Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100213
Metaforen är möjligen det effektivaste retoriska redskapet. Genom att blanda uttryck från olika sammanhang, bildas en bildlig föreställning av en vanligtvis abstrakt företeelse. Att lyckas konstruera bilder eller liknelser som genererar identifikation och konkretion hos mottagaren gör att budskap lättare når fram och lyckas påverka.
De senaste veckorna har (minst) två metaforer med ett visst maktanspråk dykt upp i debatten. För någon vecka sedan meddelade högskoleminister Tobias Krantz att Högskoleverket ska uppdras att granska "hobbykurser" i högskolan. Hobbykurser? Bilden formas. Flugfiske, rosodling, frimärkssamling. Men självfallet inte.
"Hobbykurser" avser kurser som inte når upp till ett akademiskt kvalitetskrav och till högskolelagens krav att högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Sedvanlig kvalitetskontroll. Men med metaforen "hobbykurser" lyckas regeringen omedelbart förmedla en bild som, utan utvärdering eller granskning, utmålar universiteten som anordnare av hobbykurser i hög utsträckning.
Den andra aktuella metaforen är "köttklister", som nu Sverige röstade ja till i EU. Klister? Bilden formas. Karlssons klister, tapetklister, loctite. Men självfallet inte. Det handlar om en helt naturlig process med protein och enzym som får blod att koagulera och därmed hålla ihop köttdelar. Men med klistermetaforen förmedlas (av vem?) företeelsen som något onaturligt och avskräckande.
Det är metaforerna som formar världen mer än något annat. Men inte genom de bilder metaforerna förmedlar, utan det bilderna avser att dölja.
lördag, februari 13, 2010
tisdag, januari 26, 2010
Kultursidans essens
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100126
Vad måste en kultursida vara? Peter Cornell tar i en stort uppslagen artikel på Expressen Kultur (8/1) upp den eviga frågan om kulturens sammanblandning med nöjesjournalistiken – och finner varje sådan sammanblandning dyster. Med all rätt.
Leif Larsson skriver här på sidan (21/1) om betydelsen av kultursidors kritiska verksamhet och levererar en liten skrapa till andra mediers, främst public service, obefintliga kulturkritiska verksamhet. Mot detta invänder jag inte, men den senaste debatten om kritikens roll och betydelse på kultursidorna antyder att även dessa borde nagelfaras på liknande sätt.
Om inte innehållet på kultursidor gör annat än informerar om vad som släpps i form av musik, film, teater, böcker och ger lite vägledning kring dessas kvalitet, kommer kultursidorna att konkurreras ut av olika specialiserade webbtjänster, drivna av hängivna skribenter.
Därför måste kultursidorna vidmakthålla sådan kritik som fördjupar, ger andra perspektiv än de gängse, skapar diskussion och möjligen förundran.
Hur ser det kulturbegrepp ut som en kultursida bör omfatta? Min uppfattning är att kulturbegreppet bör omfatta både ett humanistiskt perspektiv (kritik av och debatt kring konstärliga uttryck) och ett socialt eller samhällsvetenskapligt perspektiv (kritik av och debatt kring våra levnadsmönster i samhället).
Dessa perspektiv kan kokas ned till begreppen kritik och idédebatt och blir en kultursidas essens och måttstock. En text som vare sig bedriver kritik av något kulturellt uttryck eller bedriver någon form av idédebatt kring viktiga samhällsfrågor, bör publiceras någon annanstans än på kultursidan.
Detta grundläggande kriterium handlar inte om huruvida en text är rent allmänt bra och välskriven, utan om att kultursidan bör stå stadigt på dessa ben och inte vackla omkring på andra.
Ibland syns kultursidor vilja blanda upp kritik och idédebatt med reportage och intervjuer som handlar om kultur i vid mening. Peter Cornell tar ett hemma hos-reportage hos deckarparet Ahndoril som exempel. Syftet torde vara att locka nya läsare än de redan kulturintresserade till kultursidan.
Vällovligt kan tyckas, men risken att kultursidan dör sotdöden är överhängande. Kultursidan är inte en sida för allmänjournalistik. Kultursidan är en opinionssida.
Min hypotes är att de som är ointresserade av kultur alls inte läser kultursidan i högre utsträckning även om kritik och idédebatt blandas upp med annat, lättsammare material – men att de som är kulturintresserade snarare avstår kultursidan om den blandas upp, därför att den då blir för utslätad, för ointressant.
Läsarantalet går mot noll. Inget att vinna, allt att förlora.
Peter Cornell visar det omvända i sin artikel. Tidningar som satsar på en stark avgränsning av fördjupad kulturbevakning – det jag kallar kritik och idédebatt – ökar sina upplagor och stärker sin ställning bland andra tidningar.
Allt att vinna, inget att förlora.
Vad måste en kultursida vara? Peter Cornell tar i en stort uppslagen artikel på Expressen Kultur (8/1) upp den eviga frågan om kulturens sammanblandning med nöjesjournalistiken – och finner varje sådan sammanblandning dyster. Med all rätt.
Leif Larsson skriver här på sidan (21/1) om betydelsen av kultursidors kritiska verksamhet och levererar en liten skrapa till andra mediers, främst public service, obefintliga kulturkritiska verksamhet. Mot detta invänder jag inte, men den senaste debatten om kritikens roll och betydelse på kultursidorna antyder att även dessa borde nagelfaras på liknande sätt.
Om inte innehållet på kultursidor gör annat än informerar om vad som släpps i form av musik, film, teater, böcker och ger lite vägledning kring dessas kvalitet, kommer kultursidorna att konkurreras ut av olika specialiserade webbtjänster, drivna av hängivna skribenter.
Därför måste kultursidorna vidmakthålla sådan kritik som fördjupar, ger andra perspektiv än de gängse, skapar diskussion och möjligen förundran.
Hur ser det kulturbegrepp ut som en kultursida bör omfatta? Min uppfattning är att kulturbegreppet bör omfatta både ett humanistiskt perspektiv (kritik av och debatt kring konstärliga uttryck) och ett socialt eller samhällsvetenskapligt perspektiv (kritik av och debatt kring våra levnadsmönster i samhället).
Dessa perspektiv kan kokas ned till begreppen kritik och idédebatt och blir en kultursidas essens och måttstock. En text som vare sig bedriver kritik av något kulturellt uttryck eller bedriver någon form av idédebatt kring viktiga samhällsfrågor, bör publiceras någon annanstans än på kultursidan.
Detta grundläggande kriterium handlar inte om huruvida en text är rent allmänt bra och välskriven, utan om att kultursidan bör stå stadigt på dessa ben och inte vackla omkring på andra.
Ibland syns kultursidor vilja blanda upp kritik och idédebatt med reportage och intervjuer som handlar om kultur i vid mening. Peter Cornell tar ett hemma hos-reportage hos deckarparet Ahndoril som exempel. Syftet torde vara att locka nya läsare än de redan kulturintresserade till kultursidan.
Vällovligt kan tyckas, men risken att kultursidan dör sotdöden är överhängande. Kultursidan är inte en sida för allmänjournalistik. Kultursidan är en opinionssida.
Min hypotes är att de som är ointresserade av kultur alls inte läser kultursidan i högre utsträckning även om kritik och idédebatt blandas upp med annat, lättsammare material – men att de som är kulturintresserade snarare avstår kultursidan om den blandas upp, därför att den då blir för utslätad, för ointressant.
Läsarantalet går mot noll. Inget att vinna, allt att förlora.
Peter Cornell visar det omvända i sin artikel. Tidningar som satsar på en stark avgränsning av fördjupad kulturbevakning – det jag kallar kritik och idédebatt – ökar sina upplagor och stärker sin ställning bland andra tidningar.
