Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061019
Espen Hammer
Melankoli
Daidalos
Den norske filosofen Espen Hammer tar ett ordentligt avstamp redan i förordet till sin nya bok Melankoli (Daidalos). En tredjedel, hävdar han, av Skandinaviens invånare drabbas minst en gång i livet av en depression så stark att de behöver medicinsk hjälp.
Men är melankoli och depression samma sak? Tveksamt. Den kliniska termen depression är bara drygt hundra år gammal, och definieras främst med hjälp av biokemisk och neurofysiologisk vetenskap.
Otvetydigt finns likheter, men melankolin har en flertusenårig kulturhistoria, som Espen Hammer berättar i god, traditionell essäform.
Själva begreppet betyder svart (melas) galla (khole). Märkligt, enär gallan inte är svart. Hippokrates slog för 2 500 år sedan fast att melankoli orsakades av ett överskott på svart galla, som mjälten skapade.
De gamla grekerna tänkte sig att apatin, långsamheten och ledan förknippas med mörker, det svarta. Men också med genialitet. Sokrates, Platon, Herakles – såväl intellektuella genier som krigshjältar ansågs vara melankoliker. Melankoliker hade en potential av storhet, genialitet – men inte tvärtom. Alla genier var inte melankoliker.
Med ett genusperspektiv i den manliga historien, finner Hammer att den tyska nunnan Hildegard von Bingen redan på 1100-talet gjorde en distinktion mellan manlig och kvinnlig melankoli. Manliga melankoliker, menade hon, var bittra, hatiska och oregerliga, medan kvinnliga melankoliker beskriver hon som starka, självständiga och lyckliga (sic).
Själva orsaken till kvinnors melankoli var, enligt von Bingen, inte svart galla – utan män. Därför rekommenderade von Bingen alltid kvinnor med melankoliska tendenser att gå i kloster.
Framåt 1700-talet går det inte att komma förbi Kant. Som förnuftsfilosof satt melankolin i förnuftet, i tänkandet – inte i känslolivet. Förnuftet förblindades av melankolikerns negativa drömmar om livets förtretlighet, något som dock var ren inbillning.
För romantikerna på 1800-talet, å andra sidan, blev melankolin snarast upphöjd till livsstil; ett idealtillstånd som på samma gång var behagligt och smärtsamt. De tänkte att melankolin skulle föra konsten, dramat och poesin till nya höjder.
Espen Hammer tittar även på melankolin i romankonsten. Det är Proust, Beckett, Coupland, Flaubert, Perec – men framför allt Sartre. Närmare bestämt hans debutroman Äcklet (som Sartre ville kalla Melancholia).
I Äcklet manifesteras många av melankolins attribut. Roquentins upplevda isolering från världen, desillusionen, ointresset för omvärlden och den presentiska tidsuppfattningen; nuet (att Äcklet är skriven i dagboksform var ingen slump).
Somliga kristna tänkare har hävdat att endast den kristna övertygelsen kan bota melankoli. Hammer ställer sig tveksam, enär en sådan lösning bortser från ett av melankolins främsta fundament: att människan är ändlig.
Hammer litar hellre till Epikuros enkla recept mot melankoli: du får ingen ny chans att leva, så lev väl och njut, öppna ögonen för skönheten och odla dina intressen. Receptet genomsyras av medvetenheten om dess motsats. Glädje förutsätter memento mori.
Eller som Albert Camus hävdade: Människans enda plikt är att vara lycklig.
torsdag, oktober 19, 2006
tisdag, oktober 17, 2006
Osannolikt Nobelpris
Kultursidan Sundsvalls Tidning 061012
Så har de naturvetenskapliga Nobelprisen delats ut. Som så ofta uppfattas inte forskningsresultatens förtjänster omedelbart; oftast måste någon annan vetenskapsman förklara värdet av forskningen.
Inget märkligt med det. Så är det väl till och från även med litteraturpriset. Visst hade Horace Engdahl lite sjåigt med att förklara varför Dario Fo fick priset? För att inte tala om Harold Pinter?
Tydligare är då de alternaiva nobelpris som delas ut av organisationen Improbable Research (osannolik forskning). De försöker finna forskning som passar mottot ”Forskning som får folk att skratta, sedan tänka”.
Priskommitténs intentioner är att hylla det ovanliga, det otänkbara och öka männisors intresse för vetenskap och teknik. Improbable Research ger även ut en tidskrift där olika exempel på osannolik forskning omskrivs.
Den erkända tidskriften Nature menar att denna prisceremoni är en höjdpunkt i den vetenskapliga kalendern. Ett erkännande så gott som möjligt.
Här följer ett axplock bland pristagarna 2006.
I kategorin ornitologi delas priset ut till förklaringen varför hackspettar inte får huvudvärk.
I kategorin akustik ges priset till kunskapen om varför människor ogillar ljudet av naglar mot svarta tavlan.
Matematikpriset går till beräkningen av hur många foton som måste tas av en grupp människor för att försäkra sig om att ingen av dem blinkar på fotot.
Litteraturpriset går till forskning kring problemet med att använda långa ord i onödan.
Medicinpriset går till kunskapen om hur hicka botas genom ändtarmsmassage.
Fysikpriset går till insikten om varför (okokt) spagetti som bryts alltid går itu i flera bitar än två.
Kemipriset går till svaret på frågan hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen.
Biologipriset ges till det forskningsresultat som visar att malariamyggan attraheras av lukten av såväl limburgerost som människofötter.
Den forskning som prisas ovan är alltså inte skämt, även om den får oss att dra på munnen. Varje pris har referenser till forskningsresultat som publicerats i olika vetenskapliga tidskrifter.
Priset vill uppenbarligen uppmärksamma en annan sida hos den fria forskningen. Fri forskning innebär frihet för forskare att välja problem, metod och publicering.
Fria val leder med nödvändighet till vissa osannolika utfall.
Så har de naturvetenskapliga Nobelprisen delats ut. Som så ofta uppfattas inte forskningsresultatens förtjänster omedelbart; oftast måste någon annan vetenskapsman förklara värdet av forskningen.
Inget märkligt med det. Så är det väl till och från även med litteraturpriset. Visst hade Horace Engdahl lite sjåigt med att förklara varför Dario Fo fick priset? För att inte tala om Harold Pinter?
Tydligare är då de alternaiva nobelpris som delas ut av organisationen Improbable Research (osannolik forskning). De försöker finna forskning som passar mottot ”Forskning som får folk att skratta, sedan tänka”.
Priskommitténs intentioner är att hylla det ovanliga, det otänkbara och öka männisors intresse för vetenskap och teknik. Improbable Research ger även ut en tidskrift där olika exempel på osannolik forskning omskrivs.
Den erkända tidskriften Nature menar att denna prisceremoni är en höjdpunkt i den vetenskapliga kalendern. Ett erkännande så gott som möjligt.
Här följer ett axplock bland pristagarna 2006.
I kategorin ornitologi delas priset ut till förklaringen varför hackspettar inte får huvudvärk.
I kategorin akustik ges priset till kunskapen om varför människor ogillar ljudet av naglar mot svarta tavlan.
Matematikpriset går till beräkningen av hur många foton som måste tas av en grupp människor för att försäkra sig om att ingen av dem blinkar på fotot.
Litteraturpriset går till forskning kring problemet med att använda långa ord i onödan.
Medicinpriset går till kunskapen om hur hicka botas genom ändtarmsmassage.
Fysikpriset går till insikten om varför (okokt) spagetti som bryts alltid går itu i flera bitar än två.
Kemipriset går till svaret på frågan hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen.
Biologipriset ges till det forskningsresultat som visar att malariamyggan attraheras av lukten av såväl limburgerost som människofötter.
Den forskning som prisas ovan är alltså inte skämt, även om den får oss att dra på munnen. Varje pris har referenser till forskningsresultat som publicerats i olika vetenskapliga tidskrifter.
Priset vill uppenbarligen uppmärksamma en annan sida hos den fria forskningen. Fri forskning innebär frihet för forskare att välja problem, metod och publicering.
Fria val leder med nödvändighet till vissa osannolika utfall.
torsdag, september 14, 2006
"Politiken vill vara fri"
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060914 (Lix=40)
Tänk, så fel det går att ta ibland. Särskilt när en bedömning görs snabbt och omedelbart, i stället för eftertänksamt och reflektivt. Jag tänker på folkpartiets hantering av socialdemokraternas datornät.
Den instinktiva bedömningen är att det rör som om informationsspioneri, olagligt intrång och en smutsig valrörelse. Den bedömningen utgår dock från att status quo alltid måste förbli det samma; att det rådande är det bästa.
Det luktar inte så lite Voltaire; att vi lever i den bästa av världar. Men visst var Voltaire djupt ironisk?
När även politiken flyttar ut på nätet, bör vi fundera på om nätet gör skillnad. Vi kan le i mjugg åt den självständighetsdeklaration John Perry Barlow formulerade 1996 för cyberspace. Vi kan flina åt devisen ”Information wants to be free”, som formulerades av pionjärerna.
Men gång på gång ser vi hur detta bekräftas. Nu senast när folkpartiets funktionärer vill befria informationen på sap-net.
Det kommer alltid att finnas ett brottsligt tillskansande av det som ett samhälle betraktar som dess knappa resurs. Mark tillskansades på otillbörliga sätt när marken var samhällets knappa resurs. Kapital stjäls när kapital är samhällets knappa resurs.
Information stjäls när information är den knappa resursen.
Låt oss göra tankeleken att det inte är information som är politikens knappa resurs, utan, säg, ideologi, så här i tider när politiker behandlar väljare som politikkonsumenter i stället för samhällsformande medborgare.
I så fall har folkpartiet initierat en god rörelse i svensk politik. Tänk att som medborgare få slippa alla patetiska politiska plattityder från reklamblad och affischer runt vägarna.
En plattityd är som bekant en utsaga som omöjligt kan sägas emot, och är därför helt meningslös. ”Fler jobb.” ”Bättre skola.” ”Högre kvalitet i vården.”
Någon emot?
Ser vi slagord som ”Färre jobb” ”Sämre skola” ”Lägre kvalitet i vården”? Nej, jag tänker inte det. Politiska plattityder lånar formspråk från simpel reklam och reducerar medborgare till konsumenter.
Tänk att som medborgare slippa alla valtaktiska utspel, alla strategiska försök att ställa det egna partiet i medialjuset och alla andra partier i mediaskugga.
