Martin Luuk
Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press
Martin Luuk
Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)
Loyal Press
En text av Martin Luuk, en av manusförfattarna i Killinggänget, fick Galleri Loyal i Stockholm att starta ett litet bokförlag under namnet Loyal Press. Förlaget ska publicera korta texter med kort utgivningstid. ”Inte olikt den gamla sjutumssingeln”, vill förlaget att vi ska tänka om texterna.
Den första texten är betitlad Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Det är märklig text. Inte olik en brevnovell. Inte olik en personlig blogg. Inte olik en absurd teater. Inte olik ett textkollage.
Stilen bubblar av ironi och självbedrägliga betraktelser. Texten är fragmentarisk och infallen, liksom utflykterna, är flera och plötsliga.
Huvudpersonen bestämmer sig för att sluta träffa folk, enär han ”en längre tid insett att relationer kanske inte helt är min grej och att jag kanske gör mig bäst genom förberedda uttalande och inlärda manér”.
Han försöker övertyga läsaren om värdet av sin självvalda exil från människorna, både närstående och fjärrstående. Hans återkommande tes är att ”man måste bryta med sina allra bästa vänner ibland, för att få saker att hända”. Det kan ses som en parafrasering av uttrycket ”Kill your darlings”, överfört från författande till relationer.
Huvudpersonen lyckas dock inte övertyga. Snarare finns brottstycken av en avgrundsdjup längtan efter andra människors närvaro, av bekräftelse och uppmärksamhet.
Förlagets andra publikation är också skriven av Martin Luuk och har titeln Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen). Luuk lyckas dock inte ruska om läsaren på samma sätt som i den förra texten. Texten är något mindre expressiv, något mindre provokativ, något lojare.
Här framställs livet som en kamp. Om vad och mellan vilka är oklart, men kärleken till Jimmy ingår i kampen, liksom en i övrigt meningslös värld. Kampen är dock det enda som ger livet mening.
Ångrar du något i ditt liv? Skulle du vilja leva det på nytt? När huvudpersonen i Jimmy och jag ställs inför dessa frågor, är svaret ”allt” på den första och ”nej” på den andra.
På samma sätt som den första texten är utanförskapet centralt och relationen till andra människor ytterst komplicerad. ”Jag gillar inte folk. Eller… jag älskar idén med folk, sen blir det alltid så fel i slutändan”, säger huvudpersonen.
Jag förstår varför Galleri Loyal blev lite lyriska över texterna. De skulle kunna utgöra ett slags fond till filmen Fyra nyanser av brunt, där Martin Luuk var en av manusförfattarna. Känslorna som infinner sig efter både filmen och texterna är likartade.
I såväl filmen som texterna finns en sorts lågmäld samhällskritik som skildras genom ironi och absurda infall, genom märkliga människor och miljöer.
Det är alls inte oävet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar