Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110426
Tisdagen den 12 januari 2010 drabbades Haiti av en oerhört kraftig jordbävning och ett femtontal efterskalv. Hus faller samman. Människor blir hemlösa. Mer än 200.000 människor omkommer. Plundring eskalerar i städerna.
Fabienne Cherisma blev 15 år. Hon sköts av polisen några dagar efter skalvet, av vad flera medier rapporterade som ett varningsskott som sköts upp i luften och träffade Fabienne där hon befann sig på ett hustak. DN-fotografen Paul Hansen tog emot förstapriset för Årets nyhetsbild 2010 för bilden av den avlidna Fabienne.
Bilder som denna kan vara försvarliga att publicera för att förstärka det ohyggliga kaos som inträffar vid katastrofer. Text bidrar till intellektuell förståelse; en bild kan bidra till emotionell förståelse. Hansens bild hamnar emellertid i ett annat dager när man läser bloggen Prison Photography, som har gjort en ingående granskning av tillkomsten av detta fotografi.
Utgångspunkten för granskningen var frilansfotografen Nathan Webers fotografi av den situation, där Paul Hansen med kollegor trängs för att få bra vinklar och ljus för bilden av Fabienne.
I efterhand har det moraliserats en del över hur Hansens bild togs, mot bakgrund av Webers foto. Skulle Hansen fått priset för årets nyhetsbild om juryn sett Webers foto i förväg? Bör fotografer redovisa de situationer, den kontext som bidrar till olika bilder? De skarpaste moralisterna använder ord som ”hyenor” för fotograferna på Webers bild och tycker att de utnyttjar Fabiennes död på ett omoraliskt sätt.
Att moralisera är lätt, och moralisera kan vi enbart göra i efterhand. Den viktigare frågan är hur, eller om, vi kan läsa fotografier kritiskt. För utöver den moraliska dimensionen har Hansens bild också kritiserats för att vara ”osann”, i meningen att den är på gränsen till arrangerad. Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kultursida (110322) att tidningsläsaren vilseleds när denne inte får se ”flocken av fotografer som trängs för att få den perfekta bilden”.
Det är dock att förenkla en aning. Tidningsläsarens vilsenhet kan inte enbart bero på hur stor del av en visuell situation som fotografen presenterar. Vilsenheten måste också ha att göra med vår föreställning om vad ett fotografi är, och därmed hur vi kan förhålla oss kritiskt till sådana. Det är inte minst viktigt när närmast all fotografi är digitalt och kan manipuleras intill oändlighet.
Mediefilosofen Vilém Flusser skrev en kort bok i essäformat som översattes till svenska 1983: En filosofi för fotografin (Korpen). Med hjälp av Flusser kan vi utveckla ett kritiskt tänkande kring fotot. En utgångspunkt för fotokritik är vår förmåga att dechiffrera bilder. Vi får inte lockas att se fotografier som ”frusna händelser”, det vill säga objektiva avbildningar av verkligheten, utan bilder måste översättas till situationer.
Flussers iakttagelse är att människor tenderar i alltför hög utsträckning att lita blint på tekniska bilder. Målade bilder har alltid analyserats och tolkats, det vill säga dechiffrerats, men tekniska bilder har alltid setts som fönster mot världen och verkligheten. Den väsentliga skillnaden mellan målade bilder och tekniska bilder är emellertid kameran.
Kameran är en ”programmerad” apparatur, med Flussers ord, vars avsikt är att förändra världens innebörd, och därmed vår förståelse av världen. Avsikten med fotografier är att skapa symboliska ytor, som först måste avtäckas innan vi kan förstå världen bakom ytan. Fotografens frihet att välja motiv kan i förstone tyckas vara helt fritt, men Flusser vill peka på en komlicerad relation mellan fotografen och kameran.
Valet av motiv kan inte göras i konflikt med kamerans program, mot kamerans inbyggda avsikt. En fotograf kan enbart fotografera det som genom kameran är lämpligt att fotografera. Fotografen tror gärna att det är dennes estetiska, epistemologiska eller politiska kriterier som avgör valet av motiv, men det är ett falskt medvetande. Valet görs alltid i samråd med kameran.
Notera hur fotograferna trängs på Webers fotografi för att få samma höjd, samma vinkel, samma ljus på sina bilder. Varför? För att kamerans program har tränat fotograferna hur motiv ska väljas och fångas på bild.
Nu börjar vi närma oss fotokritikens kärna i två delar. För det första: bilden är en symbolisk verklighet som måste dechiffreras, tolkas, för att en bild, och därmed en verklighet, ska kunna förstås. Att fotografera är att skapa situationer, inte att representera verkligheten.
Verkligheten utgörs nämligen av den bild som är fotograferandets resultat. Haitis verklighet för tidningsläsaren är Paul Hansens bild, men verkligheten förblir symbolisk. Eller, för att tala med en annan mediefilosof, Jean Baudrillard: Vad som är verkligt är därmed inte det som är betecknat, utan det som är betecknande, det vill säga symbolen.
För det andra: relationen mellan fotografen och kamerans program måste också tolkas. Varje fotografi representerar dels samarbetet mellan fotografen och kameraprogrammet, dels konflikten mellan dessas avsikter. Fotokritiken – dechiffreringen av fotografier – har som uppgift att visa såväl samarbetet som konflikten.
Fotokritikerns ständiga två frågor bör enligt Flusser vara: ”Hur framgångsrik har fotografen varit i att underställa kameraprogrammet sina egna avsikter och med vilka metoder? Hur framgångsrik har kameran varit att avleda fotografen från hans avsikter och med vilka metoder?”
Fotografens vanligaste avsikter med ett fotografi är att skapa indikativa fotografier (fotografier med sanningsanspråk), imperativa fotografier (fotografier med moraliskt anspråk) eller optativa fotografier (fotografier med konstnärliga anspråk). Vilken typ av fotografi är Paul Hansens? Indikativt; med sanningsanspråk? Vilken typ är Nathan Webers? Imperativt; med moraliskt anspråk?
En sträng tolkning av Flussers fotofilosofi skulle vara att Paul Hansens bild inte är underkastad fotografens avsikter, utan att bilden är ett resultat av den apparatur som fotografen har för handen. Hansen var, med Flussers ord, blott en funktionär för kameran. Nathan Webers fotografi, å andra sidan, skulle tolkas som en ansats att underställa kameran sina egna avsikter.
Analysen i denna artikel bygger emellertid på att vi har tillgång till Webers foto. Skulle det vara möjligt att göra denna analys av enbart Hansens foto? Sensmoralen av att läsa Flusser är att det måste vara möjligt; om inte, så måste vi lära oss det.
Annars programmerar fotografierna ett samhälle i apparaturens tjänst, i stället för ett samhälle där apparaturen har underställts människans avsikter.
tisdag, april 26, 2011
tisdag, mars 29, 2011
3D-filmens underutvecklade rumslighet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110329
Att skapa och visa film i tre dimensioner – bredd, höjd och djup – är inte en ny företeelse. Redan på 1950-talet prövades tekniken och sedermera har tekniken utvecklats relativt långsamt och utan särskilt stort engagemang. Tills i dag. 2009 får sägas vara året när 3D-tekniken tog ett språng, med James Camerons film Avatar som galjonsfiguren för nutida 3D-film.
Filmkonnässörerna har dock alltid rynkat på näsan åt denna teknik, där filmen måste ses med särskilda glasögon där linserna för respektive öga har olika kvaliteter. Denna teknik har också nästan alltid tillämpats på underhållningsfilm från Hollywood; ytterst sällsynt har regissörer med konstnärliga ambitioner filmat i 3D. Avatar är inget undantag från detta.
I år sker ett trendbrott i detta avseende. Under Berlins filmfestival visades två 3D-filmer av regissörer som utan tvekan har konstnärliga ambitioner med sitt filmskapande. Den första är Wim Wenders som använder tekniken i filmen Pina, en film om koreografen och dansaren Pina Bausch. Den andra är Werner Herzog med filmen Cave of forgotten dreams.
Om detta trendbrott endast är högst tillfälligt, eller om det får efterföljare är svårt att sia om. Det förutsätter att filmskapare kan använda djupet i 3D-tekniken för att öka den konstnärliga höjden och inte enbart slå tekniknördar med häpnad.
Ett skäl, har det hävdats, bakom Hollywoods satsning på 3D-teknik i slutet av 00-talet stavas hotet från piratkopiering. Om 3D-tekniken ger ett så stort mervärde att det gamla klyschan ”Film är bäst på bio” kan återerövras, tror Hollywood att biograferna kan konkurrera med den illegala nedladdningen av film. På samma sätt som 50-talets 3D-film skapades inför hotet från televisionen.
Å andra sidan, hävdar andra, är nätets piratverksamhet synnerligen kreativ. Det torde bara vara en tidsfråga innan pirater börjar kopiera 3D-effekter för att skapa den postproduktion som krävs för att uppleva den tredje dimensionen också i filmer som kopieras på nätet. Allt digitalt kan som bekant kopieras.
Det huvudsakliga skälet är förhoppningsvis att utforska rumslighetens betydelse för filmupplevelsen. Denna ambition är inte ny, utan har flerhundraåriga rötter, även om rumsligheten förr inte kunde appliceras på filmmediet förrän på 1900-talet.
Idén om rumslighet i filmupplevelsen har två historiska rötter. Den ena är den kognitiva roten, den andra är den fysiska. Den tidigaste tekniken för att skapa kognitiv rumslighet är zograskopet, som uppfanns i mitten av 1700-talet. Genom att titta på en bild genom en konvex lins, ser varje öga var sin bild och hjärnan kan tolka dessa parallella bilder som en bild, och skapa en illusion om djup i bilden. De bilder som skapades för zograskopet byggdes upp så att illusionen av att se det som inte finns – den tredje dimensionen i en tvådimensionell bild – skulle förstärkas.
Sedermera förfinades tekniken i form av stereoskopet. Det var ett instrument med en lins per öga, men till skillnad från zograskopet betraktas två bilder. Vänster öga ser en bild och höger öga en annan bild, varefter dessa bilder i hjärnan förenas till ett tredimensionellt synintryck.
Syftet med den tredje dimensionen var att öka korrektheten i avbildningen, inte att öka den konstnärliga höjden. Man sökte förvisso simulera rumslighet, men rumsligheten skulle ha en korrekt referens i verkligheten. Kända städer, gatubilder och byggnader var vanliga motiv.
Den tidigaste tekniken för att utvidga den fysiskt upplevda rumsligheten är panoramat från sent 1700-tal. En panoramamålning omsluter åskådaren så att hela synfältet upptas av målningen. Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Frånvaron av avgränsande ramar var en viktig faktor för verklighetsupplevelsen, liksom tekniker för ljussättning och de särskilda fysiska lokaler som byggdes för panoramautställningar.
Dessutom arbetade man med ”falsk terräng”. Denna terräng består av tredimensionella objekt, figurer eller pappdockor – beroende på vilken panoramamålning som visas. Syftet med denna falska terräng är att maskera övergången från den tredimensionella världen till en tvådimensionell målning.
En förfining av panoramat kan ses i dioramat från tidigt 1800-tal. Det var en konstform som experimenterade med olika former av specialeffekter – dekor, belysning, sceniska effekter. Syftet var att skapa helhetsbilder hos åskådaren genom att många intryck blandades så att en illusion av ett verkligt sammanhang kunde uppstå.
Dioramat var ett mellanting mellan konstutställning och melodramisk teater. I dioramat kunde åskådaren inte enbart beskåda en vacker bild av något, utan också uppleva förändringar som känns igen från den natur bilden representerar – från dimmiga morgnar till klara nätter, från en vacker och solig dag till en stormfylld himmel.
Likt panoramat var dioramats syfte realism. Åskådarna upplevde varje utställning verklig, särskilt på grund av målningarnas perfekta perspektiv och förmedling av atmosfär, mycket på grund av ljuseffekter. Åskådarna trodde inte att det var målningar de såg; illusionen av djup och därmed rymd var så stark att de var övertygade om att det var en storskalig modell med materiella ting de betraktade. För att testa om det var en bild eller en materiell modell kastade ibland åskådare en pappersboll eller ett mynt mot bilden.
Såväl panoramor som dioramor var utrymmeskrävande, närmast att jämföra med en biograf- eller teaterlokal. De flesta ljuseffekter skapades genom att placera olika typer av genomskinliga och färgade skärmar mot olika dagsljusöppningar i anslutning till målningen för att på så sätt skapa allt från solsken till tät dimma.
Hittills har 3D-filmen fokuserat på att utveckla den kognitiva rumsligheten; en tydlig utveckling av zograskop och stereoskop: en kognitivt upplevd tredimensionell simulering av en tvådimensionell bild. Emellertid har utvecklingen av den fysiska rumsligheten i princip stått helt stilla. Det är här möjligheterna finns. Det handlar om att utnyttja själva biografens rum.
Varför visa film på enbart en duk eller skärm med människor som sitter i rader med blicken rakt fram, där all tredimensionalitet är kognitiv, det vill säga belägen i hjärnan? Varför inte utnyttja det faktum att biograflokalen är flera hundra kvadratmeter med högt i tak och har vanligtvis fyra väggar?
Släng ut biostolarna, låt människorna röra sig i rummet, projicera filmen på flera dukar eller skärmar samtidigt. Inspireras av panoramat som söker omsluta åskådaren. Inspireras av dioramat med stora ytor med många projiceringar. Inspireras av surroundljudet, där man söker en följsamhet mellan ljudets rumslighet och ljudkällan.
Släpp idén om en film från en projektor på en duk. Den idén kan härledas till laterna magica i mitten av 1600-talet, vilket var den första tekniken för att projicera bilder på duk, inte olik diaprojektorn.
Men redan då experimenterade belgaren Etienne Gaspard Robertson med flera laterna magica samtidigt som projicerade bilder på olika ställen i rummet för att skapa föreställningar han kallade ”phantasmagoria”. Ibland använde han så många som åtta projektorer samtidigt.
Det är inte utan att man undrar om ambitionerna i förhållande till förutsättningarna var högre förr.
Att skapa och visa film i tre dimensioner – bredd, höjd och djup – är inte en ny företeelse. Redan på 1950-talet prövades tekniken och sedermera har tekniken utvecklats relativt långsamt och utan särskilt stort engagemang. Tills i dag. 2009 får sägas vara året när 3D-tekniken tog ett språng, med James Camerons film Avatar som galjonsfiguren för nutida 3D-film.
Filmkonnässörerna har dock alltid rynkat på näsan åt denna teknik, där filmen måste ses med särskilda glasögon där linserna för respektive öga har olika kvaliteter. Denna teknik har också nästan alltid tillämpats på underhållningsfilm från Hollywood; ytterst sällsynt har regissörer med konstnärliga ambitioner filmat i 3D. Avatar är inget undantag från detta.
I år sker ett trendbrott i detta avseende. Under Berlins filmfestival visades två 3D-filmer av regissörer som utan tvekan har konstnärliga ambitioner med sitt filmskapande. Den första är Wim Wenders som använder tekniken i filmen Pina, en film om koreografen och dansaren Pina Bausch. Den andra är Werner Herzog med filmen Cave of forgotten dreams.
Om detta trendbrott endast är högst tillfälligt, eller om det får efterföljare är svårt att sia om. Det förutsätter att filmskapare kan använda djupet i 3D-tekniken för att öka den konstnärliga höjden och inte enbart slå tekniknördar med häpnad.
Ett skäl, har det hävdats, bakom Hollywoods satsning på 3D-teknik i slutet av 00-talet stavas hotet från piratkopiering. Om 3D-tekniken ger ett så stort mervärde att det gamla klyschan ”Film är bäst på bio” kan återerövras, tror Hollywood att biograferna kan konkurrera med den illegala nedladdningen av film. På samma sätt som 50-talets 3D-film skapades inför hotet från televisionen.
Å andra sidan, hävdar andra, är nätets piratverksamhet synnerligen kreativ. Det torde bara vara en tidsfråga innan pirater börjar kopiera 3D-effekter för att skapa den postproduktion som krävs för att uppleva den tredje dimensionen också i filmer som kopieras på nätet. Allt digitalt kan som bekant kopieras.
Det huvudsakliga skälet är förhoppningsvis att utforska rumslighetens betydelse för filmupplevelsen. Denna ambition är inte ny, utan har flerhundraåriga rötter, även om rumsligheten förr inte kunde appliceras på filmmediet förrän på 1900-talet.
Idén om rumslighet i filmupplevelsen har två historiska rötter. Den ena är den kognitiva roten, den andra är den fysiska. Den tidigaste tekniken för att skapa kognitiv rumslighet är zograskopet, som uppfanns i mitten av 1700-talet. Genom att titta på en bild genom en konvex lins, ser varje öga var sin bild och hjärnan kan tolka dessa parallella bilder som en bild, och skapa en illusion om djup i bilden. De bilder som skapades för zograskopet byggdes upp så att illusionen av att se det som inte finns – den tredje dimensionen i en tvådimensionell bild – skulle förstärkas.
Sedermera förfinades tekniken i form av stereoskopet. Det var ett instrument med en lins per öga, men till skillnad från zograskopet betraktas två bilder. Vänster öga ser en bild och höger öga en annan bild, varefter dessa bilder i hjärnan förenas till ett tredimensionellt synintryck.
Syftet med den tredje dimensionen var att öka korrektheten i avbildningen, inte att öka den konstnärliga höjden. Man sökte förvisso simulera rumslighet, men rumsligheten skulle ha en korrekt referens i verkligheten. Kända städer, gatubilder och byggnader var vanliga motiv.
Den tidigaste tekniken för att utvidga den fysiskt upplevda rumsligheten är panoramat från sent 1700-tal. En panoramamålning omsluter åskådaren så att hela synfältet upptas av målningen. Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Frånvaron av avgränsande ramar var en viktig faktor för verklighetsupplevelsen, liksom tekniker för ljussättning och de särskilda fysiska lokaler som byggdes för panoramautställningar.
Dessutom arbetade man med ”falsk terräng”. Denna terräng består av tredimensionella objekt, figurer eller pappdockor – beroende på vilken panoramamålning som visas. Syftet med denna falska terräng är att maskera övergången från den tredimensionella världen till en tvådimensionell målning.
En förfining av panoramat kan ses i dioramat från tidigt 1800-tal. Det var en konstform som experimenterade med olika former av specialeffekter – dekor, belysning, sceniska effekter. Syftet var att skapa helhetsbilder hos åskådaren genom att många intryck blandades så att en illusion av ett verkligt sammanhang kunde uppstå.
Dioramat var ett mellanting mellan konstutställning och melodramisk teater. I dioramat kunde åskådaren inte enbart beskåda en vacker bild av något, utan också uppleva förändringar som känns igen från den natur bilden representerar – från dimmiga morgnar till klara nätter, från en vacker och solig dag till en stormfylld himmel.
Likt panoramat var dioramats syfte realism. Åskådarna upplevde varje utställning verklig, särskilt på grund av målningarnas perfekta perspektiv och förmedling av atmosfär, mycket på grund av ljuseffekter. Åskådarna trodde inte att det var målningar de såg; illusionen av djup och därmed rymd var så stark att de var övertygade om att det var en storskalig modell med materiella ting de betraktade. För att testa om det var en bild eller en materiell modell kastade ibland åskådare en pappersboll eller ett mynt mot bilden.
Såväl panoramor som dioramor var utrymmeskrävande, närmast att jämföra med en biograf- eller teaterlokal. De flesta ljuseffekter skapades genom att placera olika typer av genomskinliga och färgade skärmar mot olika dagsljusöppningar i anslutning till målningen för att på så sätt skapa allt från solsken till tät dimma.
Hittills har 3D-filmen fokuserat på att utveckla den kognitiva rumsligheten; en tydlig utveckling av zograskop och stereoskop: en kognitivt upplevd tredimensionell simulering av en tvådimensionell bild. Emellertid har utvecklingen av den fysiska rumsligheten i princip stått helt stilla. Det är här möjligheterna finns. Det handlar om att utnyttja själva biografens rum.
Varför visa film på enbart en duk eller skärm med människor som sitter i rader med blicken rakt fram, där all tredimensionalitet är kognitiv, det vill säga belägen i hjärnan? Varför inte utnyttja det faktum att biograflokalen är flera hundra kvadratmeter med högt i tak och har vanligtvis fyra väggar?
Släng ut biostolarna, låt människorna röra sig i rummet, projicera filmen på flera dukar eller skärmar samtidigt. Inspireras av panoramat som söker omsluta åskådaren. Inspireras av dioramat med stora ytor med många projiceringar. Inspireras av surroundljudet, där man söker en följsamhet mellan ljudets rumslighet och ljudkällan.
Släpp idén om en film från en projektor på en duk. Den idén kan härledas till laterna magica i mitten av 1600-talet, vilket var den första tekniken för att projicera bilder på duk, inte olik diaprojektorn.
Men redan då experimenterade belgaren Etienne Gaspard Robertson med flera laterna magica samtidigt som projicerade bilder på olika ställen i rummet för att skapa föreställningar han kallade ”phantasmagoria”. Ibland använde han så många som åtta projektorer samtidigt.
Det är inte utan att man undrar om ambitionerna i förhållande till förutsättningarna var högre förr.
måndag, mars 28, 2011
Saknat deldirektiv
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110328
Kulturdepartementet initierade den 24/3 en utredning om litteraturens ställning (Dir 2011:24). I en tid när läsning minskar allmänt och särskilt i vissa befolkningsgrupper – yngre män – kan det vara rimligt att undersöka om staten ska agera på särskilda sätt för att främja läsning.
En utgångspunkt i direktivet är att tekniken – läs internet – utmanar litteraturens ställning. Därför ska utredarna även föreslå hur staten kan bemöta en sådan utmaning. Men först torde väl utredarna undersöka om förekomsten av internet motverkar läsning. Det har hävdats i debatten, men har några samband fastställts? Knappast.
Direktivet pekar på att litteratur i allt högre utsträckning distribueras och läses i digitalt format, men att den digitala litteraturen försäljningssiffror är mycket låga. Här hade jag önskat ett deldirektiv: Föreslå åtgärder som säkerställer utgivning av litteratur i fysiskt format.
För om utvecklingen leder till att förlagen tror att de kan sälja digital litteratur, kommer de enbart att gå samma väg som skivbranschen: En på förhand förlorad strid mot ett fritt internet.
P O ÅGREN
Kulturdepartementet initierade den 24/3 en utredning om litteraturens ställning (Dir 2011:24). I en tid när läsning minskar allmänt och särskilt i vissa befolkningsgrupper – yngre män – kan det vara rimligt att undersöka om staten ska agera på särskilda sätt för att främja läsning.
En utgångspunkt i direktivet är att tekniken – läs internet – utmanar litteraturens ställning. Därför ska utredarna även föreslå hur staten kan bemöta en sådan utmaning. Men först torde väl utredarna undersöka om förekomsten av internet motverkar läsning. Det har hävdats i debatten, men har några samband fastställts? Knappast.
Direktivet pekar på att litteratur i allt högre utsträckning distribueras och läses i digitalt format, men att den digitala litteraturen försäljningssiffror är mycket låga. Här hade jag önskat ett deldirektiv: Föreslå åtgärder som säkerställer utgivning av litteratur i fysiskt format.
För om utvecklingen leder till att förlagen tror att de kan sälja digital litteratur, kommer de enbart att gå samma väg som skivbranschen: En på förhand förlorad strid mot ett fritt internet.
P O ÅGREN
tisdag, mars 22, 2011
Tekniken uppdagar samhället
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110322
Med tanke på potentialen hos en kärnkraftkatastrof är det naturligtvis rimligt att diskussionen om kärnkraftens vara tar ny fart med de enorma problemen i Fukushimas kärnkraftverk. Diskussionen tycks emellertid hittills begränsa sig till överväganden om vilken energiförsörjning vi ska ha i samhället.
Det är synd. Diskussionen borde alltid primärt handla om vilket samhälle vi vill ha. Vilken energiteknik vi väljer skapar villkor och förutsättningar för hur vi kan leva och verka. Låt oss prata med två teknikfilosofer för att se om de kan vägleda oss något.
Paul Virilio har i ett flertal böcker argumenterat för att teknikutvecklingen främst bidrar till två saker: en ökad hastighet i samhället och en ökad frekvens av olyckor. Teknik som rationaliserar och effektiviserar accelererar processer och tvingar människor att agera i allt högre hastigheter.
Varje teknik bär på sin egen olycka; olyckor är ”programmerade” i tekniken. Bilar krockar, fartyg kapsejsar, tåg spårar ur. Kärnkraftverk läcker radioaktivt stoff. Kolkraftverk bidrar till växthuseffekt.
Skillnaden mellan fartygs och kärnkraftverks olyckor är dess lokalitet. Ett fartyg som kapsejsar sker alltid lokalt; det sker på en avgränsad plats. Kärnkraftsolyckor är delokaliserade, det vill säga att även om en härdsmälta sker i ett visst kärnkraftverk, sker olyckan över ett stort geografiskt område. Det samma gäller vid förbränning av fossila bränslen.
Virilio är en dystopisk filosof. Ju mer teknik vi utvecklar, desto mer accelererar samhällets olika processer och desto fler olyckor kommer vi att se. Virilios lösning är att dra ned på hastigheten, på utvecklingstakten med avseende på den utveckling som ökar olycksfrekvensen.
I en essä betitlad Teknikens väsen beskriver Martin Heidegger teknikens väsen som att uppdaga något, att frambringa något. Med en ny teknisk innovation kan vi uppfatta något som vi inte annars uppfattar i tillvaron.
Även Heideggers teknikfilosofi är kritisk till den framväxande tekniken, i främst två avseenden. För det första står människan inte fri i teknikutvecklingen utan ”att människan i teknikens tidevarv på ett särdeles iögonenfallande och utmanande sätt tvingas in i den rådande formen av uppdagande”, som han skriver. För det andra är teknikens väsen att utarma naturen, att plundra naturens reservoar av energi.
Det för oss tillbaka till temat. I vår relation till teknik skapas och omskapas vår mänsklighet. Om vi inte vill vara fångar i de samhällsformer som en viss teknik uppdagar, måste vi först formulera vilket samhälle vi vill leva, för att sedan skapa tekniker som uppdagar det önskvärda samhället. Inte tvärtom.
Vilket samhälle uppdagas om energiförsörjningen enbart består av förnyelsebar energi? Kan tillväxt fortfarande vara det övergripande målet? Eller måste kartan ritas om?
Med tanke på potentialen hos en kärnkraftkatastrof är det naturligtvis rimligt att diskussionen om kärnkraftens vara tar ny fart med de enorma problemen i Fukushimas kärnkraftverk. Diskussionen tycks emellertid hittills begränsa sig till överväganden om vilken energiförsörjning vi ska ha i samhället.
Det är synd. Diskussionen borde alltid primärt handla om vilket samhälle vi vill ha. Vilken energiteknik vi väljer skapar villkor och förutsättningar för hur vi kan leva och verka. Låt oss prata med två teknikfilosofer för att se om de kan vägleda oss något.
Paul Virilio har i ett flertal böcker argumenterat för att teknikutvecklingen främst bidrar till två saker: en ökad hastighet i samhället och en ökad frekvens av olyckor. Teknik som rationaliserar och effektiviserar accelererar processer och tvingar människor att agera i allt högre hastigheter.
Varje teknik bär på sin egen olycka; olyckor är ”programmerade” i tekniken. Bilar krockar, fartyg kapsejsar, tåg spårar ur. Kärnkraftverk läcker radioaktivt stoff. Kolkraftverk bidrar till växthuseffekt.
Skillnaden mellan fartygs och kärnkraftverks olyckor är dess lokalitet. Ett fartyg som kapsejsar sker alltid lokalt; det sker på en avgränsad plats. Kärnkraftsolyckor är delokaliserade, det vill säga att även om en härdsmälta sker i ett visst kärnkraftverk, sker olyckan över ett stort geografiskt område. Det samma gäller vid förbränning av fossila bränslen.
Virilio är en dystopisk filosof. Ju mer teknik vi utvecklar, desto mer accelererar samhällets olika processer och desto fler olyckor kommer vi att se. Virilios lösning är att dra ned på hastigheten, på utvecklingstakten med avseende på den utveckling som ökar olycksfrekvensen.
I en essä betitlad Teknikens väsen beskriver Martin Heidegger teknikens väsen som att uppdaga något, att frambringa något. Med en ny teknisk innovation kan vi uppfatta något som vi inte annars uppfattar i tillvaron.
Även Heideggers teknikfilosofi är kritisk till den framväxande tekniken, i främst två avseenden. För det första står människan inte fri i teknikutvecklingen utan ”att människan i teknikens tidevarv på ett särdeles iögonenfallande och utmanande sätt tvingas in i den rådande formen av uppdagande”, som han skriver. För det andra är teknikens väsen att utarma naturen, att plundra naturens reservoar av energi.
Det för oss tillbaka till temat. I vår relation till teknik skapas och omskapas vår mänsklighet. Om vi inte vill vara fångar i de samhällsformer som en viss teknik uppdagar, måste vi först formulera vilket samhälle vi vill leva, för att sedan skapa tekniker som uppdagar det önskvärda samhället. Inte tvärtom.
Vilket samhälle uppdagas om energiförsörjningen enbart består av förnyelsebar energi? Kan tillväxt fortfarande vara det övergripande målet? Eller måste kartan ritas om?
onsdag, mars 02, 2011
Stamningens socialpsykologi
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110302
The King’s Speech är något så ovanligt som en film som vill förstå stamning som ett socialpsykologiskt fenomen, snarare än ett biologiskt fenomen. Colin Firths gestaltning av George VI, Bertie, får också en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll, liksom filmen får Oscar för bästa film, bästa regi och bästa originalmanus.
En betydande del av stamning innebär att tänka på stamning. Tro mig. Jag vet. När stammar jag? Varför stammade jag i situation X men inte i situation Y, trots att situationerna är ytterst lika varandra? Kan jag förebygga? Men framför allt – hur kan man hantera sin situation och förhålla sig till denna… ja, personliga egenskap?
Jag rekommenderar tre nyckelscener i King’s Speech för att förstå stamning som det socialpsykologiska fenomen jag menar att det är. Den första scenen, drygt 20 minuter in i filmen, är Berties första möte med den australiensiske logopeden Lionel Logue (förträffligt spelad av Geoffrey Rush), där Lionel ställer den radikala frågan: ”Vilket är ditt första minne av stamning”, varpå Bertie blir förbannad och skriker att stammat, det har han gjort i hela sitt liv.
Men det radikala i frågan, som gör att vi kan ana stamningens socialpsykologi, är Lionels grundläggande axiom: ”Inget barn börjar tala med stamning”. Stamning växer fram.
Den andra scenen är samtalet mellan Bertie och hans bror efter ca en timme i filmen; det kritiska samtalet där Bertie försöker få sin bror att förstå att broderns handling bryter mot konstitutionen. Studera hur brodern lyckas få Bertie att stamma så gravt att knappt ett ljud kommer ur munnen, genom att använda mikromakt i form av blickar, efterhärmning och tillskapad underordning.
Den tredje scenen är kungens själva radiotal i slutet av filmen, med vännen Lionel i det slutna rummet. Miljoner människor ska lyssna i direktsändning. Nerverna kryper utanpå huden. Lionel säger: ”Glöm allt annat och säg det till mig. Säg det till mig som en vän.” Och kung George VI talar, bara indirekt till nationen, men direkt till Lionel och lyckas därför hantera sin stamning.
Intet öga är torrt hos publiken. Åtminstone inte hos den delen av publiken som vill förstå sin stamning som ett socialpsykologiskt fenomen.
The King’s Speech är något så ovanligt som en film som vill förstå stamning som ett socialpsykologiskt fenomen, snarare än ett biologiskt fenomen. Colin Firths gestaltning av George VI, Bertie, får också en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll, liksom filmen får Oscar för bästa film, bästa regi och bästa originalmanus.
En betydande del av stamning innebär att tänka på stamning. Tro mig. Jag vet. När stammar jag? Varför stammade jag i situation X men inte i situation Y, trots att situationerna är ytterst lika varandra? Kan jag förebygga? Men framför allt – hur kan man hantera sin situation och förhålla sig till denna… ja, personliga egenskap?
Jag rekommenderar tre nyckelscener i King’s Speech för att förstå stamning som det socialpsykologiska fenomen jag menar att det är. Den första scenen, drygt 20 minuter in i filmen, är Berties första möte med den australiensiske logopeden Lionel Logue (förträffligt spelad av Geoffrey Rush), där Lionel ställer den radikala frågan: ”Vilket är ditt första minne av stamning”, varpå Bertie blir förbannad och skriker att stammat, det har han gjort i hela sitt liv.
Men det radikala i frågan, som gör att vi kan ana stamningens socialpsykologi, är Lionels grundläggande axiom: ”Inget barn börjar tala med stamning”. Stamning växer fram.
Den andra scenen är samtalet mellan Bertie och hans bror efter ca en timme i filmen; det kritiska samtalet där Bertie försöker få sin bror att förstå att broderns handling bryter mot konstitutionen. Studera hur brodern lyckas få Bertie att stamma så gravt att knappt ett ljud kommer ur munnen, genom att använda mikromakt i form av blickar, efterhärmning och tillskapad underordning.
Den tredje scenen är kungens själva radiotal i slutet av filmen, med vännen Lionel i det slutna rummet. Miljoner människor ska lyssna i direktsändning. Nerverna kryper utanpå huden. Lionel säger: ”Glöm allt annat och säg det till mig. Säg det till mig som en vän.” Och kung George VI talar, bara indirekt till nationen, men direkt till Lionel och lyckas därför hantera sin stamning.
Intet öga är torrt hos publiken. Åtminstone inte hos den delen av publiken som vill förstå sin stamning som ett socialpsykologiskt fenomen.
tisdag, februari 22, 2011
Bortom Wikileaks: lokala nätläckor?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110222
Efter Wikileaks har avhopparen Daniel Domscheit-Berg startat Openleaks; en sajt för nätläckor på samma globala nivå som Wikileaks. Dessa sajter läcker information som är av mer eller mindre globalt intresse. Men det måste ju finnas intresse av även lokala läckor av information?
Det är ingen vild gissning att vi kommer att se olika webbplatser växa fram som syftar till att läcka lokal information – från offentlig och privat verksamhet. Maktmissbruk och nepotism kan ju förekomma var som helst; i kommunens och landstingets beslutsprocesser, hos små och stora företag, i statliga myndigheters ärendehantering.
Vi ser redan några exempel på lokala nätläckor. Vaggerydleaks är en nystartad blogg med ambitionen att ta emot lokala läckor inom Vaggeryds geografiska område och publicera dem. Vem som driver läcksajten är emellertid anonym.
Värmdöleaks är ett annat exempel, men med en avsändare. Det är Stefan Mårtensson som titulerar sig ”grön liberal”, men oberoende observatör i Värmdöpolitiken, som publicerar lokala läckor, främst från den kommunala verksamheten och lokalpolitiken.
Sveriges Radio meddelade för ett par veckor sedan i ett pressmeddelande att man inom kort startar sajten Radioleaks. Där kan ”alla som vill på ett säkert, krypterat och anonymt sätt delge oss information”, skriver SR. Skillnaden mot de ovanstående exemplen är att SR enbart skapar en ytterligare informationskanal med bättre källskydd för sitt sedvanliga journalistiska arbete, medan de andra exemplen är läckor som hanteras av privatpersoner.
Kommer vi att få se ett Umeleaks för hela Umeå-regionen, eller kommer det att utvecklas organisationsnära läcksajter som VLL-leaks eller Volvoleaks?
Om vi hyllar Wikileaks publicering av icke-offentliga dokument för att göra det globala samhället mer transparent, borde vi hylla även lokala initiativ som lyfter fram det fördolda i ljuset och gör lokalsamhället mer genomsiktligt.
Efter Wikileaks har avhopparen Daniel Domscheit-Berg startat Openleaks; en sajt för nätläckor på samma globala nivå som Wikileaks. Dessa sajter läcker information som är av mer eller mindre globalt intresse. Men det måste ju finnas intresse av även lokala läckor av information?
Det är ingen vild gissning att vi kommer att se olika webbplatser växa fram som syftar till att läcka lokal information – från offentlig och privat verksamhet. Maktmissbruk och nepotism kan ju förekomma var som helst; i kommunens och landstingets beslutsprocesser, hos små och stora företag, i statliga myndigheters ärendehantering.
Vi ser redan några exempel på lokala nätläckor. Vaggerydleaks är en nystartad blogg med ambitionen att ta emot lokala läckor inom Vaggeryds geografiska område och publicera dem. Vem som driver läcksajten är emellertid anonym.
Värmdöleaks är ett annat exempel, men med en avsändare. Det är Stefan Mårtensson som titulerar sig ”grön liberal”, men oberoende observatör i Värmdöpolitiken, som publicerar lokala läckor, främst från den kommunala verksamheten och lokalpolitiken.
Sveriges Radio meddelade för ett par veckor sedan i ett pressmeddelande att man inom kort startar sajten Radioleaks. Där kan ”alla som vill på ett säkert, krypterat och anonymt sätt delge oss information”, skriver SR. Skillnaden mot de ovanstående exemplen är att SR enbart skapar en ytterligare informationskanal med bättre källskydd för sitt sedvanliga journalistiska arbete, medan de andra exemplen är läckor som hanteras av privatpersoner.
Kommer vi att få se ett Umeleaks för hela Umeå-regionen, eller kommer det att utvecklas organisationsnära läcksajter som VLL-leaks eller Volvoleaks?
Om vi hyllar Wikileaks publicering av icke-offentliga dokument för att göra det globala samhället mer transparent, borde vi hylla även lokala initiativ som lyfter fram det fördolda i ljuset och gör lokalsamhället mer genomsiktligt.
torsdag, februari 17, 2011
Transparenta principer i Katrineholm
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110217
I Katrineholm har ett principiellt bråk mellan lokaltidningen Katrineholms-Kuriren (KK) och kommunchefen Mattias Jansson uppstått. På Twitter kallat #kkgate. När KK avsåg att granska kommunchefens användning av sociala medier, använde sig denne av just sociala medier för att besvara ett antal frågor som KK skickat per mejl.
Mattias Jansson publicerade helt enkelt de frågor KK ställde till honom på sin blogg och använde sig av Twitter och Facebook för att diskutera detta med andra på nätet, med hänvisning till att inkommande brev till kommunen är offentliga handlingar. Det upprör naturligtvis KK, eftersom det uppstår en maktförskjutning i och med att själva granskningsprocessen blir
transparent – inte enbart resultatet av granskningen.
Janssons hantering av sociala medier hyllas på nätets sociala sajter för den ökande transparensen, samtidigt som KK:s chefredaktör får utstå spott och spe för att denne representant för ”gammelmedia” inte förstår nya medier och för att denne inte begriper betydelsen av ökad transparens.
Allt har skett med utifrån perspektivet media och journalistik. Det är inte det enda perspektivet, eller kanske inte ens det viktigaste, som bör anläggas på situationen.
Problemet är inte att Katrineholms kommun publicerar offentliga handlingar på nätet. Problemet är vilka offentliga handlingar som publiceras och vilka beslutade principer för publicering som har fastställts av kommunen.
I Katrineholm tycks det mig som om kommunchefen publicerar offentliga handlingar helt godtyckligt och i värsta fall enbart handlingar där publiceringen gynnar honom eller kommunen.
Transparens i detta sammanhang måste också betyda att såväl media som medborgare får veta enligt vilka principer en myndighet hanterar inkomna handlingar och att publiceringen av sådana sker enligt offentliggjorda principer.
Det är den viktigaste transparensen i Katrineholmsfallet.
I Katrineholm har ett principiellt bråk mellan lokaltidningen Katrineholms-Kuriren (KK) och kommunchefen Mattias Jansson uppstått. På Twitter kallat #kkgate. När KK avsåg att granska kommunchefens användning av sociala medier, använde sig denne av just sociala medier för att besvara ett antal frågor som KK skickat per mejl.
Mattias Jansson publicerade helt enkelt de frågor KK ställde till honom på sin blogg och använde sig av Twitter och Facebook för att diskutera detta med andra på nätet, med hänvisning till att inkommande brev till kommunen är offentliga handlingar. Det upprör naturligtvis KK, eftersom det uppstår en maktförskjutning i och med att själva granskningsprocessen blir
transparent – inte enbart resultatet av granskningen.
Janssons hantering av sociala medier hyllas på nätets sociala sajter för den ökande transparensen, samtidigt som KK:s chefredaktör får utstå spott och spe för att denne representant för ”gammelmedia” inte förstår nya medier och för att denne inte begriper betydelsen av ökad transparens.
Allt har skett med utifrån perspektivet media och journalistik. Det är inte det enda perspektivet, eller kanske inte ens det viktigaste, som bör anläggas på situationen.
Problemet är inte att Katrineholms kommun publicerar offentliga handlingar på nätet. Problemet är vilka offentliga handlingar som publiceras och vilka beslutade principer för publicering som har fastställts av kommunen.
I Katrineholm tycks det mig som om kommunchefen publicerar offentliga handlingar helt godtyckligt och i värsta fall enbart handlingar där publiceringen gynnar honom eller kommunen.
Transparens i detta sammanhang måste också betyda att såväl media som medborgare får veta enligt vilka principer en myndighet hanterar inkomna handlingar och att publiceringen av sådana sker enligt offentliggjorda principer.
Det är den viktigaste transparensen i Katrineholmsfallet.
onsdag, februari 09, 2011
Vällovligt fotoförbud med vaga villkor
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110209
Förslaget till den nya lagen om olovlig fotografering som av regeringen föreslås införas 2012 är intressant, eftersom den visar sig paradoxal. Paradoxen består i att den låter två viktiga principer kollidera: å ena sidan rätten till ett privatliv och personlig integritet, å andra sidan yttrandefrihet och informationsfrihet.
I promemorian Olovlig fotografering (Ds 2011:1) anges syftet med lagen att skydda enskilda medborgares personliga integritet. Promemorian tar sin utgångspunkt i situationer där människor fotograferas i synnerligen privata sammanhang, som exempelvis toaletter, duschutrymmen, sovrum, sexuella situationer – sammanhang där var och en av oss vill hålla privata.
Denna typ av fotografering har tidigare varit tillåten. Spridning av den typen av fotografier har dock kunnat lagföras (förtalslagstiftning, personuppgiftslagen). Nu ska det alltså bli förbjudet att ta själva fotografiet, oavsett om bilden sprids eller inte.
Detta är gott och väl så långt. Men var går gränsen för vilka foton man får ta på andra människor utan deras samtycke? Det är just här som förslaget brister. Den gränsen formuleras alltför otydligt.
I princip sägs att för att en kriminalisering av fotograferande ska vara uppfylld, måste detta skett utan medgivande av den fotograferade, det måste ha skett på vissa platser som tillhör den fotograferades privata miljö och det måste ha skett i sådana situationer som utgör en kränkning av den som fotograferas.
Problemet är alltså lagens krav på rekvisit, det vill säga de villkor som måste vara uppfyllda för att kunna lagföra någon med denna lag. Att en lag har som syfte att skydda medborgarnas rätt till privatliv och integritet bör hyllas, men en lag som har integritetskränkning som rekvisit är dömd att misslyckas.
För vad är en integritetskränkning? Är den detsamma för dig som för mig? Inte alls alltid. En upplevd kränkning är inte detsamma som en kränkning i juridisk mening.
En lag som har så vaga rekvisit kommer att leda till två saker: Det ena är att utöver de undantag som redan föreskrivs i lagförslaget, kommer det att ställas krav på allt fler undantag, och därmed bli ännu otydligare vilka typer av fotografier som faktiskt förbjuds.
Jämför med personuppgiftslagen. När den kom 1998 förbjöds i princip alla personuppgifter utan individers samtycke. Efter flera uppluckringar är lagen så tandlös att den knappt är tillämplig.
Det andra är risken för en självcensur inom bildjournalistiken. Före denna lag kunde man på redaktionen avgöra om en bild är integritetskränkande eller kan publiceras. Med den nya lagen har fotografen någon sekund på sig att avgöra detta, eftersom det är själva fotograferandet som förbjuds.
När fotografen inte kan veta när en bild är integritetskränkande, kommer sannolikt färre bilder att tas, för att slippa riskera åtal. Även sådana bilder som inte kränker någon.
Det är en implicit, men allvarlig inskränkning i yttrande- och informationsfriheten.
Förslaget till den nya lagen om olovlig fotografering som av regeringen föreslås införas 2012 är intressant, eftersom den visar sig paradoxal. Paradoxen består i att den låter två viktiga principer kollidera: å ena sidan rätten till ett privatliv och personlig integritet, å andra sidan yttrandefrihet och informationsfrihet.
I promemorian Olovlig fotografering (Ds 2011:1) anges syftet med lagen att skydda enskilda medborgares personliga integritet. Promemorian tar sin utgångspunkt i situationer där människor fotograferas i synnerligen privata sammanhang, som exempelvis toaletter, duschutrymmen, sovrum, sexuella situationer – sammanhang där var och en av oss vill hålla privata.
Denna typ av fotografering har tidigare varit tillåten. Spridning av den typen av fotografier har dock kunnat lagföras (förtalslagstiftning, personuppgiftslagen). Nu ska det alltså bli förbjudet att ta själva fotografiet, oavsett om bilden sprids eller inte.
Detta är gott och väl så långt. Men var går gränsen för vilka foton man får ta på andra människor utan deras samtycke? Det är just här som förslaget brister. Den gränsen formuleras alltför otydligt.
I princip sägs att för att en kriminalisering av fotograferande ska vara uppfylld, måste detta skett utan medgivande av den fotograferade, det måste ha skett på vissa platser som tillhör den fotograferades privata miljö och det måste ha skett i sådana situationer som utgör en kränkning av den som fotograferas.
Problemet är alltså lagens krav på rekvisit, det vill säga de villkor som måste vara uppfyllda för att kunna lagföra någon med denna lag. Att en lag har som syfte att skydda medborgarnas rätt till privatliv och integritet bör hyllas, men en lag som har integritetskränkning som rekvisit är dömd att misslyckas.
För vad är en integritetskränkning? Är den detsamma för dig som för mig? Inte alls alltid. En upplevd kränkning är inte detsamma som en kränkning i juridisk mening.
En lag som har så vaga rekvisit kommer att leda till två saker: Det ena är att utöver de undantag som redan föreskrivs i lagförslaget, kommer det att ställas krav på allt fler undantag, och därmed bli ännu otydligare vilka typer av fotografier som faktiskt förbjuds.
Jämför med personuppgiftslagen. När den kom 1998 förbjöds i princip alla personuppgifter utan individers samtycke. Efter flera uppluckringar är lagen så tandlös att den knappt är tillämplig.
Det andra är risken för en självcensur inom bildjournalistiken. Före denna lag kunde man på redaktionen avgöra om en bild är integritetskränkande eller kan publiceras. Med den nya lagen har fotografen någon sekund på sig att avgöra detta, eftersom det är själva fotograferandet som förbjuds.
När fotografen inte kan veta när en bild är integritetskränkande, kommer sannolikt färre bilder att tas, för att slippa riskera åtal. Även sådana bilder som inte kränker någon.
Det är en implicit, men allvarlig inskränkning i yttrande- och informationsfriheten.
måndag, januari 31, 2011
Hur är ett släckt internet möjligt?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110131
I torsdags kväll fick vi se en makaber form av mediestyrning under upproren i Egypten. Klockan 22.30 stängdes i princip hela internet ner i landet, liksom mobilnätet. Kanske inte oväntat i en diktatur, särskilt när upproren koordineras via sociala medier och sms, särskild när information om händelseutvecklingen förmedlas företrädesvis över nätet.
Det stämmer dock till eftertanke även för demokratier. Vilken relation ska finnas mellan stat och internetleverantörer? President Mubarak hade ingen huvudströmbrytare för Egyptens internet, utan med stöd i regleringar och ett våldsmonopol kunde han framtvinga Egyptens internetoperatörer att inskränka internettrafiken. Kan samma sak ske i Sverige?
Nej. Inte ännu. Men på samma grund som Mubarak kunde framtvinga en inskränkning av internettrafik, finner vi en regleringsiver i Sverige: en sorts rädsla för medborgarnas horisontella kommunikation och en iver att via internetoperatörerna få inflytande över och reglera denna kommunikation.
Ett exempel är Datalagringsdirektivet som snart införs i Sverige och som förelägger internetoperatörer att lagra abonnenternas trafikdata i sex månader, så att det är möjligt för staten att kartlägga varje medborgares kommunikationer.
Ett annat exempel är att staten vid ett flertal tillfällen har initierat diskussioner om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnehåll som passerar leverantörernas nät. Lobbyorganisationen Netopia publicerade för några månader sedan rapporten Mellanhandsansvar på internet, skriven av doktoranden i immaterialrätt Johan Axhamn.
I den rapporten föreslås att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Vad ”oönskat innehåll” är, och vem som definierar det oönskade, är dock godtyckligt och flytande.
För att vara säkra på att staten inte kan inskränka medborgares kommunikation via internet, måste ”mere conduit” råda, det vill säga en total ansvarsfrihet för internetoperatörer beträffande vad medborgare säger, skriver, skickar och visar via internet. En internetleverantör måste vara en neutral informationsförmedlare, fri från statlig styrning och inblandning.
På samma sätt som lagen om brevhemlighet råder för fysisk informationsförmedling via Posten, bör vi ha en motsvarande lag om informationshemlighet för digital informationsförmedling via nätoperatörer.
Det är en fundamental metod att garantera att det som hände internet i Egypten i torsdags inte kan hända ett demokratiskt samhälle.
I torsdags kväll fick vi se en makaber form av mediestyrning under upproren i Egypten. Klockan 22.30 stängdes i princip hela internet ner i landet, liksom mobilnätet. Kanske inte oväntat i en diktatur, särskilt när upproren koordineras via sociala medier och sms, särskild när information om händelseutvecklingen förmedlas företrädesvis över nätet.
Det stämmer dock till eftertanke även för demokratier. Vilken relation ska finnas mellan stat och internetleverantörer? President Mubarak hade ingen huvudströmbrytare för Egyptens internet, utan med stöd i regleringar och ett våldsmonopol kunde han framtvinga Egyptens internetoperatörer att inskränka internettrafiken. Kan samma sak ske i Sverige?
Nej. Inte ännu. Men på samma grund som Mubarak kunde framtvinga en inskränkning av internettrafik, finner vi en regleringsiver i Sverige: en sorts rädsla för medborgarnas horisontella kommunikation och en iver att via internetoperatörerna få inflytande över och reglera denna kommunikation.
Ett exempel är Datalagringsdirektivet som snart införs i Sverige och som förelägger internetoperatörer att lagra abonnenternas trafikdata i sex månader, så att det är möjligt för staten att kartlägga varje medborgares kommunikationer.
Ett annat exempel är att staten vid ett flertal tillfällen har initierat diskussioner om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnehåll som passerar leverantörernas nät. Lobbyorganisationen Netopia publicerade för några månader sedan rapporten Mellanhandsansvar på internet, skriven av doktoranden i immaterialrätt Johan Axhamn.
I den rapporten föreslås att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Vad ”oönskat innehåll” är, och vem som definierar det oönskade, är dock godtyckligt och flytande.
För att vara säkra på att staten inte kan inskränka medborgares kommunikation via internet, måste ”mere conduit” råda, det vill säga en total ansvarsfrihet för internetoperatörer beträffande vad medborgare säger, skriver, skickar och visar via internet. En internetleverantör måste vara en neutral informationsförmedlare, fri från statlig styrning och inblandning.
På samma sätt som lagen om brevhemlighet råder för fysisk informationsförmedling via Posten, bör vi ha en motsvarande lag om informationshemlighet för digital informationsförmedling via nätoperatörer.
Det är en fundamental metod att garantera att det som hände internet i Egypten i torsdags inte kan hända ett demokratiskt samhälle.
lördag, januari 22, 2011
Gubbslemmets tillblivelse
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110122
Begreppet essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Man känner igen en essä när läsaren dras in i författarens egen förståelseprocess, i stället för att enbart ta del av en kunskapspresentation. Ett prövande, i stället för redovisande, förhållningssätt.
Sociologen Karl Palmås bok En liten bok om slem (Federa förlag) är ett exempel på en essä. Det slem som undersöks är inte det fysiologiska, materiella slemmet, utan det sociologiska, strukturella: ett sätt att mer ingående förstå uppkomsten av patriarkat, manlighetskultur och homosocialitet.
Termen gubbslem dök upp i början av 2000-talet, som en benämning på män i detta avseende; män som tar stor plats, skapar sin egen överordning, kräver att behagas och saknar empati, särskilt för kvinnor.
Palmås vill undersöka, snarare än diskutera, gubbslemmet och hur sådant uppstår, det vill säga slemmets tillblivelseprocesser. Han betraktar gubbslem som en struktur, ett nätverk om man så vill, som något som inte är, utan ständigt blir till. Strukturer existerar endast i ständig tillblivelse.
Då blir frågan vad som producerar strukturen.
