Om svensk beskickning i Second Life

Ryktena går om att Sverige som första land i världen avser att sätta upp en svensk beskickning i form av en ambassad i Second Life . Fast inte via utrikesdepartementet, som väl är det departement som organiserar svenska ambassader, utan via Svenska Institutet, enligt The Local. Chefen för Svenska Institutet, Olle Wästberg, uttalar i alla fall denna ambition.

Om liberalismens komplicerade doft

Magasinet Neo gillar att Sydsvenskan tycker att Neo luktar gott. På Sydsvenskans kulturblogg ger Andreas Ekström en text om Neos senaste nummer följande rubrik: "I love the smell of a liberal in the morning". Frågan är hur parafrasen fungerar. Frågan är om Ekström rentav är ironisk. Frågan är om Neo ska glädjas åt parafrasen - den parafraserar scenen där Kilgore (Robert Duvall) i Apocalypse Now uttalar klassikern "I love the smell of napalm in the morning". Liberalism som napalm? Eller omvänt?

Fånigare gång döljer dig

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070111

Den växande övervakningsbranschen stöter på nya problem. Nej, inte att medborgare övervakas i allt högre grad, i allt fler situationer eller att medborgares integritet tunnas ut allt mer.
     Problemet för övervakarna är kostnadseffektivitet. Det är oerhört personalkrävande att titta på alla bilder och filmer som de tusentals – miljontals – kameror genererar. Identifieringsprocessen måste rationaliseras.
     I ett nyhetsbrev från Sveriges integritetsförsvarare nummer ett, Pär Ström, meddelas att forskare vid universitetet i Maryland har utvecklat programvaror som helt automatiskt ska kunna identifiera människor.
     Utvecklingen av programvaror för ansiktsigenkänning har pågått ett tag. Nu handlar det om gångigenkänning och längdigenkänning. Människor har, menar forskarna, unika gångstilar; ett slags ”gångstils-DNA”.
     Programvaran ska också kunna upptäcka asymmetriska föremål som inte tillhör människors normala fysionomi. Om någon exempelvis bär på en pistol fasttejpad innanför byxorna störs symmetrin i gången och därmed upptäcks detta.
     Problemet så här i utvecklingsskedet är dock om människor försöker gå på ett för dem okarakteristiskt sätt. Då kan man lura datorprogrammet.
     Eller om vi sträcker på oss för att lura längdigenkänningen. Skillnaden mellan en krum gångstil och en sträckt kan nog vara uppemot en decimeter.
     Slutsats: När vi ser allt fler människor gå likt John Cleese i Monty Pythons klassiska sketch ”Ministry of Silly Walks” vet vi att dessa människor enbart vill värna sin personliga integritet i ett allt mer övervakat samhälle.

Tomhet, låghet och känslighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070108

Det är främst tre adjektiv som biter sig kvar efter filmåret 2006: tomhet, låghet och känslighet. Tre filmer får illustrera.
     Debatten om Sofia Coppolas Marie Antoinette gick hög i december. Debattörerna lyckades dock undvika Coppolas storhet som regissör – att gestalta tomhet. Marie Antoinette är främst en gestaltning av tomheten i Versailles före revolutionen.
     Relationen till maken Ludvig XVI framstår som totalt tom, livet i slottet som ett överdåd av bakelser och rosa accessoarer, det vill säga tomt, något inre liv hos Marie Antoinette kan inte heller skönjas och det enda livsmål hon har är att avla en manlig tronarvinge.
     Att gestalta tomhet går igen från Sofia Coppolas tidigare filmer. Lost in Translation är på samma sätt en historia om en tom tillvaro i Tokyo, en filmstjärna som har mycket, men saknar allt – och som inte lyckas fånga något.
     Coppola förstärker tomheten med sitt speciella val av filmmusik. I såväl Lost in Translation som Marie Antoinette genljuder postpunk från 80-talet. I den förra hör vi Jesus and Mary Chain. I den senare Siouxsie & The Banshees och New Order.
     De som kan sin postpunk vet att det var just tomheten som gestaltades i musiken; mörker, leda, meningslöshet.

Den publika och kritikerhyllade Borat manifesterar låghet. Här gestaltas det lägsta hos människan och Sacha Baron Cohen vill inget hellre än att vi ska skratta åt vår egen ynkedom.
     När Borat vrålar ut sin skräck för judar och hur de förgiftar världen, är det inget annat än ett antisemitiskt eko från tyskt trettiotal.
     När Borat kåtar upp sig på Baywatch-brudar och flabbar med grabbarna i husbilen, når den ständigt närvarande antifeminismen sin höjdpunkt.
     När Borat viftar med sina exkrementer vid middagen, liksom hans beteende som gravt utvecklingsstörd filmen igenom, visas filmens genomgående antihumanism.
     Måste man inte vara åtminstone en aning antisemit, antifeminist eller antihumanist för att flabba åt Borat, är det enda jag tänker under filmen.
     Borat sparkar nedåt. Lägre än så kan man inte nå som komiker.

Vi såg honom i Mission Impossible III som en synnerligen okänslig filmskurk. Fenomenalt spelat – att gestalta okänslighet kräver känsla. Men det är främst i Capote som Philip Seymour Hoffman personifierar känslighet.
     Som författaren Truman Capote under dennes ambitiösa research inför romanen Med kallt blod spelar Hoffman med en känslighet som vi numera sällan ser på film.
     Studera hur hans ansikte och hans kropp formar och formas av de olika känslotillstånden Hoffman befinner sig i – från att vara medelpunkten i New Yorks societetsträffar, till de isolerade samtalen med en av mördarna i cellen.
     Men framför allt är det rösten som skänker känslighet till karaktären. Det är med denna Hoffman levererar antydningar om sig själv, hans sociala position, hans homosexualitets eventuella betydelse för intresset för mordet, hans längtan, hans ångest.

18 kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061230

Gång på gång återkommer filmen Babel av Alejandro González Iñárritu i mitt inre. Tre historier vävs ihop till en. Om vad? Svårt att säga. Om något som är mycket större än de enskilda historierna. Om ett globalt undertryck av svårformulerat slag. Om trasighet och frustration. Omöjlig att skaka av sig.
     Tom Waits hjältegloria bleknade när han stämde en biltillverkare för intrång i Waits påstådda upphovsrätt till sin whiskyröst. Men när jag spelar hans formidabla cd-box Orphans blir han förlåten. Fantastisk musik; bastarder, ballader och blues fördelade på tre skivor. Närmare en musikalisk överdos går inte att komma.
     Den danske filosofen Peter Kemp skriver i boken Världsmedborgaren om hur sådana blir till. Inte genom det myckna resandet - världsmedborgaren Kant lämnade aldrig Königsberg - utan genom bildning. Nödvändig läsning i globaliseringens virvelvindar.

Om ett märkligt ersättningssystem

På dagens DN Debatt påvisar Högskoleverket tillsammans med en utvärderingsgrupp missförhållanden vid lärarutbildningarna i Sverige. Särskilt kritiseras examinationsprocesserna. För få studenter underkänns, menar utvärderarna.
     En nyckelmening i artikeln är: "Lärarna måste också ha modet att ibland underkänna studenter, även om det innebär merarbete för alla och risk för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna."
     Inte ett ljud i artikeln om den synnerligen märkliga ersättningsformen som innebär att institutionerna förlorar pengar på varje underkänd student. Särskilt i en situation där många universitetsinstitutioner dras med ekonomiska problem.
     Om arbetsgivaren skulle betala för merarbetet och om betygsättningen gjordes oavhängig institutionernas intäkter, skulle i alla fall inga yttre omständigheter påverka examinationen. Varför siktar inte Högskoleverket in sig på detta problem i stället?

Om den märkliga vurmen för bredbandsskatt

På SVD:s Brännpunkt propagerar den sympatiske informationsfrihetskämpen Lars Ilshammar och juristen Jeanette Gustafsdotter ännu en gång för att regeringen snabbt som tusan inför en bredbandsskatt och därmed legaliserar fildelningen (tidigare artikel här).
     Två saker förvånar mig mer än annat.
     Först: Att å ena sidan skriva "Att artisterna som fildelats skulle ha drabbats ekonomiskt finns det heller inga som helst belägg för" och å andra sidan skriva att "Samtidigt har upphovsrättsägare rätt att kräva ersättning" är ett tydligt exempel på "contradiction in terms", det vill säga en självmotsägelse.
     Det finns väl ingen anledning att ersätta personer eller organisationer som inte gjort någon förlust på fildelning?
     Sedan: Den som förespråkar en bredbandsskatt måste dels formulera argument som inte motsäger de faktum som man själv hävdar, dels åtminstone förhålla sig till de mest självklara argument mot en bredbandsskatt.
     Hur ska skatten fördelas mellan upphovsrättsinnehavarna? Vilka är upphovsrättsinnehavarna? Alla på flickr, youtube, deviantart, alla bloggar – nätet består enbart av upphovsrättsinnehavare. Vad fildelas? Går det överhuvudtaget att mäta i den flora av fildelningsnätverk som växer fram? Hur mycket ska enskilda upphovsmän och -kvinnor få från skatteuttaget? Vad är ett korrekt pris? Osthyvelsprincipen, kanske – alla får lika mycket: en miljondels promille?
     Problemen med en skatt är för många. Om man med olika metoder skulle försöka sig på att uppskatta fildelning av olika verk kvantitativt, skulle vinnarna av en bredbandsskatt uppenbart vara porrproducenterna, eftersom det är rimligt att anta att pornografiskt material fildelas i hög utsträckning. Är det dessa Ilshammar och Gustafsson tycker så synd om att hela svenska folket via skattsedeln ska ersätta?
     En bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut. Det är den diskussionen som är viktig: Hur ska kulturproduktion finansieras i de delar där kulturen genomgår en digital transformation?

Svärta ned och tvätta vitt - på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061114

Nu lanseras en tjänst för att stoppa pedofiler och ”groomare”, alltså vuxna som inleder förbindelser på Internet med minderåriga med syfte att ha sex med dem. I brist på svenskt begrepp betecknas sådana övertalningsförsök på nätet ”grooming”.
     På webbplatsen squill.se kan barn anmäla olika personer som de möter och som de uppfattar som suspekta. Antingen kan en e-postadress eller ett alias som de möter på någon chattsida anmälas.
     Man kan också ange en e-postadress eller ett alias på squill.se för att se om en anmälan redan finns på denne personen, vilket i så fall ska fungera som en varningssignal för barn att inte ha vidare kontakt med denne figur.
     Det är Bris som står bakom webbplatsen och som tar emot anmälningarna. Förhoppningen är att barn och ungdomar ska använda tjänsten så mycket som möjligt för att hålla nätet renare.

