Tvingade till tvagning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050829 (Lix=48)

Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa

Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
     Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
     Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
     Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
     Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
     Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
     Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
     Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.    
      Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
     Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?