Utgångspunkten för att förstå är 1800-talssociologen Gabriel Tardes idéer om imitation och smittor. Genom att ständigt imitera beteenden, upprepa varandras utsagor i mötesrum eller media, dunka varandra i ryggen skapas det mönster som leder till ett mer eller mindre uttalat ”vi”.
Beteendet är smittsamt, eftersom det innebär fördelar att tillhöra detta ”vi”, denna struktur, detta slem. Men tillkomsten av detta ”vi”, denna manliga struktur, är inte en planerad aktivitet, menar Palmås, utan en emergens.
Med emergens avses att ett komplext mönster kan uppstå utifrån enkla beteenden, utan någon överordnad styrning. Ett återkommande bastubad med grabbarna kan mycket väl bidra till gubbslemmet.
Även om gubbslemmet är utgångspunkt och huvudexempel för Palmås essä, kan idén om strukturers tillblivelse appliceras på andra fenomen än patriarkat eller manlighet. Det vore möjligt att studera människors beteenden i stadsmiljöer med hög koncentration av människor, för att se vilka strukturer som skapas och upprätthålls genom imiterande och associativa beteenden.
Liksom självfallet på internet, där vi kan se många exempel på imiterande och smittande beteenden. Ett av de senaste exemplen – påpassligt nog apropå gubbslem – är tråden #prataomdet på Twitter. Journalisten Johanna Koljonen initierade tråden med utgångspunkt i behovet att prata om sexuella gråzoner; oklara sexuella situationer med inslag av tvång, makt och övergrepp.
Smittan spred sig oerhört snabbt. Hundratals kvinnor började #prataomdet, om sina erfarenheter av – just det, gubbslem, vilket alltså är annan smitta.
Med En liten bok om slem förstår vi världen lite mer, tack vare essäformen, som annars inte är så vanlig i vetenskapliga sammanhang.
Men ack så värdefull.
Begreppet essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Man känner igen en essä när läsaren dras in i författarens egen förståelseprocess, i stället för att enbart ta del av en kunskapspresentation. Ett prövande, i stället för redovisande, förhållningssätt.
Sociologen Karl Palmås bok En liten bok om slem (Federa förlag) är ett exempel på en essä. Det slem som undersöks är inte det fysiologiska, materiella slemmet, utan det sociologiska, strukturella: ett sätt att mer ingående förstå uppkomsten av patriarkat, manlighetskultur och homosocialitet.
Termen gubbslem dök upp i början av 2000-talet, som en benämning på män i detta avseende; män som tar stor plats, skapar sin egen överordning, kräver att behagas och saknar empati, särskilt för kvinnor.
Palmås vill undersöka, snarare än diskutera, gubbslemmet och hur sådant uppstår, det vill säga slemmets tillblivelseprocesser. Han betraktar gubbslem som en struktur, ett nätverk om man så vill, som något som inte är, utan ständigt blir till. Strukturer existerar endast i ständig tillblivelse.
Då blir frågan vad som producerar strukturen.
Utgångspunkten för att förstå är 1800-talssociologen Gabriel Tardes idéer om imitation och smittor. Genom att ständigt imitera beteenden, upprepa varandras utsagor i mötesrum eller media, dunka varandra i ryggen skapas det mönster som leder till ett mer eller mindre uttalat ”vi”.
Beteendet är smittsamt, eftersom det innebär fördelar att tillhöra detta ”vi”, denna struktur, detta slem. Men tillkomsten av detta ”vi”, denna manliga struktur, är inte en planerad aktivitet, menar Palmås, utan en emergens.
Med emergens avses att ett komplext mönster kan uppstå utifrån enkla beteenden, utan någon överordnad styrning. Ett återkommande bastubad med grabbarna kan mycket väl bidra till gubbslemmet.
Även om gubbslemmet är utgångspunkt och huvudexempel för Palmås essä, kan idén om strukturers tillblivelse appliceras på andra fenomen än patriarkat eller manlighet. Det vore möjligt att studera människors beteenden i stadsmiljöer med hög koncentration av människor, för att se vilka strukturer som skapas och upprätthålls genom imiterande och associativa beteenden.
Liksom självfallet på internet, där vi kan se många exempel på imiterande och smittande beteenden. Ett av de senaste exemplen – påpassligt nog apropå gubbslem – är tråden #prataomdet på Twitter. Journalisten Johanna Koljonen initierade tråden med utgångspunkt i behovet att prata om sexuella gråzoner; oklara sexuella situationer med inslag av tvång, makt och övergrepp.
Smittan spred sig oerhört snabbt. Hundratals kvinnor började #prataomdet, om sina erfarenheter av – just det, gubbslem, vilket alltså är annan smitta.
Med En liten bok om slem förstår vi världen lite mer, tack vare essäformen, som annars inte är så vanlig i vetenskapliga sammanhang.
Men ack så värdefull.
måndag, januari 10, 2011
Virtualitetens historia
Jag har publicerat en ny bok: Virtualitetens historia. Tekniker för virtualitet 1200-1900. Boken finns för den som vill att boken ska äga rum att köpa på Adlibris, Bokus, Bokia och förlaget, och finns även för den som nöjer sig med boken i flytande form. (Klicka på bilden för större bild.)
måndag, januari 03, 2011
Om mänsklighetens kloak
Nikanor Teratologen
Att hata allt mänskligt liv
Bokförlaget h:ström
Han har lämnat Västerbotten och Kåge för Indien under koloniseringen på 1800-talet, men anslaget bär gemensamma drag. Från den perverterade mänskliga ondskan hos enskilda figurer i skräckens hus i Kågedalen, till en feberrusig betraktelse av mänsklighetens avgrundsdjupa och ödesmättade kloak.
Nikanor Teratologen (pseudonym för Niclas Lundqvist) är tillbaka med boken Att hata allt mänskligt liv, en tunn liten bok (101 sidor), men tät och fylld av språkliga excesser och grova adjektiv. Teratologen är särlingen som aldrig når någon litterär kanon – men vilken outsider vill bli upptagen i en gemenskap?
Huvudpersonen är den brittiske arkeologen Cunningham som febrigt minns ett möte för 40 år sedan där han ställdes inför en grotesk varelse som bärs omkring i en kittel. Cunningham blir uppsökt – eller hemsökt – för att förstå sin delaktighet mänsklighetens förruttnelse.
Cunningham, som från sin engelska, civiliserade, koloniala horisont avskyr hinduerna och deras perversa beteenden, blir uppläxad och örfilad av denne Bhairavi. Nej, det är européernas "vetenskapligt teknologiska nihilism och epidemiska egoförhärligande" och "betvingandets, kontrollerandets, exploateringens och den industriella standardiseringens materialistiskt-utilitaristiska anda" som är den farsot som skapar den ständigt krympande framtiden.
Här försöker Cunningham värja sig, men varelsens verbala örfilar tar bara hårdare. Till slut ger Cunningham upp. Det är i slutändan varken den hinduiska kulturen eller den västerländska civilisationen som är det monster som förgör världen, utan – människan.
Teratologen gör civilisationskritik med det mänskliga begäret som berättarröst. Det blir en effektiv holmgång och är grymt pessimistiskt.
Att hata allt mänskligt liv
Bokförlaget h:ström
Han har lämnat Västerbotten och Kåge för Indien under koloniseringen på 1800-talet, men anslaget bär gemensamma drag. Från den perverterade mänskliga ondskan hos enskilda figurer i skräckens hus i Kågedalen, till en feberrusig betraktelse av mänsklighetens avgrundsdjupa och ödesmättade kloak.
Nikanor Teratologen (pseudonym för Niclas Lundqvist) är tillbaka med boken Att hata allt mänskligt liv, en tunn liten bok (101 sidor), men tät och fylld av språkliga excesser och grova adjektiv. Teratologen är särlingen som aldrig når någon litterär kanon – men vilken outsider vill bli upptagen i en gemenskap?
Huvudpersonen är den brittiske arkeologen Cunningham som febrigt minns ett möte för 40 år sedan där han ställdes inför en grotesk varelse som bärs omkring i en kittel. Cunningham blir uppsökt – eller hemsökt – för att förstå sin delaktighet mänsklighetens förruttnelse.
Cunningham, som från sin engelska, civiliserade, koloniala horisont avskyr hinduerna och deras perversa beteenden, blir uppläxad och örfilad av denne Bhairavi. Nej, det är européernas "vetenskapligt teknologiska nihilism och epidemiska egoförhärligande" och "betvingandets, kontrollerandets, exploateringens och den industriella standardiseringens materialistiskt-utilitaristiska anda" som är den farsot som skapar den ständigt krympande framtiden.
Här försöker Cunningham värja sig, men varelsens verbala örfilar tar bara hårdare. Till slut ger Cunningham upp. Det är i slutändan varken den hinduiska kulturen eller den västerländska civilisationen som är det monster som förgör världen, utan – människan.
Teratologen gör civilisationskritik med det mänskliga begäret som berättarröst. Det blir en effektiv holmgång och är grymt pessimistiskt.
fredag, december 31, 2010
Höjdare från kulturåret 2010
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101231
Karl Ove Knausgård bygger ett monument av sin livskamp. 2 700 sidor när allt är klart. Den första delen slår en med häpnad; detaljrikedomen, den filmistiska, den obarmhärtiga detaljrikedomen. Fadersförtrycket är centralt i livskampen; städandet efter faderns död är en kulmen.
En av Englands främsta regissörer, Andrea Arnold, inte bara bär den engelska socialrealistiska traditionen vidare, utan tar med filmen Fish Tank traditionen ett steg till. Visar trasigheten och vuxenhoten hos en femtonårig tjej i klassisk klassbesudlad betong.
Wikileaks är en manifestation som manifesterar det öppna internets politiska sprängkraft. Återigen ser vi exempel på nödvändigheten av att agera i världen som om internet existerar. Det är inte spelets regler som ändrats, utan spelplanen som byggs om.
Karl Ove Knausgård bygger ett monument av sin livskamp. 2 700 sidor när allt är klart. Den första delen slår en med häpnad; detaljrikedomen, den filmistiska, den obarmhärtiga detaljrikedomen. Fadersförtrycket är centralt i livskampen; städandet efter faderns död är en kulmen.
En av Englands främsta regissörer, Andrea Arnold, inte bara bär den engelska socialrealistiska traditionen vidare, utan tar med filmen Fish Tank traditionen ett steg till. Visar trasigheten och vuxenhoten hos en femtonårig tjej i klassisk klassbesudlad betong.
Wikileaks är en manifestation som manifesterar det öppna internets politiska sprängkraft. Återigen ser vi exempel på nödvändigheten av att agera i världen som om internet existerar. Det är inte spelets regler som ändrats, utan spelplanen som byggs om.
lördag, december 18, 2010
Bokboten som författare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101218
Vad är en bok? Korkad fråga, kanske någon tycker. Dock högst relevant i dag, när marknaden för e-böcker och läsplattor expanderar. Det går inte längre att definiera en bok utifrån dess fysiska form; papperssidor, pärmar, text, författare. Är ett textsjok i en Kindle eller en iPad en bok? Är en pdf-fil en bok? Kan en text utan författare vara en bok?
Om dessa frågor är knepiga att svara på, blir det än svårare när vi under de senaste åren har kunnat se något vi inte sett förut: automatgenererade e-böcker som säljs på såväl internationella bokhandlare (Amazon), som inhemska (Bokus, Adlibris). Med automatgenerering avses att en boks text inte författas av någon människa, utan samlas in från nätet av ett datorprogram.
En bokbot, skulle man kunna säga. En robot som genererar böcker. Rasmus Fleischer gjorde en djupdykning i ämnet nyligen (10/12) på bloggen Copyriot.
Heinz Duthel är en ”person” som anges som författare till inte mindre än 399 böcker på Amazon och 89 böcker på Bokus. En del av dessa böcker är utgivna i fysisk form, men de flesta i elektroniskt format för läsplattan Kindle.
Böckernas titlar skvallrar om en förkärlek för filosofi: Kirkegaard, Feuerbach, Nietzsche, Rousseau, Voltaire, Hegel, Kant etc, men även andra, vitt spridda ämnen förekommer: thailändsk massage, reseguider, buddhism, naturmedicin, you name it. De flesta böckerna är korta, runt 50 sidor.
Före internet skulle Heinz Duthel vara en renässanskonstnär, ett universalgeni. Efter internet framstår Duthel som en skicklig algoritmkonstruktör som med datorprogram söker på internet efter texter som passar ett visst tema, paketerar texterna som e-böcker eller print-on-demand och lägger dem i boklådornas utbud.
Heinz Duthel och hans verksamhet är inte unik. I Sydsvenskan (11/12) rapporteras i samma ämne att en viss Frederic P Miller som ger ut boken ”Der Papst und das Papsttum” för 1 017 kr. Bokens författare är dock en bokbot som samlat texter från Wikipedia, möjligen redigerade av någon människa.
Är dessa ”böcker” böcker? Vilka kriterier måste vi anlägga? Någon kanske menar ett lägsta kriterium är att det finns en författare som skrivit texten själv. Är i så fall lagboken en bok?
Kommer nätbokhandlarna att översvämmas av böcker av dessa bokbotar? Vad kan bokhandlarna göra? Det framstår som osannolikt att genomföra en manuell granskning av varje inkommen bok för att sortera bort dem. Sannolikt kommer man att pröva automatiska granskningsprogram för att se om det går att filtrera dylika böcker, men erfarenheten säger att filtreringsprogram, oavsett ändamål, är synnerligen trubbiga.
