Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070331
Göran Persson skriver en kommentar på SvD:s debattsida Brännpunkt (29/3) kring dokumentären/reportaget/dokusåpan Ordförande Persson.
Han beklagar SVT:s klippteknik, som han menar resulterat i ”att flera av de resonemang som jag har fört om olika personers styrkor och svagheter nästan uteslutande har klippts på ett sådant sätt att enbart det negativa framkommit”.
Drivkraften hos SVT, menar Persson, att ”klippa, vinkla och därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog över”.
Persson menar också att ”SVT har gett den bild som de velat ge. Men det har inte varit min egen bild av vad som hänt, och det har inte varit mitt urval av material.”
Självklart. Trodde Persson att han kunde manipulera media? Trodde han att han skulle kunna underställa tevemediet sina egna syften?
Trodde han något annat än att tevemediets syften skulle få dominera redigeringen av intervjuerna? Trodde Persson att han skulle kunna vinna den kampen?
Ytterst naivt i så fall. Alternativt en stark släng av hybris.
För vill man förmedla exakt och enbart sin egen syn – och slippa andras vinklingar, frågor eller intressen – på tillvaron i realtid, finns det bara ett sätt, vilket Carl Bildt är en av få rikspolitiker som fattat.
Börja blogga!
lördag, mars 31, 2007
torsdag, mars 29, 2007
Det gör ont att ömsa språkhud
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070329
Genus och det akademiska skrivandets former
Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts (red)
Studentlitteratur
Varje akademisk forskare i vardande börjar med samma fråga: Hur ska jag skriva för att bli publicerad? I forskarutbildningar ges kurser i akademiskt skrivande. De särskilt karriärinriktade analyserar texterna i de mest välrenommerade tidskrifterna för att knäcka koden till det accepterade textformatet.
Inte, alltså, om att finna sin egen stil, att skapa en personlig karaktär i sitt skrivande. Nej, utan hur det personliga ska reduceras till det allmänna.
Det innebär för skrivande människor som tar steget in i akademin att lära om, lära nytt. Frågan är om det akademiska skrivandet ska vara en ohotad utgångspunkt som inte är förändringsbar.
Den frågan diskuteras från det vetenskapliga perspektiv som är förändringsbenäget framför andra, nämligen det genusvetenskapliga, i antologin Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur) av redaktörerna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts.
Jag är kanske inte rätt person att recensera denna bok. Därtill är jag sedan länge övertygad om att det akademiska skrivandet i allmänhet är ofullständigt. Med det avser jag den sorts texter som publiceras i det otal av vetenskapliga tidskrifter.
Vi ska dock hålla i åtanke att den vetenskapliga artikeln som generellt format är relativt nytt i akademins 2500-åriga historia – om vi ser akademins början i Platons akademi i Antikens Aten. Då var texterna långa och dialektiska. Det är först i mitten av 1800-talet som den vetenskapliga artikeln, och därmed det speciella, vetenskapliga formatet, får fäste.
Antologin är indelad i två huvudspår: inblickar och utblickar. Inblickarna utgörs av textspill, formexperiment, självreflektioner och analyser av det egna skrivandet. Litteraturvetaren Maria Jönsson reflekterar över relationen mellan hennes avhandlings studieobjekt, författaren Agneta Klingspors språk och hennes eget.
Oj, så hon vill möta Klingspor någonstans i språket. Inte sammansmälta akademiska texter med skönlitterära. Men ändå, allt det som går förlorat i avhandlingens trånga språkdräkt, varför? Den akademiska språkdräkten släpper inte fram all kunskap, den tillåter inte prövanden eller misslyckanden, utan enbart det säkerställda.
På liknande sätt diskuterar konstvetaren Ann-Catrine Eriksson konstvetenskapens skrivregler. Det värsta, mest kontroversiella tilltaget, menar hon, är att skriva tillgängligt, så att folk förstår. Tillgängliga texter, skrivna så att en bildad allmänhet förstår dem, avfärdas ofta som ovetenskapliga eller populärvetenskapliga.
Allvarligaste kritiken levererar nog Mona Livholts, lektor i socialt arbete. När hon som ny i processen skulle forma sin text utifrån sin handledares synpunkter, märkte hon hur analysen i hennes forskning blev allt mer ointressant och det hon uppfattade som ny kunskap skars bort – för att passa vetenskapssamhället.
Den fjärde och sista författaren i antologin sparar jag till sist. Ingen skugga över de övriga, men här bevittnar vi ett formexperiment av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman jag inte sett maken till. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Hon gör det förbjudna. Inkluderar emotion och intellekt i texten. Skriver kreativt; uppfinnande; metaforiskt. Låter läsaren röra sig mellan olika situationer, olika sammanhang. Texten smakar lite sött, låter bitterljuv, känns, ja, känns.
Och hon uppmuntrar den skrivande läsaren. Idén att lära sig krypa innan man kan gå är nys. ”Det är krypandet som är det svåra. Tro inget annat”, säger hon.
Språklig avvikelse som dygd, med stryk och dryga böter på seminarier. Eller kröka rygg och nacke i en språklig stupstock som förstelnar dig. Var god välj.
Den här boken har potential att uppnå två saker. Å ena sidan kan den skrämma skiten ur varje traditionsbunden vetenskapstextkramare – eller avfärdas som genustrams av den som inte ens försöker förstå.
Å andra sidan kan den inspirera såväl kvinnliga som manliga akademiker att överväga skrivandets former på annat sätt än att enbart efterhärma etablerade konventioner. Utveckling, brukar det kallas.
Särskilt torde de ta antologin till sitt hjärta, som, med Annelie Bränström Öhmans formulering, tycker att ”det gör ont att ömsa språkhud”. Det är smärtkänslighet som betyder något.
Tro inget annat.
Genus och det akademiska skrivandets former
Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts (red)
Studentlitteratur
Varje akademisk forskare i vardande börjar med samma fråga: Hur ska jag skriva för att bli publicerad? I forskarutbildningar ges kurser i akademiskt skrivande. De särskilt karriärinriktade analyserar texterna i de mest välrenommerade tidskrifterna för att knäcka koden till det accepterade textformatet.
Inte, alltså, om att finna sin egen stil, att skapa en personlig karaktär i sitt skrivande. Nej, utan hur det personliga ska reduceras till det allmänna.
Det innebär för skrivande människor som tar steget in i akademin att lära om, lära nytt. Frågan är om det akademiska skrivandet ska vara en ohotad utgångspunkt som inte är förändringsbar.
Den frågan diskuteras från det vetenskapliga perspektiv som är förändringsbenäget framför andra, nämligen det genusvetenskapliga, i antologin Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur) av redaktörerna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts.
Jag är kanske inte rätt person att recensera denna bok. Därtill är jag sedan länge övertygad om att det akademiska skrivandet i allmänhet är ofullständigt. Med det avser jag den sorts texter som publiceras i det otal av vetenskapliga tidskrifter.
Vi ska dock hålla i åtanke att den vetenskapliga artikeln som generellt format är relativt nytt i akademins 2500-åriga historia – om vi ser akademins början i Platons akademi i Antikens Aten. Då var texterna långa och dialektiska. Det är först i mitten av 1800-talet som den vetenskapliga artikeln, och därmed det speciella, vetenskapliga formatet, får fäste.
Antologin är indelad i två huvudspår: inblickar och utblickar. Inblickarna utgörs av textspill, formexperiment, självreflektioner och analyser av det egna skrivandet. Litteraturvetaren Maria Jönsson reflekterar över relationen mellan hennes avhandlings studieobjekt, författaren Agneta Klingspors språk och hennes eget.
Oj, så hon vill möta Klingspor någonstans i språket. Inte sammansmälta akademiska texter med skönlitterära. Men ändå, allt det som går förlorat i avhandlingens trånga språkdräkt, varför? Den akademiska språkdräkten släpper inte fram all kunskap, den tillåter inte prövanden eller misslyckanden, utan enbart det säkerställda.
På liknande sätt diskuterar konstvetaren Ann-Catrine Eriksson konstvetenskapens skrivregler. Det värsta, mest kontroversiella tilltaget, menar hon, är att skriva tillgängligt, så att folk förstår. Tillgängliga texter, skrivna så att en bildad allmänhet förstår dem, avfärdas ofta som ovetenskapliga eller populärvetenskapliga.
Allvarligaste kritiken levererar nog Mona Livholts, lektor i socialt arbete. När hon som ny i processen skulle forma sin text utifrån sin handledares synpunkter, märkte hon hur analysen i hennes forskning blev allt mer ointressant och det hon uppfattade som ny kunskap skars bort – för att passa vetenskapssamhället.
Den fjärde och sista författaren i antologin sparar jag till sist. Ingen skugga över de övriga, men här bevittnar vi ett formexperiment av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman jag inte sett maken till. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Hon gör det förbjudna. Inkluderar emotion och intellekt i texten. Skriver kreativt; uppfinnande; metaforiskt. Låter läsaren röra sig mellan olika situationer, olika sammanhang. Texten smakar lite sött, låter bitterljuv, känns, ja, känns.
Och hon uppmuntrar den skrivande läsaren. Idén att lära sig krypa innan man kan gå är nys. ”Det är krypandet som är det svåra. Tro inget annat”, säger hon.
Språklig avvikelse som dygd, med stryk och dryga böter på seminarier. Eller kröka rygg och nacke i en språklig stupstock som förstelnar dig. Var god välj.
Den här boken har potential att uppnå två saker. Å ena sidan kan den skrämma skiten ur varje traditionsbunden vetenskapstextkramare – eller avfärdas som genustrams av den som inte ens försöker förstå.
Å andra sidan kan den inspirera såväl kvinnliga som manliga akademiker att överväga skrivandets former på annat sätt än att enbart efterhärma etablerade konventioner. Utveckling, brukar det kallas.
