan om studierna. Motsatsen – studenter som isolerar sig under studietiden – uppvisar sämre resultat.
Storleken på campus har alltså stor betydelse för undervisningskvaliteten, vilket motsäger ökningen av högskolefilialer som i regionalpolitisk anda återfinns på hart när varje ort i Sverige.
Arbete i små studentgrupper med mycket skrivarbete upplevs bäst för lärandet. Skrivandet är inte bara en effektiv inlärningsform, utan även en eftersträvansvärd förmåga hos studenter samt viktig för studiemotivationen.
90 procent av lärarkollegiets diskussioner fokuserar innehållet i föreläsningarna, hävdar Light, medan studenterna ägnar största delen av sin tid för inlärning utanför lärosalen. En omdisponering av lärarfokus rekommenderas.
EN GOD lärare vill utgöra förändring för studenter. To make a difference. Vilka lärare gör det? Hur görs det?
Inget lämnar så starka spår hos studenter som personlig handledning. Att få personlig tid med lärare är prestationshöjande. För att uppnå detta brukar Light uppmana studenter att lära känna minst en lärare per termin.
På frågan om vilka kurser som betytt mest för studenterna, är svaret de kurser där läraren lyckas gå över ämnesgränserna, väva in andra kunskapsfält, så att en rik bild av ett fenomen kan åstadkommas.
Specialistkunskap i all ära, men det är generalistkunskaper, holistiska ansatser som uppskattas. Med breda kunskaper som skär över flera kunskapsfält upplever studenterna att de lärt sig något viktigt. Detta är svårt att argumentera emot.
Lärare som lyckas med detta blir för evigt ihågkomna.
Vad som är intressant med dessa bägge studier är att de pekar åt samma håll, trots att de utförts i olika länder och med olika metoder.
KUNSKAP OM studenterna, om olikhet och kvalitet i deras lärprocesser samt hur dessa kunskaper används i undervisningen, kommer att vara avgörande för den högre utbildningens kvalitet i framtiden.
Det har hittills inte varit självklart.
fredag, oktober 12, 2001
Mejlen fyller 30 år
Kultursidan, Västebottens-Kuriren, 011012
Elektronisk post kan uppfattas som en relativt ny företeelse. Men för så pass länge sedan som oktober 1971 sändes det första e-postmeddelandet av en amerikan vid namn Ray Tomlinson, enligt en artikel på nätplatsen BBC News.
Tomlinson skapade en programvara med vilken man kunde skicka textmeddelanden mellan olika datorer. Hans viktigaste innovation var dock att införa tecknet @ i e-postadresserna - det vi i Sverige kallar snabel-a, som på engelska uttalas at och som i Sydkorea är döpt efter snigeln.
I all sin enkelhet bidrar detta tecken att göra e-postadressen tydligare, genom att avskilja den enskilde individens adress från organisationens adress. På så sätt blir hela adressystemet på Internet lättare att organisera. Dessutom blir e-postadresser mycket lättare att minnas för den enskilde.
Trots sin ålder är det först under de senaste tio åren som användning av e-post har fått spridning bland allmänheten i västvärlden. Men användningen växer exponentiellt. Experter uppskattar antalet e-postanvändare till en halv miljard under nästa år, och till 1,2 miljarder år 2005.
Även ur språklig synvinkel har e-posten slagit igenom. Relativt snabbt tog svenska akademins ordlista upp nya ord, försvenskade från engelskan. ”Mejl” finns i ordlistan, liksom verbet som ligger i var mans mun: ”mejla”. Talspråk som snabbt anammas i skriftspråket.
Trots dagens teknikutveckling som ger möjlighet till ljud- och bildmeddelanden över Internet, är e-posten en kommunikationsform som knappast kommer att konkurreras bort.
Elektronisk post kan uppfattas som en relativt ny företeelse. Men för så pass länge sedan som oktober 1971 sändes det första e-postmeddelandet av en amerikan vid namn Ray Tomlinson, enligt en artikel på nätplatsen BBC News.
Tomlinson skapade en programvara med vilken man kunde skicka textmeddelanden mellan olika datorer. Hans viktigaste innovation var dock att införa tecknet @ i e-postadresserna - det vi i Sverige kallar snabel-a, som på engelska uttalas at och som i Sydkorea är döpt efter snigeln.
I all sin enkelhet bidrar detta tecken att göra e-postadressen tydligare, genom att avskilja den enskilde individens adress från organisationens adress. På så sätt blir hela adressystemet på Internet lättare att organisera. Dessutom blir e-postadresser mycket lättare att minnas för den enskilde.
Trots sin ålder är det först under de senaste tio åren som användning av e-post har fått spridning bland allmänheten i västvärlden. Men användningen växer exponentiellt. Experter uppskattar antalet e-postanvändare till en halv miljard under nästa år, och till 1,2 miljarder år 2005.
Även ur språklig synvinkel har e-posten slagit igenom. Relativt snabbt tog svenska akademins ordlista upp nya ord, försvenskade från engelskan. ”Mejl” finns i ordlistan, liksom verbet som ligger i var mans mun: ”mejla”. Talspråk som snabbt anammas i skriftspråket.
Trots dagens teknikutveckling som ger möjlighet till ljud- och bildmeddelanden över Internet, är e-posten en kommunikationsform som knappast kommer att konkurreras bort.
onsdag, september 19, 2001
Vårt behov av källkritik
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010919
EFTER TERRORATTACKEN i USA har belastningen på Internet varit extremt hög. Många söker den senaste informationen om katastrofen. Men Internet är för informationssökaren en guldgruva och ett helvete på samma gång.
Det visar en rapport med titeln Källkritik för Internet, publicerad förra året av Styrelsen för psykologiskt försvar. Författarna är Göran Leth och Torsten Thurén, forskare vid journalisthögskolan i Stockholm. (Rapporten kan laddas hem från.)
Denna rapport tar upp grunderna för källkritisk granskning, tillför några specifika kriterier för källbedömning på Internet och ger exempel på källkritiska problem på nätet. En självklar rapport för journalister, men även för studenter, forskare och andra som använder Internet som bred informationskälla.
Källorna på Internet är många: webbsidor, diskussionsgrupper, e-postlistor med mera. Ett påstått citat av den franske astrologen Nostradamus (1503-1566) har cirkulerat frekvent på e-postlistor de senaste dagarna för att visa att katastrofen i USA redan har förutspåtts och för att påvisa dystopiska konsekvenser.
CITATET ÄR dock en hoax – bluff på Internetjargong – hämtat från en amerikansk studentuppsats. Påståenden via e-post är svårast att källgranska, eftersom många - även vederhäftiga personer - sprider påståendena.
På den internationella nyhetsplatsen Independent Media Center hävdas att de tv-bilder som kablades ut dagarna efter katastrofen där palestinier jublar över attentaten i USA, i själva verket är filmade 1991 när palestinierna firade invasionen av Kuwait.
Enligt nyhetsplatsen är det CNN som står för en medveten manipulation. Sant eller falskt? Källkritik behövs.
Den som inte nöjer sig med tidningar och tv för att få information om Usama bin Ladin går till Internet. Anger man hela hans namn returneras 3 500 träffar i en sökmotor. Anger man bara ”bin Laden” (vanligaste stavningen i den engelskspråkiga delen av världen) returneras runt 78 000 träffar.
PROBLEM UPPSTÅR dock när man försöker värdera informationen. Enkla uppgifter som ålder och huvuddragen i hans liv går hyggligt, men vill man veta något om hans karaktär och verksamhet blir det betydligt svårare. Uppgifter går isär; informationen diversifieras.
Och när det gäller just Usama bin Ladin visar rapporten Källkritik för Internet källkritikens nödvändighet, genom att tillägna ett helt kapitel de problem det innebär att söka information om denne person.
Det säger något om såväl bin Ladin som Internet.
EFTER TERRORATTACKEN i USA har belastningen på Internet varit extremt hög. Många söker den senaste informationen om katastrofen. Men Internet är för informationssökaren en guldgruva och ett helvete på samma gång.
Det visar en rapport med titeln Källkritik för Internet, publicerad förra året av Styrelsen för psykologiskt försvar. Författarna är Göran Leth och Torsten Thurén, forskare vid journalisthögskolan i Stockholm. (Rapporten kan laddas hem från
Denna rapport tar upp grunderna för källkritisk granskning, tillför några specifika kriterier för källbedömning på Internet och ger exempel på källkritiska problem på nätet. En självklar rapport för journalister, men även för studenter, forskare och andra som använder Internet som bred informationskälla.
Källorna på Internet är många: webbsidor, diskussionsgrupper, e-postlistor med mera. Ett påstått citat av den franske astrologen Nostradamus (1503-1566) har cirkulerat frekvent på e-postlistor de senaste dagarna för att visa att katastrofen i USA redan har förutspåtts och för att påvisa dystopiska konsekvenser.
CITATET ÄR dock en hoax – bluff på Internetjargong – hämtat från en amerikansk studentuppsats. Påståenden via e-post är svårast att källgranska, eftersom många - även vederhäftiga personer - sprider påståendena.
På den internationella nyhetsplatsen Independent Media Center
Enligt nyhetsplatsen är det CNN som står för en medveten manipulation. Sant eller falskt? Källkritik behövs.
Den som inte nöjer sig med tidningar och tv för att få information om Usama bin Ladin går till Internet. Anger man hela hans namn returneras 3 500 träffar i en sökmotor. Anger man bara ”bin Laden” (vanligaste stavningen i den engelskspråkiga delen av världen) returneras runt 78 000 träffar.
PROBLEM UPPSTÅR dock när man försöker värdera informationen. Enkla uppgifter som ålder och huvuddragen i hans liv går hyggligt, men vill man veta något om hans karaktär och verksamhet blir det betydligt svårare. Uppgifter går isär; informationen diversifieras.
Och när det gäller just Usama bin Ladin visar rapporten Källkritik för Internet källkritikens nödvändighet, genom att tillägna ett helt kapitel de problem det innebär att söka information om denne person.
Det säger något om såväl bin Ladin som Internet.
lördag, september 15, 2001
Nätverksterrorism
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010915
FÖRRA GÅNGEN World Trade Center utsattes för terrordåd genom en utplacerad bomb 1993, uttryckte sig den franske teknikkritikern med särskilt intresse för krigsteknologi, Paul Virilio, ungefär som följer.
Vi har nått punkten där snart, om vi inte ser upp, en ensam människa kan skapa en sådan katastrof som tidigare var förbehållet militära operationer. Detta leder fram till en ekvation som är omöjlig att föreställa sig: en man = totalt krig.
Efter den terrorattack som demolerat World Trade Center pekas nu en man ut som ansvarig: Usama bin Ladin. Det skulle kunna tyda på att Virilios tes fortfarande håller.
Det är emellertid inte självklart. Ordet nätverk har av forskare och andra experter nämnts i media så många gånger de senaste dygnen, när diskussionen har handlat om vem eller vilka som kan ha utfört terrorattacken mot USA:s – och världens – ekonomiska och militära centrum, att vi bör ta ordet på allvar.
Terrorattacken var så omfattande, välplanerad och välorganiserad att ingen enskild människa eller grupp av människor kan ha genomfört den, är tesen. Endast ett nätverk av människor och grupperingar framträder som möjligt.
I det andra bandet i trilogin om nätverkens betydelse i informationsåldern analyserar Manuel Castells nya sociala rörelser i en global samhällsordning. Gemensamt för dessa rörelser är att nätverket utgör organisationsform.
Några av de nätverksorganiserade sociala rörelser som Castells analyserar är våldsamma och fundamentalistiska samt benägna till terrorhandlingar.
Mycket av näringen till idén om nätverk som social organisationsform är hämtat från Internet – hur datorer är sammankopplade i ett stort och icke överblickbart nätverk, där den enskilda noden (datorn) är helt umbärlig för nätverkets funktionalitet.
Om en nod slutar fungera, slutar inte nätverket fungera. Och nya noder kan hela tiden haka på nätverket förutsatt att kommunikationskoden stämmer.
Om det sociala nätverket som organisationsform har likartade egenskaper som Internet, innebär det att varje social nod är ersättlig – nätverket fungerar lika bra utan den enskilda noden.
Översatt till terrorattacken i USA: om USA finner bevis för att en nod – till exempel en grupp människor – i ett terroristiskt nätverk är skyldig till terrorattacken och eliminerar denna nod, är nätverket ändå lika funktionellt som tidigare.
Rättvisa må ha skipats, vilket naturligtvis är viktigt, men det är endast en kortsiktig lösning. Nätverket finns kvar – och flera noder kan ha lagts till nätverket.
Den långsiktiga lösningen stavas politik; global politik, internationell demokrati och dialog. En global politik som dels försöker förstå de mekanismer som utlöser dylika terrorhandlingar, dels arbetar för att bekämpa dessa mekanismer.
FÖRRA GÅNGEN World Trade Center utsattes för terrordåd genom en utplacerad bomb 1993, uttryckte sig den franske teknikkritikern med särskilt intresse för krigsteknologi, Paul Virilio, ungefär som följer.
Vi har nått punkten där snart, om vi inte ser upp, en ensam människa kan skapa en sådan katastrof som tidigare var förbehållet militära operationer. Detta leder fram till en ekvation som är omöjlig att föreställa sig: en man = totalt krig.
