Det magiska handslaget, den heliga munnen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200625

Nu när vi ska träffas på armlängds avstånd skapas nya hälsningsritualer. Kindkramen upplever jag har ersatts av att man kramar sin egen bröstkorg och föreställer sig att den andre hålls om med armarna.
       Socialpsykologen Johan Asplund är den som allra mest har studerat hälsningsceremonier i Sverige. Ett lästips är Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (1987). I coronapandemitider läser jag emellertid boken Munnens socialitet och andra essäer (Korpen, 2006), där han skriver om handslagets och munnens betydelse. 
        Ett handslag kan vara ett privilegium, menar han, och tar ett handslag med kungen som exempel. Att få trycka kungens hand liknar Asplund vid en ”magisk kraft”. Men det gäller även handslag mellan mindre rojala människor.
        Handslag har många betydelser. Vi tackar, vi lovar, gratulerar, visar uppskattning, försonas, förlåter. Handslag kan utgöra att vi ingår ett vad. Många av oss har tränat på handslag, exempelvis inför en viktig anställningsintervju, för att inte handen ska upplevas som en död fisk, eller så att inte man knäcker den andres hand. 
        Men handskakning som ritual är ändå begränsad. Jag har aldrig skakat hand med en kassörska eller en brevbärare eller en taxichaufför. Däremot med kollegor på arbetet. Men inte alla kollegor.
        Ett handslag blir alltid tolkat. Hur tätt möter tumvecken varandra? Betyder tumveckens närhet också social närhet? Vad betyder ett kraftigt handslag jämfört med ett vekt? Vad vill den som inte släpper min hand inom ett par sekunder?
        Hur nära står den andre när denne sträcker fram handen? Sträckt arm eller med handen nära sin egen kropp? Vad betyder den skillnaden?
        Till sist: Handsvetten. Vem har inte snabbt torkat handflatan mot byxorna eller kjolen sekunden innan handhälsningen? Vad betyder det att den andre är fuktig? Finns det någon betydelseskillnad mellan en kallfuktig hand och en varmfuktig?
        Alla dessa tolkningar och betydelser av handhälsning går helt bort i våra sociala möten under coronans tid, när händer inte möts.

Från ett socialpsykologiskt perspektiv blir det ännu knepigare om alla börjar bära munskydd i offentliga miljöer, vilket Sverige ännu inte har rekommenderat, till skillnad från de allra flesta länder. Men munskyddet döljs munnen. Och även här gör Johan Asplund iakttagelser och tolkningar.
        I vilken utsträckning sitter vårt utseende i munnen, frågar han sig. Ett sätt att pröva detta är att täcka för ögonen på fotografier av människor man känner väl, för att sedan täcka munnen på samma fotografi. Känns ansiktet mer eller mindre igen när vi täcker ögonen respektive munnen?
        Johan Asplund menar att munnen är vårt allra viktigaste sociala gränssnitt, för att låna en metafor från IT-området. Störningen av munnens normala uppsyn får stora konsekvenser, menar han. Exemplen är många.
        Smulan i munnen på en person under en finare middag drar onekligen till sig uppmärksahet, liksom något kladdigt från någon sås eller glass. Vem är denne person som inte kan använda servetten? 
        Så här i sommartider kan vi bränna ansiktet och läpparna, vilket kan leda till svullnader och i värsta fall munsår. Det stör den som har munsåret något alldeles oerhört. Han tar även upp tandställningen som kan göra munnen svullen och rent av förfrämliga en person. 
        Munnen kan ses som själens spegel. Munnen personifierar oss. Munnen är det närmaste sakrala objektet på kroppen. Något heligt. Ett sakralt objekt måste man såväl vörda som vårda. Asplund går så långt att han hävdar att munnen inte kan vara en individuell egendom, utan munnen måste ses som en ”kollektiv angelägenhet”, som han formulerar det.
        Därmed är alla skönhetsoperationer runt munnen att betrakta som blasfemi.

Coronapandemin krymper oss som människor, men inte enbart genom att vi isolerar oss socialt. Genom att frånta oss handslaget och munnen får vi färre möjligheter att tolka den andres känsloliv och intentioner.
        Risken att vi därmed gör feltolkningar i sociala sammanhang där ett armslängds avstånd är påbjudet är uppenbar.
        Emellertid självfallet är inget av Johan Asplunds argument för handen och munnens sociala betydelse av någon vikt när det gäller att bekämpa en pandemi. 
        Däremot kan det vara betydelsefullt att kämna till hur det sociala samspelet förändras när den fysiska distansen etableras.