Jag tänker dock direkt på hur lätt det är att missbruka en sådan tjänst och vilka konsekvenser det kan få. Eftersom det räcker med en anonym anmälan, kan naturligtvis barn anmäla kompisar, vuxna, vem som helst – bara för att jävlas.
     På så sätt kan vem som helst få ett oförtjänt rykte om sig som ”groomare”. Det vill ingen ha. Frågan är hur squill.se kommer att hantera missbruk av tjänsten.
     Ungefär samtidigt läser jag i Wired att det dyker upp en amerikansk tjänst som erbjuder en motsatt tjänst: Att hjälpa nätanvändare att bli av med illvilliga och oförtjänta rykten på Internet.
     ReputationDefender heter webbplatsen och erbjuder mot betalning att ta bort illvilliga utsagor, bilder eller annan obehaglig information om en person på nätet. Ett skäl är den utbredda användningen av Google och andra sökmotorer bland personalrekryterare för att se i vilka sammanhang en arbetssökande finns på nätet och vad som skrivs om denne.
     Det är på nätet ens vandel undersöks.
     Självförskyllda misstag eller andra människors illvilja – det spelar ingen roll. ReputationDefender försöker ta bort allt från nätet som smutsar ned människors rykte.
     De har naturligtvis inga juridiska medel att tvinga en ägare till en webbplats att ta bort information om en viss person. Dock är man övertygad om att enbart risken att behöva trassla med lagar och regler gör att ägare till webbplatser tar bort informationen vid påtryckning.
     De flesta, tror man, kommer att böja sig för kravet, snarare än att ta en legal fight.
   
Vad har vi då? En webbplats som ger möjlighet att svärta ned människors rykte på nätet – och en annan webbplats som ger möjlighet att få sitt nedsvärtade rykte på nätet tvättat.     
     På så sätt kan vi låta de olika teknologierna föra kampen mot varandra. Svärta, tvätta, svärta, tvätta.
     Vart kampen leder vet vi inte.

Klarspråk framför skitprat

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061108

Det är alltid värdefullt när klarspråket får företräde framför skitpratet. Nationalekonomen Lars Calmfors artikel på DN Debatt (6/11) om reformeringen av a-kassan utgör ett sådant klarspråk.
     Den moderata regeringen, företrädd av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, talar om konsekvenserna av ökade egenavgifter kombinerat med ett sämre inkomstskydd vid arbetslöshet, levererar skitpratet som försöker dölja det Calmfors frilägger.
     Calmfors pekar på att den viktigaste effekten med en försämrad arbetslöshetsförsäkring återfinns på löneområdet. Människor skulle tvingas ta jobb till låga löner, vilket bidrar till en ökad marknad för låglönejobb och en försvagad lönebildning.
     En effekt av att avgifterna till a-kassorna differentieras, det vill säga att kassor med hög arbetslöshet har högre avgift än kassor med låg dito, är ”ansvarsfulla löneökningar”.
     Det innebär att lägre löneökningar leder till lägre arbetslöshet, vilket minskar kassornas arbetslöshetsersättningar. Alltså borde medlemmarna ha ett egenintresse av modesta lönekrav i förhandlingarna.
     I vågskålens fat väger ett sämre försäkringsskydd mot högre låglönesysselsättning. Calmfors önskar en utvidgad låglönemarknad och ökad lönespridning framför trygghet vid omstruktureringar av arbetsmarknaden.
     En förstärkning av klassamhället helt enkelt.
     För ekonomer är siffror, statistik och kvantiteter centralt. För medborgare är kvaliteter ännu viktigare.
     Vilken livskvalitet ger en lägre arbetslöshetsersättning de som trots allt lever i arbetslöshet? Vilken arbetskvalitet innehåller jobben på den framväxande låglönemarknaden? Vilken samhällskvalitet präglar samhällen som utgörs av stora klassklyftor?
     Samhällen med ökade klasskillnader brukar präglas av ökade problem i form av kriminalitet, konflikter och utanförskap.
     Talas det klarspråk råder ingen tvekan om att det är dit vi är på väg.

Att tänka kritiskt

Kultursidan Sundsvalls Tidning 061106

Vad innebär det att tänka kritiskt? Främjar vissa pedagogiska metoder det kritiska tänkandet bättre än andra? Om det ska jag samtala med en studentgrupp vid universitetet om några dagar.
     Utgångspunkten är universitetets klassiska uppgift att skapa förutsättningar för att studenter utvecklar ett kritiskt tänkande, tillika formulerat i högskolelagens portalparagraf: Att universitetsutbildningen ska ge studenterna ”förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar”.
     Jag hämtar utgångspunkten för samtalet från en avhandling i filosofi av Jan Willner från 1986, med titeln Kritisk granskning (Thales). Där beskriver Willner tre områden där kritiskt tänkande är synnerligen värdefullt.
     ”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.
     Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.
     Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjlighet att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.”

Det är en bra början. Vi känner igen honnörsorden från förnuftets kyrka: att aktivt söka det sanna, ständigt vara beredd att ompröva sina ställningstaganden och att ”the force of the better argument” gäller. Argument slår auktoritet.
     För att konkretisera kritiskt tänkande väljer jag ett negativt exempel; ett som visar frånvaron av kritiskt tänkande, men som kan generera ett samtal kring behovet av ett sådant. Samt om konsekvenserna av att kritiskt tänkande saknas.
     Exemplet är det aktuella fallet där hundratals studenter har stängts av från Växjö universitets datornätverk efter anklagelser från amerikanska filmbolag om nedladdning av upphovsrättsskyddat material.
     Där har universitetet ansett det tillräckligt med ett mejl från ett filmbolag om anklagelser mot enskilda ip-adresser för att stänga av studenter.
     Har universitetet uppvisat en intellektuell benägenhet att självt ta reda på om anklagelserna är sanna? Nej, man har passivt accepterat påverkan.
     Har universitetet uppvisat beredskap att ompröva sina beslut? Delvis, men ovärdigt, genom att tillämpa en omvänd bevisföring; den anklagade har varit tvungen att bevisa sin oskuld.
     Har universitetet nyttjat några metoder för att kunna underkänna svaga påståenden? Nej, man har uppvisat ett stort mått av godtrogenhet.

