Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111129
Inom musikvärlden har remix länge varit en metod för att skapa ny musik. En form av remix är att ta musikslingor från olika låtar och kombinera dem så att en ny låt skapas. Ny låt? Det är ju redan existerande musikslingor som används. Jo, nytt, om man med nytt avser resultatet i sin helhet, och inte dess delar.
Är denna metod tillämplig inom andra konstformer, som exempelvis litteratur? I en essä i tidskriften The Chronicle of Higher Education (110911) driver Kenneth Goldsmith, som undervisar i skrivande vid University of Pennsylvania, en sådan tes. Han har under flera år undervisat i en kurs som heter ”Uncreative Writing”, det vill säga hur man skriver icke-kreativt.
Under kursen belönas studenterna i sitt skrivande när de använder andras texter eller delar av texter i nya sammanhang, för att skapa nya verk. De får kritik för varje försök att vara originella och unika i sitt skrivande. Det låter som upp och nervända världen. Varför uppmuntra till det allra mest tabubelagda?
Utgångspunkten är internet. På internet finns ett överflöd av text, och det kommer en tidpunkt när all text som någonsin producerats finns tillgänglig på skärmen framför dig. Frågan är om vi i vår produktion av texter ska agera såsom internet finns – eller, som är så vanligt, agera som om internet inte finns.
Om all producerad text av historiens mer eller mindre originella genier finns tillgänglig, kanske internetålderns genialitet inte består i att skapa ännu mer originell, unik text, utan att använda existerande text på ett kreativt sätt.
Goldsmith använder termen ”unoriginal genius” som beteckning på författare som samplar eller rekombinerar text. En sådan författares genialitet består i att använda och återanvända text på ett sätt som skapar ett kvalificerat verk. Icke-originaliteten består i att all text som används redan är producerad av någon annan.
Sådant författande innebär inte nödvändigtvis kvalitetsförluster, utan förutsätter ett annat sätt att mäta kvalitet än den förhärskande originaliteten som måttstock. Ett rekombinerat verks kvalitet består i författarens urval av ord och texter. Därmed är den rekombinerande författaren högst närvarande i verket; det är enbart en annan form av att uttrycka sig.
Analogin med datorprogrammeraren är inte långt borta. Dagens objektorienterade programmering bygger i hög grad på att programmerare återanvänder färdig programkod från olika kodbibliotek, i stället för att skapa ny kod för varje funktion. Skickligheten ligger i kombineringen av existerande kod.
Och därmed infinner sig kritiken. Är den rekombinerande författaren enbart en programmerare av text? På snärtig engelska brukar sämre författares verksamhet omtalas som ”typing, not writing” – att klicka fram bokstäver och ord på ett tangentbord är inte samma sak som att skapa kvalificerad text.
Goldsmiths essä är en tankeställare som utmanar vår föreställning om såväl författande som verk.
tisdag, november 29, 2011
torsdag, november 10, 2011
Litteraturutredningens postdigitala insikt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111110
I våras uppmärksammade jag här på sidan (28/3) direktivet till utredningen Litteraturens ställning (Dir 2011:24). Nu har litteraturutredningen presenterats, med föredömligt snabbhet (Ku 2011:04).
Här föreslås stödåtgärder för regional och lokal samverkan för att främja läsandet och stöd till förlag att kunna ge ut kvalitetslitteratur från förlagens backlist, det vill säga böcker vars upplaga är slut och inte kommer att tryckas på nytt.
Det intressantaste förslaget är dock stöd till litterära evenemang i bokhandeln, för att främja intresset för läsning och för kvalitetslitteratur. I en tid när internetbokhandlar säljer böcker till ett pris som är runt 30 procent lägre än fysiska bokhandlare, till på köpet med hemleverans, måste bokhandlarna skapa ett mervärde som överskrider själva bokinköpet. Annars dör de sotdöden.
Litteraturutredningens förslag är ett uttryck för den postdigitala insikten. Den postdigitala insikten är att internet måste ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt fler kulturprodukter eller -tjänster är totalt tillgängliga på internet inträder insikten om behovet av aktualiserade gemenskaper.
Om bokhandlare i en initial fas ges kulturstöd för att skapa gemenskaper kring litteratur och läsning, kan de skapa den utvecklade roll de måste ha, utöver att enbart försälja bokexemplar i konkurrens med de ständigt billigare nätbokhandlarna.
Om detta vore en ljudtidning skulle en rungande applåd fylla rummet.
I våras uppmärksammade jag här på sidan (28/3) direktivet till utredningen Litteraturens ställning (Dir 2011:24). Nu har litteraturutredningen presenterats, med föredömligt snabbhet (Ku 2011:04).
Här föreslås stödåtgärder för regional och lokal samverkan för att främja läsandet och stöd till förlag att kunna ge ut kvalitetslitteratur från förlagens backlist, det vill säga böcker vars upplaga är slut och inte kommer att tryckas på nytt.
Det intressantaste förslaget är dock stöd till litterära evenemang i bokhandeln, för att främja intresset för läsning och för kvalitetslitteratur. I en tid när internetbokhandlar säljer böcker till ett pris som är runt 30 procent lägre än fysiska bokhandlare, till på köpet med hemleverans, måste bokhandlarna skapa ett mervärde som överskrider själva bokinköpet. Annars dör de sotdöden.
Litteraturutredningens förslag är ett uttryck för den postdigitala insikten. Den postdigitala insikten är att internet måste ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt fler kulturprodukter eller -tjänster är totalt tillgängliga på internet inträder insikten om behovet av aktualiserade gemenskaper.
Om bokhandlare i en initial fas ges kulturstöd för att skapa gemenskaper kring litteratur och läsning, kan de skapa den utvecklade roll de måste ha, utöver att enbart försälja bokexemplar i konkurrens med de ständigt billigare nätbokhandlarna.
Om detta vore en ljudtidning skulle en rungande applåd fylla rummet.
tisdag, november 01, 2011
Böcker äger rum
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111101
Leta dig fram till svenska Wikipedia. Ange ett sökord kring ett ämne som intresserar dig, exempelvis ”bok”. Alldeles bortsett från att du där kan läsa hur UNESCO definierar en bok – "en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor" – kan du också klicka på länken i vänsterspalten som heter ”Skapa en bok”. Lägg där till Wikipedias text om sökordet ”bok”.
Ange sedan sökordet ”bibliotek” i Wikipedia. Klicka sedan på länken ”Lägg till den här sidan i boken”. Därefter kan du gå vidare via länken ”Visa bok” och sedan ge boken en titel. Varför inte ”Boken och biblioteket”? Till sist kan du välja om du vill ladda hem din bok som pdf-dokument eller beställa den som en utskriven bok från ett print-on-demandtryckeri.
Så har naturligtvis inte samtidshistorikern Rasmus Fleischer gjort för att skapa sitt senaste dubbelverk Boken och Biblioteket (Ink förlag). Däremot illustrerar Wikipedias bokskapartjänst flera av Fleischers hyperintressanta analyser och poänger kring boken och biblioteket i en tid av digital transformation. Och i en postdigital tid, som är Fleischers favoritbegrepp, utvecklat i hans förra bok Det postdigitala manifestet (Ink förlag, 2009).
Bokens allra första mening är ”Detta är utan tvivel en bok”. Det är möjligt att fastslå med ett flertal argument. Materiellt sett känner vi igen den som en bok (pärmar, rygg, boksidor). Immateriellt känner vi också igen den som en bok (den har ett ISBN-nummer, en angiven författare och utgivare). Så långt är allt enkelt och inget skäl att skriva en bok om boken.
När den digitala transformationen förändrar boken och läsandet såväl kvalitativt som kvantitativt finns det emellertid all anledning för Fleischer att skriva om denna utveckling – och för oss att läsa om den. Fleischer skriver nämligen ytterst initierat, infallsrikt och tillgängligt.
Vem kunde ana att 2002 års subventionering av böcker genom en sänkt bokmoms spelar en huvudroll i dramat vi ännu inte ser slutet på: Hur ska vi definiera en bok? Ett skäl att ställa den frågan är vilka produkter som ska ges 6 procent moms respektive 25 procent moms. Ett annat är att om de kulturpolitiska åtgärder riktade mot böcker ska träffa rätt, måste vi veta vad en bok är. Den materiella, mångfaldigade och registrerade boken är dock fortfarande förebildlig för andra bokwannabees.
E-boken är en produkt som aspirerar på att kallas bok. Men då måste vi först bestämma oss för vad en e-bok är. Det, menar Fleischer, är vi inte i närheten av. Logiskt sett borde en e-bok räknas som en bok när den är en andrahandspublikation av en utgiven, materiell bok. Men inte. E-boken medges inte den lägre momssatsen, eftersom vi inte ännu har lyckats särskilja e-boken från andra digitala texter. Är varje pdf-dokument en e-bok? Är varje blogg en e-bok? Är varje Facebooksida en e-bok?
