Basinkomst som fuck off-kapital

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 201112

Jag får en inbjudan till ett webinarium från Institutet för framtidsstudier kring basinkomst. Med basinkomst, eller medborgarlön som det också kallas, avses att alla medborgare i ett samhälle erhåller en låg, men villkorslös inkomst. Detta webinarium handlar om lärdomar av experiment med basinkomst i Finland och Nederländerna.
     Samtidigt läser jag två skrämmande reportage i Dagens ETC om arbetsförhållandena på Apoteas centrallager, där ett stort antal människor har intervjuats.
      De beskriver arbetsledare som inte släpper ut personalen efter arbetsdagen utan tvingar dem till övertid utan framförhållning, chefer som övervakar anställda minutiöst, som kontrollerar tid för toalettbesök och låser toaletterna som straff om besöken blir för långa, utdelar kollektiv bestraffning med mera.
      Tragiskt är också att anställda upplever facket tandlöst. Dock har Unionen aviserat att man avser att granska arbetsförhållandena.
      Visst finns det många obesvarade frågor kring basinkomst – samhällseffektivitet, kostnader, människors beteendeförändringar, förändringar av arbetsmarknader och så vidare.
      Men, tänker jag, den allra största vinsten med basinkomst är att anställda får det jag brukar kalla fuck off-kapital; att snabbt kunna lämna arbetsplatser med urusel arbetsmiljö därför att basinkomsten ger resurser att överleva ekonomiskt en tid.
      Den arbetsmiljö reportagen i Dagens ETC beskriver skulle inte kunna vidmakthållas om basinkomst existerade.

Ansiktet som GDPR:s moraliska grund

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190831

I början av året kunde vi läsa om Skellefteå kommuns pilotförsök med ansiktsigenkänning på en gymnasieskola. Med syftet att öka effektiviteten i den närvaronotering som lärare är skyldiga att göra, infördes kameror som automatiskt identifierade elever när de gick in i ett klassrum.
         Det var frivilligt för eleverna att delta i pilotförsöket och man inhämtade samtycke från både elever och deras föräldrar. Därmed ansåg kommunen ha uppfyllt kraven som den integritetslag som populärt benämns GDPR kräver.
         Efter det mediala genomslaget, inledde Datainspektionen ett tillsynsärende för att undersöka om ansiktsigenkänning för närvaroregistrering är förenligt med GDPR. Resultatet av tillsynen publicerades nyligen (190820): Detta pilotförsök bryter mot GDPR i tre avseenden och kommunen tilldöms en sanktionsavgift om 200 000 kr.
         För det första menar Datainspektionen att ansiktsigenkänning är en personuppgiftsbehandling som är integritetskränkande och innehåller fler personuppgifter än vad som är nödvändigt för närvarokontroll.
         För det andra är biometriska personuppgifter (såsom ansiktsbilder, fingeravtryck etc) känsliga personuppgifter, som kräver ett giltigt undantag för att behandla sådana. Något sådant undantag har inte kommunen.
         För det tredje har kommunen inte gjort en tillräcklig konsekvensbedömning av denna form av teknikstödd närvarokontroll.
         Att kommunen har inhämtat samtycke från elever och målsmän räcker inte för att ha en laglig grund för denna form av närvaroregistrering, eftersom eleverna står i beroendeställning till skolan med avseende på betygsättning, studiemedel, utbildning med mera.

Detta är ett utmärkt exempel på att GDPR inte enbart handlar om lagrum och paragrafer som måste efterlevas, utan om att integritetslagstiftning i väsentlig utsträckning bygger på moralfilosofisk grund.
         Med stöd i Emmanuel Levinas moralfilosofi har Zygmunt Bauman undersökt ansiktets betydelse för moralen, särskilt i boken Postmodern etik. Grunden för människans moral, menar Bauman, är Den Andre, medmänniskan.
         Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov. Men den Andre avgör inte vilket ansvar jag bör ta. Jag avgör ensam ansvaret. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet. Ansiktet är en auktoritet, menar Bauman.

Med ansiktsigenkänning som tekniskt medel för närvaroregistrering som exempel, framstår det som extra tydligt att GDPR bygger på moralfilosofisk grund. Med eleven som Den Andre, är det elevens ansikte som kommunen ska känna ansvar inför.
         Inte, som kommunen har argumenterat, inför skolans effektivitetsvinst när det gäller att notera närvaro, med hänvisning till förvaltningslagens krav på effektivitet i offentlig verksamhet.
         Integritetslagar som GDPR existerar därför att moralfilosofiska avgöranden är svåra. Och de är svåra därför att vi tränar alldeles för lite på sådana.

Hälsodystopin blir verklighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 181207

I sin framtidsdystopi från 2010, Corpus Delicti, gestaltar den tyska författaren Juli Zeh ett framtida samhälle som bäst beskrivs som en hälsodiktatur. Eller en utopi i form av ett samhällsparadis. Allt beror på hur personlig integritet värderas och vägs mot övervakning och statsreglerad paternalism.
      Staten ålägger medborgarna att motionera, rapportera sin sömn och sitt hälsointag medelst i kroppen inopererade chip som kontinuerligt skickar data om hälsotillstånd och hälsoaktiviteter.
       Corpus Delicti är nutida arvtagare till Aldous Huxleys Du sköna nya värld och självfallet George Orwells 1984. Liksom tidigare klassiska dystopier eller utopier har Corpus Delicti bäring på samtiden. Samtidigt som detaljer kan kännas igen, är dess centrala tes otänkbar. Men är den det?
       Läs nedanstående citat från statsvetarprofessorn Göran Sundströms granskning av Arbetsförmedlingens tidrapporteringsystem på DN Debatt (26/11). Utöver att de anställda ska redovisa hur de fördelar arbetstiden på olika arbetsuppgifter (som inte är helt ovanligt), ska de även registrera andra uppgifter.
      ”De uppmanas också fylla i ’Medarbetarpulsen’, där man redan vid registreringen av sitt konto ska ange hur många koppar kaffe man dricker om dagen och om man är gift, sambo, särbo eller har ett registrerat partnerskap. Varje vecka ska man sedan ange bland annat hur man sov den senaste natten, hur stressad man är, hur stor kontroll man har över sitt liv, hur nöjd man är med sitt sociala liv, hur stämningen är på arbetet och hur stor kontroll man har över sin arbetssituation.”
       Detta sker alltså inte med en anonym medarbetarenkät, utan med autentiska personuppgifter.
       Denna registrering av anställdas privata förhållanden ska alltså följas upp av arbetsgivaren. Hur är oklart, men syftet torde vara korrigeringar där så behövs för att uppnå högre arbetseffektivitet.
       Detta är Corpus Delicti. Men året är inte 2058, som i romanen, utan 2018 i Sverige. Vare sig arbetsgivaren är stat eller privat bör vi som samhälle snarast skapa skydd mot denna form av integritetsintrång.

Vad kontrolleras i smarta hem?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180811

Allt fler tekniska apparater i hemmen blir allt smartare, i betydelsen att de förses med datorkraft och uppkoppling till internet. Smarta termostater som kan regleras med en app i mobiltelefonen, kameror såväl inne som ute, sensorer som mäter olika saker, kylskåp, kaffemaskiner, belysning, eluttag, musikspelare, tvättmaskiner, torktumlare – allt kan övervakas, regleras och kontrolleras på distans via mobiltelefon och dator.
        Frågan är om det enbart är dessa smarta apparater som kontrolleras. 
        New York Times publicerade i sommar ett reportage där 30 personer intervjuades. Dessa har antingen själva utsatts för våld i hemmet eller i olika sammanhang mött utsatta människor i sin profession. 
        Under senare år finns allt fler vittnesmål om att de män som utövar våld i hemmen har fått nya och effektiva verktyg för att kunna utöva kontroll, skrämma och demonstrera sin makt – även när våldsutövaren inte är hemma. Och ja, i detta reportage är de utsatta kvinnor och utövarna män.
        
Vittnesmålen handlar om högtalare som plötsligt spelar hög musik, dörrklockor som ringer utan att någon står utanför dörren, termostater som ändrar temperatur, ljus som tänds, släcks och varieras – och med kameror kan våldsverkaren på distans övervaka sitt offer i hemmet. 
        Även om inte fysiskt våld utövas, blir detta en form av obehaglig maktassymmetri. Det är rimligt att föreställa sig att en majoritet av de som installerar denna form av teknik i hemmen är män och således behåller män kontroll över apparaterna. Och med kontroll över tekniken kan mycket mer kontrolleras – partnern. 
        Men är det inte bara för den utsatta att avinstallera eller koppla från dessa apparater? Nej, det finns åtminstone två problem. Det ena är att den utsatta partnern kan ofta inte hantera tekniken. Det andra problemet är att om partnern kan och faktiskt stänger av apparaterna, märker den kontrollerande partnern det och därmed kan konflikten och eventuellt våld eskalera.
        Tanken med all denna smarta teknik är ju att underlätta och effektivisera vardagssysslorna. Med detta reportage får i varje fall jag en ny insikt i hur Internet of Things kan användas för övervakning och kontroll i hemmen.
        Betydelsen av en jämlik tillgång till hemmets tekniska funktioner kan inte nog understrykas.

I algoritmernas tid blir matematiken politisk

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170613

För många skolelever har matematikämnet upplevts som hin håles gåva till dem. Abstrakt, logik, formler med siffror och bokstäver. Och vad skulle man med matematiken till? Vore det inte viktigare att läsa samhällskunskap, historia och språk för att både förstå samhällets komplexitet och kunna bli en aktiv medborgare?
       Ja och nej, skulle matematikern Cathy O'Neil svara, när jag läser en intervju med henne i Harvard Business Review (161006). Hon har alltid uppfattat matematiken som en fristad från verklighetens komplexitet.
        Med matematik som verktyg kan olika delar av verkligheten uppfattas tydligare, komplexiteten kan reduceras och världen kan beskrivas ärligare, utan några agendor som färgar tolkningar.
        Tesen för denna essä är att i dag och i framtiden gäller det omvända. Med matematikens hjälp, i form av algoritmer som bearbetar stora datamängder, verkar vi skapa en grumligare, mer ogenomskinlig värld som tycks få stora konsekvenser.
        Tesen framläggs med stöd av Cathy O'Neils senaste bok Weapons of Math Destruction (Allen Lane, 2016). Om titeln kräver sin förklaring, ger undertiteln en tydlig fingervisning om innehållet: How Big Data Increases Inequality and Threatens Democracy (Hur big data ökar ojämlikhet och hotar demokratin).

Bokens studieobjekt, Weapens of Math Destruction, har konnotationer till massförstörelsevapen (weapons of mass destruction) som är särskilt ägnade att sprida död och förödelse i stor skala, som exempelvis kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen.
        Weapons of Math Destruction, däremot, är algoritmer som för olika syften analyserar stora datamängder och levererar antingen självständiga beslut eller beslutsunderlag. Alla algoritmer är inte destruktiva, utan O'Neil fokuserar sådana som genom sin utformning genererar skadliga konsekvenser för många människor.
        De skadliga algoritmerna har tre egenskaper: De är ogenomskinliga, vilket innebär att vi inte vet hur de fungerar eller vilka premisser de utgår från. De är storskaliga, vilket innebär att det inte finns några begränsningar för hur många människor som kan drabbas av dem. Den tredje egenskapen är den självklara: de är skadliga för människor.
        Dock inte alla människor, vilket är en av bokens poänger. Vissa gynnas av dessa algoritmiska vapen. Precis som andra massförstörelsevapen.

Cathy O'Neil ger ett flertal intressanta exempel i boken. Automatiska personlighetstester av människor som söker arbete är ett. Syftet med dessa osynliga algoritmer är inte att finna den bäst lämpade för ett jobb, utan att exkludera så många som möjligt.
        Konsekvensen, menar O'Neil, blir ofta att de parametrar i algoritmerna som exkluderar sökanden också fungerar diskriminerande. Människor med sjukdomar, funktionsvariationer och kanske lite udda beteenden sorteras med lätthet bort per automatik.
        Ett annat exempel visar hur algoritmer kan samarbeta för att förstärka negativa strukturer. O'Neil menar att de matematiska modeller som klassar människor som kriminellt benägna, leder till att dessa oftare får strängare straff om de begår brott. Efter avtjänat straff sorterar de algoritmer som hanterar arbetssökande snabbt bort dessa från arbeten som söks. Och då blir dessa människor än mer benägna att begå brott.
        Den i algoritmerna inbyggda profetian uppfylls; således är det inte rättvisa som byggts in. Dessutom visar det sig att det oftare är människor med viss etnisk bakgrund som fastnar i dessa strukturer; således är det inte jämlikhet som byggts in.
        Ett ytterligare exempel handlar om matematiska modeller för att bestämma människors kreditvärdighet, vilket alltmer framstår som ett kvalitetsmått på en människa. Allt från bedömning av partners på dejtingsajter till bedömning av arbetssökande använder kreditvärdighet som en betydelsefull parameter.
        I algoritmåldern blir det än svårare för redan ekonomiskt utsatta människor att arbeta sig ur ekonomiska problem, eftersom betalningsanmärkningar och andra kreditparametrar utgör ett hinder för att få arbete. En veritabel fattigdomsfälla, förklädd till neutrala matematiska modeller.

Utöver fria val finns det ett antal hörnstenar i en demokrati: tryckfrihet, åsiktsfrihet, föreningsfrihet och liknande friheter. Men även jämlikhet i form av att medborgare ges lika förutsättningar och inte diskrimineras på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning och övriga diskrimineringsgrunder. Samt rättvisa: att juridiska bedömningar är neutrala i förhållande till etnisk härkomst och socio-ekonomisk bakgrund.
        De framväxande problem Cathy O'Neil ger exempel på är inte rimliga i en demokrati. Vad kan vi göra? O'Neil har ett förslag: Att avkräva att varje person som arbetar med algoritmkonstruktion svär en sorts hippokratisk ed, likt den Hippokrates formulerade för läkarskrået för ca 2 500 år sedan.
        I allt väsentligt: Skapa aldrig Weapons of Math Destruction, utan gör algoritmer som uppfyller grundläggande värden i en demokrati, och låt demokratiska värden vara överordnade ekonomiska i de fall konflikter uppstår.
        Cathy O'Neil sätter fingret på något ytterst centralt. På senare tid vi sett ett stort fokus på problem med faktaresistens, på krav på evidensbaserad politik, på behovet av faktabaserade beslut. Detta fokus är så starkt att vi riskerar förstå beslutsfattande som enbart beroende av de korrekta fakta som datorer kan leverera.

Vi bör påminna oss om att förmågan att fatta rättvisa beslut har två ben. I dag ser vi en övervikt åt episteme; den formella kunskapen, vetandet, våra obestridliga fakta.
        Det andra benet är emellertid minst lika viktigt för att kunna fatta rättvisa beslut: fronesis; omdömesförmågan. Det är den förmåga som innefattar att kunna göra kritiska bedömningar och att förstå konsekvenserna av olika beslut.
        Kan vi bygga in fronesis i algoritmerna? Kan algoritmer vara omdömesgilla? Kan algoritmer kritiskt bedöma konsekvenser av handlingar och beslut? Eller är det förmågor som är enbart människor förunnade?

Den djupa webben – endast för förryckta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160621 

Det är 27 år sedan Tim Berners-Lee skapade webben vid Cern, forskningscentrumet i Genève, med det främsta syftet att forskare enklare skulle kunna utbyta vetenskaplig information. I dag är webben så välbekant för allmänheten att den ofta blir synonym med internet. Hur nöjd är Berners-Lee med hur webben utvecklats? 
     Inte helt. Han har under senare år kritiserat utvecklingen. Vid konferensen Decentralized Web Summit i San Fransisco i början av juni diskuterade Berners-Lee med andra högprofilerade datavetare möjligheten att bygga en ny World Wide Web. Den nuvarande webben, menar han, har i allt för hög utsträckning blivit ett övervaknings- och kontrollverktyg för stater, myndigheter och företag. 
      En grundläggande idé med såväl internet som webben är dess decentraliserade funktion. Nu ser vi centraliserande tendenser i form av Google för webbsökning, Facebook för socialt utbyte, Twitter för mikrobloggande med mera. Vi ser även integritetsproblem med såväl staters censur av webben som myndigheters övervakning av medborgare. 
      Vad Edward Snowden främst visade med sina avslöjanden var att webben har blivit världens största nätverk för övervakning. Det Berners-Lee och andra datavetare vill se är en ny webb som tillåter högre grad av anonymitet genom fler och bättre krypteringstekniker för att bevara människors integritet. 

Anonymitet och frihet från övervakning är en ingång till läsningen av Det mörka nätet (Daidalos, 2016) av Jamie Bartlett, chef för Centre for the Analysis of Social Media. En annan ingång är libertarianism. 
      Teknikfilosofen Langdon Winner beskrev i en klassisk artikel från 1997 libertarianism som den främsta ideologiska överbyggnaden för högerradikala internetaktivister. Libertarianism stammar från latinets libertinus, som betyder ungefär "den frigivne". I 1600-talets Frankrike fick intellektuella och adelsmän som gjort sig fria och oberoende av samhällets, religionens, moralens och tänkandets konventioner detta epitet. 
      Något förenklat förespråkar denna ideologi en maximal frihet från staten, från regleringar av det sociala livet samt en helt fri kapitalism med en stark betoning på privat ägande. Idealet är en nattväktarstat, det vill säga en stat som enbart ansvarar för ett lands och dess medborgares säkerhet. 
      Bartletts bok Det mörka nätet är en djupdykning i libertarianismens variant av webben: The Deep Web; den djupa webben, den del av webben som inte är nåbar med en vanlig webbläsare som är konstruerad för ytwebben. 
      Ytwebben är det vi når när vi skriver en http-adress i webbläsarens adressrad eller googlar och klickar på en länk. Den djupa webben har en annan teknisk struktur. Den kan endast nås med anonymiseringsverktyget Tor (The Onion Router). Tor möjliggör anonymitet genom att datoradresser byts ut mot tillfälliga datoradresser från andra datorer i Tor-nätverket och krypterar datatrafiken så sinnrikt att varken internetoperatörer eller andra kan spåra eller identifiera användare. 

Så vad finner Jamie Bartlett när han rör sig i den djupa webben? Självfallet kriminalitet en masse. Han finner ett stort mått av drogförsäljning, av barnpornografi, av vapen, av hot och hat och till och med av möjligheten att satsa pengar på när en politiker kommer att bli mördad. Tanken är att ju högre prispotten blir, desto större blir sannolikheten att en förutsägelse slår in. 
      Han kommer inte enbart webbplatser på det mörka nätet nära, utan träffar även verkliga människor. En islamhatande aktivist. En konsument av barnpornografi. Han deltar som observatör när tre unga kvinnor "cammar", det vill säga utför sexuella aktiviteter inför en webbkamera och en publik som kan interagera med kvinnorna och betala för olika önskningar. 
      Bartlett prövar även att köpa marijuana på Silk Road, vilket är namnet på den djupa webbens marknadsplats som specialiserar sig på försäljning av alla tänkbara droger. Silk Road ska föra tankarna till Sidenvägen, medeltidens handelsväg mellan Europa och Kina. För egen del tänker jag på Pusher Street i Christiania, Köpenhamn. 
      Drogförsäljningen är uppbyggt kring kryptering och av kundomdömen. Det är omöjligt att handla utan att avge ett omdöme om varans och transaktionens kvalitet. En annan förutsättning för droghandeln är den digitala valutan bitcoin. 
      Bitcoin är uppbyggd med en så kallad blockkedjeteknik som möjliggör ekonomisk decentralisering. Denna valuta är inte kopplad på något sätt till någon nationell eller överstatlig valuta och kan inte kontrolleras av någon finanspolitik, riksbank eller aktör på finansmarknaden. 
      Inte heller kan enskilda människors kapitalinnehav i bitcoin kontrolleras. Inte heller kan en ekonomisk transaktion med bitcoin knytas till en verklig person. Detta gör det närmast omöjligt för stater att beskatta ekonomiska förehavanden. Bartlett intervjuar en av utvecklarna av denna teknik, som hävdar följande. 
     "Det verkligt geniala med blockkedjan är att den kommer att hjälpa oss att skapa ett decentraliserat nät som ingen kan censurera. Det här är mycket större än bara bitcoin. Vi kommer att förändra hela internet." Det är stora ord, men den här tekniken röner allt större intresse i den seriösa IT-branschen. 
      Om Facebook skulle vara uppbyggt med blockkedjeteknik, skulle Facebook inte kunna äga alla inlägg och bilder som läggs upp där. Inte heller skulle Facebook kunna skapa sina algoritmer som styr vad som syns i flödena och vilken reklam som ska presenteras för varje användare. 