Tänk att slippa partiledarutfrågningar och politikerdebatter, där enbart ytan avhandlas och där det är personernas framtoning som avgör kvaliteten. Att slippa politikens estetik och koncentera oss på dess etik och förnuft.
Då skulle vi få tillfälle att samtala om politikens filosofiska skillnader, för att tala med Anders Ehnmark. Om samhället också bortom nästa mandatperiod. Om det goda livet. Om utopier och dystopier.
Att släppa informationen fri skulle befria det politiska samtalet från flera perverterade bojor.
Tack för ett gott försök, folkpartiet.
Tänk, så fel det går att ta ibland. Särskilt när en bedömning görs snabbt och omedelbart, i stället för eftertänksamt och reflektivt. Jag tänker på folkpartiets hantering av socialdemokraternas datornät.
Den instinktiva bedömningen är att det rör som om informationsspioneri, olagligt intrång och en smutsig valrörelse. Den bedömningen utgår dock från att status quo alltid måste förbli det samma; att det rådande är det bästa.
Det luktar inte så lite Voltaire; att vi lever i den bästa av världar. Men visst var Voltaire djupt ironisk?
När även politiken flyttar ut på nätet, bör vi fundera på om nätet gör skillnad. Vi kan le i mjugg åt den självständighetsdeklaration John Perry Barlow formulerade 1996 för cyberspace. Vi kan flina åt devisen ”Information wants to be free”, som formulerades av pionjärerna.
Men gång på gång ser vi hur detta bekräftas. Nu senast när folkpartiets funktionärer vill befria informationen på sap-net.
Det kommer alltid att finnas ett brottsligt tillskansande av det som ett samhälle betraktar som dess knappa resurs. Mark tillskansades på otillbörliga sätt när marken var samhällets knappa resurs. Kapital stjäls när kapital är samhällets knappa resurs.
Information stjäls när information är den knappa resursen.
Låt oss göra tankeleken att det inte är information som är politikens knappa resurs, utan, säg, ideologi, så här i tider när politiker behandlar väljare som politikkonsumenter i stället för samhällsformande medborgare.
I så fall har folkpartiet initierat en god rörelse i svensk politik. Tänk att som medborgare få slippa alla patetiska politiska plattityder från reklamblad och affischer runt vägarna.
En plattityd är som bekant en utsaga som omöjligt kan sägas emot, och är därför helt meningslös. ”Fler jobb.” ”Bättre skola.” ”Högre kvalitet i vården.”
Någon emot?
Ser vi slagord som ”Färre jobb” ”Sämre skola” ”Lägre kvalitet i vården”? Nej, jag tänker inte det. Politiska plattityder lånar formspråk från simpel reklam och reducerar medborgare till konsumenter.
Tänk att som medborgare slippa alla valtaktiska utspel, alla strategiska försök att ställa det egna partiet i medialjuset och alla andra partier i mediaskugga.
Tänk att slippa partiledarutfrågningar och politikerdebatter, där enbart ytan avhandlas och där det är personernas framtoning som avgör kvaliteten. Att slippa politikens estetik och koncentera oss på dess etik och förnuft.
Då skulle vi få tillfälle att samtala om politikens filosofiska skillnader, för att tala med Anders Ehnmark. Om samhället också bortom nästa mandatperiod. Om det goda livet. Om utopier och dystopier.
Att släppa informationen fri skulle befria det politiska samtalet från flera perverterade bojor.
Tack för ett gott försök, folkpartiet.
onsdag, augusti 30, 2006
Arbete, lön och Picassos penndrag
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060830 (Lix=41)
Att bestämma en persons lön utifrån den tid denne har arbetat är en väl inrotad föreställning om lönesättning. Frågan är om det är en rimlig princip i ett framväxande kunskapssamhälle.
Under industrisamhällets framväxt på 1800- och 1900-talen skildes arbetarna från produktionsmedlen. Fabrikören – kapitalisten – ägde fabrikslokaler, maskiner och verktyg, medan arbetaren ägde sin arbetskraft.
Tillträde till produktionsmedlen fick arbetaren genom att sälja sin arbetskraft till fabrikören. Relativt snabbt blev arbetskraft definierat som tid; fabrikören köpte en överenskommen tid av arbetarna till ett överenskommet pris.
Ett alternativ hade varit att köpa en överenskommen volym arbete, men den principen blev aldrig mer än ett allt mer försvinnande komplement; ackordet.
Därmed låg fältet vidöppet för den så kallade vetenskapliga arbetsdelningen vars huvudfigur är F W Taylor. Det viktigaste inslaget i taylorismen var hur medelst rationaliseringar fabrikören kunde få ut maximal produktion på en given tid.
Metoderna var att öka arbetarnas arbetstempo genom ökad kontroll och effektivare arbetsorganisation (löpande band) och att utveckla allt bättre produktionsmedel i form av maskiner och verktyg (automatisering).
Utgångspunkten för rationaliseringssträvandena är att det är kapital som är den knappa resursen. Med ökad produktivitet ökar kapitalistens kapital.
Vad händer om vi ser kunskap som den knappa resursen i ett samhälle där många yrken blir allt mer kunskapsintensiva? Ska kunskapsarbetaren sälja sin tid, precis som i industrisamhället?
Eller ska värderingen av kunskapsarbete utgå från helt andra principer?
Jag har inte svaret, men sällan har jag sett en bättre illustration av frågans relevans än nedanstående anekdot (min översättning), som jag fann på en amerikansk blogg.
Legenden säger att Pablo Picasso satt och skissade i en park när en kvinna närmade sig honom.
– Det är ju ni – Picasso, den store artisten. Åh, ni måste rita mitt porträtt. Jag insisterar.
Picasso gick med på att rita hennes porträtt. Efter att ha tittat på henne en kort stund, skapade han hennes porträtt med ett enda penndrag. Han överlämnade sedan sitt konstverk till kvinnan.
– Det är perfekt, sprudlade hon. Ni lyckades fånga min essens med ett streck, i ett moment. Tack! Hur mycket blir jag skyldig?
– Fem tusen dollar, svarade konstnären.
– M-m-en, va?, fräste hon. Hur kan ni vilja ha så mycket pengar för detta porträtt? Det tog er ju bara någon sekund att rita det!
Till detta svarade Picasso:
– Madame, det tog mig hela mitt liv.
Att bestämma en persons lön utifrån den tid denne har arbetat är en väl inrotad föreställning om lönesättning. Frågan är om det är en rimlig princip i ett framväxande kunskapssamhälle.
Under industrisamhällets framväxt på 1800- och 1900-talen skildes arbetarna från produktionsmedlen. Fabrikören – kapitalisten – ägde fabrikslokaler, maskiner och verktyg, medan arbetaren ägde sin arbetskraft.
Tillträde till produktionsmedlen fick arbetaren genom att sälja sin arbetskraft till fabrikören. Relativt snabbt blev arbetskraft definierat som tid; fabrikören köpte en överenskommen tid av arbetarna till ett överenskommet pris.
Ett alternativ hade varit att köpa en överenskommen volym arbete, men den principen blev aldrig mer än ett allt mer försvinnande komplement; ackordet.
Därmed låg fältet vidöppet för den så kallade vetenskapliga arbetsdelningen vars huvudfigur är F W Taylor. Det viktigaste inslaget i taylorismen var hur medelst rationaliseringar fabrikören kunde få ut maximal produktion på en given tid.
Metoderna var att öka arbetarnas arbetstempo genom ökad kontroll och effektivare arbetsorganisation (löpande band) och att utveckla allt bättre produktionsmedel i form av maskiner och verktyg (automatisering).
Utgångspunkten för rationaliseringssträvandena är att det är kapital som är den knappa resursen. Med ökad produktivitet ökar kapitalistens kapital.
Vad händer om vi ser kunskap som den knappa resursen i ett samhälle där många yrken blir allt mer kunskapsintensiva? Ska kunskapsarbetaren sälja sin tid, precis som i industrisamhället?
Eller ska värderingen av kunskapsarbete utgå från helt andra principer?
Jag har inte svaret, men sällan har jag sett en bättre illustration av frågans relevans än nedanstående anekdot (min översättning), som jag fann på en amerikansk blogg.
Legenden säger att Pablo Picasso satt och skissade i en park när en kvinna närmade sig honom.
– Det är ju ni – Picasso, den store artisten. Åh, ni måste rita mitt porträtt. Jag insisterar.
Picasso gick med på att rita hennes porträtt. Efter att ha tittat på henne en kort stund, skapade han hennes porträtt med ett enda penndrag. Han överlämnade sedan sitt konstverk till kvinnan.
– Det är perfekt, sprudlade hon. Ni lyckades fånga min essens med ett streck, i ett moment. Tack! Hur mycket blir jag skyldig?
– Fem tusen dollar, svarade konstnären.
– M-m-en, va?, fräste hon. Hur kan ni vilja ha så mycket pengar för detta porträtt? Det tog er ju bara någon sekund att rita det!
Till detta svarade Picasso:
– Madame, det tog mig hela mitt liv.
torsdag, augusti 24, 2006
Sorgens olika ansikten
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060824 (Lix=44)
Britta Lundgren
Oväntad död – förväntad sorg
Carlssons
Till skillnad från andra levande varelser är människan medveten om sin egen dödlighet. Memento mori; minns att du någon gång dör. Knappast något påverkar den mänskliga kulturen mer än detta memento.
”Det skulle förmodligen inte finnas någon kultur om människorna var omedvetna om sin dödlighet”, som Zygmunt Bauman har formulerat det.
Det är i högsta grad tillåtet och giltigt att gestalta död, att dramatisera död och dess följeprocess, sorgen. Mindre tillåtet och kanske något tabubelagt är att samtala om död och sorg människor emellan. Särskilt om någon nyligen drabbats av dödens närhet.
Död och sorg är dock något vi alla förr eller senare måste konfrontera. Därför är en ny bok av Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet, viktig. Oväntad död – förväntad sorg (Carlssons) heter den och är en kulturanalytisk studie av sörjandets processer.
Här har sex personer – alla kvinnor – fört långa samtal med Lundgren om en närståendes plötsliga bortgång. Det är en tydlig avgränsning i studien; det handlar inte om sorg efter människor som dött av ålder eller lång sjukdomstid, utan efter människor som ryckts bort, tvärt.
Det går inte att läsa dessa människors berättelser utan att reflektera över sina egna erfarenheter av sorg. Igenkänningsfaktorn är hög, oavsett det handlar om oförmågan att ta till sig dödsbudskap, frustration, myndigheters märkliga ärendehantering eller en förändrad social omgivning.
Det går heller inte att undvika att reflektera över sorgeprocessers diversitet; hur olika sörjer vi inte. Vilken skillnad var det inte för mig att sörja min pappa vid sjutton års ålder, jämfört med min mamma vid fyrtio års ålder.
Den fråga Britta Lundgren främst uppehåller sig vid är inte ”Vad är sorg?”, utan ”Hur görs sorg?”. Den förra frågan utgår från tanken om en statisk definition av sorg och den andra från idén om att sorg uppfinns varje gång den måste genomgås av någon.
Boken är en skarp kritik av existerande sätt att normalisera sorg. Genom informanternas personliga sorgearbete får vi insikter om hur individuell processen kan vara. Samtidigt visar Lundgren hur sorgprocessen genom tiden har normaliserats, såväl av institutioner som av människor i allmänhet.
I handböcker om sorgearbete uttrycks hur ”normal” sorg ser ut. Lundgren kritiserar dem för att vara beskäftiga och förnumstiga. Det kan bero på att dessa böcker uppvisar en sorts natursyn på sorg; där sorg ses som en levande läkningsprocess, att sorgen är vår överman, att sorgen måste få utföra sitt arbete och hur riskfyllt det är att låta sorgen vara overksam.
Mot bakgrund av hur differentierad sorg kan vara, är det lätt att instämma i kritiken mot sådant pladder.
Britta Lundgren är ju även uttryckligen genusforskare. Hur framträder genusperspektivet i boken? Knappast alls. Hon beklagar att inga män har velat bidra med berättelser om sorg. I den mån hon reflekterar över manlig och kvinnlig sorg, vill hon understryka betydelsen av att inte genusmärka olikheter.
Om en man stereotypt uttrycker sin sorg i ensamhet, med inslag av ilska, utan gråt och med svårigheter att samtala med andra om sorgen, behöver det inte betyda att skillnader beror på kön. Därtill visar Lundgrens intervjuer att även kvinnor kan omfattas av dessa känslouttryck.
I boken görs en noggrann indelning mellan studiet av faktisk sorg genom informanterna och studiet av litteratur om sorg. Bägge delarna har sina förtjänster, även om jag ofta tilltalas mer av den speciella blick etnologer ofta uppvisar vid fältstudier och djupa intervjuer med människor.
Bara genom sin blotta existens kan en bok som denna bidra till att minska tabun kring vardagliga samtal om sorg.
Jag råkade ha boken på kaffebordet på jobbet och bara titeln i sig fick flera i sällskapet att berätta om egna erfarenheter av sorg, ett annars ovanligt samtalsämne.
Men som vi borde tala mer om, eftersom det gör oss mänskligare.
Britta Lundgren
Oväntad död – förväntad sorg
Carlssons
Till skillnad från andra levande varelser är människan medveten om sin egen dödlighet. Memento mori; minns att du någon gång dör. Knappast något påverkar den mänskliga kulturen mer än detta memento.
”Det skulle förmodligen inte finnas någon kultur om människorna var omedvetna om sin dödlighet”, som Zygmunt Bauman har formulerat det.
Det är i högsta grad tillåtet och giltigt att gestalta död, att dramatisera död och dess följeprocess, sorgen. Mindre tillåtet och kanske något tabubelagt är att samtala om död och sorg människor emellan. Särskilt om någon nyligen drabbats av dödens närhet.
Död och sorg är dock något vi alla förr eller senare måste konfrontera. Därför är en ny bok av Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet, viktig. Oväntad död – förväntad sorg (Carlssons) heter den och är en kulturanalytisk studie av sörjandets processer.
Här har sex personer – alla kvinnor – fört långa samtal med Lundgren om en närståendes plötsliga bortgång. Det är en tydlig avgränsning i studien; det handlar inte om sorg efter människor som dött av ålder eller lång sjukdomstid, utan efter människor som ryckts bort, tvärt.
Det går inte att läsa dessa människors berättelser utan att reflektera över sina egna erfarenheter av sorg. Igenkänningsfaktorn är hög, oavsett det handlar om oförmågan att ta till sig dödsbudskap, frustration, myndigheters märkliga ärendehantering eller en förändrad social omgivning.
Det går heller inte att undvika att reflektera över sorgeprocessers diversitet; hur olika sörjer vi inte. Vilken skillnad var det inte för mig att sörja min pappa vid sjutton års ålder, jämfört med min mamma vid fyrtio års ålder.
Den fråga Britta Lundgren främst uppehåller sig vid är inte ”Vad är sorg?”, utan ”Hur görs sorg?”. Den förra frågan utgår från tanken om en statisk definition av sorg och den andra från idén om att sorg uppfinns varje gång den måste genomgås av någon.
Boken är en skarp kritik av existerande sätt att normalisera sorg. Genom informanternas personliga sorgearbete får vi insikter om hur individuell processen kan vara. Samtidigt visar Lundgren hur sorgprocessen genom tiden har normaliserats, såväl av institutioner som av människor i allmänhet.
I handböcker om sorgearbete uttrycks hur ”normal” sorg ser ut. Lundgren kritiserar dem för att vara beskäftiga och förnumstiga. Det kan bero på att dessa böcker uppvisar en sorts natursyn på sorg; där sorg ses som en levande läkningsprocess, att sorgen är vår överman, att sorgen måste få utföra sitt arbete och hur riskfyllt det är att låta sorgen vara overksam.
Mot bakgrund av hur differentierad sorg kan vara, är det lätt att instämma i kritiken mot sådant pladder.
Britta Lundgren är ju även uttryckligen genusforskare. Hur framträder genusperspektivet i boken? Knappast alls. Hon beklagar att inga män har velat bidra med berättelser om sorg. I den mån hon reflekterar över manlig och kvinnlig sorg, vill hon understryka betydelsen av att inte genusmärka olikheter.
Om en man stereotypt uttrycker sin sorg i ensamhet, med inslag av ilska, utan gråt och med svårigheter att samtala med andra om sorgen, behöver det inte betyda att skillnader beror på kön. Därtill visar Lundgrens intervjuer att även kvinnor kan omfattas av dessa känslouttryck.
I boken görs en noggrann indelning mellan studiet av faktisk sorg genom informanterna och studiet av litteratur om sorg. Bägge delarna har sina förtjänster, även om jag ofta tilltalas mer av den speciella blick etnologer ofta uppvisar vid fältstudier och djupa intervjuer med människor.
Bara genom sin blotta existens kan en bok som denna bidra till att minska tabun kring vardagliga samtal om sorg.
Jag råkade ha boken på kaffebordet på jobbet och bara titeln i sig fick flera i sällskapet att berätta om egna erfarenheter av sorg, ett annars ovanligt samtalsämne.
Men som vi borde tala mer om, eftersom det gör oss mänskligare.
onsdag, augusti 02, 2006
Munnen som själens spegel
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060802 (Lix=44)
Johan Asplund
Munnens socialitet och andra essäer
Korpen
I takt med stigande ålder blir konst ett allt viktigare ämne för Sveriges främste essäist, socialpsykologen Johan Asplund. Å andra sidan är det rimligt att hävda att konst i mer allmän mening – det skapade – alltid har varit viktigt för honom.
Kunskapen, det mänskliga vetandet, är giftermålet mellan det som är och det skapade, det gestaltade, det möjliga. Alla försök till skilsmässa reducerar vår möjlighet till värdefull kunskap.
Hans nya essäbok, Munnens socialitet och andra essäer (Korpen), inleds och avslutas med varsin kort essä om Asplunds förståelseprocess inför olika konstverk. Den inledande om Sven X:et Erixsons målning ”Timmerkörning, Duved” och den avslutande om den finländske träsnidaren Hannes Autere och hans trärielifer.
Innan man kommer till bokens huvudessä excellerar Asplund i en för honom så typisk tolkningsprocess av konstnären Carl Fredrik Hill. Som i så många tidigare essäer, tar sig denna essä sin inspiration från andras feltolkningar.
De gängse tolkningarna av Hills konst är hur influerad den är av Hills mentala problem. Asplund ställer sig omedelbart kritisk till det psykiatriska perspektivet inför Hills konst.
Inför kritikers påståenden att Hills naturmotiv är en förklädnad för en förträngd och perverterad sexualitet, eller att Hills spänningar mellan ljust och mörkt, natt och dag är ett uttryck för hans inre kamp, ställer sig Asplund synnerligen frågande och visar skickligt varför man bör ställa sig frågande.
Detta är essäistik när den är som bäst; prövande, ifrågasättande, tolkande.
Asplunds hemmaplan är emellertid det socialpsykologiska fältet. Först en essä om handskakningens sociala betydelse. Ett handslag äger mycket mer retorik än vi anar.
Så munnen. Många tänker nog på ögat som ansiktets uttrycksfullaste del, men Asplund visar hur munnen inte enbart fungerar för verbal kommunikation, utan också för icke-verbal dito.
Sitter inte vårt utseende i munnen? Pröva att täcka ögon på foton av vänner, för att sedan täcka munnen. I vilket fall känns ansiktet mindre igen?
Ifall munnen ses som vårt viktigaste sociala gränssnitt, borde störningen av munnens normala uppsyn få stora konsekvenser. Kring detta uppehåller sig Asplund essän igenom.
Om smulan i mungipan som förvandlas från ett grand till en bjälke under en finare middag. Om munsåret som ett socialt stigma. Om tandprotesen som förfrämligar en person.
Om kritik av den aktuella trenden att fylla ut läppar med hänvisning till att munnen är ett sakralt objekt. Sakrala objekt får man inte hantera hur som helst; de måste vårdas och vördas. Silikonfyllda läppar blir en profanering av munnen – en blasfemisk handling. Silikon som hädelse.
Så ångar han på, Asplund, med sin stringenta och sparsmakade språkdräkt och med sin arsenal av oförutsägbara tolkningar.
Jag ler med hela ansiktet under läsningen.
Johan Asplund
Munnens socialitet och andra essäer
Korpen
I takt med stigande ålder blir konst ett allt viktigare ämne för Sveriges främste essäist, socialpsykologen Johan Asplund. Å andra sidan är det rimligt att hävda att konst i mer allmän mening – det skapade – alltid har varit viktigt för honom.
Kunskapen, det mänskliga vetandet, är giftermålet mellan det som är och det skapade, det gestaltade, det möjliga. Alla försök till skilsmässa reducerar vår möjlighet till värdefull kunskap.