Ljudboken är ett annat exempel. Här häpnar man över att enbart ljudböcker som läses in på ett speciellt sätt räknas som böcker, det vill säga förlänas den lägre momssatsen. En ljudbok måste vara förlagsutgiven och i viss utsträckning dramatiserad vid inläsningen. En icke-dramatiserad inläsning gör samma text till en talbok. Men ljudboken får heller inte dramatiseras hur långt som helst – skrik, sång, flera röster eller ljudeffekter gör ljudboken till någon form av radioteater, vilket inte medges någon momssubventionering.
Ja, snårigt är det. Än värre blir det när Fleischer som ingen annan reder ut och exemplifierar den växande trenden av robotböcker och robotförlag. Robotböcker är böcker där ett datorprogram – en robot – har samlat in text från nätet, främst Wikipedia, inom ett visst ämne och automatiskt genererar en e-bok som sedan hamnar på Amazon, Adlibris, Bokus och andra nätbokhandlare.
Robotboken är i det närmaste gratis att producera och distribuera, men ofta dyr att köpa. Bokhandlarna säljer dessa utan urskiljning, tycks det, så till den grad att vi kan börja tala om spam i bokform. Till och med biblioteken köper in dyra robotböcker, vars innehåll finns gratis på nätet.
Biblioteken, ja. Hur agerar dessa institutioner i en tid av digital transformation? Och Rasmus Fleischers normativa ärende: Hur bör biblioteken agera? I det andra verket i denna dubbelvolym – Biblioteket – är Fleischer synnerligen kritisk till hur bibliotek hanterar kärnan i sin verksamhet: urvalet av böcker för inköp och utlåning.
Ett biblioteks urval bör ses som en kritisk, för att inte säga politisk process. Timbro har understundom drivit tesen att bibliotek tenderar att köpa in mer litteratur som kan anses tillhöra den vänstra delen på en politisk vänster-högerskala. Bibliotek har också reglerade inköpsprocesser, där man inte köper in böcker som ”medvetet förvanskar fakta”, som Fleischer skriver. Men vad som är fakta och inte är ofta ett politiskt ställningstagande.
Det som häpnar mest är att biblioteken har sedan en tid valt att förlägga inköpen på entreprenad, det vill säga avhända sig kontrollen över urvalet. Bonnierägda Adlibris vann upphandlingen och säljer egna urval av böcker till biblioteken. Det fungerar som en prenumeration i blindo, i stället för ett medvetet urval.
När böcker digitaliseras som e-böcker eller ljudböcker har biblioteken, för att hänga med IT-utvecklingen, börjat låna ut sådana. Låna ut digitala filer? Det låter sig naturligtvis inte göras. Vi vet att digitala filer enbart kan kopieras eller raderas. En digital fil kan inte lämnas tillbaka.
Likafullt simulerar biblioteken lån av e-böcker. Med märkliga konsekvenser. En är att bibliotekets kostnad för att låna ut en e-bok är ungefär 20 kronor. En annan är att licensvillkoren för e-boklån inte tillåter personer under 13 år att använda programvaran. Vilket blir väldig märkligt, enär bibliotek har som särskild uppgift att stimulera och underlätta barns läsvanor.
Rasmus Fleischer är en politisk person. Det är omisskännligt för alla som läser hans blogg, artiklar och böcker. Han formulerar därför en informationspolitisk vision för det han benämner ”det transparenta biblioteket”. Denna vision bör läsas av varje student på biblioteksutbildningar, varje bibliotekarie, bibliotekschef, och kulturnämndsledamot.
Ett transparent bibliotek bör hålla inköpsprocessen genomskinlig för medborgarna och användarvillkoren för exempelvis e-böcker måste göras kända. Inköpen och dess kriterier bör vara öppna och inbjuda till diskussion kring kriterierna. Görs blinda inköp via Adlibris, ska Adlibris kriterier vara genomskinliga.
Samt, naturligtvis, en av Fleischers käpphästar: Bibliotek bör använda öppen programvara, och inte köpa licenser för olika digitala tjänster från kommersiella mjukvaruföretag. Biblioteket måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett vilken teknisk plattform man äger. Så är inte fallet i dag.