Efter den terrorattack som demolerat World Trade Center pekas nu en man ut som ansvarig: Usama bin Ladin. Det skulle kunna tyda på att Virilios tes fortfarande håller.
Det är emellertid inte självklart. Ordet nätverk har av forskare och andra experter nämnts i media så många gånger de senaste dygnen, när diskussionen har handlat om vem eller vilka som kan ha utfört terrorattacken mot USA:s – och världens – ekonomiska och militära centrum, att vi bör ta ordet på allvar.
Terrorattacken var så omfattande, välplanerad och välorganiserad att ingen enskild människa eller grupp av människor kan ha genomfört den, är tesen. Endast ett nätverk av människor och grupperingar framträder som möjligt.
I det andra bandet i trilogin om nätverkens betydelse i informationsåldern analyserar Manuel Castells nya sociala rörelser i en global samhällsordning. Gemensamt för dessa rörelser är att nätverket utgör organisationsform.
Några av de nätverksorganiserade sociala rörelser som Castells analyserar är våldsamma och fundamentalistiska samt benägna till terrorhandlingar.
Mycket av näringen till idén om nätverk som social organisationsform är hämtat från Internet – hur datorer är sammankopplade i ett stort och icke överblickbart nätverk, där den enskilda noden (datorn) är helt umbärlig för nätverkets funktionalitet.
Om en nod slutar fungera, slutar inte nätverket fungera. Och nya noder kan hela tiden haka på nätverket förutsatt att kommunikationskoden stämmer.
Om det sociala nätverket som organisationsform har likartade egenskaper som Internet, innebär det att varje social nod är ersättlig – nätverket fungerar lika bra utan den enskilda noden.
Översatt till terrorattacken i USA: om USA finner bevis för att en nod – till exempel en grupp människor – i ett terroristiskt nätverk är skyldig till terrorattacken och eliminerar denna nod, är nätverket ändå lika funktionellt som tidigare.
Rättvisa må ha skipats, vilket naturligtvis är viktigt, men det är endast en kortsiktig lösning. Nätverket finns kvar – och flera noder kan ha lagts till nätverket.
Den långsiktiga lösningen stavas politik; global politik, internationell demokrati och dialog. En global politik som dels försöker förstå de mekanismer som utlöser dylika terrorhandlingar, dels arbetar för att bekämpa dessa mekanismer.
tisdag, september 04, 2001
Långsamt kan vara vackert
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010904
Thomas Hylland Eriksen
Ögonblickets tyranni
Nya Doxa
I BÖRJAN av sjuttiotalet publicerades en bok med titeln Litet är vackert av E F Schumacher. Boken anammades av politiska motståndare till dyrkandet av ekonomisk tillväxt som samhällets ledstjärna.
Thomas Hylland Eriksens senaste bok Ögonblickets tyranni (Nya Doxa) kan läsas som en travesti på Schumachers bevingade titel: Långsamt är vackert. Precis som Schumacher skrev att våra problem beror mera på våra framgångar än våra misslyckanden, uttrycker Eriksens bok att dagens stress- och tidsrelaterade problem beror på framgångarna inom området kommunikationsteknik.
Eriksens egen brist på det han kallar långsam tid är upprinnelsen till boken. Som professor i socialantropologi vid universitetet i Oslo upplever han sin tid alltmer fragmentarisk och han får allt mindre möjligheter att göra sådant som måste få ta lång tid – skriva längre texter, läsa komplicerad litteratur, forska.
Den tes som drivs i boken (inspirerad av den franske hastighetsfilosofen Paul Virilio) är att all ny kommunikationsteknik – bilar, flyg, mobiltelefoni, Internet, digitala media – driver upp hastigheten i tillvaron. Tiden komprimeras; varje ögonblick fylls av information så till den grad att Eriksen lanserar metaforen staplande för denna företeelse.
STAPLANDET BESTÅR – bildligt talat – av att den växande informationsmängden i varje tidsögonblick ryms inte längre längs den horisontella axeln (tid), utan börjar staplas i vertikal riktning. Hur den vertikala axeln ska definieras är dock outsagt, men den något abstrakta metaforen är värd att reflektera över.
De två främsta, konkreta uttrycken i samhället för ögonblickets tyranni är enligt Eriksen ungdomskulten (vår extrema dyrkan av ungdomlighet) och krisen i kunskapsöverföringen (oförmågan att lära av det förutvarande). Konsekvensen blir att ögonblicket är viktigare än långsiktighet.
Redan i förordet vill Eriksen förekomma läsarens kategorisering av boken som teknikfientlig och kulturpessimistisk genom att hävda att målet är inte en tillbakagång till flydda tider, utan att förstå tekniken så att oönskade konsekvenser kan motarbetas.
En sådan dementi riskerar dock att slå tillbaka. Visst andas boken milda fläktar av neoluddism. Men vad är det för fel på teknikkritik?
Är det inte snarare rimligt att förhålla sig kritiskt till en instrumentell och ofta konsekvensblind teknikkultur, där möjlighet blivit synonymt med nödvändighet?
BOKEN VILL övertyga genom vardagliga exempel. Läsaren anar dock ett djup bakom exemplen, men Eriksen låter inte läsaren ta del av detta djup.
Därtill är Eriksen själv fast i detta ögonblickets tyranni som han vill varna oss för, eftersom en fördjupning av boken skulle kräva långsam tid, både av författaren och läsaren.
Varning är härmed utfärdad.
Thomas Hylland Eriksen
Ögonblickets tyranni
Nya Doxa
I BÖRJAN av sjuttiotalet publicerades en bok med titeln Litet är vackert av E F Schumacher. Boken anammades av politiska motståndare till dyrkandet av ekonomisk tillväxt som samhällets ledstjärna.
Thomas Hylland Eriksens senaste bok Ögonblickets tyranni (Nya Doxa) kan läsas som en travesti på Schumachers bevingade titel: Långsamt är vackert. Precis som Schumacher skrev att våra problem beror mera på våra framgångar än våra misslyckanden, uttrycker Eriksens bok att dagens stress- och tidsrelaterade problem beror på framgångarna inom området kommunikationsteknik.
Eriksens egen brist på det han kallar långsam tid är upprinnelsen till boken. Som professor i socialantropologi vid universitetet i Oslo upplever han sin tid alltmer fragmentarisk och han får allt mindre möjligheter att göra sådant som måste få ta lång tid – skriva längre texter, läsa komplicerad litteratur, forska.
Den tes som drivs i boken (inspirerad av den franske hastighetsfilosofen Paul Virilio) är att all ny kommunikationsteknik – bilar, flyg, mobiltelefoni, Internet, digitala media – driver upp hastigheten i tillvaron. Tiden komprimeras; varje ögonblick fylls av information så till den grad att Eriksen lanserar metaforen staplande för denna företeelse.
STAPLANDET BESTÅR – bildligt talat – av att den växande informationsmängden i varje tidsögonblick ryms inte längre längs den horisontella axeln (tid), utan börjar staplas i vertikal riktning. Hur den vertikala axeln ska definieras är dock outsagt, men den något abstrakta metaforen är värd att reflektera över.
De två främsta, konkreta uttrycken i samhället för ögonblickets tyranni är enligt Eriksen ungdomskulten (vår extrema dyrkan av ungdomlighet) och krisen i kunskapsöverföringen (oförmågan att lära av det förutvarande). Konsekvensen blir att ögonblicket är viktigare än långsiktighet.
Redan i förordet vill Eriksen förekomma läsarens kategorisering av boken som teknikfientlig och kulturpessimistisk genom att hävda att målet är inte en tillbakagång till flydda tider, utan att förstå tekniken så att oönskade konsekvenser kan motarbetas.
En sådan dementi riskerar dock att slå tillbaka. Visst andas boken milda fläktar av neoluddism. Men vad är det för fel på teknikkritik?
Är det inte snarare rimligt att förhålla sig kritiskt till en instrumentell och ofta konsekvensblind teknikkultur, där möjlighet blivit synonymt med nödvändighet?
BOKEN VILL övertyga genom vardagliga exempel. Läsaren anar dock ett djup bakom exemplen, men Eriksen låter inte läsaren ta del av detta djup.
Därtill är Eriksen själv fast i detta ögonblickets tyranni som han vill varna oss för, eftersom en fördjupning av boken skulle kräva långsam tid, både av författaren och läsaren.
Varning är härmed utfärdad.
tisdag, augusti 28, 2001
Universitetsliv i moll
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010828
Billy Ehn
Universitetet som arbetsplats
Studentlitteratur
"OM DETTA blir en vanlig arbetsplats, tja, då kan man lika gärna sluta", sa en kollega vid den universitetsinstitution jag är verksam. Uttalandet kom spontant under en diskussion om de senaste årens förändringar av vår arbetsplats.
Det finns två typer av akademiska friheter. Den ena, och vanligaste, är att forskningen ska vara fri i problem- och metodval. Den andra friheten, mindre diskuterad men ändå betydelsefull, är friheten i den akademiska anställningen.
Inga fastlagda arbetstider, frihet att gå till tandläkaren utan att be någon chef om lov, sitta på kaféet en eftermiddag och låta sig inspireras – allt för att främja kreativitet och därmed goda forsknings- eller undervisningsresultat.
Det är denna andra frihet vid universitetet som Billy Ehn, professor i etnologi vid Umeå universitet, behandlar i sin nya bok Universitetet som arbetsplats (Studentlitteratur).
Boken är ett debattinlägg enligt Ehn själv, men i mina ögon också en inkännande framställning av universitetsinstitutionen som kultur, även om Ehns observationer inte är systematiska. En ärlig inifrånbild.
Bakgrunden är att fyra institutioner vid den humanistiska fakulteten av ekonomiska skäl blev tvungna att slås samman till en större institution. Denna situation ramar in berättelsen och är dess förutsättning.
En slitsam process beskrivs; från en mindre kompisgrupp där alla är delaktiga i det mesta till en större, formell organisation som måste organiseras för att fungera. Denna inramning gör boken läsvärd för varje institution, oavsett ämnesområde, som växer (för) snabbt – en vanlig företeelse vid svenska universitet under 90-talet.
I förgrunden ser vi Billy Ehn själv, biträdande prefekt (chef) för den sammanslagna institutionen. Men vi får framför allt ta del av hans tankar, bryderier och tillkortakommanden som ledare för ett femtiotal doktorander, forskare, lärare och administratörer.
EHN ÄR särskilt fokuserad på sina egna tillkortakommanden, så fokuserad att man förvånas en aning. Så renons på positiva ledaregenskaper kan han knappast vara. En orsak är sannolikt ödmjukhet.
En annan orsak är att han inte vill hänga ut andra anställda vid institutionen. När Ehn för första gången nämnde för personalen att han arbetade med denna bok, mötte han ett starkt motstånd, så starkt att det uppmärksammades i media. Beskyllningar om bristande forskningsetik och wallrafferi (!), liksom misstroenden mot honom som chef inkom från forskare och lärare. Han avgick som prefekt inom en vecka.
Boken färdigställdes dock, till gagn för andra som seriöst försöker förstå och förhålla sig till universitetet som arbetsplats.
Som helhet är går dock boken i moll beträffande universitetet som arbetsplats. En elitistisk kultur, hierarkiskt och patriarkaliskt organiserad, ständigt ökande krav men med mindre resurser, långtidssjukskrivna lärare, bristande generositet gentemot kollegor, en onådsplats för de som inte lyckas så väl.
Men Ehns bok är en uppmaning till förändring!
DET ÄR lätt att läsa boken som en längtan tillbaka till det universitet Billy Ehn sökte sig till i slutet av 60-talet. Radikalt, upproriskt, kritiskt, fritt, karriärsfrämmande. I dag tas påbud och reformer som försämrar villkoren för akademiskt arbete emot med passivitet, undfallenhet och i viss mån uppgivenhet. Ehn utgör inget undantag i sin självanalys.
Ehn menar i sin slutplädering att det är den nostalgiska självbilden av det fria och självständiga universitetet som har förhindrat en radikal förnyelse – och förbättring – av arbetsförhållandena.
Förnyelsen börjar i att lärare och forskare tar tillbaka initiativet och agerar.
Denna bok är en bra början.
Billy Ehn
Universitetet som arbetsplats
Studentlitteratur
"OM DETTA blir en vanlig arbetsplats, tja, då kan man lika gärna sluta", sa en kollega vid den universitetsinstitution jag är verksam. Uttalandet kom spontant under en diskussion om de senaste årens förändringar av vår arbetsplats.
Det finns två typer av akademiska friheter. Den ena, och vanligaste, är att forskningen ska vara fri i problem- och metodval. Den andra friheten, mindre diskuterad men ändå betydelsefull, är friheten i den akademiska anställningen.
Inga fastlagda arbetstider, frihet att gå till tandläkaren utan att be någon chef om lov, sitta på kaféet en eftermiddag och låta sig inspireras – allt för att främja kreativitet och därmed goda forsknings- eller undervisningsresultat.
Det är denna andra frihet vid universitetet som Billy Ehn, professor i etnologi vid Umeå universitet, behandlar i sin nya bok Universitetet som arbetsplats (Studentlitteratur).
Boken är ett debattinlägg enligt Ehn själv, men i mina ögon också en inkännande framställning av universitetsinstitutionen som kultur, även om Ehns observationer inte är systematiska. En ärlig inifrånbild.
Bakgrunden är att fyra institutioner vid den humanistiska fakulteten av ekonomiska skäl blev tvungna att slås samman till en större institution. Denna situation ramar in berättelsen och är dess förutsättning.
En slitsam process beskrivs; från en mindre kompisgrupp där alla är delaktiga i det mesta till en större, formell organisation som måste organiseras för att fungera. Denna inramning gör boken läsvärd för varje institution, oavsett ämnesområde, som växer (för) snabbt – en vanlig företeelse vid svenska universitet under 90-talet.
I förgrunden ser vi Billy Ehn själv, biträdande prefekt (chef) för den sammanslagna institutionen. Men vi får framför allt ta del av hans tankar, bryderier och tillkortakommanden som ledare för ett femtiotal doktorander, forskare, lärare och administratörer.
EHN ÄR särskilt fokuserad på sina egna tillkortakommanden, så fokuserad att man förvånas en aning. Så renons på positiva ledaregenskaper kan han knappast vara. En orsak är sannolikt ödmjukhet.
En annan orsak är att han inte vill hänga ut andra anställda vid institutionen. När Ehn för första gången nämnde för personalen att han arbetade med denna bok, mötte han ett starkt motstånd, så starkt att det uppmärksammades i media. Beskyllningar om bristande forskningsetik och wallrafferi (!), liksom misstroenden mot honom som chef inkom från forskare och lärare. Han avgick som prefekt inom en vecka.
Boken färdigställdes dock, till gagn för andra som seriöst försöker förstå och förhålla sig till universitetet som arbetsplats.
Som helhet är går dock boken i moll beträffande universitetet som arbetsplats. En elitistisk kultur, hierarkiskt och patriarkaliskt organiserad, ständigt ökande krav men med mindre resurser, långtidssjukskrivna lärare, bristande generositet gentemot kollegor, en onådsplats för de som inte lyckas så väl.
Men Ehns bok är en uppmaning till förändring!
DET ÄR lätt att läsa boken som en längtan tillbaka till det universitet Billy Ehn sökte sig till i slutet av 60-talet. Radikalt, upproriskt, kritiskt, fritt, karriärsfrämmande. I dag tas påbud och reformer som försämrar villkoren för akademiskt arbete emot med passivitet, undfallenhet och i viss mån uppgivenhet. Ehn utgör inget undantag i sin självanalys.
Ehn menar i sin slutplädering att det är den nostalgiska självbilden av det fria och självständiga universitetet som har förhindrat en radikal förnyelse – och förbättring – av arbetsförhållandena.
Förnyelsen börjar i att lärare och forskare tar tillbaka initiativet och agerar.
Denna bok är en bra början.
lördag, augusti 11, 2001
Resa mot förnuftets kyrka
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010811
Det sympatiska med estetiska oskulder är att de kan förloras flera gånger. Det svåra är att uppfatta att oskulden går förlorad. Och när.
Året var 1986. Eller 1985. Möjligen 1987. Det spelar ingen roll; jag läste boken en gång varje år på den tiden. Ingen bok har vare sig förr eller senare förändrat både min föreställning om mig själv och delar av min omvärld i sådan utsträckning.
Några år efter att jag tagit en väg in i ett yrkesliv som blir allt ovanligare med åren – via lärling till hantverk – började jag läsa litteratur på allvar. Successivt insåg jag också att jag möjligen borde börja studera mera systematiskt, men högre utbildning existerade aldrig som ett alternativ, uppvuxen som jag är i en miljö helt utan studietraditioner.
Jag började visserligen läsa på komvux, men fortfarande var universitetet lika främmande som det mörkaste Afrika. Tillträde endast för andra. Jag vågade knappt ens tänka tanken.
Mer eller mindre av en slump satte en kamrat jag inte känt särskilt länge boken i mina händer: Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. Läs den här, sade han och flinade, du som har haft motorcykel.
Det var dock inte Pirsigs berättelse om hans motorcykelsemester tillsammans med hans tioårige son Chris och två goda vänner som fängslade mig, utan alla dessa chautauquaer – olika filosofiska undersökningar av metafysiska fenomen, där förståelse av Kvalitet är det yttersta målet.
Metafysik? Det visste jag inget om. En värld bortom den fysiska? Fantastiskt.
Kvalitet? Det vet väl alla vad det är? ”Vad är gott, Faidros, och vad är icke gott? Behöver vi fråga någon för att få veta dessa ting?”, skriver Pirsig. Nej, svarar han själv, i de flesta fall vet vi. Så vad är Kvalitet? Långt mer komplicerat än jag någonsin kunde ana.
Kunskap? Det är väl vad jag uppfattar med mina sinnen, tänkte jag då. Vad jag ser och hör, det vet jag. Inte alls, svarade Pirsig, empirismen bygger på en märklig idé om forskaren som en tom tavla som fylls med sinnesintryck samt en godtycklig uppdelning av världen i subjekt och objekt.
Så hamnade jag i Pirsigs – eller rättare sagt Faidros, som han då kallade sig – idé om det sanna universitetet: förnuftets kyrka. Det sanna universitetet är inte ett materiellt objekt, förklarar Faidros, det äger ingen fast egendom, betalar inga löner och tar inga avgifter. Det sanna universitetet är snarare en idé och ett sinnestillstånd.
Kopplat till detta sanna universitet finns även ett annat universitet: den juridiska personen, i Sverige vanligtvis inom statlig förvaltning. Men detta andra universitet undervisar inte, kan inte skapa ny kunskap eller överväga nya idéer.
Dessa bägge universitet får emellertid inte blandas ihop, utan måste förstås var för sig. Den som blandar ihop dessa två riskerar drabbas av vanföreställningen att den som behärskar universitetet som juridisk person, också behärskar det sanna universitetet. Så är inte fallet.
Plötsligt blev universitetsstudier inte så främmande längre. Kanske insåg jag att det var detta andra universitet som jag hade upplevt som främmande och skrämmande; själva den fysiska tillvaron, byggnaderna, människorna, organisationen. Det var inte det sanna universitetet som var främmande.
Jag närmade mig en tidpunkt när en ansökan till universitetet borde skickas. Jag hade nämligen övertygat mig om att gå vidare till universitetet för att läsa – men vad? Av en slump träffade jag en kvinna som i Umeå läste sista terminen i ett ämne där datorteknik studerades inom ramen för samhällsvetenskaperna.
Det lät intressant. Jag undrade vad man läste för slags kurser och litteratur i ett sådant ämne. Just nu, svarade hon leende, läser vi något av det märkligaste bland kurslitteratur: Robert Pirsig: Zen och konsten att sköta en motorcykel.
Dagen efter skickade jag ansökan.
Det sympatiska med estetiska oskulder är att de kan förloras flera gånger. Det svåra är att uppfatta att oskulden går förlorad. Och när.
Året var 1986. Eller 1985. Möjligen 1987. Det spelar ingen roll; jag läste boken en gång varje år på den tiden. Ingen bok har vare sig förr eller senare förändrat både min föreställning om mig själv och delar av min omvärld i sådan utsträckning.
Några år efter att jag tagit en väg in i ett yrkesliv som blir allt ovanligare med åren – via lärling till hantverk – började jag läsa litteratur på allvar. Successivt insåg jag också att jag möjligen borde börja studera mera systematiskt, men högre utbildning existerade aldrig som ett alternativ, uppvuxen som jag är i en miljö helt utan studietraditioner.
Jag började visserligen läsa på komvux, men fortfarande var universitetet lika främmande som det mörkaste Afrika. Tillträde endast för andra. Jag vågade knappt ens tänka tanken.
Mer eller mindre av en slump satte en kamrat jag inte känt särskilt länge boken i mina händer: Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. Läs den här, sade han och flinade, du som har haft motorcykel.
Det var dock inte Pirsigs berättelse om hans motorcykelsemester tillsammans med hans tioårige son Chris och två goda vänner som fängslade mig, utan alla dessa chautauquaer – olika filosofiska undersökningar av metafysiska fenomen, där förståelse av Kvalitet är det yttersta målet.
Metafysik? Det visste jag inget om. En värld bortom den fysiska? Fantastiskt.
Kvalitet? Det vet väl alla vad det är? ”Vad är gott, Faidros, och vad är icke gott? Behöver vi fråga någon för att få veta dessa ting?”, skriver Pirsig. Nej, svarar han själv, i de flesta fall vet vi. Så vad är Kvalitet? Långt mer komplicerat än jag någonsin kunde ana.
Kunskap? Det är väl vad jag uppfattar med mina sinnen, tänkte jag då. Vad jag ser och hör, det vet jag. Inte alls, svarade Pirsig, empirismen bygger på en märklig idé om forskaren som en tom tavla som fylls med sinnesintryck samt en godtycklig uppdelning av världen i subjekt och objekt.
Så hamnade jag i Pirsigs – eller rättare sagt Faidros, som han då kallade sig – idé om det sanna universitetet: förnuftets kyrka. Det sanna universitetet är inte ett materiellt objekt, förklarar Faidros, det äger ingen fast egendom, betalar inga löner och tar inga avgifter. Det sanna universitetet är snarare en idé och ett sinnestillstånd.
Kopplat till detta sanna universitet finns även ett annat universitet: den juridiska personen, i Sverige vanligtvis inom statlig förvaltning. Men detta andra universitet undervisar inte, kan inte skapa ny kunskap eller överväga nya idéer.
Dessa bägge universitet får emellertid inte blandas ihop, utan måste förstås var för sig. Den som blandar ihop dessa två riskerar drabbas av vanföreställningen att den som behärskar universitetet som juridisk person, också behärskar det sanna universitetet. Så är inte fallet.
Plötsligt blev universitetsstudier inte så främmande längre. Kanske insåg jag att det var detta andra universitet som jag hade upplevt som främmande och skrämmande; själva den fysiska tillvaron, byggnaderna, människorna, organisationen. Det var inte det sanna universitetet som var främmande.
Jag närmade mig en tidpunkt när en ansökan till universitetet borde skickas. Jag hade nämligen övertygat mig om att gå vidare till universitetet för att läsa – men vad? Av en slump träffade jag en kvinna som i Umeå läste sista terminen i ett ämne där datorteknik studerades inom ramen för samhällsvetenskaperna.
Det lät intressant. Jag undrade vad man läste för slags kurser och litteratur i ett sådant ämne. Just nu, svarade hon leende, läser vi något av det märkligaste bland kurslitteratur: Robert Pirsig: Zen och konsten att sköta en motorcykel.
Dagen efter skickade jag ansökan.
torsdag, juni 21, 2001
Friheten på nätet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010621
Den sedan 1998 gällande personuppgiftslagen (PUL) syftar till att skydda enskilda individers integritet genom att i princip förbjuda all behandling av personuppgifter i digitala forum och medier, som exempelvis Internet.
Två undantag från detta förbud finns dock. Det ena undantaget innebär att om samtycke att nämna någon vid namn har inhämtats från en person är det tillåtet att publicera dennes namn på nätet.
Det andra undantaget innebär att personuppgifter som publiceras med journalistiskt ändamål, eller som utgör del av konstnärligt eller litterärt skapande, tillåts publiceras på Internet och andra digitala forum. Utan att samtycke från namngivna individer har inhämtats.
Nu har Högsta Domstolen (HD) i en dom (mål B 293-00, den 12/6) tydligt angett vad som är att betrakta som journalistisk verksamhet. Och därmed ökat yttrandefriheten på nätet för vanliga medborgare som inte är fackjournalister.
Börje Ramsbro har i såväl tingsrätt som hovrätt dömts för brott mot PUL, eftersom han har publicerat värderande omdömen om Nordbanken och personal där. Detta har gjorts på bankrättsföreningens webbplats (www.bankrattsforeningen.org.se).
Ramsbro har hela tiden anfört ett journalistiskt ändamål med sin debatt om och sin kritik av bankers arbetssätt, men detta har ogillats i tings- och hovrätt. Men HD skriver i sin dom att syftet med att från PUL undanta texter med journalistiska ändamål kan inte vara att ”privilegiera etablerade massmedier eller personer som är yrkesverksamma inom sådana medier”.
HD skriver att den debatt och kritik Ramsbro formulerar på webbplatsen måste ”anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse som rör allmänheten”.
Och i slutet av domen skriver HD att om personuppgifter publiceras som upplevs kränkande av en individ kan naturligtvis detta vara straffbart enligt andra lagar, som till exempel förtal, men att sådant inte ska prövas mot PUL.
Tidigare har fallet varit att om jag, som inte är journalist av facket, i en artikel på denna kultursida framför kritik mot någon person, exempelvis författare, politiker eller debattör, har det varit tillåtet att publicera artikel på tidningens webbplats – men jag skulle inte tillåtas publicera samma text på min webbplats.
Med HD:s dom blir det tillåtet – för mig och andra medborgare.
Domen innebär emellertid inte att var och en blir journalister. Domen innebär att journalistiskt ändamål definieras på ett sätt så att inte enbart fackjournalister omfattas av definitionen.
Inte heller innebär domen att problemen med PUL försvinner. Fortfarande är det problem att förstå när personuppgifter utan journalistiskt ändamål får publiceras på nätet.
Men domen utgör en tydligt förstärkning av yttrandefriheten på nätet.
Den sedan 1998 gällande personuppgiftslagen (PUL) syftar till att skydda enskilda individers integritet genom att i princip förbjuda all behandling av personuppgifter i digitala forum och medier, som exempelvis Internet.
Två undantag från detta förbud finns dock. Det ena undantaget innebär att om samtycke att nämna någon vid namn har inhämtats från en person är det tillåtet att publicera dennes namn på nätet.
Det andra undantaget innebär att personuppgifter som publiceras med journalistiskt ändamål, eller som utgör del av konstnärligt eller litterärt skapande, tillåts publiceras på Internet och andra digitala forum. Utan att samtycke från namngivna individer har inhämtats.
Nu har Högsta Domstolen (HD) i en dom (mål B 293-00, den 12/6) tydligt angett vad som är att betrakta som journalistisk verksamhet. Och därmed ökat yttrandefriheten på nätet för vanliga medborgare som inte är fackjournalister.
Börje Ramsbro har i såväl tingsrätt som hovrätt dömts för brott mot PUL, eftersom han har publicerat värderande omdömen om Nordbanken och personal där. Detta har gjorts på bankrättsföreningens webbplats (www.bankrattsforeningen.org.se).
Ramsbro har hela tiden anfört ett journalistiskt ändamål med sin debatt om och sin kritik av bankers arbetssätt, men detta har ogillats i tings- och hovrätt. Men HD skriver i sin dom att syftet med att från PUL undanta texter med journalistiska ändamål kan inte vara att ”privilegiera etablerade massmedier eller personer som är yrkesverksamma inom sådana medier”.
HD skriver att den debatt och kritik Ramsbro formulerar på webbplatsen måste ”anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse som rör allmänheten”.
Och i slutet av domen skriver HD att om personuppgifter publiceras som upplevs kränkande av en individ kan naturligtvis detta vara straffbart enligt andra lagar, som till exempel förtal, men att sådant inte ska prövas mot PUL.
Tidigare har fallet varit att om jag, som inte är journalist av facket, i en artikel på denna kultursida framför kritik mot någon person, exempelvis författare, politiker eller debattör, har det varit tillåtet att publicera artikel på tidningens webbplats – men jag skulle inte tillåtas publicera samma text på min webbplats.
Med HD:s dom blir det tillåtet – för mig och andra medborgare.
Domen innebär emellertid inte att var och en blir journalister. Domen innebär att journalistiskt ändamål definieras på ett sätt så att inte enbart fackjournalister omfattas av definitionen.
Inte heller innebär domen att problemen med PUL försvinner. Fortfarande är det problem att förstå när personuppgifter utan journalistiskt ändamål får publiceras på nätet.
Men domen utgör en tydligt förstärkning av yttrandefriheten på nätet.
torsdag, maj 31, 2001
En döende demokrati
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010531
”GRUNDEN FÖR en fungerande demokrati är att det finns en levande konflikt mellan politiska ideer”, skriver Peter Olsson, en av Moderna Tiders redaktörer, i en artikel i tidskriftens senaste nummer (juni 2001).
Med andra ord är grunden för demokratin olika intressen och olika föreställningar om både vad som konstituerar det goda samhället och hur vägen dit bör formas.
Olsson pekar i sin artikel på hur intressemotsättningar byts ut mot samförstånd, hur olika föreställningar om det goda samhället konvergerar till enbart en – och hur detta fenomen, som främst verkar återfinnas på kommunal nivå, dödar demokratin.
I småländska Markaryd, exempelvis, råder något som betecknas som samlingstyre – alla partier, från höger till vänster, samarbetar för kommunens bästa. Vad betyder det? Krigstillstånd? (Samlingsregeringar brukar enbart förekomma i sådana situationer.)
Vad som är kommunens bästa verkar dock på ett märkligt sätt vara skilt från – eller överordnat – de politiska partierna.
I värmländska Hagfors råder liknande anda. Det finns ingen anledning att tycka olika i en så liten kommun som Hagfors, menar en ledamot i kommunstyrelsen.
I skånska Svedala går man ett steg längre med den så kallade Svedalavisionen: begrepp som opposition och majoritet är avskaffade och fasta blockbildningar är förbjudna.
Problemen Olsson identifierar i denna utveckling är att valhandlingen blir ointressant och betydelselös för väljaren, att avståndet ökar mellan valda och väljare och att politiskt arbete reduceras till tomma ritualer, vilket därmed minskar intresset för politiskt arbete.
Men jag undrar om inte det grundläggande problemet är ett annat: att kommunpolitiker inte längre uppfattar sin uppgift som att förvalta demokratin; att vara demokratins väktare. De har i stället anammat en vanföreställning om sig själva som kommunens förvaltare.
Om politikerna väljer att inte förvalta demokratin, kommer emellertid andra aktörer att göra det.
När vi i dag ser allt fler exempel på demokrati med ett ”e” framför, är det ofta privata företag som har stått för e-demokratiska lösningar. Företaget Votia har infört ”elektroniskt samråd” som en demokratimodell i bland annat Kalix, och Vivarto bistår Umeå universitets studentkår med en direktdemokratisk modell, för att ta två uppmärksammade exempel.
Och därmed reduceras demokratimodeller till olika affärsideer; demokratiutveckling till affärsutveckling. Lönsammast vinner! Politiker blir upphandlare av demokratiprocesser och förvaltare av deras resultat, i stället för att själva utveckla, forma och vakta demokratin.
Är de tre kommunala exemplen i Moderna Tiders artikel extremfall, eller tre exempel på en växande trend? Olssons svar är det sistnämnda.
Om han har rätt sällar också Umeå kommun sig till den döende demokratitrenden.
”GRUNDEN FÖR en fungerande demokrati är att det finns en levande konflikt mellan politiska ideer”, skriver Peter Olsson, en av Moderna Tiders redaktörer, i en artikel i tidskriftens senaste nummer (juni 2001).
Med andra ord är grunden för demokratin olika intressen och olika föreställningar om både vad som konstituerar det goda samhället och hur vägen dit bör formas.
Olsson pekar i sin artikel på hur intressemotsättningar byts ut mot samförstånd, hur olika föreställningar om det goda samhället konvergerar till enbart en – och hur detta fenomen, som främst verkar återfinnas på kommunal nivå, dödar demokratin.
I småländska Markaryd, exempelvis, råder något som betecknas som samlingstyre – alla partier, från höger till vänster, samarbetar för kommunens bästa. Vad betyder det? Krigstillstånd? (Samlingsregeringar brukar enbart förekomma i sådana situationer.)
Vad som är kommunens bästa verkar dock på ett märkligt sätt vara skilt från – eller överordnat – de politiska partierna.
I värmländska Hagfors råder liknande anda. Det finns ingen anledning att tycka olika i en så liten kommun som Hagfors, menar en ledamot i kommunstyrelsen.
I skånska Svedala går man ett steg längre med den så kallade Svedalavisionen: begrepp som opposition och majoritet är avskaffade och fasta blockbildningar är förbjudna.
Problemen Olsson identifierar i denna utveckling är att valhandlingen blir ointressant och betydelselös för väljaren, att avståndet ökar mellan valda och väljare och att politiskt arbete reduceras till tomma ritualer, vilket därmed minskar intresset för politiskt arbete.
Men jag undrar om inte det grundläggande problemet är ett annat: att kommunpolitiker inte längre uppfattar sin uppgift som att förvalta demokratin; att vara demokratins väktare. De har i stället anammat en vanföreställning om sig själva som kommunens förvaltare.
Om politikerna väljer att inte förvalta demokratin, kommer emellertid andra aktörer att göra det.
När vi i dag ser allt fler exempel på demokrati med ett ”e” framför, är det ofta privata företag som har stått för e-demokratiska lösningar. Företaget Votia har infört ”elektroniskt samråd” som en demokratimodell i bland annat Kalix, och Vivarto bistår Umeå universitets studentkår med en direktdemokratisk modell, för att ta två uppmärksammade exempel.
Och därmed reduceras demokratimodeller till olika affärsideer; demokratiutveckling till affärsutveckling. Lönsammast vinner! Politiker blir upphandlare av demokratiprocesser och förvaltare av deras resultat, i stället för att själva utveckla, forma och vakta demokratin.
Är de tre kommunala exemplen i Moderna Tiders artikel extremfall, eller tre exempel på en växande trend? Olssons svar är det sistnämnda.
Om han har rätt sällar också Umeå kommun sig till den döende demokratitrenden.
onsdag, maj 23, 2001
Snedträff i cyberkrig
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010523
Kort efter kollisionen mellan det amerikanska spaningsplanet och det kinesiska flygplanet över kinesiskt luftrum tidigare i vår, deklarerade kinesiska hackare cyberkrig mot webbplatser i USA.
Tusentals webbplatser i USA har fått intrång, där hackare har placerat helt nytt innehåll på webbsidorna. Med vedergällningar från amerikanskt håll som följd.
Men likt fysiska krig kan virtuella vapen missriktas. Det har en enhet vid Umeå universitet fått känna på. En av enhetens webbsidor, vars ursprungliga innehåll var en kort videoinspelad föreläsning, fick vid tre olika tillfällen helt nytt innehåll.
I stället för ett fönster med föreläsningen var webbsidan helt svart med en stor, röd text som löd: ”Fuck USA Government, fuck Poisonbox”.
I fredags kunde IT-tidskriften Computer Sweden meddela att en webbsida med detta innehåll var en cyberstridshandling från kinesiska hackers. ”Poisonbox” refererar till en amerikansk hackargrupp som tidigare hackat kinesiska webbsidor och försett dem med obscent innehåll.
Men cyberkrig? Nja, knappast en adekvat benämning. Experter på cyberkrig har andra uppfattningar, enligt Wireds nyhetstjänst på nätet.
Om detta vore ett äkta cyberkrig skulle Dow Jones sjunka som en sten, amerikanska myndigheters datorsystem skulle vara ur funktion, flygplan skulle landa på andra platser än flygplatser och alarmcentraler sluta fungera, menar en säkerhetsexpert.
Snarare, hävdar en annan expert, borde dessa hackerattacker uppfattas som ungdomar som målar virtuell graffiti på offentliga platser för att få medial uppmärksamhet och störa verksamheten för företag och andra organisationer.
Men oavsett benämning är det lite fascinerande att en hackerattack som riktas mot amerikanska datorer träffar en liten enhet vid ett nordligt universitet i ett neutralt land.
Kort efter kollisionen mellan det amerikanska spaningsplanet och det kinesiska flygplanet över kinesiskt luftrum tidigare i vår, deklarerade kinesiska hackare cyberkrig mot webbplatser i USA.
Tusentals webbplatser i USA har fått intrång, där hackare har placerat helt nytt innehåll på webbsidorna. Med vedergällningar från amerikanskt håll som följd.
Men likt fysiska krig kan virtuella vapen missriktas. Det har en enhet vid Umeå universitet fått känna på. En av enhetens webbsidor, vars ursprungliga innehåll var en kort videoinspelad föreläsning, fick vid tre olika tillfällen helt nytt innehåll.
I stället för ett fönster med föreläsningen var webbsidan helt svart med en stor, röd text som löd: ”Fuck USA Government, fuck Poisonbox”.
I fredags kunde IT-tidskriften Computer Sweden meddela att en webbsida med detta innehåll var en cyberstridshandling från kinesiska hackers. ”Poisonbox” refererar till en amerikansk hackargrupp som tidigare hackat kinesiska webbsidor och försett dem med obscent innehåll.
Men cyberkrig? Nja, knappast en adekvat benämning. Experter på cyberkrig har andra uppfattningar, enligt Wireds nyhetstjänst på nätet.
Om detta vore ett äkta cyberkrig skulle Dow Jones sjunka som en sten, amerikanska myndigheters datorsystem skulle vara ur funktion, flygplan skulle landa på andra platser än flygplatser och alarmcentraler sluta fungera, menar en säkerhetsexpert.
Snarare, hävdar en annan expert, borde dessa hackerattacker uppfattas som ungdomar som målar virtuell graffiti på offentliga platser för att få medial uppmärksamhet och störa verksamheten för företag och andra organisationer.
Men oavsett benämning är det lite fascinerande att en hackerattack som riktas mot amerikanska datorer träffar en liten enhet vid ett nordligt universitet i ett neutralt land.
lördag, maj 12, 2001
Media – proteser på vår kropp
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010512
Marshall McLuhan
Media
Pocky
ATT KÄNNA till en författare och dennes teser betyder inte nödvändigtvis att ha läst honom. Särskilt inte när det gäller Marshall McLuhan. Ett välkänt namn, ofta citerad och refererad, men inte särskilt välläst.
Tillsammans med Gutenberggalaxen är Media, som nu utkommit i pocketversion på bokförlaget Pocky, hans mest betydande verk (publicerad första gången 1964).
McLuhan är en verklig pionjär inom mediaforskningen. Han började som litteraturvetare, disputerade 1942, undervisade i engelska på ett flertal universitet i USA, men kom slutligen till universitetet i Toronto i mitten av 50-talet, där han helt bytte forskningsinriktning, och dessutom stannade till sin död 1980.