Den avslutande diskussionen med studentgruppen kan förslagsvis handla om legitimitet. Om universitet i sin ärendehantering inte förmår leva upp till högskolelagens portalparagraf – vilka legitimitetsproblem lämnar det oss som försöker leva upp till den?
     Om universitet inte lever som de lär, hur ska vi kunna motivera studenter – och lärare! – till kritiskt tänkande?
     Jag tror på ett givande samtal.

Reinfeldt och glömskan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061023

En av människans allra bästa egenskaper är att glömma. Förmågan att glömma såväl egna som andras oförrätter, hårda ord, osakliga inlägg, korkade passusar och annat som stör vår sociala samvaro är svåröverskattad.
     Det är en gammal, men olöst fråga hur vi kan skapa en glömskefunktion i våra datoriserade informationssystem, så att inte dessa övermänskliga minnen trasar sönder socialiteten mer än nödvändigt.
     Problemet gäller vad som ska glömmas. Vi människor har inte det problemet; vi bara glömmer. När det gäller informationssystem måste vi söka svar på frågan vad som ska glömmas, och när. Det är inte trivialt.
     Att vi kan ramla över en gammal debattartikel i Göteborgs-Posten, som Fredrik Reinfeldt skrev i december 2004, är ett exempel på hur glömskefunktionen inte existerar på världens största textarkiv – Internet.
     I debattartikeln skriver Reinfeldt om den girighetskultur som breder ut sig i samhället, framför allt inom den politiska sfären – och, enligt Reinfeldt, enbart i den socialdemokratiska maktapparaten. Det är fackpampar, lägenhetsaffärer, Systembolaget och mutor.

I dag är det svart barnomsorg, svartbetalda filippinska hushållerskor i källaren, smitning från teveavgift och komprometterande aktieinnehav som är i politiskt fokus. Skillnad, någon?
     Att girigheten får utrymme i den politiska sfären förklarade Reinfeldt med att ”kontrollfunktionerna och möjligheten att begränsa girighetens svängrum är sämre inom politiken än inom andra samhällsområden”. Om han hade denna insikt redan för ett par år sedan, varför har han i dag inte omsatt den i bättre kontroll- och begränsningsfunktioner?
     ”Vi kan i dag se hur ett nytt samhälle avtecknar sig, där det inte längre är fel att sätta sig upp mot lagar och regler eller skapa sig egna normsystem”, skrev Reinfeldt. Siktet var 2004 inställt på den utomparlamentariska vänstern.
     Frågan blir då varför han tillsätter statsråd från den utomparlamentariska högern – statsråden som har anklagats och erkänt fiffel är utomparlamentariska – som i parti och minut gör exakt det som Reinfeldt ondgör sig över.
     Det råder ingen tvekan om att licensskolket har i moderata kretsar ansetts som ett korrekt sätt att göra motstånd. Det råder ingen tvekan om att det i välbeställda samhällssegment har skapats normsystem där arbetskraft i hemmen ska betalas svart.
     ”Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckringen i synen på rätt och fel”, skriver Reinfeldt, och menar att när inte regler längre gäller tar den starkes rätt över.

Detta exempel på frånvaro av glömskefunktion på nätet ger oss kunskap om hur en statsminister redan tidigare hade relevanta insikter om den utbredda girigheten, politiskt grundat regelbrytande och problematiska normsystem som växer fram – utan att kunna hantera dessa insikter.
     Frågan är om den kunskap vi får om Reinfeldt via denna gamla debattartikel är till gagn för oss, eller om den av Göteborgs-Posten borde ha glömts bort.
     Jag lutar åt det ena hållet.