Särskilt torde de ta antologin till sitt hjärta, som, med Annelie Bränström Öhmans formulering, tycker att ”det gör ont att ömsa språkhud”. Det är smärtkänslighet som betyder något.
Tro inget annat.
torsdag, mars 22, 2007
En filosofisk futurist
Kultursidan Sundsvalls Tidning 070322
Thomas Karlsohn
Passage mellan medier
Vilém Flusser, datorn och skriften
Folkuniversitetets akademiska press
Ofta är det i akademins marginaler som de originella tankarna tänks. I akademins mittfåra är det svårare. Om den originelle tänkaren Vilém Flusser har idéhistorikern Thomas Karlsohn skrivit sin avhandling: Passage mellan medier (Folkuniversitetets akademiska press).
Avhandlingen består av en biografisk del, eftersom dels Flusser är tämligen okänd, dels hans historia påverkat hans tänkande. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
Den andra delen i avhandlingen är den självklara; närläsning och tolkning av de signifikanta verken i Flussers produktion. Endast ett verk finns översatt till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
Ett fotografi är så mycket mer än en avbild. Flusser formulerade en kulturkritik av ett samhälles övergång till ett bildsamhälle; om en masskultur som omvandlar det mänskliga varat. Han utvecklade tankar kring den tekniska bilden (till skillnad från den traditionella bilden) och nämndes allt oftare i samma andetag som de franska avantgardefilosoferna Baudrillard, Virilio och Lyotard.
Essän var hans uttrycksform. Den syntes ge honom de uttrycksmedel andra former förbjöd. Här kunde han införliva poesi, prosa, filosofi, journalistik, kritik och originalitet i form av utkast och försök. Som livet självt – Flusser talade om det ”essäistiska livet”. I essän kunde han skriva dialogiskt med den andre.
Det är omöjligt i avhandlingens format vilket han skydde, även om han uppfattade en viss skönhet i dess stränghet och stelhet. Nej, att bestämma sig för att skriva en avhandling ”deexistentialiserar”, menade han. Avhandlingen uttrycker intellektuell ärlighet, men existentiell oärlighet.
Om detta är orsaken eller effekten till hans ovilja inför akademin är oklart. Klart är dock att han älskade att åka runt till olika universitet och hålla sina föreläsningar.
Likt Baudrillard menade Flusser att vi är underkastade mediernas logik och estetik; underkastade en ogenomskinlig teknik som föreskriver vårt tänkande.
Men vad Flusser förutsåg var en revolution vi senare kom att se och som äger aktualitet. Han såg embryon till nätets revolutionärer, de som kan använda sig av tekniken mot tekniken, de som skulle befria oss, inte från apparaterna, utan genom apparaterna.
Dessa revolutionärer ser vi i dag som frihetsrörelser med förledet ”open”, som exempelvis Open Source, Open Access och Open Culture. Resultatet ser vi i form av fria programvaror, ökad tillgänglighet till vetenskaplig kunskap, nya idéer kring upphovsrätt och kulturproduktion samt fria uppslagsverk som Wikipedia.
Flussers centrala idé handlade dock om skriften. Information kommer, menade han i essän Die Schrift, att kunna överföras mycket bekvämare – exempelvis genom bilder – än skriven text. Därför kommer endast historiker och andra specialister att behöva lära sig läsa och skriva i framtiden.
Det är en stenhård förutsägelse som han dock inte driver in absurdum, utan låter fungera som tankeväckare. Den döende skriftkulturen skulle komma att manifestera sig i de nya medierna, där böcker, brev och texter ersätts med simultan kommunikation.
Reaktionen kommer dock att vara stark från läs- och skriftmänniskornas frihetslängtan; den läsande människans kamp mot automatiseringen. Men det är ingen ludditisk teknikfientlighet, utan en aning om en ny skriftlighet tillsammans med datorerna – efter historiens och det linjära tänkandets slut.
Det är i skriften Flusser ser hela den västerländska civilisationens öde.
I Flussers framtidsvisioner känns vibrationerna från dagens utveckling på nätet; bloggarna, Youtube, bildkonstens utveckling och de ovan nämnda frihetsrörelserna. Den nya skriftligheten låter dock vänta på sig. Det är inte hypertexten Flusser avser, eftersom den skriftformen var känd för honom, utan något annat, något osett.
Det som imponerar hos Thomas Karlsohn är närläsningen och klargörandet av en snårig filosof som inte drog sig för att motsäga sig själv. Vilém Flusser åtnjöt kultstatus på kontinenten mot slutet av sitt liv.
Med denna avhandling förstår vi varför.
Thomas Karlsohn
Passage mellan medier
Vilém Flusser, datorn och skriften
Folkuniversitetets akademiska press
Ofta är det i akademins marginaler som de originella tankarna tänks. I akademins mittfåra är det svårare. Om den originelle tänkaren Vilém Flusser har idéhistorikern Thomas Karlsohn skrivit sin avhandling: Passage mellan medier (Folkuniversitetets akademiska press).
Avhandlingen består av en biografisk del, eftersom dels Flusser är tämligen okänd, dels hans historia påverkat hans tänkande. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
Den andra delen i avhandlingen är den självklara; närläsning och tolkning av de signifikanta verken i Flussers produktion. Endast ett verk finns översatt till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
Ett fotografi är så mycket mer än en avbild. Flusser formulerade en kulturkritik av ett samhälles övergång till ett bildsamhälle; om en masskultur som omvandlar det mänskliga varat. Han utvecklade tankar kring den tekniska bilden (till skillnad från den traditionella bilden) och nämndes allt oftare i samma andetag som de franska avantgardefilosoferna Baudrillard, Virilio och Lyotard.
Essän var hans uttrycksform. Den syntes ge honom de uttrycksmedel andra former förbjöd. Här kunde han införliva poesi, prosa, filosofi, journalistik, kritik och originalitet i form av utkast och försök. Som livet självt – Flusser talade om det ”essäistiska livet”. I essän kunde han skriva dialogiskt med den andre.
Det är omöjligt i avhandlingens format vilket han skydde, även om han uppfattade en viss skönhet i dess stränghet och stelhet. Nej, att bestämma sig för att skriva en avhandling ”deexistentialiserar”, menade han. Avhandlingen uttrycker intellektuell ärlighet, men existentiell oärlighet.
Om detta är orsaken eller effekten till hans ovilja inför akademin är oklart. Klart är dock att han älskade att åka runt till olika universitet och hålla sina föreläsningar.
Likt Baudrillard menade Flusser att vi är underkastade mediernas logik och estetik; underkastade en ogenomskinlig teknik som föreskriver vårt tänkande.
Men vad Flusser förutsåg var en revolution vi senare kom att se och som äger aktualitet. Han såg embryon till nätets revolutionärer, de som kan använda sig av tekniken mot tekniken, de som skulle befria oss, inte från apparaterna, utan genom apparaterna.
Dessa revolutionärer ser vi i dag som frihetsrörelser med förledet ”open”, som exempelvis Open Source, Open Access och Open Culture. Resultatet ser vi i form av fria programvaror, ökad tillgänglighet till vetenskaplig kunskap, nya idéer kring upphovsrätt och kulturproduktion samt fria uppslagsverk som Wikipedia.
Flussers centrala idé handlade dock om skriften. Information kommer, menade han i essän Die Schrift, att kunna överföras mycket bekvämare – exempelvis genom bilder – än skriven text. Därför kommer endast historiker och andra specialister att behöva lära sig läsa och skriva i framtiden.
Det är en stenhård förutsägelse som han dock inte driver in absurdum, utan låter fungera som tankeväckare. Den döende skriftkulturen skulle komma att manifestera sig i de nya medierna, där böcker, brev och texter ersätts med simultan kommunikation.
Reaktionen kommer dock att vara stark från läs- och skriftmänniskornas frihetslängtan; den läsande människans kamp mot automatiseringen. Men det är ingen ludditisk teknikfientlighet, utan en aning om en ny skriftlighet tillsammans med datorerna – efter historiens och det linjära tänkandets slut.
Det är i skriften Flusser ser hela den västerländska civilisationens öde.
I Flussers framtidsvisioner känns vibrationerna från dagens utveckling på nätet; bloggarna, Youtube, bildkonstens utveckling och de ovan nämnda frihetsrörelserna. Den nya skriftligheten låter dock vänta på sig. Det är inte hypertexten Flusser avser, eftersom den skriftformen var känd för honom, utan något annat, något osett.
Det som imponerar hos Thomas Karlsohn är närläsningen och klargörandet av en snårig filosof som inte drog sig för att motsäga sig själv. Vilém Flusser åtnjöt kultstatus på kontinenten mot slutet av sitt liv.
Med denna avhandling förstår vi varför.
torsdag, mars 15, 2007
Om nyglädje
Tidskriften Neo tycker det är "superroligt" att bli nominerad till Resumés specialpris för chanslösa tidskrifter, i konkurrens med kommunala ungdomstidningar. Antingen är Neos ambitionsnivå lika med noll, eller så är det en nyliberal form av glädje vi skådar – en nyglädje.
fredag, mars 09, 2007
Om tre lässtrategier
Att skriva innebär enligt den tjeckiskfödde mediafilosofen Vilém Flusser, läser jag i avhandlingen Passage mellan medier av Thomas Karlsohn, att sträcka ”sin hand mot den andre för att nå en avkodare”. Att läsa en text blir detsamma som att avkoda den. Flusser tänker sig tre olika lässtrategier
Den första strategin kallar han kommentar. Att läsa som kommentator innebär att man läser inkännande och följsamt, man tänker med författaren och inte mot densamme. Utgångspunkten är att en text är ett halvfabrikat och i läsningen fullbordas texten. Denna strategi har enligt Flusser en banaliserande funktion.
Den andra strategin kallar han efterlevnad. Att efterleva en text innebär att omfamna dess imperativa dimension, det vill säga de uppmaningar som en text innehåller. Utgångspunkten är att alla – alla – texter är normativa. Denna strategi genererar enligt Flusser en textblindhet, en ”lömsk form av slaveri”, som gör författaren till en orättmätig auktoritet.