Detta var en tid när universitetsämnen som har media som studieobjekt ännu inte existerade. Som pionjär, med skarpa formuleringar och ett nytt sätt att förstå media, blev McLuhan något av en medial stjärna på 60-talet. Hans böcker översattes till mer än 20 språk, han var med i tv-shower och han prydde omslaget på ett otal tidskrifter.
FORTFARANDE är McLuhan något av en guru. Universitetet i Toronto har ett särskilt McLuhan-utbildningsprogram, den amerikanska IT-tidskriften Wired håller honom som ”Patron Saint”, många media- och teknikforskare har inspirerats av honom.
Tesen ”The medium is the message” – mediet är budskapet – är sannolikt hans mest kända, och dessutom innehållsrikaste. En tes som efterföljande mediaforskare varit manade att förhålla sig till.
Med denna tes menade McLuhan att för att förstå media kan vi inte fokusera innehållet i ett visst medium, utan det är mediet självt som måste analyseras och förstås. Det elektriska ljuset är ett typiskt exempel: ett medium utan innehåll som förändrar vår tillvaro i hög utsträckning. En sinnevärld blir till när ljuset tänds, och försvinner när ljuset släcks.
Det är hur mediet verkar och påverkar oss som måste förstås, inte dess innehåll. För att förstå hur film påverkar oss, både individuellt och strukturellt, kan vi inte fokusera enskilda filmer med särskilt innehåll – exempelvis särskilda våldsfilmer. Det är filmmediet i sig som förändrar vår tillvaro, och som därmed måste analyseras. Innehållet är mindre väsentligt.
I dag, när innehållet på Internet diskuteras (nynazism, pornografi med mera), skulle McLuhan hävda att det är Internet självt, nätverket och dess logik – Nätet – som bör diskuteras och analyseras.
HANS STUDIER av media är samtidigt studier av teknik och ett för sin tid helt nytt sätt att tänka på teknik. Teknik, menar McLuhan, är en utbyggnad av människan: bilen är en utbyggnad av människokroppen, telefonen av örat och röstorganen, televisionen bygger ut både syn och hörsel och boken är en utbyggnad av medvetandet och minnet.
McLuhans metod för att nå kunskap om teknik är helt icke-empirisk; det finns inga systematiska observationer eller annan data som styrker hans analyser. Detta får naturligtvis empiriskt orienterade forskare att rynka på näsan. Vad McLuhan främst gör är att hos olika medier fånga orsaken till ett visst tillstånd i samhället.
Det betyder att McLuhan vanligtvis betecknas som teknikdeterminist – ny teknik skapar grundläggande förändringar i vår tillvaro, förändringar vi inte kan styra. Och i dag är teknikdeterminism närmast ett skällsord.
Men jag vill föreslå en omtolkning. Även om hans sätt att uttrycka sig antyder en deterministisk teknikförståelse, ser jag inte detta som huvudpoängen. Hans projekt i denna bok är snarare att formulera teknikens essens; att teknik har ett slags väsen, en natur, en kärna av bestämda egenskaper.
DET ÄR inte så olikt en annan teknikessentialist, filosofen Martin Heidegger, som i sin uppsats Teknikens väsen definierar teknik som ett sätt att uppdaga något. Med en teknisk uppfinning kan något i tillvaron framträda, som vi inte förut uppfattat.
McLuhans nyckelord för att fånga essensen hos tekniken är inte uppdagande, utan biologisk utbyggnad, hastighetsökning och implosion. Människan får nya ”proteser”, den mänskliga tillvaron accelererar och världen krymper.
Någon teknikoptimism är svårfunnen; snarare motsatsen. Telegrafen, det första elektroniska kommunikationsmediet, är med McLuhansk terminologi en utbyggnad av det centrala nervsystemet. Att med telegrafen ”få sina nerver utanpå kroppen, och de fysiska organen inuti nervsystemet, eller hjärnan, det innebär att man skapar en situation präglad av ångest, eller rentav ett nytt ångestbegrepp” uttrycker oro, minst sagt.
MCLUHAN FÖREBÅDADE dock dagens Internetinfluerade tid – den som Manuel Castells betecknar informationsåldern. McLuhans begrepp är elektricitetsåldern, och förutsåg decentraliserade nätverk av informationssamlande människor – nomader, mer nomadiska än någonsin förut.
Som författare är McLuhan en slugger; han noterar gärna andra forskares okunskaper om medias sanna natur. Och som sådan går han ibland över gränsen. En del grumliga formuleringar i en ibland profetisk stil gör McLuhan svårtillgängligare än han skulle kunna varit.
Ett exempel: ”Bara de ’inälvsbetonade’ och audiotaktila tyskarna och slaverna är tillräckligt immuniserade mot den visuella uppfattningsformen för att duga till forskning inom den icke-euklidiska geometrin och kvantfysiken”.
TROTS EN ambivalens inför liknande teser är McLuhan läsvärd, också med Internetglasögon, ty vi ser i dag liknande överdrifter och överoptimism inför Internet som i debatten om TV på 60-talet.
Det betyder, skulle McLuhan säga, att vi fortfarande inte förstår media.
Marshall McLuhan
Media
Pocky
ATT KÄNNA till en författare och dennes teser betyder inte nödvändigtvis att ha läst honom. Särskilt inte när det gäller Marshall McLuhan. Ett välkänt namn, ofta citerad och refererad, men inte särskilt välläst.
Tillsammans med Gutenberggalaxen är Media, som nu utkommit i pocketversion på bokförlaget Pocky, hans mest betydande verk (publicerad första gången 1964).
McLuhan är en verklig pionjär inom mediaforskningen. Han började som litteraturvetare, disputerade 1942, undervisade i engelska på ett flertal universitet i USA, men kom slutligen till universitetet i Toronto i mitten av 50-talet, där han helt bytte forskningsinriktning, och dessutom stannade till sin död 1980.
Detta var en tid när universitetsämnen som har media som studieobjekt ännu inte existerade. Som pionjär, med skarpa formuleringar och ett nytt sätt att förstå media, blev McLuhan något av en medial stjärna på 60-talet. Hans böcker översattes till mer än 20 språk, han var med i tv-shower och han prydde omslaget på ett otal tidskrifter.
FORTFARANDE är McLuhan något av en guru. Universitetet i Toronto har ett särskilt McLuhan-utbildningsprogram, den amerikanska IT-tidskriften Wired håller honom som ”Patron Saint”, många media- och teknikforskare har inspirerats av honom.
Tesen ”The medium is the message” – mediet är budskapet – är sannolikt hans mest kända, och dessutom innehållsrikaste. En tes som efterföljande mediaforskare varit manade att förhålla sig till.
Med denna tes menade McLuhan att för att förstå media kan vi inte fokusera innehållet i ett visst medium, utan det är mediet självt som måste analyseras och förstås. Det elektriska ljuset är ett typiskt exempel: ett medium utan innehåll som förändrar vår tillvaro i hög utsträckning. En sinnevärld blir till när ljuset tänds, och försvinner när ljuset släcks.
Det är hur mediet verkar och påverkar oss som måste förstås, inte dess innehåll. För att förstå hur film påverkar oss, både individuellt och strukturellt, kan vi inte fokusera enskilda filmer med särskilt innehåll – exempelvis särskilda våldsfilmer. Det är filmmediet i sig som förändrar vår tillvaro, och som därmed måste analyseras. Innehållet är mindre väsentligt.
I dag, när innehållet på Internet diskuteras (nynazism, pornografi med mera), skulle McLuhan hävda att det är Internet självt, nätverket och dess logik – Nätet – som bör diskuteras och analyseras.
HANS STUDIER av media är samtidigt studier av teknik och ett för sin tid helt nytt sätt att tänka på teknik. Teknik, menar McLuhan, är en utbyggnad av människan: bilen är en utbyggnad av människokroppen, telefonen av örat och röstorganen, televisionen bygger ut både syn och hörsel och boken är en utbyggnad av medvetandet och minnet.
McLuhans metod för att nå kunskap om teknik är helt icke-empirisk; det finns inga systematiska observationer eller annan data som styrker hans analyser. Detta får naturligtvis empiriskt orienterade forskare att rynka på näsan. Vad McLuhan främst gör är att hos olika medier fånga orsaken till ett visst tillstånd i samhället.
Det betyder att McLuhan vanligtvis betecknas som teknikdeterminist – ny teknik skapar grundläggande förändringar i vår tillvaro, förändringar vi inte kan styra. Och i dag är teknikdeterminism närmast ett skällsord.
Men jag vill föreslå en omtolkning. Även om hans sätt att uttrycka sig antyder en deterministisk teknikförståelse, ser jag inte detta som huvudpoängen. Hans projekt i denna bok är snarare att formulera teknikens essens; att teknik har ett slags väsen, en natur, en kärna av bestämda egenskaper.
DET ÄR inte så olikt en annan teknikessentialist, filosofen Martin Heidegger, som i sin uppsats Teknikens väsen definierar teknik som ett sätt att uppdaga något. Med en teknisk uppfinning kan något i tillvaron framträda, som vi inte förut uppfattat.
McLuhans nyckelord för att fånga essensen hos tekniken är inte uppdagande, utan biologisk utbyggnad, hastighetsökning och implosion. Människan får nya ”proteser”, den mänskliga tillvaron accelererar och världen krymper.
Någon teknikoptimism är svårfunnen; snarare motsatsen. Telegrafen, det första elektroniska kommunikationsmediet, är med McLuhansk terminologi en utbyggnad av det centrala nervsystemet. Att med telegrafen ”få sina nerver utanpå kroppen, och de fysiska organen inuti nervsystemet, eller hjärnan, det innebär att man skapar en situation präglad av ångest, eller rentav ett nytt ångestbegrepp” uttrycker oro, minst sagt.
MCLUHAN FÖREBÅDADE dock dagens Internetinfluerade tid – den som Manuel Castells betecknar informationsåldern. McLuhans begrepp är elektricitetsåldern, och förutsåg decentraliserade nätverk av informationssamlande människor – nomader, mer nomadiska än någonsin förut.
Som författare är McLuhan en slugger; han noterar gärna andra forskares okunskaper om medias sanna natur. Och som sådan går han ibland över gränsen. En del grumliga formuleringar i en ibland profetisk stil gör McLuhan svårtillgängligare än han skulle kunna varit.
Ett exempel: ”Bara de ’inälvsbetonade’ och audiotaktila tyskarna och slaverna är tillräckligt immuniserade mot den visuella uppfattningsformen för att duga till forskning inom den icke-euklidiska geometrin och kvantfysiken”.
TROTS EN ambivalens inför liknande teser är McLuhan läsvärd, också med Internetglasögon, ty vi ser i dag liknande överdrifter och överoptimism inför Internet som i debatten om TV på 60-talet.
Det betyder, skulle McLuhan säga, att vi fortfarande inte förstår media.
onsdag, maj 09, 2001
Kyss & Flyg
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010509
I EN VÄRLD som globaliseras är homogeniseringsprocesser viktiga inslag. Att skapa standards som tillämpas över hela världen är ofta en förutsättning för att kalla en företeelse global.
Internet, till exempel, skulle aldrig kunna bli en global företeelse om inte alla datorer använder samma kommunikationsprotokoll (TCP-IP). McDonald’s är ett annat exempel, storstadsarkitektur ett tredje. Skyskrapor i Singapore skiljer sig inte så mycket från skyskrapor i Los Angeles.
Liksom flygplatser. För att underlätta för flygresenärer utformas flygplatser på ett standardiserat sätt; från struktur till skyltning. Men ibland finner man små kulturella egenheter.
När jag nyss var i Nice, kunde jag inte undgå att lägga märke till en stor skylt vid en parkeringsplats ett tjugotal meter från avgångshallen, där det står Kiss & Fly. Förbjudet att parkera, men tillåtet att stanna till för att kyssa sin älskade farväl. Typiskt franskt, tänker jag, efter att ha noterat fler kindkyssar på tio dagar i Frankrike än jag noterar under ett år i Sverige.
Mellanlandar på Heathrow, London, England. Eller snarare i The British Empire? När jag går ut ur flygplanskabinen möts jag av åtta servicepersonal, alla med ursprung i Indien, eller den delen av Asien (åtminstone av utseendet att döma). Likadant i ankomsthallen; de skjutsar äldre ladies & gentlemen på små eldrivna bilar mellan gaterna. Det är de forna kolonierna som sköter markservicen.
Så Arlanda. Jag försöker fortsätta tankebanan, men blir bara irriterad. Var är den kulturella egenheten på vår största flygplats? Jag hittar ingen. Eller är det en villkorslös lydnad inför påbudet om homogenisering som är det typiskt svenska?
Nej, tänker jag, det beror nog bara på min oförmåga att främmandegöra mig inför det invanda.
I EN VÄRLD som globaliseras är homogeniseringsprocesser viktiga inslag. Att skapa standards som tillämpas över hela världen är ofta en förutsättning för att kalla en företeelse global.
Internet, till exempel, skulle aldrig kunna bli en global företeelse om inte alla datorer använder samma kommunikationsprotokoll (TCP-IP). McDonald’s är ett annat exempel, storstadsarkitektur ett tredje. Skyskrapor i Singapore skiljer sig inte så mycket från skyskrapor i Los Angeles.
Liksom flygplatser. För att underlätta för flygresenärer utformas flygplatser på ett standardiserat sätt; från struktur till skyltning. Men ibland finner man små kulturella egenheter.
När jag nyss var i Nice, kunde jag inte undgå att lägga märke till en stor skylt vid en parkeringsplats ett tjugotal meter från avgångshallen, där det står Kiss & Fly. Förbjudet att parkera, men tillåtet att stanna till för att kyssa sin älskade farväl. Typiskt franskt, tänker jag, efter att ha noterat fler kindkyssar på tio dagar i Frankrike än jag noterar under ett år i Sverige.
Mellanlandar på Heathrow, London, England. Eller snarare i The British Empire? När jag går ut ur flygplanskabinen möts jag av åtta servicepersonal, alla med ursprung i Indien, eller den delen av Asien (åtminstone av utseendet att döma). Likadant i ankomsthallen; de skjutsar äldre ladies & gentlemen på små eldrivna bilar mellan gaterna. Det är de forna kolonierna som sköter markservicen.
Så Arlanda. Jag försöker fortsätta tankebanan, men blir bara irriterad. Var är den kulturella egenheten på vår största flygplats? Jag hittar ingen. Eller är det en villkorslös lydnad inför påbudet om homogenisering som är det typiskt svenska?
Nej, tänker jag, det beror nog bara på min oförmåga att främmandegöra mig inför det invanda.
lördag, april 28, 2001
Vad är det egentligen vi bråkar om?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010428
Ian Hacking
Social konstruktion av vad?
Thales
– Men du, det här med sociala konstruktioner som vetenskapsteoretiker och andra pratar om, är det inte bara flum?
– Nej, det tror jag inte. Få idéer har verkat så frigörande inom vetenskapen som idén om sociala konstruktioner.
– Jaha, så verkligheten är bara en social konstruktion som kan omkonstrueras när som helst. Om jag går in i en lyktstolpe och slår huvudet, är det då en social konstruktion som ger mig huvudvärk?
– Nja, det är ju det som är frågan i vetenskapsfilosofen Ian Hackings bok Social konstruktion av vad? (Thales). Är det verkligheten som är socialt konstruerad, de materiella objekten eller något annat? Hackings svar är att det är idén om något som är socialt konstruerad.
– Idén om något, hm. Har det någon betydelse att idén om något är socialt konstruerad och inte – ja, förresten, vad skulle motsatsen vara?
– Det finns många exempel på betydelsen. Ta kön, ett aktuellt och laddat begrepp inom vetenskapen. Är alla kvinnors och mäns egenskaper bestämda av naturen? Simone de Beauvoirs berömda tes ”Man föds inte till kvinna, man blir det” brukar tas som intäkt för att det är inte de biologiska skillnaderna som konstruerar könen, utan att kvinnlighet och manlighet är historiska och kulturella produkter som vi kan förändra.
– Jag känner igen resonemanget. Har han fler fler exempel?
– Hacking tar bland annat upp mentala sjukdomar, kvinnliga flyktingar, övergrepp mot barn, geologi och tolkningar av Kapten Cook.
– Hur kan övergrepp mot barn vara en social konstruktion? Är de förgripna barnens smärta och förnedring konstruerade av andra?
– Nej, inte smärtan. Hacking diskuterar själva idén, dess kategorier, och visar att vad som människor kategoriserar som såväl ”övergrepp” som ”barn” förändras över tiden.
– Okej, idéer om hur vi människor är och förändras är kanske rimligt att betrakta som sociala konstruktioner. Men i naturvetenskaperna? Är atomer och kvarkar socialt konstruerade?
– Nu gör du samma felsägning som tidigare. Det är inte ting som är socialt konstruerade, utan idéer. Ja, idén om kvarkar, menar Hacking, är en social konstruktion. Men det är en fundamental skillnad mellan människor och kvarkar. När vi kategoriserar människor påverkas de: en person som kategoriseras som arbetslös kan bejaka eller motverka kategoriseringen. Denna växelverkan finns inte mellan kvarken och kategorin kvark.
– Det betyder alltså att kvarken är objektiv och oföränderlig?
– Inte alls. Hackings poäng är att ting inte har några bestämda egenskaper. Vad kvarken är för något beror på de konstruktioner människor gör; benämningar, kategorier och deras innehåll.
– Det skulle ju betyda att naturen inte har någon bestämd struktur. Det låter lite hisnande, minst sagt. Naturvetenskapen avtäcker väl bara naturliga fenomen som objektivt existerar och genererar fakta om naturen?
– Gör den? Hacking menar att socialkonstruktivismen pekar på något viktigt; att naturvetenskapliga fakta blir till i en social process mellan forskare, att fakta inte finns i naturen. Dagens naturvetenskap skulle inte med nödvändighet behöva se ut som den gör i dag; därtill är den en produkt av historien och den kultur naturvetenskapen utvecklats inom. Existerande kunskap om naturen är inte oundviklig, utan skulle kunna varit annorlunda.
– Ska här anas att Hacking beskriver en tydlig vetenskapskonflikt?
– Visst gör han det. Socialkonstruktivisterna beskyller den andra sidan för att vara positivister, vilket för dem är det värsta skällsordet, och blir själva beskyllda för relativister.
– Vafalls? Är det på så låg nivå Hacking beskriver konflikten?
– Nej, absolut inte. Ursäkta mig. Hacking visar på konfliktens vetenskapsfilosofiska förutsättningar och konsekvenser på ett sätt som är synnerligen lärorikt. Skiljelinjen kan formuleras med Protagoras tes: ”Människan är alltings mått”, vilket är den tankefåra där socialkonstruktivisterna återfinns. På den andra sidan står de som menar att måttet på vetenskap, på sanning måste vara objektivt – inte subjektivt – och därmed hämtas utanför människans sfär. Gud, eller Guds vilja, var förr ett mått, Naturen är nutida mått.
– Var står Hacking själv i konflikten?
– På en originell position. C P Snow föreslog hur klyftan kan överbryggas i sin berömda essä De två kulturerna. Hacking vill inte, till skillnad från Snow och många andra, lösa konflikten eller överbrygga klyftan mellan socialkonstruktivister och naturvetenskapsmän.
– Inte? Vill han att konflikten består? Varför det?
– Hacking menar att det är viktigare att förstå dels hur de är oense, dels varför de två sidorna sannolikt aldrig kommer att mötas. Hacking är filosof, inte vetenskapspolitiker.
Ian Hacking
Social konstruktion av vad?
Thales
– Men du, det här med sociala konstruktioner som vetenskapsteoretiker och andra pratar om, är det inte bara flum?
– Nej, det tror jag inte. Få idéer har verkat så frigörande inom vetenskapen som idén om sociala konstruktioner.
– Jaha, så verkligheten är bara en social konstruktion som kan omkonstrueras när som helst. Om jag går in i en lyktstolpe och slår huvudet, är det då en social konstruktion som ger mig huvudvärk?
– Nja, det är ju det som är frågan i vetenskapsfilosofen Ian Hackings bok Social konstruktion av vad? (Thales). Är det verkligheten som är socialt konstruerad, de materiella objekten eller något annat? Hackings svar är att det är idén om något som är socialt konstruerad.
– Idén om något, hm. Har det någon betydelse att idén om något är socialt konstruerad och inte – ja, förresten, vad skulle motsatsen vara?
– Det finns många exempel på betydelsen. Ta kön, ett aktuellt och laddat begrepp inom vetenskapen. Är alla kvinnors och mäns egenskaper bestämda av naturen? Simone de Beauvoirs berömda tes ”Man föds inte till kvinna, man blir det” brukar tas som intäkt för att det är inte de biologiska skillnaderna som konstruerar könen, utan att kvinnlighet och manlighet är historiska och kulturella produkter som vi kan förändra.
– Jag känner igen resonemanget. Har han fler fler exempel?
– Hacking tar bland annat upp mentala sjukdomar, kvinnliga flyktingar, övergrepp mot barn, geologi och tolkningar av Kapten Cook.
– Hur kan övergrepp mot barn vara en social konstruktion? Är de förgripna barnens smärta och förnedring konstruerade av andra?
– Nej, inte smärtan. Hacking diskuterar själva idén, dess kategorier, och visar att vad som människor kategoriserar som såväl ”övergrepp” som ”barn” förändras över tiden.
– Okej, idéer om hur vi människor är och förändras är kanske rimligt att betrakta som sociala konstruktioner. Men i naturvetenskaperna? Är atomer och kvarkar socialt konstruerade?
– Nu gör du samma felsägning som tidigare. Det är inte ting som är socialt konstruerade, utan idéer. Ja, idén om kvarkar, menar Hacking, är en social konstruktion. Men det är en fundamental skillnad mellan människor och kvarkar. När vi kategoriserar människor påverkas de: en person som kategoriseras som arbetslös kan bejaka eller motverka kategoriseringen. Denna växelverkan finns inte mellan kvarken och kategorin kvark.
– Det betyder alltså att kvarken är objektiv och oföränderlig?
– Inte alls. Hackings poäng är att ting inte har några bestämda egenskaper. Vad kvarken är för något beror på de konstruktioner människor gör; benämningar, kategorier och deras innehåll.
– Det skulle ju betyda att naturen inte har någon bestämd struktur. Det låter lite hisnande, minst sagt. Naturvetenskapen avtäcker väl bara naturliga fenomen som objektivt existerar och genererar fakta om naturen?
– Gör den? Hacking menar att socialkonstruktivismen pekar på något viktigt; att naturvetenskapliga fakta blir till i en social process mellan forskare, att fakta inte finns i naturen. Dagens naturvetenskap skulle inte med nödvändighet behöva se ut som den gör i dag; därtill är den en produkt av historien och den kultur naturvetenskapen utvecklats inom. Existerande kunskap om naturen är inte oundviklig, utan skulle kunna varit annorlunda.
– Ska här anas att Hacking beskriver en tydlig vetenskapskonflikt?
– Visst gör han det. Socialkonstruktivisterna beskyller den andra sidan för att vara positivister, vilket för dem är det värsta skällsordet, och blir själva beskyllda för relativister.
– Vafalls? Är det på så låg nivå Hacking beskriver konflikten?
– Nej, absolut inte. Ursäkta mig. Hacking visar på konfliktens vetenskapsfilosofiska förutsättningar och konsekvenser på ett sätt som är synnerligen lärorikt. Skiljelinjen kan formuleras med Protagoras tes: ”Människan är alltings mått”, vilket är den tankefåra där socialkonstruktivisterna återfinns. På den andra sidan står de som menar att måttet på vetenskap, på sanning måste vara objektivt – inte subjektivt – och därmed hämtas utanför människans sfär. Gud, eller Guds vilja, var förr ett mått, Naturen är nutida mått.
– Var står Hacking själv i konflikten?
– På en originell position. C P Snow föreslog hur klyftan kan överbryggas i sin berömda essä De två kulturerna. Hacking vill inte, till skillnad från Snow och många andra, lösa konflikten eller överbrygga klyftan mellan socialkonstruktivister och naturvetenskapsmän.
– Inte? Vill han att konflikten består? Varför det?
– Hacking menar att det är viktigare att förstå dels hur de är oense, dels varför de två sidorna sannolikt aldrig kommer att mötas. Hacking är filosof, inte vetenskapspolitiker.
onsdag, mars 28, 2001
Virtuella valproblem
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010328
NÄR IT föreslås användas på ett nytt sätt är det värdefullt att testa tekniken i en miljö som liknar den miljö tekniken i slutändan är avsedd för. Som exempelvis det aktuella Internetvalet vid Umeå studentkår.
Testet kan ge kunskaper om bland annat hur röstningsprocessen förändras och om röstdeltagandet påverkas. Vissa problem kan dock diskuteras redan innan testet är utfört. Ett sådant är valhemligheten.
Den tekniska säkerheten står dock inte i fokus i denna artikel – den kommer likt andra IT-sammanhang att tävla med hackers och crackers som vill pröva säkerheten.
”Systemet som ska användas garanterar valhemlighet samt säkerhet”, försäkrar studentkåren i pressmeddelandet. Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
I större sammanhang än kårval skulle extremister eller terrorister kunna utveckla sofistikerade metoder att tvinga människor att rösta under hot.
Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.
Det valsystem som studentkåren köpt löser dessa problem genom att ge möjlighet att både rösta på Internet och i en vallokal – en röst som avlämnas i vallokalen upphäver en röst som lämnats via Internet.
På så sätt kan en röst som avlagts under tvång eller påtryckningar via Internet kunna tas tillbaka, och en ny röst kan avläggas i en fysisk vallokal. Och att köpa röster blir svårare eftersom köparens kontrollmöjlighet minskar.
Det betyder dock att om vi vill att valhemligheten ska vara absolut – att väljaren garanteras frihet från insyn – krävs det i slutändan alltid en röst i en fysisk vallokal.
Internetval förefaller därför vara en tveksam idé redan innan det prövats.
NÄR IT föreslås användas på ett nytt sätt är det värdefullt att testa tekniken i en miljö som liknar den miljö tekniken i slutändan är avsedd för. Som exempelvis det aktuella Internetvalet vid Umeå studentkår.
