Alltsedan regeringen börjat realisera sina idéer om skattesänkningar – inkomstskatten, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten – liksom företagens vinster ökar, har stödet för alliansen sjunkit i opinionsmätningarna. Lägg därtill ett antal mer eller mindre skabrösa affärer hos ministrar och statssekreterare i orsakskedjan.
Skillnaden var vid ett tillfälle i våras mer än tio procent till det röd-gröna blockets favör. Sifo:s augustimätning visar runt åtta procents försprång. Den senaste mätningen visar hela 18 procents skillnad till oppositionens favör.
Detta förbryllar alliansanstrukna ledarskribenter, kolumnister och debattörer. Varför vänder sig befolkningen mot regeringens politik? Vilken är rationaliteten?
Jag går till en ledande, men okonventionell, forskare i ekonomi vid London School of Economics, Richard Layard och hans bok Happiness från 2005. Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; psykologi, neurovetenskap, sociologi och i viss mån filosofi.
De som förbryllas över opinionssiffrorna tar för givet att varje människas lycka ökar med nettoinkomstens ökning. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige – och därmed regeringens popularitet. Det avvisar Layard bestämt. Det är nämligen inte sant.
Tänk dig att få (eller tvingas) välja mellan följande två världar:
I värld A är din årsinkomst 200 000 kronor och genomsnittsinkomsten är 100 000 kronor.
I värld B är din årsinkomst 400 000 kronor och genomsnittsinkomsten är en miljon kronor.
Vilken väljer du? Väljer du värld A, väljer du enligt majoriteten, hävdar Layard. Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har.
I det senare fallet har det stor betydelse vilken referensgrupp vi tillämpar; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer. Men det är när vi förändrar våra jämförelser uppåt som vår lycka påverkas negativt.
Så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer bibehåller jag min lycka, men om jag jämför mig med andra kvalifikationer med bättre löneutveckling påverkar det min lycka negativt.
Layards bok ger några förklaringar till att opinionen för alliansregeringen sjunker, trots ekonomisk tillväxt, fler människor i arbete, individers ökade nettoinkomster och skattesänkningar.
Det visar sig att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar det sig i olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för alliansens jobblinje. Det är förkortning av arbetstid som ökar lycka.
Studier visar att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Det är provocerande kunskap mot alliansens sänkningar av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter (som gynnar redan rika), liksom mot företags osannolika vinster (som gynnar redan rika), som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.
Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Och därmed mot idén om en platt skatt, eftersom en platt skatt ökar incitamenten att arbeta mer.
Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. För om du arbetar mer och ökar din inkomst, gör du andra människor olyckligare.
Den ekonomiska politikens uppgift blir därför att reducera strebern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar