Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060801 (Lix=43)
Det blev lite livat kring folkpartisten Cecilia Wikströms förslag att
skapa en svensk litterär kanon. Kritiken verkar handla främst om två
saker.
Den ena är motståndet mot att rangordna och värdera litteratur i
förhållande till annan litteratur. Helt enkelt att hävda att något är
bättre än annat.
Den andra gäller svenskheten. Förslaget ses som ett i raden av
folkpartiets bevarande av en snäv svenskhet; sätt att skilja oss från
dem enligt dansk modell.
Horace Engdahl är dock positiv till att Akademien får uppdraget
att formulera en sådan kanon, även om han invänder att en verklig kanon blir till genom betydligt mer komplicerade processer än så.
Hittills verkar emellertid det mest problematiska med en litterär kanon undvikas. Det är föreställningen om en enda, uteslutande litterär
kanon. Föreställningen om monaden, det unika, den enda sanningen, det enda rätta är närmast en medeltida föreställning.
I ett samhälle där pluralism hyllas, där värdet av olika – inte
enbart ett – perspektiv på olika frågor är stort, borde inte en enda
litterär kanon skapas.
Därför borde inte ett samhälle som är känsligt för maktutövning
och som vill värna en jämställd utveckling ge ett sådant uppdrag till
auktoriteten med stort A, det vill säga gubbsen i Svenska Akademien,
utan att andra samhällsinstitutioner ges samma uppdrag.
Nej, fram för flera kanon.
Hur skulle yngre kvinnliga litteraturkritikers kanon se ut? Hur
skulle en litteraturkanon se ut vid de olika litteraturvetenskapliga
institutionerna på de svenska universiteten?
Hur skulle gymnasielärare i litteraturkunskap – de som kan ha en
potentiell användning för en kanon – formulera sin? Hur vill olika
svenska författare formulera sina litterära kanon? Bibliotekariers
kanon? Bokförlags kanon?
Om Akademien ges makten att formulera en enda litterär kanon, blir resultatet i sämsta fall undfallande nickningar och i bästa fall en del kritiska invändningar.
Om flera kanon skapas av olika samhällsgrupper som arbetar med
litteratur skulle sannolikheten öka för att ett samtal uppstår.
Syftet med flera kanon skulle bli ett samtal kring litteratur och
kvalitet – i motsats till att Auktoriteten skriver människor på näsan.
För visst är det det litterära samtalet vi är ute efter?
tisdag, augusti 01, 2006
tisdag, juni 27, 2006
Språklig självstympning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060627 (Lix=49)
I senaste numret av Universitetsläraren (10/11 -06) är Akademiens ständige sekreterare oroad över språkförbistringen på de svenska universiteten. Allt mer undervisning sker på engelska, i stort sett all publicering inom naturvetenskap och medicin likaså.
Honnörsordet är internationalisering. Men Horace Engdahl, som är en aforismernas mästare, menar att vi inte kommer att ha några tankar att internationalisera om inte forskare och lärare arbetar med sitt eget språk som redskap.
”Mitt eget språk är det dagsljus i vilket tingen framträder. Främmande språk är som små ficklampor med vilka man trevar sig fram i tunnlar”, är en av hans aforismer i artikeln.
Han menar att när svenska vetenskapsmän började publicera sig på svenska under 1700-talet, i stället för det förhärskande latinet, stärktes den svenska vetenskapens ställning i Europa. Begreppsutvecklingen tog fart, empiriska observationer kunde formuleras på modersmålet.
Svensk humaniora och samhällsvetenskap minskar internationellt i inflytande. Engdahls hypotes till orsaken är att forskarna inte skriver på svenska utan på en fattig kvasiengelska. Bättre vore att skriva på svenska och överlåta översättningen till proffs.
I ännu en aforism säger Engdahl att:
”Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska.”
Upp till kamp, manar Engdahl. Det är livsfarligt för ett språk att förlora så viktiga domäner som utbildning och forskning till ett annat språk.
Mer civil ohörsamhet på universiteten, mindre följsamhet, bland såväl universitetslärare som studenter.
Kräv svenska!
I senaste numret av Universitetsläraren (10/11 -06) är Akademiens ständige sekreterare oroad över språkförbistringen på de svenska universiteten. Allt mer undervisning sker på engelska, i stort sett all publicering inom naturvetenskap och medicin likaså.
Honnörsordet är internationalisering. Men Horace Engdahl, som är en aforismernas mästare, menar att vi inte kommer att ha några tankar att internationalisera om inte forskare och lärare arbetar med sitt eget språk som redskap.
”Mitt eget språk är det dagsljus i vilket tingen framträder. Främmande språk är som små ficklampor med vilka man trevar sig fram i tunnlar”, är en av hans aforismer i artikeln.
Han menar att när svenska vetenskapsmän började publicera sig på svenska under 1700-talet, i stället för det förhärskande latinet, stärktes den svenska vetenskapens ställning i Europa. Begreppsutvecklingen tog fart, empiriska observationer kunde formuleras på modersmålet.
Svensk humaniora och samhällsvetenskap minskar internationellt i inflytande. Engdahls hypotes till orsaken är att forskarna inte skriver på svenska utan på en fattig kvasiengelska. Bättre vore att skriva på svenska och överlåta översättningen till proffs.
I ännu en aforism säger Engdahl att:
”Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska.”
Upp till kamp, manar Engdahl. Det är livsfarligt för ett språk att förlora så viktiga domäner som utbildning och forskning till ett annat språk.
Mer civil ohörsamhet på universiteten, mindre följsamhet, bland såväl universitetslärare som studenter.
Kräv svenska!
onsdag, juni 21, 2006
Bättre förstå än förlåta Hagamannen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060621 (Lix=48)
Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.
Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.
tisdag, juni 20, 2006
Om livet som kamp mot människorna
Martin Luuk
Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press
Martin Luuk
Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)
Loyal Press
En text av Martin Luuk, en av manusförfattarna i Killinggänget, fick Galleri Loyal i Stockholm att starta ett litet bokförlag under namnet Loyal Press. Förlaget ska publicera korta texter med kort utgivningstid. ”Inte olikt den gamla sjutumssingeln”, vill förlaget att vi ska tänka om texterna.
Den första texten är betitlad Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Det är märklig text. Inte olik en brevnovell. Inte olik en personlig blogg. Inte olik en absurd teater. Inte olik ett textkollage.
Stilen bubblar av ironi och självbedrägliga betraktelser. Texten är fragmentarisk och infallen, liksom utflykterna, är flera och plötsliga.
Huvudpersonen bestämmer sig för att sluta träffa folk, enär han ”en längre tid insett att relationer kanske inte helt är min grej och att jag kanske gör mig bäst genom förberedda uttalande och inlärda manér”.
Han försöker övertyga läsaren om värdet av sin självvalda exil från människorna, både närstående och fjärrstående. Hans återkommande tes är att ”man måste bryta med sina allra bästa vänner ibland, för att få saker att hända”. Det kan ses som en parafrasering av uttrycket ”Kill your darlings”, överfört från författande till relationer.
Huvudpersonen lyckas dock inte övertyga. Snarare finns brottstycken av en avgrundsdjup längtan efter andra människors närvaro, av bekräftelse och uppmärksamhet.
Förlagets andra publikation är också skriven av Martin Luuk och har titeln Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen). Luuk lyckas dock inte ruska om läsaren på samma sätt som i den förra texten. Texten är något mindre expressiv, något mindre provokativ, något lojare.
Här framställs livet som en kamp. Om vad och mellan vilka är oklart, men kärleken till Jimmy ingår i kampen, liksom en i övrigt meningslös värld. Kampen är dock det enda som ger livet mening.
Ångrar du något i ditt liv? Skulle du vilja leva det på nytt? När huvudpersonen i Jimmy och jag ställs inför dessa frågor, är svaret ”allt” på den första och ”nej” på den andra.
På samma sätt som den första texten är utanförskapet centralt och relationen till andra människor ytterst komplicerad. ”Jag gillar inte folk. Eller… jag älskar idén med folk, sen blir det alltid så fel i slutändan”, säger huvudpersonen.
Jag förstår varför Galleri Loyal blev lite lyriska över texterna. De skulle kunna utgöra ett slags fond till filmen Fyra nyanser av brunt, där Martin Luuk var en av manusförfattarna. Känslorna som infinner sig efter både filmen och texterna är likartade.
I såväl filmen som texterna finns en sorts lågmäld samhällskritik som skildras genom ironi och absurda infall, genom märkliga människor och miljöer.
Det är alls inte oävet.
Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press
Martin Luuk
Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)
Loyal Press
En text av Martin Luuk, en av manusförfattarna i Killinggänget, fick Galleri Loyal i Stockholm att starta ett litet bokförlag under namnet Loyal Press. Förlaget ska publicera korta texter med kort utgivningstid. ”Inte olikt den gamla sjutumssingeln”, vill förlaget att vi ska tänka om texterna.
Den första texten är betitlad Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Det är märklig text. Inte olik en brevnovell. Inte olik en personlig blogg. Inte olik en absurd teater. Inte olik ett textkollage.
Stilen bubblar av ironi och självbedrägliga betraktelser. Texten är fragmentarisk och infallen, liksom utflykterna, är flera och plötsliga.
Huvudpersonen bestämmer sig för att sluta träffa folk, enär han ”en längre tid insett att relationer kanske inte helt är min grej och att jag kanske gör mig bäst genom förberedda uttalande och inlärda manér”.
Han försöker övertyga läsaren om värdet av sin självvalda exil från människorna, både närstående och fjärrstående. Hans återkommande tes är att ”man måste bryta med sina allra bästa vänner ibland, för att få saker att hända”. Det kan ses som en parafrasering av uttrycket ”Kill your darlings”, överfört från författande till relationer.
Huvudpersonen lyckas dock inte övertyga. Snarare finns brottstycken av en avgrundsdjup längtan efter andra människors närvaro, av bekräftelse och uppmärksamhet.
Förlagets andra publikation är också skriven av Martin Luuk och har titeln Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen). Luuk lyckas dock inte ruska om läsaren på samma sätt som i den förra texten. Texten är något mindre expressiv, något mindre provokativ, något lojare.
Här framställs livet som en kamp. Om vad och mellan vilka är oklart, men kärleken till Jimmy ingår i kampen, liksom en i övrigt meningslös värld. Kampen är dock det enda som ger livet mening.
Ångrar du något i ditt liv? Skulle du vilja leva det på nytt? När huvudpersonen i Jimmy och jag ställs inför dessa frågor, är svaret ”allt” på den första och ”nej” på den andra.
På samma sätt som den första texten är utanförskapet centralt och relationen till andra människor ytterst komplicerad. ”Jag gillar inte folk. Eller… jag älskar idén med folk, sen blir det alltid så fel i slutändan”, säger huvudpersonen.
Jag förstår varför Galleri Loyal blev lite lyriska över texterna. De skulle kunna utgöra ett slags fond till filmen Fyra nyanser av brunt, där Martin Luuk var en av manusförfattarna. Känslorna som infinner sig efter både filmen och texterna är likartade.
I såväl filmen som texterna finns en sorts lågmäld samhällskritik som skildras genom ironi och absurda infall, genom märkliga människor och miljöer.
Det är alls inte oävet.
lördag, juni 17, 2006
Rasismens medlöpare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060617 (Lix=47)
Sveriges största community för ungdomar på nätet, Lunarstorm, har i
samarbete med Aftonbladet genomfört ett stort ungdomsval. Projektet
Ungt val 2006 syftar till att göra förstagångsväljarnas röst hörda i
debatten.
Moderaterna och socialdemokraterna är störst, men på en god
tredjeplats finns sverigedemokraterna med 11,9 procent av de ungas
röster. Bland de unga männens röster fick sd nära 20 procent. Och
starkast är stödet i Skåne.
Det måste ses som det vinnande partiet i Ungt val, trots – eller
kanske tack vare – att sd inte har släppts in i skolorna som andra
partier. Martyrskap är underskattat som framgångsfaktor.
Borde ett parti som sd behandlas likt övriga partier?
Det tycker uppenbarligen Aftonbladet. I en artikel (8/6) görs ett
reportage av en 22-årig lärarstuderande kvinna och mångårigt engagerad sverigedemokrat. Reportaget slår nästan knut på sig självt i ivern att normalisera såväl denna politiker som den politik hon representerar.
Uppväxt i radhusområde, medelklassfamilj, en ”snäll och trevlig
person”, ”inte ond”, så långt från snaggade, blåögda ynglingar med
uniform och Sverigeflagga man kan komma. Hennes främsta uppgift är att visa ungdomar att skulden till alla problem i Sverige är invandrarna.
All skit beror på det mångkulturella samhället, menar hon. Att
ungdomar blir rånade på mobiler och tjejer blir trakasserade beror på
närvaron av icke-svenskfödda. ”I de flesta fall är det ju
invandrarungdomar som är med i gängbråk och utför våldtäkter”, säger
hon tvärsäkert – utan att reportern ens efterfrågar statistik.
Aftonbladet låter henne framställa sig och sitt parti som rumsrent
och som det enda parti som vågar säga sanningen. Den mest kritiska
kommentaren från reportern består i att han benämner partiet
främlingsfientligt.
På så sätt får sd-politikern utrymme att betona att hon minsann
varken är rasist eller nazist.
Den stora frågan är varför Aftonbladet väljer att normalisera svensk
högerextremism; varför Aftonbladet ger högerextremisten ett
medelsvenssonansikte.
Ett skäl – ett spännande sådant – skulle kunna vara att
Aftonbladet söker påvisa att det finns någon form av normalrasism i det
svenska samhället och använder en helt vanlig människa i form av
sverigedemokrat som klubba att slå oss i skallen med.
Men inte. Reportaget förblir en hyllning till de krafter som
sverigedemokraternas partisekreterare uttrycker på deras webbplats.
”Ungdomarna vet hur det är att leva i verklighetens mångkulturella
samhälle, där gruppvåldtäkter, gängmisshandel, rån och mord hör till
vardagen. Det är inte så konstigt att allt fler väljer det enda parti
som lyssnar på dem och som kan presentera konkreta lösningar på
problemen.”
Att dessa lösningar inte är så olika de som totalitära ideologier
och regimer alltid tillämpat – etnisk rensning –, är för reportern på
Aftonbladet oväsentligt.
På så vis kan reportaget bara tolkas som medlöperi.
Sveriges största community för ungdomar på nätet, Lunarstorm, har i
samarbete med Aftonbladet genomfört ett stort ungdomsval. Projektet
Ungt val 2006 syftar till att göra förstagångsväljarnas röst hörda i
debatten.
Moderaterna och socialdemokraterna är störst, men på en god
tredjeplats finns sverigedemokraterna med 11,9 procent av de ungas
röster. Bland de unga männens röster fick sd nära 20 procent. Och
starkast är stödet i Skåne.
Det måste ses som det vinnande partiet i Ungt val, trots – eller
kanske tack vare – att sd inte har släppts in i skolorna som andra
partier. Martyrskap är underskattat som framgångsfaktor.
Borde ett parti som sd behandlas likt övriga partier?
Det tycker uppenbarligen Aftonbladet. I en artikel (8/6) görs ett
reportage av en 22-årig lärarstuderande kvinna och mångårigt engagerad sverigedemokrat. Reportaget slår nästan knut på sig självt i ivern att normalisera såväl denna politiker som den politik hon representerar.
Uppväxt i radhusområde, medelklassfamilj, en ”snäll och trevlig
person”, ”inte ond”, så långt från snaggade, blåögda ynglingar med
uniform och Sverigeflagga man kan komma. Hennes främsta uppgift är att visa ungdomar att skulden till alla problem i Sverige är invandrarna.
All skit beror på det mångkulturella samhället, menar hon. Att
ungdomar blir rånade på mobiler och tjejer blir trakasserade beror på
närvaron av icke-svenskfödda. ”I de flesta fall är det ju
invandrarungdomar som är med i gängbråk och utför våldtäkter”, säger
hon tvärsäkert – utan att reportern ens efterfrågar statistik.
Aftonbladet låter henne framställa sig och sitt parti som rumsrent
och som det enda parti som vågar säga sanningen. Den mest kritiska
kommentaren från reportern består i att han benämner partiet
främlingsfientligt.
På så sätt får sd-politikern utrymme att betona att hon minsann
varken är rasist eller nazist.
Den stora frågan är varför Aftonbladet väljer att normalisera svensk
högerextremism; varför Aftonbladet ger högerextremisten ett
medelsvenssonansikte.
Ett skäl – ett spännande sådant – skulle kunna vara att
Aftonbladet söker påvisa att det finns någon form av normalrasism i det
svenska samhället och använder en helt vanlig människa i form av
sverigedemokrat som klubba att slå oss i skallen med.
Men inte. Reportaget förblir en hyllning till de krafter som
sverigedemokraternas partisekreterare uttrycker på deras webbplats.
”Ungdomarna vet hur det är att leva i verklighetens mångkulturella
samhälle, där gruppvåldtäkter, gängmisshandel, rån och mord hör till
vardagen. Det är inte så konstigt att allt fler väljer det enda parti
som lyssnar på dem och som kan presentera konkreta lösningar på
problemen.”
Att dessa lösningar inte är så olika de som totalitära ideologier
och regimer alltid tillämpat – etnisk rensning –, är för reportern på
Aftonbladet oväsentligt.
På så vis kan reportaget bara tolkas som medlöperi.
måndag, juni 12, 2006
Bredbandsskatt - en dödsryckning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060612 (Lix=45)
Nu börjar även moderaterna och vänsterpartiet vackla i frågan om kriminaliseringen av fildelning. Såväl centern som miljöpartiet var redan emot den nya upphovsrättslagen som beslutades 2005. Men Bodström står stum som en klippa.
Gemensamt för alla som nu ser det som orimligt att stoppa fildelning genom att kriminalisera den, är den ständigt återkommande bisatsen ”men vi måste se till att upphovsmännen kompenseras ekonomiskt”.
Det hetaste förslaget för att kompensera upphovsmän (notera att upphovskvinnor aldrig nämns) är en ”bredbandsskatt”; en sorts allmän avgift som alla Internetuppkopplade medborgare solidariskt ska betala.
Sedan är tanken att denna skatt fördelas till upphovsrättsinnehavarna – och problemet är löst. Fildelning släpps fritt och upphovsrättsinnehavarna får sina intäkter.
Denna lösning är emellertid alltför problemfylld.
Lösningen är en ren kopiering av den kassettskatt som infördes på 1970-talet. Redan då hotade musikindustrin med musikens död genom parollen ”Home taping is killing music” och lyckades lobba fram en skatt på tomma kassettband som sedan fördelades till upphovsrättsinnehavare i proportion till försäljningsvolymen.
Den märkliga logiken var att de artister som sålde mycket också antogs vara de artister som kopierades mest. Det var att göra det lätt för sig.
Om musik, film och texter till största delen flyter mellan människor i olika fildelningsnätverk, kan inte en sjunkande försäljningsstatistik hjälpa till att fördela skatteintäkterna. Vi vet helt enkelt inte med exakthet vad som strömmar mest.
Vi kan dock med goda skäl anta att pornografiskt material är högfrekvent. Är det då skatteförespråkarnas mening att det är porrfilmsskaparna som ska få lejonparten av bredbandsskatten?
Porrproducenterna måtte jubla.
Ska då skatten i stället fördelas helt jämlikt mellan upphovsrättsinnehavare vars filer delas? I så fall dyker ett annat problem upp. Nätet är nämligen fullt av upphovsrättsinnehavare.
Ett flertal webbplatser, som exempelvis myspace.com, erbjuder människor att lägga upp sin musik till allmän avlyssning. På webbplatser som exempelvis deviantart.com och flickr.com finns tusentals bilder som människor laddat upp till beskådande. På alla bloggar finns myriader av texter som alla är upphovsrättsskyddade.
Alla dessa upphovsrättsinnehavare torde kräva sin del av bredbandsskatten. Det blir i storleksordningen någon miljondels promille till var och en. Det kommer inte att glädja filmbolagen.
Att avkriminalisera fildelning är ett gott steg på vägen mot en fri digital kultur. Nästa steg måste vara att fortsätta fundera över hur vi vill att kulturskapande ska finansieras för de kulturella artefakter som är digitala.
Bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut.
Att fundera och samtala kring frågan är bättre än att stressa fram nya skatter.
Nu börjar även moderaterna och vänsterpartiet vackla i frågan om kriminaliseringen av fildelning. Såväl centern som miljöpartiet var redan emot den nya upphovsrättslagen som beslutades 2005. Men Bodström står stum som en klippa.
Gemensamt för alla som nu ser det som orimligt att stoppa fildelning genom att kriminalisera den, är den ständigt återkommande bisatsen ”men vi måste se till att upphovsmännen kompenseras ekonomiskt”.
Det hetaste förslaget för att kompensera upphovsmän (notera att upphovskvinnor aldrig nämns) är en ”bredbandsskatt”; en sorts allmän avgift som alla Internetuppkopplade medborgare solidariskt ska betala.
Sedan är tanken att denna skatt fördelas till upphovsrättsinnehavarna – och problemet är löst. Fildelning släpps fritt och upphovsrättsinnehavarna får sina intäkter.
Denna lösning är emellertid alltför problemfylld.
Lösningen är en ren kopiering av den kassettskatt som infördes på 1970-talet. Redan då hotade musikindustrin med musikens död genom parollen ”Home taping is killing music” och lyckades lobba fram en skatt på tomma kassettband som sedan fördelades till upphovsrättsinnehavare i proportion till försäljningsvolymen.
Den märkliga logiken var att de artister som sålde mycket också antogs vara de artister som kopierades mest. Det var att göra det lätt för sig.
Om musik, film och texter till största delen flyter mellan människor i olika fildelningsnätverk, kan inte en sjunkande försäljningsstatistik hjälpa till att fördela skatteintäkterna. Vi vet helt enkelt inte med exakthet vad som strömmar mest.
Vi kan dock med goda skäl anta att pornografiskt material är högfrekvent. Är det då skatteförespråkarnas mening att det är porrfilmsskaparna som ska få lejonparten av bredbandsskatten?
Porrproducenterna måtte jubla.
Ska då skatten i stället fördelas helt jämlikt mellan upphovsrättsinnehavare vars filer delas? I så fall dyker ett annat problem upp. Nätet är nämligen fullt av upphovsrättsinnehavare.
Ett flertal webbplatser, som exempelvis myspace.com, erbjuder människor att lägga upp sin musik till allmän avlyssning. På webbplatser som exempelvis deviantart.com och flickr.com finns tusentals bilder som människor laddat upp till beskådande. På alla bloggar finns myriader av texter som alla är upphovsrättsskyddade.
Alla dessa upphovsrättsinnehavare torde kräva sin del av bredbandsskatten. Det blir i storleksordningen någon miljondels promille till var och en. Det kommer inte att glädja filmbolagen.
Att avkriminalisera fildelning är ett gott steg på vägen mot en fri digital kultur. Nästa steg måste vara att fortsätta fundera över hur vi vill att kulturskapande ska finansieras för de kulturella artefakter som är digitala.
Bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut.
Att fundera och samtala kring frågan är bättre än att stressa fram nya skatter.
torsdag, maj 25, 2006
Om bloggosfären vs etablissemanget
Drevet går mot bloggosfären. Se exempelvis Journalisten, DN, CS ledare och CS krönika.
Men bloggosfären sätter emot i stället för att backa. Se exempelvis Henrik Torstenssons weblogg, Media Culpa, Redaktörn och Kulturbloggen.
Ett par liknande händelser ytterligare i bloggosfären kan leda till att jag jag tyvärr får rätt.
Men bloggosfären sätter emot i stället för att backa. Se exempelvis Henrik Torstenssons weblogg, Media Culpa, Redaktörn och Kulturbloggen.
Ett par liknande händelser ytterligare i bloggosfären kan leda till att jag jag tyvärr får rätt.
torsdag, maj 18, 2006
Drömmen om ett nytt Alexandria
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060518 (Lix=48)
Biblioteket i Alexandria var, strax innan det förstördes ca år 50, världens genom tidernas största bibliotek. Uppgifter går isär, men de mest positiva bedömarna hävdar att uppemot 70 procent av världens skrifter fanns där.
Det har berättats om hur detta biblioteks samling växte sig så stor. Kung Ptolemaios III av Egypten skapade en förordning som sa att alla besökare måste leverera sina böcker och skriftrullar, så att bibliotekets skrivare kunde skriva av dem. Ägaren fick kopian, medan biblioteket behöll originalet.
Ett sådant bibliotek för 2000-talet drömmer Wired-redaktören och författaren Kevin Kelly om i essän Scan this book! i New York Times Magazine den 14/5.
Ett universalbibliotek för 2000-talet skulle innehålla en kopia av all världens böcker, vetenskapliga artiklar och dagstidningsartiklar. Och vidare; en kopia av alla offentliggjorda målningar, foton, filmer och musikstycken. Och varför inte en kopia av radioprogram och teveprogram.
Och webbens litteratur; alla blogginlägg.
I dag produceras det mesta digitalt, så biblioteket kan genom en förordning liknande den Ptolemaios III införde i Egypten växa relativt enkelt. Äldre material, som exempelvis böcker, måste skannas till digital form.
Det är en pågående process. Såväl företag som bibliotek skannar böcker i parti och minut. Bokhandeln Amazon har digitaliserat hundratusentals samtida böcker. Flera tunga universitetsbibliotek i USA skannar sina boksamlingar.
Det låter tidsödande, men tekniken utvecklas. Stanford University använder en specialgjord skanner som gör hela jobbet själv; den vänder automatiskt blad i boken som skannas och har en kapacitet på tusen sidor i timmen.
Samma process pågår i Kina. Ett företag i Beijing har hittills skannat 1,3 miljoner kinesiska böcker.
När litteratur finns digitaliserad kan mycket hända. Människor som inte har ett bibliotek, en bokhandel eller ekonomiska resurser får del av världens litteratur – studenten i Somalia, vetenskapsmannen i Kazakstan, pensionären i Peru ges nya resurser.
När en text är digitaliserad kan den indexeras, länkas, klustras, taggas, sökas – texter kan ges nya betydelser när intertextualiteten utvidgas.
När böcker digitaliseras kan själva läsningens gemenskap utvidgas. De egna ”lässpåren” kan delas med andra, bibliografier bytas, människors läsvanor kan skapa nya möten.
Texter som är marginaliserade, främst därför att förlagen slutar trycka dem, får ny publik genom att de tillgängliggörs.
Problemet med Kevin Kellys vision är att biblioteket saknar böcker. Förlag och bästsäljande författare kommer att med all kraft motarbeta visionen, medan marginaliserade och obetalda författare sannolikt har en annan uppfattning.
Det är en gammal affärsmodell som kolliderar med en ny. Enligt den gamla är det den massproducerade, fysiska kopian som skapar ekonomiskt värde. Enligt den nya affärsmodellen är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.
Ett alexandrinskt bibliotek förutsätter detta modellskifte.
Biblioteket i Alexandria var, strax innan det förstördes ca år 50, världens genom tidernas största bibliotek. Uppgifter går isär, men de mest positiva bedömarna hävdar att uppemot 70 procent av världens skrifter fanns där.
Det har berättats om hur detta biblioteks samling växte sig så stor. Kung Ptolemaios III av Egypten skapade en förordning som sa att alla besökare måste leverera sina böcker och skriftrullar, så att bibliotekets skrivare kunde skriva av dem. Ägaren fick kopian, medan biblioteket behöll originalet.
Ett sådant bibliotek för 2000-talet drömmer Wired-redaktören och författaren Kevin Kelly om i essän Scan this book! i New York Times Magazine den 14/5.
Ett universalbibliotek för 2000-talet skulle innehålla en kopia av all världens böcker, vetenskapliga artiklar och dagstidningsartiklar. Och vidare; en kopia av alla offentliggjorda målningar, foton, filmer och musikstycken. Och varför inte en kopia av radioprogram och teveprogram.
Och webbens litteratur; alla blogginlägg.
I dag produceras det mesta digitalt, så biblioteket kan genom en förordning liknande den Ptolemaios III införde i Egypten växa relativt enkelt. Äldre material, som exempelvis böcker, måste skannas till digital form.
Det är en pågående process. Såväl företag som bibliotek skannar böcker i parti och minut. Bokhandeln Amazon har digitaliserat hundratusentals samtida böcker. Flera tunga universitetsbibliotek i USA skannar sina boksamlingar.
Det låter tidsödande, men tekniken utvecklas. Stanford University använder en specialgjord skanner som gör hela jobbet själv; den vänder automatiskt blad i boken som skannas och har en kapacitet på tusen sidor i timmen.
Samma process pågår i Kina. Ett företag i Beijing har hittills skannat 1,3 miljoner kinesiska böcker.
När litteratur finns digitaliserad kan mycket hända. Människor som inte har ett bibliotek, en bokhandel eller ekonomiska resurser får del av världens litteratur – studenten i Somalia, vetenskapsmannen i Kazakstan, pensionären i Peru ges nya resurser.
När en text är digitaliserad kan den indexeras, länkas, klustras, taggas, sökas – texter kan ges nya betydelser när intertextualiteten utvidgas.
När böcker digitaliseras kan själva läsningens gemenskap utvidgas. De egna ”lässpåren” kan delas med andra, bibliografier bytas, människors läsvanor kan skapa nya möten.
Texter som är marginaliserade, främst därför att förlagen slutar trycka dem, får ny publik genom att de tillgängliggörs.
Problemet med Kevin Kellys vision är att biblioteket saknar böcker. Förlag och bästsäljande författare kommer att med all kraft motarbeta visionen, medan marginaliserade och obetalda författare sannolikt har en annan uppfattning.
Det är en gammal affärsmodell som kolliderar med en ny. Enligt den gamla är det den massproducerade, fysiska kopian som skapar ekonomiskt värde. Enligt den nya affärsmodellen är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.
Ett alexandrinskt bibliotek förutsätter detta modellskifte.
torsdag, maj 11, 2006
Är fria nyheter ett problem?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060511 (Lix=49)
Jag blir förvånad när jag läser regeringens proposition om nya villkor
för driftsstöd till dagstidningar (Prop 2005/06:201).
Här formulerar regeringen ett problem och ett ställningstagande
som knappast tar medborgarnas perspektiv.
”Det har inte utvecklats affärsmodeller som gör att tidningarna i
tillfredsställande omfattning kan ta betalt för det redaktionella
material som läggs ut på Internet. För närvarande är tidningarnas
Internetpublicerade texter och bilder till största delen kostnadsfria
för läsarna.”
Skulle det vara ett problem att medborgarna kan ta del av nyheter
på nätet utan extra kostnad än Internetuppkopplingen? Varför det?
Är det inte tillfredsställande att medborgare fritt kan ta del av
nyhetsflödet runt om i landet, utöver det lokala bladet?
Att det inte skulle finnas betallösningar för nättidningar är
naturligtvis inte sant. Sant är dock att besöksfrekvensen på de flesta
tidningars nätupplagor skulle sjunka som en sten om det skulle kosta
pengar.
När mediaföretag väljer att generera intäkter i form av annonser i
nätupplagorna och är gratis för medborgarna, bör det tolkas som en
genomtänkt affärsmodell.
Frånvaron av betallösningar är skälet, menar propositionen, till
att dagstidningen inte kommer att byta medium från analogt (papper)
till digitalt (valfritt; papper, datorskärm, läsplatta, mobiltelefon,
e-papper etc).
Det är tveksamt. Snarare beror frånvaron av ett genomgripande
teknikskifte på att papperstidningen fortfarande är överlägsen, inte
som distributionsform, men som gränssnitt.
Frågan är varför regeringen överhuvudtaget ger uttryck för en
uppfattning om vilka affärsmodeller mediaföretag bör ha.
Det åligger inte regeringen.
Jag blir förvånad när jag läser regeringens proposition om nya villkor
för driftsstöd till dagstidningar (Prop 2005/06:201).
Här formulerar regeringen ett problem och ett ställningstagande
som knappast tar medborgarnas perspektiv.
”Det har inte utvecklats affärsmodeller som gör att tidningarna i
tillfredsställande omfattning kan ta betalt för det redaktionella
material som läggs ut på Internet. För närvarande är tidningarnas
Internetpublicerade texter och bilder till största delen kostnadsfria
för läsarna.”
Skulle det vara ett problem att medborgarna kan ta del av nyheter
på nätet utan extra kostnad än Internetuppkopplingen? Varför det?
Är det inte tillfredsställande att medborgare fritt kan ta del av
nyhetsflödet runt om i landet, utöver det lokala bladet?
Att det inte skulle finnas betallösningar för nättidningar är
naturligtvis inte sant. Sant är dock att besöksfrekvensen på de flesta
tidningars nätupplagor skulle sjunka som en sten om det skulle kosta
pengar.
När mediaföretag väljer att generera intäkter i form av annonser i
nätupplagorna och är gratis för medborgarna, bör det tolkas som en
genomtänkt affärsmodell.
Frånvaron av betallösningar är skälet, menar propositionen, till
att dagstidningen inte kommer att byta medium från analogt (papper)
till digitalt (valfritt; papper, datorskärm, läsplatta, mobiltelefon,
e-papper etc).
Det är tveksamt. Snarare beror frånvaron av ett genomgripande
teknikskifte på att papperstidningen fortfarande är överlägsen, inte
som distributionsform, men som gränssnitt.
Frågan är varför regeringen överhuvudtaget ger uttryck för en
uppfattning om vilka affärsmodeller mediaföretag bör ha.
Det åligger inte regeringen.
måndag, maj 08, 2006
Rätt – men är det rättvist?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060508 (Lix=47)
Röster från medborgarna fortsätter att höjas mot försäkringskassans allt rigidare tillämpning av sitt regelverk. På senare tid ser vi även fler läkare som ifrågasätter försäkringskassans rätt att ifrågasätta läkarnas utlåtanden och rehabiliteringsprogram.
Inom parentes inställer sig frågan varför läkare reagerar så senfärdigt och så sporadiskt, när de skulle kunna agera hårt och samfällt.
Frågan här handlar dock inte om läkarprotester, utan om hur vi ska förstå det rätta och det rättvisa i försäkringskassans handläggning av sjukanmälningar.
Det är möjligt att ett beslut om att inte medge sjukpenning för en gravid kvinna med smärtsam foglossning är rätt – samtidigt som det är möjligen är rätt att medge en manlig korpfotbollsspelare sjukpenning vid en meniskoperation.
Men är det rättvist? Skillnaden mellan rätt och rättvisa behandlas i en nyligen utgiven bok av den franske filosofen Jacques Derrida, Lagens kraft (Symposium, 2005).
”Rätten är inte rättvisan. Rätten är beräkningens element, och det är riktigt att rätten finns; men rättvisan är omöjlig att beräkna”, skriver Derrida. Ett korrekt beslut kan med logikens hjälp härledas från ett antal tydliga regler, men ett rättvist beslut kan inte härledas, inte garanteras, från samma regler.
För att fatta inte enbart rätt beslut i en given situation, utan också ett rättvist beslut, krävs det att beslutsfattaren är rättvis gentemot rättvisan. För att kunna skipa rättvisa måste skiparen ge akt på rättvisan, förstå dess härkomst, dess historia, dess gräns – och vad rättvisan vill oss.
Dessutom måste vi förstå att rättvisa alltid riktar sig till en enskild människa, även om anspråket är universellt.
För att kunna fatta ett rättvist beslut måste – och detta är tvingande, enligt Derrida – i varje situation det oavgörbara beaktas, inte enbart det som existerande regler föreskriver. Det oavgörbara är det som är främmande i varje beslutssituation, det som särskiljer en situation från en annan, det som inte omfattas av existerande regler.
Utan hänsyn till det oavgörbara, kan inte ett beslut bli rättvist.
Det stora problemet att fatta rättvisa beslut utgörs av tiden. Rättvisan väntar inte. Eller som Derrida skriver: ”Rättvisan är det som inte får vänta”. Ett rättvist beslut måste fattas nu, genast, inte om några veckor eller månader.
Det får inte ta den närmast oändliga tid det tar att insamla information och kunskap om reglernas förutsättningar och de hypotetiska föreställningar som alltid föregår regler.
I slutändan måste rättvisan handla om att skapa en syntes mellan regler och moral. Ett för en handläggare på försäkringskassan rättvist beslut måste innefatta ett ansvar inför både regelverket och den Andre – den som ansöker om sjukpenning.
Att vara moralisk inför den Andre innebär att ta ansvar för denne, att finnas till för den Andre, att smeka – inte örfila – den Andres kind.
Att vara moralisk och samtidigt respektera regelverket – respekt innebär inte blind lydnad – är varje handläggares utmaning.