Testet kan ge kunskaper om bland annat hur röstningsprocessen förändras och om röstdeltagandet påverkas. Vissa problem kan dock diskuteras redan innan testet är utfört. Ett sådant är valhemligheten.
Den tekniska säkerheten står dock inte i fokus i denna artikel – den kommer likt andra IT-sammanhang att tävla med hackers och crackers som vill pröva säkerheten.
”Systemet som ska användas garanterar valhemlighet samt säkerhet”, försäkrar studentkåren i pressmeddelandet. Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
I större sammanhang än kårval skulle extremister eller terrorister kunna utveckla sofistikerade metoder att tvinga människor att rösta under hot.
Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.
Det valsystem som studentkåren köpt löser dessa problem genom att ge möjlighet att både rösta på Internet och i en vallokal – en röst som avlämnas i vallokalen upphäver en röst som lämnats via Internet.
På så sätt kan en röst som avlagts under tvång eller påtryckningar via Internet kunna tas tillbaka, och en ny röst kan avläggas i en fysisk vallokal. Och att köpa röster blir svårare eftersom köparens kontrollmöjlighet minskar.
Det betyder dock att om vi vill att valhemligheten ska vara absolut – att väljaren garanteras frihet från insyn – krävs det i slutändan alltid en röst i en fysisk vallokal.
Internetval förefaller därför vara en tveksam idé redan innan det prövats.
tisdag, mars 20, 2001
Knarkkrig mot vem?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010320
I DEN Oscarnominerade filmen Traffic av Steven Soderbergh spetsas problemet med narkotika till i sådan utsträckning att Bushadministrationen överväger att förändra sin narkotikapolitik.
Anledningen är att filmens bidrag till drogdebatten är en riktningsangivelse för politiken. I stället för att satsa enorma resurser på att begränsa tillgången – genom kampen mot knarkkarteller och andra organisationer som producerar och distribuerar narkotika – bör resurserna läggas på att begränsa efterfrågan.
Detta är så att säga filmens slutsats, men en slutsats som är värd att diskutera. (När kunde det skrivas om en Hollywoodfilm senast?)
Filmens huvudperson, domaren Robert Wakefield som utses till högste chef narkotikabekämpningen i USA (spelad av Michael Douglas), personifierar slutsatsen i filmens slutscen.
Domaren blir allt mer tveksam till möjligheterna att vinna kriget mot kartellerna, men det är när han upptäcker att den egna 16-åriga dotter (med vänner) går på tunga droger som hans övertygelse befästs.
Under den presskonferens där Wakefield ska presentera USA:s nya narkotikaprogram, börjar han staka sig och svettas. Hans personliga erfarenheter av dotterns missbruk gör att han plötsligt inte förstår innebörden i det han säger. Presskonferensen avbryts dramatiskt med orden: "Jag förstår inte hur man ska föra krig mot sin egen familj".
MEN FRÅGAN är om denna slutsats är rimlig. Analysen – att bekämpa efterfrågan av knark – leder inte automatiskt till att starta ett krig mot missbrukarna. Borde inte kriget startas mot de mekanismer som bidrar till människors behov av narkotika?
På 70-talet gav proggrörelsen med Nationalteatern som flaggskepp ofta en bild av alkohol och narkotika från missbrukarens perspektiv. Det var den omöjliga drömmen om en bättre tillvaro, men främst insikten om att drömmen förblir en utopi, som drev människor till droger.
"Och varje sjuttiofemma som en mänska dricker ur, är en dröm om en bättre värld som hon sedan pissar ut!", sjöng Nationalteatern.
Hos ungdomarna i Traffic är varje stanniolark rökheroin en dröm om en bättre värld som de sedan svettas ut. Drömmen är densamma. Liksom motståndet mot dess förverkligande.
Borde inte narkotikapolitiken verka för att bekämpa de mekanismer eller kanske hela system som dödar människors drömmar om ett bättre samhälle?
Kanske domare Wakefield i Traffic är en del av ett system som motarbetar människors drömmar. Kanske Wakefield borde vända kriget inåt, mot sig själv och det system han representerar – inte föra krig mot sin dotter.
De borde vara allierade.
I DEN Oscarnominerade filmen Traffic av Steven Soderbergh spetsas problemet med narkotika till i sådan utsträckning att Bushadministrationen överväger att förändra sin narkotikapolitik.
Anledningen är att filmens bidrag till drogdebatten är en riktningsangivelse för politiken. I stället för att satsa enorma resurser på att begränsa tillgången – genom kampen mot knarkkarteller och andra organisationer som producerar och distribuerar narkotika – bör resurserna läggas på att begränsa efterfrågan.
Detta är så att säga filmens slutsats, men en slutsats som är värd att diskutera. (När kunde det skrivas om en Hollywoodfilm senast?)
Filmens huvudperson, domaren Robert Wakefield som utses till högste chef narkotikabekämpningen i USA (spelad av Michael Douglas), personifierar slutsatsen i filmens slutscen.
Domaren blir allt mer tveksam till möjligheterna att vinna kriget mot kartellerna, men det är när han upptäcker att den egna 16-åriga dotter (med vänner) går på tunga droger som hans övertygelse befästs.
Under den presskonferens där Wakefield ska presentera USA:s nya narkotikaprogram, börjar han staka sig och svettas. Hans personliga erfarenheter av dotterns missbruk gör att han plötsligt inte förstår innebörden i det han säger. Presskonferensen avbryts dramatiskt med orden: "Jag förstår inte hur man ska föra krig mot sin egen familj".
MEN FRÅGAN är om denna slutsats är rimlig. Analysen – att bekämpa efterfrågan av knark – leder inte automatiskt till att starta ett krig mot missbrukarna. Borde inte kriget startas mot de mekanismer som bidrar till människors behov av narkotika?
På 70-talet gav proggrörelsen med Nationalteatern som flaggskepp ofta en bild av alkohol och narkotika från missbrukarens perspektiv. Det var den omöjliga drömmen om en bättre tillvaro, men främst insikten om att drömmen förblir en utopi, som drev människor till droger.
"Och varje sjuttiofemma som en mänska dricker ur, är en dröm om en bättre värld som hon sedan pissar ut!", sjöng Nationalteatern.
Hos ungdomarna i Traffic är varje stanniolark rökheroin en dröm om en bättre värld som de sedan svettas ut. Drömmen är densamma. Liksom motståndet mot dess förverkligande.
Borde inte narkotikapolitiken verka för att bekämpa de mekanismer eller kanske hela system som dödar människors drömmar om ett bättre samhälle?
Kanske domare Wakefield i Traffic är en del av ett system som motarbetar människors drömmar. Kanske Wakefield borde vända kriget inåt, mot sig själv och det system han representerar – inte föra krig mot sin dotter.
De borde vara allierade.
torsdag, mars 15, 2001
Kaffekannan går i graven
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010315
Internets allra mest kända och närmast kultförklarade symbol går nu i graven. Sedan 1993 har vi kunnat se kaffekannan i The Trojan Room, ett datorlabb på Cambridge University som också fungerade som fikarum för ett antal IT-forskare.
Forskarna satt på olika platser i byggnaden men hade en enda kaffebryggare. De som befann sig på längst avstånd från kaffebryggaren blev irriterade på att kaffet alltid var slut när de kom till labbet.
Därför sattes en kamera upp och bilden på kaffepannan sändes till alla datorer på det interna datornätet, så att forskarna kunde se mängden kaffe.
När så den första webbläsaren hade konstruerats i CERN-laboratoriet i Schweiz och fått spridning, publicerade forskarna i Cambridge också bilden på kaffepannan på webben.
Så kom en kaffepanna som fångades av en kamera tre gånger i minuten att bli en av Internets ikoner; miljontals människor har vallfärdat till världens mest kända kaffepanna.
Nu har kaffebryggaren gjort sitt, enligt ryktena. Forskningsavdelningen flyttar till en ny byggnad, där kaffefrågan löses på annat sätt.
Men vad var det hos denna kaffepanna som fascinerade människor? Jag tror det var löften om ett annat varande; den hisnande känslan att varje människa kan vara en aktiv mediaproducent i global skala, i stället för den passiva konsument alla andra medier formar oss till.
Uttryckt på annat sätt: en kulturförändring. Från en sändarorienterad kultur, där makten över innehållet i media tillfaller ett fåtal, till en mottagarorienterad kultur där miljontals människor har en potentiellt miljonhövdad publik.
Ett samskapande medium.
Internets allra mest kända och närmast kultförklarade symbol går nu i graven. Sedan 1993 har vi kunnat se kaffekannan i The Trojan Room, ett datorlabb på Cambridge University som också fungerade som fikarum för ett antal IT-forskare.
Forskarna satt på olika platser i byggnaden men hade en enda kaffebryggare. De som befann sig på längst avstånd från kaffebryggaren blev irriterade på att kaffet alltid var slut när de kom till labbet.
Därför sattes en kamera upp och bilden på kaffepannan sändes till alla datorer på det interna datornätet, så att forskarna kunde se mängden kaffe.
När så den första webbläsaren hade konstruerats i CERN-laboratoriet i Schweiz och fått spridning, publicerade forskarna i Cambridge också bilden på kaffepannan på webben.
Så kom en kaffepanna som fångades av en kamera tre gånger i minuten att bli en av Internets ikoner; miljontals människor har vallfärdat till världens mest kända kaffepanna.
Nu har kaffebryggaren gjort sitt, enligt ryktena. Forskningsavdelningen flyttar till en ny byggnad, där kaffefrågan löses på annat sätt.
Men vad var det hos denna kaffepanna som fascinerade människor? Jag tror det var löften om ett annat varande; den hisnande känslan att varje människa kan vara en aktiv mediaproducent i global skala, i stället för den passiva konsument alla andra medier formar oss till.
Uttryckt på annat sätt: en kulturförändring. Från en sändarorienterad kultur, där makten över innehållet i media tillfaller ett fåtal, till en mottagarorienterad kultur där miljontals människor har en potentiellt miljonhövdad publik.
Ett samskapande medium.
tisdag, februari 06, 2001
Guppandet som moralisk utmaning
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010206
Nu lutar kommunalrådet Lennart Holmlund åt att ta bort Umeås vägbulor (VK 3/2). Orsaken är medborgarnas – läs bilisternas – låga acceptans av dessa farthinder. Men varför är vägbulorna så avskydda?
Det handlar knappast om något så enkelt som en fysisk olägenhet hos bilisterna. Ställt mot en ökad säkerhet för övriga, mindre skyddade trafikanter, är olägenhetsargumentet svagare än svagt i de flesta fall.
Vem står inte ut med att sakta in för ett gupp om säkerheten för andra ökar?
Svaret kan ligga i den moraliska sfären.
Låt oss utgå från att varje människa vill vara ett moraliskt subjekt. Det finns dock olika omständigheter som medför att vår förmåga att vara moraliska varierar.
En sådan omständighet är teknik. Ett generellt mål med en medveten design av teknik borde vara att när tekniken används, stöds människans förmåga att vara moralisk. Tyvärr ser vi ibland exempel på motsatsen. Att använda teknik försämrar ofta vår moraliska förmåga.
Vägbulorna är inte bara upphöjningar i vägen; de är exempel på en teknisk design vars mål är att öka säkerheten för gående och cyklister vid övergångsställen, genom att bilarnas fart antas sänkas inför dessa hinder.
När trafikplanerare bygger vägbulor uttrycker de därmed att instrumentella handlingar är att föredra framför moraliska.
Att sakta in för vägbulor är en instrumentell handling; att värna gående blir en bisak. Att sakta in för människor är en moralisk handling; att värna gående blir en huvudsak.
Risken är att människors moraliska förmåga i trafiken minskar – att bilister vänjer sig vid att enbart sakta farten för väghinder, men inte för människor.
Vi formar tekniken och tekniken formar oss. De som designar vägbulor som teknisk lösning på ett moraliskt problem, formar människor till reaktiva maskiner i stället för aktiva moraliska individer.
I så fall har vi inte fått någon ökad trafiksäkerhet. Snarare tvärtom. De övergångsställen där inga tekniska hinder föreligger riskerar bli farligare, eftersom bilisterna saknar incitament att sakta farten.
Trafikingenjörernas uppdrag borde vara att utforma tekniska lösningar som bevarar vår förmåga att vara moraliska subjekt – samtidigt som trafiksäkerhetsmålen uppnås.
Nu lutar kommunalrådet Lennart Holmlund åt att ta bort Umeås vägbulor (VK 3/2). Orsaken är medborgarnas – läs bilisternas – låga acceptans av dessa farthinder. Men varför är vägbulorna så avskydda?
Det handlar knappast om något så enkelt som en fysisk olägenhet hos bilisterna. Ställt mot en ökad säkerhet för övriga, mindre skyddade trafikanter, är olägenhetsargumentet svagare än svagt i de flesta fall.
Vem står inte ut med att sakta in för ett gupp om säkerheten för andra ökar?
Svaret kan ligga i den moraliska sfären.
Låt oss utgå från att varje människa vill vara ett moraliskt subjekt. Det finns dock olika omständigheter som medför att vår förmåga att vara moraliska varierar.
En sådan omständighet är teknik. Ett generellt mål med en medveten design av teknik borde vara att när tekniken används, stöds människans förmåga att vara moralisk. Tyvärr ser vi ibland exempel på motsatsen. Att använda teknik försämrar ofta vår moraliska förmåga.
