Basinkomst som fuck off-kapital

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 201112

Jag får en inbjudan till ett webinarium från Institutet för framtidsstudier kring basinkomst. Med basinkomst, eller medborgarlön som det också kallas, avses att alla medborgare i ett samhälle erhåller en låg, men villkorslös inkomst. Detta webinarium handlar om lärdomar av experiment med basinkomst i Finland och Nederländerna.
     Samtidigt läser jag två skrämmande reportage i Dagens ETC om arbetsförhållandena på Apoteas centrallager, där ett stort antal människor har intervjuats.
      De beskriver arbetsledare som inte släpper ut personalen efter arbetsdagen utan tvingar dem till övertid utan framförhållning, chefer som övervakar anställda minutiöst, som kontrollerar tid för toalettbesök och låser toaletterna som straff om besöken blir för långa, utdelar kollektiv bestraffning med mera.
      Tragiskt är också att anställda upplever facket tandlöst. Dock har Unionen aviserat att man avser att granska arbetsförhållandena.
      Visst finns det många obesvarade frågor kring basinkomst – samhällseffektivitet, kostnader, människors beteendeförändringar, förändringar av arbetsmarknader och så vidare.
      Men, tänker jag, den allra största vinsten med basinkomst är att anställda får det jag brukar kalla fuck off-kapital; att snabbt kunna lämna arbetsplatser med urusel arbetsmiljö därför att basinkomsten ger resurser att överleva ekonomiskt en tid.
      Den arbetsmiljö reportagen i Dagens ETC beskriver skulle inte kunna vidmakthållas om basinkomst existerade.

Bra beslut att inte stänga skolorna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 201110

När coronapandemin exploderade under senvintern och våren 2020, fann många länder i Europa att en närmast total nedstängning var nödvändig för att minska virusspridning. Det rådde utegångsförbud i många länder och endast de allra samhällsviktigaste verksamheterna fungerade.

     Flera länder stängde även skolorna, inte enbart på universitets- och gymnasienivå (som också Sverige gjorde), utan alla skolor på alla utbildningsnivåer. Sverige stängde inte grundskolorna, utan vår riskavvägning gav att barn tar för stor skada att inte gå i skolan i förhållande till smittorisken.

      Vilka effekter får skolstängningar för elever i grundskolan? Alldeles nyss publicerades en så kallad preprint, en förpublicering, av en vetenskaplig studie, där tre forskare från universitetet i Oxford har undersökt effekterna av skolstängning för elevernas lärande.

Forskarna har analyserat skoldata från cirka 350 000 elever i årskurserna fyra till sju i Nederländerna. Ett skäl att välja Nederländerna för sin analys är att där är den tekniska beredskapen god (tillgång till bredband är hög, många har datorer i hemmen och staten stödjer elevers tillgång till teknik). 

      Ett annat skäl är att Nederländerna organiserar nationella prov två gånger under vårterminen: Dels tidigt i januari-februari, dels sent i maj-juni. Det sammanfaller med att skolstängningen inträffade mellan dessa nationella prov.

      På så vis kunde forskarna jämföra provresultaten före och efter skolstängningen. För säkerhets skull jämfördes också årets resultat med tre tidigare års provresultat.

      Ett otvetydigt resultat från studien är att eleverna i alla studerade årskurser lärde sig mindre under skolstängningen jämfört med samma tid ett vanligt läsår. 

      Man studerade även olika parametrar av betydelse för elevers lärande. Det visade sig att elever från hem med låg utbildningsnivå lärde sig ännu mindre än elever från hem med högre utbildningsnivå. Däremot kunde man inte se några skillnader med avseende på elevernas kön, tidigare skolprestationer eller vilken årskurs eleverna gick.

Det är särskilt tre tankar som väcks efter läsningen av denna artikel. Den första är att vi får bekräftat att en så pass kort skolstängning som en femtedel av ett läsår får signifikanta konsekvenser för elevers lärande. Det är kanske lätt att tänka motsatsen: att enbart en femtedel av ett läsår kan väl inte påverka lärandet mycket, särskilt inte när det finns distansöverbryggande teknik att tillgå.

      Den andra tanken är att det var ett bra beslut från svenska myndigheter att inte stänga grundskolor under våren. När nu en andra våg av coronasmittan sprider sig över Europa och flera länder stänger stora delar av samhället, håller man ändå skolorna öppna. Oxfordforskarnas resultat visar att det är bra beslut.

      Den tredje tanken är att det förefaller sannolikt att elever har drabbats ännu värre i länder som är sämre förberedda för en pandemi än Nederländerna.

Framtidsvisioner i den grå svanens tid

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200616

Den ofta kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq kommenterade i fransk radio hur världen skulle te sig efter pandemin: ”Jag tror inte ett dugg på påståendena att ’ingenting kommer att vara sig likt’. Vi kommer inte att vakna upp i en ny värld. Det kommer att vara samma visa, bara lite sämre” (DN 200505). 
        Det är dock inte ett kontroversiellt uttalande, snarare pessimistiskt och konservativt. Pessimistiskt, därför att han saknar tron på människans förmåga att göra sin värld bättre. Konservativt, därför att han uttrycker ett bevarande av sakernas tillstånd före pandemin.
        Tesen för denna essä är den diametralt motsatta. Den kritiske teoretikern Herbert Marcuse formulerar i boken Den endimensionella människan (1968) ett värdefullt analysverktyg: det endimensionella tänkandet. 
        Ett sådant tänkande innebär väsentligen en oförmåga att tänka sig en situation bortom den existerande; att kunna föreställa sig en annan värld, en annan tillvaro, en annan social ordning, en annan ekonomisk struktur. Den endimensionella människan omfattas av detta tänkande. Michel Houellebecq framstår som en endimensionell människa i Marcuses avseende.
        I statsvetaren Benedict Andersons bok Den föreställda gemenskapen (1992) skriver han att det är föreställningen om samhället som kommer att konstituera samhället. Ett exempel från boken är övergången från att samhällen organiserades som religiösa gemenskaper eller dynastier till nationer. Det som möjliggjorde den övergången, menar Anderson, var människors förmåga att föreställa sig, att tänka nationen.
        Av de böcker jag hunnit läsa som har författats under pandemin, det vill säga under de senaste månaderna, är boken Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa (2020) av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev den mest framåtblickande.