Röster från medborgarna fortsätter att höjas mot försäkringskassans allt rigidare tillämpning av sitt regelverk. På senare tid ser vi även fler läkare som ifrågasätter försäkringskassans rätt att ifrågasätta läkarnas utlåtanden och rehabiliteringsprogram.
Inom parentes inställer sig frågan varför läkare reagerar så senfärdigt och så sporadiskt, när de skulle kunna agera hårt och samfällt.
Frågan här handlar dock inte om läkarprotester, utan om hur vi ska förstå det rätta och det rättvisa i försäkringskassans handläggning av sjukanmälningar.
Det är möjligt att ett beslut om att inte medge sjukpenning för en gravid kvinna med smärtsam foglossning är rätt – samtidigt som det är möjligen är rätt att medge en manlig korpfotbollsspelare sjukpenning vid en meniskoperation.
Men är det rättvist? Skillnaden mellan rätt och rättvisa behandlas i en nyligen utgiven bok av den franske filosofen Jacques Derrida, Lagens kraft (Symposium, 2005).
”Rätten är inte rättvisan. Rätten är beräkningens element, och det är riktigt att rätten finns; men rättvisan är omöjlig att beräkna”, skriver Derrida. Ett korrekt beslut kan med logikens hjälp härledas från ett antal tydliga regler, men ett rättvist beslut kan inte härledas, inte garanteras, från samma regler.
För att fatta inte enbart rätt beslut i en given situation, utan också ett rättvist beslut, krävs det att beslutsfattaren är rättvis gentemot rättvisan. För att kunna skipa rättvisa måste skiparen ge akt på rättvisan, förstå dess härkomst, dess historia, dess gräns – och vad rättvisan vill oss.
Dessutom måste vi förstå att rättvisa alltid riktar sig till en enskild människa, även om anspråket är universellt.
För att kunna fatta ett rättvist beslut måste – och detta är tvingande, enligt Derrida – i varje situation det oavgörbara beaktas, inte enbart det som existerande regler föreskriver. Det oavgörbara är det som är främmande i varje beslutssituation, det som särskiljer en situation från en annan, det som inte omfattas av existerande regler.
Utan hänsyn till det oavgörbara, kan inte ett beslut bli rättvist.
Det stora problemet att fatta rättvisa beslut utgörs av tiden. Rättvisan väntar inte. Eller som Derrida skriver: ”Rättvisan är det som inte får vänta”. Ett rättvist beslut måste fattas nu, genast, inte om några veckor eller månader.
Det får inte ta den närmast oändliga tid det tar att insamla information och kunskap om reglernas förutsättningar och de hypotetiska föreställningar som alltid föregår regler.
I slutändan måste rättvisan handla om att skapa en syntes mellan regler och moral. Ett för en handläggare på försäkringskassan rättvist beslut måste innefatta ett ansvar inför både regelverket och den Andre – den som ansöker om sjukpenning.
Att vara moralisk inför den Andre innebär att ta ansvar för denne, att finnas till för den Andre, att smeka – inte örfila – den Andres kind.
Att vara moralisk och samtidigt respektera regelverket – respekt innebär inte blind lydnad – är varje handläggares utmaning.
fredag, maj 05, 2006
Biografens förestående död
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060505 (Lix=47)
Att publicera nekrologer på förhand är en riskfylld verksamhet. En förhandsnekrolog kan fungera som livgivare, genom sin utmaning. I historisk belysning minskar dock riskerna betydligt. Inget lever för evigt – inte ens biografen.
Genom historiens gång har ny teknik som presenterat kollektiva upplevelser tilldragit sig stora åskådarskaror inledningsvis, för att snart förtvina.
Det främsta skälet har varit att tekniken har utvecklats – antingen har tekniska innovationer gjort tidigare former obsoleta, eller så har tekniska innovationer gjort artefakterna mindre och mer tillgängliga för hemmabruk.
Biografens utveckling ser ut som det sistnämnda.
Ett argument jag alltid har åberopat för att se film på bio är kvalitet i ljud och bild. I takt med utvecklingen av DVD-spelare med kraftiga förstärkare som levererar ett surroundljud som liknar biografernas blir ljudargumentet allt tunnare. Dessutom sjunker priserna till behagliga nivåer.
När det gäller bild närmar sig den största platta eller plasmaskärmen samma storlek och kvalitet som den minsta duken på biografen, vilket reducerar bildkvalitetsargumentet. Även om priserna inte är helt behagliga ännu, så sjunker de relativt fort.
De mest konservativa filmkonnässörerna hävdar att film ska ses i en biograflokal, tillsammans med andra, för att ge den mest fulländade filmupplevelsen. Det är i själva verket mitt huvudargument mot att se film på bio; aldrig förstörs filmupplevelsen så mycket som på en biograf.
När biograferna har förvandlats till snabbmatsrestauranger, med popcorn, godis och läsk i varje knä, har filmtittandet förvandlats till en bisak. Den flottiga stanken, slurpandet från cocacolasugrören och besökarnas asociala, högljudda filmkommentarer har gjort biografen helt och hållet undgänglig.
Idén att sitta bland hundratals främlingar i allmänt stök och tro sig få en kulturupplevelse till livs blir allt mer bisarr. Biografens enda existensberättigande har varit dess monopol på filmvisning. Nu blir biografen emellertid allt mer en dinosaurie. Och dinosaurier dör alltid ut, såväl bokstavliga som bildliga.
Huvudargumentet för att filmupplevelsen är bäst hemma stavas emellertid Internet. Aldrig någonsin i historien har vi sett ett större, bättre eller mer tillgängligt filmarkiv som fildelningsnätverken utgör.
Alla kan hitta allt – i det närmaste. Klassiker som Bergman och John Ford. Aktuella filmer som Syriana och Capote. Om filmutbudet i en mellanstor stad ligger på 25 samtidiga filmer, är nätets filmutbud tusentals, endast ett par knapptryckningar bort.
Argumenten för biografernas existens upphör inom kort att vara giltiga. Då dör de ut. Men som alla andra dinosaurier kommer biograflobbyn under terminaltiden att kämpa vilt för sin existens.
Men när till och med nekrologen nu är skriven, är det kört.
Att publicera nekrologer på förhand är en riskfylld verksamhet. En förhandsnekrolog kan fungera som livgivare, genom sin utmaning. I historisk belysning minskar dock riskerna betydligt. Inget lever för evigt – inte ens biografen.
Genom historiens gång har ny teknik som presenterat kollektiva upplevelser tilldragit sig stora åskådarskaror inledningsvis, för att snart förtvina.
Det främsta skälet har varit att tekniken har utvecklats – antingen har tekniska innovationer gjort tidigare former obsoleta, eller så har tekniska innovationer gjort artefakterna mindre och mer tillgängliga för hemmabruk.
Biografens utveckling ser ut som det sistnämnda.
Ett argument jag alltid har åberopat för att se film på bio är kvalitet i ljud och bild. I takt med utvecklingen av DVD-spelare med kraftiga förstärkare som levererar ett surroundljud som liknar biografernas blir ljudargumentet allt tunnare. Dessutom sjunker priserna till behagliga nivåer.
När det gäller bild närmar sig den största platta eller plasmaskärmen samma storlek och kvalitet som den minsta duken på biografen, vilket reducerar bildkvalitetsargumentet. Även om priserna inte är helt behagliga ännu, så sjunker de relativt fort.
De mest konservativa filmkonnässörerna hävdar att film ska ses i en biograflokal, tillsammans med andra, för att ge den mest fulländade filmupplevelsen. Det är i själva verket mitt huvudargument mot att se film på bio; aldrig förstörs filmupplevelsen så mycket som på en biograf.
När biograferna har förvandlats till snabbmatsrestauranger, med popcorn, godis och läsk i varje knä, har filmtittandet förvandlats till en bisak. Den flottiga stanken, slurpandet från cocacolasugrören och besökarnas asociala, högljudda filmkommentarer har gjort biografen helt och hållet undgänglig.
Idén att sitta bland hundratals främlingar i allmänt stök och tro sig få en kulturupplevelse till livs blir allt mer bisarr. Biografens enda existensberättigande har varit dess monopol på filmvisning. Nu blir biografen emellertid allt mer en dinosaurie. Och dinosaurier dör alltid ut, såväl bokstavliga som bildliga.
Huvudargumentet för att filmupplevelsen är bäst hemma stavas emellertid Internet. Aldrig någonsin i historien har vi sett ett större, bättre eller mer tillgängligt filmarkiv som fildelningsnätverken utgör.
Alla kan hitta allt – i det närmaste. Klassiker som Bergman och John Ford. Aktuella filmer som Syriana och Capote. Om filmutbudet i en mellanstor stad ligger på 25 samtidiga filmer, är nätets filmutbud tusentals, endast ett par knapptryckningar bort.
Argumenten för biografernas existens upphör inom kort att vara giltiga. Då dör de ut. Men som alla andra dinosaurier kommer biograflobbyn under terminaltiden att kämpa vilt för sin existens.
Men när till och med nekrologen nu är skriven, är det kört.
tisdag, april 25, 2006
Hagamannen och den digitala kulturen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060425 (Lix=53)
I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.
I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
När kommer vi att inse att det är ogörligt?
I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.
