Ett liv i leda

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061019

Espen Hammer
Melankoli
Daidalos

Den norske filosofen Espen Hammer tar ett ordentligt avstamp redan i förordet till sin nya bok Melankoli (Daidalos). En tredjedel, hävdar han, av Skandinaviens invånare drabbas minst en gång i livet av en depression så stark att de behöver medicinsk hjälp.
     Men är melankoli och depression samma sak? Tveksamt. Den kliniska termen depression är bara drygt hundra år gammal, och definieras främst med hjälp av biokemisk och neurofysiologisk vetenskap.
     Otvetydigt finns likheter, men melankolin har en flertusenårig kulturhistoria, som Espen Hammer berättar i god, traditionell essäform.
     Själva begreppet betyder svart (melas) galla (khole). Märkligt, enär gallan inte är svart. Hippokrates slog för 2 500 år sedan fast att melankoli orsakades av ett överskott på svart galla, som mjälten skapade.
     De gamla grekerna tänkte sig att apatin, långsamheten och ledan förknippas med mörker, det svarta. Men också med genialitet. Sokrates, Platon, Herakles – såväl intellektuella genier som krigshjältar ansågs vara melankoliker. Melankoliker hade en potential av storhet, genialitet – men inte tvärtom. Alla genier var inte melankoliker.
     Med ett genusperspektiv i den manliga historien, finner Hammer att den tyska nunnan Hildegard von Bingen redan på 1100-talet gjorde en distinktion mellan manlig och kvinnlig melankoli. Manliga melankoliker, menade hon, var bittra, hatiska och oregerliga, medan kvinnliga melankoliker beskriver hon som starka, självständiga och lyckliga (sic).
     Själva orsaken till kvinnors melankoli var, enligt von Bingen, inte svart galla – utan män. Därför rekommenderade von Bingen alltid kvinnor med melankoliska tendenser att gå i kloster.
     Framåt 1700-talet går det inte att komma förbi Kant. Som förnuftsfilosof satt melankolin i förnuftet, i tänkandet – inte i känslolivet. Förnuftet förblindades av melankolikerns negativa drömmar om livets förtretlighet, något som dock var ren inbillning.
     För romantikerna på 1800-talet, å andra sidan, blev melankolin snarast upphöjd till livsstil; ett idealtillstånd som på samma gång var behagligt och smärtsamt. De tänkte att melankolin skulle föra konsten, dramat och poesin till nya höjder.
     Espen Hammer tittar även på melankolin i romankonsten. Det är Proust, Beckett, Coupland, Flaubert, Perec – men framför allt Sartre. Närmare bestämt hans debutroman Äcklet (som Sartre ville kalla Melancholia).
     I Äcklet manifesteras många av melankolins attribut. Roquentins upplevda isolering från världen, desillusionen, ointresset för omvärlden och den presentiska tidsuppfattningen; nuet (att Äcklet är skriven i dagboksform var ingen slump).
     Somliga kristna tänkare har hävdat att endast den kristna övertygelsen kan bota melankoli. Hammer ställer sig tveksam, enär en sådan lösning bortser från ett av melankolins främsta fundament: att människan är ändlig.
     Hammer litar hellre till Epikuros enkla recept mot melankoli: du får ingen ny chans att leva, så lev väl och njut, öppna ögonen för skönheten och odla dina intressen. Receptet genomsyras av medvetenheten om dess motsats. Glädje förutsätter memento mori.
     Eller som Albert Camus hävdade: Människans enda plikt är att vara lycklig.