Den tredje strategin kallar han kritisk. Att läsa kritiskt innebär att läsa i en diametralt motsatt riktning mot författaren – vi begår enligt Flusser en ”förbrytelse mot honom”. Flusser påpekar att termen ”kritik” har samma etymologiska ursprung som ”kriminalitet”. Likt en detektiv försöker läsaren misstänkliggöra författaren, tillskriva denne lögner, fördomar och sublimeringar. Denna strategi innebär enligt Flusser att som kritiska läsare avvisar vi författarens utsträckta hand.
Dessa strategier är alla exempel på misslyckade lässtrategier – men det finns inga andra. Den gemensamma bristen hos dem är att de bidrar till att dölja författarens ursprungliga intentioner. Om en läsare, menar Flusser, bara kunde läsa rätt skulle författarens mening kunna överföras enligt dennes ursprungliga intentioner.
Den första strategin kallar han kommentar. Att läsa som kommentator innebär att man läser inkännande och följsamt, man tänker med författaren och inte mot densamme. Utgångspunkten är att en text är ett halvfabrikat och i läsningen fullbordas texten. Denna strategi har enligt Flusser en banaliserande funktion.
Den andra strategin kallar han efterlevnad. Att efterleva en text innebär att omfamna dess imperativa dimension, det vill säga de uppmaningar som en text innehåller. Utgångspunkten är att alla – alla – texter är normativa. Denna strategi genererar enligt Flusser en textblindhet, en ”lömsk form av slaveri”, som gör författaren till en orättmätig auktoritet.
Den tredje strategin kallar han kritisk. Att läsa kritiskt innebär att läsa i en diametralt motsatt riktning mot författaren – vi begår enligt Flusser en ”förbrytelse mot honom”. Flusser påpekar att termen ”kritik” har samma etymologiska ursprung som ”kriminalitet”. Likt en detektiv försöker läsaren misstänkliggöra författaren, tillskriva denne lögner, fördomar och sublimeringar. Denna strategi innebär enligt Flusser att som kritiska läsare avvisar vi författarens utsträckta hand.
Dessa strategier är alla exempel på misslyckade lässtrategier – men det finns inga andra. Den gemensamma bristen hos dem är att de bidrar till att dölja författarens ursprungliga intentioner. Om en läsare, menar Flusser, bara kunde läsa rätt skulle författarens mening kunna överföras enligt dennes ursprungliga intentioner.
Baudrillards död har inte inträffat
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070309
Jag läser i BBC News att den franske sociologen Jean Baudrillard har dött, 77 år gammal, efter en tids sjukdom. Märkligt, eller kanske snarare symptomatisk, är att BBC News publicerar nyheten under kategorin ”Entertainment”.
Baudrillard kommer att bli ihågkommen som en av de tidigaste och mest inflytelserikaste postmodernisterna. 1979 publicerade Jean François Lyotard det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Där Lyotard främst rörde sig inom kunskapsteorins och vetenskapens domän, undersökte Baudrillard samhällets och kulturens postmodernitet.
Två år efter Lyotard skrev Baudrillard ett för postmodern teori grundläggande verk: Simulacra and Simulation. Här definierar Baudrillard begreppet postmodernitet som ”den enorma process av meningsdestruktion”.
Men främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
I det postmoderna tillståndet sker en kulturell implosion. Alla gränser har upplösts, klassmotsättningar, kulturella olikheter och könsskillnader – allt är upplöst och ersatt av en bildväv av simulerade tecken utan referenser till någon verklighet.
Baudrillard var sällsynt provokativ. 1991, strax efter Gulfkriget i Mellanöstern, retade han gallfeber med boken The Gulf War did not take place. Särskilt upprörda blev naturligtvis anhöriga till stupade och skadade soldater.
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
Något år efter terroristattacken mot World Trade Center förklarade Baudrillard terroristernas handlande i boken The Spirit of Terrorism utifrån hans idéer kring symboliskt krig och symbolisk död. Terrorismens anda, menade han, är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk.
Och det är klart amerikaner blir förbannade när en fransk postmodernist skriver att det var den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen som skapade förutsättningar för attacken – och att i en symbolisk mening begick Twin Towers självmord.
Baudrillard har kallats en ”grym teoretisk extremist”. Aldrig medhårs. Alltid egensinnigt. Ständigt intressant. Även efter hans död.
Han var övertygad om mediernas kapacitet att bestämma vår verklighet. Vår föreställning om vad ett mänskligt subjekt är bestäms av medierna, underkastade som vi är den simulerade verkligheten – hyperverkligheten.
Därför är det ironiskt att BBC News etiketterar nyheten om Baudrillards död som underhållning.
Jag läser i BBC News att den franske sociologen Jean Baudrillard har dött, 77 år gammal, efter en tids sjukdom. Märkligt, eller kanske snarare symptomatisk, är att BBC News publicerar nyheten under kategorin ”Entertainment”.
Baudrillard kommer att bli ihågkommen som en av de tidigaste och mest inflytelserikaste postmodernisterna. 1979 publicerade Jean François Lyotard det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Där Lyotard främst rörde sig inom kunskapsteorins och vetenskapens domän, undersökte Baudrillard samhällets och kulturens postmodernitet.
Två år efter Lyotard skrev Baudrillard ett för postmodern teori grundläggande verk: Simulacra and Simulation. Här definierar Baudrillard begreppet postmodernitet som ”den enorma process av meningsdestruktion”.
Men främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
I det postmoderna tillståndet sker en kulturell implosion. Alla gränser har upplösts, klassmotsättningar, kulturella olikheter och könsskillnader – allt är upplöst och ersatt av en bildväv av simulerade tecken utan referenser till någon verklighet.
Baudrillard var sällsynt provokativ. 1991, strax efter Gulfkriget i Mellanöstern, retade han gallfeber med boken The Gulf War did not take place. Särskilt upprörda blev naturligtvis anhöriga till stupade och skadade soldater.
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
Något år efter terroristattacken mot World Trade Center förklarade Baudrillard terroristernas handlande i boken The Spirit of Terrorism utifrån hans idéer kring symboliskt krig och symbolisk död. Terrorismens anda, menade han, är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk.
Och det är klart amerikaner blir förbannade när en fransk postmodernist skriver att det var den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen som skapade förutsättningar för attacken – och att i en symbolisk mening begick Twin Towers självmord.
Baudrillard har kallats en ”grym teoretisk extremist”. Aldrig medhårs. Alltid egensinnigt. Ständigt intressant. Även efter hans död.
Han var övertygad om mediernas kapacitet att bestämma vår verklighet. Vår föreställning om vad ett mänskligt subjekt är bestäms av medierna, underkastade som vi är den simulerade verkligheten – hyperverkligheten.
Därför är det ironiskt att BBC News etiketterar nyheten om Baudrillards död som underhållning.
torsdag, mars 08, 2007
Skatteverket skickar spindlar på dig
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070306
Skatteverket tar ett ytterligare steg mot Odenbergsamhället (tidigare Bodströmsamhället). Odenbergsamhället myntades strax efter försvarsministern Mikael Odenberg lade fram förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) avlyssna all telefon-, e-post, fax- och sms-trafik som korsar landet.
Våra förehavanden på Internet är högvilt för en kontrollerande statsapparat. Oron för den personliga integriteten på 1970-talet handlade om samkörningen av dataregister mellan myndigheter.
Det är dock en mild västanvind jämfört med den orosstorm vi bör känna över att staten (och kapitalet) i allt högre utsträckning övervakar oss på offentliga platser – torg, gallerior, varuhus, vägar, affärer med mera – och allt mer på Internet.
I en artikel i tidskriften Wireds nätupplaga beskrivs hur några länder, däribland Sverige, samarbetar kring ett projekt som syftar till att dammsuga Internet på uppgifter om individers handel och vandel.
En spindel är benämningen på en programvara som automatiskt hämtar webbsidor på nätet och hittar nya sidor via länkarna på webbsidorna. Spindlar används framför allt av sökmotorer som Google för att lagra webbsidor i sina sökdatabaser.
Projektet är benämnt Xenon. Syftet är att finna skattesmitare. Metoden är att identifiera individer på webbsidor där ekonomisk verksamhet bedrivs och samköra dessa uppgifter med nationella skatteregister. På så sätt hoppas man kunna fånga upp svart verksamhet.
Ofta känner webbplatser igen spindlar och ovälkomna spindlar kan spärras. Därför har Xenon utvecklat ”långsamsökande” spindlar, så att dessa ska kunna förväxlas med människor som surfar till de olika webbplatserna.
Skatteverkets projektledare Dag Hardyson är entusiastisk och säger till Wired: ”Internet ligger vidöppet för verktyg. Det är mycket mera lätthanterligt än den verkliga världen”.
Vidare säger Hardyson att Skatteverket sparar kopior av allt som deras spindlar samlar in. Alla webbsidor, alla aktiviteter på svenska e-handelsplatser – som uppgår till ca 55 000 per dag – lagras. På så sätt kan kommande aktiviteter knytas till tidigare och Skatteverket kan jaga folk för händelser långt tillbaka i tiden.
Den informelle integritetsombudsmannen i Sverige, Pär Ström, intervjuas också i Wireds artikel. Han är inte förtjust. Visst är informationen på webben publik, säger han, men tanken har aldrig varit att den ska användas på detta sätt. Det är på gränsen till det oetiska, hävdar han.
Projektet ligger dock helt i linje med den politiska strategi som verkar vara regeringsöverskridande: mer övervakning och kontroll av medborgarna. Var för sig kanske inte så skrämmande, men många små steg skapar en tydlig rörelse.
Det är essensen av de små stegens tyranni.
Skatteverket tar ett ytterligare steg mot Odenbergsamhället (tidigare Bodströmsamhället). Odenbergsamhället myntades strax efter försvarsministern Mikael Odenberg lade fram förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) avlyssna all telefon-, e-post, fax- och sms-trafik som korsar landet.