Hans nya essäbok, Munnens socialitet och andra essäer (Korpen), inleds och avslutas med varsin kort essä om Asplunds förståelseprocess inför olika konstverk. Den inledande om Sven X:et Erixsons målning ”Timmerkörning, Duved” och den avslutande om den finländske träsnidaren Hannes Autere och hans trärielifer.
Innan man kommer till bokens huvudessä excellerar Asplund i en för honom så typisk tolkningsprocess av konstnären Carl Fredrik Hill. Som i så många tidigare essäer, tar sig denna essä sin inspiration från andras feltolkningar.
De gängse tolkningarna av Hills konst är hur influerad den är av Hills mentala problem. Asplund ställer sig omedelbart kritisk till det psykiatriska perspektivet inför Hills konst.
Inför kritikers påståenden att Hills naturmotiv är en förklädnad för en förträngd och perverterad sexualitet, eller att Hills spänningar mellan ljust och mörkt, natt och dag är ett uttryck för hans inre kamp, ställer sig Asplund synnerligen frågande och visar skickligt varför man bör ställa sig frågande.
Detta är essäistik när den är som bäst; prövande, ifrågasättande, tolkande.
Asplunds hemmaplan är emellertid det socialpsykologiska fältet. Först en essä om handskakningens sociala betydelse. Ett handslag äger mycket mer retorik än vi anar.
Så munnen. Många tänker nog på ögat som ansiktets uttrycksfullaste del, men Asplund visar hur munnen inte enbart fungerar för verbal kommunikation, utan också för icke-verbal dito.
Sitter inte vårt utseende i munnen? Pröva att täcka ögon på foton av vänner, för att sedan täcka munnen. I vilket fall känns ansiktet mindre igen?
Ifall munnen ses som vårt viktigaste sociala gränssnitt, borde störningen av munnens normala uppsyn få stora konsekvenser. Kring detta uppehåller sig Asplund essän igenom.
Om smulan i mungipan som förvandlas från ett grand till en bjälke under en finare middag. Om munsåret som ett socialt stigma. Om tandprotesen som förfrämligar en person.
Om kritik av den aktuella trenden att fylla ut läppar med hänvisning till att munnen är ett sakralt objekt. Sakrala objekt får man inte hantera hur som helst; de måste vårdas och vördas. Silikonfyllda läppar blir en profanering av munnen – en blasfemisk handling. Silikon som hädelse.
Så ångar han på, Asplund, med sin stringenta och sparsmakade språkdräkt och med sin arsenal av oförutsägbara tolkningar.
Jag ler med hela ansiktet under läsningen.
tisdag, augusti 01, 2006
Fram för flera kanoner
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060801 (Lix=43)
Det blev lite livat kring folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att
skapa en svensk litterär kanon. Kritiken verkar handla främst om två
saker.
Den ena är motståndet mot att rangordna och värdera litteratur i
förhållande till annan litteratur. Helt enkelt att hävda att något är
bättre än annat.
Den andra gäller svenskheten. Förslaget ses som ett i raden av
folkpartiets bevarande av en snäv svenskhet; sätt att skilja oss från
dem enligt dansk modell.
Horace Engdahl är dock positiv till att Akademien får uppdraget
att formulera en sådan kanon, även om han invänder att en verklig kanon blir till genom betydligt mer komplicerade processer än så.
Hittills verkar emellertid det mest problematiska med en litterär kanon undvikas. Det är föreställningen om en enda, uteslutande litterär
kanon. Föreställningen om monaden, det unika, den enda sanningen, det enda rätta är närmast en medeltida föreställning.
I ett samhälle där pluralism hyllas, där värdet av olika – inte
enbart ett – perspektiv på olika frågor är stort, borde inte en enda
litterär kanon skapas.
Därför borde inte ett samhälle som är känsligt för maktutövning
och som vill värna en jämställd utveckling ge ett sådant uppdrag till
auktoriteten med stort A, det vill säga gubbsen i Svenska Akademien,
utan att andra samhällsinstitutioner ges samma uppdrag.
Nej, fram för flera kanon.
Hur skulle yngre kvinnliga litteraturkritikers kanon se ut? Hur
skulle en litteraturkanon se ut vid de olika litteraturvetenskapliga
institutionerna på de svenska universiteten?
Hur skulle gymnasielärare i litteraturkunskap – de som kan ha en
potentiell användning för en kanon – formulera sin? Hur vill olika
svenska författare formulera sina litterära kanon? Bibliotekariers
kanon? Bokförlags kanon?
Om Akademien ges makten att formulera en enda litterär kanon, blir resultatet i sämsta fall undfallande nickningar och i bästa fall en del kritiska invändningar.
Om flera kanon skapas av olika samhällsgrupper som arbetar med
litteratur skulle sannolikheten öka för att ett samtal uppstår.
Syftet med flera kanon skulle bli ett samtal kring litteratur och
kvalitet – i motsats till att Auktoriteten skriver människor på näsan.
För visst är det det litterära samtalet vi är ute efter?
Det blev lite livat kring folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att
skapa en svensk litterär kanon. Kritiken verkar handla främst om två
saker.
Den ena är motståndet mot att rangordna och värdera litteratur i
förhållande till annan litteratur. Helt enkelt att hävda att något är
bättre än annat.
Den andra gäller svenskheten. Förslaget ses som ett i raden av
folkpartiets bevarande av en snäv svenskhet; sätt att skilja oss från
dem enligt dansk modell.
Horace Engdahl är dock positiv till att Akademien får uppdraget
att formulera en sådan kanon, även om han invänder att en verklig kanon blir till genom betydligt mer komplicerade processer än så.
Hittills verkar emellertid det mest problematiska med en litterär kanon undvikas. Det är föreställningen om en enda, uteslutande litterär
kanon. Föreställningen om monaden, det unika, den enda sanningen, det enda rätta är närmast en medeltida föreställning.
I ett samhälle där pluralism hyllas, där värdet av olika – inte
enbart ett – perspektiv på olika frågor är stort, borde inte en enda
litterär kanon skapas.
Därför borde inte ett samhälle som är känsligt för maktutövning
och som vill värna en jämställd utveckling ge ett sådant uppdrag till
auktoriteten med stort A, det vill säga gubbsen i Svenska Akademien,
utan att andra samhällsinstitutioner ges samma uppdrag.
Nej, fram för flera kanon.
Hur skulle yngre kvinnliga litteraturkritikers kanon se ut? Hur
skulle en litteraturkanon se ut vid de olika litteraturvetenskapliga
institutionerna på de svenska universiteten?
Hur skulle gymnasielärare i litteraturkunskap – de som kan ha en
potentiell användning för en kanon – formulera sin? Hur vill olika
svenska författare formulera sina litterära kanon? Bibliotekariers
kanon? Bokförlags kanon?
Om Akademien ges makten att formulera en enda litterär kanon, blir resultatet i sämsta fall undfallande nickningar och i bästa fall en del kritiska invändningar.
Om flera kanon skapas av olika samhällsgrupper som arbetar med
litteratur skulle sannolikheten öka för att ett samtal uppstår.
Syftet med flera kanon skulle bli ett samtal kring litteratur och
kvalitet – i motsats till att Auktoriteten skriver människor på näsan.
För visst är det det litterära samtalet vi är ute efter?
tisdag, juni 27, 2006
Språklig självstympning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060627 (Lix=49)
I senaste numret av Universitetsläraren (10/11 -06) är Akademiens ständige sekreterare oroad över språkförbistringen på de svenska universiteten. Allt mer undervisning sker på engelska, i stort sett all publicering inom naturvetenskap och medicin likaså.
Honnörsordet är internationalisering. Men Horace Engdahl, som är en aforismernas mästare, menar att vi inte kommer att ha några tankar att internationalisera om inte forskare och lärare arbetar med sitt eget språk som redskap.
”Mitt eget språk är det dagsljus i vilket tingen framträder. Främmande språk är som små ficklampor med vilka man trevar sig fram i tunnlar”, är en av hans aforismer i artikeln.
Han menar att när svenska vetenskapsmän började publicera sig på svenska under 1700-talet, i stället för det förhärskande latinet, stärktes den svenska vetenskapens ställning i Europa. Begreppsutvecklingen tog fart, empiriska observationer kunde formuleras på modersmålet.
Svensk humaniora och samhällsvetenskap minskar internationellt i inflytande. Engdahls hypotes till orsaken är att forskarna inte skriver på svenska utan på en fattig kvasiengelska. Bättre vore att skriva på svenska och överlåta översättningen till proffs.
I ännu en aforism säger Engdahl att:
”Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska.”
Upp till kamp, manar Engdahl. Det är livsfarligt för ett språk att förlora så viktiga domäner som utbildning och forskning till ett annat språk.
Mer civil ohörsamhet på universiteten, mindre följsamhet, bland såväl universitetslärare som studenter.
Kräv svenska!
I senaste numret av Universitetsläraren (10/11 -06) är Akademiens ständige sekreterare oroad över språkförbistringen på de svenska universiteten. Allt mer undervisning sker på engelska, i stort sett all publicering inom naturvetenskap och medicin likaså.
Honnörsordet är internationalisering. Men Horace Engdahl, som är en aforismernas mästare, menar att vi inte kommer att ha några tankar att internationalisera om inte forskare och lärare arbetar med sitt eget språk som redskap.
”Mitt eget språk är det dagsljus i vilket tingen framträder. Främmande språk är som små ficklampor med vilka man trevar sig fram i tunnlar”, är en av hans aforismer i artikeln.
Han menar att när svenska vetenskapsmän började publicera sig på svenska under 1700-talet, i stället för det förhärskande latinet, stärktes den svenska vetenskapens ställning i Europa. Begreppsutvecklingen tog fart, empiriska observationer kunde formuleras på modersmålet.
Svensk humaniora och samhällsvetenskap minskar internationellt i inflytande. Engdahls hypotes till orsaken är att forskarna inte skriver på svenska utan på en fattig kvasiengelska. Bättre vore att skriva på svenska och överlåta översättningen till proffs.
I ännu en aforism säger Engdahl att:
”Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska.”
Upp till kamp, manar Engdahl. Det är livsfarligt för ett språk att förlora så viktiga domäner som utbildning och forskning till ett annat språk.
Mer civil ohörsamhet på universiteten, mindre följsamhet, bland såväl universitetslärare som studenter.
Kräv svenska!
onsdag, juni 21, 2006
Bättre förstå än förlåta Hagamannen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060621 (Lix=48)
Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.
Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.
tisdag, juni 20, 2006
Om livet som kamp mot människorna
Martin Luuk
Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press
Martin Luuk
Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)
Loyal Press
En text av Martin Luuk, en av manusförfattarna i Killinggänget, fick Galleri Loyal i Stockholm att starta ett litet bokförlag under namnet Loyal Press. Förlaget ska publicera korta texter med kort utgivningstid. ”Inte olikt den gamla sjutumssingeln”, vill förlaget att vi ska tänka om texterna.
Den första texten är betitlad Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Det är märklig text. Inte olik en brevnovell. Inte olik en personlig blogg. Inte olik en absurd teater. Inte olik ett textkollage.
Stilen bubblar av ironi och självbedrägliga betraktelser. Texten är fragmentarisk och infallen, liksom utflykterna, är flera och plötsliga.
Huvudpersonen bestämmer sig för att sluta träffa folk, enär han ”en längre tid insett att relationer kanske inte helt är min grej och att jag kanske gör mig bäst genom förberedda uttalande och inlärda manér”.
Han försöker övertyga läsaren om värdet av sin självvalda exil från människorna, både närstående och fjärrstående. Hans återkommande tes är att ”man måste bryta med sina allra bästa vänner ibland, för att få saker att hända”. Det kan ses som en parafrasering av uttrycket ”Kill your darlings”, överfört från författande till relationer.
Huvudpersonen lyckas dock inte övertyga. Snarare finns brottstycken av en avgrundsdjup längtan efter andra människors närvaro, av bekräftelse och uppmärksamhet.
Förlagets andra publikation är också skriven av Martin Luuk och har titeln Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen). Luuk lyckas dock inte ruska om läsaren på samma sätt som i den förra texten. Texten är något mindre expressiv, något mindre provokativ, något lojare.
Här framställs livet som en kamp. Om vad och mellan vilka är oklart, men kärleken till Jimmy ingår i kampen, liksom en i övrigt meningslös värld. Kampen är dock det enda som ger livet mening.
Ångrar du något i ditt liv? Skulle du vilja leva det på nytt? När huvudpersonen i Jimmy och jag ställs inför dessa frågor, är svaret ”allt” på den första och ”nej” på den andra.
På samma sätt som den första texten är utanförskapet centralt och relationen till andra människor ytterst komplicerad. ”Jag gillar inte folk. Eller… jag älskar idén med folk, sen blir det alltid så fel i slutändan”, säger huvudpersonen.
Jag förstår varför Galleri Loyal blev lite lyriska över texterna. De skulle kunna utgöra ett slags fond till filmen Fyra nyanser av brunt, där Martin Luuk var en av manusförfattarna. Känslorna som infinner sig efter både filmen och texterna är likartade.
I såväl filmen som texterna finns en sorts lågmäld samhällskritik som skildras genom ironi och absurda infall, genom märkliga människor och miljöer.
Det är alls inte oävet.
Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press
Martin Luuk
Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)
Loyal Press
En text av Martin Luuk, en av manusförfattarna i Killinggänget, fick Galleri Loyal i Stockholm att starta ett litet bokförlag under namnet Loyal Press. Förlaget ska publicera korta texter med kort utgivningstid. ”Inte olikt den gamla sjutumssingeln”, vill förlaget att vi ska tänka om texterna.
Den första texten är betitlad Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Det är märklig text. Inte olik en brevnovell. Inte olik en personlig blogg. Inte olik en absurd teater. Inte olik ett textkollage.
Stilen bubblar av ironi och självbedrägliga betraktelser. Texten är fragmentarisk och infallen, liksom utflykterna, är flera och plötsliga.
Huvudpersonen bestämmer sig för att sluta träffa folk, enär han ”en längre tid insett att relationer kanske inte helt är min grej och att jag kanske gör mig bäst genom förberedda uttalande och inlärda manér”.
Han försöker övertyga läsaren om värdet av sin självvalda exil från människorna, både närstående och fjärrstående. Hans återkommande tes är att ”man måste bryta med sina allra bästa vänner ibland, för att få saker att hända”. Det kan ses som en parafrasering av uttrycket ”Kill your darlings”, överfört från författande till relationer.
Huvudpersonen lyckas dock inte övertyga. Snarare finns brottstycken av en avgrundsdjup längtan efter andra människors närvaro, av bekräftelse och uppmärksamhet.
Förlagets andra publikation är också skriven av Martin Luuk och har titeln Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen). Luuk lyckas dock inte ruska om läsaren på samma sätt som i den förra texten. Texten är något mindre expressiv, något mindre provokativ, något lojare.
Här framställs livet som en kamp. Om vad och mellan vilka är oklart, men kärleken till Jimmy ingår i kampen, liksom en i övrigt meningslös värld. Kampen är dock det enda som ger livet mening.
Ångrar du något i ditt liv? Skulle du vilja leva det på nytt? När huvudpersonen i Jimmy och jag ställs inför dessa frågor, är svaret ”allt” på den första och ”nej” på den andra.
På samma sätt som den första texten är utanförskapet centralt och relationen till andra människor ytterst komplicerad. ”Jag gillar inte folk. Eller… jag älskar idén med folk, sen blir det alltid så fel i slutändan”, säger huvudpersonen.
Jag förstår varför Galleri Loyal blev lite lyriska över texterna. De skulle kunna utgöra ett slags fond till filmen Fyra nyanser av brunt, där Martin Luuk var en av manusförfattarna. Känslorna som infinner sig efter både filmen och texterna är likartade.
I såväl filmen som texterna finns en sorts lågmäld samhällskritik som skildras genom ironi och absurda infall, genom märkliga människor och miljöer.
Det är alls inte oävet.
lördag, juni 17, 2006
Rasismens medlöpare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060617 (Lix=47)
Sveriges största community för ungdomar på nätet, Lunarstorm, har i
samarbete med Aftonbladet genomfört ett stort ungdomsval. Projektet
Ungt val 2006 syftar till att göra förstagångsväljarnas röst hörda i
debatten.
Moderaterna och socialdemokraterna är störst, men på en god
tredjeplats finns sverigedemokraterna med 11,9 procent av de ungas
röster. Bland de unga männens röster fick sd nära 20 procent. Och
starkast är stödet i Skåne.
Det måste ses som det vinnande partiet i Ungt val, trots – eller
kanske tack vare – att sd inte har släppts in i skolorna som andra
partier. Martyrskap är underskattat som framgångsfaktor.
Borde ett parti som sd behandlas likt övriga partier?
Det tycker uppenbarligen Aftonbladet. I en artikel (8/6) görs ett
reportage av en 22-årig lärarstuderande kvinna och mångårigt engagerad sverigedemokrat. Reportaget slår nästan knut på sig självt i ivern att normalisera såväl denna politiker som den politik hon representerar.
Uppväxt i radhusområde, medelklassfamilj, en ”snäll och trevlig
person”, ”inte ond”, så långt från snaggade, blåögda ynglingar med
uniform och Sverigeflagga man kan komma. Hennes främsta uppgift är att visa ungdomar att skulden till alla problem i Sverige är invandrarna.
All skit beror på det mångkulturella samhället, menar hon. Att
ungdomar blir rånade på mobiler och tjejer blir trakasserade beror på
närvaron av icke-svenskfödda. ”I de flesta fall är det ju
invandrarungdomar som är med i gängbråk och utför våldtäkter”, säger
hon tvärsäkert – utan att reportern ens efterfrågar statistik.
Aftonbladet låter henne framställa sig och sitt parti som rumsrent
och som det enda parti som vågar säga sanningen. Den mest kritiska
kommentaren från reportern består i att han benämner partiet
främlingsfientligt.
På så sätt får sd-politikern utrymme att betona att hon minsann
varken är rasist eller nazist.
Den stora frågan är varför Aftonbladet väljer att normalisera svensk
högerextremism; varför Aftonbladet ger högerextremisten ett
medelsvenssonansikte.
Ett skäl – ett spännande sådant – skulle kunna vara att
Aftonbladet söker påvisa att det finns någon form av normalrasism i det
svenska samhället och använder en helt vanlig människa i form av
sverigedemokrat som klubba att slå oss i skallen med.
Men inte. Reportaget förblir en hyllning till de krafter som
sverigedemokraternas partisekreterare uttrycker på deras webbplats.
”Ungdomarna vet hur det är att leva i verklighetens mångkulturella
samhälle, där gruppvåldtäkter, gängmisshandel, rån och mord hör till
vardagen. Det är inte så konstigt att allt fler väljer det enda parti
som lyssnar på dem och som kan presentera konkreta lösningar på
problemen.”
Att dessa lösningar inte är så olika de som totalitära ideologier
och regimer alltid tillämpat – etnisk rensning –, är för reportern på
Aftonbladet oväsentligt.
På så vis kan reportaget bara tolkas som medlöperi.
Sveriges största community för ungdomar på nätet, Lunarstorm, har i
samarbete med Aftonbladet genomfört ett stort ungdomsval. Projektet
Ungt val 2006 syftar till att göra förstagångsväljarnas röst hörda i
debatten.
Moderaterna och socialdemokraterna är störst, men på en god
tredjeplats finns sverigedemokraterna med 11,9 procent av de ungas
röster. Bland de unga männens röster fick sd nära 20 procent. Och
starkast är stödet i Skåne.
Det måste ses som det vinnande partiet i Ungt val, trots – eller
kanske tack vare – att sd inte har släppts in i skolorna som andra
partier. Martyrskap är underskattat som framgångsfaktor.
Borde ett parti som sd behandlas likt övriga partier?
Det tycker uppenbarligen Aftonbladet. I en artikel (8/6) görs ett
reportage av en 22-årig lärarstuderande kvinna och mångårigt engagerad sverigedemokrat. Reportaget slår nästan knut på sig självt i ivern att normalisera såväl denna politiker som den politik hon representerar.
Uppväxt i radhusområde, medelklassfamilj, en ”snäll och trevlig
person”, ”inte ond”, så långt från snaggade, blåögda ynglingar med
uniform och Sverigeflagga man kan komma. Hennes främsta uppgift är att visa ungdomar att skulden till alla problem i Sverige är invandrarna.
All skit beror på det mångkulturella samhället, menar hon. Att
ungdomar blir rånade på mobiler och tjejer blir trakasserade beror på
närvaron av icke-svenskfödda. ”I de flesta fall är det ju
invandrarungdomar som är med i gängbråk och utför våldtäkter”, säger
hon tvärsäkert – utan att reportern ens efterfrågar statistik.
