Munnen som själens spegel

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060802 (Lix=44)

Johan Asplund
Munnens socialitet och andra essäer
Korpen

I takt med stigande ålder blir konst ett allt viktigare ämne för Sveriges främste essäist, socialpsykologen Johan Asplund. Å andra sidan är det rimligt att hävda att konst i mer allmän mening – det skapade – alltid har varit viktigt för honom.
     Kunskapen, det mänskliga vetandet, är giftermålet mellan det som är och det skapade, det gestaltade, det möjliga. Alla försök till skilsmässa reducerar vår möjlighet till värdefull kunskap.
     Hans nya essäbok, Munnens socialitet och andra essäer (Korpen), inleds och avslutas med varsin kort essä om Asplunds förståelseprocess inför olika konstverk. Den inledande om Sven X:et Erixsons målning ”Timmerkörning, Duved” och den avslutande om den finländske träsnidaren Hannes Autere och hans trärielifer.
     Innan man kommer till bokens huvudessä excellerar Asplund i en för honom så typisk tolkningsprocess av konstnären Carl Fredrik Hill. Som i så många tidigare essäer, tar sig denna essä sin inspiration från andras feltolkningar.
     De gängse tolkningarna av Hills konst är hur influerad den är av Hills mentala problem. Asplund ställer sig omedelbart kritisk till det psykiatriska perspektivet inför Hills konst.
     Inför kritikers påståenden att Hills naturmotiv är en förklädnad för en förträngd och perverterad sexualitet, eller att Hills spänningar mellan ljust och mörkt, natt och dag är ett uttryck för hans inre kamp, ställer sig Asplund synnerligen frågande och visar skickligt varför man bör ställa sig frågande.
     Detta är essäistik när den är som bäst; prövande, ifrågasättande, tolkande.
     Asplunds hemmaplan är emellertid det socialpsykologiska fältet. Först en essä om handskakningens sociala betydelse. Ett handslag äger mycket mer retorik än vi anar.
     Så munnen. Många tänker nog på ögat som ansiktets uttrycksfullaste del, men Asplund visar hur munnen inte enbart fungerar för verbal kommunikation, utan också för icke-verbal dito.
     Sitter inte vårt utseende i munnen? Pröva att täcka ögon på foton av vänner, för att sedan täcka munnen. I vilket fall känns ansiktet mindre igen?
     Ifall munnen ses som vårt viktigaste sociala gränssnitt, borde störningen av munnens normala uppsyn få stora konsekvenser. Kring detta uppehåller sig Asplund essän igenom.
     Om smulan i mungipan som förvandlas från ett grand till en bjälke under en finare middag. Om munsåret som ett socialt stigma. Om tandprotesen som förfrämligar en person.
     Om kritik av den aktuella trenden att fylla ut läppar med hänvisning till att munnen är ett sakralt objekt. Sakrala objekt får man inte hantera hur som helst; de måste vårdas och vördas. Silikonfyllda läppar blir en profanering av munnen – en blasfemisk handling. Silikon som hädelse.
     Så ångar han på, Asplund, med sin stringenta och sparsmakade språkdräkt och med sin arsenal av oförutsägbara tolkningar.
     Jag ler med hela ansiktet under läsningen.