Det är en mörk bild av anonymitetsförespråkarnas och libertarianernas idealwebb som Jamie Bartlett målar upp. Vågskålen är tydlig: Frihet från övervakning i den ena skålen och möjligheten att distribuera droger, barnpornografi, vapen och annat kriminaliserat i den andra. 
      Samtidigt kan den anonymitet som Tor medger utgöra ett betydelsefullt verktyg för exempelvis politiska frihetskämpar i diktaturer eller för medborgare som vill åtnjuta ett säkert källskydd när man lämnar känslig information till journalister. 
      För de libertarianer Bartlett intervjuar är frågan enkel: Friheten och anonymiteten överväger alltid de negativa konsekvenserna. 
      Är frågan lika enkel för icke-libertarianer?

En nyckel till minskad massövervakning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160524

Den kinesiska regimen lanserade 2015 en plan för ett socialt kreditsystem, som redan har börjat testas i några regioner och som kommer att vara helt utbyggt år 2020. Det är alltså inte ett renodlat ekonomiskt kreditsystem liknande sådana som finns i de flesta länder, utan snarare ett förtroendesystem. 
      Kinesiska företag och myndigheter samlar enorma mängder övervakningsdata om landets medborgare; människors förehavanden på internet i allmänhet, på sociala medier, vad människor köper, vad de säger, vad de läser, vilka relationer de har med andra.
       Algoritmer beräknar och värderar medborgarnas karaktärsdrag; en form av karaktärsregistrering som poängberäknas. Att få höga poäng betyder väsentliga fördelar i det kinesiska samhället, som exempelvis möjligheten att resa utanför landets gränser. 
       Att ha låga poäng innebär svårigheter att skaffa bostad, lån, och arbetsmarknaden begränsas. Därför är det av största vikt att kapa sociala band till människor som är svartlistade av regimen, eftersom relationen till dem kan reducera den egna kreditpoängen. Man bör vistas i internetmiljöer som ger höga poäng och aldrig uttrycka sig kritiskt om regimen eller nationen. 
       Vi som lever i västerländska demokratier drar en suck av lättnad över att något liknande aldrig kan inrättas här. Men kan vi vara säkra på det? Försiggår inte övervakning av människors förehavanden på nätet i synnerligen stor skala även i västliga demokratier? Edward Snowden visade hur NSA övervakar såväl amerikaner som andra medborgare i stor skala. 

Den amerikanske säkerhetsexperten med anknytning till Harvard Law School, Bruce Schneier, vill med sin nya bok Data och Goliat (Daidalos, 2016) såväl visa hur utbredd övervakningen är, som argumentera för en framtida förändring av övervakning så att människors integritet inte kränks. 
       Boken har ett tydligt fokus på amerikanska förhållanden, vilka i vissa avseenden skiljer sig från europeiska. Ett exempel är att EU:s dataskyddslagstiftning är betydligt starkare än USA:s. Men det gör inte så mycket för läsningen, eftersom problemet med övervakning och integritet är generellt. 
       Schneier inleder med en pedagogisk genomgång av skillnaden mellan avlyssning och övervakning på internet. Med avlyssning ser eller hör den som avlyssnar innehållet i kommunikationen mellan människor, medan övervakning innebär att övervakaren enbart ser så kallad metadata, det vill säga uppgifter om kommunikationen (när den sker, var, med vem, med vilken teknik etc). 
       I väst är möjligheten för myndigheter och företag att avlyssna människors kommunikation högst begränsad. Däremot samlas mycket metadata. På så vis har vi invaggats, menar Schneier, i en falsk säkerhet om att vår kommunikation är privat. Schneier visar att med relativt lite metadata om våra förehavanden kan datorers algoritmer snabbt avslöja dels vår identitet, dels en mängd egenskaper om oss. 
       Genom det som förr kallades samkörning och i dag korrelering av data mellan många olika databaser kan vi identifieras. Tro aldrig att du kan vara anonym på nätet eller med mobiltelefonen, är hans budskap. Ett annat budskap är att övervakningen av våra förehavanden på nätet har eskalerat kraftigt det senaste decenniet. 

Vad är problemet? Är det inte bra att myndigheter övervakar vår kommunikation så att terroristattacker och andra brott kan upptäckas och förhindras? Är det inte bra att marknadsföringen på nätet utformas utifrån mina preferenser? Är det inte bra att Google samlar all data om våra googlingar och vår användning av Googles olika tjänster så att dessa kan förfinas? 
       Bruce Schneiers egentliga ärende är inte massövervakningen per se, utan dess effekt på människors frihet. Han skiljer mellan riktad övervakning och massövervakning. Med massövervakning finns en ständig risk för maktmissbruk. Även om vi beter oss korrekt i dag, vet vi inte vad är korrekt beteende om tio år. Vad räknas som terrorism eller omstörtande verksamhet i framtiden? 
       Ju mer vi blir medvetna om att vi övervakas, desto mer självcensur idkar vi. Schneier ser tydliga tecken på övervakningens dämpande effekter. 
       Ett av de stora hoten mot vår frihet och integritet menar han är "mission creep", eller vad vi kallar ändamålsglidning. Att en myndighet har fått tillstånd att bygga upp övervakning inom ett område kan lätt leda till att denna övervakning expanderar till andra områden. 

I debatten kring övervakning kontra integritet anförs ofta säkerhetsfrågan som ett argument för att öka övervakningen. Vad är integriteten värd i förhållande till människoliv som kan sparas genom massövervakning (som antas leda till att terroristattacker och andra brott förhindras)? Inte mycket. 
       En av Schneiers huvudteser är att vi måste sluta upp med att kontrastera integritet med säkerhet. De är inte varandras motsatser. Vi kan öka både integriteten och säkerheten samtidigt. 
       Ett skäl till detta är att integritet är en moralisk idé som inte bör graderas eller värderas mot något annat. Det finns emellertid ingen objektiv moral. Schneiers moral utgår från rättighetsetiken; att vi äger data om oss själva. Den moralen är dock inte överordnad annan moral. Den utilitaristiska moralfilosofin skulle snarare förespråka att mer övervakning är till större nytta för medborgarna. 
       Schneiers lösningar handlar bland annat om att öka transparensen och tillsynen av myndigheter och företag som övervakar våra förehavanden – och att aldrig tillåta massövervakning, utan enbart riktad övervakning. Ska människor övervakas, ska det ske mot bakgrund av en rimlig misstanke om brott. 