Våra förehavanden på Internet är högvilt för en kontrollerande statsapparat. Oron för den personliga integriteten på 1970-talet handlade om samkörningen av dataregister mellan myndigheter.
Det är dock en mild västanvind jämfört med den orosstorm vi bör känna över att staten (och kapitalet) i allt högre utsträckning övervakar oss på offentliga platser – torg, gallerior, varuhus, vägar, affärer med mera – och allt mer på Internet.
I en artikel i tidskriften Wireds nätupplaga beskrivs hur några länder, däribland Sverige, samarbetar kring ett projekt som syftar till att dammsuga Internet på uppgifter om individers handel och vandel.
En spindel är benämningen på en programvara som automatiskt hämtar webbsidor på nätet och hittar nya sidor via länkarna på webbsidorna. Spindlar används framför allt av sökmotorer som Google för att lagra webbsidor i sina sökdatabaser.
Projektet är benämnt Xenon. Syftet är att finna skattesmitare. Metoden är att identifiera individer på webbsidor där ekonomisk verksamhet bedrivs och samköra dessa uppgifter med nationella skatteregister. På så sätt hoppas man kunna fånga upp svart verksamhet.
Ofta känner webbplatser igen spindlar och ovälkomna spindlar kan spärras. Därför har Xenon utvecklat ”långsamsökande” spindlar, så att dessa ska kunna förväxlas med människor som surfar till de olika webbplatserna.
Skatteverkets projektledare Dag Hardyson är entusiastisk och säger till Wired: ”Internet ligger vidöppet för verktyg. Det är mycket mera lätthanterligt än den verkliga världen”.
Vidare säger Hardyson att Skatteverket sparar kopior av allt som deras spindlar samlar in. Alla webbsidor, alla aktiviteter på svenska e-handelsplatser – som uppgår till ca 55 000 per dag – lagras. På så sätt kan kommande aktiviteter knytas till tidigare och Skatteverket kan jaga folk för händelser långt tillbaka i tiden.
Den informelle integritetsombudsmannen i Sverige, Pär Ström, intervjuas också i Wireds artikel. Han är inte förtjust. Visst är informationen på webben publik, säger han, men tanken har aldrig varit att den ska användas på detta sätt. Det är på gränsen till det oetiska, hävdar han.
Projektet ligger dock helt i linje med den politiska strategi som verkar vara regeringsöverskridande: mer övervakning och kontroll av medborgarna. Var för sig kanske inte så skrämmande, men många små steg skapar en tydlig rörelse.
Det är essensen av de små stegens tyranni.
Om pigavdrag som usel politik
Nu inför regeringen sin efterlängtade reform: skattelättnader för hushållstjänster. Argumenten mot en sådan politik är två: Det är usel fördelningspolitik och det är usel jämställdhetspolitik.
En stor del av Sveriges skatteintäkter används till omfördelning av ekonomiska resurser. Kostnader i samband med sjukdom, arbetslöshet och vård av barn kompenseras av skattemedel. Kostnader för barnomsorg, utbildning och äldreomsorg subventioneras med skattemedel. Bara för att ta några exempel.
En bättre fördelningspolitik vore att använda pengarna till kvalitetsförbättring inom barn- och äldreomsorg, sjukvård, psykvård, skolor och andra skattefinansierade verksamheter.
I Sverige försöker vi på många plan förbättra jämställdheten mellan män och kvinnor. I lagstiftningen, på arbetsplatser, i skolor, i media, i hemmen med mera. Genusanalysen är tänkt att förekomma inom alla områden.
Ett av de mer svåråtkomliga områdena för jämställdhetsreformer återfinns dock ju högre upp i ett företags hierarki vi kommer. Vissa debattörer hävdar att pigavdragen skulle underlätta för kvinnor att göra karriär i företagen. Eftersom merparten hemarbetet sköts av kvinnor, blir dubbelarbetet övermäktigt.
Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manligt konstruerade strukturer.
Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.
En stor del av Sveriges skatteintäkter används till omfördelning av ekonomiska resurser. Kostnader i samband med sjukdom, arbetslöshet och vård av barn kompenseras av skattemedel. Kostnader för barnomsorg, utbildning och äldreomsorg subventioneras med skattemedel. Bara för att ta några exempel.
En bättre fördelningspolitik vore att använda pengarna till kvalitetsförbättring inom barn- och äldreomsorg, sjukvård, psykvård, skolor och andra skattefinansierade verksamheter.
I Sverige försöker vi på många plan förbättra jämställdheten mellan män och kvinnor. I lagstiftningen, på arbetsplatser, i skolor, i media, i hemmen med mera. Genusanalysen är tänkt att förekomma inom alla områden.
Ett av de mer svåråtkomliga områdena för jämställdhetsreformer återfinns dock ju högre upp i ett företags hierarki vi kommer. Vissa debattörer hävdar att pigavdragen skulle underlätta för kvinnor att göra karriär i företagen. Eftersom merparten hemarbetet sköts av kvinnor, blir dubbelarbetet övermäktigt.
Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manligt konstruerade strukturer.
Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.
Sveriges elakaste anka
Kultursidan Sundsvalls Tidning 070302
Charlie Christenssen
Arne Anka
Återuppståndelsen
Kartago förlag
Efterlängtad. Saknad. Efter tio års tystnad är Sveriges elakaste, bakfullaste, kåtaste, mest verbala och samhällsanalytiske anka tillbaka: Arne Anka i albumet Återuppståndelsen (Kartago).
Upphovsmannen Charlie Christensen bor fortfarande i Pamplona och betraktar Sverige från en spansk horisont, men genom Arnes ögon. Men vad har Arne haft för sig under dessa tio år?
Trots en obönhörlig oförmåga att på ett rimligt sätt närma sig det motsatta könet, har Arne gift sig, skaffat barn – och, naturligtvis, skilt sig. Skilsmässans orsak var inte fylla eller otrohet, utan Arnes asociala responsivitet till sin frus bekymmer med vikten.
Nå, i gammalt gott sällskap driver han runt på Stockholms barer och ondgör sig över samhällsutvecklingen.
Irakkriget och Bush, feminismen och Schyman, rökförbud och dödsinsikt, klimathotet och vetenskapsprästerna, Opus Dei och katolska pederaster, yttrandefrihet och överkänsliga religioner – och med Arnes speciella kännetecken: sensmoraliska oneliners.
”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten” – så besvarar Arne frågan om varför Jeppe super.
”Bara den som tror på döden kan definiera friheten” – när hälsofascismen ersätter röka på krogen med gåstavar.
”Att må bra i dagens samhälle är som att hoppa från en skyskrapa och vara lycklig hela vägen ner” – Strindberg har fortfarande rätt: det är synd om människorna.
Den politiska satiren dödförklaras med jämna mellanrum. Det beror på att det är en svår genre. Public Service i radions P1 lyckas utmärkt. Den som minns Lorrygänget minns också utmärkt satir. Charlie Christensen verkar i samma genre, men i serieform.
Christensen hamnar också i en annan genre, rent litterärt: om den moderne mannens omoderna manlighet och mansuppfattning. I genren finns exempelvis Susan Faludis, främst reportageboken Ställd, där vi bevittnar förtvinandet av ett traditionellt mansideal.
Liksom romanförfattare som Tom Wolfe med boken En riktig man och Michel Houellebecq med alla sina romaner. Sa någon Ulf Lundell? Kanske det.
Men Arne Anka är unik. Sveriges främsta sanningssägare. Borde finnas i varje medborgares hem.
Charlie Christenssen
Arne Anka
Återuppståndelsen
Kartago förlag
Efterlängtad. Saknad. Efter tio års tystnad är Sveriges elakaste, bakfullaste, kåtaste, mest verbala och samhällsanalytiske anka tillbaka: Arne Anka i albumet Återuppståndelsen (Kartago).
Upphovsmannen Charlie Christensen bor fortfarande i Pamplona och betraktar Sverige från en spansk horisont, men genom Arnes ögon. Men vad har Arne haft för sig under dessa tio år?
Trots en obönhörlig oförmåga att på ett rimligt sätt närma sig det motsatta könet, har Arne gift sig, skaffat barn – och, naturligtvis, skilt sig. Skilsmässans orsak var inte fylla eller otrohet, utan Arnes asociala responsivitet till sin frus bekymmer med vikten.
Nå, i gammalt gott sällskap driver han runt på Stockholms barer och ondgör sig över samhällsutvecklingen.
Irakkriget och Bush, feminismen och Schyman, rökförbud och dödsinsikt, klimathotet och vetenskapsprästerna, Opus Dei och katolska pederaster, yttrandefrihet och överkänsliga religioner – och med Arnes speciella kännetecken: sensmoraliska oneliners.
”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten” – så besvarar Arne frågan om varför Jeppe super.
”Bara den som tror på döden kan definiera friheten” – när hälsofascismen ersätter röka på krogen med gåstavar.
”Att må bra i dagens samhälle är som att hoppa från en skyskrapa och vara lycklig hela vägen ner” – Strindberg har fortfarande rätt: det är synd om människorna.
Den politiska satiren dödförklaras med jämna mellanrum. Det beror på att det är en svår genre. Public Service i radions P1 lyckas utmärkt. Den som minns Lorrygänget minns också utmärkt satir. Charlie Christensen verkar i samma genre, men i serieform.
Christensen hamnar också i en annan genre, rent litterärt: om den moderne mannens omoderna manlighet och mansuppfattning. I genren finns exempelvis Susan Faludis, främst reportageboken Ställd, där vi bevittnar förtvinandet av ett traditionellt mansideal.
Liksom romanförfattare som Tom Wolfe med boken En riktig man och Michel Houellebecq med alla sina romaner. Sa någon Ulf Lundell? Kanske det.