Framtidsvisioner i den grå svanens tid

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 200616

Den ofta kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq kommenterade i fransk radio hur världen skulle te sig efter pandemin: ”Jag tror inte ett dugg på påståendena att ’ingenting kommer att vara sig likt’. Vi kommer inte att vakna upp i en ny värld. Det kommer att vara samma visa, bara lite sämre” (DN 200505). 
        Det är dock inte ett kontroversiellt uttalande, snarare pessimistiskt och konservativt. Pessimistiskt, därför att han saknar tron på människans förmåga att göra sin värld bättre. Konservativt, därför att han uttrycker ett bevarande av sakernas tillstånd före pandemin.
        Tesen för denna essä är den diametralt motsatta. Den kritiske teoretikern Herbert Marcuse formulerar i boken Den endimensionella människan (1968) ett värdefullt analysverktyg: det endimensionella tänkandet. 
        Ett sådant tänkande innebär väsentligen en oförmåga att tänka sig en situation bortom den existerande; att kunna föreställa sig en annan värld, en annan tillvaro, en annan social ordning, en annan ekonomisk struktur. Den endimensionella människan omfattas av detta tänkande. Michel Houellebecq framstår som en endimensionell människa i Marcuses avseende.
        I statsvetaren Benedict Andersons bok Den föreställda gemenskapen (1992) skriver han att det är föreställningen om samhället som kommer att konstituera samhället. Ett exempel från boken är övergången från att samhällen organiserades som religiösa gemenskaper eller dynastier till nationer. Det som möjliggjorde den övergången, menar Anderson, var människors förmåga att föreställa sig, att tänka nationen.
        Av de böcker jag hunnit läsa som har författats under pandemin, det vill säga under de senaste månaderna, är boken Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa (2020) av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev den mest framåtblickande.

Coronapandemin visar sig vara en ”grå svan-händelse”, inleder Krastev. Trots att vi vet vad en pandemi är och att vi inte kan vara förskonade från sådana, är pandemier exempel på sådant som vi har kunskap om och som i någon mening går att förutsäga, men som ändå förefaller helt otänkbart. Majoriteten av världens svanar är vita, några är svarta, men vi kan inte föreställa oss grå svanar. 
        Dessutom är pandemier så otänkbara att vi har svårt att tänka på dem i efterhand. På frågan vilken 1900-talets största katastrof var, skulle nog de allra flesta svara det andra världskriget. Ändå orsakade spanska sjukan mellan 1918 och 1920 sannolikt fler döda än bägge världskrigen tillsammans.
        Ändå är Krastevs ärende att rådande pandemi kommer att generera genomgripande förändringar i vår värld. Möjligen inte på grund av att det finns någon samsyn i världen kring förändring, utan på grund av att, i kontrast till Houellebecq, det inte finns något sätt att vända tillbaka.
        Antagandet är att när vi nu har utsatts för en grå svan, det mest otänkbara, så är vi kapabla att föreställa oss vad som helst. Så här skriver Krastev (s 24-25): 
        ”Plötsligt kan vi tänka tanken att USA skulle kunna införa ett offentligt sjukförsäkringssystem, Kina passera USA och bli världens mäktigaste land, Rysslands president Vladimir Putin förlora makten, och EU antingen bryta samman eller blir ett ’Europas Förenta Stater’. När flygplanen står kvar på marken och de nedsmutsande storföretagen har stängt sina produktionslinjer börjar klimataktivisterna tro att deras dröm om en värld med låga utsläpp av koldioxid skulle kunna gå i uppfyllelse. Och när gränserna mellan EU:s medlemsstater är stängda funderar högerpopulister på om de någonsin behöver öppnas igen.”
         Det som förut uppfattades som orimligt visar sig, när vi trycker på pausknappen i tillvaron, att det är möjligt. Eller åtminstone kan föreställas som möjligt.

Det är i Europa de främsta förändringarna kommer att ske, hävdar Krastev. När pandemin bröt ut och alla skulle hålla sig hemma, blev det inte enbart en individuell företeelse, utan också nationell. Nationer slöt gränser, de nationella regeringarna blev mycket starkare visavi EU, den fria handeln inom EU visade sig inte så fri (exempelvis inskränkningar av handel med skyddsutrustning mellan EU-länder i pandemins inledning). 
        Utgör åtgärder i form av undantagstillstånd, social isolering och ekonomisk recession ett hot mot den liberala demokratin i Europa, frågar sig Krastev. Det är svårt att svara på. Människor som äger en äkta rädsla för coronaviruset blir mer mottagna för populistiska budskap som försöker inympa att vårt handlingsutrymme är inskränkt och att förutsebarhet och sammanhang måste vara vårt främsta mål. 
        Med andra ord; befästa endimensionalitet hos människor. 
        Det främsta hotet mot demokratin, menar Krastev, är begränsningen av antalet människor som får samlas. En demokrati utan massornas möjligheter att protestera, demonstrera; i ett samhälle där den maximala tillåtna samlingen är 50 personer kan inte demokratin överleva på lång sikt.
        Den liberala demokratin kommer att stå mellan libertarianer som vägrar varje inskränkning i medborgares friheter och suveränitetsförespråkarna som önskar att statens makt stärks. 

Ivan Krastev avslutar boken med ett antal framåtsyftande paradoxer. En paradox är att coronaviruset visar på globaliseringens baksida samtidigt som viruset utgör ett bidrag till globalisering. Baksida, därför att virusets spridning möjliggjordes genom människor storskaliga globala resande. Bidrag, därför att världen har synkroniserats och fört människor samman på ett sätt vi inte sett förut. 
        Framtidens globalisering kommer att vara idealistisk snarare än materiell. Vi kommer att vara mindre globalt rörliga, men mer universalistiska i vårt tänkande. Det är förhoppningen. Och Krastev avslutar boken med hänvisningen till historiens störste kosmopolit, filosofen Immanuel Kant.
        Kant lämnade aldrig sin hemstad Königsberg, men ägde det mest universella tänkandet.