Och vill verkligen nätbokhandeln slippa dessa botböcker och wikipediaböcker – om de säljer? Böcker av detta slag letar sig ju till och med in i biblioteken, som inte har någon kommersiellt intresse, och som skulle kunna ålägga sig rigorösare kvalitetsgranskning.
Så hur bör vi hantera detta bokbotfenomen? Inte en aning. Först måste vi bestämma vad som är problemet.
Vad är en bok? Korkad fråga, kanske någon tycker. Dock högst relevant i dag, när marknaden för e-böcker och läsplattor expanderar. Det går inte längre att definiera en bok utifrån dess fysiska form; papperssidor, pärmar, text, författare. Är ett textsjok i en Kindle eller en iPad en bok? Är en pdf-fil en bok? Kan en text utan författare vara en bok?
Om dessa frågor är knepiga att svara på, blir det än svårare när vi under de senaste åren har kunnat se något vi inte sett förut: automatgenererade e-böcker som säljs på såväl internationella bokhandlare (Amazon), som inhemska (Bokus, Adlibris). Med automatgenerering avses att en boks text inte författas av någon människa, utan samlas in från nätet av ett datorprogram.
En bokbot, skulle man kunna säga. En robot som genererar böcker. Rasmus Fleischer gjorde en djupdykning i ämnet nyligen (10/12) på bloggen Copyriot.
Heinz Duthel är en ”person” som anges som författare till inte mindre än 399 böcker på Amazon och 89 böcker på Bokus. En del av dessa böcker är utgivna i fysisk form, men de flesta i elektroniskt format för läsplattan Kindle.
Böckernas titlar skvallrar om en förkärlek för filosofi: Kirkegaard, Feuerbach, Nietzsche, Rousseau, Voltaire, Hegel, Kant etc, men även andra, vitt spridda ämnen förekommer: thailändsk massage, reseguider, buddhism, naturmedicin, you name it. De flesta böckerna är korta, runt 50 sidor.
Före internet skulle Heinz Duthel vara en renässanskonstnär, ett universalgeni. Efter internet framstår Duthel som en skicklig algoritmkonstruktör som med datorprogram söker på internet efter texter som passar ett visst tema, paketerar texterna som e-böcker eller print-on-demand och lägger dem i boklådornas utbud.
Heinz Duthel och hans verksamhet är inte unik. I Sydsvenskan (11/12) rapporteras i samma ämne att en viss Frederic P Miller som ger ut boken ”Der Papst und das Papsttum” för 1 017 kr. Bokens författare är dock en bokbot som samlat texter från Wikipedia, möjligen redigerade av någon människa.
Är dessa ”böcker” böcker? Vilka kriterier måste vi anlägga? Någon kanske menar ett lägsta kriterium är att det finns en författare som skrivit texten själv. Är i så fall lagboken en bok?
Kommer nätbokhandlarna att översvämmas av böcker av dessa bokbotar? Vad kan bokhandlarna göra? Det framstår som osannolikt att genomföra en manuell granskning av varje inkommen bok för att sortera bort dem. Sannolikt kommer man att pröva automatiska granskningsprogram för att se om det går att filtrera dylika böcker, men erfarenheten säger att filtreringsprogram, oavsett ändamål, är synnerligen trubbiga.
Och vill verkligen nätbokhandeln slippa dessa botböcker och wikipediaböcker – om de säljer? Böcker av detta slag letar sig ju till och med in i biblioteken, som inte har någon kommersiellt intresse, och som skulle kunna ålägga sig rigorösare kvalitetsgranskning.
Så hur bör vi hantera detta bokbotfenomen? Inte en aning. Först måste vi bestämma vad som är problemet.
lördag, december 11, 2010
Två skäl att inte ljuga
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101211
Jag läser ett intressant avsnitt om svårigheten att avslöja när en person ljuger i boken Magkänslans anatomi av filosofen Kristoffer Ahlström (Bonniers, 2010). Forskning kring lögndetektering, såväl manuellt som maskinellt, visar svårigheter.
Att avslöja lögner manuellt görs främst genom att fokusera ansiktsuttryck och orden som lögnaren uttalar, men föga framgångsrikt. Att avslöja lögner maskinellt görs främst genom att mäta små förändringar i lögnarens autonoma nervsystem, men inte heller det är framgångsrikt.
I stället för att fokusera på att avslöja människors lögner, menar Ahlström att vi bör skapa former för att förhindra lögners uppkomst. Ett sätt att ”skapa incitament för att tala sanning är att institutionalisera transparens”, skriver Ahlström.
Att institutionalisera transparens betyder helt enkelt att etablera system, rutiner, policyer eller lagar som gör att lögner snabbt kan avslöjas så lätt att det inte finns något skäl att ljuga.
Två exempel på institutionaliserad transparens slår mig vid läsningen. Det första är Sveriges offentlighetsprincip. När alla (nåja, nästan) handlingar som staten i form av dess myndigheter och annan offentlig verksamhet upprättar eller får sig tillskickade är tillgängliga för varje medborgare, minskar incitamenten att ljuga. Avslöjandet ligger runt hörnet.
Det andra exemplet som slår mig är Wikileaks.
Jag läser ett intressant avsnitt om svårigheten att avslöja när en person ljuger i boken Magkänslans anatomi av filosofen Kristoffer Ahlström (Bonniers, 2010). Forskning kring lögndetektering, såväl manuellt som maskinellt, visar svårigheter.
Att avslöja lögner manuellt görs främst genom att fokusera ansiktsuttryck och orden som lögnaren uttalar, men föga framgångsrikt. Att avslöja lögner maskinellt görs främst genom att mäta små förändringar i lögnarens autonoma nervsystem, men inte heller det är framgångsrikt.
I stället för att fokusera på att avslöja människors lögner, menar Ahlström att vi bör skapa former för att förhindra lögners uppkomst. Ett sätt att ”skapa incitament för att tala sanning är att institutionalisera transparens”, skriver Ahlström.
Att institutionalisera transparens betyder helt enkelt att etablera system, rutiner, policyer eller lagar som gör att lögner snabbt kan avslöjas så lätt att det inte finns något skäl att ljuga.
Två exempel på institutionaliserad transparens slår mig vid läsningen. Det första är Sveriges offentlighetsprincip. När alla (nåja, nästan) handlingar som staten i form av dess myndigheter och annan offentlig verksamhet upprättar eller får sig tillskickade är tillgängliga för varje medborgare, minskar incitamenten att ljuga. Avslöjandet ligger runt hörnet.
Det andra exemplet som slår mig är Wikileaks.
tisdag, november 30, 2010
Om ett par märkligheter i TPB-domen
Det finns ingen särskild anledning att bedriva lekmannamässig juridisk kritik mot Svea hovrätts dom (mål nr B 4041-09) mot tre av personerna bakom The Pirate Bay. Däremot kan man med ett IT-kritiskt perspektiv uppfatta några passager som visar att juridik och politik alltid är sammantvinnade.
”Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten med stöd av nyss nämnda teorier.” (Sidan 24.)
Hovrätten för i och kring citatet ovan ett jämförande resonemang mellan Pirate Bay och andra söktjänster på nätet, som exempelvis Google, sannolikt för att förekomma den kritiska invändningen att upphovsrättsskyddat material är lika lätt att finna via Google som via Pirate Bay. Hovrätten menar att Google är att betrakta som ett värdefullt verktyg och allmänt samhällsnyttig. Men frågan är om inte detta i första hand är en epistemologisk bedömning, i andra hand en politisk bedömning och först i senare led en juridisk bedömning. Vi känner inte konsekvenserna av den så kallade googlifieringen av vår tillvaro. Det är orimligt att hävda att vi i dag vet att Google är ett samhällsnyttigt verktyg, därav kunskapsproblemet. Vad som är samhällsnyttiga verktyg beror helt på vilket samhälle vi vill skapa, därav det politiska problemet. Det kan likväl visa sig i framtida analyser att Pirate Bay har haft ett större bidrag till samhällsnyttan än Google.
”Att upphovsrättsintrång genom illegal fildelning är ett samhällsproblem som på senare år spritt sig likt en löpeld framstår enligt hovrätten i det närmaste som ett allmänt känt faktum.” (Sidan 46.)
Var och en delar uppfattningen att illegal fildelning är en spridd företeelse, eftersom det går att mäta. Detta är ett faktum. Att det också är ett samhällsproblem är inte ett faktum, utan en bedömning som kan ses på två sätt. Det ena är rent juridiskt: det rimligt att betrakta en företeelse som innebär att många medborgare bryter mot en viss lag som ett samhällsproblem, på samma sätt som att det är ett samhällsproblem att många medborgare dagligen överträder hastighetsbegränsningar på vägarna. Det andra sättet att se är politiskt: det är inte självklart ett samhällsproblem att det sker en stor spridning av kulturuttryck som bidrar till att medborgare berikas i kulturellt avseende. Det beror, återigen, på vilket samhälle vi vill skapa och vilken betydelse internet ska ha i samhället.
”Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten med stöd av nyss nämnda teorier.” (Sidan 24.)
Hovrätten för i och kring citatet ovan ett jämförande resonemang mellan Pirate Bay och andra söktjänster på nätet, som exempelvis Google, sannolikt för att förekomma den kritiska invändningen att upphovsrättsskyddat material är lika lätt att finna via Google som via Pirate Bay. Hovrätten menar att Google är att betrakta som ett värdefullt verktyg och allmänt samhällsnyttig. Men frågan är om inte detta i första hand är en epistemologisk bedömning, i andra hand en politisk bedömning och först i senare led en juridisk bedömning. Vi känner inte konsekvenserna av den så kallade googlifieringen av vår tillvaro. Det är orimligt att hävda att vi i dag vet att Google är ett samhällsnyttigt verktyg, därav kunskapsproblemet. Vad som är samhällsnyttiga verktyg beror helt på vilket samhälle vi vill skapa, därav det politiska problemet. Det kan likväl visa sig i framtida analyser att Pirate Bay har haft ett större bidrag till samhällsnyttan än Google.
”Att upphovsrättsintrång genom illegal fildelning är ett samhällsproblem som på senare år spritt sig likt en löpeld framstår enligt hovrätten i det närmaste som ett allmänt känt faktum.” (Sidan 46.)
Var och en delar uppfattningen att illegal fildelning är en spridd företeelse, eftersom det går att mäta. Detta är ett faktum. Att det också är ett samhällsproblem är inte ett faktum, utan en bedömning som kan ses på två sätt. Det ena är rent juridiskt: det rimligt att betrakta en företeelse som innebär att många medborgare bryter mot en viss lag som ett samhällsproblem, på samma sätt som att det är ett samhällsproblem att många medborgare dagligen överträder hastighetsbegränsningar på vägarna. Det andra sättet att se är politiskt: det är inte självklart ett samhällsproblem att det sker en stor spridning av kulturuttryck som bidrar till att medborgare berikas i kulturellt avseende. Det beror, återigen, på vilket samhälle vi vill skapa och vilken betydelse internet ska ha i samhället.
Livsfarlig symmetri
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101130
Torbjörn Tännsjö fick en hel del negativa reaktioner för sin senaste bok Privatliv, främst för den samhällsvision han presenterade. Själv skrev jag relativt positivt om boken här på sidan (101016), med utgångspunkten att man inte behöver dela en författares uppfattning eller slutsatser för att uppskatta dennes verk.
En princip i Tännsjös resonemang är att övervakningen i ett samhälle bör vara symmetrisk, det vill säga all övervakning ska vara öppen. Den som blir övervakad ska ges lika mycket insyn hos övervakaren. Myndigheter ska inte veta mer om medborgaren än medborgaren om myndigheten.
Det är en svår princip. Övervakaren har allt att förlora på övervakningssymmetri, medan den övervakade har allt att vinna.
Ett sätt att tolka Wikileaks återkommande avslöjanden är att Wikileaks håller på att bygga upp en övervakningssymmetri. Den information USA har om världen, bör världen också känna till. USA har allt att förlora.
Det gäller inte bara USA: Utrikesminister Carl Bildt är bekymrad i Expressen (101129): ”… en massiv läcka av detta slag gör det svårare för stater att ha förtroliga kontakter med varandra”.
Men visst var detta ett huvudargument hos FRA-motståndarna; att det blir svårare för medborgare att har förtroliga kontakter med varandra om FRA övervakar kommunikationen? På så sätt kan Wikileaks ses som medborgarnas FRA; ett sätt att utjämna obalansen i övervakningen.
De officiella reaktionerna på Wikileaks publicering talar dock klartext: Övervakningssymmetri är livsfarligt. För övervakaren.
Torbjörn Tännsjö fick en hel del negativa reaktioner för sin senaste bok Privatliv, främst för den samhällsvision han presenterade. Själv skrev jag relativt positivt om boken här på sidan (101016), med utgångspunkten att man inte behöver dela en författares uppfattning eller slutsatser för att uppskatta dennes verk.
En princip i Tännsjös resonemang är att övervakningen i ett samhälle bör vara symmetrisk, det vill säga all övervakning ska vara öppen. Den som blir övervakad ska ges lika mycket insyn hos övervakaren. Myndigheter ska inte veta mer om medborgaren än medborgaren om myndigheten.
Det är en svår princip. Övervakaren har allt att förlora på övervakningssymmetri, medan den övervakade har allt att vinna.
Ett sätt att tolka Wikileaks återkommande avslöjanden är att Wikileaks håller på att bygga upp en övervakningssymmetri. Den information USA har om världen, bör världen också känna till. USA har allt att förlora.
Det gäller inte bara USA: Utrikesminister Carl Bildt är bekymrad i Expressen (101129): ”… en massiv läcka av detta slag gör det svårare för stater att ha förtroliga kontakter med varandra”.
Men visst var detta ett huvudargument hos FRA-motståndarna; att det blir svårare för medborgare att har förtroliga kontakter med varandra om FRA övervakar kommunikationen? På så sätt kan Wikileaks ses som medborgarnas FRA; ett sätt att utjämna obalansen i övervakningen.
De officiella reaktionerna på Wikileaks publicering talar dock klartext: Övervakningssymmetri är livsfarligt. För övervakaren.
onsdag, november 24, 2010
Om Facebooks seger över människans avsikter
Ofta är det i akademins marginaler de originella tankarna tänks. Mediefilosofen Vilém Flusser är ett typexempel. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
Flusser intresserade sig mycket för bilden och relationen mellan den apparatur som kan bistå människan med bildskapande och dess användare. För att förstå bildsamhället behöver vi läsa Flusser, och då särskilt det enda av hans verk som har översatts till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
I denna text försöker jag förstå Facebook som en apparatur, i Flussers anda. Metoden är analogin. Relativt nära Flussers text, överför jag Flussers idéer om fotoapparaturen och dess fotograf till Facebook och dess användare.
---------------------------------
Facebook är ett komplicerat objekt. Om vi grovt sett delar in kulturella artefakter i två delar – de som konsumeras och de som används för produktion (verktyg) – blir det svårt att se Facebook som vare sig något som konsumeras eller som ett verktyg.
Verktyg är förlängningar eller simuleringar av mänskliga organ. När verktygen började utformas med hjälp av vetenskapliga teorier blev de effektivare och större och fick benämningen maskiner. Den industriella revolutionen, med betoning på ”revolution”, definierar Flusser på följande sätt: ”Före den industriella revolutionen omgavs människan av verktyg. Efter den industriella revolutionen är det maskinerna som omges av människor.”
Facebook är varken ett verktyg eller en maskin. Facebook är inte en del av vare sig det förindustriella samhället eller det industriella, utan det post-industriella samhället. I industrisamhället är arbete essentiellt; såväl verktyg som maskiner arbetar och förändrar världen genom de bearbetningar de utför. ”[Facebook] avser inte att förändra världen, utan att förändra världens innebörd. Dess avsikt är symbolisk”, menar Flusser.
Facebooks maktspel kan identifieras. Användaren har makt över dennes information på Facebook, medan Facebook har makt över användarens beteende – dennes gester. Denna förskjutning av makt är informationssamhällets egentliga kännetecken.
I Facebooks resultat, användarens Facebooksida, framträder det karakteristiska för varje postindustriell apparatur – nämligen att apparaturens kategorier påförs kulturella förhållanden för att därefter filtrera dessa kulturella förhållanden. Vad en Facebooksida visar är hur Facebooks kategorier täcker kulturella förhållanden likt ett nät och tillåter oss se det som passerar genom maskorna.
”Konsekvensen är [Facebooks] enhetliga masskultur” och allt förstås ”genom samma kategorier, samma maskor”, menar Flusser och tänker på Kant.
Användarens val av information att lägga upp på Facebook kan tyckas fritt, men är bestämt av Facebooks program. Användarens frihet blir därmed en chimär; en programmerad frihet. Även om Facebook används enligt en användares avsikt, är denna avsikt programmerad av Facebook. Detta är den digitala gesten.
På samma sätt kan användaren endast lägga upp den information ”som är lämplig att [lägga upp], dvs det som är inskrivet i [Facebooks] program”, menar Flusser. Möjligen tror användaren att det är hans egna estetiska, epistemologiska eller politiska kriterier som han/hon tillämpar vid val av information. Men det är ett falskt medvetande. Dessa kriterier är programmerade i Facebook.
Varje Facebooksida representerar dels samarbetet mellan användaren och Facebook, dels konflikten mellan dessas avsikter. IT-kritiken – dechiffreringen av datorapplikationer – har som uppgift att visa såväl samarbetet som konflikten.
IT-kritikens två frågor bör enligt Flusser vara: ”Hur framgångsrik har [användaren] varit i att underställa [Facebook] sina egna avsikter och med vilka metoder? Hur framgångsrik har [Facebook] varit att avleda [användaren] från hans avsikter och med vilka metoder?”
De goda, de bästa Facebooksidorna är de, där användaren har lyckats få Facebookprogrammet att arbeta utifrån sina syften – det vill säga att Facebook har underkastats mänskliga avsikter.
Om IT-kritiken inte lyckas visa relationen mellan användarens och Facebooks avsikter, så är inte Facebooksidorna dechiffrerade. Då vidmakthålls föreställningen om att Facebooksidor avbildar situationer i världen. Och då, menar Flusser, programmerar Facebooksidorna ett samhälle i Facebooks tjänst.
Tyvärr intar IT-kritikern ofta Facebooks position, det vill säga kritikern blir en funktionär av Facebook. ”Kritikern samarbetar med [Facebook] i dess kamp mot [användarnas] subversiva avsikter”, menar Flusser. På så sätt görs Facebook osynligt för användaren, vilket är precis vad Facebook vill.
Det är en karakteristik för intellektuella och kritiker i allmänhet i det postindustriella samhället, vilket enligt Flusser bidrar till ”[Facebooks] seger över människans avsikter”.
Flusser intresserade sig mycket för bilden och relationen mellan den apparatur som kan bistå människan med bildskapande och dess användare. För att förstå bildsamhället behöver vi läsa Flusser, och då särskilt det enda av hans verk som har översatts till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
I denna text försöker jag förstå Facebook som en apparatur, i Flussers anda. Metoden är analogin. Relativt nära Flussers text, överför jag Flussers idéer om fotoapparaturen och dess fotograf till Facebook och dess användare.
---------------------------------
Facebook är ett komplicerat objekt. Om vi grovt sett delar in kulturella artefakter i två delar – de som konsumeras och de som används för produktion (verktyg) – blir det svårt att se Facebook som vare sig något som konsumeras eller som ett verktyg.
Verktyg är förlängningar eller simuleringar av mänskliga organ. När verktygen började utformas med hjälp av vetenskapliga teorier blev de effektivare och större och fick benämningen maskiner. Den industriella revolutionen, med betoning på ”revolution”, definierar Flusser på följande sätt: ”Före den industriella revolutionen omgavs människan av verktyg. Efter den industriella revolutionen är det maskinerna som omges av människor.”
Facebook är varken ett verktyg eller en maskin. Facebook är inte en del av vare sig det förindustriella samhället eller det industriella, utan det post-industriella samhället. I industrisamhället är arbete essentiellt; såväl verktyg som maskiner arbetar och förändrar världen genom de bearbetningar de utför. ”[Facebook] avser inte att förändra världen, utan att förändra världens innebörd. Dess avsikt är symbolisk”, menar Flusser.
Facebooks maktspel kan identifieras. Användaren har makt över dennes information på Facebook, medan Facebook har makt över användarens beteende – dennes gester. Denna förskjutning av makt är informationssamhällets egentliga kännetecken.
I Facebooks resultat, användarens Facebooksida, framträder det karakteristiska för varje postindustriell apparatur – nämligen att apparaturens kategorier påförs kulturella förhållanden för att därefter filtrera dessa kulturella förhållanden. Vad en Facebooksida visar är hur Facebooks kategorier täcker kulturella förhållanden likt ett nät och tillåter oss se det som passerar genom maskorna.
”Konsekvensen är [Facebooks] enhetliga masskultur” och allt förstås ”genom samma kategorier, samma maskor”, menar Flusser och tänker på Kant.
Användarens val av information att lägga upp på Facebook kan tyckas fritt, men är bestämt av Facebooks program. Användarens frihet blir därmed en chimär; en programmerad frihet. Även om Facebook används enligt en användares avsikt, är denna avsikt programmerad av Facebook. Detta är den digitala gesten.
På samma sätt kan användaren endast lägga upp den information ”som är lämplig att [lägga upp], dvs det som är inskrivet i [Facebooks] program”, menar Flusser. Möjligen tror användaren att det är hans egna estetiska, epistemologiska eller politiska kriterier som han/hon tillämpar vid val av information. Men det är ett falskt medvetande. Dessa kriterier är programmerade i Facebook.
Varje Facebooksida representerar dels samarbetet mellan användaren och Facebook, dels konflikten mellan dessas avsikter. IT-kritiken – dechiffreringen av datorapplikationer – har som uppgift att visa såväl samarbetet som konflikten.
IT-kritikens två frågor bör enligt Flusser vara: ”Hur framgångsrik har [användaren] varit i att underställa [Facebook] sina egna avsikter och med vilka metoder? Hur framgångsrik har [Facebook] varit att avleda [användaren] från hans avsikter och med vilka metoder?”
De goda, de bästa Facebooksidorna är de, där användaren har lyckats få Facebookprogrammet att arbeta utifrån sina syften – det vill säga att Facebook har underkastats mänskliga avsikter.
Om IT-kritiken inte lyckas visa relationen mellan användarens och Facebooks avsikter, så är inte Facebooksidorna dechiffrerade. Då vidmakthålls föreställningen om att Facebooksidor avbildar situationer i världen. Och då, menar Flusser, programmerar Facebooksidorna ett samhälle i Facebooks tjänst.
Tyvärr intar IT-kritikern ofta Facebooks position, det vill säga kritikern blir en funktionär av Facebook. ”Kritikern samarbetar med [Facebook] i dess kamp mot [användarnas] subversiva avsikter”, menar Flusser. På så sätt görs Facebook osynligt för användaren, vilket är precis vad Facebook vill.
Det är en karakteristik för intellektuella och kritiker i allmänhet i det postindustriella samhället, vilket enligt Flusser bidrar till ”[Facebooks] seger över människans avsikter”.
måndag, november 22, 2010
Det öppna internet och dess fiender
Denna bloggpost är tänkt som en exempelsamling på de fiender till ett öppet internet som kan identifieras. Var och en är välkommen att föreslå fler exempel till Internets fiender i kommentarsfältet, som jag sedan införlivar i bloggposten.
Utgångspunkten är ett öppet Internet och att ett öppet Internet utstår såväl aktuella som potentiell hot. Termen ”ett öppet Internet” behöver inte definieras i detalj inledningsvis. Det räcker med att säga ett öppet Internet är ett decentraliserat nätverk av horisontella noder, där nätneutralitet är avgörande och att principen om mere conduit – det vill säga att internetoperatörer är neutrala förmedlare av innehåll – är stark. Den som vill föreslå ytterligare innehåll till definitionen är välkommen.
Exempel 1: Länkförbud till publika webbsidor
I domen B 1230-09 fälldes en person för brott mot upphovsrättslagen när personen på sin webbsida länkade till sportsändningar som streamades från Canal Plus webbplats. Sportsändningarna skyddades inte av några tekniska spärrar, som exempelvis lösenordsskydd, utan får anses vara publika. Om någon av en slump skulle hitta dessa sportsändningar kan dessa beses utan att något dataintrång har förelegat. Sportsändningen ansågs i domen nå verkshöjd och den tilltalade ansågs ha spridit upphovsrättsskyddade verk utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.
Hotet mot ett öppet internet ligger i de konsekvenser som följer av en dom som denna och dess eventuellt prejudicerande effekt. Webben är en väsentlig del av Internets infrastruktur. Webbens särskilda infrastruktur utgörs av de länkar som görs på olika webbsidor. Om det, enligt ovanstående dom, är förbjudet att länka till upphovsrättsskyddade verk är det i princip omöjligt att länka till någon webbsida överhuvudtaget – om inte tillstånd från webbsidans ägare har inhämtats. Kravet på originalitet är så pass lågt att närmast varje webbsida uppnår verkshöjd.
En generell tillämpning av ovanstående dom skulle innebära att webben, så som den ser ut i dag, i princip förbjuds.
Exempel 2: Lagring av trafikuppgifter
Sveriges tillämpning av EU:s datalagringsdirektiv formuleras i lagrådsremissen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (2006/24/EG) och i en sammanfattande departementspromemoria. Den förelägger internetoperatörer att lagra trafikdata i sex månader – lokaliseringsuppgifter, identifikation av abonnenter/användare och vilken typ av teknik som använts vid kommunikationen. Denna trafikdata ska av brottsbekämpande myndigheter kunna begäras för kommunikation mellan individer där någon misstänks för något brott, hur liten påföljd brottet än har
En av principerna för ett öppet Internet är anonymitet. Precis som i den fysiska världen är anonymitet normen och identifikationen undantaget. Att myndigheter vid minsta brottsmisstanke ska kunna övervaka medborgarna på nätet och använda trafikdata för ospecificerade ändamål är att ge upp anonymitetsprincipen. Identifikation blir norm och anonymitet undantag.
Att upprätthålla ett öppet Internet leder till att användare i allt högre utsträckning använder sig av kryptering och/eller tunnlar som komplicerar identifikationen i trafikdatan. Detta gäller dock enbart datorer som kommunicerar på Internet via kabel. För den alltmer utbredda användningen av mobiltelefoner för Internettrafik är lösningar till anonymitetens problem mer komplicerade.