Allt att vinna, inget att förlora.
lördag, januari 16, 2010
Nygammal betaltrend
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100116
I ett pressmeddelande skriver Sami (svenska artisters och musikers intresseorganisation) att man har betalat ut rekordstora belopp till sina anslutna medlemmar. Samis samlar in ersättning för musik som spelas på offentlig plats. Det rör sig under 2009 om drygt 100 miljoner kronor till drygt 29 000 rättighetsinnehavare, en ökning med hela 27 procent jämfört med 2008.
Den tydliga trenden fortsätter. Tillgång till musik finansieras allt mer genom avgifter, licenser och abonnemang, snarare än forna tiders prissättning av exemplarframställning. Eftersom det i längden inte går att ta betalt för digitala produkter är dessa betalningsmodeller självklara.
Redan i mitten av 90-talet förutsåg den franske mediefilosofen Pierre Lévy denna utveckling. Han kallade detta en övergång från territoriella rättigheter till cirkulationsrättigheter. En digital fil kan inte ses som ett mikroterritorium, som kan säljas eller hyras likt analoga upphovsrättsskyddade produkter, utan vi måste ersätta rättighetsinnehavaren utifrån graden av användning av den digitala filen.
Lévys modell är dagens betaltrend i det offentliga rummet. Däremot är denna modell tveksam i den privata sfären, eftersom den knappast kan realiseras utan ett stort mått av intrång i den personliga integriteten i form av övervakning av privata datorers processer.
I ett pressmeddelande skriver Sami (svenska artisters och musikers intresseorganisation) att man har betalat ut rekordstora belopp till sina anslutna medlemmar. Samis samlar in ersättning för musik som spelas på offentlig plats. Det rör sig under 2009 om drygt 100 miljoner kronor till drygt 29 000 rättighetsinnehavare, en ökning med hela 27 procent jämfört med 2008.
Den tydliga trenden fortsätter. Tillgång till musik finansieras allt mer genom avgifter, licenser och abonnemang, snarare än forna tiders prissättning av exemplarframställning. Eftersom det i längden inte går att ta betalt för digitala produkter är dessa betalningsmodeller självklara.
Redan i mitten av 90-talet förutsåg den franske mediefilosofen Pierre Lévy denna utveckling. Han kallade detta en övergång från territoriella rättigheter till cirkulationsrättigheter. En digital fil kan inte ses som ett mikroterritorium, som kan säljas eller hyras likt analoga upphovsrättsskyddade produkter, utan vi måste ersätta rättighetsinnehavaren utifrån graden av användning av den digitala filen.
Lévys modell är dagens betaltrend i det offentliga rummet. Däremot är denna modell tveksam i den privata sfären, eftersom den knappast kan realiseras utan ett stort mått av intrång i den personliga integriteten i form av övervakning av privata datorers processer.
torsdag, januari 07, 2010
Lyckoforskningens politik
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100107
I inledningen av sin recension av lyckoböcker (4/1) frågar sig Annelie Bränström Öhman om vi ska vara oroliga eller lugna inför politikens intresse för lyckoforskning. Eftersom frågan lämnas öppen, plockar jag upp stafettpinnen.
En god utgångspunkt för lyckoforskning är Richard Layard, tongivande forskare i ekonomi vid London School of Economics, och hans bok Happiness (Penguin Press, 2005). Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; främst psykologi, neurovetenskap och sociologi.
Den nuvarande regeringens grundläggande idéer för medborgares lycka är sänkta skatter och ökad valfrihet medelst avregleringar. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige. Det avvisar Layard bestämt.
Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har. Hur lyckliga vi blir av en ökning av nettoinkomsten beror mer på vilka kategorier vi jämför oss med; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer etc, än löneökningen i sig.
När vi gör jämförelser uppåt i samhällsstrukturen – exempelvis människor med bättre löneutveckling – påverkas vår lycka negativt. Däremot bibehåller jag min lycka så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer.
Det kan tolkas som att ju mindre lönespridning i ett samhälle, desto större är chansen att medborgarna upplever lycka.
Layard visar att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för varje politik som vurmar för ett ökat uttag av arbete hos befolkningen. Det är nämligen förkortning av arbetstid som ökar lycka.
Studier visar dessutom att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Även detta är provocerande kunskap riktat mot sådan politik som gynnar redan rika; sänkning av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter, liksom mot företags osannolika vinster som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.
Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. Det är provocerande för förespråkarna av idén om en platt skatt.
Politikens intresse för lyckoforskning borde lugna oss, om det politiska målet vore lyckliga medborgare. Däremot borde lyckoforskningen i sig oroa oss, om det politiska målet enbart är ekonomisk tillväxt.
I inledningen av sin recension av lyckoböcker (4/1) frågar sig Annelie Bränström Öhman om vi ska vara oroliga eller lugna inför politikens intresse för lyckoforskning. Eftersom frågan lämnas öppen, plockar jag upp stafettpinnen.
En god utgångspunkt för lyckoforskning är Richard Layard, tongivande forskare i ekonomi vid London School of Economics, och hans bok Happiness (Penguin Press, 2005). Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; främst psykologi, neurovetenskap och sociologi.
Den nuvarande regeringens grundläggande idéer för medborgares lycka är sänkta skatter och ökad valfrihet medelst avregleringar. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige. Det avvisar Layard bestämt.
Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har. Hur lyckliga vi blir av en ökning av nettoinkomsten beror mer på vilka kategorier vi jämför oss med; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer etc, än löneökningen i sig.
När vi gör jämförelser uppåt i samhällsstrukturen – exempelvis människor med bättre löneutveckling – påverkas vår lycka negativt. Däremot bibehåller jag min lycka så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer.
Det kan tolkas som att ju mindre lönespridning i ett samhälle, desto större är chansen att medborgarna upplever lycka.
Layard visar att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för varje politik som vurmar för ett ökat uttag av arbete hos befolkningen. Det är nämligen förkortning av arbetstid som ökar lycka.
Studier visar dessutom att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Även detta är provocerande kunskap riktat mot sådan politik som gynnar redan rika; sänkning av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter, liksom mot företags osannolika vinster som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.
Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. Det är provocerande för förespråkarna av idén om en platt skatt.
Politikens intresse för lyckoforskning borde lugna oss, om det politiska målet vore lyckliga medborgare. Däremot borde lyckoforskningen i sig oroa oss, om det politiska målet enbart är ekonomisk tillväxt.
torsdag, december 31, 2009
Årets bästa
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091231
Tysklands litterära stjärnskott heter Juli Zeh. Hennes senaste bok Fritt fall är lysande prosa i en akademisk kontext. Den tar sin utgångspunkt i flervärldsteorin för att gestalta en kidnappning, ett mord, en poliskommissarie och en upplösning. Fritt fall är gåtfull och humoristisk, språkligt elegant och dramaturgiskt häpnadsväckande, gäckande och smekande. Samt rik på aforismer: "Allt som är möjligt sker".
Rasmus Fleischers behändiga bok Det postdigitala manifestet är en ögonöppnare; något så ovanligt som en aha-upplevelse i en tid av jaha-upplevelser. Idén om internet som resurs för närvaroproduktion i en tid av totalt överflöd avvisar naiva drömmar om en värld utan avstånd. Det enda viktiga manifestet i årets manifestproduktion.
Jag kapitulerar ännu en gång inför Lars von Triers filmkonst. Antichrist är ren magi, när den är som hemskast; självupptäckten. Att inget av mina vedertagna tolkningsmönster fungerar medför att jag måste skapa nya. Och därmed rota i mitt inre bråte.
Tysklands litterära stjärnskott heter Juli Zeh. Hennes senaste bok Fritt fall är lysande prosa i en akademisk kontext. Den tar sin utgångspunkt i flervärldsteorin för att gestalta en kidnappning, ett mord, en poliskommissarie och en upplösning. Fritt fall är gåtfull och humoristisk, språkligt elegant och dramaturgiskt häpnadsväckande, gäckande och smekande. Samt rik på aforismer: "Allt som är möjligt sker".