Ett liv i leda

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061019

Espen Hammer
Melankoli
Daidalos

Den norske filosofen Espen Hammer tar ett ordentligt avstamp redan i förordet till sin nya bok Melankoli (Daidalos). En tredjedel, hävdar han, av Skandinaviens invånare drabbas minst en gång i livet av en depression så stark att de behöver medicinsk hjälp.
     Men är melankoli och depression samma sak? Tveksamt. Den kliniska termen depression är bara drygt hundra år gammal, och definieras främst med hjälp av biokemisk och neurofysiologisk vetenskap.
     Otvetydigt finns likheter, men melankolin har en flertusenårig kulturhistoria, som Espen Hammer berättar i god, traditionell essäform.
     Själva begreppet betyder svart (melas) galla (khole). Märkligt, enär gallan inte är svart. Hippokrates slog för 2 500 år sedan fast att melankoli orsakades av ett överskott på svart galla, som mjälten skapade.
     De gamla grekerna tänkte sig att apatin, långsamheten och ledan förknippas med mörker, det svarta. Men också med genialitet. Sokrates, Platon, Herakles – såväl intellektuella genier som krigshjältar ansågs vara melankoliker. Melankoliker hade en potential av storhet, genialitet – men inte tvärtom. Alla genier var inte melankoliker.
     Med ett genusperspektiv i den manliga historien, finner Hammer att den tyska nunnan Hildegard von Bingen redan på 1100-talet gjorde en distinktion mellan manlig och kvinnlig melankoli. Manliga melankoliker, menade hon, var bittra, hatiska och oregerliga, medan kvinnliga melankoliker beskriver hon som starka, självständiga och lyckliga (sic).
     Själva orsaken till kvinnors melankoli var, enligt von Bingen, inte svart galla – utan män. Därför rekommenderade von Bingen alltid kvinnor med melankoliska tendenser att gå i kloster.
     Framåt 1700-talet går det inte att komma förbi Kant. Som förnuftsfilosof satt melankolin i förnuftet, i tänkandet – inte i känslolivet. Förnuftet förblindades av melankolikerns negativa drömmar om livets förtretlighet, något som dock var ren inbillning.
     För romantikerna på 1800-talet, å andra sidan, blev melankolin snarast upphöjd till livsstil; ett idealtillstånd som på samma gång var behagligt och smärtsamt. De tänkte att melankolin skulle föra konsten, dramat och poesin till nya höjder.
     Espen Hammer tittar även på melankolin i romankonsten. Det är Proust, Beckett, Coupland, Flaubert, Perec – men framför allt Sartre. Närmare bestämt hans debutroman Äcklet (som Sartre ville kalla Melancholia).
     I Äcklet manifesteras många av melankolins attribut. Roquentins upplevda isolering från världen, desillusionen, ointresset för omvärlden och den presentiska tidsuppfattningen; nuet (att Äcklet är skriven i dagboksform var ingen slump).
     Somliga kristna tänkare har hävdat att endast den kristna övertygelsen kan bota melankoli. Hammer ställer sig tveksam, enär en sådan lösning bortser från ett av melankolins främsta fundament: att människan är ändlig.
     Hammer litar hellre till Epikuros enkla recept mot melankoli: du får ingen ny chans att leva, så lev väl och njut, öppna ögonen för skönheten och odla dina intressen. Receptet genomsyras av medvetenheten om dess motsats. Glädje förutsätter memento mori.
     Eller som Albert Camus hävdade: Människans enda plikt är att vara lycklig.

Osannolikt Nobelpris

Kultursidan Sundsvalls Tidning 061012

Så har de naturvetenskapliga Nobelprisen delats ut. Som så ofta uppfattas inte forskningsresultatens förtjänster omedelbart; oftast måste någon annan vetenskapsman förklara värdet av forskningen.
     Inget märkligt med det. Så är det väl till och från även med litteraturpriset. Visst hade Horace Engdahl lite sjåigt med att förklara varför Dario Fo fick priset? För att inte tala om Harold Pinter?
     Tydligare är då de alternaiva nobelpris som delas ut av organisationen Improbable Research (osannolik forskning). De försöker finna forskning som passar mottot ”Forskning som får folk att skratta, sedan tänka”.
     Priskommitténs intentioner är att hylla det ovanliga, det otänkbara och öka männisors intresse för vetenskap och teknik. Improbable Research ger även ut en tidskrift där olika exempel på osannolik forskning omskrivs.
     Den erkända tidskriften Nature menar att denna prisceremoni är en höjdpunkt i den vetenskapliga kalendern. Ett erkännande så gott som möjligt.
     Här följer ett axplock bland pristagarna 2006.
     I kategorin ornitologi delas priset ut till förklaringen varför hackspettar inte får huvudvärk.
     I kategorin akustik ges priset till kunskapen om varför människor ogillar ljudet av naglar mot svarta tavlan.
     Matematikpriset går till beräkningen av hur många foton som måste tas av en grupp människor för att försäkra sig om att ingen av dem blinkar på fotot.
     Litteraturpriset går till forskning kring problemet med att använda långa ord i onödan.
     Medicinpriset går till kunskapen om hur hicka botas genom ändtarmsmassage.
     Fysikpriset går till insikten om varför (okokt) spagetti som bryts alltid går itu i flera bitar än två.
     Kemipriset går till svaret på frågan hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen.
     Biologipriset ges till det forskningsresultat som visar att malariamyggan attraheras av lukten av såväl limburgerost som människofötter.

Den forskning som prisas ovan är alltså inte skämt, även om den får oss att dra på munnen. Varje pris har referenser till forskningsresultat som publicerats i olika vetenskapliga tidskrifter.
     Priset vill uppenbarligen uppmärksamma en annan sida hos den fria forskningen. Fri forskning innebär frihet för forskare att välja problem, metod och publicering.
     Fria val leder med nödvändighet till vissa osannolika utfall.

"Politiken vill vara fri"

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060914 (Lix=40)