Coronapandemin visar sig vara en ”grå svan-händelse”, inleder Krastev. Trots att vi vet vad en pandemi är och att vi inte kan vara förskonade från sådana, är pandemier exempel på sådant som vi har kunskap om och som i någon mening går att förutsäga, men som ändå förefaller helt otänkbart. Majoriteten av världens svanar är vita, några är svarta, men vi kan inte föreställa oss grå svanar. 
        Dessutom är pandemier så otänkbara att vi har svårt att tänka på dem i efterhand. På frågan vilken 1900-talets största katastrof var, skulle nog de allra flesta svara det andra världskriget. Ändå orsakade spanska sjukan mellan 1918 och 1920 sannolikt fler döda än bägge världskrigen tillsammans.
        Ändå är Krastevs ärende att rådande pandemi kommer att generera genomgripande förändringar i vår värld. Möjligen inte på grund av att det finns någon samsyn i världen kring förändring, utan på grund av att, i kontrast till Houellebecq, det inte finns något sätt att vända tillbaka.
        Antagandet är att när vi nu har utsatts för en grå svan, det mest otänkbara, så är vi kapabla att föreställa oss vad som helst. Så här skriver Krastev (s 24-25): 
        ”Plötsligt kan vi tänka tanken att USA skulle kunna införa ett offentligt sjukförsäkringssystem, Kina passera USA och bli världens mäktigaste land, Rysslands president Vladimir Putin förlora makten, och EU antingen bryta samman eller blir ett ’Europas Förenta Stater’. När flygplanen står kvar på marken och de nedsmutsande storföretagen har stängt sina produktionslinjer börjar klimataktivisterna tro att deras dröm om en värld med låga utsläpp av koldioxid skulle kunna gå i uppfyllelse. Och när gränserna mellan EU:s medlemsstater är stängda funderar högerpopulister på om de någonsin behöver öppnas igen.”
         Det som förut uppfattades som orimligt visar sig, när vi trycker på pausknappen i tillvaron, att det är möjligt. Eller åtminstone kan föreställas som möjligt.

Det är i Europa de främsta förändringarna kommer att ske, hävdar Krastev. När pandemin bröt ut och alla skulle hålla sig hemma, blev det inte enbart en individuell företeelse, utan också nationell. Nationer slöt gränser, de nationella regeringarna blev mycket starkare visavi EU, den fria handeln inom EU visade sig inte så fri (exempelvis inskränkningar av handel med skyddsutrustning mellan EU-länder i pandemins inledning). 
        Utgör åtgärder i form av undantagstillstånd, social isolering och ekonomisk recession ett hot mot den liberala demokratin i Europa, frågar sig Krastev. Det är svårt att svara på. Människor som äger en äkta rädsla för coronaviruset blir mer mottagna för populistiska budskap som försöker inympa att vårt handlingsutrymme är inskränkt och att förutsebarhet och sammanhang måste vara vårt främsta mål. 
        Med andra ord; befästa endimensionalitet hos människor. 
        Det främsta hotet mot demokratin, menar Krastev, är begränsningen av antalet människor som får samlas. En demokrati utan massornas möjligheter att protestera, demonstrera; i ett samhälle där den maximala tillåtna samlingen är 50 personer kan inte demokratin överleva på lång sikt.
        Den liberala demokratin kommer att stå mellan libertarianer som vägrar varje inskränkning i medborgares friheter och suveränitetsförespråkarna som önskar att statens makt stärks. 

Ivan Krastev avslutar boken med ett antal framåtsyftande paradoxer. En paradox är att coronaviruset visar på globaliseringens baksida samtidigt som viruset utgör ett bidrag till globalisering. Baksida, därför att virusets spridning möjliggjordes genom människor storskaliga globala resande. Bidrag, därför att världen har synkroniserats och fört människor samman på ett sätt vi inte sett förut. 
        Framtidens globalisering kommer att vara idealistisk snarare än materiell. Vi kommer att vara mindre globalt rörliga, men mer universalistiska i vårt tänkande. Det är förhoppningen. Och Krastev avslutar boken med hänvisningen till historiens störste kosmopolit, filosofen Immanuel Kant.
        Kant lämnade aldrig sin hemstad Königsberg, men ägde det mest universella tänkandet.

Slumpen övertrumfar AI-tekniken

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200505

Det florerar mycket förhoppningar kring AI-teknikens kapacitet. Realistiska bedömningar blandas med utopiska önskningar och visionära scenarier. I en presentation framställde AI-forskaren Arvind Narayanan vid Princeton University en lägesbeskrivning av vad dagens AI-teknik kan och inte kan i tre områden. Och därmed vilka förhoppningar som är realistiska i dag.
       Det första området utgörs av AI-teknik fungerar bra och utvecklas relativt snabbt och handlar om teknikens perceptionsförmåga. Med AI-teknik utvecklas allt bättre tjänster för musik- och bildigenkänning. I dag kan jag skriva sökordet ”mat” i mitt digitala bildbibliotek och datorn hittar alla bilder på mat som jag lagrat där.
       Flera studier visar att AI-teknik är bra och blir allt bättre på att tolka medicinska bilder, exempelvis röntgenbilder, för att bidra till säkrare diagnoser. Ett annat exempel är ansiktsigenkänning, som är ett hett och eftertraktat användningsområde för AI-teknik. Liksom deep fake, djupa förfalskningar, där människor kan förfalskas i videoklipp. Även konvertering av tal till text och omvänt är AI-baserad teknik som blir allt bättre.

Det andra området utgörs av AI-teknik som inte fungerar perfekt, men som utvecklas hela tiden och handlar om teknikens automatiska bedömningsförmåga. På bara några år har förmågan att bedöma vad som är spam i mejl eller annan textkommunikation förbättrats mycket, utan att för den skull kunna identifiera allt. Med liknande teknik försöker man bli allt bättre på att upptäcka hate speech, hatpropaganda, i till exempel sociala medier.
       Även när det gäller att upptäcka upphovsrättsintrång försöker man utveckla bättre AI-teknik, liksom AI-teknik för att bedöma uppsatser som skrivs av elever och studenter. Ett sista exempel inom detta område är olika former av AI-baserade rekommendationssystem för digitalt innehåll, som exempelvis film och musik.
       Det tredje området utgörs av AI-teknik som fungerar ytterst tveksamt, men som många har stora förhoppningar kring. Det handlar om teknikens förmåga att förutse sociala resultat eller social utveckling. Ett exempel: Kan AI-teknik, givet en stor mängd historiska data om en person, förutse risken att denne person ska bli kriminell? Eller lyckas i arbetslivet? Eller hamna i drogproblem?
       Nej, svarar Arvind Narayanan. Att förutse återfall i kriminalitet, succé i arbetslivet, människors framtida brottsbenägenhet eller risk för terroristhandlingar är inte något vi ska lita till beträffande dagens AI-teknik. Så deterministiska och förutsägbara är inte människor. Inte heller kan AI-teknik förutse om barn kan komma att vara i riskzonen för sociala svårigheter i framtiden.

Det sistnämnda området har studerats i ett stort forskningsprojekt nyligen, som publicerats i tidskriften PNAS (200330). Frågan som man sökte svar på är ”Hur förutsägbara är sociala livsbanor?”. Om AI-teknik kan generera säkra prediktioner så vore det värdefullt för exempelvis att tidigt kunna identifiera och stödja barn och familjer som riskerar hamna i sociala svårigheter i framtiden.
       Syftet med studien är att undersöka hur väl AI-teknik med maskininlärningsmetoder kan skapa säkra prediktioner för människors framtida liv i vissa avseenden. Projektet genomförde en utvärdering av hur väl AI-baserad prediktionsteknik fungerar, helt enkelt.
       Metoden i projektet kallas ”mass collaboration”, massamarbete. Den innebär att man formulerar i detta fallet en prediktionsuppgift, tillhandahåller en specifik datamängd och bjuder in många forskare och forskargrupper att utföra samma uppgift med samma datamängd, men med valfria metoder. Därefter återrapporterar alla sina resultat för sammanställning och analys.
       160 forskare eller grupper av forskare antogs till projektet. I USA finns en databas med data om ett stort antal familjer som har följts under ett antal år, med början år 2000. För denna studie användes data från 4 242 familjer med närmare 13 000 variabler för varje familj.
       Med data om de barn som fötts och växt upp i dessa familjer skulle de 160 forskarna med de bästa prediktionsmodeller de har, generera förutsägelser om dessa barns livsbana i sex olika avseenden.

Forskarna fick data om barnen i åldrarna ett till nio år för att göra förutsägelser om barnens livssituation i femtonårsåldern. I databasen finns också denna data om barnens tonårsliv, så att det är möjligt att kontrollera hur väl forskarnas förutsägelser stämmer med faktiska förhållanden.
       När resultaten från de 160 forskarna hade samlats in, mättes förutsägelsernas precision mot faktiska data. Det visar sig att inte ens de bästa förutsägelserna var särskilt exakta. Trots att forskarna hade använt en stor datamängd om barnen och olika men avancerade maskininlärningsmetoder, var många resultat inte bättre än prognostiseringar med enklare statistiska metoder.
       Det är också noterbart att oberoende av vilka olika maskininlärningsmetoder som forskarna tillämpade, var de förutsägelser som genererades relativt lika varandra. Skillnaden mellan den sämsta och den bästa förutsägelsen var inte särskilt stor och dessutom mindre än skillnaden mellan det faktiska utfallet och den bästa förutsägelsen.

På en generell nivå visar detta stora forskningsprojekt att AI-teknik inte har förmåga att förutsäga människors livsbana.
       Det behöver emellertid inte bero på kvaliteten hos vare sig datamängder, tekniker eller modeller, utan helt enkelt på att slumpen har en stor betydelse för vad som händer i människors liv. Rent anekdotiskt kan vi också reflektera över de större livsförändringar som vi har upplevt. Hur väl skulle dessa ha kunnat förutses?
       Resultatet från detta forskningsprojekt borde intressera varje politiker och annan beslutsfattare som använder eller överväger att använda AI-teknik för prediktion inom exempelvis kriminalvård och skyddsvård för barn och utsatta familjer eller andra sociala verksamheter. 

Kan coronaimmunitet bli framtidens yttersta klassmarkör?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200425

I måndags (20/4) nåddes vi av den fantastiska nyheten att forskare vid Karolinska har skapat ett antikroppstest som ska visa om en person har antikroppar mot coronaviruset och därmed uppnått immunitet. 
      Testet är inte hundraprocentigt, men särskilt viktigt är att testresultatet inte kan vara falskt positivt. Med andra ord, testet kan inte påvisa antikroppar om man inte varit smittad av viruset.
       Den initiala tanken är naturligtvis att många kan testas, många kan dra en lättnadens suck och många kan återgå till normalare livsformer.
       Därefter måste vi ställa oss frågan: Vad betyder det att vara immun i en pågående pandemi? Journalisten Sarah Zhang har för The Atlantic (200416) intervjuat historiker i USA om en av 1800-talets värsta epidemier, gula febern.
       Särskilt drabbat var USA:s sydstater, särskilt kring Mississippideltat och New Orleans. Här blev människors immunitet en biljett till samhället. Utan immunitet mot gula febern var det svårt att exempelvis finna bostad, arbete, banklån och att kunna gifta sig. 
       Det gick så långt att New Orleans motsvarighet till Folkhälsomyndigheten proklamerade att värdet av immunitet var värt risken att ha gula febern. Det blev särskilt märkbart inom slaveriet. Värdet av en slav med immunitet 25 procent högre än slavar utan immunitet.
       Det gick så långt att människor utsatte sig medvetet för smitta för att uppnå det privilegium immunitet innebar. Men inte vilka som helst, utan främst immigranter, fattiga, arbetslösa; de mest utsatta. 

Hur känns en coronaimmun person igen? Inte alls, om vi inte ger denne ett kännetecken. I Storbritannien föreslås att särskilda immunitetscertifikat ska delas ut när det finns tillförlitliga tester. I Tyskland liksom i USA talar man om immunitetspass som ska möjliggöra att immuna människor kan återgå till arbetet.
       I en tid av stängda gränser och högst begränsad mobilitet kommer immunitet att vara mycket värt, eftersom det inte finns något skäl att begränsa immuna människors rörlighet.
       Kommer immunitet mot corona att bli så mycket värt att människor medvetet riskerar att bli sjuka i covid-19 för att uppnå privilegier? För att kunna röra sig fritt inom och mellan länder? Vissa arbetsgivare kanske kräver immunitetsgaranti för anställning? Vill en coronaimmun dejta ickeimmuna? Unga, friska människor kanske kommer att vilja ta risken.
       Dagens prekariat, de människor som har extremt osäkra anställningar, timlönare och andra grupper av människor utan ekonomiskt skyddsnät och buffertar är emellertid särskilt utsatta. De kan i värsta fall tvingas hamna i valsituationer ingen människa borde kunna hamna i.
       Sensmoralen är att vi måste se bortom glädjen över bra immunitetstester och överväga hur vi ska forma de sociala relationerna i ett samhälle med många immuna och många ickeimmuna mot coronaviruset.
       Blir coronaimmunitet framtidens yttersta klassmarkör?

Boktips i tider av isolering och ekonomisk depression

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200409

Så här i coronatider, när vi ska upprätthålla fysisk distans till andra människor och vistas i hemmet så mycket som möjligt, tipsas det om filmer, teveserier och litteratur för att lindra i isoleringen.
       När det är kris i tillvaron kan man å ena sidan föredra litteratur som positiv eskapism, det vill säga litteratur som gestaltar och förflyttar oss mentalt till en positiv, trösterik tillvaro. Å andra sidan kan man vilja läsa böcker som korrelerar med den situation man befinner sig i, det vill säga litteratur som kan fördjupa förståelsen av den egna situationen.
        Om du tillhör den förstnämnda kategorin kan du sluta läsa nu. Om du tillhör den andra kategorin har jag två boktips. Det första om isolering, det andra om ekonomisk depression.

Marlen Haushofer skrev Väggen 1968. Huvudpersonen är en namnlös kvinna som reser till en jaktstuga någonstans i alperna (tror jag) för att träffa släktingar. Dessa släktningar försvinner redan första dagen och när kvinnan ger sig ut för att leta efter dem, finner hon sig innesluten av en osynlig vägg.
        De enda levande varelserna innanför väggen är en hund, en katt och en ko. I sin ensamhet för hon anteckningar om sitt isolerade leverne. Det är avskalat, lätt klaustrofobiskt berättat om hur en människa försöker upprätthålla en förnuftig tillvaro i en irrationell situation.
        Till sist, efter några år, dyker för första gången en människa upp. Hur hanterar kvinnan en sådan situation? Hint: saker eskalerar.
        Hans Fallada skrev Hur ska det gå för Pinnebergs? 1932. Det är mellankrigstid, arbetslöshet och hyperinflation i Berlin. Johannes Pinneberg och hans fru Lämmschen är unga och försöker skapa sig en gemensam tillvaro i ett relativt kaos.
        Det går upp och ner för paret. Till slut rämnar Pinnebergs värld; han förlorar jobbet, såväl samhällets och hans egen depression fångar och förlamar honom.
        Boken är också en lysande påminnelse om vissa grundförutsättningar för högerextremism, främlingsfientlighet och, i detta fallet, en grogrund för att nazismens politik skulle växa sig stark.

Bägge böckerna låter oss fördjupa oss i coronavirusets möjliga konsekvenser och risker. Det är uppenbart att vi måste slopa begreppet ”social distansering” och snarare tala om fysisk eller spatial distansering. Vi måste fortsätta vara sociala med den teknik vi har; telefonen, mejlen, videomöten, sociala medier. Det är lär oss Marlene Haushofer i Väggen.
        Vi måste vara aktsamma om den ekonomiska utvecklingen så att inte barbariet växer fram, där syndabockar får klä skott (i värsta fall bokstavligen) för samhällsutvecklingen och antidemokratiska rörelser växer fram. Det lär oss Hans Fallada i Hur ska det gå för Pinnebergs?.

Vilka beslut under krisen formar framtidens samhälle?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200403

Även om den allra största delen av våra ansträngningar i dag fokuserar på att minska smittspridning och skapa förutsättningar för vård av insjuknade, kommer en tid efter coronaviruset och covid-19-infektioner.
       Simon Mair är forskare inom ämnet ekologisk ekonomi. Hans tes är att olika politiska beslut som fattas i tider av naturkatastrofer eller ekologiska omvälvningar, genererar olika konsekvenser för samhället. Såväl global uppvärmning som coronavirus är i grunden naturliga processer till vilka vi måste fatta politiska beslut för att begränsa dem.
        I en essä i tidskriften The Conversation (30/3) formulerar Simon Mair fyra framtidsscenarier som beskriver tänkbara samhällen efter corona, där olikheterna mellan scenarierna beror på vilka beslut som fattas under coronakrisen.

Det första scenariot kallar Mair statskapitalism. Det är den akuta, omedelbara responsen på coronavirusets utbredning vi ser i dag. Det är de stora ekonomiska paketen som med stora belopp avser att stödja vårdsektorn, stora och små företag samt anställda. Verksamheter ska kunna undvika konkurs och människor ska kunna överleva ekonomiskt om de blir av med sina arbeten. Detta scenarion uppträder dock enbart på kort sikt, som akut situation.
        Det andra scenariot kallar han barbarism. Det är ett samhälle som inte kan eller vill skapa akuta, statliga stöd till vården, företag och medborgare. Ett samhälle där staten saknar kreditmöjligheter eller menar att marknader ska vara självreglerande även vid pandemier. Människor saknar likvida medel, vårdens resurser krymper, människor dör och ett grymt kaos växer, med upplopp och plundring. 
        Det tredje scenariot kallar han statssocialism. Det innebär exempelvis nationalisering av sjukhus (som vi ser exempel på i Spanien och Irland) och andra samhällsviktiga verksamheter. Staten tar ansvar för de delarna av ekonomin som är essentiella för medborgarnas livsvillkor – mat, energi, bostäder, vård, omsorg, utbildning etc. I detta scenario inkluderar Mair basinkomst, alltså en allmän inkomst som är oberoende av marknadens värdering av arbete.
        Det fjärde och sista scenariot kallar han ömsesidigt stöd. Det är småskaliga sociala grupperingar, små gemenskaper som organiserar stöd och omsorg. Vi har sett embryon till sådana gemenskaper i form av grannskapsstöd och stödgrupper på Facebook, där medborgare hjälper varandra under coronapandemin med att handla mat, mediciner och andra förnödenheter.

Dessa scenarier är inte skarpt åtskilda, utan kan såväl samverka, som byta av varandra. Statssocialism kan exempelvis bli en effekt av att de resurser som statskapitalism kräver helt enkelt tar slut, därför att pandemin blir för långvarig. Ömsesidigt stöd kan exempelvis vara ett sätt att motverka barbarism eller utgöra en form av stöd till statssocialism.
        Såväl Folkhälsomyndigheten som regering och riksdag torde ha dessa och andra liknande scenarier i åtanke när det formulerar rekommendationer och fattar politiska beslut. Alla rekommendationer och beslut som fattas i dag påverkar inte enbart de akuta situationerna, utan formar även framtidens samhälle.