Rasmus Fleischers behändiga bok Det postdigitala manifestet är en ögonöppnare; något så ovanligt som en aha-upplevelse i en tid av jaha-upplevelser. Idén om internet som resurs för närvaroproduktion i en tid av totalt överflöd avvisar naiva drömmar om en värld utan avstånd. Det enda viktiga manifestet i årets manifestproduktion.
Jag kapitulerar ännu en gång inför Lars von Triers filmkonst. Antichrist är ren magi, när den är som hemskast; självupptäckten. Att inget av mina vedertagna tolkningsmönster fungerar medför att jag måste skapa nya. Och därmed rota i mitt inre bråte.
tisdag, december 29, 2009
måndag, december 28, 2009
Akademiska utsläppsrättigheter
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091228
I det senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (nr 20 -09) lanserar docenten Daniel Ericsson årets roligaste metafor och samtidigt mest internkritiska förslag: att införa handel med utsläppsrättigheter för universitetslärare.
Utsläppsrättigheter? Vad släpper universitetslärare ut som måste begränsas? Texter. Artiklar. Tidskrifter. "Vi formligen begraver varandra i texter", skriver han. Vem läser? Ingen. Vem reflekterar över all genererad kunskap? Ingen.
Publiceringspressade forskare, menar han, skriver all färre meningsfulla verk, men allt fler nästan-kopior: samma insamlade data används för att belysa andra frågeställningar än datamaterialet en gång insamlades för, teoriavsnitt återanvänds, metodbeskrivningarna är i stort desamma i artikel efter artikel. Allt för att nå avkrävda textkvantiteter.
Ericsson föreslår att varje universitetslärare ges rättigheten och finansieringen att ge ut en (1) text per år. Den universitetslärare som inte har något att säga, kan sälja denna rättighet till någon annan. Hans utgångspunkt är att om varje universitetslärare koncentrerar sig på en enda text, borde kvaliteten bli högre än om varje lärare måste skriva 10 texter per år.
Det är en värdefull motbild och kritik till den rådande diskursen av kvantitetsiver och publiceringshysteri inom högre utbildning.
I det senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (nr 20 -09) lanserar docenten Daniel Ericsson årets roligaste metafor och samtidigt mest internkritiska förslag: att införa handel med utsläppsrättigheter för universitetslärare.
Utsläppsrättigheter? Vad släpper universitetslärare ut som måste begränsas? Texter. Artiklar. Tidskrifter. "Vi formligen begraver varandra i texter", skriver han. Vem läser? Ingen. Vem reflekterar över all genererad kunskap? Ingen.
Publiceringspressade forskare, menar han, skriver all färre meningsfulla verk, men allt fler nästan-kopior: samma insamlade data används för att belysa andra frågeställningar än datamaterialet en gång insamlades för, teoriavsnitt återanvänds, metodbeskrivningarna är i stort desamma i artikel efter artikel. Allt för att nå avkrävda textkvantiteter.
Ericsson föreslår att varje universitetslärare ges rättigheten och finansieringen att ge ut en (1) text per år. Den universitetslärare som inte har något att säga, kan sälja denna rättighet till någon annan. Hans utgångspunkt är att om varje universitetslärare koncentrerar sig på en enda text, borde kvaliteten bli högre än om varje lärare måste skriva 10 texter per år.
Det är en värdefull motbild och kritik till den rådande diskursen av kvantitetsiver och publiceringshysteri inom högre utbildning.
fredag, december 18, 2009
Är massan vis eller suggererad?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091218
Att en folkmassa är vis torde vara ett paradoxalt påstående. Å ena sidan är det demokratins själva utgångspunkt; att folket styr bättre än ett fåtal experter. Å andra sidan lever vi i en expertkultur, där experter måste tillkallas inför hart när varje fråga.
I dagens Webb 2.0-värld gäller dock antagandet att folkmassan utgör klokskapet, vilket är tesen i boken Massans vishet av James Surowiecki (Santérus, 2007). Massan ger oss nämligen bättre svar än en enskild expert.
Denna tes leder Surowiecki i bevis med ett antal positiva exempel, hämtade från olika forskningsrön, och ett antal negativa exempel, det vill säga hur enskilda experter fattar sämre beslut än stora grupper människor. Under rätt omständigheter är grupper ofta smartare än de smartaste individerna i gruppen.
För att en grupp ska kunna vara vis måste den tillåta en mångfald av uppfattningar, vara inbördes oberoende och förmå skapa ett kollektivt beslut utifrån många uppfattningar. Gruppens främsta egenskap ska vara mångfalden. I homogena grupper förstärks konformitet. Att byta åsikt är lättare än att utmana gruppen.
På många sätt hyllar vi massbeteendet på nätet. Wikipedia är det främsta exemplet på "wisdom of the crowds". Facebook genererar massbeteenden genom dess otal grupper som användarna ansluter sig till. Bloggbävningar är ett annat av nätets massbeteenden.
Länge har emellertid massan betraktats som oförnuftig, extrem, pöbelaktig, feg, ja, rent av galen. Thoreau skrev att ”massan når aldrig samma nivå som den bäste i gruppen, utan sänker sig i stället till den sämstes nivå”. Nietzsche skrev att ”galenskap är undantaget bland individer, men regel för gruppen”.
I en av Verdandis småskrifter, som gavs ut av Uppsalas studentförening, publicerade professorn i psykiatri Bror Gadelius boken Massornas själsliv och andlig smitta (1912). För hundra år sedan var folkmassans klokhet otänkbar.
Även om Gadelius kunde tillmäta massan en form av kollektiv personlighet som är annorlunda än summan av de ingående individerna, kunde han inte på något sätt tillskriva folkmassan vare sig intelligens eller moral. En folkmassas själ är efterapning och suggestion.
Människan, skriver Gadelius, är alltid mottaglig för suggestioner när hon "behärskas av någon stark känsla, rädsla, orolig väntan, hänförelse osv". De kraftigaste känslorna som lockar till massbeteende är dödsfara, religion och politik. Hon suggereras av en idé, hänförs och rycks med. Därmed är massan fullständigt okritisk i sitt handlande.
Hos massan saknas intelligensen, menar Gadelius. Varje medlem av en folkmassa har förvisso en betydande kapacitet, men vars och ens förmåga blir i massan ett dött kapital. Han liknar det vid en mjölsikt, där det medelmåttiga tänkandet passerar sikten, medan det extraordinära fastnar. De stora tankarna tänks i enskildhet.
Är massan vis á la Surowiecki eller suggererad á la Gadelius? Den aktuella folkomröstningen i Schweiz kring förbudet mot minareter utmanar den som försöker ta ställning i denna fråga.
Att en folkmassa är vis torde vara ett paradoxalt påstående. Å ena sidan är det demokratins själva utgångspunkt; att folket styr bättre än ett fåtal experter. Å andra sidan lever vi i en expertkultur, där experter måste tillkallas inför hart när varje fråga.
I dagens Webb 2.0-värld gäller dock antagandet att folkmassan utgör klokskapet, vilket är tesen i boken Massans vishet av James Surowiecki (Santérus, 2007). Massan ger oss nämligen bättre svar än en enskild expert.
Denna tes leder Surowiecki i bevis med ett antal positiva exempel, hämtade från olika forskningsrön, och ett antal negativa exempel, det vill säga hur enskilda experter fattar sämre beslut än stora grupper människor. Under rätt omständigheter är grupper ofta smartare än de smartaste individerna i gruppen.
För att en grupp ska kunna vara vis måste den tillåta en mångfald av uppfattningar, vara inbördes oberoende och förmå skapa ett kollektivt beslut utifrån många uppfattningar. Gruppens främsta egenskap ska vara mångfalden. I homogena grupper förstärks konformitet. Att byta åsikt är lättare än att utmana gruppen.