En annan typ av lösning är att göra företag ekonomiskt ansvariga för integritetskränkningar. Schneier menar att vi bör betrakta själva integritetsintrånget som en skada, och inte försöka värdera skadan av integritetsintrånget. Den är ofta svår att värdera. 
       Han framlägger en avslutande tes: Den allt mer tillåtna massövervakningen är inte en effekt av rädsla för terrorism, utan av politikers rädsla för att de ska få skulden om de inte lyckas förhindra terrorism. 
       Att reducera den rädslan kan vara nyckeln till en minskad massövervakning.

Zapparoner – framtidens personliga övervakare?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160301

 I inledningen till varje nytt år bjuder traditionen på framtidsförutsägelser. De är ofta kortsiktiga: "Detta kommer att hända under 2016". Utsagor om framtiden är viktiga som diskussionsunderlag och tankeväckare, men man får se upp. Påståenden om framtiden kan även bli föremål för genans och sneda leenden när framtiden kommer i kapp. 
         Ett exempel är ett citat av Ken Olsen från 1977: "There is no reason for any individual to have a computer in his home". Som grundare och ledare för ett stort företag som tillverkade det man då kallade stordatorer började han ana att datorer skulle komma att krympa och persondatorn växa fram. I dag har miljarder människor en persondator i fickan. 
         De påståenden om framtiden som vi ler generat åt, är ofta negativa förutsägelser – det vill säga, påståenden som uttalar sig om vad som inte kommer att ske, men som trots allt sker. Framtidsförutsägelser som inte slår in, bryr vi oss inte så mycket om. Det är bara rimligt att en stor andel förutsägelser inte slår in. 
         Det vanligaste sättet för kortsiktiga förutsägelser är trendframskrivning. Man undersöker hur utvecklingen av en företeelse sett ut under en tid och förlänger den utvecklingen. Nackdelen med denna metod är att den har svårt att fånga tekniska språng; utveckling av teknik som inte uppenbart utgår från existerande teknik. En annan metod som växer fram är att skapa framtidsscenarier. Här syntetiseras ofta analyser av en eller flera företeelser och blir till en beskrivning av en framtida situation. 
         Syftet med denna essä är att undersöka ett framtidsscenario som utgår från klassisk science fictionlitteratur. 

Det mest kända framtidsscenariot i genren torde vara 1984 av George Orwell, som ständigt fungerar som en referenspunkt när vi i dag diskuterar staters övervakning av medborgare. Du sköna nya värld av Aldous Huxley är ytterligare en dystopi, där människan drogar sig med en sorts lyckopiller för att uthärda industrialismens förslavning. 
         En mindre känd bok i samma genre är science fictionromanen The Glass Bees (Glasbina) av Ernst Jünger från 1957. I en ospecifik framtid får krigsveteranen Richard anställning hos en robottillverkare vid namn Zapparoni. Som roman är den egensinnig, skriven med lågt tempo, men den utgör en intressant bas för att diskutera framtidens drönare. 
         Glasbin är exakt vad ordet säger. Små automatiska robotar av glas, som liknar bin i storlek, rörelsemönster och beteende. De flyger omkring och samlar in nektar från växter tillsammans med andra bin, men har sina egna bikupor där de omvandlar nektar till honung, för att sedan flyga iväg och samla in mer. 
         Bina är alltså i förhållande till människan autonoma varelser som agerar med detta enda mål i sikte. De har dock inte utrustats med de biologiska binas viktiga funktion att pollinera och bidra till växters reproduktion, utan fungerar enbart som högeffektiva honungsproducenter. 

I teknikfilosofisk mening brukar Jünger ges epitetet dystopiker. Han menar att "mänsklig perfektion och teknisk perfektion är inkompatibel" och att människan känner lika mycket skräck som stolthet inför ny teknik. Han såg teknikutveckling som ett sätt att stärka makt hos den som ges tillgång till ny teknik. 
         Frågan är om det är så dystopiskt. Skulle inte glasbin kunna utformas och användas så att vi ökar vår egenmakt, vår autonomi?
         Ett av de stora problemen under de senaste decenniernas teknikutveckling handlar om integritet. Digitalkameran, mobiltelefoner, Google glass och drönare för privatpersoner bär alla på en potential att, tillsammans med spridningsmöjligheter på nätet, kränka andra människors integritet. 
         Gemensamt för dessa tekniker är att de har kameralinsen riktad utåt (utom när selfies tas), mot tredje person. På så sätt utgör dessa prylar potentiella övervakningstekniker och därmed problematiska ur integritetssynpunkt. 
         Låt oss titta närmare på drönaren, som har blivit rimlig att både köpa och använda av stora flertalet. Fortfarande är drönare relativt stora och klumpiga och kräver en skicklig förare. Låt oss i stället tänka på drönaren som ett glasbi i Ernst Jüngers mening. 
         Ett sådant glasbi skulle inte behöva någon förare, utan enbart ha ett syfte med sin tillvaro: Att övervaka dess ägare. Glasbiets ögon och öron skulle alltså vara ständigt riktade mot ägaren för att utgöra ett preventivt skydd mot kränkningar av olika slag. 
         På så sätt skulle inte tredje persons integritet kränkas, under förutsättning att tredje person inte kränker glasbiets ägare. Då skulle glasbiet med både ljud och bild registrera sådana kränkningar och personen som kränker skulle enkelt kunna identifieras och lagföras.  

Vore sådana glasbin önskvärda? Redan i dag används mobilkameror för att registrera misstänkta händelser som bli till nytta i brottsutredningar. 
         Med den senaste tidens diskussion om begångna sexuella ofredaden mot kvinnor i olika sammanhang i åtanke, skulle personliga glasbin genast registrerat förövarna. Om tonårsflickor skulle ha varsitt glasbi skulle pojkars tafsande och andra trakasserier genast registreras. Sannolikt skulle medvetenheten om dessa glasbin få en preventiv verkan. 
         Vore sådana glasbin möjliga? Det vi vet med säkerhet om informationsteknik är att den ständigt blir mindre, kraftfullare och självständigare. Redan i dag utvecklas så kallade PhoneDrones; små drönare, bara något större än den mobiltelefon som utgör drönarens "motor". 
         Hur dessa glasbin kan komma att se ut i framtiden kan vi lämna därhän, utan det är själva funktionen – öka utsatta människors egenmakt genom personlig övervakning – som är det intressanta. Vi skulle kunna kalla sådana glasbin för Zapparoner. 
         Jag tolkar emellertid inte dylika glasbin som Jüngers egentliga framtidsscenario, utan det glasbina representerar: Människans ständiga strävan mot teknisk perfektion, i motsats till mänsklig perfektion. 
         I stället för att utveckla människors moraliska förmågor som förhindrar oönskade handlingar, utvecklar vi teknik som skyddar oss mot sådana handlingar. 
         Oförmågan att göra bådadera samtidigt är Ernst Jüngers framtidsdystopi.