Exempel 3: Nätneutralitet
Under 2010 diskuterades olika farhågor om att internetleverantörer reserverade eller misstänktes reservera bandbredd för olika tjänster, så att användare skulle garanteras tillgång till vissa tjänster, men inte andra. Det som främst diskuterades var misstanken om att Telia skulle reservera bandbredd för Spotify, vilket Telia sedermera förnekade. Bland annat gav dessa farhågor incitament till Juliagruppen att inleda en förstudie om behovet av en öppenhetsmärkning av internet. En sådan märkning skulle upplysa konsumenter om vilka internetleverantörer som levererar ett öppet internet och vilka som inte gör det. Förstudien visar två tendenser: att någon diskussion om nätneutralitet inte är särskilt levande i Sverige i dag och att internetleverantörer inte ser öppenhetsmärkning som en särskilt prioriterad fråga.
Exempel 4: Ökat innehållsansvar för internetleverantörer
I dag är ansvarsfriheten för internetleverantörer synnerligen stor. Mere conduit råder, det vill säga budbärarimmunitet. Vilket innhåll som skickas över internet har internetleverantörerna inget ansvar för. Emellertid har staten har vid ett flertal tillfällen initierat diskussion om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnhåll som passerar leverantörernas nät (Axhamn, 2010, s 9). Dessa diskussioner och förslag har dock inte lett till någon förändring av mere conduit.
I rapporten Mellanhandsansvar på internet föreslår doktoranden i immaterialrätt, John Axhamn, att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Det bör införas, menar han, en ”särskild bestämmelse som medger att en domstol, efter en bedömning i varje enskilt fall, ges rätt att ålägga en internetlevernatör att förhindra eller upphöra med en överträdelse, t ex genom att filtrera (bort) viss OM [oönskat material] eller blockera tillgång till en viss webbplats eller visst IP-nummer som tillhandahåller om, oavsett om leverantören själv har något straffrättsligt eller skadeståndsrättsligt ansvar för överträdelsen.
Exakt vad Axhamn menar med ”oönskat innehåll” skriver han inte, utan det tycker han bör utredas. Dock ger han några exempel: ”förtal, information som utgör hets mot folkgrupp eller barnpornografi, men även information som uppmuntrar till människohandel, terrrorism, utgör försäljning av falska läkemedel eller olaglig spelverksamhet, eller som utgör otillbörlig marknadsföring eller upphovsrättsintrång” (Axhamn, 2010, s 4). Det är att göra det lätt för sig, enär exemplen inte enbart utgör oönskat innehåll, utan även olagligt. Rent semantiskt måste mängden olagligt innehåll endast utgöra en delmängd av mängden oönskat innehåll – annars vore termerna synonymer.
Därför utgör detta ett hot mot ett öppet internet; vad som räknas som oönskat innehåll blir arbiträrt och flytande. Det är att jämföra med ett ökat ansvar för Posten att upptäcka och förhindra försändelser med oönskat material; det låter sig inte göras med mindre än att Posten bryter mot brevhemligheten. För att internet ska fortsättningsvis vara öppet, är det rimligt att tillämpa lagen om brevhemlighet även på internets datapaket.
Exempel 5: Slutna tjänster
Tjänster på internet som sluter information inom sig växer i antal och storlekar. Nätverkstjänster, så kallade sociala media, som exempelvis Facebook, stänger in all information som användarna publicerar där och gör informationen icke förmedlingsbar eller länkbar utanför Facebook. Ett annat exempel på slutna världar på internet är Apples musiktjänst iTunes, som finns på internet, utan att finnas på det öppna internet. Det går inte att skicka länkar till innehåll på iTunes eller på annat sätt göra information förmedlingsbar. ”You are trapped in a single store, rather than being on the open marketplace" för att tala med Tim Berners-Lee.
Utgångspunkten är ett öppet Internet och att ett öppet Internet utstår såväl aktuella som potentiell hot. Termen ”ett öppet Internet” behöver inte definieras i detalj inledningsvis. Det räcker med att säga ett öppet Internet är ett decentraliserat nätverk av horisontella noder, där nätneutralitet är avgörande och att principen om mere conduit – det vill säga att internetoperatörer är neutrala förmedlare av innehåll – är stark. Den som vill föreslå ytterligare innehåll till definitionen är välkommen.
Exempel 1: Länkförbud till publika webbsidor
I domen B 1230-09 fälldes en person för brott mot upphovsrättslagen när personen på sin webbsida länkade till sportsändningar som streamades från Canal Plus webbplats. Sportsändningarna skyddades inte av några tekniska spärrar, som exempelvis lösenordsskydd, utan får anses vara publika. Om någon av en slump skulle hitta dessa sportsändningar kan dessa beses utan att något dataintrång har förelegat. Sportsändningen ansågs i domen nå verkshöjd och den tilltalade ansågs ha spridit upphovsrättsskyddade verk utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.
Hotet mot ett öppet internet ligger i de konsekvenser som följer av en dom som denna och dess eventuellt prejudicerande effekt. Webben är en väsentlig del av Internets infrastruktur. Webbens särskilda infrastruktur utgörs av de länkar som görs på olika webbsidor. Om det, enligt ovanstående dom, är förbjudet att länka till upphovsrättsskyddade verk är det i princip omöjligt att länka till någon webbsida överhuvudtaget – om inte tillstånd från webbsidans ägare har inhämtats. Kravet på originalitet är så pass lågt att närmast varje webbsida uppnår verkshöjd.
En generell tillämpning av ovanstående dom skulle innebära att webben, så som den ser ut i dag, i princip förbjuds.
Exempel 2: Lagring av trafikuppgifter
Sveriges tillämpning av EU:s datalagringsdirektiv formuleras i lagrådsremissen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (2006/24/EG) och i en sammanfattande departementspromemoria. Den förelägger internetoperatörer att lagra trafikdata i sex månader – lokaliseringsuppgifter, identifikation av abonnenter/användare och vilken typ av teknik som använts vid kommunikationen. Denna trafikdata ska av brottsbekämpande myndigheter kunna begäras för kommunikation mellan individer där någon misstänks för något brott, hur liten påföljd brottet än har
En av principerna för ett öppet Internet är anonymitet. Precis som i den fysiska världen är anonymitet normen och identifikationen undantaget. Att myndigheter vid minsta brottsmisstanke ska kunna övervaka medborgarna på nätet och använda trafikdata för ospecificerade ändamål är att ge upp anonymitetsprincipen. Identifikation blir norm och anonymitet undantag.
Att upprätthålla ett öppet Internet leder till att användare i allt högre utsträckning använder sig av kryptering och/eller tunnlar som komplicerar identifikationen i trafikdatan. Detta gäller dock enbart datorer som kommunicerar på Internet via kabel. För den alltmer utbredda användningen av mobiltelefoner för Internettrafik är lösningar till anonymitetens problem mer komplicerade.
Exempel 3: Nätneutralitet
Under 2010 diskuterades olika farhågor om att internetleverantörer reserverade eller misstänktes reservera bandbredd för olika tjänster, så att användare skulle garanteras tillgång till vissa tjänster, men inte andra. Det som främst diskuterades var misstanken om att Telia skulle reservera bandbredd för Spotify, vilket Telia sedermera förnekade. Bland annat gav dessa farhågor incitament till Juliagruppen att inleda en förstudie om behovet av en öppenhetsmärkning av internet. En sådan märkning skulle upplysa konsumenter om vilka internetleverantörer som levererar ett öppet internet och vilka som inte gör det. Förstudien visar två tendenser: att någon diskussion om nätneutralitet inte är särskilt levande i Sverige i dag och att internetleverantörer inte ser öppenhetsmärkning som en särskilt prioriterad fråga.
Exempel 4: Ökat innehållsansvar för internetleverantörer
I dag är ansvarsfriheten för internetleverantörer synnerligen stor. Mere conduit råder, det vill säga budbärarimmunitet. Vilket innhåll som skickas över internet har internetleverantörerna inget ansvar för. Emellertid har staten har vid ett flertal tillfällen initierat diskussion om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnhåll som passerar leverantörernas nät (Axhamn, 2010, s 9). Dessa diskussioner och förslag har dock inte lett till någon förändring av mere conduit.
I rapporten Mellanhandsansvar på internet föreslår doktoranden i immaterialrätt, John Axhamn, att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Det bör införas, menar han, en ”särskild bestämmelse som medger att en domstol, efter en bedömning i varje enskilt fall, ges rätt att ålägga en internetlevernatör att förhindra eller upphöra med en överträdelse, t ex genom att filtrera (bort) viss OM [oönskat material] eller blockera tillgång till en viss webbplats eller visst IP-nummer som tillhandahåller om, oavsett om leverantören själv har något straffrättsligt eller skadeståndsrättsligt ansvar för överträdelsen.
Exakt vad Axhamn menar med ”oönskat innehåll” skriver han inte, utan det tycker han bör utredas. Dock ger han några exempel: ”förtal, information som utgör hets mot folkgrupp eller barnpornografi, men även information som uppmuntrar till människohandel, terrrorism, utgör försäljning av falska läkemedel eller olaglig spelverksamhet, eller som utgör otillbörlig marknadsföring eller upphovsrättsintrång” (Axhamn, 2010, s 4). Det är att göra det lätt för sig, enär exemplen inte enbart utgör oönskat innehåll, utan även olagligt. Rent semantiskt måste mängden olagligt innehåll endast utgöra en delmängd av mängden oönskat innehåll – annars vore termerna synonymer.
Därför utgör detta ett hot mot ett öppet internet; vad som räknas som oönskat innehåll blir arbiträrt och flytande. Det är att jämföra med ett ökat ansvar för Posten att upptäcka och förhindra försändelser med oönskat material; det låter sig inte göras med mindre än att Posten bryter mot brevhemligheten. För att internet ska fortsättningsvis vara öppet, är det rimligt att tillämpa lagen om brevhemlighet även på internets datapaket.
Exempel 5: Slutna tjänster
Tjänster på internet som sluter information inom sig växer i antal och storlekar. Nätverkstjänster, så kallade sociala media, som exempelvis Facebook, stänger in all information som användarna publicerar där och gör informationen icke förmedlingsbar eller länkbar utanför Facebook. Ett annat exempel på slutna världar på internet är Apples musiktjänst iTunes, som finns på internet, utan att finnas på det öppna internet. Det går inte att skicka länkar till innehåll på iTunes eller på annat sätt göra information förmedlingsbar. ”You are trapped in a single store, rather than being on the open marketplace" för att tala med Tim Berners-Lee.
EU:s datalagringsdirektiv problem för källskyddet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101122
Källskydd eller meddelarskydd är en viktig princip i en demokrati; att kunna lämna uppgifter till journalister och media utan att identiteten hos uppgiftslämnaren avslöjas. Införandet av EU:s datalagringsdirektiv i Sverige, där nätoperatörer tvingas lagra trafikdata om sina kunders kommunikation, så att brottsbekämpande myndigheter kan begära dessa trafikdata, utgör ett problem för källskyddet.
Hotet mot medborgarnas integritet är potentiellt stort, medan hotet mot källskyddet är reellt stort.
För att redaktioner ska kunna garantera uppgiftslämnare källskydd räcker det inte längre att journalister är noga med konfidentialitet och säker dokumenthantering på redaktionerna. Efter datalagringsdirektivets införande måste redaktioner även upprätta säkra data- och teleförbindelser, där den lagrade trafikdatan mellan en journalist och en uppgiftslämnare inte röjer den senares identitet.
SVT:s Uppdrag granskning lever mycket på tips från allmänheten. På deras webbplats instrueras sedan tidigare uppgiftslämnare hur de ska kryptera e-posten i kommunikationen med redaktionen.
Alla redaktioner måste i framtiden kunna uppvisa ett enkelt och för uppgiftslämnaren lätthanterligt tekniskt anonymitetsskydd. Tekniker finns: kryptering är nämnt, men bör kunna göras enkelt och automatisk. Vpn-tunnlar som avidentifierar ip-adresser är ett annat anonymitetsskydd. Med mera.
För det är redaktionernas ansvar att skydda sina källor och ge dem anonymitet – inte källan själv.
Källskydd eller meddelarskydd är en viktig princip i en demokrati; att kunna lämna uppgifter till journalister och media utan att identiteten hos uppgiftslämnaren avslöjas. Införandet av EU:s datalagringsdirektiv i Sverige, där nätoperatörer tvingas lagra trafikdata om sina kunders kommunikation, så att brottsbekämpande myndigheter kan begära dessa trafikdata, utgör ett problem för källskyddet.
Hotet mot medborgarnas integritet är potentiellt stort, medan hotet mot källskyddet är reellt stort.
För att redaktioner ska kunna garantera uppgiftslämnare källskydd räcker det inte längre att journalister är noga med konfidentialitet och säker dokumenthantering på redaktionerna. Efter datalagringsdirektivets införande måste redaktioner även upprätta säkra data- och teleförbindelser, där den lagrade trafikdatan mellan en journalist och en uppgiftslämnare inte röjer den senares identitet.
SVT:s Uppdrag granskning lever mycket på tips från allmänheten. På deras webbplats instrueras sedan tidigare uppgiftslämnare hur de ska kryptera e-posten i kommunikationen med redaktionen.
Alla redaktioner måste i framtiden kunna uppvisa ett enkelt och för uppgiftslämnaren lätthanterligt tekniskt anonymitetsskydd. Tekniker finns: kryptering är nämnt, men bör kunna göras enkelt och automatisk. Vpn-tunnlar som avidentifierar ip-adresser är ett annat anonymitetsskydd. Med mera.
För det är redaktionernas ansvar att skydda sina källor och ge dem anonymitet – inte källan själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)