På många sätt hyllar vi massbeteendet på nätet. Wikipedia är det främsta exemplet på "wisdom of the crowds". Facebook genererar massbeteenden genom dess otal grupper som användarna ansluter sig till. Bloggbävningar är ett annat av nätets massbeteenden.
Länge har emellertid massan betraktats som oförnuftig, extrem, pöbelaktig, feg, ja, rent av galen. Thoreau skrev att ”massan når aldrig samma nivå som den bäste i gruppen, utan sänker sig i stället till den sämstes nivå”. Nietzsche skrev att ”galenskap är undantaget bland individer, men regel för gruppen”.
I en av Verdandis småskrifter, som gavs ut av Uppsalas studentförening, publicerade professorn i psykiatri Bror Gadelius boken Massornas själsliv och andlig smitta (1912). För hundra år sedan var folkmassans klokhet otänkbar.
Även om Gadelius kunde tillmäta massan en form av kollektiv personlighet som är annorlunda än summan av de ingående individerna, kunde han inte på något sätt tillskriva folkmassan vare sig intelligens eller moral. En folkmassas själ är efterapning och suggestion.
Människan, skriver Gadelius, är alltid mottaglig för suggestioner när hon "behärskas av någon stark känsla, rädsla, orolig väntan, hänförelse osv". De kraftigaste känslorna som lockar till massbeteende är dödsfara, religion och politik. Hon suggereras av en idé, hänförs och rycks med. Därmed är massan fullständigt okritisk i sitt handlande.
Hos massan saknas intelligensen, menar Gadelius. Varje medlem av en folkmassa har förvisso en betydande kapacitet, men vars och ens förmåga blir i massan ett dött kapital. Han liknar det vid en mjölsikt, där det medelmåttiga tänkandet passerar sikten, medan det extraordinära fastnar. De stora tankarna tänks i enskildhet.
Är massan vis á la Surowiecki eller suggererad á la Gadelius? Den aktuella folkomröstningen i Schweiz kring förbudet mot minareter utmanar den som försöker ta ställning i denna fråga.
onsdag, december 16, 2009
Skivbolagens vara?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091216
Vi har på nyhetsplats kunnat läsa om doktoranden Daniel Johansson och Markus Larssons rapport från KTH om den svenska musikbranschens ekonomiska utveckling under åren 2000-2008 – en tidsperiod när kopiering av filer på internet ökade markant. Totalt sett har intäkterna ökat något för musikindustrin i sin helhet – trots att försäljningen av digitala exemplar har minskat.
Rapporten visar en tydlig tendens – skivbolagens intäkter har minskat medan intäkterna för branschen som arrangerar liveframträdanden har ökat. Och framför allt: musikutövarnas intäkter har ökat genom livespelningar och intäktsorganisationer som exempelvis Stim, Ifpi och Sami.
Denna rapport säger med viss emfas samma sak som vissa tidigare undersökningar antytt: Genom att den inspelade musiken är gratis, ökar betalningsviljan för musikalisk närvaro; för liveframträdanden.
Den icke uttryckta, men underliggande frågan i rapporten är emellertid: Vad ska vi med skivbolagen till när det i längden inte går att ta betalt för digitala exemplar, när andra aktörer agerar producenter, när konsumenterna själva står för distributionen och musiken marknadsförs av nätanvändare?
Och är det rimligt att vi stiftar allt märkligare och integritetskänsligare lagar – Ipred – enbart för att underhålla en bransch vars raison d'être vi får allt svårare att uppfatta?
Vi har på nyhetsplats kunnat läsa om doktoranden Daniel Johansson och Markus Larssons rapport från KTH om den svenska musikbranschens ekonomiska utveckling under åren 2000-2008 – en tidsperiod när kopiering av filer på internet ökade markant. Totalt sett har intäkterna ökat något för musikindustrin i sin helhet – trots att försäljningen av digitala exemplar har minskat.
Rapporten visar en tydlig tendens – skivbolagens intäkter har minskat medan intäkterna för branschen som arrangerar liveframträdanden har ökat. Och framför allt: musikutövarnas intäkter har ökat genom livespelningar och intäktsorganisationer som exempelvis Stim, Ifpi och Sami.
Denna rapport säger med viss emfas samma sak som vissa tidigare undersökningar antytt: Genom att den inspelade musiken är gratis, ökar betalningsviljan för musikalisk närvaro; för liveframträdanden.
Den icke uttryckta, men underliggande frågan i rapporten är emellertid: Vad ska vi med skivbolagen till när det i längden inte går att ta betalt för digitala exemplar, när andra aktörer agerar producenter, när konsumenterna själva står för distributionen och musiken marknadsförs av nätanvändare?
Och är det rimligt att vi stiftar allt märkligare och integritetskänsligare lagar – Ipred – enbart för att underhålla en bransch vars raison d'être vi får allt svårare att uppfatta?
lördag, november 28, 2009
Vetenskap vill vara fri
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091128
Vetenskapsrådet (VR) är Sveriges mest eminenta bidragsgivare till svensk forskning (ca 3,5 miljarder kronor fördelades 2008) och därmed tongivande i forskarsamhället. Nu har rådet beslutat att alla texter som publiceras av forskare som får bidrag från VR, ska publiceras enlig principen om Open Access.
Det innebär att texterna ska finnas fritt tillgängliga för alla, så att vetenskap ska kunna spridas i så stor omfattning som möjligt. Beslutet följer Berlindeklarationen om Open Access, där målet är att internet ska vara basen för all vetenskaplig publicering. Men inte enbart forskningsresultat i form av artiklar eller rapporter, utan även rådata, metadata, övrigt källmaterial, digitalt material och så vidare.
Utgör detta en inskränkning i forskarnas upphovsrätt? Berlindeklarationen är tydlig med att den ideella upphovsrätten ska vara intakt, men själva idén med öppen tillgänglighet innebär att distribution, kopiering och användning av texterna inte bestäms av vare sig författare eller förläggare.
VR:s beslut att följa Berlindeklarationen är utan tvekan en viktig seger för informationsfriheten och indirekt för idén om ett öppet internet. Men VR vågar tyvärr inte ta steget fullt ut. VR:s beslut gäller enbart artiklar i tidskrifter och konferensrapporter, inte monografier eller antologier – det vill säga böcker.
Självfallet borde även bidragsfinansierade texter i bokform vara öppet tillgängliga. Här anas dock kommersiella hänsyn; att bokförlagslobbyn haft inverkan på VR:s beslut.
Vetenskapsrådet (VR) är Sveriges mest eminenta bidragsgivare till svensk forskning (ca 3,5 miljarder kronor fördelades 2008) och därmed tongivande i forskarsamhället. Nu har rådet beslutat att alla texter som publiceras av forskare som får bidrag från VR, ska publiceras enlig principen om Open Access.
Det innebär att texterna ska finnas fritt tillgängliga för alla, så att vetenskap ska kunna spridas i så stor omfattning som möjligt. Beslutet följer Berlindeklarationen om Open Access, där målet är att internet ska vara basen för all vetenskaplig publicering. Men inte enbart forskningsresultat i form av artiklar eller rapporter, utan även rådata, metadata, övrigt källmaterial, digitalt material och så vidare.
Utgör detta en inskränkning i forskarnas upphovsrätt? Berlindeklarationen är tydlig med att den ideella upphovsrätten ska vara intakt, men själva idén med öppen tillgänglighet innebär att distribution, kopiering och användning av texterna inte bestäms av vare sig författare eller förläggare.
VR:s beslut att följa Berlindeklarationen är utan tvekan en viktig seger för informationsfriheten och indirekt för idén om ett öppet internet. Men VR vågar tyvärr inte ta steget fullt ut. VR:s beslut gäller enbart artiklar i tidskrifter och konferensrapporter, inte monografier eller antologier – det vill säga böcker.