Men Arne Anka är unik. Sveriges främsta sanningssägare. Borde finnas i varje medborgares hem.
torsdag, mars 01, 2007
Om Internet som omöjlig vallokal
Nu ska Estland som första land i världen genomföra ett parlamentsval med möjlighet att rösta på Internet, enligt IDG. I Sverige är man helt kallsinnig - med all rätt. Problemet har inte så mycket med teknisk datasäkerhet att göra, utan med valhemligheten. Som jag skrivit tidigare:
Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
(...)
Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.
söndag, februari 25, 2007
Vetandets väsen
Kultursidan Sundsvalls Tidning 070225
Amir Aczel
Descartes hemliga anteckningar
Fahrenheit
För varje historisk biografi torde en särskild utgångspunkt vara nödvändig att formulera. Vetenskapshistorikern och matematikern Amir Aczel har valt en hemlig anteckningsbok som utgångspunkt för att beskriva rationalismens moderne fader René Descartes historia i boken Descartes hemliga anteckningar (Fahrenheit).
Anslaget är spänningsmomentet. Ett slags fackboksvariant av Da Vinci-koden. Det fungerar sisådär, men inte mer.
I inledningen nämns denna hemliga anteckningsbok och förväntningarna byggs upp. Sedan följer 19 av 21 kapitel som inte alls har med denna hemlighet att göra, utan utgör en ordinär, kronologisk biografi med betoning på dels Descartes person, dels hans matematiska genialitet.
Till slut avslöjas hemligheten i anteckningsboken. Den tyske matematikern Leibniz var den som knäckte koden – Descartes använde chiffer för att komplicera uttydningen i händelse av att anteckningsboken kom i orätta händer. Dock förstod aldrig Leibniz innehållet. Inte förrän 1987 (!) lyckades fransmannen Pierre Costabel leverera en slutgiltig analys.
Tyvärr blir avslöjandet av hemligheten något av ett antiklimax. Utifrån studier av de fem platonska, geometriska kropparna formulerade Descartes redan på 1600-talet en formel som beskrev deras struktur.
Därför måste Descartes ses som skaparen av vetenskapsområdet topologi, vilket innebär studiet av egenskaperna hos rummet. Det har hittills felaktigt tillskrivits den schweiziske matematikern Euler, som senare formulerade samma formel.
Varför tycker jag en sådan upptäckt är ett antiklimax? Tja, framför allt därför att det ändå bara är ett i raden av Descartes fantastiska matematiska grundlägganden, som exempelvis den analytiska geometrin, föreningen av algebra och geometri och det kartesiska koordinatsystemet som varje högstadieelev brottas med.
Samt därför att Descartes storhet inte enbart är matematisk. När någon påstår att Descartes myntade det välkända uttrycket ”Jag tänker, alltså finns jag” är det en förminskning. Det handlade om så mycket mer än att mynta ett uttryck.
Aczel tar förvisso upp Descartes filosofiska arbeten i boken, men ger dem inte särskilt stor betydelse. Descartes är den moderne filosof som lade grunden för den vetenskapliga doktrin som i dag kallas organiserad skepticism.
Det metodiska tvivlet. Tilliten till förnuftet. Att individens rationella tankeförmåga skulle genomsyra livet. Alla teser, åsikter, argument skulle bemötas med tvivel. Endast sådant som kunde hålla emot tvivlet måste betraktas som vetande.
Sådant vetande måste alltid, enligt Descartes, bottna i subjektet, i ett medvetet väsen. ”Objektiv” kunskap – ett synnerligen märkligt uttryck – utgår alltid från subjektiv kunskap. Om vår uppfattning om olika fenomen, ting, människor, processer med mera ska betraktas som vetande, måste detta vetande förankras i vår existens, i det enda som inte går att utsätta för tvivel: ”Jag tänker, alltså finns jag”.
Även om det kan tyckas att jag är skeptisk till bokens anslag, är det alltid ett nöje att läsa en biografi över en av västerlandets mest spännande filosofer och vetenskapsmän. Det ständiga resandet, krigsfascinationen och skräcken för inkvisitionens reaktion till hans vetande.
Det sistnämnda var också skälet till att Descartes skrev denna anteckningsbok i kodform och att den gömdes undan. Han ville inte uppleva den process den kunskapsfientliga katolska kyrkan förde mot Galilei.
Descartes ville leva fri.
Amir Aczel
Descartes hemliga anteckningar
Fahrenheit
För varje historisk biografi torde en särskild utgångspunkt vara nödvändig att formulera. Vetenskapshistorikern och matematikern Amir Aczel har valt en hemlig anteckningsbok som utgångspunkt för att beskriva rationalismens moderne fader René Descartes historia i boken Descartes hemliga anteckningar (Fahrenheit).
Anslaget är spänningsmomentet. Ett slags fackboksvariant av Da Vinci-koden. Det fungerar sisådär, men inte mer.
I inledningen nämns denna hemliga anteckningsbok och förväntningarna byggs upp. Sedan följer 19 av 21 kapitel som inte alls har med denna hemlighet att göra, utan utgör en ordinär, kronologisk biografi med betoning på dels Descartes person, dels hans matematiska genialitet.
Till slut avslöjas hemligheten i anteckningsboken. Den tyske matematikern Leibniz var den som knäckte koden – Descartes använde chiffer för att komplicera uttydningen i händelse av att anteckningsboken kom i orätta händer. Dock förstod aldrig Leibniz innehållet. Inte förrän 1987 (!) lyckades fransmannen Pierre Costabel leverera en slutgiltig analys.
Tyvärr blir avslöjandet av hemligheten något av ett antiklimax. Utifrån studier av de fem platonska, geometriska kropparna formulerade Descartes redan på 1600-talet en formel som beskrev deras struktur.
Därför måste Descartes ses som skaparen av vetenskapsområdet topologi, vilket innebär studiet av egenskaperna hos rummet. Det har hittills felaktigt tillskrivits den schweiziske matematikern Euler, som senare formulerade samma formel.
Varför tycker jag en sådan upptäckt är ett antiklimax? Tja, framför allt därför att det ändå bara är ett i raden av Descartes fantastiska matematiska grundlägganden, som exempelvis den analytiska geometrin, föreningen av algebra och geometri och det kartesiska koordinatsystemet som varje högstadieelev brottas med.
Samt därför att Descartes storhet inte enbart är matematisk. När någon påstår att Descartes myntade det välkända uttrycket ”Jag tänker, alltså finns jag” är det en förminskning. Det handlade om så mycket mer än att mynta ett uttryck.
Aczel tar förvisso upp Descartes filosofiska arbeten i boken, men ger dem inte särskilt stor betydelse. Descartes är den moderne filosof som lade grunden för den vetenskapliga doktrin som i dag kallas organiserad skepticism.
Det metodiska tvivlet. Tilliten till förnuftet. Att individens rationella tankeförmåga skulle genomsyra livet. Alla teser, åsikter, argument skulle bemötas med tvivel. Endast sådant som kunde hålla emot tvivlet måste betraktas som vetande.
Sådant vetande måste alltid, enligt Descartes, bottna i subjektet, i ett medvetet väsen. ”Objektiv” kunskap – ett synnerligen märkligt uttryck – utgår alltid från subjektiv kunskap. Om vår uppfattning om olika fenomen, ting, människor, processer med mera ska betraktas som vetande, måste detta vetande förankras i vår existens, i det enda som inte går att utsätta för tvivel: ”Jag tänker, alltså finns jag”.
Även om det kan tyckas att jag är skeptisk till bokens anslag, är det alltid ett nöje att läsa en biografi över en av västerlandets mest spännande filosofer och vetenskapsmän. Det ständiga resandet, krigsfascinationen och skräcken för inkvisitionens reaktion till hans vetande.
Det sistnämnda var också skälet till att Descartes skrev denna anteckningsbok i kodform och att den gömdes undan. Han ville inte uppleva den process den kunskapsfientliga katolska kyrkan förde mot Galilei.
Descartes ville leva fri.
fredag, februari 16, 2007
Klyftan mellan de två består
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070216
Emma Eldelin
”De två kulturerna” flyttar hemifrån
C P Snows begrepp i svensk idédebatt 1959–2005
Carlssons
Det senaste, men absolut inte sista, exemplet på klyftan mellan C P Snows långlivade begrepp ”de två kulturerna” såg vi på DN Debatt tidigare i år (2/1). Ekonomiprofessorn Lars Calmfors reagerade starkt mot medicinprofessorn Hugo Lagercrantz, när den senare hävdade att ekonomi inte bör ses som en vetenskap värdig ett nobelpris.
Calmfors tolkade detta som ett i raden av uttryck för en vetenskapsfundamentalism – att naturvetenskap ses som en ”finare” vetenskap i förhållande till samhällsvetenskap. Denna fundamentalism handlar dock enbart om oförståelse inför olika vetenskapsområdens förutsättningar, menade Calmfors.
Detta korta utbyte kan illustrera Emma Eldelins doktorsavhandling ”De två kulturerna” flyttar hemifrån (Carlssons). Detta är nämligen en begreppshistorisk studie av de två kulturernas inflytande i svensk idédebatt från 1959, när CP Snows essä De två kulturerna publicerades, fram till i dag.
Få begrepp blir långlivade. Varför lever detta begrepp fortfarande? Ett svar ges naturligtvis i inledningen av denna artikel; det problem, den klyfta, den konflikt som De två kulturerna syftar på lever i högsta grad.
Ändå har begreppet ändrat innebörd sedan Snow skrev sin essä. Snow avsåg inte humaniora/samhällsvetenskap respektive naturvetenskap som de två kulturerna. Det är en senare, svensk, tolkning. Snow avsåg en företeelse i Cambridge under hans år där, nämligen kommunikationsproblemet mellan naturvetare och de han kallade ”litterärt intellektuella”.
Dessa ”litterärt intellektuella” kom i svensk idédebatt först att avse humaniora för att sedermera även avse samhällsvetenskap. Den första stora debatt där klyftan mellan de två kulturerna fick betydelse skedde 1962 och handlade uteslutande om bildning och bildningsideal.