9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern

Jag har publicerat en ny bok; en essäsamling kring moralfilosofiska frågor. Titeln är 9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.

9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern är en essäsamling där Per-Olof Ågren söker initiera samtal kring nödvändiga moralfilosofiska frågor i en tid av informationsteknisk utveckling.

Ju mer utvecklad syn, hörsel och känsel våra digitala applikationer utformas med, desto viktigare är det att de moralfilosofiska frågorna väcks och diskuteras.

I denna essäsamling ställer Per-Olof Ågren bland annat följande moralfilosofiska frågor: Bör den personliga integriteten skyddas? Bör robotar bli mänskliga? Bör självkörande bilar understundom döda? Bör kapitalismen överleva i informationsåldern?

Bokens bidrag är inte att ge de rätta svaren, utan att inspirera läsaren till att formulera både svar till frågorna och argument för sina svar.

Mobiltelefonen lillebrors nya mäktiga vapen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren

“Storebror ser dig!” Det har sedan George Orwells roman 1984 fungerat som ett uttryck för den asymmetriska övervakningen mellan staten och dess medborgare. Det är storebror som övervakar medborgaren, medan medborgarens möjligheter att övervaka övervakaren är små.
        I detta sammanhang fungerar naturligtvis den svenska offentlighetsprincipen som ett medborgerligt verktyg för att få insyn i offentlig verksamhet, men denna princip är också relativt unik för Sverige.
         Med dagens mobilteknikutveckling har emellertid medborgaren fått ett kvalificerat verktyg för att övervaka storebror. Vid flera tillfällen har medborgare med mobiltelefon dokumenterat polisiär verksamhet, nu senast när en polisman sköt en obeväpnad afroamerikan i ryggen med åtta skott.
         Polisiära dödsskjutningar har sällan lett till fällande domar. Om det beror på att det saknats bevisning för hur händelsen gått till, blir medborgarfilmer ett väsentligt vapen mot polisiära övergrepp.
         Detta medborgarvapen har blivit så kraftfullt att ett lagförslag i Texas vill göra det olagligt för medborgare att filma polisers förehavanden, rapporterar Houston Chronicle. Undantaget denna lag föreslås ges enbart till tevejournalister som innehar en särskild licens för ändamålet.
         Ett lagförslag som detta ger ett intryck av ett våldsmonopols krampaktiga rädsla för insyn från de medborgare de har uppdraget att skydda. Borde inte ett rättssamhälle uppmuntra medborgare till att bidra till att brottsliga handlingar upptäcks så att de som utför dem kan lagföras?

Totalitär transparens

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150103

Dave Eggers
Circle
Forum

Hemligheter är lögner.
Att dela med sig är att bry sig.
Förtegenhet är stöld.

Anslaget är bekant. Tre teser i en IT-baserad framtidsversion av samhället. Såväl författaren som förlaget vill ge sken av att Circle av Dave Eggers är en nutida version av George Orwells klassiker 1984.
           Circle är ett monopolistiskt internetföretag i en nära framtid, vars ideal är att samla all information, allt informationsutbyte och alla människors nätförehavanden på ett ställe. Tänk en sammanslagning av Google, Facebook, Instagram, Amazon och alla andra nätjättar till ett och samma företag.
           Mae Holland är en ung, välutbildad kvinna som genom kontakter får din dröm uppfylld: att arbeta på Circle. Här vävs hon in i en företagskultur där de anställda lever i en polarisering mellan extrema anställningsförmåner och vad som närmast måste beskrivas som ren underkastelse.
           Circles affärsidé är total informationsimperialism. Målet är att äga all världens information parat med total transparens; hela mänskligheten ska också få del av all världens information.

Det finns likheter med Orwells 1984, men betydligt fler skillnader. Orwell formulerade ett scenario som paradigmatiskt skiljde sig från den tid han levde i, samtidigt som det scenariot placerades i ett specifikt statsskick som understöddes av teknik.
           Eggers gör en trendframskrivning av dagens teknik, genom att öka, intensifiera och koncentrera teknikutvecklingen och digitaliseringens påverkan på arbete och samhälle. I Circle intensifieras spelifieringen av arbetet; alla arbetsuppgifter mäts och sätts i relation till andra anställdas prestationer.
           Här sammanblandas arbetstid och fritid; anställda tvingas agera i sociala medier utan åtskillnad mellan privatjaget och anställdajaget. Arbetet är inte uppgifter att utföra, utan en gemenskap att vårda.
           Mae blir dessutom den första transparenta människan. Circle utrustar henne med något som liknar Google Glass som distribuerar bild och ljud i realtid under dygnets vakna timmar till alla som vill följa hennes förehavanden. Politiker uppmuntras göra detsamma.
           Transparensen är nämligen nyckeln till det goda arbetet, det goda livet och det goda samhället. Om alla vet allt om varandra, ständigt ser och hör varandra, minimeras negativa händelser såsom brottslighet, nepotism, otrohet och alla fördärvliga beteenden man kan komma på.
           Circles tekniska universum mynnar ut i en skrämmande demokratimodell. Med vad vi i dag kallar rekommendationssystem, där nätföretag lär sig allt mer om kunders preferenser i syfte att personalisera produktutbud, menar Circles ledare att samma modell kan tillämpas vid demokratiska val. 
           Mellan valen samlar Circles system enorma mängder information om varje medborgare, så att medborgarnas politiska preferenser kan urskiljas. Därmed behöver inte medborgarna inte ens avlägga röster själva, utan Circles algoritmer avger den korrekta rösten för varje medborgare vid varje demokratiskt val.

Det är det närmaste Eggers kommer den framtidsskräck Orwell frammanar i 1984. För att skriva en 1984 för vår tid räcker det inte med att förstärka och kvantifiera redan befintlig teknik. Det krävs paradigmatiska förändringar.
           Om Eggers hade blandat in nanoteknik, blandat biologiskt material med digitalt material, gestaltat självlärande teknik bortom människans kontroll och placerat allt detta i ett statsskick som skiljer sig markant från det demokratiska – då skulle han väcka den Orwellska skräcken i mig.
           Det hindrar inte att Circle är läsvärd som en absurd förlängning av dagens digitala utveckling. Han väcker nämligen frågan: Är det hit vi är på väg? Och följdfrågan: Är det i så fall vad vi vill?

Digitala transformationer

Jag har publicerat en ny bok; en essäsamling kring digitala transformationer i samhället. Titeln är Digitala transformationer. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.

Digitala transformationer innehåller ett antal essäer som tidigare publicerats på Västerbottens-Kurirens kultursida. Essäerna spänner över flera fält: normer på internet, arbetets spelifiering, utbildningens massifiering, robotisering av arbetet, vårt deltagande i sociala medier.

