Vetandets väsen

Kultursidan Sundsvalls Tidning 070225

Amir Aczel
Descartes hemliga anteckningar
Fahrenheit

För varje historisk biografi torde en särskild utgångspunkt vara nödvändig att formulera. Vetenskapshistorikern och matematikern Amir Aczel har valt en hemlig anteckningsbok som utgångspunkt för att beskriva rationalismens moderne fader René Descartes historia i boken Descartes hemliga anteckningar (Fahrenheit).
     Anslaget är spänningsmomentet. Ett slags fackboksvariant av Da Vinci-koden. Det fungerar sisådär, men inte mer.
     I inledningen nämns denna hemliga anteckningsbok och förväntningarna byggs upp. Sedan följer 19 av 21 kapitel som inte alls har med denna hemlighet att göra, utan utgör en ordinär, kronologisk biografi med betoning på dels Descartes person, dels hans matematiska genialitet.
     Till slut avslöjas hemligheten i anteckningsboken. Den tyske matematikern Leibniz var den som knäckte koden – Descartes använde chiffer för att komplicera uttydningen i händelse av att anteckningsboken kom i orätta händer. Dock förstod aldrig Leibniz innehållet. Inte förrän 1987 (!) lyckades fransmannen Pierre Costabel leverera en slutgiltig analys.

Tyvärr blir avslöjandet av hemligheten något av ett antiklimax. Utifrån studier av de fem platonska, geometriska kropparna formulerade Descartes redan på 1600-talet en formel som beskrev deras struktur.
     Därför måste Descartes ses som skaparen av vetenskapsområdet topologi, vilket innebär studiet av egenskaperna hos rummet. Det har hittills felaktigt tillskrivits den schweiziske matematikern Euler, som senare formulerade samma formel.
     Varför tycker jag en sådan upptäckt är ett antiklimax? Tja, framför allt därför att det ändå bara är ett i raden av Descartes fantastiska matematiska grundlägganden, som exempelvis den analytiska geometrin, föreningen av algebra och geometri och det kartesiska koordinatsystemet som varje högstadieelev brottas med.
     Samt därför att Descartes storhet inte enbart är matematisk. När någon påstår att Descartes myntade det välkända uttrycket ”Jag tänker, alltså finns jag” är det en förminskning. Det handlade om så mycket mer än att mynta ett uttryck.
     Aczel tar förvisso upp Descartes filosofiska arbeten i boken, men ger dem inte särskilt stor betydelse. Descartes är den moderne filosof som lade grunden för den vetenskapliga doktrin som i dag kallas organiserad skepticism.
     Det metodiska tvivlet. Tilliten till förnuftet. Att individens rationella tankeförmåga skulle genomsyra livet. Alla teser, åsikter, argument skulle bemötas med tvivel. Endast sådant som kunde hålla emot tvivlet måste betraktas som vetande.
     Sådant vetande måste alltid, enligt Descartes, bottna i subjektet, i ett medvetet väsen. ”Objektiv” kunskap – ett synnerligen märkligt uttryck – utgår alltid från subjektiv kunskap. Om vår uppfattning om olika fenomen, ting, människor, processer med mera ska betraktas som vetande, måste detta vetande förankras i vår existens, i det enda som inte går att utsätta för tvivel: ”Jag tänker, alltså finns jag”.

Även om det kan tyckas att jag är skeptisk till bokens anslag, är det alltid ett nöje att läsa en biografi över en av västerlandets mest spännande filosofer och vetenskapsmän. Det ständiga resandet, krigsfascinationen och skräcken för inkvisitionens reaktion till hans vetande.
     Det sistnämnda var också skälet till att Descartes skrev denna anteckningsbok i kodform och att den gömdes undan. Han ville inte uppleva den process den kunskapsfientliga katolska kyrkan förde mot Galilei.
     Descartes ville leva fri.