Dåtidens bildningsbegrepp speglade en isolerad, förfinad, provinsiell borgerlighet, som inte utgick från 60-talets moderna och tekniskt utvecklade samhälle. En artikelserie på DN:s kultursida, benämnd Bildningsideal i rymdåldern, diskuterade ett nytt bildningsbegrepp och DN föreslog att idé- och lärdomshistoria skulle ingå som ett nytt ämne i gymnasiet.
De två kulturerna var i debatten ständigt närvarande som tolkningsram. Uppgiften för det nya gymnasieämnet blev att integrera humaniora och naturvetenskap; att minska klyftan mellan kulturerna samt att skapa ett modernt bildningsbegrepp som även inkluderar naturvetenskaplig bildning.
Såväl Snows begrepp som den efterföljande debatten gav naturvetare en skjuts i att flytta fram positionerna. Dagstidningarnas kultursidor anklagades för att vara provinsiella tillhåll för humanister, där naturvetare ej ägde tillträde. Kulturskribenter anklagade naturvetare för feghet och oförmåga att diskutera naturvetenskapliga rön i en kulturell och politisk kontext. Kultursidor har helt andra syften än att presentera sanningsrön, menade de.
Klyftan mellan kulturerna upprätthölls därmed.
Eldelin redogör med stor närhet för debatterna kring de två kulturerna. Hon lyfter även fram särskilda debattörer. En sådan är den finländske filosofen Georg Henrik von Wright i den inomvetenskapliga debatt som influerades av Snows begrepp.
Under 60-talet var von Wright optimistisk om att förena de två kulturerna. Bryggan mellan dem såg han i samhällsvetenskapernas allt mer självständiga hållning, med främst beteendevetenskapliga ämnen vars metoder då liknade naturvetenskapens positivistiska ideal.
Riktigt så blev det inte. I dag kan, trots deras skillnader, samhällsvetenskapen tillsammans med humaniora snarast ses som kulturvetenskap och därmed på naturvetenskapens motsatta sida.
I en senare brevväxling mellan företrädare för de två kulturerna på Expressens kultursida 1997 debatterades bland annat naturvetenskapens snabba utveckling och dess dominans från ekonomiskt och politiskt perspektiv.
Liknande debatt fördes 2005 i tidskriften Axess. Här var kopplingen till Snows begrepp tydligare. Naturvetenskapens förklaringsmodeller för vad människan är når längre än tidigare. Biologismens syn på människan som ett djur bland andra skiljer sig radikalt från humanioras tradition: människan som alltings mått.
I Axess debatterades även naturvetenskapens anspråk på att förklara områden som traditionellt inte har tillhört naturvetenskapen, som exempelvis kön, politik och våld. Där har sociala och kulturella perspektiv alltid haft företräde. Naturens förklaringsvärde tycks öka framför kulturens.
Hur har de medvetna försöken att överbrygga klyftan mellan kulturerna sett ut? Försöken från naturvetenskapligt håll ser Eldelin främst hos roman- eller essäförfattare med naturvetenskaplig skolning: P C Jersild, Georg Klein och Lars Gyllensten med medicinsk bakgrund samt Peter Nilsson med bakgrund i astronomi. Från humaniora pekar Eldelin på Nina Burton, Elisabeth Hermodsson och Erland Lagerroth.
Inga av dessa försök till enighet kan sägas ha lyckats. Författare med naturvetenskapligt perspektiv beskylldes snarast för att fördjupa klyftan. Kritiker ifrågasatte förmågan att gestalta människor, författarna ansågs fångade i ett reduktionistiskt förhållningssätt och litteraturen var överlastad med vetenskap.
Burton ville se essän som den genre som förenade den skönlitteräre författaren med den naturvetenskaplige, men anklagades snabbt för att peka ut naturvetenskapen som den felande länken. Hermodsson och Lagerroth mötte samma skepsis. Lagerroth blev till och med utsedd till årets förvillare 1998 av föreningen Vetenskap och folkbildning.
Eldelins avhandling är en utmärkt, detaljrik studie av de debatter Snows essä influerade. Dock är den deskriptivt hållen. Några svar på frågor om debatterna tjänade på att klyftan mellan de två kulturerna tydliggjordes är svårfunna.
För visst kan det vara så att konflikten mellan kulturerna kan ha ett värde, att klyftan kan vara nyttig, att drömmen om en enhetsvetenskap kan vara farligare än en latent konflikt och att risken för stagnation inom vetenskapen riskerar öka utan en konflikt som denna.
Att vidmakthålla klyftan kan vara värdefullare än att överbrygga den.
Emma Eldelin
”De två kulturerna” flyttar hemifrån
C P Snows begrepp i svensk idédebatt 1959–2005
Carlssons
Det senaste, men absolut inte sista, exemplet på klyftan mellan C P Snows långlivade begrepp ”de två kulturerna” såg vi på DN Debatt tidigare i år (2/1). Ekonomiprofessorn Lars Calmfors reagerade starkt mot medicinprofessorn Hugo Lagercrantz, när den senare hävdade att ekonomi inte bör ses som en vetenskap värdig ett nobelpris.
Calmfors tolkade detta som ett i raden av uttryck för en vetenskapsfundamentalism – att naturvetenskap ses som en ”finare” vetenskap i förhållande till samhällsvetenskap. Denna fundamentalism handlar dock enbart om oförståelse inför olika vetenskapsområdens förutsättningar, menade Calmfors.
Detta korta utbyte kan illustrera Emma Eldelins doktorsavhandling ”De två kulturerna” flyttar hemifrån (Carlssons). Detta är nämligen en begreppshistorisk studie av de två kulturernas inflytande i svensk idédebatt från 1959, när CP Snows essä De två kulturerna publicerades, fram till i dag.
Få begrepp blir långlivade. Varför lever detta begrepp fortfarande? Ett svar ges naturligtvis i inledningen av denna artikel; det problem, den klyfta, den konflikt som De två kulturerna syftar på lever i högsta grad.
Ändå har begreppet ändrat innebörd sedan Snow skrev sin essä. Snow avsåg inte humaniora/samhällsvetenskap respektive naturvetenskap som de två kulturerna. Det är en senare, svensk, tolkning. Snow avsåg en företeelse i Cambridge under hans år där, nämligen kommunikationsproblemet mellan naturvetare och de han kallade ”litterärt intellektuella”.
Dessa ”litterärt intellektuella” kom i svensk idédebatt först att avse humaniora för att sedermera även avse samhällsvetenskap. Den första stora debatt där klyftan mellan de två kulturerna fick betydelse skedde 1962 och handlade uteslutande om bildning och bildningsideal.
Dåtidens bildningsbegrepp speglade en isolerad, förfinad, provinsiell borgerlighet, som inte utgick från 60-talets moderna och tekniskt utvecklade samhälle. En artikelserie på DN:s kultursida, benämnd Bildningsideal i rymdåldern, diskuterade ett nytt bildningsbegrepp och DN föreslog att idé- och lärdomshistoria skulle ingå som ett nytt ämne i gymnasiet.
De två kulturerna var i debatten ständigt närvarande som tolkningsram. Uppgiften för det nya gymnasieämnet blev att integrera humaniora och naturvetenskap; att minska klyftan mellan kulturerna samt att skapa ett modernt bildningsbegrepp som även inkluderar naturvetenskaplig bildning.
Såväl Snows begrepp som den efterföljande debatten gav naturvetare en skjuts i att flytta fram positionerna. Dagstidningarnas kultursidor anklagades för att vara provinsiella tillhåll för humanister, där naturvetare ej ägde tillträde. Kulturskribenter anklagade naturvetare för feghet och oförmåga att diskutera naturvetenskapliga rön i en kulturell och politisk kontext. Kultursidor har helt andra syften än att presentera sanningsrön, menade de.
Klyftan mellan kulturerna upprätthölls därmed.
Eldelin redogör med stor närhet för debatterna kring de två kulturerna. Hon lyfter även fram särskilda debattörer. En sådan är den finländske filosofen Georg Henrik von Wright i den inomvetenskapliga debatt som influerades av Snows begrepp.
Under 60-talet var von Wright optimistisk om att förena de två kulturerna. Bryggan mellan dem såg han i samhällsvetenskapernas allt mer självständiga hållning, med främst beteendevetenskapliga ämnen vars metoder då liknade naturvetenskapens positivistiska ideal.
Riktigt så blev det inte. I dag kan, trots deras skillnader, samhällsvetenskapen tillsammans med humaniora snarast ses som kulturvetenskap och därmed på naturvetenskapens motsatta sida.
I en senare brevväxling mellan företrädare för de två kulturerna på Expressens kultursida 1997 debatterades bland annat naturvetenskapens snabba utveckling och dess dominans från ekonomiskt och politiskt perspektiv.
Liknande debatt fördes 2005 i tidskriften Axess. Här var kopplingen till Snows begrepp tydligare. Naturvetenskapens förklaringsmodeller för vad människan är når längre än tidigare. Biologismens syn på människan som ett djur bland andra skiljer sig radikalt från humanioras tradition: människan som alltings mått.
I Axess debatterades även naturvetenskapens anspråk på att förklara områden som traditionellt inte har tillhört naturvetenskapen, som exempelvis kön, politik och våld. Där har sociala och kulturella perspektiv alltid haft företräde. Naturens förklaringsvärde tycks öka framför kulturens.
Hur har de medvetna försöken att överbrygga klyftan mellan kulturerna sett ut? Försöken från naturvetenskapligt håll ser Eldelin främst hos roman- eller essäförfattare med naturvetenskaplig skolning: P C Jersild, Georg Klein och Lars Gyllensten med medicinsk bakgrund samt Peter Nilsson med bakgrund i astronomi. Från humaniora pekar Eldelin på Nina Burton, Elisabeth Hermodsson och Erland Lagerroth.