Tänk, så fel det går att ta ibland. Särskilt när en bedömning görs snabbt och omedelbart, i stället för eftertänksamt och reflektivt. Jag tänker på folkpartiets hantering av socialdemokraternas datornät.
     Den instinktiva bedömningen är att det rör som om informationsspioneri, olagligt intrång och en smutsig valrörelse. Den bedömningen utgår dock från att status quo alltid måste förbli det samma; att det rådande är det bästa.
     Det luktar inte så lite Voltaire; att vi lever i den bästa av världar. Men visst var Voltaire djupt ironisk?
     När även politiken flyttar ut på nätet, bör vi fundera på om nätet gör skillnad. Vi kan le i mjugg åt den självständighetsdeklaration John Perry Barlow formulerade 1996 för cyberspace. Vi kan flina åt devisen ”Information wants to be free”, som formulerades av pionjärerna.
     Men gång på gång ser vi hur detta bekräftas. Nu senast när folkpartiets funktionärer vill befria informationen på sap-net.
     Det kommer alltid att finnas ett brottsligt tillskansande av det som ett samhälle betraktar som dess knappa resurs. Mark tillskansades på otillbörliga sätt när marken var samhällets knappa resurs. Kapital stjäls när kapital är samhällets knappa resurs.
     Information stjäls när information är den knappa resursen.
     Låt oss göra tankeleken att det inte är information som är politikens knappa resurs, utan, säg, ideologi, så här i tider när politiker behandlar väljare som politikkonsumenter i stället för samhällsformande medborgare.
     I så fall har folkpartiet initierat en god rörelse i svensk politik. Tänk att som medborgare få slippa alla patetiska politiska plattityder från reklamblad och affischer runt vägarna.
     En plattityd är som bekant en utsaga som omöjligt kan sägas emot, och är därför helt meningslös. ”Fler jobb.” ”Bättre skola.” ”Högre kvalitet i vården.”
     Någon emot?
     Ser vi slagord som ”Färre jobb” ”Sämre skola” ”Lägre kvalitet i vården”? Nej, jag tänker inte det. Politiska plattityder lånar formspråk från simpel reklam och reducerar medborgare till konsumenter.
     Tänk att som medborgare slippa alla valtaktiska utspel, alla strategiska försök att ställa det egna partiet i medialjuset och alla andra partier i mediaskugga.
     Tänk att slippa partiledarutfrågningar och politikerdebatter, där enbart ytan avhandlas och där det är personernas framtoning som avgör kvaliteten. Att slippa politikens estetik och koncentera oss på dess etik och förnuft.
     Då skulle vi få tillfälle att samtala om politikens filosofiska skillnader, för att tala med Anders Ehnmark. Om samhället också bortom nästa mandatperiod. Om det goda livet. Om utopier och dystopier.
     Att släppa informationen fri skulle befria det politiska samtalet från flera perverterade bojor.
     Tack för ett gott försök, folkpartiet.

Arbete, lön och Picassos penndrag

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060830 (Lix=41)

Att bestämma en persons lön utifrån den tid denne har arbetat är en väl inrotad föreställning om lönesättning. Frågan är om det är en rimlig princip i ett framväxande kunskapssamhälle.
     Under industrisamhällets framväxt på 1800- och 1900-talen skildes arbetarna från produktionsmedlen. Fabrikören – kapitalisten – ägde fabrikslokaler, maskiner och verktyg, medan arbetaren ägde sin arbetskraft.
     Tillträde till produktionsmedlen fick arbetaren genom att sälja sin arbetskraft till fabrikören. Relativt snabbt blev arbetskraft definierat som tid; fabrikören köpte en överenskommen tid av arbetarna till ett överenskommet pris.
     Ett alternativ hade varit att köpa en överenskommen volym arbete, men den principen blev aldrig mer än ett allt mer försvinnande komplement; ackordet.
     Därmed låg fältet vidöppet för den så kallade vetenskapliga arbetsdelningen vars huvudfigur är F W Taylor. Det viktigaste inslaget i taylorismen var hur medelst rationaliseringar fabrikören kunde få ut maximal produktion på en given tid.
     Metoderna var att öka arbetarnas arbetstempo genom ökad kontroll och effektivare arbetsorganisation (löpande band) och att utveckla allt bättre produktionsmedel i form av maskiner och verktyg (automatisering).
     Utgångspunkten för rationaliseringssträvandena är att det är kapital som är den knappa resursen. Med ökad produktivitet ökar kapitalistens kapital.
     Vad händer om vi ser kunskap som den knappa resursen i ett samhälle där många yrken blir allt mer kunskapsintensiva? Ska kunskapsarbetaren sälja sin tid, precis som i industrisamhället?
     Eller ska värderingen av kunskapsarbete utgå från helt andra principer?
     Jag har inte svaret, men sällan har jag sett en bättre illustration av frågans relevans än nedanstående anekdot (min översättning), som jag fann på en amerikansk blogg.

Legenden säger att Pablo Picasso satt och skissade i en park när en kvinna närmade sig honom.
     – Det är ju ni – Picasso, den store artisten. Åh, ni måste rita mitt porträtt. Jag insisterar.
     Picasso gick med på att rita hennes porträtt. Efter att ha tittat på henne en kort stund, skapade han hennes porträtt med ett enda penndrag. Han överlämnade sedan sitt konstverk till kvinnan.
     – Det är perfekt, sprudlade hon. Ni lyckades fånga min essens med ett streck, i ett moment. Tack! Hur mycket blir jag skyldig?
     – Fem tusen dollar, svarade konstnären.
     – M-m-en, va?, fräste hon. Hur kan ni vilja ha så mycket pengar för detta porträtt? Det tog er ju bara någon sekund att rita det!
     Till detta svarade Picasso:       
     – Madame, det tog mig hela mitt liv.