Självfallet borde även bidragsfinansierade texter i bokform vara öppet tillgängliga. Här anas dock kommersiella hänsyn; att bokförlagslobbyn haft inverkan på VR:s beslut.
torsdag, november 26, 2009
Trolltyg i internetskogen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091126
Sannolikt har många av oss stött på troll i olika former på nätet, även om inte termen är bekant. Det är människor som på ett alldeles särskilt sätt kommenterar på diskussionsplatser på nätet; bloggar, nätforum, chattkanaler. Dessa diskutanter och kommentatorer är inte intresserade av någon framåtsyftande dialog, utan enbart av att reta upp och provocera övriga deltagare i forumet. Ett typiskt troll är väldigt frekvent på olika forum och skriver frekventa inlägg.
Första gången jag stötte på ett troll var på Usenets olika diskussionsgrupper i början av 90-talet. I dag kan vi urskilja ett och annat troll även på stora sajter som exempelvis Newsmill.
Svenskans troll är en utmärkt term för fenomenet, men dess etymologi utgår inte från övernaturliga varelser i skogen, utan den engelska termen trolling; dragrodd. Kommentatorer som trollar drar blanka drag, det vill säga irriterande och intetsägande inlägg i en seriös diskussion, och vill att andra nappar på draget så att diskussionen kan förstöras.
Tills alldeles nyligen var denna trolltyp allena. Nu har ett nytt slags troll uppstått: lulztrollet. Och för att skilja dessa trolltyper åt har det ursprungliga trollet på bloggen Copyriot fått den plausibla benämningen sorgetroll. Sorgetrollet är ledset eller argt eller har paranoida drag.
Lulztrollen är motsatsen; tusan så glada och obekymrade. Samtidigt är de luttrade, härdade och nihilistiska internetanvändare som inte orkar engagera sig i ännu en ekonomisk eller politisk eller miljökatastrof utan trollar utan orsak. Men med glädje. Man blir inte arg eller less på lulztroll. Snarare häpen och fascinerad.
Fel, förresten. Ett lulztroll trollar inte utan orsak, utan av en enda giltig orsak. För lulzet. "I did it for the lulz" är en vedertagen term för det nihilistiska skälet till att göra precis vad som helst. På svenska blir verbet att lulza. Ett annat sätt att förstå denna term är genom kontrastering: motsatsen är seriöst handlande. Det ska dock inte tolkas som att ett lulztroll är oseriöst.
Etymologin för termen lulz går tillbaka till en av chattspråkets vanligaste förkortningar, lol, som betyder laughing out loud. Denna förkortning blev korrumperad och sedermera uppstod termen lulz.
Det finns motsvarigheter till sorgetroll i den fysiska världen. En rättshaverist torde vara det närmaste man kommer ett sorgetroll. Eller en debattör i media, men som inte för debatten framåt utan med avsaknad av kunskapsintresse enbart retar och provocerar.
Finns det motsvarigheter till lulztroll utanför nätet? Det enda förslag jag har är den patafysiska rörelsen; de imaginära lösningarnas vetenskap, den vetenskap som överskrider både varat och icke-varat. Grundläggande för patafysiken är att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
Till sist: Skriver jag denna artikel för lulzet? Eller av annan orsak?
Sannolikt har många av oss stött på troll i olika former på nätet, även om inte termen är bekant. Det är människor som på ett alldeles särskilt sätt kommenterar på diskussionsplatser på nätet; bloggar, nätforum, chattkanaler. Dessa diskutanter och kommentatorer är inte intresserade av någon framåtsyftande dialog, utan enbart av att reta upp och provocera övriga deltagare i forumet. Ett typiskt troll är väldigt frekvent på olika forum och skriver frekventa inlägg.
Första gången jag stötte på ett troll var på Usenets olika diskussionsgrupper i början av 90-talet. I dag kan vi urskilja ett och annat troll även på stora sajter som exempelvis Newsmill.
Svenskans troll är en utmärkt term för fenomenet, men dess etymologi utgår inte från övernaturliga varelser i skogen, utan den engelska termen trolling; dragrodd. Kommentatorer som trollar drar blanka drag, det vill säga irriterande och intetsägande inlägg i en seriös diskussion, och vill att andra nappar på draget så att diskussionen kan förstöras.
Tills alldeles nyligen var denna trolltyp allena. Nu har ett nytt slags troll uppstått: lulztrollet. Och för att skilja dessa trolltyper åt har det ursprungliga trollet på bloggen Copyriot fått den plausibla benämningen sorgetroll. Sorgetrollet är ledset eller argt eller har paranoida drag.
Lulztrollen är motsatsen; tusan så glada och obekymrade. Samtidigt är de luttrade, härdade och nihilistiska internetanvändare som inte orkar engagera sig i ännu en ekonomisk eller politisk eller miljökatastrof utan trollar utan orsak. Men med glädje. Man blir inte arg eller less på lulztroll. Snarare häpen och fascinerad.
Fel, förresten. Ett lulztroll trollar inte utan orsak, utan av en enda giltig orsak. För lulzet. "I did it for the lulz" är en vedertagen term för det nihilistiska skälet till att göra precis vad som helst. På svenska blir verbet att lulza. Ett annat sätt att förstå denna term är genom kontrastering: motsatsen är seriöst handlande. Det ska dock inte tolkas som att ett lulztroll är oseriöst.
Etymologin för termen lulz går tillbaka till en av chattspråkets vanligaste förkortningar, lol, som betyder laughing out loud. Denna förkortning blev korrumperad och sedermera uppstod termen lulz.
Det finns motsvarigheter till sorgetroll i den fysiska världen. En rättshaverist torde vara det närmaste man kommer ett sorgetroll. Eller en debattör i media, men som inte för debatten framåt utan med avsaknad av kunskapsintresse enbart retar och provocerar.
Finns det motsvarigheter till lulztroll utanför nätet? Det enda förslag jag har är den patafysiska rörelsen; de imaginära lösningarnas vetenskap, den vetenskap som överskrider både varat och icke-varat. Grundläggande för patafysiken är att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
Till sist: Skriver jag denna artikel för lulzet? Eller av annan orsak?
fredag, november 20, 2009
Hjälte - eller nyttig idiot?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091120
Som en smärre löpeld över internet går nu Radiotjänsts nya reklamsatsning. På en webbsida laddar du upp ett foto på dig själv. Därefter synkroniseras detta foto på olika ställen i reklamfilmen Hjälten, där Stina Ekblad som spelar reklamfilmens huvudperson framställer dig som en global hjälte för yttrandefrihet och informationsfrihet, bara därför att du betalar tv-avgift.
Nyskapande? Sådär. Populärt? Det tycks så. Men vad betyder detta fenomen?
Jag ser en renässans för begreppet "nyttig idiot", där vanliga människor utan ersättning och kanske utan att ens förstå de skapar reklambudskap för företag och organisationer. Kanske utvecklas tekniken allt mer infernaliskt, så att du lockas delta i marknadsföringen av suspekta produkter som du alls inte vill förknippas med.
Jag ser även att ett fenomen som detta ytterligare bidrar till en allt diffusare sammanblandning av medborgare, konsumenter och producenter.
Och jag ser reklamfilmen som ett hån mot Dawit Isaak.
Som en smärre löpeld över internet går nu Radiotjänsts nya reklamsatsning. På en webbsida laddar du upp ett foto på dig själv. Därefter synkroniseras detta foto på olika ställen i reklamfilmen Hjälten, där Stina Ekblad som spelar reklamfilmens huvudperson framställer dig som en global hjälte för yttrandefrihet och informationsfrihet, bara därför att du betalar tv-avgift.
Nyskapande? Sådär. Populärt? Det tycks så. Men vad betyder detta fenomen?
Jag ser en renässans för begreppet "nyttig idiot", där vanliga människor utan ersättning och kanske utan att ens förstå de skapar reklambudskap för företag och organisationer. Kanske utvecklas tekniken allt mer infernaliskt, så att du lockas delta i marknadsföringen av suspekta produkter som du alls inte vill förknippas med.