Beröringspunkten är de ständigt pågående digitala trans­formationer. Det är om dessa transformationer boken handlar. Arbete, privatliv, forskning, prat, politik, spel och utbildning är några framträdande samhällsområden där digitala transformationer sker.

Sociala medier leder till ökad självcensur

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141014

Ny teknik har historiskt sett ofta tillskrivits förhoppningar om att den ska bidra till kulturell utveckling, folkbildning, kunskapsutveckling och liknande. Sällan har dessa förhoppningar infriats. När telefonen togs i bruk på 1800-talet var den tidigaste idén om dess användning att lyssna till konsertmusik och kyrkopredikningar. Först senare slog idén om samtal mellan människor igenom.
          Tevemediet ansågs ha en folkbildande potential när mediet gjordes tillgängligt för allmänheten under 50- och 60-talen. Liknande ideal har även kunnat skönjas under informationsteknikens och internets utbredning på 1990-talet. Ett särskilt ideal som internet behäftades med redan på 90-talet var demokratisk utveckling.
           Såväl inom forskning som inom utredningsväsende fanns frågan om internets demokratiska potential högt på dagordningen. Skulle inte möjligheterna till en utökad horisontell kommunikation mellan medborgarna kunna öka medborgarnas opinionsbildande potential? Skulle inte möjligheterna till en utökad vertikal kommunikation kunna utöka de politiska representanternas kunskaper om medborgarnas uppfattningar i olika frågor?       

Självfallet diskuterades även en utveckling mot en ökad direktdemokrati, för att öka medborgarnas möjligheter att direkt fatta beslut genom elektroniska folkomröstningar. Den demokratimodell som har diskuterats mest, och ansågs ha störst potential med internets utbredning, är emellertid den deliberativa demokratin.
          En vardagligare beteckning är deltagardemokrati, där deltagandet inte innebär beslutande omröstningar, utan ett deltagande i det demokratiska, politiska samtalet. Antagandet bakom den deliberativa demokratin är att bättre – mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i politiska samtal. Representativ demokrati framstår ofta som expertstyrd och ger medborgare inflytande främst vid allmänna val.
          Den senaste stora demokratiutredningen i Sverige förordade i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) den deliberativa demokratin som en modell för Sverige att efterleva. Deltagande, inflytande och delaktighet var de centrala begreppen.
          Olika experiment har genomförts för att pröva denna modell: medborgarpaneler och medborgarkonvent. I USA utvecklades så kallade Community Networks; digitala, geografiskt sammanhållna nätverk för medborgardeltagande. Vanligtvis har det emellertid stannat vid experiment.
          Borde inte det spontana samtalet i sociala medier ändå kunna bidra till det deliberativa demokratiidealet? Tesen för denna essä är att sociala medier riskerar att stjälpa, snarare än hjälpa, det demokratiska samtalet i deliberativ anda.

Pew Research Center är ett amerikanskt forskningscentrum som regelbundet gör omfattande undersökningar av bland annat internetrelaterade fenomen. Centrets senaste forskarrapport handlar om hur människor använder sociala medier för diskussioner om samhällsfrågor och hur deltagandet i sociala medier påverkar människors beteenden i samtal med människor utanför nätet.
          Ett antal frågor ställdes till 1 800 vuxna amerikaner kring Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA övervakar amerikanska medborgare. Man valde alltså att enbart hålla sig till en samhällsfråga genomgående i undersökningen. Att Snowdenfrågan och statlig övervakning valdes motiveras främst med att det är en fråga som enligt tidigare undersökningar visar sig dela amerikaners åsikter.
          Många anser att Snowdens avslöjanden skadar medborgarnas intressen, medan minst lika många anser att det ligger i medborgarnas intresse. Det borde borga för att det finns intresse hos amerikaner att diskutera detta ämne, såväl i sociala medier som i andra sociala sammanhang.
          Studien visade att man är mycket intresserad av att diskutera detta ämne med andra ansikte mot ansikte, exempelvis under middagar, krogbesök och på arbetsplatsen. Däremot är intresset betydligt lägre att diskutera detta ämne i sociala medier.

Användare av sociala medier tenderar att ha en god koll på vilka åsikter deras vänner och följare har. Det visar sig att den som hyser en åsikt i en fråga, med vetskapen om att åsikten skiljer sig markant från de åsikter vännerna och följarna har, tenderar man att inte föra fram den åsikten, eller ens diskutera själva ämnet.
          Ju fler som tycker annorlunda än jag, desto högre är sannolikheten att jag idkar självcensur i sociala medier.
          Studien går ett steg till och visar även att denna inställning spiller över på vår benägenhet att diskutera olika ämnen utanför nätet; på arbetsplatsen eller på andra mötesplatser. Såväl Facebookanvändare som Twitterdito drar sig för att diskutera en kontroversiell fråga i det fysiska rummet, om de vet att många av deras vänner och följare i sociala medier hyser en motsatt uppfattning.
          Studiens övergripande resultat är att den pekar på en medial företeelse som benämns "the spiral of silence". Tystnadens spiral. Uttrycket myntades redan på 70-talet och innebär att vi är ovilliga att uttrycka vår uppfattning om vi på förhand vet eller anar att vi är i minoritet.
          Vad ovanstående studie visar är dels att tystnadens spiral går att identifiera i sociala medier, dels att tystnadens spiral på nätet leder till en ökad självcensur även utanför nätet.
          En tentativ slutsats som kan dras från denna studie är att sociala medier på internet inte har goda förutsättningar att bidra till en utveckling av den deliberativa demokratin. Sociala tekniker som hämmar snarare än stödjer samtal om politik och samhällsfrågor leder inte till ett ökat demokratiskt deltagande i deliberativ anda.

Studien går självfallet att kritiseras. Sociala medier avgränsas till att avse Facebook och Twitter. Det finns andra fora med andra egenskaper på nätet där samtal förs. Påvisas samma eller andra effekter där?
          Frågan är också om samma resultat hade nåtts om man valt ett annat ämne än Snowdens avslöjanden av NSA:s övervakning. Skulle samma effekter uppnås om ämnet handlade om, säg, klimatfrågan?
          Trots dessa invändningar pekar ändå studien på sannolikheten för konformism sociala medier. Och studien pekar på något synnerligen intressant att studera vidare: Hur beteende i sociala medier spiller över på beteende i andra sammanhang.

Kulturens klappar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131220

Analytikerna på Försvarets Radioanstalt får filmen De andras liv i julklapp. Eller, i dagens streamingtider, en prenumeration på Netflix där filmen kan ses hur många gånger som helst. De andras liv utspelades i forna DDR på 1980-talet, där huvudrollsinnehavaren Ulrich Mühe med sällan skådad inlevelse gestaltar – och får tittaren att känna – hur övervakaren börjar upptäcka människorna som övervakas. 
           När det ur övervakningsdata och kabelburna signaler om människor helt plötsligt börjar sippra fram människor av kött och blod, människor med integritet, förvandlades Stasiagenten från en nollställd datainsamlare till en medkännande medmänniska som plötsligt upptäckte gränsen som passerats.
           Det är med förhoppning om att den gränsen upptäcks jag tillönskar FRA en god jul.