Vägbulorna är inte bara upphöjningar i vägen; de är exempel på en teknisk design vars mål är att öka säkerheten för gående och cyklister vid övergångsställen, genom att bilarnas fart antas sänkas inför dessa hinder.
När trafikplanerare bygger vägbulor uttrycker de därmed att instrumentella handlingar är att föredra framför moraliska.
Att sakta in för vägbulor är en instrumentell handling; att värna gående blir en bisak. Att sakta in för människor är en moralisk handling; att värna gående blir en huvudsak.
Risken är att människors moraliska förmåga i trafiken minskar – att bilister vänjer sig vid att enbart sakta farten för väghinder, men inte för människor.
Vi formar tekniken och tekniken formar oss. De som designar vägbulor som teknisk lösning på ett moraliskt problem, formar människor till reaktiva maskiner i stället för aktiva moraliska individer.
I så fall har vi inte fått någon ökad trafiksäkerhet. Snarare tvärtom. De övergångsställen där inga tekniska hinder föreligger riskerar bli farligare, eftersom bilisterna saknar incitament att sakta farten.
Trafikingenjörernas uppdrag borde vara att utforma tekniska lösningar som bevarar vår förmåga att vara moraliska subjekt – samtidigt som trafiksäkerhetsmålen uppnås.
torsdag, januari 18, 2001
Artificiella aktörer i ett sockerlandskap
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010118
Joshua Epstein & Robert Axtell
Artificiella samhällen. Samhällsvetenskap nedifrån & upp.
SNS Förlag
ARTIFICIELLT LIV – Alife – är ett nytt, närmast kultförklarat forskningsområde. För drygt ett decennium sedan skrev amerikanen Christopher Langton vid Santa Fe Institute dess första forskningsprogram. Syftet är att studera naturligt liv genom att återskapa biologiska fenomen från grunden och simulera evolutionen i kraftfulla datorer.
Det är en syntes mellan olika naturvetenskapliga discipliner, främst biologi och datavetenskap. En viktig utgångspunkt är att ansatsen är nedifrån och upp – att starta med enkla regler och få valmöjligheter för att generera komplexa beteendemönster.
Nationalekonomen Joshua Epstein och datavetaren Robert Axtell för med boken Artificiella samhällen: Samhällsvetenskap nedifrån och upp (SNS förlag) in detta forskningsområde till samhällsvetenskaperna.
MÅLEN MED denna forskning är att i datormiljöer skapa en evolutionsbaserad, tvärvetenskaplig metodik för att studera olika mekanismer i samhällets framväxt.
Epstein & Axtell studerar hur emergenta strukturer uppstår utifrån enkla regler. När ett antal artificiella individer utrustas med ett fåtal beteenderegler, genereras en övergripande struktur, ett makroskopiskt mönster. En samhällsstruktur nedifrån och upp.
Det artificiella samhället kallas Sugarscape – Sockerlandskapet. I samhället finns aktörer, miljö och regler. Aktörerna har en del bestämda egenskaper: ett visst synfält, kön och metabolism. Miljön består av förnyelsebart socker, den resurs som aktörerna förbrukar för att överleva. På kort tid simulerar datorn en längre tidsserie; ett par minuter räcker för att resultatet av aktörernas beteende under 100 år kan studeras.
En grundläggande regel för varje aktör är att hela tiden i sin närmiljö leta efter obesatta positioner, och gå till den position med högst sockermängd och ta vara på allt socker. Utöver de fasta reglerna introduceras olika faktorer och samband mellan isolerade faktorer och samhällsutveckling kan fastställas.
När årstider introduceras – socker förnyas enbart under vissa perioder på olika ställen – uppstår migration. När kulturella olikheter mellan aktörerna introduceras uppstår kulturella grupperingar – stammar. När ytterligare en för aktörerna nödvändig resurs – kryddor – introduceras uppstår handel.
ATT DESSA och andra fenomen uppstår är inte så märkligt, men dessa forskare häpnas över hur de fortskrider. De drar sig inte från att använda sina simuleringar, baserade på simpla aktörers programmerade beteenden, som grund för att utmana etablerade ekonomiska teorier.
Epstein & Axtell har stora anspråk. Med artificiella samhällen föreslår de ett helt nytt forskningsprogram för samhällsvetenskaperna, och kallar forskningen generativ. Betydelsen av artificiella samhällen för samhällsvetenskapen liknar de vid mikroskopets betydelse för naturvetenskapen.
För att dessa samhällen ska fungera som forskningsverktyg är Epstein & Axtell noga med att betona att simuleringarna måste vara realistiska. Om inte ingredienserna i de artificiella samhällena uppvisar likheter med den värld vi lever i, kan inte kunskap om densamma genereras. Simuleringen måste vara "sann", för att tala med Jean Baudrillard.
DENNA PÅSTÅDDA realism väcker skeptikern i mig. Aktörerna är utrustade med en enda ickebiologisk egenskap – girighet. Moraliskt medvetande är de inte utrustade med. Inte heller förnuft, helt regelstyrda som de är. Aktörerna fortplantar sig, men inte efter moget övervägande, utan regelmässigt när två aktörer har en bestämd mängd socker. Vänskap mellan aktörer definieras som kulturell likhet. Och någon politik existerar inte.
Liknar dessa aktörer människor? Nej, snarare myror. Liknar det artificiella samhället ett mänskligt samhälle? Nej, snarare en myrstack.
Genom sådana experiment blir samhällsvetenskapen därmed hårdare; mer lik naturvetenskap. Kunskap genereras på det naturvetenskapliga sättet, med repeterbara, verifierbara experiment. Det sker när samhällsvetenskapen under en tid försökt bli av med det naturvetenskapliga, positivistiska, deterministiska oket.
Samhällsutveckling ses som naturlig evolution; survival of the fittest. De bäst lämpade överlever.
En av Epstein & Axtells simuleringar handlar om hur samhällen segregeras över tiden, givet aktörernas intolerans mot andra hudfärger. Genom att förse aktörerna i det artificiella samhället med två olika färger, och reglera hur många grannar med den motsatta färgen varje aktör tolererar, menar författarna att det är möjligt att se hur mycket ett samhälle segregeras över tiden.
DE BORTSER dock helt från att människors preferenser kan förändras. Ingen utbildning eller opinionsbildning existerar i deras samhälle. Tanken att ju fler grannar med samma hudfärg människor får, desto svagare kan intoleransen mot andra hudfärger bli, verkar otänkbar att vilja simulera.
Problemet med att föra in evolution som analytiskt verktyg i samhällsvetenskapen är reduktionen av människan – att människan enbart betraktas som en biologisk varelse, styrd av sina gener, sin instinkt, och därmed har själviskhet som enda motiv för sina handlingar.
Borde inte samhällsvetenskapen betrakta människan som kulturvarelse med en fri vilja som kan utföra medvetna handlingar, och kan ha andra mål än artens fortlevnad?
Att överföra den biologiska teorin om arters framväxt till samhällsvetenskapen var aldrig Darwins intention, utan blev en egen vetenskapsgren – socialdarwinism – som var på modet under tidigt 1900-tal. Epstein & Axtells metodik hamnar i farlig närhet.
Att evolutionsteorin är giltig för att förklara biologiska arters utveckling betyder inte att den också är lämplig för att förstå samhällets utveckling.
Samhälle och natur är inte samma sak.
Joshua Epstein & Robert Axtell
Artificiella samhällen. Samhällsvetenskap nedifrån & upp.
SNS Förlag
ARTIFICIELLT LIV – Alife – är ett nytt, närmast kultförklarat forskningsområde. För drygt ett decennium sedan skrev amerikanen Christopher Langton vid Santa Fe Institute dess första forskningsprogram. Syftet är att studera naturligt liv genom att återskapa biologiska fenomen från grunden och simulera evolutionen i kraftfulla datorer.
Det är en syntes mellan olika naturvetenskapliga discipliner, främst biologi och datavetenskap. En viktig utgångspunkt är att ansatsen är nedifrån och upp – att starta med enkla regler och få valmöjligheter för att generera komplexa beteendemönster.
Nationalekonomen Joshua Epstein och datavetaren Robert Axtell för med boken Artificiella samhällen: Samhällsvetenskap nedifrån och upp (SNS förlag) in detta forskningsområde till samhällsvetenskaperna.
MÅLEN MED denna forskning är att i datormiljöer skapa en evolutionsbaserad, tvärvetenskaplig metodik för att studera olika mekanismer i samhällets framväxt.
Epstein & Axtell studerar hur emergenta strukturer uppstår utifrån enkla regler. När ett antal artificiella individer utrustas med ett fåtal beteenderegler, genereras en övergripande struktur, ett makroskopiskt mönster. En samhällsstruktur nedifrån och upp.
Det artificiella samhället kallas Sugarscape – Sockerlandskapet. I samhället finns aktörer, miljö och regler. Aktörerna har en del bestämda egenskaper: ett visst synfält, kön och metabolism. Miljön består av förnyelsebart socker, den resurs som aktörerna förbrukar för att överleva. På kort tid simulerar datorn en längre tidsserie; ett par minuter räcker för att resultatet av aktörernas beteende under 100 år kan studeras.
En grundläggande regel för varje aktör är att hela tiden i sin närmiljö leta efter obesatta positioner, och gå till den position med högst sockermängd och ta vara på allt socker. Utöver de fasta reglerna introduceras olika faktorer och samband mellan isolerade faktorer och samhällsutveckling kan fastställas.
När årstider introduceras – socker förnyas enbart under vissa perioder på olika ställen – uppstår migration. När kulturella olikheter mellan aktörerna introduceras uppstår kulturella grupperingar – stammar. När ytterligare en för aktörerna nödvändig resurs – kryddor – introduceras uppstår handel.
ATT DESSA och andra fenomen uppstår är inte så märkligt, men dessa forskare häpnas över hur de fortskrider. De drar sig inte från att använda sina simuleringar, baserade på simpla aktörers programmerade beteenden, som grund för att utmana etablerade ekonomiska teorier.
Epstein & Axtell har stora anspråk. Med artificiella samhällen föreslår de ett helt nytt forskningsprogram för samhällsvetenskaperna, och kallar forskningen generativ. Betydelsen av artificiella samhällen för samhällsvetenskapen liknar de vid mikroskopets betydelse för naturvetenskapen.
För att dessa samhällen ska fungera som forskningsverktyg är Epstein & Axtell noga med att betona att simuleringarna måste vara realistiska. Om inte ingredienserna i de artificiella samhällena uppvisar likheter med den värld vi lever i, kan inte kunskap om densamma genereras. Simuleringen måste vara "sann", för att tala med Jean Baudrillard.
DENNA PÅSTÅDDA realism väcker skeptikern i mig. Aktörerna är utrustade med en enda ickebiologisk egenskap – girighet. Moraliskt medvetande är de inte utrustade med. Inte heller förnuft, helt regelstyrda som de är. Aktörerna fortplantar sig, men inte efter moget övervägande, utan regelmässigt när två aktörer har en bestämd mängd socker. Vänskap mellan aktörer definieras som kulturell likhet. Och någon politik existerar inte.
Liknar dessa aktörer människor? Nej, snarare myror. Liknar det artificiella samhället ett mänskligt samhälle? Nej, snarare en myrstack.
Genom sådana experiment blir samhällsvetenskapen därmed hårdare; mer lik naturvetenskap. Kunskap genereras på det naturvetenskapliga sättet, med repeterbara, verifierbara experiment. Det sker när samhällsvetenskapen under en tid försökt bli av med det naturvetenskapliga, positivistiska, deterministiska oket.
Samhällsutveckling ses som naturlig evolution; survival of the fittest. De bäst lämpade överlever.
En av Epstein & Axtells simuleringar handlar om hur samhällen segregeras över tiden, givet aktörernas intolerans mot andra hudfärger. Genom att förse aktörerna i det artificiella samhället med två olika färger, och reglera hur många grannar med den motsatta färgen varje aktör tolererar, menar författarna att det är möjligt att se hur mycket ett samhälle segregeras över tiden.
DE BORTSER dock helt från att människors preferenser kan förändras. Ingen utbildning eller opinionsbildning existerar i deras samhälle. Tanken att ju fler grannar med samma hudfärg människor får, desto svagare kan intoleransen mot andra hudfärger bli, verkar otänkbar att vilja simulera.
Problemet med att föra in evolution som analytiskt verktyg i samhällsvetenskapen är reduktionen av människan – att människan enbart betraktas som en biologisk varelse, styrd av sina gener, sin instinkt, och därmed har själviskhet som enda motiv för sina handlingar.
Borde inte samhällsvetenskapen betrakta människan som kulturvarelse med en fri vilja som kan utföra medvetna handlingar, och kan ha andra mål än artens fortlevnad?
Att överföra den biologiska teorin om arters framväxt till samhällsvetenskapen var aldrig Darwins intention, utan blev en egen vetenskapsgren – socialdarwinism – som var på modet under tidigt 1900-tal. Epstein & Axtells metodik hamnar i farlig närhet.
Att evolutionsteorin är giltig för att förklara biologiska arters utveckling betyder inte att den också är lämplig för att förstå samhällets utveckling.
Samhälle och natur är inte samma sak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)