Jag ser även att ett fenomen som detta ytterligare bidrar till en allt diffusare sammanblandning av medborgare, konsumenter och producenter.
Och jag ser reklamfilmen som ett hån mot Dawit Isaak.
onsdag, november 18, 2009
tisdag, november 10, 2009
Östergrens romankniv
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091110
Det är först när jag läser Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, en tunn bok trots sina 600 sidor, som jag inser hur skarp Klas Östergrens distinktion mellan romanen och deckaren är. Östergrens Den sista cigarretten handlar inte enbart om ett lugubert 80-tal, utan innehåller även ett metaspår kring författarskap.
En roman, menar Östergren, är en gåta; en självmotsägelse, en livsnära berättelse. "Romanens livsluft är kris", skriver han. En deckare, däremot, skildrar en gåta; uppehåller sig kring gåtan, löser den åt läsaren, men befinner sig långt från livet.
Romanen skapar liv. Deckarens väsen är död. Det hindrar inte, skriver Östergren, att "en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv". Eller att "massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det".
Distinktionen skulle gjort 1200-talsfilosofen William Ockham stolt. Den är ett lysande exempel på Ockhams rakkniv: ett begrepp inom vetenskapen som upphöjer de enklaste förklaringarna till de bästa. Ju färre antaganden som måste göras för att förklara en observation, desto bättre är förklaringen.
Distinktionen är dock ingen värdering, enligt Östergren, utan enbart ett konstaterande av olika syften med författande. Att det ena syftet framstår som mer attraktivt för publiken säger mer om publiken än om litteraturen.
Den förlorade symbolen förblir stendöd. Och som läsare känner jag mig närmast regredierad; att bara passivt följa med när Brown serverar lösning efter lösning utan att känna mig delaktig. Hans förtroende för läsarens kapaciteter lämnar en del att önska.
Ordningen återställs när jag övergår till Hertha Müllers bok Hjärtdjur. Hon tror på mig. Det är en gåta; en kris. Den är livsskapande; uppfordrande. Jag tvingas lätta på sidvändandets gaspedal och – läsa.
Det är först när jag läser Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, en tunn bok trots sina 600 sidor, som jag inser hur skarp Klas Östergrens distinktion mellan romanen och deckaren är. Östergrens Den sista cigarretten handlar inte enbart om ett lugubert 80-tal, utan innehåller även ett metaspår kring författarskap.
En roman, menar Östergren, är en gåta; en självmotsägelse, en livsnära berättelse. "Romanens livsluft är kris", skriver han. En deckare, däremot, skildrar en gåta; uppehåller sig kring gåtan, löser den åt läsaren, men befinner sig långt från livet.
Romanen skapar liv. Deckarens väsen är död. Det hindrar inte, skriver Östergren, att "en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv". Eller att "massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det".
Distinktionen skulle gjort 1200-talsfilosofen William Ockham stolt. Den är ett lysande exempel på Ockhams rakkniv: ett begrepp inom vetenskapen som upphöjer de enklaste förklaringarna till de bästa. Ju färre antaganden som måste göras för att förklara en observation, desto bättre är förklaringen.
Distinktionen är dock ingen värdering, enligt Östergren, utan enbart ett konstaterande av olika syften med författande. Att det ena syftet framstår som mer attraktivt för publiken säger mer om publiken än om litteraturen.
Den förlorade symbolen förblir stendöd. Och som läsare känner jag mig närmast regredierad; att bara passivt följa med när Brown serverar lösning efter lösning utan att känna mig delaktig. Hans förtroende för läsarens kapaciteter lämnar en del att önska.
Ordningen återställs när jag övergår till Hertha Müllers bok Hjärtdjur. Hon tror på mig. Det är en gåta; en kris. Den är livsskapande; uppfordrande. Jag tvingas lätta på sidvändandets gaspedal och – läsa.
onsdag, november 04, 2009
Fritt flytande 30-årsjubilar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091104
Vad handlade postmodernismen om? Ett ifrågasättande och en upplösning av ett traditionellt förhållningssätt till verkligheten, där själva idén om en objektiv, begreppsligt avbildbar verklighet var i kris och måste ersättas. Där vetandet inte längre bekräftar en statisk verklighet, utan bidrar till att forma en flytande tillvaro. Om du frågar mig.
En annan uttolkare av det postmoderna kan dock mena att det i allt väsentligt är en estetisk stil; ett konstbegrepp som inrymmer allt och som därmed saknar egenskaper; som ser konst som information i stället för materia.
Den tredje uttolkaren kan hävda att det postmoderna är en tidsepok i kapitalismens historia; kapitalismens tredje stadium med dess imperialistiska och globaliserande anspråk.
Hur som helst fyller idén om det postmoderna tillståndet 30 i år. Ett märkligt påstående, särskilt för den som definierar postmodernism som "det förflutnas futurum": Jean-François Lyotard. 1979 publicerade han det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Denna essä, som i allt väsentlig handlar om ett tillstånd som rymmer ett antal problem, är ändå portalen till förståelsen av det postmoderna. Därav 30-årsjubileet. Därav en nyutkommen antologi med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? av Sven-Olof Wallenstein (red) (Axl Books) som är en sammanställning av ett filosofiskt seminarium vid Södertörns högskola våren 2009.
I allt väsentligt vill författarna i boken ställa den temporala frågan: bör vi tala om postmodernism i imperfekt eller i presens? Med andra ord, är de problem som postmodernismen identifierade och diskuterade lösta? Ska vi gå vidare? På intet vis, enligt min tolkning av boken.
Idén om postmodernism är inte heller bara trettio år, utan går att spåra till Nietzsche dialektik om sanning och lögn, till Kants kritik av förnuftet och kanske till och med tillbaka till Protagoras och hans tes att människan är alltings mått.
Den allra mest felaktiva föreställningen om postmodernismen är att den skulle vara upplysningsfientlig; att prefixet "post" implicerar ett brott med upplysningstraditionen, det moderna projektet och dess idéer om utveckling, rationalitet och frihet. Ty postmodernismens frihetsbegrepp uppfattar jag som detsamma som upplysningens, i Kants termer: "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet".
För upplysningen utgörs omyndigheten av religionen och naturen. För postmodernismen utgörs omyndigheten av ett totaliserande system av hur kunskap genereras, enligt Lyotard. (Undertiteln på hans essä från 1979 är A Report on Knowledge.)
Även om vi inte ska blåsa upp 30-åringen allt för mycket, bör vi för den skull inte avvisa dess grundläggande idéer: förnuftskritiken, kritiken av den blinda utvecklingsoptimismen, kritiken av den instrumentella teknorationalismen – och framför allt tankesystems totaliserande tendenser.
För att bara nämna ett emblematiskt exempel: Det samhälle som enkelt avfärdar intelligenta utsagor med hänvisning till avsaknad av "evidens" motiverar postmodernismens raison d'être.
Vad handlade postmodernismen om? Ett ifrågasättande och en upplösning av ett traditionellt förhållningssätt till verkligheten, där själva idén om en objektiv, begreppsligt avbildbar verklighet var i kris och måste ersättas. Där vetandet inte längre bekräftar en statisk verklighet, utan bidrar till att forma en flytande tillvaro. Om du frågar mig.
En annan uttolkare av det postmoderna kan dock mena att det i allt väsentligt är en estetisk stil; ett konstbegrepp som inrymmer allt och som därmed saknar egenskaper; som ser konst som information i stället för materia.
Den tredje uttolkaren kan hävda att det postmoderna är en tidsepok i kapitalismens historia; kapitalismens tredje stadium med dess imperialistiska och globaliserande anspråk.