Aftonbladet låter henne framställa sig och sitt parti som rumsrent
och som det enda parti som vågar säga sanningen. Den mest kritiska
kommentaren från reportern består i att han benämner partiet
främlingsfientligt.
På så sätt får sd-politikern utrymme att betona att hon minsann
varken är rasist eller nazist.
Den stora frågan är varför Aftonbladet väljer att normalisera svensk
högerextremism; varför Aftonbladet ger högerextremisten ett
medelsvenssonansikte.
Ett skäl – ett spännande sådant – skulle kunna vara att
Aftonbladet söker påvisa att det finns någon form av normalrasism i det
svenska samhället och använder en helt vanlig människa i form av
sverigedemokrat som klubba att slå oss i skallen med.
Men inte. Reportaget förblir en hyllning till de krafter som
sverigedemokraternas partisekreterare uttrycker på deras webbplats.
”Ungdomarna vet hur det är att leva i verklighetens mångkulturella
samhälle, där gruppvåldtäkter, gängmisshandel, rån och mord hör till
vardagen. Det är inte så konstigt att allt fler väljer det enda parti
som lyssnar på dem och som kan presentera konkreta lösningar på
problemen.”
Att dessa lösningar inte är så olika de som totalitära ideologier
och regimer alltid tillämpat – etnisk rensning –, är för reportern på
Aftonbladet oväsentligt.
På så vis kan reportaget bara tolkas som medlöperi.
måndag, juni 12, 2006
Bredbandsskatt - en dödsryckning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060612 (Lix=45)
Nu börjar även moderaterna och vänsterpartiet vackla i frågan om kriminaliseringen av fildelning. Såväl centern som miljöpartiet var redan emot den nya upphovsrättslagen som beslutades 2005. Men Bodström står stum som en klippa.
Gemensamt för alla som nu ser det som orimligt att stoppa fildelning genom att kriminalisera den, är den ständigt återkommande bisatsen ”men vi måste se till att upphovsmännen kompenseras ekonomiskt”.
Det hetaste förslaget för att kompensera upphovsmän (notera att upphovskvinnor aldrig nämns) är en ”bredbandsskatt”; en sorts allmän avgift som alla Internetuppkopplade medborgare solidariskt ska betala.
Sedan är tanken att denna skatt fördelas till upphovsrättsinnehavarna – och problemet är löst. Fildelning släpps fritt och upphovsrättsinnehavarna får sina intäkter.
Denna lösning är emellertid alltför problemfylld.
Lösningen är en ren kopiering av den kassettskatt som infördes på 1970-talet. Redan då hotade musikindustrin med musikens död genom parollen ”Home taping is killing music” och lyckades lobba fram en skatt på tomma kassettband som sedan fördelades till upphovsrättsinnehavare i proportion till försäljningsvolymen.
Den märkliga logiken var att de artister som sålde mycket också antogs vara de artister som kopierades mest. Det var att göra det lätt för sig.
Om musik, film och texter till största delen flyter mellan människor i olika fildelningsnätverk, kan inte en sjunkande försäljningsstatistik hjälpa till att fördela skatteintäkterna. Vi vet helt enkelt inte med exakthet vad som strömmar mest.
Vi kan dock med goda skäl anta att pornografiskt material är högfrekvent. Är det då skatteförespråkarnas mening att det är porrfilmsskaparna som ska få lejonparten av bredbandsskatten?
Porrproducenterna måtte jubla.
Ska då skatten i stället fördelas helt jämlikt mellan upphovsrättsinnehavare vars filer delas? I så fall dyker ett annat problem upp. Nätet är nämligen fullt av upphovsrättsinnehavare.
Ett flertal webbplatser, som exempelvis myspace.com, erbjuder människor att lägga upp sin musik till allmän avlyssning. På webbplatser som exempelvis deviantart.com och flickr.com finns tusentals bilder som människor laddat upp till beskådande. På alla bloggar finns myriader av texter som alla är upphovsrättsskyddade.
Alla dessa upphovsrättsinnehavare torde kräva sin del av bredbandsskatten. Det blir i storleksordningen någon miljondels promille till var och en. Det kommer inte att glädja filmbolagen.
Att avkriminalisera fildelning är ett gott steg på vägen mot en fri digital kultur. Nästa steg måste vara att fortsätta fundera över hur vi vill att kulturskapande ska finansieras för de kulturella artefakter som är digitala.
Bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut.
Att fundera och samtala kring frågan är bättre än att stressa fram nya skatter.
Nu börjar även moderaterna och vänsterpartiet vackla i frågan om kriminaliseringen av fildelning. Såväl centern som miljöpartiet var redan emot den nya upphovsrättslagen som beslutades 2005. Men Bodström står stum som en klippa.
Gemensamt för alla som nu ser det som orimligt att stoppa fildelning genom att kriminalisera den, är den ständigt återkommande bisatsen ”men vi måste se till att upphovsmännen kompenseras ekonomiskt”.
Det hetaste förslaget för att kompensera upphovsmän (notera att upphovskvinnor aldrig nämns) är en ”bredbandsskatt”; en sorts allmän avgift som alla Internetuppkopplade medborgare solidariskt ska betala.
Sedan är tanken att denna skatt fördelas till upphovsrättsinnehavarna – och problemet är löst. Fildelning släpps fritt och upphovsrättsinnehavarna får sina intäkter.
Denna lösning är emellertid alltför problemfylld.
Lösningen är en ren kopiering av den kassettskatt som infördes på 1970-talet. Redan då hotade musikindustrin med musikens död genom parollen ”Home taping is killing music” och lyckades lobba fram en skatt på tomma kassettband som sedan fördelades till upphovsrättsinnehavare i proportion till försäljningsvolymen.
Den märkliga logiken var att de artister som sålde mycket också antogs vara de artister som kopierades mest. Det var att göra det lätt för sig.
Om musik, film och texter till största delen flyter mellan människor i olika fildelningsnätverk, kan inte en sjunkande försäljningsstatistik hjälpa till att fördela skatteintäkterna. Vi vet helt enkelt inte med exakthet vad som strömmar mest.
Vi kan dock med goda skäl anta att pornografiskt material är högfrekvent. Är det då skatteförespråkarnas mening att det är porrfilmsskaparna som ska få lejonparten av bredbandsskatten?
Porrproducenterna måtte jubla.
Ska då skatten i stället fördelas helt jämlikt mellan upphovsrättsinnehavare vars filer delas? I så fall dyker ett annat problem upp. Nätet är nämligen fullt av upphovsrättsinnehavare.
Ett flertal webbplatser, som exempelvis myspace.com, erbjuder människor att lägga upp sin musik till allmän avlyssning. På webbplatser som exempelvis deviantart.com och flickr.com finns tusentals bilder som människor laddat upp till beskådande. På alla bloggar finns myriader av texter som alla är upphovsrättsskyddade.
Alla dessa upphovsrättsinnehavare torde kräva sin del av bredbandsskatten. Det blir i storleksordningen någon miljondels promille till var och en. Det kommer inte att glädja filmbolagen.
Att avkriminalisera fildelning är ett gott steg på vägen mot en fri digital kultur. Nästa steg måste vara att fortsätta fundera över hur vi vill att kulturskapande ska finansieras för de kulturella artefakter som är digitala.
Bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut.
Att fundera och samtala kring frågan är bättre än att stressa fram nya skatter.
torsdag, maj 25, 2006
Om bloggosfären vs etablissemanget
Drevet går mot bloggosfären. Se exempelvis Journalisten, DN, CS ledare och CS krönika.
Men bloggosfären sätter emot i stället för att backa. Se exempelvis Henrik Torstenssons weblogg, Media Culpa, Redaktörn och Kulturbloggen.
Ett par liknande händelser ytterligare i bloggosfären kan leda till att jag jag tyvärr får rätt.
Men bloggosfären sätter emot i stället för att backa. Se exempelvis Henrik Torstenssons weblogg, Media Culpa, Redaktörn och Kulturbloggen.
Ett par liknande händelser ytterligare i bloggosfären kan leda till att jag jag tyvärr får rätt.
torsdag, maj 18, 2006
Drömmen om ett nytt Alexandria
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060518 (Lix=48)
Biblioteket i Alexandria var, strax innan det förstördes ca år 50, världens genom tidernas största bibliotek. Uppgifter går isär, men de mest positiva bedömarna hävdar att uppemot 70 procent av världens skrifter fanns där.
Det har berättats om hur detta biblioteks samling växte sig så stor. Kung Ptolemaios III av Egypten skapade en förordning som sa att alla besökare måste leverera sina böcker och skriftrullar, så att bibliotekets skrivare kunde skriva av dem. Ägaren fick kopian, medan biblioteket behöll originalet.
Ett sådant bibliotek för 2000-talet drömmer Wired-redaktören och författaren Kevin Kelly om i essän Scan this book! i New York Times Magazine den 14/5.
Ett universalbibliotek för 2000-talet skulle innehålla en kopia av all världens böcker, vetenskapliga artiklar och dagstidningsartiklar. Och vidare; en kopia av alla offentliggjorda målningar, foton, filmer och musikstycken. Och varför inte en kopia av radioprogram och teveprogram.
Och webbens litteratur; alla blogginlägg.
I dag produceras det mesta digitalt, så biblioteket kan genom en förordning liknande den Ptolemaios III införde i Egypten växa relativt enkelt. Äldre material, som exempelvis böcker, måste skannas till digital form.
Det är en pågående process. Såväl företag som bibliotek skannar böcker i parti och minut. Bokhandeln Amazon har digitaliserat hundratusentals samtida böcker. Flera tunga universitetsbibliotek i USA skannar sina boksamlingar.
Det låter tidsödande, men tekniken utvecklas. Stanford University använder en specialgjord skanner som gör hela jobbet själv; den vänder automatiskt blad i boken som skannas och har en kapacitet på tusen sidor i timmen.
Samma process pågår i Kina. Ett företag i Beijing har hittills skannat 1,3 miljoner kinesiska böcker.
När litteratur finns digitaliserad kan mycket hända. Människor som inte har ett bibliotek, en bokhandel eller ekonomiska resurser får del av världens litteratur – studenten i Somalia, vetenskapsmannen i Kazakstan, pensionären i Peru ges nya resurser.