Inga av dessa försök till enighet kan sägas ha lyckats. Författare med naturvetenskapligt perspektiv beskylldes snarast för att fördjupa klyftan. Kritiker ifrågasatte förmågan att gestalta människor, författarna ansågs fångade i ett reduktionistiskt förhållningssätt och litteraturen var överlastad med vetenskap.
Burton ville se essän som den genre som förenade den skönlitteräre författaren med den naturvetenskaplige, men anklagades snabbt för att peka ut naturvetenskapen som den felande länken. Hermodsson och Lagerroth mötte samma skepsis. Lagerroth blev till och med utsedd till årets förvillare 1998 av föreningen Vetenskap och folkbildning.
Eldelins avhandling är en utmärkt, detaljrik studie av de debatter Snows essä influerade. Dock är den deskriptivt hållen. Några svar på frågor om debatterna tjänade på att klyftan mellan de två kulturerna tydliggjordes är svårfunna.
För visst kan det vara så att konflikten mellan kulturerna kan ha ett värde, att klyftan kan vara nyttig, att drömmen om en enhetsvetenskap kan vara farligare än en latent konflikt och att risken för stagnation inom vetenskapen riskerar öka utan en konflikt som denna.
Att vidmakthålla klyftan kan vara värdefullare än att överbrygga den.
onsdag, februari 07, 2007
Om ett klockrent exempel på suboptimering
När Kommunal på DN Debatt (6/2) visar hur en personalintensiv verksamhet som vård och omsort förlorar stort - i såväl ekonomi som kvalitet för brukarna - genom att hålla personaltätheten på ett minimum och i stället kalla in tillfällig personal vid behov, är det ett skolexempel på det systemteoretiska fenomenet suboptimering.
Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Klassisk systemteoretisk analys.
Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Klassisk systemteoretisk analys.
tisdag, januari 30, 2007
Om svensk beskickning i Second Life
Ryktena går om att Sverige som första land i världen avser att sätta upp en svensk beskickning i form av en ambassad i Second Life . Fast inte via utrikesdepartementet, som väl är det departement som organiserar svenska ambassader, utan via Svenska Institutet, enligt The Local. Chefen för Svenska Institutet, Olle Wästberg, uttalar i alla fall denna ambition.
söndag, januari 14, 2007
Om liberalismens komplicerade doft
Magasinet Neo gillar att Sydsvenskan tycker att Neo luktar gott. På Sydsvenskans kulturblogg ger Andreas Ekström en text om Neos senaste nummer följande rubrik: "I love the smell of a liberal in the morning". Frågan är hur parafrasen fungerar. Frågan är om Ekström rentav är ironisk. Frågan är om Neo ska glädjas åt parafrasen - den parafraserar scenen där Kilgore (Robert Duvall) i Apocalypse Now uttalar klassikern "I love the smell of napalm in the morning". Liberalism som napalm? Eller omvänt?
torsdag, januari 11, 2007
Fånigare gång döljer dig
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070111
Den växande övervakningsbranschen stöter på nya problem. Nej, inte att medborgare övervakas i allt högre grad, i allt fler situationer eller att medborgares integritet tunnas ut allt mer.
Problemet för övervakarna är kostnadseffektivitet. Det är oerhört personalkrävande att titta på alla bilder och filmer som de tusentals – miljontals – kameror genererar. Identifieringsprocessen måste rationaliseras.
I ett nyhetsbrev från Sveriges integritetsförsvarare nummer ett, Pär Ström, meddelas att forskare vid universitetet i Maryland har utvecklat programvaror som helt automatiskt ska kunna identifiera människor.
Utvecklingen av programvaror för ansiktsigenkänning har pågått ett tag. Nu handlar det om gångigenkänning och längdigenkänning. Människor har, menar forskarna, unika gångstilar; ett slags ”gångstils-DNA”.
Programvaran ska också kunna upptäcka asymmetriska föremål som inte tillhör människors normala fysionomi. Om någon exempelvis bär på en pistol fasttejpad innanför byxorna störs symmetrin i gången och därmed upptäcks detta.
Problemet så här i utvecklingsskedet är dock om människor försöker gå på ett för dem okarakteristiskt sätt. Då kan man lura datorprogrammet.
Eller om vi sträcker på oss för att lura längdigenkänningen. Skillnaden mellan en krum gångstil och en sträckt kan nog vara uppemot en decimeter.
Slutsats: När vi ser allt fler människor gå likt John Cleese i Monty Pythons klassiska sketch ”Ministry of Silly Walks” vet vi att dessa människor enbart vill värna sin personliga integritet i ett allt mer övervakat samhälle.
Den växande övervakningsbranschen stöter på nya problem. Nej, inte att medborgare övervakas i allt högre grad, i allt fler situationer eller att medborgares integritet tunnas ut allt mer.
Problemet för övervakarna är kostnadseffektivitet. Det är oerhört personalkrävande att titta på alla bilder och filmer som de tusentals – miljontals – kameror genererar. Identifieringsprocessen måste rationaliseras.
I ett nyhetsbrev från Sveriges integritetsförsvarare nummer ett, Pär Ström, meddelas att forskare vid universitetet i Maryland har utvecklat programvaror som helt automatiskt ska kunna identifiera människor.
Utvecklingen av programvaror för ansiktsigenkänning har pågått ett tag. Nu handlar det om gångigenkänning och längdigenkänning. Människor har, menar forskarna, unika gångstilar; ett slags ”gångstils-DNA”.
Programvaran ska också kunna upptäcka asymmetriska föremål som inte tillhör människors normala fysionomi. Om någon exempelvis bär på en pistol fasttejpad innanför byxorna störs symmetrin i gången och därmed upptäcks detta.
Problemet så här i utvecklingsskedet är dock om människor försöker gå på ett för dem okarakteristiskt sätt. Då kan man lura datorprogrammet.
Eller om vi sträcker på oss för att lura längdigenkänningen. Skillnaden mellan en krum gångstil och en sträckt kan nog vara uppemot en decimeter.
Slutsats: När vi ser allt fler människor gå likt John Cleese i Monty Pythons klassiska sketch ”Ministry of Silly Walks” vet vi att dessa människor enbart vill värna sin personliga integritet i ett allt mer övervakat samhälle.
måndag, januari 08, 2007
Tomhet, låghet och känslighet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070108
Det är främst tre adjektiv som biter sig kvar efter filmåret 2006: tomhet, låghet och känslighet. Tre filmer får illustrera.
Debatten om Sofia Coppolas Marie Antoinette gick hög i december. Debattörerna lyckades dock undvika Coppolas storhet som regissör – att gestalta tomhet. Marie Antoinette är främst en gestaltning av tomheten i Versailles före revolutionen.
Relationen till maken Ludvig XVI framstår som totalt tom, livet i slottet som ett överdåd av bakelser och rosa accessoarer, det vill säga tomt, något inre liv hos Marie Antoinette kan inte heller skönjas och det enda livsmål hon har är att avla en manlig tronarvinge.
Att gestalta tomhet går igen från Sofia Coppolas tidigare filmer. Lost in Translation är på samma sätt en historia om en tom tillvaro i Tokyo, en filmstjärna som har mycket, men saknar allt – och som inte lyckas fånga något.
Coppola förstärker tomheten med sitt speciella val av filmmusik. I såväl Lost in Translation som Marie Antoinette genljuder postpunk från 80-talet. I den förra hör vi Jesus and Mary Chain. I den senare Siouxsie & The Banshees och New Order.
De som kan sin postpunk vet att det var just tomheten som gestaltades i musiken; mörker, leda, meningslöshet.
Den publika och kritikerhyllade Borat manifesterar låghet. Här gestaltas det lägsta hos människan och Sacha Baron Cohen vill inget hellre än att vi ska skratta åt vår egen ynkedom.
När Borat vrålar ut sin skräck för judar och hur de förgiftar världen, är det inget annat än ett antisemitiskt eko från tyskt trettiotal.
När Borat kåtar upp sig på Baywatch-brudar och flabbar med grabbarna i husbilen, når den ständigt närvarande antifeminismen sin höjdpunkt.
När Borat viftar med sina exkrementer vid middagen, liksom hans beteende som gravt utvecklingsstörd filmen igenom, visas filmens genomgående antihumanism.
Måste man inte vara åtminstone en aning antisemit, antifeminist eller antihumanist för att flabba åt Borat, är det enda jag tänker under filmen.
Borat sparkar nedåt. Lägre än så kan man inte nå som komiker.
Vi såg honom i Mission Impossible III som en synnerligen okänslig filmskurk. Fenomenalt spelat – att gestalta okänslighet kräver känsla. Men det är främst i Capote som Philip Seymour Hoffman personifierar känslighet.
Som författaren Truman Capote under dennes ambitiösa research inför romanen Med kallt blod spelar Hoffman med en känslighet som vi numera sällan ser på film.
Studera hur hans ansikte och hans kropp formar och formas av de olika känslotillstånden Hoffman befinner sig i – från att vara medelpunkten i New Yorks societetsträffar, till de isolerade samtalen med en av mördarna i cellen.
Men framför allt är det rösten som skänker känslighet till karaktären. Det är med denna Hoffman levererar antydningar om sig själv, hans sociala position, hans homosexualitets eventuella betydelse för intresset för mordet, hans längtan, hans ångest.
Det är främst tre adjektiv som biter sig kvar efter filmåret 2006: tomhet, låghet och känslighet. Tre filmer får illustrera.
Debatten om Sofia Coppolas Marie Antoinette gick hög i december. Debattörerna lyckades dock undvika Coppolas storhet som regissör – att gestalta tomhet. Marie Antoinette är främst en gestaltning av tomheten i Versailles före revolutionen.
Relationen till maken Ludvig XVI framstår som totalt tom, livet i slottet som ett överdåd av bakelser och rosa accessoarer, det vill säga tomt, något inre liv hos Marie Antoinette kan inte heller skönjas och det enda livsmål hon har är att avla en manlig tronarvinge.