Arkivister frigör forskning om coronaviruset

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200205

En användare på nätforumet Reddit under namnet Shrine klickade för några veckor sedan på en länk till en vetenskaplig artikel om coronaviruset. Det enda han fick upp på skärmen var en betalvägg som sa att artikeln skulle kosta 39,95 dollar, skriver nättidskriften Vice (200203).
        Det fick Shrine tillsammans med några andra att skapa en databas med mer än 5 000 vetenskapliga artiklar om coronaviruset som normalt finns bakom tidskriftsförlagens betalväggar. Artiklarna är hämtade från databasen Sci-Hub, som tillgängliggör mer än 78 miljoner vetenskapliga artiklar. 
       ”Detta är olagligt”, säger Shrine, ”men det är också ett moraliskt imperativ”. Nu när Världshälsoorganisationen (WHO) har deklarerat att det råder ett globalt nödläge på grund av coronaviruset, har aldrig inlåsningen av redan skattefinansierad forskning varit mer oetisk. 
        Aldrig har nödvändigheten av att forskare publicerar sina resultat under Open Access-licens accentuerats tydligare än i dag. Och aldrig har behovet av så kallade arkivister varit större. (En arkivist är en aktivist som arkiverar inlåsta vetenskapliga artiklar i öppna databaser.)
        Detta tilltag har fått några av de större vetenskapliga publicisterna att i dagarna öppna deras betalväggar för studier som relaterar till Coronaviruset. Frågan är om de hade öppnat betalväggarna utan arkivisternas förarbete.

Konsten att styra din chef – även när hen är en algoritm

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 191112

När jag erhöll min tjänst som universitetslärare för snart tre decennier sedan, fick jag av min dåvarande chef en artikel att läsa som en form av introduktion. Artikeln har rubriken Managing Your Boss, skriven av John Gabarro och John Kotter, publicerad i Harvard Business Review 1980. Den ansågs så betydelsefull att samma tidskrift beslöt att återpublicera artikeln 2005.
       Till en chefs generella uppgifter hör att ha ett övergripande ansvar för en verksamhet, att leda och fördela arbetet, att ge de underordnade rimliga förutsättningar för arbetets utförande samt att utöva kontroll över arbetets resultat.
        En sådan beskrivning av chefers uppgifter uppfattas lätt som en envägsprocess uppifrån och ner; från chef till underordnad. Gabarro och Kotter vände på denna process för att betona betydelsen av att underordnade också leder sina chefer. Den vändningen bröt med den rådande uppfattningen.
        Med olika fallstudier visade Gabaro och Kotter hur misstag i organisationer inte enbart beror på dåligt chefs- och ledarskap, utan på frånvaro av anställdas ledning av sin chef. Precis som en anställd behöver en chef i olika situationer, är varje chef beroende av sina underordnades ärlighet, tillit och samarbete.
        Som anställd vinner man på att försöka förstå sin chef och den kontext hen är chef inom, både chefens relation uppåt och nedåt i organisationen. Inte enbart den formella sidan av chefskapet, utan även chefen som människa; dennes styrkor och svagheter, inre drivkrafter och yttre press samt chefens blinda fläckar.
        I dag är diskursen som betonar chefens och ledarskapets betydelse för anställdas arbetstillfredsställelse och arbetsplatsens välmående stark. Särskilt när vi talar om stress och annan arbetsrelaterad ohälsa. Den starka betoningen på chefens roll riskerar emellertid dölja den arbetstagarroll som Gabarro och Kotter ville stärka. Men för att leda och styra sin chef, måste chefen ge utrymmet och uppmuntran att leda denne.

Ärendet för denna essä handlar om det som på engelska benämns algorithmic management. På svenska: algoritmisk ledning och styrning. Tesen är att allt fler arbetstagare kommer att ledas och styras i sitt arbete av AI-teknik i form av algoritmer som leder och fördelar arbetet samt kontrollerar resultatet av arbetets utförande.
        Vi ser redan i dag tydliga exempel på algoritmiskt chefskap. Forskarna Mareike Möhlmann och Ola Henfridsson skriver en artikel, också i Harvard Business Review (190830), om en stor studie av Uberförare och hur dessas arbete leds och styrs av algoritmer.
        Uber är en reseförmedlingstjänst som finns i de flesta större städer i hela världen, vars affärsidé är att inte äga några bilar eller ha några anställda chaufförer, utan leverera köruppdrag till frilansande förare. Dessa köruppdrag bestäms av olika algoritmer i Ubers plattform; vem som får en viss körning, priset för resan samt vilken reserutt föraren måste köra.
        I samarbete med två andra forskare, studerade Möhlmann och Henfridsson Uberchaufförer i London och New York genom att intervjua förare, observera dem under köruppdragen, analysera olika nätforum för Uberförare samt analysera mediebevakningen av Uber.

Uberförare avskyr i tre väsentliga avseenden att ledas och styras av algoritmer. Den första avskyn gäller den konstanta övervakningen. Så fort en Uberförare loggar in på Uberappen för att kunna få uppdrag, övervakas och granskas förarna in i minsta detalj. Via gps-teknik vet algoritmerna var förarna befinner sig, algoritmerna avgör vilken Uberförare som ska få ett visst köruppdrag samt vilken rutt som föraren måste ta.
        Om föraren exempelvis väljer en annan rutt än algoritmerna bestämt, kan föraren bli bestraffad och i värsta fall bannlyst som förare vid Uber. Särskilt frustrerande upplever förarna att ständigt bli utvärderade av kunderna, då utvärderingarna ligger till grund för algoritmernas val av förare till uppdragen.
        Den andra avskyn handlar om bristen på transparens. Uberappens algoritmer lär sig hela tiden allt mer om varje förare, medan förarna vet inget om algoritmerna, hur de är uppbyggda, vilka beslutskriterier som används, vilken betydelse utvärderingarna har och logiken bakom algoritmernas beslut – det vill säga rationaliteten bakom algoritmernas ledning och styrning av arbetet.
        Den tredje avskyn benämner Möhlmann och Henfridsson som dehumanisering. Förarna upplever isolering; de har inga kollegor att vara sociala med, inga sociala grupperingar att tillhöra. Förarna saknar även möjligheten att bygga upp någon form av en relation med en chef.
        Förarna kanaliserar sin frustration av att styras av algoritmer genom att bli politiska; genom att gå samman i olika forum för att diskutera sina problem och olika sätt att påverka sin situation: En form av fackförening för denna form av uppdragstagare.