När en text är digitaliserad kan den indexeras, länkas, klustras, taggas, sökas – texter kan ges nya betydelser när intertextualiteten utvidgas.
När böcker digitaliseras kan själva läsningens gemenskap utvidgas. De egna ”lässpåren” kan delas med andra, bibliografier bytas, människors läsvanor kan skapa nya möten.
Texter som är marginaliserade, främst därför att förlagen slutar trycka dem, får ny publik genom att de tillgängliggörs.
Problemet med Kevin Kellys vision är att biblioteket saknar böcker. Förlag och bästsäljande författare kommer att med all kraft motarbeta visionen, medan marginaliserade och obetalda författare sannolikt har en annan uppfattning.
Det är en gammal affärsmodell som kolliderar med en ny. Enligt den gamla är det den massproducerade, fysiska kopian som skapar ekonomiskt värde. Enligt den nya affärsmodellen är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.
Ett alexandrinskt bibliotek förutsätter detta modellskifte.
Biblioteket i Alexandria var, strax innan det förstördes ca år 50, världens genom tidernas största bibliotek. Uppgifter går isär, men de mest positiva bedömarna hävdar att uppemot 70 procent av världens skrifter fanns där.
Det har berättats om hur detta biblioteks samling växte sig så stor. Kung Ptolemaios III av Egypten skapade en förordning som sa att alla besökare måste leverera sina böcker och skriftrullar, så att bibliotekets skrivare kunde skriva av dem. Ägaren fick kopian, medan biblioteket behöll originalet.
Ett sådant bibliotek för 2000-talet drömmer Wired-redaktören och författaren Kevin Kelly om i essän Scan this book! i New York Times Magazine den 14/5.
Ett universalbibliotek för 2000-talet skulle innehålla en kopia av all världens böcker, vetenskapliga artiklar och dagstidningsartiklar. Och vidare; en kopia av alla offentliggjorda målningar, foton, filmer och musikstycken. Och varför inte en kopia av radioprogram och teveprogram.
Och webbens litteratur; alla blogginlägg.
I dag produceras det mesta digitalt, så biblioteket kan genom en förordning liknande den Ptolemaios III införde i Egypten växa relativt enkelt. Äldre material, som exempelvis böcker, måste skannas till digital form.
Det är en pågående process. Såväl företag som bibliotek skannar böcker i parti och minut. Bokhandeln Amazon har digitaliserat hundratusentals samtida böcker. Flera tunga universitetsbibliotek i USA skannar sina boksamlingar.
Det låter tidsödande, men tekniken utvecklas. Stanford University använder en specialgjord skanner som gör hela jobbet själv; den vänder automatiskt blad i boken som skannas och har en kapacitet på tusen sidor i timmen.
Samma process pågår i Kina. Ett företag i Beijing har hittills skannat 1,3 miljoner kinesiska böcker.
När litteratur finns digitaliserad kan mycket hända. Människor som inte har ett bibliotek, en bokhandel eller ekonomiska resurser får del av världens litteratur – studenten i Somalia, vetenskapsmannen i Kazakstan, pensionären i Peru ges nya resurser.
När en text är digitaliserad kan den indexeras, länkas, klustras, taggas, sökas – texter kan ges nya betydelser när intertextualiteten utvidgas.
När böcker digitaliseras kan själva läsningens gemenskap utvidgas. De egna ”lässpåren” kan delas med andra, bibliografier bytas, människors läsvanor kan skapa nya möten.
Texter som är marginaliserade, främst därför att förlagen slutar trycka dem, får ny publik genom att de tillgängliggörs.
Problemet med Kevin Kellys vision är att biblioteket saknar böcker. Förlag och bästsäljande författare kommer att med all kraft motarbeta visionen, medan marginaliserade och obetalda författare sannolikt har en annan uppfattning.
Det är en gammal affärsmodell som kolliderar med en ny. Enligt den gamla är det den massproducerade, fysiska kopian som skapar ekonomiskt värde. Enligt den nya affärsmodellen är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.
Ett alexandrinskt bibliotek förutsätter detta modellskifte.
torsdag, maj 11, 2006
Är fria nyheter ett problem?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060511 (Lix=49)
Jag blir förvånad när jag läser regeringens proposition om nya villkor
för driftsstöd till dagstidningar (Prop 2005/06:201).
Här formulerar regeringen ett problem och ett ställningstagande
som knappast tar medborgarnas perspektiv.
”Det har inte utvecklats affärsmodeller som gör att tidningarna i
tillfredsställande omfattning kan ta betalt för det redaktionella
material som läggs ut på Internet. För närvarande är tidningarnas
Internetpublicerade texter och bilder till största delen kostnadsfria
för läsarna.”
Skulle det vara ett problem att medborgarna kan ta del av nyheter
på nätet utan extra kostnad än Internetuppkopplingen? Varför det?
Är det inte tillfredsställande att medborgare fritt kan ta del av
nyhetsflödet runt om i landet, utöver det lokala bladet?
Att det inte skulle finnas betallösningar för nättidningar är
naturligtvis inte sant. Sant är dock att besöksfrekvensen på de flesta
tidningars nätupplagor skulle sjunka som en sten om det skulle kosta
pengar.
När mediaföretag väljer att generera intäkter i form av annonser i
nätupplagorna och är gratis för medborgarna, bör det tolkas som en
genomtänkt affärsmodell.
Frånvaron av betallösningar är skälet, menar propositionen, till
att dagstidningen inte kommer att byta medium från analogt (papper)
till digitalt (valfritt; papper, datorskärm, läsplatta, mobiltelefon,
e-papper etc).
Det är tveksamt. Snarare beror frånvaron av ett genomgripande
teknikskifte på att papperstidningen fortfarande är överlägsen, inte
som distributionsform, men som gränssnitt.
Frågan är varför regeringen överhuvudtaget ger uttryck för en
uppfattning om vilka affärsmodeller mediaföretag bör ha.
Det åligger inte regeringen.
Jag blir förvånad när jag läser regeringens proposition om nya villkor
för driftsstöd till dagstidningar (Prop 2005/06:201).
Här formulerar regeringen ett problem och ett ställningstagande
som knappast tar medborgarnas perspektiv.
”Det har inte utvecklats affärsmodeller som gör att tidningarna i
tillfredsställande omfattning kan ta betalt för det redaktionella
material som läggs ut på Internet. För närvarande är tidningarnas
Internetpublicerade texter och bilder till största delen kostnadsfria
för läsarna.”
Skulle det vara ett problem att medborgarna kan ta del av nyheter
på nätet utan extra kostnad än Internetuppkopplingen? Varför det?
Är det inte tillfredsställande att medborgare fritt kan ta del av
nyhetsflödet runt om i landet, utöver det lokala bladet?
Att det inte skulle finnas betallösningar för nättidningar är
naturligtvis inte sant. Sant är dock att besöksfrekvensen på de flesta
tidningars nätupplagor skulle sjunka som en sten om det skulle kosta
pengar.
När mediaföretag väljer att generera intäkter i form av annonser i
nätupplagorna och är gratis för medborgarna, bör det tolkas som en
genomtänkt affärsmodell.
Frånvaron av betallösningar är skälet, menar propositionen, till
att dagstidningen inte kommer att byta medium från analogt (papper)
till digitalt (valfritt; papper, datorskärm, läsplatta, mobiltelefon,
e-papper etc).
Det är tveksamt. Snarare beror frånvaron av ett genomgripande
teknikskifte på att papperstidningen fortfarande är överlägsen, inte
som distributionsform, men som gränssnitt.
Frågan är varför regeringen överhuvudtaget ger uttryck för en
uppfattning om vilka affärsmodeller mediaföretag bör ha.
Det åligger inte regeringen.
måndag, maj 08, 2006
Rätt – men är det rättvist?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060508 (Lix=47)
Röster från medborgarna fortsätter att höjas mot försäkringskassans allt rigidare tillämpning av sitt regelverk. På senare tid ser vi även fler läkare som ifrågasätter försäkringskassans rätt att ifrågasätta läkarnas utlåtanden och rehabiliteringsprogram.
Inom parentes inställer sig frågan varför läkare reagerar så senfärdigt och så sporadiskt, när de skulle kunna agera hårt och samfällt.
Frågan här handlar dock inte om läkarprotester, utan om hur vi ska förstå det rätta och det rättvisa i försäkringskassans handläggning av sjukanmälningar.
Det är möjligt att ett beslut om att inte medge sjukpenning för en gravid kvinna med smärtsam foglossning är rätt – samtidigt som det är möjligen är rätt att medge en manlig korpfotbollsspelare sjukpenning vid en meniskoperation.
Men är det rättvist? Skillnaden mellan rätt och rättvisa behandlas i en nyligen utgiven bok av den franske filosofen Jacques Derrida, Lagens kraft (Symposium, 2005).
”Rätten är inte rättvisan. Rätten är beräkningens element, och det är riktigt att rätten finns; men rättvisan är omöjlig att beräkna”, skriver Derrida. Ett korrekt beslut kan med logikens hjälp härledas från ett antal tydliga regler, men ett rättvist beslut kan inte härledas, inte garanteras, från samma regler.
För att fatta inte enbart rätt beslut i en given situation, utan också ett rättvist beslut, krävs det att beslutsfattaren är rättvis gentemot rättvisan. För att kunna skipa rättvisa måste skiparen ge akt på rättvisan, förstå dess härkomst, dess historia, dess gräns – och vad rättvisan vill oss.
Dessutom måste vi förstå att rättvisa alltid riktar sig till en enskild människa, även om anspråket är universellt.
För att kunna fatta ett rättvist beslut måste – och detta är tvingande, enligt Derrida – i varje situation det oavgörbara beaktas, inte enbart det som existerande regler föreskriver. Det oavgörbara är det som är främmande i varje beslutssituation, det som särskiljer en situation från en annan, det som inte omfattas av existerande regler.
Utan hänsyn till det oavgörbara, kan inte ett beslut bli rättvist.
Det stora problemet att fatta rättvisa beslut utgörs av tiden. Rättvisan väntar inte. Eller som Derrida skriver: ”Rättvisan är det som inte får vänta”. Ett rättvist beslut måste fattas nu, genast, inte om några veckor eller månader.
Det får inte ta den närmast oändliga tid det tar att insamla information och kunskap om reglernas förutsättningar och de hypotetiska föreställningar som alltid föregår regler.