I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
När kommer vi att inse att det är ogörligt?
onsdag, april 12, 2006
April - grym och falsk
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060412 (Lix=36)
Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.
Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
April är grymmast av månaderna – driverHan väcker oss norrlänningars längtan efter maj, efter att få hoppa över april, denna grymma månad som ständigt skrattar i mjugg.
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.
För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.
måndag, april 10, 2006
Barn av vår tid
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060410 (Lix=40)
Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?
Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Thinnertrasan vandrar mellan husen
Thinnertrasan tänder alla ljusen
Thinnertrasan tar mig
Till ett annat land
(…)
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
Gasa och sniffa och flumma!
Där kan vi segla på molnen tillsammans!
Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Ödmjuka bracka
Som bugar för överheten
Du skickar snuten på ungar
Sen sover du snällt
I borgarsmeten
Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?
tisdag, april 04, 2006
Nätets nödvändiga frihet
Publicerad på UCIT 060403 (Lix=49)
Såväl Free Software Foundation som Open Source verkar för en helt annan inställning till programvara än kommersiella programvaruföretag. Den väsentliga skillnaden består i vilken frihetsgrad som medges användaren – olika grader av frihet att kopiera program och modifiera källkoden. Rätten till programvaran tillfaller inte enbart upphovsmannen.
När det gäller andra immateriella artefakter, såsom exempelvis text, bild och film, vill Creative Commons skapa en ny form av upphovsrätt. Den traditionella upphovsrättens tes är att alla rättigheter tillfaller upphovsmannen – All Rights Reserved. Creative Commons föreslår ett system där upphovsmannen ges möjlighet att välja de rättigheter han/hon finner lämpligast för ett visst verk. För närvarande finns fyra olika licensvillkor som ger användaren av ett verk olika frihetsgrader – men aldrig friheten att uppge sig själv som upphovsman till ett verk någon annan har skapat.
Ett liknande steg tar andra förespråkare för en friare kultur på nätet. Stanfordprofessorn i juridik, Lawrence Lessig, framstår som den starkaste akademiske förespråkaren för att öka förutsättningarna för en friare kultur och kreativare människor. Det förutsätter att upphovsrätten luckras upp så att de stora kommersiella aktörernas kontroll över kulturens produktion och distribution minskar. I Sverige har till och med ett politiskt parti – Piratpartiet – startats, vars enda fråga handlar om att förändra immaterialrättsslagar så att friheten till kulturella uttryck och kunskap ökar.
Inom vetenskapen har alltid forskningsartiklar publicerats i kommersiella vetenskapliga tidskrifter, där en monopolsituation gett förutsättningar till en skyhög prissättning och därmed låg tillgänglighet till forskningsresultat och kunskap – som ofta är offentligt finansierad. Ur denna situation söker Open Access utgöra en frihetsrörelse. Här samlas vetenskapliga tidskrifter med artiklar som genomgått peer-review med en sak gemensamt: att det är fritt att läsa, ladda hem, kopiera, distribuera, skriva ut och länka till dessa artiklar i fulltextformat.
Inom området encyklopedier kan knappast någon ha undgått att notera Wikipedias framgång på nätet. Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Enbart den svenska Wikin växer med ca 200 artiklar per dag. Wikipedia kallar sig en fri encyklopedi, där fri betyder att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter.
Att många länder i dag skärper upphovsrättslagar och annan immateriallagstiftning, liksom tillsynen av dessa, kan tolkas som ett starkt försvar för en kultur där allt är handelsvaror. Ingen skillnad görs mellan materiella och digitala varor. Att någon digital transformation alls pågår i samhället väljer man att helt bortse från.
De frihetsrörelser som nämnts ovan ges av etablissemanget därmed status som motståndsrörelser – mot en etablerad och demokratiskt skapad ordning. Men gör tankeleken att de i själva verket är frihetsrörelser och de stora kommersiella aktörerna och västvärldens lagstiftare utgör motståndsrörelser. De frågor som alltid ska inställa sig i en demokrati när sociala rörelser vill förändra inställer sig: Vems frihet? Till vad? Från vad? På vems bekostnad?
"Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. (…)Your legal concepts of property, expression, identity, movement, and context do not apply to us. They are all based on matter, and there is no matter here.”Hur naivt ovanstående utdrag ur cyberrymdens självständighetsdeklaration, skriven av John Perry Barlow 1996, än låter i dag, är de växande frihetsrörelserna på nätet influerade av denna deklaration. Medvetet eller omedvetet.
Såväl Free Software Foundation som Open Source verkar för en helt annan inställning till programvara än kommersiella programvaruföretag. Den väsentliga skillnaden består i vilken frihetsgrad som medges användaren – olika grader av frihet att kopiera program och modifiera källkoden. Rätten till programvaran tillfaller inte enbart upphovsmannen.
När det gäller andra immateriella artefakter, såsom exempelvis text, bild och film, vill Creative Commons skapa en ny form av upphovsrätt. Den traditionella upphovsrättens tes är att alla rättigheter tillfaller upphovsmannen – All Rights Reserved. Creative Commons föreslår ett system där upphovsmannen ges möjlighet att välja de rättigheter han/hon finner lämpligast för ett visst verk. För närvarande finns fyra olika licensvillkor som ger användaren av ett verk olika frihetsgrader – men aldrig friheten att uppge sig själv som upphovsman till ett verk någon annan har skapat.
Ett liknande steg tar andra förespråkare för en friare kultur på nätet. Stanfordprofessorn i juridik, Lawrence Lessig, framstår som den starkaste akademiske förespråkaren för att öka förutsättningarna för en friare kultur och kreativare människor. Det förutsätter att upphovsrätten luckras upp så att de stora kommersiella aktörernas kontroll över kulturens produktion och distribution minskar. I Sverige har till och med ett politiskt parti – Piratpartiet – startats, vars enda fråga handlar om att förändra immaterialrättsslagar så att friheten till kulturella uttryck och kunskap ökar.
Inom vetenskapen har alltid forskningsartiklar publicerats i kommersiella vetenskapliga tidskrifter, där en monopolsituation gett förutsättningar till en skyhög prissättning och därmed låg tillgänglighet till forskningsresultat och kunskap – som ofta är offentligt finansierad. Ur denna situation söker Open Access utgöra en frihetsrörelse. Här samlas vetenskapliga tidskrifter med artiklar som genomgått peer-review med en sak gemensamt: att det är fritt att läsa, ladda hem, kopiera, distribuera, skriva ut och länka till dessa artiklar i fulltextformat.
Inom området encyklopedier kan knappast någon ha undgått att notera Wikipedias framgång på nätet. Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Enbart den svenska Wikin växer med ca 200 artiklar per dag. Wikipedia kallar sig en fri encyklopedi, där fri betyder att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter.
Att många länder i dag skärper upphovsrättslagar och annan immateriallagstiftning, liksom tillsynen av dessa, kan tolkas som ett starkt försvar för en kultur där allt är handelsvaror. Ingen skillnad görs mellan materiella och digitala varor. Att någon digital transformation alls pågår i samhället väljer man att helt bortse från.
De frihetsrörelser som nämnts ovan ges av etablissemanget därmed status som motståndsrörelser – mot en etablerad och demokratiskt skapad ordning. Men gör tankeleken att de i själva verket är frihetsrörelser och de stora kommersiella aktörerna och västvärldens lagstiftare utgör motståndsrörelser. De frågor som alltid ska inställa sig i en demokrati när sociala rörelser vill förändra inställer sig: Vems frihet? Till vad? Från vad? På vems bekostnad?
onsdag, mars 22, 2006
Upphovsrätt och syndabockar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060322 (Lix=54)
På Modernautställningen 06 på Moderna Museet har ett bråk om upphovsrätt lett till polisanmälan. Konstnären Markus Andersson ställer ut en tavla föreställande Christer Pettersson och en get, som ska leda åskådarens tankar till syndabockar och liknande fenomen. Även geten liknar en annan get, nämligen en målad get av William Holman Hunt på ett museum i Liverpool.
Fotografen Jonas Lemberg hävdar i sin polisanmälan att Andersson har målat av ett fotografi av Christer Petterson, som Lemberg har tagit. Därmed menar Lemberg, med stöd av sitt fackförbund, att Andersson har plagierat fotografiet och därmed gjort ett olagligt intrång i Lembergs immaterialrätt.
Samtidigt, i Västerås, tyckte en pizzabagare att det var läge under OS i Turin att göra en särskild pizza under dessa veckor, och kallade den OS-pizza. Blixtsnabbt kom ett brev från Sveriges olympiska kommitté, där pizzabagaren krävdes på 50 000 kr i skadestånd. Att kalla en pizza OS-pizza är intrång i varumärket OS, och därmed ett olagligt intrång i SOK:s immaterialrätt.
För några månader sedan dömde en domstol till Tom Waits fördel i ett mål som gällde hans sångstil. En biltillverkare hade gjort en reklamfilm med en sång som lät relativt lika Tom Waits. Att sjunga som Tom Waits är hädanefter ett olagligt intrång i Tom Waits immaterialrätt.
Det är väl känt att det råder en konflikt mellan förespråkare av en stark immaterialrätt och förespråkare för en reformering av densamma. Dessa tre exempel från rättighetsaktivisternas sida bidrar emellertid enbart till att sprida ett löjets skimmer över denna rätt.