Oavsett om företaget heter Uber eller något annat, formulerar Möhlmann och Henfridsson fyra förslag till företag som använder sig av algoritmiskt chefskap. Det första förslaget är att dela information om hur algoritmerna är uppbyggda, så att arbetstagarna förstår rationaliteten bakom algoritmernas beslut.
        Det andra förslaget är att välkomna återkoppling från förarna till algoritmernas utformning. Det tredje förslaget är att bygga in mänskliga kontakter i förarnas arbetssituation, så att algoritmen inte är den enda kontaktytan.
        Det fjärde förslaget är att skapa tillit till företaget i form av förmåner som normalt tillkommer anställda; exempelvis sjuk- och föräldraförsäkring.

Det finns god anledning att applicera Gabarro och Kotters studier från 80-talet på arbetsplatser med algoritmiskt chefskap. Vad Uberförarna saknar är möjligheten att leda och styra sin chef, eftersom algoritmerna inte är kommunikativa eller påverkbara.
        Vad algoritmerna i sin chefsroll går miste om är viktig information från förarna som kan förbättra algoritmernas olika beslut och hur förarnas kommunikation och relation till sina chefer ska kunna utvecklas.

Jämlika utsläpp - en möjlig framtidsväg

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190921

Ett intressant kunskapsområde som behandlar klimatfrågor är miljöetik. Olle Torpman är lektor i filosofi vid Stockholms universitet och knuten till Institutet för framtidsstudier och har specialiserat sig på moralfilosofiska frågor inom klimatområdet. 
       Om naturvetenskaperna beskriver klimatet och gör vissa prognoser, är det moralfilosofins uppgift att formulera vilka åtgärder som bör företas, samt hur dessa åtgärder kan rättfärdigas moraliskt. 
        I sin senaste artikel i tidskriften Ethical Theory and Moral Practice (2019) undersöker Torpman om Emission Egalitarianism är en moraliskt och praktiskt försvarbar metod för att begränsa koldioxidutsläpp. Emission Egalitarianism betyder ungefär jämlika utsläpp (av koldioxid), eller egalitära emissioner.
        Utgångspunkten är att atmosfären har en begränsad förmåga att absorbera koldioxid och att denna absorptionsförmåga bör ses som en kollektiv resurs – som vi i dagsläget överskrider med råge. 
        Ett sätt att nå en jämvikt mellan människors utsläpp av koldioxid och atmosfärens absorptionsförmåga är att varje människa ges rätten att släppa ut enbart så mycket koldioxid som utgör denna människas andel av vad atmosfären klarar av att absorbera. Den totala mängden koldioxid som atmosfären klarar av dividerat med antalet människor på jorden ger varje människa en koldioxidandel.

Diskussionen kring egalitära emissioner är inte ny. Det finns ett flertal argument mot denna åtgärd, argument som Torpman redovisar och argumenterar mot på ett synnerligen läsvärt sätt. 
        Det har argumenterats från ett libertariansk perspektiv att någon form av privatägande av atmosfären är omöjligt, men Torpman menar att det inte handlar om att äga en andel av atmosfären, utan skapa ett rättvist utnyttjande av en resurs.
        Från ett utilitaristiskt perspektiv anförs att det vore bättre med en ojämlik fördelning av utsläpp, eftersom olika delar av världen helt enkelt är olika, har olika förutsättningar, har olika behov. Torpman menar att det är inget som hindrar att människor handlar med sina utsläppsrätter, så länge inte atmosfärens kapacitet överskrids.
        Torpman lägger också vikt vid ett rättviseetiskt perspektiv. Han menar att ett system med egalitära emissioner klarar det kantianska testet, det vill säga Kants moraliska imperativ: att alltid handla på ett sätt som kan upphöjas till en allmän lag. 

Är egalitära emissioner praktiskt genomförbart? Ja, svarar Torpman. Även om det kan vara svårt att beräkna atmosfärens kapacitet att ta upp koldioxid, beroende på skogars och sjöars upptagningsförmåga samt befolkningsmängdens variation, kan och bör det göras. Vilken metod vi än väljer för att reducera globala koldioxidutsläpp måste hantera liknande problem.
        Kommer egalitära emissioner att accepteras även av rika länder med stora utsläpp per capita, där ekonomisk tillväxt är beroende av utsläpp? Torpman menar att detta skulle sätta fart på teknikutveckling och annan utveckling för att minska utsläppen. Dessutom kan man köpa och sälja utsläppsrätter också mellan nationer. 
        Vad Torpman inte belyser i sin artikel om egalitära emissioner är den kontrollapparat av individers handlingar som genererar koldioxidutsläpp. En sak är att beräkna hur många kilo koldioxid varje individ får släppa ut. En helt annan sak är att övervaka och kontrollera individers utsläpp.
        Därmed måste vi även i klimatfrågan väga integritetsskydd mot övervakning och kontroll.

Ansiktet som GDPR:s moraliska grund

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190831

I början av året kunde vi läsa om Skellefteå kommuns pilotförsök med ansiktsigenkänning på en gymnasieskola. Med syftet att öka effektiviteten i den närvaronotering som lärare är skyldiga att göra, infördes kameror som automatiskt identifierade elever när de gick in i ett klassrum.
         Det var frivilligt för eleverna att delta i pilotförsöket och man inhämtade samtycke från både elever och deras föräldrar. Därmed ansåg kommunen ha uppfyllt kraven som den integritetslag som populärt benämns GDPR kräver.
         Efter det mediala genomslaget, inledde Datainspektionen ett tillsynsärende för att undersöka om ansiktsigenkänning för närvaroregistrering är förenligt med GDPR. Resultatet av tillsynen publicerades nyligen (190820): Detta pilotförsök bryter mot GDPR i tre avseenden och kommunen tilldöms en sanktionsavgift om 200 000 kr.
         För det första menar Datainspektionen att ansiktsigenkänning är en personuppgiftsbehandling som är integritetskränkande och innehåller fler personuppgifter än vad som är nödvändigt för närvarokontroll.
         För det andra är biometriska personuppgifter (såsom ansiktsbilder, fingeravtryck etc) känsliga personuppgifter, som kräver ett giltigt undantag för att behandla sådana. Något sådant undantag har inte kommunen.
         För det tredje har kommunen inte gjort en tillräcklig konsekvensbedömning av denna form av teknikstödd närvarokontroll.
         Att kommunen har inhämtat samtycke från elever och målsmän räcker inte för att ha en laglig grund för denna form av närvaroregistrering, eftersom eleverna står i beroendeställning till skolan med avseende på betygsättning, studiemedel, utbildning med mera.