Jag läser Boken och Biblioteket som ett kulturpolitiskt inlägg. Särskilt visionen om biblioteket i informationsåldern. Jag tolkar att Fleischer värderar högt den materiella bokens särställning i förhållande till andra mediaformer, liksom förlagens utgivningsbeslut i förhållande till print-on-demandtrenden, där alla kan ge ut en bok.
Konservatism? Nej, inte nödvändigtvis. Snarare ett uttryck för en djup insikt om nätets obändiga logik och de digitala kopiornas flyktighet. Liksom en omsorg om böcker som gemensamma referenspunkter för ett offentligt samtal. Och vetskapen om risken med det oändliga brus all digitalisering skapar – robotböckerna är ett gott exempel.
”Böcker äger rum”, skriver Fleischer, och har därmed bidragit med ett villkor för en definition av boken.
Leta dig fram till svenska Wikipedia. Ange ett sökord kring ett ämne som intresserar dig, exempelvis ”bok”. Alldeles bortsett från att du där kan läsa hur UNESCO definierar en bok – "en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor" – kan du också klicka på länken i vänsterspalten som heter ”Skapa en bok”. Lägg där till Wikipedias text om sökordet ”bok”.
Ange sedan sökordet ”bibliotek” i Wikipedia. Klicka sedan på länken ”Lägg till den här sidan i boken”. Därefter kan du gå vidare via länken ”Visa bok” och sedan ge boken en titel. Varför inte ”Boken och biblioteket”? Till sist kan du välja om du vill ladda hem din bok som pdf-dokument eller beställa den som en utskriven bok från ett print-on-demandtryckeri.
Så har naturligtvis inte samtidshistorikern Rasmus Fleischer gjort för att skapa sitt senaste dubbelverk Boken och Biblioteket (Ink förlag). Däremot illustrerar Wikipedias bokskapartjänst flera av Fleischers hyperintressanta analyser och poänger kring boken och biblioteket i en tid av digital transformation. Och i en postdigital tid, som är Fleischers favoritbegrepp, utvecklat i hans förra bok Det postdigitala manifestet (Ink förlag, 2009).
Bokens allra första mening är ”Detta är utan tvivel en bok”. Det är möjligt att fastslå med ett flertal argument. Materiellt sett känner vi igen den som en bok (pärmar, rygg, boksidor). Immateriellt känner vi också igen den som en bok (den har ett ISBN-nummer, en angiven författare och utgivare). Så långt är allt enkelt och inget skäl att skriva en bok om boken.
När den digitala transformationen förändrar boken och läsandet såväl kvalitativt som kvantitativt finns det emellertid all anledning för Fleischer att skriva om denna utveckling – och för oss att läsa om den. Fleischer skriver nämligen ytterst initierat, infallsrikt och tillgängligt.
Vem kunde ana att 2002 års subventionering av böcker genom en sänkt bokmoms spelar en huvudroll i dramat vi ännu inte ser slutet på: Hur ska vi definiera en bok? Ett skäl att ställa den frågan är vilka produkter som ska ges 6 procent moms respektive 25 procent moms. Ett annat är att om de kulturpolitiska åtgärder riktade mot böcker ska träffa rätt, måste vi veta vad en bok är. Den materiella, mångfaldigade och registrerade boken är dock fortfarande förebildlig för andra bokwannabees.
E-boken är en produkt som aspirerar på att kallas bok. Men då måste vi först bestämma oss för vad en e-bok är. Det, menar Fleischer, är vi inte i närheten av. Logiskt sett borde en e-bok räknas som en bok när den är en andrahandspublikation av en utgiven, materiell bok. Men inte. E-boken medges inte den lägre momssatsen, eftersom vi inte ännu har lyckats särskilja e-boken från andra digitala texter. Är varje pdf-dokument en e-bok? Är varje blogg en e-bok? Är varje Facebooksida en e-bok?
Ljudboken är ett annat exempel. Här häpnar man över att enbart ljudböcker som läses in på ett speciellt sätt räknas som böcker, det vill säga förlänas den lägre momssatsen. En ljudbok måste vara förlagsutgiven och i viss utsträckning dramatiserad vid inläsningen. En icke-dramatiserad inläsning gör samma text till en talbok. Men ljudboken får heller inte dramatiseras hur långt som helst – skrik, sång, flera röster eller ljudeffekter gör ljudboken till någon form av radioteater, vilket inte medges någon momssubventionering.
