Kärleken till bloggarna

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050701

Bloggosfären har befolkats av några olika typer. Spårhundar; sådana som nosar upp kuriöst, udda och ofta intressant material på nätet. Urtyp: Erik Stattin. Ideologer; sådana som inte tycker att de vanliga mediernas debattutrymmer räcker till för sin tankesmedjas verksamhet. Urtyp: Johan Norberg.
     Tidigare i år har vi sett åtminstone två nya typer. Journalistdagböcker är den ena; sådana som skriver om allt det personliga och privata som inte tidningen vill trycka. Urtyp: Linda Skugge.
     Politikerbloggar är den andra; sådana som varje parti, särskilt dess ungdomsförbund, bara måste ha, tycks det. Urtyp: vilken som helst, ingen sticker ut.
     Senaste veckorna har två nya typer tillkommit. Mille Milnert vid Linköpings universitet är Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syftet med bloggen är, anger han, att han genom den ”ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter”.
     Inte så mycket bloggande för Mille hittills, dock. En kortis om nya högskoleproppen och två svar på frågor från studenter. Kan verkligen en rektor blogga om annat än trivia? Knappast. Därtill är uppdraget alltför politiskt, i ordets mest allmänna mening.
     Den andra typen som vi nyss fått se i bloggosfären är den skönlitteräre författaren. Sigge Eklund, aktuell med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa, som fullständigt förbehållslöst förklarar sin kärlek till bloggandet.
     Om bloggandets stilistik skriver han: ”Jag är så lycklig över att behöva slippa skriva bra. Jag kände ju hur jag tog skada av det. För det var som om ju bättre jag blev desto större avstånd blev det mellan mig och innehållet. Jag var till slut så bra på att kontrollera språket att jag kunde styra det vart man vill. Jag vill inte styra längre. Jag vill bli styrd istället. Av innehållet.”
     Om bloggens snabbhet skriver han: ”I bloggen skriver jag äntligen i realtid. Redan idag kan jag denna första dag konstatera att den kommer att få enorm betydelse för mig. Jag kan till och med tänka saker som: Varför överhuvudtaget skriva romaner? Jag har ju aldrig skrivit romaner för att jag vill skriva romaner. Jag skriver ju för att jag behöver få ständigt utlopp för nåt och det kan jag ju få lika bra här.”
     Om kärleken till bloggarna skriver han: ”En sak jag tänkt på, när jag nu läser bloggarna: Jag konstaterar att jag aldrig tyckt illa om en blogg. Aldrig. Jag menar det. Och detta är ju jävligt intressant. Kanske är det så, ändå, att man inte kan ogilla någon, om man lär känna den, på riktigt, som man ju gör via bloggarna.”
     Sigge definierar bloggen som ingen annan.