Arbete, lön och Picassos penndrag

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060830 (Lix=41)

Att bestämma en persons lön utifrån den tid denne har arbetat är en väl inrotad föreställning om lönesättning. Frågan är om det är en rimlig princip i ett framväxande kunskapssamhälle.
     Under industrisamhällets framväxt på 1800- och 1900-talen skildes arbetarna från produktionsmedlen. Fabrikören – kapitalisten – ägde fabrikslokaler, maskiner och verktyg, medan arbetaren ägde sin arbetskraft.
     Tillträde till produktionsmedlen fick arbetaren genom att sälja sin arbetskraft till fabrikören. Relativt snabbt blev arbetskraft definierat som tid; fabrikören köpte en överenskommen tid av arbetarna till ett överenskommet pris.
     Ett alternativ hade varit att köpa en överenskommen volym arbete, men den principen blev aldrig mer än ett allt mer försvinnande komplement; ackordet.
     Därmed låg fältet vidöppet för den så kallade vetenskapliga arbetsdelningen vars huvudfigur är F W Taylor. Det viktigaste inslaget i taylorismen var hur medelst rationaliseringar fabrikören kunde få ut maximal produktion på en given tid.
     Metoderna var att öka arbetarnas arbetstempo genom ökad kontroll och effektivare arbetsorganisation (löpande band) och att utveckla allt bättre produktionsmedel i form av maskiner och verktyg (automatisering).
     Utgångspunkten för rationaliseringssträvandena är att det är kapital som är den knappa resursen. Med ökad produktivitet ökar kapitalistens kapital.
     Vad händer om vi ser kunskap som den knappa resursen i ett samhälle där många yrken blir allt mer kunskapsintensiva? Ska kunskapsarbetaren sälja sin tid, precis som i industrisamhället?
     Eller ska värderingen av kunskapsarbete utgå från helt andra principer?
     Jag har inte svaret, men sällan har jag sett en bättre illustration av frågans relevans än nedanstående anekdot (min översättning), som jag fann på en amerikansk blogg.

Legenden säger att Pablo Picasso satt och skissade i en park när en kvinna närmade sig honom.
     – Det är ju ni – Picasso, den store artisten. Åh, ni måste rita mitt porträtt. Jag insisterar.
     Picasso gick med på att rita hennes porträtt. Efter att ha tittat på henne en kort stund, skapade han hennes porträtt med ett enda penndrag. Han överlämnade sedan sitt konstverk till kvinnan.
     – Det är perfekt, sprudlade hon. Ni lyckades fånga min essens med ett streck, i ett moment. Tack! Hur mycket blir jag skyldig?
     – Fem tusen dollar, svarade konstnären.
     – M-m-en, va?, fräste hon. Hur kan ni vilja ha så mycket pengar för detta porträtt? Det tog er ju bara någon sekund att rita det!
     Till detta svarade Picasso:       
     – Madame, det tog mig hela mitt liv.