Detta är ett utmärkt exempel på att GDPR inte enbart handlar om lagrum och paragrafer som måste efterlevas, utan om att integritetslagstiftning i väsentlig utsträckning bygger på moralfilosofisk grund.
         Med stöd i Emmanuel Levinas moralfilosofi har Zygmunt Bauman undersökt ansiktets betydelse för moralen, särskilt i boken Postmodern etik. Grunden för människans moral, menar Bauman, är Den Andre, medmänniskan.
         Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov. Men den Andre avgör inte vilket ansvar jag bör ta. Jag avgör ensam ansvaret. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet. Ansiktet är en auktoritet, menar Bauman.

Med ansiktsigenkänning som tekniskt medel för närvaroregistrering som exempel, framstår det som extra tydligt att GDPR bygger på moralfilosofisk grund. Med eleven som Den Andre, är det elevens ansikte som kommunen ska känna ansvar inför.
         Inte, som kommunen har argumenterat, inför skolans effektivitetsvinst när det gäller att notera närvaro, med hänvisning till förvaltningslagens krav på effektivitet i offentlig verksamhet.
         Integritetslagar som GDPR existerar därför att moralfilosofiska avgöranden är svåra. Och de är svåra därför att vi tränar alldeles för lite på sådana.

Akademiker kunde gott och väl minska sitt flygande

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190826

Av Sveriges cirka 50 högskolor och universitet har 36 anslutit sig till Klimatramverket. Det är en frivillig sammanslutning som syftar till att implementera klimatstrategier för att minska klimatpåverkan från främst koldioxid i atmosfären. Initiativet kommer från lärosätena själva.
       Lärosätena ska dels genom forskning, utbildning och samverkan bidra med kunskap om klimatpåverkan och hur denna kan reduceras, dels själva reducera sin klimatpåverkan. Tretton områden preciseras: Mat/servering, pendlingsresor, energianvändning i byggnader, avfallshantering, upphandling av varor och tjänster med mera.
        Liksom tjänsteresor. För högskolor och universitet är flygresor, särskilt långa flygresor, den största källan till utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.
        Samtidigt är detta det område lärosätena ser som den främsta utmaningen att hantera, eftersom ”minskat resande kan stå i konflikt med internationell meritering för forskare, och eftersom sektorn arbetar aktivt för att öka internationalisering och samverkan” (Klimatramverket – vägledning, 2019).

Frågan är hur stor den utmaningen är. Vad vet vi från forskning om flygresandets betydelse för forskares meritering? Inte mycket, enligt en forskarkvartett vid British Columbia, som har publicerat en studie i tidskriften Journal of Cleaner Production (2019). De menar att det inte finns någon vetenskaplig studie som utvärderar flygresandets betydelse för akademisk framgång.
        Denna kvartett har studerat mer än 700 akademiker som reser i tjänsten för att utröna vilken betydelse flygresandet har för deras karriärer. Forskarna finner att ju längre tid akademiker har varit verksamma, desto mer flyger de. Vilket inte låter så märkligt.
        Däremot finner forskarna ingen relation alls mellan mängden flygresor och akademikernas produktivitet (som mäts i vetenskapliga publiceringar). Antalet flygresor till konferenser och liknande sammankomster betyder inget för deras forskningsmeritering.
        I artikelns slutsatser framhålls bland annat att akademiker gott och väl kan minska sitt flygande utan att behöva göra några karriärmässiga uppoffringar och därmed kan de utgöra förebilder i samhället.

Utifrån denna studie borde inte de svenska lärosätena i Klimatramverket uppfatta så stor konflikt mellan att reducera flygandet och forskares meritering.
        Det går alldeles utmärkt att skapa incitament – som exempelvis krav på CO2-redovisning, kräva explicita motiveringar av flygresor och/eller interna flygskatter etc – för att minska lärosätenas klimatavtryck.
        Som en avslutande påminnelse: En av historiens mest kända filosofer, Immanuel Kant, lämnade aldrig Königsberg. Och hans karriär var ju lysande.

Med Chernobyl ser vi igenom glittret

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190621

Månlandningen för femtio år sedan utgör en milstolpe i den teknikoptimistiska eran. Allt sedan idépaketet om det moderna projektet formulerades har utvecklingsoptimismen existerat som den allra mest centrala idén. Till varje problemsituation – vare sig den är av social, moralisk, politisk eller miljömässig karaktär – sätter människan sin tillit till ny teknik eller utveckling av befintlig teknik.
        När detta skrivs har jag sett fyra avsnitt av teveserien Chernobyl. Ingen teveserie har nått så hög ranking av tittarna på filmdatabasen IMDB. 9,7 av 10. Inte ens Game of Thrones når dit, trots den enorma mediala haussen. Lysande skådespeleri av Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson med flera. Och glimrande regi av Johan Renck, förr känd som Stakka Bo, som inledde sin karriär som musikvideoproducent.
        Chernobyl handlar alltså om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Ukraina, 1986. I Sverige fick vi lära oss en måttenhet vi inte tidigare behövt i praktiken. Becquerel. Ett mått på radioaktivt sönderfall. Det uppmättes i svamp, bär, kött från vilda djur. Särskilt östra Sverige var drabbat, särskilt Gävletrakten.
        Det var länge sedan en teveserie har skrämt mig så infernaliskt som Chernobyl. På allvar, alltså. Jag känner ren skräck. Den enda teveserie som kommer i närheten av genererad rädsla är Twin Peaks, men av helt andra skäl. Förutom att Chernobyl är magnifik i visualiseringen av olyckan – elden, ljuset, dammet, nedfallande partiklar – är den magnifik i gestaltningen av den sovjetiska politiska eran.