Att, som i första exemplet, utifrån ett fotografi skapa ett helt nytt konstverk, med helt ny betydelse kallas inom musikproduktion för sampling, inom litteraturproduktion för citering, inom kunskapsproduktion för syntes – och är helt rimliga verksamheter. Inom konstproduktion hörs ibland ordet omkombinering,
Att, som i andra exemplet, organisationer kan lägga beslag på, och själva prissätta användningen av, en bokstavskombination av två bokstäver är inte bara småskuret, utan rejält skrämmande i ett eskalerande framtidsperspektiv. Vilka bokstäver får du använda, och när får du det?
Att, som i tredje exemplet, muta in sin sångstil kriminaliserar alla barn och vuxna som vill härma sina idoler – och program som Sikta mot stjärnorna blir kriminella företeelser.
Dessa exempel av löjeväckande upphovsrättsiver spelar enbart kopifajtare som exempelvis Piratbyrån, Piratpartiet och Copyriot i händerna, och blir till argument mot en sträng immaterialrätt i stället för motsatsen.
Dessutom är det inte en alltför kvalificerad gissning att det allmänna rättsmedvetandet och rättskänslan bland folket sjunker som en sten beträffande försvar av upphovsrätt och annan immaterialrätt.
Det löjeväckande fungerar därmed som gravgrävare av immaterialrätten.
På Modernautställningen 06 på Moderna Museet har ett bråk om upphovsrätt lett till polisanmälan. Konstnären Markus Andersson ställer ut en tavla föreställande Christer Pettersson och en get, som ska leda åskådarens tankar till syndabockar och liknande fenomen. Även geten liknar en annan get, nämligen en målad get av William Holman Hunt på ett museum i Liverpool.
Fotografen Jonas Lemberg hävdar i sin polisanmälan att Andersson har målat av ett fotografi av Christer Petterson, som Lemberg har tagit. Därmed menar Lemberg, med stöd av sitt fackförbund, att Andersson har plagierat fotografiet och därmed gjort ett olagligt intrång i Lembergs immaterialrätt.
Samtidigt, i Västerås, tyckte en pizzabagare att det var läge under OS i Turin att göra en särskild pizza under dessa veckor, och kallade den OS-pizza. Blixtsnabbt kom ett brev från Sveriges olympiska kommitté, där pizzabagaren krävdes på 50 000 kr i skadestånd. Att kalla en pizza OS-pizza är intrång i varumärket OS, och därmed ett olagligt intrång i SOK:s immaterialrätt.
För några månader sedan dömde en domstol till Tom Waits fördel i ett mål som gällde hans sångstil. En biltillverkare hade gjort en reklamfilm med en sång som lät relativt lika Tom Waits. Att sjunga som Tom Waits är hädanefter ett olagligt intrång i Tom Waits immaterialrätt.
Det är väl känt att det råder en konflikt mellan förespråkare av en stark immaterialrätt och förespråkare för en reformering av densamma. Dessa tre exempel från rättighetsaktivisternas sida bidrar emellertid enbart till att sprida ett löjets skimmer över denna rätt.
Att, som i första exemplet, utifrån ett fotografi skapa ett helt nytt konstverk, med helt ny betydelse kallas inom musikproduktion för sampling, inom litteraturproduktion för citering, inom kunskapsproduktion för syntes – och är helt rimliga verksamheter. Inom konstproduktion hörs ibland ordet omkombinering,
Att, som i andra exemplet, organisationer kan lägga beslag på, och själva prissätta användningen av, en bokstavskombination av två bokstäver är inte bara småskuret, utan rejält skrämmande i ett eskalerande framtidsperspektiv. Vilka bokstäver får du använda, och när får du det?
Att, som i tredje exemplet, muta in sin sångstil kriminaliserar alla barn och vuxna som vill härma sina idoler – och program som Sikta mot stjärnorna blir kriminella företeelser.
Dessa exempel av löjeväckande upphovsrättsiver spelar enbart kopifajtare som exempelvis Piratbyrån, Piratpartiet och Copyriot i händerna, och blir till argument mot en sträng immaterialrätt i stället för motsatsen.
Dessutom är det inte en alltför kvalificerad gissning att det allmänna rättsmedvetandet och rättskänslan bland folket sjunker som en sten beträffande försvar av upphovsrätt och annan immaterialrätt.
Det löjeväckande fungerar därmed som gravgrävare av immaterialrätten.
tisdag, mars 21, 2006
Muhammedkarikatyrernas nödvändiga kris
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060321 (Lix=53)
Ett sätt att förstå det politiska eftermälet och den debatt som följde publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten är hur begränsad kulturrelativismen är som idé överfört till praktisk handling.
Kulturrelativism handlar i allt väsentligt om omöjligheten att inordna olika kulturer i en hierarkisk värdeskala. Ingen kultur är bättre än någon annan. Att människor utövar sin tro, visar glädje, uppfostrar barn och tillfredsställer sina behov på olika sätt i olika kulturer, måste värderas inifrån den specifika kulturen, inte utifrån någon ”universell” kultur – som alltid råkar vara värderarens egen.
En antropolog som ofta nämns som kulturrelativismens portalfigur är Margaret Mead, som gick så långt i sin kulturrelativistiska hållning att hennes studier av den samoanska kulturen utgjorde ett korrektiv till den egna, amerikanska kulturen. Vilket leder bort från en kulturrelativistisk hållning.
Kulturrelativism är till synes ett empatiskt och respektfullt förhållningssätt. Allt är lika mycket värt och ingen kultur är förmer.
Om kritikerna av karikatyrteckningarna från muslimskt håll och yttrandefrihetsförespråkarna i Europa varit kulturrelativister, hade bägge noterat varandras synpunkter, respekterat dem och ingen debatt eller konflikt uppstått.
Denna till synes positiva position är emellertid komplicerad. Raden av frågor där ett kulturrelativistiskt förhållningssätt är problematiskt växer.
Vem vill hävda att omskärelse av flickor i delar av Afrika är rätt, med hänvisning till att det sker i en annan kultur som vi inte har rätt att värdera, i stället för att fördöma det med hänvisning till universella mänskliga rättigheter?
Vem vill hävda att en dödsdom mot Salman Rushdie är rätt, med hänvisning till att vi lever i olika världar, där människoliv tillåts värderas olika beroende på kultur?
I dessa fall framträder det som självklart att det bör finnas ett universellt människovärde, som överordnas enskilda kulturer. Frågan beträffande Muhammedkarikatyrerna är vilka universella värden vi alla måste omfattas av, eftersom ingen sida i konflikten accepterar kulturrelativism.
I sin iver till respekt och empati skapar kulturrelativismen fler skarpa gränser mellan kulturer än föreningar. Människor generaliseras till avgränsade kulturtillhörigheter – i detta exempel islamsk kultur vs västerländsk kultur – och bortser helt från individuella skillnader, kulturella sammanblandningar, värdeförskjutningar och föränderlighet.
Det är därmed tveksamt om kulturrelativism leder till ökad förståelse för olika kulturer. Frågan är om inte äkta kulturmöten – där kulturers dogmer diskuteras, stöts och blöts – är viktigare än något annat i en globaliserad och mångkulturell värld.
Om sådana kulturmöten skapas på grund av Muhammedkarikatyrerna, har de trots allt tjänat ett gott syfte.
Ett sätt att förstå det politiska eftermälet och den debatt som följde publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten är hur begränsad kulturrelativismen är som idé överfört till praktisk handling.
Kulturrelativism handlar i allt väsentligt om omöjligheten att inordna olika kulturer i en hierarkisk värdeskala. Ingen kultur är bättre än någon annan. Att människor utövar sin tro, visar glädje, uppfostrar barn och tillfredsställer sina behov på olika sätt i olika kulturer, måste värderas inifrån den specifika kulturen, inte utifrån någon ”universell” kultur – som alltid råkar vara värderarens egen.
En antropolog som ofta nämns som kulturrelativismens portalfigur är Margaret Mead, som gick så långt i sin kulturrelativistiska hållning att hennes studier av den samoanska kulturen utgjorde ett korrektiv till den egna, amerikanska kulturen. Vilket leder bort från en kulturrelativistisk hållning.
Kulturrelativism är till synes ett empatiskt och respektfullt förhållningssätt. Allt är lika mycket värt och ingen kultur är förmer.
Om kritikerna av karikatyrteckningarna från muslimskt håll och yttrandefrihetsförespråkarna i Europa varit kulturrelativister, hade bägge noterat varandras synpunkter, respekterat dem och ingen debatt eller konflikt uppstått.
Denna till synes positiva position är emellertid komplicerad. Raden av frågor där ett kulturrelativistiskt förhållningssätt är problematiskt växer.
Vem vill hävda att omskärelse av flickor i delar av Afrika är rätt, med hänvisning till att det sker i en annan kultur som vi inte har rätt att värdera, i stället för att fördöma det med hänvisning till universella mänskliga rättigheter?
Vem vill hävda att en dödsdom mot Salman Rushdie är rätt, med hänvisning till att vi lever i olika världar, där människoliv tillåts värderas olika beroende på kultur?
I dessa fall framträder det som självklart att det bör finnas ett universellt människovärde, som överordnas enskilda kulturer. Frågan beträffande Muhammedkarikatyrerna är vilka universella värden vi alla måste omfattas av, eftersom ingen sida i konflikten accepterar kulturrelativism.