Kameraögat mot det mest privata

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131209

Ett av årets stora debattämnen har varit avslöjanden om hur staters säkerhetsmyndigheter ömsom övervakar, ömsom avlyssnar människors kommunikation i en utsträckning vi inte riktigt föreställt oss. Risken är dock överhängande att ett stort fokus på staters övervakning och avlyssning döljer sådan övervakning vi utsätts för av privata aktörer. 
              För något år sedan diskuterades hur människors läsande av e-böcker via Amazons e-bokläsare Kindle, kunde avläsas av Amazon. Hur fort man läser, hur ofta man tar pauser i läsningen, när man avbryter läsningen av en viss bok, om man går tillbaka och läser om sidor med mera. All denna läsinformation kan bli guld värd för bokförlag – och författare.
              Det börjar dyka upp allt fler produkter som benämns som "smarta". Just nu annonserar handeln om smarta teveapparater, där det smarta är att själva teven är uppkopplad mot internet, vilket tillför funktioner för tevetittaren.
              Nyligen har Dan Wallach emellertid i bloggen Freedom to tinker avslöjat att en stor tevetillverkares smarta teveapparater övervakas och avlyssnas av tillverkaren. Tevetittarens vanor, det vill säga vilka kanaler som tittas på, hur länge man tittar på en kanal, när kanaler byts registreras. Tillverkaren kan även avläsa filnamnen i det externa USB-minne som tevetittare använder för att spela upp film eller annan media. 
             "Smart" som förled till produkter växer i antal. Smart belysning, smart kök, smarta vitvaror, smarta bilar – allt fler produkter blir smarta. I allmänhet betyder denna smartness att prylarna är uppkopplade mot internet och att man därmed kan ha kontakt med dem. Men även att prylarna minns hur vi använder dem, det vill säga att de läser av och lagrar vårt beteende för öka funktionaliteten för användarna. 
             Är det rimligt att inte enbart användarna, utan även tillverkarna av dessa produkter får tillgång till alla data om hur vi använder dem, utan att de informerar oss om det? Är det rimligt att vi kräver kontroll över dessa smarta produkter? 
             Övervakning och avlyssning utförs alltså inte alls enbart av staters säkerhetsorgan, utan även i hemmet av tillverkare av smarta produkter. Frågan för denna essä är hur övervakning i våra hem, den privataste av sfärer, påverkar oss. 

Helsinki Privacy Experiment är en relativt unik studie av tolv personers upplevelser av att vara övervakade i sina hem. Det unika med studien är att forskarna de facto installerar skarp övervakningsutrustning i hemmen, och deltagarnas upplevelser mäts på olika sätt över så pass lång tid som sex månader. 
             Forskarna monterade kameror och mikrofoner i hemmens olika rum för att övervaka hur människorna rörde sig i hemmet och dessutom lagrades filmerna och ljudfilerna på en server. Utöver detta övervakades all användning av datorrelaterad utrustning, som teve och olika mediaspelare, hushållens smarta telefoner och alla datorer som fanns i hemmen.
              Alla aktiviteter loggades på detaljnivå och kunde avläsas av forskarna. Studien handlade inte i något avseende om att dölja någon övervakningsform eller lura deltagarna på något sätt, utan deltagarna informerades noga om var och hur övervakningen skedde och vilka som hade tillgång till övervakningsdata. Det var självfallet även möjligt att avbryta sin medverkan, vilket en deltagare gjorde. Helt enligt forskningsetiska principer.
              Under detta halvår träffade forskarna deltagarna regelbundet för att samla in data både i enkätform och genom intervjuer, för att undersöka deltagarnas upplevelser i olika stadier av övervakningen. 

De första veckorna präglades av starka negativa känslor av obehag; man upplevde situationen som lätt bisarr. Men det fanns även strimmor av nyfikenhet. De negativa känslorna avtog emellertid relativt snart. Det uppstod en form av normalisering av situationen. 
             I studiens resultat rangordnas även vilka övervakningstekniker som upplevdes mest störande. Kamerorna var, som nog de flesta intuitivt föreställer sig, det mest störande inslaget. Känslan av närvaron av en övervakare var stark. Ständiga "ögon" som tittade på dem. "Penetrerande" använde en deltagare som term för att beskriva kameranärvaron.
              Näst mest störande var den ständiga ljudupptagningen. Att ständigt vara avlyssnad var störande, såväl vid middagsbordet som under telefonsamtal. Obehagskänslan var som starkast när deltagare uttryckte sig olämpligt, höjde rösten eller på annat sätt avvek från det som de själva uppfattade som normalt. 
             Att datoranvändningen loggades var inte lika störande, men vetskapen att andra vet exakt vilka webbsidor, mejl, filmer och allt annat man använder på internet, upplevdes irriterande. 
             Det jag blev mest nyfiken på är vilka beteendeförändringar hos de övervakade och avlyssnade deltagarna som kunde observeras. Hur förändras vi av vetskapen om att vi är övervakade och avlyssnade? 
             Rent generellt var deltagarna betydligt mer påklädda än tidigare. "Jag har i någon mening förlorat tryggheten i mitt eget hem. Om jag är törstig efter att ha duschat kan jag inte dricka vatten i köket", menade en deltagare. 
             Deltagarna sökte sig till rum där inte några mikrofoner fanns. Några deltagare tog för vana att gå till ett kafé om man skulle diskutera personliga frågor. Flera uppgav att de undvek att bjuda hem folk, eftersom det var svårt att förklara övervakningen och man ville inte riskera vänskapen. 
             Några deltagare försökte rent av täcka för kameralinserna vid olika tider på dygnet för att få vara ifred. Andra vred upp volymen på musik för att dölja vad de sade. Och naturligtvis; när tillfällen för intim samvaro uppstod, såg man till att kamerorna inget såg.
              Forskarna mätte även deltagarnas stressnivåer vid olika tidpunkter. Utifrån deras mätmetoder kunde ingen särskild ökning av stress eller mental ohälsa uppmätas. En bidragande förklaring till detta är nog att deltagarna visste vilka som övervakade, varför det skedde och vad övervakningsdata skulle användas till. 

 När övervakningen av oss medborgare ökar i omfattning, såväl från myndigheter som från privata företag, blir fler studier som denna oerhört värdefulla. Vi måste få veta mer om hur övervakning och avlyssning i våra privata sfärer påverkar oss för att kunna tillföra argument mot en utökad övervakning, hur goda syften den än har. 
             Studier som denna hjälper oss också att ännu bättre sätta fingret på vad vi menar med personlig integritet. Även den som har det renaste mjölet i påsen kräver gränser för sin privata sfär.