Att gestalta tomhet går igen från Sofia Coppolas tidigare filmer. Lost in Translation är på samma sätt en historia om en tom tillvaro i Tokyo, en filmstjärna som har mycket, men saknar allt – och som inte lyckas fånga något.
Coppola förstärker tomheten med sitt speciella val av filmmusik. I såväl Lost in Translation som Marie Antoinette genljuder postpunk från 80-talet. I den förra hör vi Jesus and Mary Chain. I den senare Siouxsie & The Banshees och New Order.
De som kan sin postpunk vet att det var just tomheten som gestaltades i musiken; mörker, leda, meningslöshet.
Den publika och kritikerhyllade Borat manifesterar låghet. Här gestaltas det lägsta hos människan och Sacha Baron Cohen vill inget hellre än att vi ska skratta åt vår egen ynkedom.
När Borat vrålar ut sin skräck för judar och hur de förgiftar världen, är det inget annat än ett antisemitiskt eko från tyskt trettiotal.
När Borat kåtar upp sig på Baywatch-brudar och flabbar med grabbarna i husbilen, når den ständigt närvarande antifeminismen sin höjdpunkt.
När Borat viftar med sina exkrementer vid middagen, liksom hans beteende som gravt utvecklingsstörd filmen igenom, visas filmens genomgående antihumanism.
Måste man inte vara åtminstone en aning antisemit, antifeminist eller antihumanist för att flabba åt Borat, är det enda jag tänker under filmen.
Borat sparkar nedåt. Lägre än så kan man inte nå som komiker.
Vi såg honom i Mission Impossible III som en synnerligen okänslig filmskurk. Fenomenalt spelat – att gestalta okänslighet kräver känsla. Men det är främst i Capote som Philip Seymour Hoffman personifierar känslighet.
Som författaren Truman Capote under dennes ambitiösa research inför romanen Med kallt blod spelar Hoffman med en känslighet som vi numera sällan ser på film.
Studera hur hans ansikte och hans kropp formar och formas av de olika känslotillstånden Hoffman befinner sig i – från att vara medelpunkten i New Yorks societetsträffar, till de isolerade samtalen med en av mördarna i cellen.
Men framför allt är det rösten som skänker känslighet till karaktären. Det är med denna Hoffman levererar antydningar om sig själv, hans sociala position, hans homosexualitets eventuella betydelse för intresset för mordet, hans längtan, hans ångest.
lördag, december 30, 2006
18 kritiker om årets höjdpunkter
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061230
Gång på gång återkommer filmen Babel av Alejandro González Iñárritu i mitt inre. Tre historier vävs ihop till en. Om vad? Svårt att säga. Om något som är mycket större än de enskilda historierna. Om ett globalt undertryck av svårformulerat slag. Om trasighet och frustration. Omöjlig att skaka av sig.
Tom Waits hjältegloria bleknade när han stämde en biltillverkare för intrång i Waits påstådda upphovsrätt till sin whiskyröst. Men när jag spelar hans formidabla cd-box Orphans blir han förlåten. Fantastisk musik; bastarder, ballader och blues fördelade på tre skivor. Närmare en musikalisk överdos går inte att komma.
Den danske filosofen Peter Kemp skriver i boken Världsmedborgaren om hur sådana blir till. Inte genom det myckna resandet - världsmedborgaren Kant lämnade aldrig Königsberg - utan genom bildning. Nödvändig läsning i globaliseringens virvelvindar.
Gång på gång återkommer filmen Babel av Alejandro González Iñárritu i mitt inre. Tre historier vävs ihop till en. Om vad? Svårt att säga. Om något som är mycket större än de enskilda historierna. Om ett globalt undertryck av svårformulerat slag. Om trasighet och frustration. Omöjlig att skaka av sig.
Tom Waits hjältegloria bleknade när han stämde en biltillverkare för intrång i Waits påstådda upphovsrätt till sin whiskyröst. Men när jag spelar hans formidabla cd-box Orphans blir han förlåten. Fantastisk musik; bastarder, ballader och blues fördelade på tre skivor. Närmare en musikalisk överdos går inte att komma.
Den danske filosofen Peter Kemp skriver i boken Världsmedborgaren om hur sådana blir till. Inte genom det myckna resandet - världsmedborgaren Kant lämnade aldrig Königsberg - utan genom bildning. Nödvändig läsning i globaliseringens virvelvindar.
tisdag, november 28, 2006
Om ett märkligt ersättningssystem
På dagens DN Debatt påvisar Högskoleverket tillsammans med en utvärderingsgrupp missförhållanden vid lärarutbildningarna i Sverige. Särskilt kritiseras examinationsprocesserna. För få studenter underkänns, menar utvärderarna.
En nyckelmening i artikeln är: "Lärarna måste också ha modet att ibland underkänna studenter, även om det innebär merarbete för alla och risk för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna."
Inte ett ljud i artikeln om den synnerligen märkliga ersättningsformen som innebär att institutionerna förlorar pengar på varje underkänd student. Särskilt i en situation där många universitetsinstitutioner dras med ekonomiska problem.
Om arbetsgivaren skulle betala för merarbetet och om betygsättningen gjordes oavhängig institutionernas intäkter, skulle i alla fall inga yttre omständigheter påverka examinationen. Varför siktar inte Högskoleverket in sig på detta problem i stället?
En nyckelmening i artikeln är: "Lärarna måste också ha modet att ibland underkänna studenter, även om det innebär merarbete för alla och risk för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna."
Inte ett ljud i artikeln om den synnerligen märkliga ersättningsformen som innebär att institutionerna förlorar pengar på varje underkänd student. Särskilt i en situation där många universitetsinstitutioner dras med ekonomiska problem.
Om arbetsgivaren skulle betala för merarbetet och om betygsättningen gjordes oavhängig institutionernas intäkter, skulle i alla fall inga yttre omständigheter påverka examinationen. Varför siktar inte Högskoleverket in sig på detta problem i stället?
fredag, november 24, 2006
Om den märkliga vurmen för bredbandsskatt
På SVD:s Brännpunkt propagerar den sympatiske informationsfrihetskämpen Lars Ilshammar och juristen Jeanette Gustafsdotter ännu en gång för att regeringen snabbt som tusan inför en bredbandsskatt och därmed legaliserar fildelningen (tidigare artikel här).
Två saker förvånar mig mer än annat.
Först: Att å ena sidan skriva "Att artisterna som fildelats skulle ha drabbats ekonomiskt finns det heller inga som helst belägg för" och å andra sidan skriva att "Samtidigt har upphovsrättsägare rätt att kräva ersättning" är ett tydligt exempel på "contradiction in terms", det vill säga en självmotsägelse.
Det finns väl ingen anledning att ersätta personer eller organisationer som inte gjort någon förlust på fildelning?
Sedan: Den som förespråkar en bredbandsskatt måste dels formulera argument som inte motsäger de faktum som man själv hävdar, dels åtminstone förhålla sig till de mest självklara argument mot en bredbandsskatt.
Hur ska skatten fördelas mellan upphovsrättsinnehavarna? Vilka är upphovsrättsinnehavarna? Alla på flickr, youtube, deviantart, alla bloggar – nätet består enbart av upphovsrättsinnehavare. Vad fildelas? Går det överhuvudtaget att mäta i den flora av fildelningsnätverk som växer fram? Hur mycket ska enskilda upphovsmän och -kvinnor få från skatteuttaget? Vad är ett korrekt pris? Osthyvelsprincipen, kanske – alla får lika mycket: en miljondels promille?
Problemen med en skatt är för många. Om man med olika metoder skulle försöka sig på att uppskatta fildelning av olika verk kvantitativt, skulle vinnarna av en bredbandsskatt uppenbart vara porrproducenterna, eftersom det är rimligt att anta att pornografiskt material fildelas i hög utsträckning. Är det dessa Ilshammar och Gustafsson tycker så synd om att hela svenska folket via skattsedeln ska ersätta?
En bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut. Det är den diskussionen som är viktig: Hur ska kulturproduktion finansieras i de delar där kulturen genomgår en digital transformation?
Två saker förvånar mig mer än annat.
Först: Att å ena sidan skriva "Att artisterna som fildelats skulle ha drabbats ekonomiskt finns det heller inga som helst belägg för" och å andra sidan skriva att "Samtidigt har upphovsrättsägare rätt att kräva ersättning" är ett tydligt exempel på "contradiction in terms", det vill säga en självmotsägelse.
Det finns väl ingen anledning att ersätta personer eller organisationer som inte gjort någon förlust på fildelning?
Sedan: Den som förespråkar en bredbandsskatt måste dels formulera argument som inte motsäger de faktum som man själv hävdar, dels åtminstone förhålla sig till de mest självklara argument mot en bredbandsskatt.
Hur ska skatten fördelas mellan upphovsrättsinnehavarna? Vilka är upphovsrättsinnehavarna? Alla på flickr, youtube, deviantart, alla bloggar – nätet består enbart av upphovsrättsinnehavare. Vad fildelas? Går det överhuvudtaget att mäta i den flora av fildelningsnätverk som växer fram? Hur mycket ska enskilda upphovsmän och -kvinnor få från skatteuttaget? Vad är ett korrekt pris? Osthyvelsprincipen, kanske – alla får lika mycket: en miljondels promille?
Problemen med en skatt är för många. Om man med olika metoder skulle försöka sig på att uppskatta fildelning av olika verk kvantitativt, skulle vinnarna av en bredbandsskatt uppenbart vara porrproducenterna, eftersom det är rimligt att anta att pornografiskt material fildelas i hög utsträckning. Är det dessa Ilshammar och Gustafsson tycker så synd om att hela svenska folket via skattsedeln ska ersätta?
En bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut. Det är den diskussionen som är viktig: Hur ska kulturproduktion finansieras i de delar där kulturen genomgår en digital transformation?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)