Sorgens olika ansikten

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060824 (Lix=44)

Britta Lundgren
Oväntad död – förväntad sorg
Carlssons

Till skillnad från andra levande varelser är människan medveten om sin egen dödlighet. Memento mori; minns att du någon gång dör. Knappast något påverkar den mänskliga kulturen mer än detta memento.
     ”Det skulle förmodligen inte finnas någon kultur om människorna var omedvetna om sin dödlighet”, som Zygmunt Bauman har formulerat det.
     Det är i högsta grad tillåtet och giltigt att gestalta död, att dramatisera död och dess följeprocess, sorgen. Mindre tillåtet och kanske något tabubelagt är att samtala om död och sorg människor emellan. Särskilt om någon nyligen drabbats av dödens närhet.
     Död och sorg är dock något vi alla förr eller senare måste konfrontera. Därför är en ny bok av Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet, viktig. Oväntad död – förväntad sorg (Carlssons) heter den och är en kulturanalytisk studie av sörjandets processer.
     Här har sex personer – alla kvinnor – fört långa samtal med Lundgren om en närståendes plötsliga bortgång. Det är en tydlig avgränsning i studien; det handlar inte om sorg efter människor som dött av ålder eller lång sjukdomstid, utan efter människor som ryckts bort, tvärt.
     Det går inte att läsa dessa människors berättelser utan att reflektera över sina egna erfarenheter av sorg. Igenkänningsfaktorn är hög, oavsett det handlar om oförmågan att ta till sig dödsbudskap, frustration, myndigheters märkliga ärendehantering eller en förändrad social omgivning.
     Det går heller inte att undvika att reflektera över sorgeprocessers diversitet; hur olika sörjer vi inte. Vilken skillnad var det inte för mig att sörja min pappa vid sjutton års ålder, jämfört med min mamma vid fyrtio års ålder.
     Den fråga Britta Lundgren främst uppehåller sig vid är inte ”Vad är sorg?”, utan ”Hur görs sorg?”. Den förra frågan utgår från tanken om en statisk definition av sorg och den andra från idén om att sorg uppfinns varje gång den måste genomgås av någon.
     Boken är en skarp kritik av existerande sätt att normalisera sorg. Genom informanternas personliga sorgearbete får vi insikter om hur individuell processen kan vara. Samtidigt visar Lundgren hur sorgprocessen genom tiden har normaliserats, såväl av institutioner som av människor i allmänhet.  
     I handböcker om sorgearbete uttrycks hur ”normal” sorg ser ut. Lundgren kritiserar dem för att vara beskäftiga och förnumstiga. Det kan bero på att dessa böcker uppvisar en sorts natursyn på sorg; där sorg ses som en levande läkningsprocess, att sorgen är vår överman, att sorgen måste få utföra sitt arbete och hur riskfyllt det är att låta sorgen vara overksam.
     Mot bakgrund av hur differentierad sorg kan vara, är det lätt att instämma i kritiken mot sådant pladder.
     Britta Lundgren är ju även uttryckligen genusforskare. Hur framträder genusperspektivet i boken? Knappast alls. Hon beklagar att inga män har velat bidra med berättelser om sorg. I den mån hon reflekterar över manlig och kvinnlig sorg, vill hon understryka betydelsen av att inte genusmärka olikheter.
     Om en man stereotypt uttrycker sin sorg i ensamhet, med inslag av ilska, utan gråt och med svårigheter att samtala med andra om sorgen, behöver det inte betyda att skillnader beror på kön. Därtill visar Lundgrens intervjuer att även kvinnor kan omfattas av dessa känslouttryck.
     I boken görs en noggrann indelning mellan studiet av faktisk sorg genom informanterna och studiet av litteratur om sorg. Bägge delarna har sina förtjänster, även om jag ofta tilltalas mer av den speciella blick etnologer ofta uppvisar vid fältstudier och djupa intervjuer med människor.
     Bara genom sin blotta existens kan en bok som denna bidra till att minska tabun kring vardagliga samtal om sorg.
     Jag råkade ha boken på kaffebordet på jobbet och bara titeln i sig fick flera i sällskapet att berätta om egna erfarenheter av sorg, ett annars ovanligt samtalsämne.
     Men som vi borde tala mer om, eftersom det gör oss mänskligare.

Munnen som själens spegel

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060802 (Lix=44)

Johan Asplund
Munnens socialitet och andra essäer
Korpen

I takt med stigande ålder blir konst ett allt viktigare ämne för Sveriges främste essäist, socialpsykologen Johan Asplund. Å andra sidan är det rimligt att hävda att konst i mer allmän mening – det skapade – alltid har varit viktigt för honom.
     Kunskapen, det mänskliga vetandet, är giftermålet mellan det som är och det skapade, det gestaltade, det möjliga. Alla försök till skilsmässa reducerar vår möjlighet till värdefull kunskap.
     Hans nya essäbok, Munnens socialitet och andra essäer (Korpen), inleds och avslutas med varsin kort essä om Asplunds förståelseprocess inför olika konstverk. Den inledande om Sven X:et Erixsons målning ”Timmerkörning, Duved” och den avslutande om den finländske träsnidaren Hannes Autere och hans trärielifer.
     Innan man kommer till bokens huvudessä excellerar Asplund i en för honom så typisk tolkningsprocess av konstnären Carl Fredrik Hill. Som i så många tidigare essäer, tar sig denna essä sin inspiration från andras feltolkningar.
     De gängse tolkningarna av Hills konst är hur influerad den är av Hills mentala problem. Asplund ställer sig omedelbart kritisk till det psykiatriska perspektivet inför Hills konst.
     Inför kritikers påståenden att Hills naturmotiv är en förklädnad för en förträngd och perverterad sexualitet, eller att Hills spänningar mellan ljust och mörkt, natt och dag är ett uttryck för hans inre kamp, ställer sig Asplund synnerligen frågande och visar skickligt varför man bör ställa sig frågande.
     Detta är essäistik när den är som bäst; prövande, ifrågasättande, tolkande.
     Asplunds hemmaplan är emellertid det socialpsykologiska fältet. Först en essä om handskakningens sociala betydelse. Ett handslag äger mycket mer retorik än vi anar.
     Så munnen. Många tänker nog på ögat som ansiktets uttrycksfullaste del, men Asplund visar hur munnen inte enbart fungerar för verbal kommunikation, utan också för icke-verbal dito.
     Sitter inte vårt utseende i munnen? Pröva att täcka ögon på foton av vänner, för att sedan täcka munnen. I vilket fall känns ansiktet mindre igen?
     Ifall munnen ses som vårt viktigaste sociala gränssnitt, borde störningen av munnens normala uppsyn få stora konsekvenser. Kring detta uppehåller sig Asplund essän igenom.
     Om smulan i mungipan som förvandlas från ett grand till en bjälke under en finare middag. Om munsåret som ett socialt stigma. Om tandprotesen som förfrämligar en person.
     Om kritik av den aktuella trenden att fylla ut läppar med hänvisning till att munnen är ett sakralt objekt. Sakrala objekt får man inte hantera hur som helst; de måste vårdas och vördas. Silikonfyllda läppar blir en profanering av munnen – en blasfemisk handling. Silikon som hädelse.
     Så ångar han på, Asplund, med sin stringenta och sparsmakade språkdräkt och med sin arsenal av oförutsägbara tolkningar.
     Jag ler med hela ansiktet under läsningen.