Ja, snårigt är det. Än värre blir det när Fleischer som ingen annan reder ut och exemplifierar den växande trenden av robotböcker och robotförlag. Robotböcker är böcker där ett datorprogram – en robot – har samlat in text från nätet, främst Wikipedia, inom ett visst ämne och automatiskt genererar en e-bok som sedan hamnar på Amazon, Adlibris, Bokus och andra nätbokhandlare.
Robotboken är i det närmaste gratis att producera och distribuera, men ofta dyr att köpa. Bokhandlarna säljer dessa utan urskiljning, tycks det, så till den grad att vi kan börja tala om spam i bokform. Till och med biblioteken köper in dyra robotböcker, vars innehåll finns gratis på nätet.
Biblioteken, ja. Hur agerar dessa institutioner i en tid av digital transformation? Och Rasmus Fleischers normativa ärende: Hur bör biblioteken agera? I det andra verket i denna dubbelvolym – Biblioteket – är Fleischer synnerligen kritisk till hur bibliotek hanterar kärnan i sin verksamhet: urvalet av böcker för inköp och utlåning.
Ett biblioteks urval bör ses som en kritisk, för att inte säga politisk process. Timbro har understundom drivit tesen att bibliotek tenderar att köpa in mer litteratur som kan anses tillhöra den vänstra delen på en politisk vänster-högerskala. Bibliotek har också reglerade inköpsprocesser, där man inte köper in böcker som ”medvetet förvanskar fakta”, som Fleischer skriver. Men vad som är fakta och inte är ofta ett politiskt ställningstagande.
Det som häpnar mest är att biblioteken har sedan en tid valt att förlägga inköpen på entreprenad, det vill säga avhända sig kontrollen över urvalet. Bonnierägda Adlibris vann upphandlingen och säljer egna urval av böcker till biblioteken. Det fungerar som en prenumeration i blindo, i stället för ett medvetet urval.
När böcker digitaliseras som e-böcker eller ljudböcker har biblioteken, för att hänga med IT-utvecklingen, börjat låna ut sådana. Låna ut digitala filer? Det låter sig naturligtvis inte göras. Vi vet att digitala filer enbart kan kopieras eller raderas. En digital fil kan inte lämnas tillbaka.
Likafullt simulerar biblioteken lån av e-böcker. Med märkliga konsekvenser. En är att bibliotekets kostnad för att låna ut en e-bok är ungefär 20 kronor. En annan är att licensvillkoren för e-boklån inte tillåter personer under 13 år att använda programvaran. Vilket blir väldig märkligt, enär bibliotek har som särskild uppgift att stimulera och underlätta barns läsvanor.
Rasmus Fleischer är en politisk person. Det är omisskännligt för alla som läser hans blogg, artiklar och böcker. Han formulerar därför en informationspolitisk vision för det han benämner ”det transparenta biblioteket”. Denna vision bör läsas av varje student på biblioteksutbildningar, varje bibliotekarie, bibliotekschef, och kulturnämndsledamot.
Ett transparent bibliotek bör hålla inköpsprocessen genomskinlig för medborgarna och användarvillkoren för exempelvis e-böcker måste göras kända. Inköpen och dess kriterier bör vara öppna och inbjuda till diskussion kring kriterierna. Görs blinda inköp via Adlibris, ska Adlibris kriterier vara genomskinliga.
Samt, naturligtvis, en av Fleischers käpphästar: Bibliotek bör använda öppen programvara, och inte köpa licenser för olika digitala tjänster från kommersiella mjukvaruföretag. Biblioteket måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett vilken teknisk plattform man äger. Så är inte fallet i dag.
Jag läser Boken och Biblioteket som ett kulturpolitiskt inlägg. Särskilt visionen om biblioteket i informationsåldern. Jag tolkar att Fleischer värderar högt den materiella bokens särställning i förhållande till andra mediaformer, liksom förlagens utgivningsbeslut i förhållande till print-on-demandtrenden, där alla kan ge ut en bok.
Konservatism? Nej, inte nödvändigtvis. Snarare ett uttryck för en djup insikt om nätets obändiga logik och de digitala kopiornas flyktighet. Liksom en omsorg om böcker som gemensamma referenspunkter för ett offentligt samtal. Och vetskapen om risken med det oändliga brus all digitalisering skapar – robotböckerna är ett gott exempel.
”Böcker äger rum”, skriver Fleischer, och har därmed bidragit med ett villkor för en definition av boken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)