Hur som helst fyller idén om det postmoderna tillståndet 30 i år. Ett märkligt påstående, särskilt för den som definierar postmodernism som "det förflutnas futurum": Jean-François Lyotard. 1979 publicerade han det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Denna essä, som i allt väsentlig handlar om ett tillstånd som rymmer ett antal problem, är ändå portalen till förståelsen av det postmoderna. Därav 30-årsjubileet. Därav en nyutkommen antologi med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? av Sven-Olof Wallenstein (red) (Axl Books) som är en sammanställning av ett filosofiskt seminarium vid Södertörns högskola våren 2009.
I allt väsentligt vill författarna i boken ställa den temporala frågan: bör vi tala om postmodernism i imperfekt eller i presens? Med andra ord, är de problem som postmodernismen identifierade och diskuterade lösta? Ska vi gå vidare? På intet vis, enligt min tolkning av boken.
Idén om postmodernism är inte heller bara trettio år, utan går att spåra till Nietzsche dialektik om sanning och lögn, till Kants kritik av förnuftet och kanske till och med tillbaka till Protagoras och hans tes att människan är alltings mått.
Den allra mest felaktiva föreställningen om postmodernismen är att den skulle vara upplysningsfientlig; att prefixet "post" implicerar ett brott med upplysningstraditionen, det moderna projektet och dess idéer om utveckling, rationalitet och frihet. Ty postmodernismens frihetsbegrepp uppfattar jag som detsamma som upplysningens, i Kants termer: "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet".
För upplysningen utgörs omyndigheten av religionen och naturen. För postmodernismen utgörs omyndigheten av ett totaliserande system av hur kunskap genereras, enligt Lyotard. (Undertiteln på hans essä från 1979 är A Report on Knowledge.)
Även om vi inte ska blåsa upp 30-åringen allt för mycket, bör vi för den skull inte avvisa dess grundläggande idéer: förnuftskritiken, kritiken av den blinda utvecklingsoptimismen, kritiken av den instrumentella teknorationalismen – och framför allt tankesystems totaliserande tendenser.
För att bara nämna ett emblematiskt exempel: Det samhälle som enkelt avfärdar intelligenta utsagor med hänvisning till avsaknad av "evidens" motiverar postmodernismens raison d'être.
onsdag, oktober 21, 2009
Vetenskap på villovägar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091021
Jerker Virdborg
Kall feber
Bonniers
Ett sätt att diskutera Jerker Virdborgs nya och utsökta roman Kall feber är genom dess litterära intertextualitet; med uppenbara referenser till Karin Boyes Kallocain, till Orwells 1984, till Huxleys Du sköna nya värld, liksom till dystopisk sci-fi-litteratur.
Jag väljer dock ett annat spår; den synnerligen framträdande vetenskapskritiken som bär berättelsen. Virdborg förnyar skickligt sin litterära form: dystopin, den klaustrofobiska miljön, det uppenbara men skickligt fördolda hotet som huvudpersonerna ständigt lever under, och i.
Karin Ryd är en blodforskare (sannolikt biokemist) som får en tjänst på ett jättelikt forskningslaboratorium långt utanför civilisationen. Hon börjar genast med stor avundsjuka intrigera och sabotera för kollegor som hon tycker har bättre resurser än henne för sin forskning.
Hon spionerar, saboterar blodbanker, skickar anonyma upplysningar till institutets ledning, på närmast ett tvångsmässigt normalt sätt – så normaliserat att läsaren måste uppfatta det som ett normaltillstånd i ett forskarsamhälle som befinner sig bara några steg framför dagens forskarsamhälle.
Virdborgs vetenskapssamhälle är en extrapolering av dagens forskningspolitik; en gradskillnad, men ingen artskillnad. Vad händer i förlängningen av de senaste decenniernas sammanblandning av kunskapsintresse och kommersiellt intresse? Vad händer när endast sådan forskning finansieras som leder till patent, näringslivsutveckling och vinstmaximering på olika marknader?
Forskning som riskerar döda marknadsområden ges icke anslag. Medicinsk forskning som syftar till att bota sjukdomar finansieras inte, eftersom det är i sjukdomsbehandling det kommersiella intresset finns. Om sjukdomar botas, blir ju deras dyra behandlingar obsoleta, och det kommersiella – överordnade – intresset hotas.
Forskare som tänker fritt marginaliseras, till förmån för forskare som tänker rätt – där rätt stavas monetär vinst, inte kunskap eller idéer.
Det är sensmoralen i Virdborgs vetenskapskritik. En sensmoral som borde vara kännbar för varje person som ser Virdborgs forskarsamhälle som enbart en förlängning av dagens.
Läsaren påminns, apropå blodforskning och blodbanker, om den långvariga konflikten kring biobanken vid Västerbottens landsting/Umeå universitet. Läsaren kan även nicka igenkännande till intrigerna, trots att Virdborgs huvudpersoners intrigerande är tillspetsade.
Och som varande den klassiska Virdborgöverbyggnaden, vilar ett obestämt hot ständigt över livet på institutionen. Tills Karin Ryds hypermaniska gestalt kommer en del av hotet på spåret – manifesterat i den kalla febern. Då blir hotet något mer konkret.
Få svenska författare berättar så skickligt, så spännande, så ytterst välavvägt, med till synes små medel, som Jerker Virdborg. Jag tyckte att han var excellent i hans genombrottsroman Svart krabba från 2002 och har undrat när han skulle nå samma nivå igen.
Kall feber är svaret.
Jerker Virdborg
Kall feber
Bonniers
Ett sätt att diskutera Jerker Virdborgs nya och utsökta roman Kall feber är genom dess litterära intertextualitet; med uppenbara referenser till Karin Boyes Kallocain, till Orwells 1984, till Huxleys Du sköna nya värld, liksom till dystopisk sci-fi-litteratur.
Jag väljer dock ett annat spår; den synnerligen framträdande vetenskapskritiken som bär berättelsen. Virdborg förnyar skickligt sin litterära form: dystopin, den klaustrofobiska miljön, det uppenbara men skickligt fördolda hotet som huvudpersonerna ständigt lever under, och i.
Karin Ryd är en blodforskare (sannolikt biokemist) som får en tjänst på ett jättelikt forskningslaboratorium långt utanför civilisationen. Hon börjar genast med stor avundsjuka intrigera och sabotera för kollegor som hon tycker har bättre resurser än henne för sin forskning.
Hon spionerar, saboterar blodbanker, skickar anonyma upplysningar till institutets ledning, på närmast ett tvångsmässigt normalt sätt – så normaliserat att läsaren måste uppfatta det som ett normaltillstånd i ett forskarsamhälle som befinner sig bara några steg framför dagens forskarsamhälle.
Virdborgs vetenskapssamhälle är en extrapolering av dagens forskningspolitik; en gradskillnad, men ingen artskillnad. Vad händer i förlängningen av de senaste decenniernas sammanblandning av kunskapsintresse och kommersiellt intresse? Vad händer när endast sådan forskning finansieras som leder till patent, näringslivsutveckling och vinstmaximering på olika marknader?
Forskning som riskerar döda marknadsområden ges icke anslag. Medicinsk forskning som syftar till att bota sjukdomar finansieras inte, eftersom det är i sjukdomsbehandling det kommersiella intresset finns. Om sjukdomar botas, blir ju deras dyra behandlingar obsoleta, och det kommersiella – överordnade – intresset hotas.
Forskare som tänker fritt marginaliseras, till förmån för forskare som tänker rätt – där rätt stavas monetär vinst, inte kunskap eller idéer.
Det är sensmoralen i Virdborgs vetenskapskritik. En sensmoral som borde vara kännbar för varje person som ser Virdborgs forskarsamhälle som enbart en förlängning av dagens.
Läsaren påminns, apropå blodforskning och blodbanker, om den långvariga konflikten kring biobanken vid Västerbottens landsting/Umeå universitet. Läsaren kan även nicka igenkännande till intrigerna, trots att Virdborgs huvudpersoners intrigerande är tillspetsade.
Och som varande den klassiska Virdborgöverbyggnaden, vilar ett obestämt hot ständigt över livet på institutionen. Tills Karin Ryds hypermaniska gestalt kommer en del av hotet på spåret – manifesterat i den kalla febern. Då blir hotet något mer konkret.