Fram för flera kanoner

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060801 (Lix=43)

Det blev lite livat kring folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att
skapa en svensk litterär kanon. Kritiken verkar handla främst om två
saker.
     Den ena är motståndet mot att rangordna och värdera litteratur i
förhållande till annan litteratur. Helt enkelt att hävda att något är
bättre än annat.
     Den andra gäller svenskheten. Förslaget ses som ett i raden av
folkpartiets bevarande av en snäv svenskhet; sätt att skilja oss från
dem enligt dansk modell.
     Horace Engdahl är dock positiv till att Akademien får uppdraget
att formulera en sådan kanon, även om han invänder att en verklig kanon blir till genom betydligt mer komplicerade processer än så.
     Hittills verkar emellertid det mest problematiska med en litterär kanon undvikas. Det är föreställningen om en enda, uteslutande litterär
kanon. Föreställningen om monaden, det unika, den enda sanningen, det enda rätta är närmast en medeltida föreställning.
     I ett samhälle där pluralism hyllas, där värdet av olika – inte
enbart ett – perspektiv på olika frågor är stort, borde inte en enda
litterär kanon skapas.
     Därför borde inte ett samhälle som är känsligt för maktutövning
och som vill värna en jämställd utveckling ge ett sådant uppdrag till
auktoriteten med stort A, det vill säga gubbsen i Svenska Akademien,
utan att andra samhällsinstitutioner ges samma uppdrag.
     Nej, fram för flera kanon.
     Hur skulle yngre kvinnliga litteraturkritikers kanon se ut? Hur
skulle en litteraturkanon se ut vid de olika litteraturvetenskapliga
institutionerna på de svenska universiteten?
     Hur skulle gymnasielärare i litteraturkunskap – de som kan ha en
potentiell användning för en kanon – formulera sin? Hur vill olika
svenska författare formulera sina litterära kanon? Bibliotekariers
kanon? Bokförlags kanon?
     Om Akademien ges makten att formulera en enda litterär kanon, blir resultatet i sämsta fall undfallande nickningar och i bästa fall en del kritiska invändningar.
     Om flera kanon skapas av olika samhällsgrupper som arbetar med
litteratur skulle sannolikheten öka för att ett samtal uppstår.
     Syftet med flera kanon skulle bli ett samtal kring litteratur och
kvalitet – i motsats till att Auktoriteten skriver människor på näsan.
     För visst är det det litterära samtalet vi är ute efter?

Språklig självstympning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060627 (Lix=49)

I senaste numret av Universitetsläraren (10/11 -06) är Akademiens ständige sekreterare oroad över språkförbistringen på de svenska universiteten. Allt mer undervisning sker på engelska, i stort sett all publicering inom naturvetenskap och medicin likaså.
     Honnörsordet är internationalisering. Men Horace Engdahl, som är en aforismernas mästare, menar att vi inte kommer att ha några tankar att internationalisera om inte forskare och lärare arbetar med sitt eget språk som redskap.
     ”Mitt eget språk är det dagsljus i vilket tingen framträder. Främmande språk är som små ficklampor med vilka man trevar sig fram i tunnlar”, är en av hans aforismer i artikeln.
     Han menar att när svenska vetenskapsmän började publicera sig på svenska under 1700-talet, i stället för det förhärskande latinet, stärktes den svenska vetenskapens ställning i Europa. Begreppsutvecklingen tog fart, empiriska observationer kunde formuleras på modersmålet.
     Svensk humaniora och samhällsvetenskap minskar internationellt i inflytande. Engdahls hypotes till orsaken är att forskarna inte skriver på svenska utan på en fattig kvasiengelska. Bättre vore att skriva på svenska och överlåta översättningen till proffs.
     I ännu en aforism säger Engdahl att:
     ”Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska.”
     Upp till kamp, manar Engdahl. Det är livsfarligt för ett språk att förlora så viktiga domäner som utbildning och forskning till ett annat språk.
     Mer civil ohörsamhet på universiteten, mindre följsamhet, bland såväl universitetslärare som studenter.
     Kräv svenska!

Bättre förstå än förlåta Hagamannen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060621 (Lix=48)

Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
     En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
     Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
     Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
     Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
     Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
     Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
     Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
     Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
     I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
     I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
     Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
     Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
     Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.