I sin iver till respekt och empati skapar kulturrelativismen fler skarpa gränser mellan kulturer än föreningar. Människor generaliseras till avgränsade kulturtillhörigheter – i detta exempel islamsk kultur vs västerländsk kultur – och bortser helt från individuella skillnader, kulturella sammanblandningar, värdeförskjutningar och föränderlighet.
Det är därmed tveksamt om kulturrelativism leder till ökad förståelse för olika kulturer. Frågan är om inte äkta kulturmöten – där kulturers dogmer diskuteras, stöts och blöts – är viktigare än något annat i en globaliserad och mångkulturell värld.
Om sådana kulturmöten skapas på grund av Muhammedkarikatyrerna, har de trots allt tjänat ett gott syfte.
måndag, mars 20, 2006
onsdag, mars 15, 2006
Vetenskaplig Oscar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060315 (Lix=44)
Så här i Oscarstider görs det fler prislistor för film än de priser den egentliga Oscarsjuryn delar ut. I år gör den vetenskapliga tidskriften Nature sin egen lista över filmer som vinner priser ur ett vetenskapligt perspektiv.
Med glimten i ögat, naturligtvis. Bland annat nämns följande filmers förtjänster och deras motiveringar.
The Constant Gardener vinner priset som den mest skräckinjagande skildringen av maktövergrepp från ett läkemedelsföretag.
Liftarens guide till galaxen vinner pris för det ädlaste försöket att göra statistik roligt.
The Island vinner för den mest skräckinjagande representationen av kloning.
Proof vinner i kategorin bästa filmmusik för den bästa sången på ett matematiskt tema (tre minuters tystnad för det imaginära talet ’i’).
War of the Worlds vinner pris för en utomjordings mest realistiska död.
Som sagt, glimten i ögat. Juryn har inte gjort det lätt för sig och valt skräpfilmer med idiotiska förvrängningar av vetenskap, utan hyfsat bra filmer.
Mest intressant är dock den vetenskapliga recensionen av varje film, där man förklarar till exempel att det är fullständigt omöjligt att, som i Proof, kontrollera ett matematiskt bevis på en vecka. Eller att kloning inte handlar om skapa en fullvärdig tvilling till en människa, som görs i The Island.
De vetenskapliga recensionerna hittas på Nature.
Så här i Oscarstider görs det fler prislistor för film än de priser den egentliga Oscarsjuryn delar ut. I år gör den vetenskapliga tidskriften Nature sin egen lista över filmer som vinner priser ur ett vetenskapligt perspektiv.
Med glimten i ögat, naturligtvis. Bland annat nämns följande filmers förtjänster och deras motiveringar.
The Constant Gardener vinner priset som den mest skräckinjagande skildringen av maktövergrepp från ett läkemedelsföretag.
Liftarens guide till galaxen vinner pris för det ädlaste försöket att göra statistik roligt.
The Island vinner för den mest skräckinjagande representationen av kloning.
Proof vinner i kategorin bästa filmmusik för den bästa sången på ett matematiskt tema (tre minuters tystnad för det imaginära talet ’i’).
War of the Worlds vinner pris för en utomjordings mest realistiska död.
Som sagt, glimten i ögat. Juryn har inte gjort det lätt för sig och valt skräpfilmer med idiotiska förvrängningar av vetenskap, utan hyfsat bra filmer.
Mest intressant är dock den vetenskapliga recensionen av varje film, där man förklarar till exempel att det är fullständigt omöjligt att, som i Proof, kontrollera ett matematiskt bevis på en vecka. Eller att kloning inte handlar om skapa en fullvärdig tvilling till en människa, som görs i The Island.
De vetenskapliga recensionerna hittas på Nature.
torsdag, mars 09, 2006
Ovetenskap i förnuftets kyrka
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060309 (Lix=48)
Det finns i dag ett fåtal svenska forskare som sticker ut, inte enbart därför att de är goda forskare, utan därför att de också är envetna och ofta irriterande debattörer och kritiker. På en ohotad första plats återfinns filosofen Torbjörn Tännsjö. Som en stark tvåa återfinns statsvetaren Bo Rothstein.
Likheten dessa två emellan är att de retar makten. Tännsjö fick en gång förre kd-ledaren Alf Svensson att kräva att Tännsjö skulle få sparken från universitetet. Rothstein lyckades förra året få universitetskansler Sigbrit Frankes bägare att rinna över. Franke skrev på DN Debatt (22/1 -04) att psykologiska förklaringsmodeller måste tillgripas för att förstå Rothstein och hans kritik.
I en debattartikel i nya numret av Axess (nr 2/06) frågar sig Rothstein varför svenska universitet avvisar forskning och vetenskap som underlag för sin verksamhet. Det är paradoxalt, menar han, att universitetens främsta verksamhet – forskning – inte tillämpas på den egna verksamheten, men gärna på andra verksamheter.
Ett antal belägg läggs fram. Ett handlar om Vetenskapsrådets satsning på koncentration av forskningsmedel på spetsforskning och ledande forskningsmiljöer. En sådan stor omsvängning inom svensk forskningspolitik torde väl ha föregåtts av forskning och utredning?
Icke. Underlaget är en 38-sidig PM utan vetenskapliga argument eller empiriska belägg för värdet av en sådan forskningspolitik.
Ett annat belägg handlar om kvotering av studenter till olika utbildningar. Ett aktuellt exempel handlar om juristutbildningen vid Uppsala universitet, där man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund. Har sådan kvotering utgått från den rikliga forskning som finns kring positiv särbehandling, frågade Rothstein de utbildningsansvariga. Inte alls, blev svaret.
Ett tredje belägg rör en ledarskapsutbildning vid Göteborgs universitet för dekaner, prefekter och andra chefer vid universitetet. När Rothstein själv gick kursen, frågade han naturligtvis kursledningen varför inte något från den ymniga forskningen kring ledningsproblem inom kunskapsorganisationer användes.
Svaret han fick var att när man som ledare står inför viktiga problem har man ingen som helst nytta av sådan kunskap. Noterbart är att kursledningen som gav detta svar bestod av en professor och en docent, det vill säga väl meriterade forskare.
Det stora problemet Rothstein pekar på är ändå inte att akademin avvisar vetenskapen för sin egen verksamhet, utan dess konsekvenser. Det stora problemet berör omvärldens tillit till universiteten.
Varför ska det omgivande samhället tro på att universiteten är bäst skickat att generera kunskap om olika samhällsproblem när universiteten själva inte tycks tro det? Varför satsa pengar på forskning?
Det är riktigt obehagliga frågor.
Det finns i dag ett fåtal svenska forskare som sticker ut, inte enbart därför att de är goda forskare, utan därför att de också är envetna och ofta irriterande debattörer och kritiker. På en ohotad första plats återfinns filosofen Torbjörn Tännsjö. Som en stark tvåa återfinns statsvetaren Bo Rothstein.
Likheten dessa två emellan är att de retar makten. Tännsjö fick en gång förre kd-ledaren Alf Svensson att kräva att Tännsjö skulle få sparken från universitetet. Rothstein lyckades förra året få universitetskansler Sigbrit Frankes bägare att rinna över. Franke skrev på DN Debatt (22/1 -04) att psykologiska förklaringsmodeller måste tillgripas för att förstå Rothstein och hans kritik.
I en debattartikel i nya numret av Axess (nr 2/06) frågar sig Rothstein varför svenska universitet avvisar forskning och vetenskap som underlag för sin verksamhet. Det är paradoxalt, menar han, att universitetens främsta verksamhet – forskning – inte tillämpas på den egna verksamheten, men gärna på andra verksamheter.
Ett antal belägg läggs fram. Ett handlar om Vetenskapsrådets satsning på koncentration av forskningsmedel på spetsforskning och ledande forskningsmiljöer. En sådan stor omsvängning inom svensk forskningspolitik torde väl ha föregåtts av forskning och utredning?
Icke. Underlaget är en 38-sidig PM utan vetenskapliga argument eller empiriska belägg för värdet av en sådan forskningspolitik.
Ett annat belägg handlar om kvotering av studenter till olika utbildningar. Ett aktuellt exempel handlar om juristutbildningen vid Uppsala universitet, där man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund. Har sådan kvotering utgått från den rikliga forskning som finns kring positiv särbehandling, frågade Rothstein de utbildningsansvariga. Inte alls, blev svaret.
Ett tredje belägg rör en ledarskapsutbildning vid Göteborgs universitet för dekaner, prefekter och andra chefer vid universitetet. När Rothstein själv gick kursen, frågade han naturligtvis kursledningen varför inte något från den ymniga forskningen kring ledningsproblem inom kunskapsorganisationer användes.
Svaret han fick var att när man som ledare står inför viktiga problem har man ingen som helst nytta av sådan kunskap. Noterbart är att kursledningen som gav detta svar bestod av en professor och en docent, det vill säga väl meriterade forskare.
Det stora problemet Rothstein pekar på är ändå inte att akademin avvisar vetenskapen för sin egen verksamhet, utan dess konsekvenser. Det stora problemet berör omvärldens tillit till universiteten.
Varför ska det omgivande samhället tro på att universiteten är bäst skickat att generera kunskap om olika samhällsproblem när universiteten själva inte tycks tro det? Varför satsa pengar på forskning?
Det är riktigt obehagliga frågor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)