Det är främst fyra saker i serien som skrämmer livet ur mig. Jag ska försöka gestalta dessa med begreppen known knowns, unknown knowns, known unknowns och unknown unknowns. På svenska: det vi vet att vi vet, det vi inte vet att vi vet, det vi vet att vi inte vet och det vi inte vet att vi inte vet.
        Vad man i serien Chernobyl visste att man visste, var hur kärnkraftverket fungerade, att det fanns säkerhetssystem, att ett haveri och explosion inte kunde inträffa. Detta är särskilt snyggt gestaltat i det krismöte där president Gorbatjov och övriga staben informeras om vad som hänt, vilka följder som rimligen kommer att uppstå och vilka åtgärder som måste vidtas. Det som skrämmer mig är att den politiska ledningen vidhöll positionen known knowns inför omvärlden, i stället för att erkänna och informera omvärlden om att det som de visste inte kunde hända hade hänt.
        Vad man inte visste att man visste, var hur människor påverkas och ser ut efter att ha utsatts för extremt höga doser av radioaktiv strålning. Hur de dör. Hur de plågas innan döden. I teorin visste man. I Chernobyl får vi se dem. Det som skrämmer mig allra mest är att man inte hade någon beredskap för dödshjälp. När smärtorna är så enorma att inte ens stora morfinmängder lindrar, och utgången är hundraprocentig död, måste vi kunna erbjuda hjälp att dö innan de värsta plågorna.
        Vad man visste att man inte visste gestaltas i den scen där invånarna – främst kvinnor och barn – i det närmsta samhället går ut för att beskåda infernot. Ljussättningen är magnifik. Sotflagor singlar ned från skyn, landar på kläder, ansikten. Vad befolkningen inte visste, var att det som föll var radioaktivt och livsfarligt. Det visste den politiska ledningen, men såg inga skäl att hålla befolkningen utbildad. Det som skrämmer mig här är den totalitära idén om att medvetet hålla människor i okunskap.
        Vad som i Chernobyl kan tolkas som något man inte visste att man inte visste, är det som skrämmer mig allra mest. Flera gånger i varje avsnitt ställs den centrala frågan till kärnfysiker, ingenjörer, operatörer: Hur är det möjligt att ett kärnkraftverk av den typ som fanns i Tjernobyl kunde explodera? Svaret: Det vet vi inte. Det ska inte vara möjligt.

Det finns en odelbar symbios mellan kärnkraft för att utvinna energi för elektricitet och kärnkraft för att utvinna energi för explosion. När Robert Oppenheimer, som ledde Manhattanprojektet med syftet att konstruera atombomben, bevittnade den första stora provsprängningen 1945, tänkte han på ett citat från den hinduiska texten Bhagavadgita. Detta citat återger Oppenheimer i en intervju från 1965 och kan ses på YouTube.

”We knew the world would not be the same. A few people laughed... A few people cried... Most people were silent. I remembered the line from the Hindu scripture the Bhagavad Gita; Vishnu is trying to persuade the prince that he should do his duty, and to impress him takes on his multi-armed form, and says, ’Now I am become death, the destroyer of worlds’. I suppose we all thought that, one way or another.”

Såväl kärnkraft som atombomben är uttryck för teknikoptimism. Fysikern Freeman Dyson, som också deltog i utvecklingen av atombomben, har sagt att han kände ”glittret från atombomben”. Oemotståndligt. Åtminstone för en vetenskapsman. Att släppa lös energin i atombomben, att se sprängkraften i verkligheten – det ger människor en illusion av oändlig makt.
        Detta är vad som sker när teknikoptimism kompletteras med vad jag kallar teknikarrogans. Arrogansen består i att teknikoptimisten vägrar se några andra lösningar på olika samhällsproblem än utveckling av ny teknik. Samt att de problem som den nya tekniken genererar enbart kan lösas med ny teknik.
        Glittret lyser som en aura runt teknikoptimister – de som vet att de vet, de som har internaliserat known knowns som enda kunskapskategori. För oss som är också har de tre övriga kunskapskategorierna internaliserade gäller att tränga igenom glittret och så frön av tvivel.
        Den ultimata, teknikskeptiska frågan teveserien Chernobyl ställer är: Vad är det vi i dag inte vet att vi inte vet om kärnkraft? Kommer vi en dag i framtiden att ställa oss frågan: Hur kan detta inträffa? Och inte har något annat svar än det som ges i Chernobyl: Det vet vi inte. Det ska inte vara möjligt.

Knuffar för klimatet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190219

CBS Wire är en digital tidskrift som ges ut av Copenhagen Business School (CBS). Nyligen (29/1) publicerades en intervju med Louise Thomsen, chef för denna handelshögskolas avdelning för hållbarhetsfrågor, med anledning av en ny policy för flygresor.
       Policyn har en karaktär av nudging, där man inte försöker reglera verksamhetens flygresor, utan försöker knuffa personalen att göra val som minskar flygandet.
        Policyns rekommendationer, eller knuffar om man så vill, är att när forskare planerar konferenser, seminarier, workshops och liknande bör man överväga om inte videoteknik kan användas för att reducera flygande.
        Rekommendationerna syftar inte till att hindra forskare att flyga, utan att få dem att reflektera över värdet av att delta i en viss konferens eller annat forskningsevenemang – och ställa det värdet mot det koldioxidutsläpp som flygresan innebär.
       ”Vi måste flyga för att göra vårt jobb”, skulle somliga forskare kunna hävda. Thomsen vill utmana den föreställningen, åtminstone genom att tvinga forskare att ställa sig frågan om varje enskild flygresa är nödvändig för arbetets genomförande.
        Thomsen menar att en betydande organisation som CBS bör även mäta och bokföra organisationens koldioxidutsläpp. I dag finns webbplatser där man enkelt kan räkna ut flygresors koldioxidutsläpp på individnivå.
        Det här är rätt väg att gå. I väntan på att regleringar införs på nationell eller övernationell nivå och för att undvika flygskammande på individnivå, borde stora organisationer, särskilt offentliga, gå i bräschen för att visa hur man arbetar med flygreduktion.
        Myndigheter, landsting, kommuner, universitet och stora företag bör parallellt med sina offentliga ekonomiska balansräkningar också visa sina balansräkningar på klimatområdet.
        Med en sådan öppenhet blir det möjligt för medarbetare, liksom journalister och medborgare, att ifrågasätta nyttan med alla flygresor.
        Och därmed måste varje organisation argumentera för att nyttan med varje flygresa överskrider miljökostnaden för koldioxidutsläppen.