I slutändan måste rättvisan handla om att skapa en syntes mellan regler och moral. Ett för en handläggare på försäkringskassan rättvist beslut måste innefatta ett ansvar inför både regelverket och den Andre – den som ansöker om sjukpenning.
Att vara moralisk inför den Andre innebär att ta ansvar för denne, att finnas till för den Andre, att smeka – inte örfila – den Andres kind.
Att vara moralisk och samtidigt respektera regelverket – respekt innebär inte blind lydnad – är varje handläggares utmaning.
Röster från medborgarna fortsätter att höjas mot försäkringskassans allt rigidare tillämpning av sitt regelverk. På senare tid ser vi även fler läkare som ifrågasätter försäkringskassans rätt att ifrågasätta läkarnas utlåtanden och rehabiliteringsprogram.
Inom parentes inställer sig frågan varför läkare reagerar så senfärdigt och så sporadiskt, när de skulle kunna agera hårt och samfällt.
Frågan här handlar dock inte om läkarprotester, utan om hur vi ska förstå det rätta och det rättvisa i försäkringskassans handläggning av sjukanmälningar.
Det är möjligt att ett beslut om att inte medge sjukpenning för en gravid kvinna med smärtsam foglossning är rätt – samtidigt som det är möjligen är rätt att medge en manlig korpfotbollsspelare sjukpenning vid en meniskoperation.
Men är det rättvist? Skillnaden mellan rätt och rättvisa behandlas i en nyligen utgiven bok av den franske filosofen Jacques Derrida, Lagens kraft (Symposium, 2005).
”Rätten är inte rättvisan. Rätten är beräkningens element, och det är riktigt att rätten finns; men rättvisan är omöjlig att beräkna”, skriver Derrida. Ett korrekt beslut kan med logikens hjälp härledas från ett antal tydliga regler, men ett rättvist beslut kan inte härledas, inte garanteras, från samma regler.
För att fatta inte enbart rätt beslut i en given situation, utan också ett rättvist beslut, krävs det att beslutsfattaren är rättvis gentemot rättvisan. För att kunna skipa rättvisa måste skiparen ge akt på rättvisan, förstå dess härkomst, dess historia, dess gräns – och vad rättvisan vill oss.
Dessutom måste vi förstå att rättvisa alltid riktar sig till en enskild människa, även om anspråket är universellt.
För att kunna fatta ett rättvist beslut måste – och detta är tvingande, enligt Derrida – i varje situation det oavgörbara beaktas, inte enbart det som existerande regler föreskriver. Det oavgörbara är det som är främmande i varje beslutssituation, det som särskiljer en situation från en annan, det som inte omfattas av existerande regler.
Utan hänsyn till det oavgörbara, kan inte ett beslut bli rättvist.
Det stora problemet att fatta rättvisa beslut utgörs av tiden. Rättvisan väntar inte. Eller som Derrida skriver: ”Rättvisan är det som inte får vänta”. Ett rättvist beslut måste fattas nu, genast, inte om några veckor eller månader.
Det får inte ta den närmast oändliga tid det tar att insamla information och kunskap om reglernas förutsättningar och de hypotetiska föreställningar som alltid föregår regler.
I slutändan måste rättvisan handla om att skapa en syntes mellan regler och moral. Ett för en handläggare på försäkringskassan rättvist beslut måste innefatta ett ansvar inför både regelverket och den Andre – den som ansöker om sjukpenning.
Att vara moralisk inför den Andre innebär att ta ansvar för denne, att finnas till för den Andre, att smeka – inte örfila – den Andres kind.
Att vara moralisk och samtidigt respektera regelverket – respekt innebär inte blind lydnad – är varje handläggares utmaning.
fredag, maj 05, 2006
Biografens förestående död
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060505 (Lix=47)
Att publicera nekrologer på förhand är en riskfylld verksamhet. En förhandsnekrolog kan fungera som livgivare, genom sin utmaning. I historisk belysning minskar dock riskerna betydligt. Inget lever för evigt – inte ens biografen.
Genom historiens gång har ny teknik som presenterat kollektiva upplevelser tilldragit sig stora åskådarskaror inledningsvis, för att snart förtvina.
Det främsta skälet har varit att tekniken har utvecklats – antingen har tekniska innovationer gjort tidigare former obsoleta, eller så har tekniska innovationer gjort artefakterna mindre och mer tillgängliga för hemmabruk.
Biografens utveckling ser ut som det sistnämnda.
Ett argument jag alltid har åberopat för att se film på bio är kvalitet i ljud och bild. I takt med utvecklingen av DVD-spelare med kraftiga förstärkare som levererar ett surroundljud som liknar biografernas blir ljudargumentet allt tunnare. Dessutom sjunker priserna till behagliga nivåer.
När det gäller bild närmar sig den största platta eller plasmaskärmen samma storlek och kvalitet som den minsta duken på biografen, vilket reducerar bildkvalitetsargumentet. Även om priserna inte är helt behagliga ännu, så sjunker de relativt fort.
De mest konservativa filmkonnässörerna hävdar att film ska ses i en biograflokal, tillsammans med andra, för att ge den mest fulländade filmupplevelsen. Det är i själva verket mitt huvudargument mot att se film på bio; aldrig förstörs filmupplevelsen så mycket som på en biograf.
När biograferna har förvandlats till snabbmatsrestauranger, med popcorn, godis och läsk i varje knä, har filmtittandet förvandlats till en bisak. Den flottiga stanken, slurpandet från cocacolasugrören och besökarnas asociala, högljudda filmkommentarer har gjort biografen helt och hållet undgänglig.
Idén att sitta bland hundratals främlingar i allmänt stök och tro sig få en kulturupplevelse till livs blir allt mer bisarr. Biografens enda existensberättigande har varit dess monopol på filmvisning. Nu blir biografen emellertid allt mer en dinosaurie. Och dinosaurier dör alltid ut, såväl bokstavliga som bildliga.
Huvudargumentet för att filmupplevelsen är bäst hemma stavas emellertid Internet. Aldrig någonsin i historien har vi sett ett större, bättre eller mer tillgängligt filmarkiv som fildelningsnätverken utgör.
Alla kan hitta allt – i det närmaste. Klassiker som Bergman och John Ford. Aktuella filmer som Syriana och Capote. Om filmutbudet i en mellanstor stad ligger på 25 samtidiga filmer, är nätets filmutbud tusentals, endast ett par knapptryckningar bort.
Argumenten för biografernas existens upphör inom kort att vara giltiga. Då dör de ut. Men som alla andra dinosaurier kommer biograflobbyn under terminaltiden att kämpa vilt för sin existens.
Men när till och med nekrologen nu är skriven, är det kört.
Att publicera nekrologer på förhand är en riskfylld verksamhet. En förhandsnekrolog kan fungera som livgivare, genom sin utmaning. I historisk belysning minskar dock riskerna betydligt. Inget lever för evigt – inte ens biografen.
Genom historiens gång har ny teknik som presenterat kollektiva upplevelser tilldragit sig stora åskådarskaror inledningsvis, för att snart förtvina.
Det främsta skälet har varit att tekniken har utvecklats – antingen har tekniska innovationer gjort tidigare former obsoleta, eller så har tekniska innovationer gjort artefakterna mindre och mer tillgängliga för hemmabruk.
Biografens utveckling ser ut som det sistnämnda.
Ett argument jag alltid har åberopat för att se film på bio är kvalitet i ljud och bild. I takt med utvecklingen av DVD-spelare med kraftiga förstärkare som levererar ett surroundljud som liknar biografernas blir ljudargumentet allt tunnare. Dessutom sjunker priserna till behagliga nivåer.
När det gäller bild närmar sig den största platta eller plasmaskärmen samma storlek och kvalitet som den minsta duken på biografen, vilket reducerar bildkvalitetsargumentet. Även om priserna inte är helt behagliga ännu, så sjunker de relativt fort.
De mest konservativa filmkonnässörerna hävdar att film ska ses i en biograflokal, tillsammans med andra, för att ge den mest fulländade filmupplevelsen. Det är i själva verket mitt huvudargument mot att se film på bio; aldrig förstörs filmupplevelsen så mycket som på en biograf.
När biograferna har förvandlats till snabbmatsrestauranger, med popcorn, godis och läsk i varje knä, har filmtittandet förvandlats till en bisak. Den flottiga stanken, slurpandet från cocacolasugrören och besökarnas asociala, högljudda filmkommentarer har gjort biografen helt och hållet undgänglig.
Idén att sitta bland hundratals främlingar i allmänt stök och tro sig få en kulturupplevelse till livs blir allt mer bisarr. Biografens enda existensberättigande har varit dess monopol på filmvisning. Nu blir biografen emellertid allt mer en dinosaurie. Och dinosaurier dör alltid ut, såväl bokstavliga som bildliga.
Huvudargumentet för att filmupplevelsen är bäst hemma stavas emellertid Internet. Aldrig någonsin i historien har vi sett ett större, bättre eller mer tillgängligt filmarkiv som fildelningsnätverken utgör.
Alla kan hitta allt – i det närmaste. Klassiker som Bergman och John Ford. Aktuella filmer som Syriana och Capote. Om filmutbudet i en mellanstor stad ligger på 25 samtidiga filmer, är nätets filmutbud tusentals, endast ett par knapptryckningar bort.
Argumenten för biografernas existens upphör inom kort att vara giltiga. Då dör de ut. Men som alla andra dinosaurier kommer biograflobbyn under terminaltiden att kämpa vilt för sin existens.
Men när till och med nekrologen nu är skriven, är det kört.
tisdag, april 25, 2006
Hagamannen och den digitala kulturen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060425 (Lix=53)
I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.
I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
När kommer vi att inse att det är ogörligt?
I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.
I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
När kommer vi att inse att det är ogörligt?
onsdag, april 12, 2006
April - grym och falsk
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060412 (Lix=36)
Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.
Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
April är grymmast av månaderna – driverHan väcker oss norrlänningars längtan efter maj, efter att få hoppa över april, denna grymma månad som ständigt skrattar i mjugg.
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.
För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.
måndag, april 10, 2006
Barn av vår tid
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060410 (Lix=40)
Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?
Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Thinnertrasan vandrar mellan husen
Thinnertrasan tänder alla ljusen
Thinnertrasan tar mig
Till ett annat land
(…)
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
Gasa och sniffa och flumma!
Där kan vi segla på molnen tillsammans!
Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Ödmjuka bracka
Som bugar för överheten
Du skickar snuten på ungar
Sen sover du snällt
I borgarsmeten
Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)