Få svenska författare berättar så skickligt, så spännande, så ytterst välavvägt, med till synes små medel, som Jerker Virdborg. Jag tyckte att han var excellent i hans genombrottsroman Svart krabba från 2002 och har undrat när han skulle nå samma nivå igen.
Kall feber är svaret.
fredag, oktober 16, 2009
Närvaro i en postdigital tid
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091016
Rasmus Fleischer
Det postdigitala manifestet
Ink Bokförlag
Det finns en stark tankefigur om internet (och dess konnotationer informationsrymden, cyberspace, virtuella miljöer och världar). Tankefiguren drar en skarp gräns mellan det digitala och det icke-digitala. Tankefiguren utgår från en rörelse från den aktuella, fysiska världen till den virtuella världen. Ett "här" och ett "där" konstrueras.
Jag tog själv utgångspunkt i denna tankefigur i en avhandling i mitten av 90-talet, där jag definierade virtualisering som en förflyttning av objekt och aktiviteter från den fysiska världen till den virtuella. Denna process var min utgångspunkt för att förstå kvaliteter i virtuella miljöer.
Det är i allt väsentligt denna tankefigur som boken Det postdigitala manifestet av Rasmus Fleischer vill göra upp med; en tankefigur som fungerade mellan 1995 och 2005, men som i dag är ersättlig.
Rasmus Fleischer är medgrundare till Piratbyrån, välkänd debattör i fildelningsfrågor, driver bloggen Copyriot och doktorand i (samtids)historia vid Södertörns högskola. Dessutom utbildad barockmusiker.
Tillsammans med en handfull personer utgör han den intellektuella överbyggnaden inom piratrörelsen. Emellertid har jag aldrig uppfattat Fleischer som en fildelningsförespråkare, utan som en kopimist – en som företräder uppfattningen om att grunden för moralen, ansvaret och rentav mänskligblivandet har sitt ursprung i imitation, efterlikning och kopiering.
Naturligtvis är Det postdigitala manifestet inte copyrightskyddad utan kopimiskyddad, det vill säga läsarens rätt att kopiera är skyddad.
Det är ett manifest för kultur i en tid när vi så smått börjar skönja det digitalas krav på rumslighet, där vi börjar förstå att det inte är på nätet eller i någon virtuell miljö vi uppskattar kulturella upplevelser – utan i ett fysiskt, gemensamt rum. Fleischer tar musik som det (nästan) genomgående exemplet.
Med en postdigital förståelse av nätet måste vi lära oss att hantera det totala överflödet; den punkt då vi när och var som helst kan lyssna på varje inspelat musikstycke. Men vi kan inte ta del av allt. Hur ska ett postdigitalt urval göras, när dagens urvalssystem där musik är en begränsad resurs satts ur spel?
Problemet är av socialpsykologiskt intresse. Varför, frågar Fleischer, skulle musiksmak återfinnas hos den enskilde individen? Snarare är musiksmak ett estetiskt system som skapas genom förbindelser, genom andra individer, genom platsers betingelser, genom levda situationer, genom årstider, dygnstider.
Ett annat sätt att positionera manifestet sker via den rådande fildelningsdebatten. Det postdigitala återfinns varken i den konservativa positionen som vill bevara upphovsrätten och saluföra digitala produkter, eller i den position som hyllar digitaliseringen och talar om gratis produkter med nya affärsmodeller.
Det postdigitala ska inte förstås som ett brott i ett kulturhistoriskt kontinuum. Den postdigitala insikten är ett resultat av en mognadsprocess av de senaste 15 årens erfarenheter av digitalisering och av internet.
I en postdigital tid måste internet ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser. Problemet med överflödet av digital kultur pekar ut samma lösning som problemet med fossila bränslen: en betoning av platsens och närvarons betydelse och ett avvisande av naiva drömmar om en värld utan avstånd.
Läsaren kan med fördel byta ut musik mot egna exempel. Jag tar den utbredda nätundervisningen i högre utbildning som exempel. Från ett postdigitalt perspektiv handlar det inte om att flytta undervisning till internet – utan om att kräva närvaro; att skapa kollektiv kunskapsutveckling i rummet med internet som resurs.
När all världens universitetskurser finns en knapptryckning bort, kommer vi att behöva mötas i seminarierummet.
Det är en fin bok Rasmus Fleischer har skrivit; ett originellt manifest; ett koncentrerat idékomplex. Jag försöker gärna nå en postdigital insikt. Ju mer jag inser att jag har omfattats av den gamla tankefiguren om en cyberrymd dit ting och aktiviteter flyttas, desto mer inser jag behovet av att avveckla denna tankefigur.
Ju mer vi ser upphovsrättsdebatten köra fast i stelnande blålera, desto mer bör vi anamma en postdigital position.
Ju friare internet vi vill ha, desto postdigitalare måste vi bli.
Rasmus Fleischer
Det postdigitala manifestet
Ink Bokförlag
Det finns en stark tankefigur om internet (och dess konnotationer informationsrymden, cyberspace, virtuella miljöer och världar). Tankefiguren drar en skarp gräns mellan det digitala och det icke-digitala. Tankefiguren utgår från en rörelse från den aktuella, fysiska världen till den virtuella världen. Ett "här" och ett "där" konstrueras.
Jag tog själv utgångspunkt i denna tankefigur i en avhandling i mitten av 90-talet, där jag definierade virtualisering som en förflyttning av objekt och aktiviteter från den fysiska världen till den virtuella. Denna process var min utgångspunkt för att förstå kvaliteter i virtuella miljöer.
Det är i allt väsentligt denna tankefigur som boken Det postdigitala manifestet av Rasmus Fleischer vill göra upp med; en tankefigur som fungerade mellan 1995 och 2005, men som i dag är ersättlig.
Rasmus Fleischer är medgrundare till Piratbyrån, välkänd debattör i fildelningsfrågor, driver bloggen Copyriot och doktorand i (samtids)historia vid Södertörns högskola. Dessutom utbildad barockmusiker.
Tillsammans med en handfull personer utgör han den intellektuella överbyggnaden inom piratrörelsen. Emellertid har jag aldrig uppfattat Fleischer som en fildelningsförespråkare, utan som en kopimist – en som företräder uppfattningen om att grunden för moralen, ansvaret och rentav mänskligblivandet har sitt ursprung i imitation, efterlikning och kopiering.
Naturligtvis är Det postdigitala manifestet inte copyrightskyddad utan kopimiskyddad, det vill säga läsarens rätt att kopiera är skyddad.
Det är ett manifest för kultur i en tid när vi så smått börjar skönja det digitalas krav på rumslighet, där vi börjar förstå att det inte är på nätet eller i någon virtuell miljö vi uppskattar kulturella upplevelser – utan i ett fysiskt, gemensamt rum. Fleischer tar musik som det (nästan) genomgående exemplet.
Med en postdigital förståelse av nätet måste vi lära oss att hantera det totala överflödet; den punkt då vi när och var som helst kan lyssna på varje inspelat musikstycke. Men vi kan inte ta del av allt. Hur ska ett postdigitalt urval göras, när dagens urvalssystem där musik är en begränsad resurs satts ur spel?
Problemet är av socialpsykologiskt intresse. Varför, frågar Fleischer, skulle musiksmak återfinnas hos den enskilde individen? Snarare är musiksmak ett estetiskt system som skapas genom förbindelser, genom andra individer, genom platsers betingelser, genom levda situationer, genom årstider, dygnstider.
Ett annat sätt att positionera manifestet sker via den rådande fildelningsdebatten. Det postdigitala återfinns varken i den konservativa positionen som vill bevara upphovsrätten och saluföra digitala produkter, eller i den position som hyllar digitaliseringen och talar om gratis produkter med nya affärsmodeller.
Det postdigitala ska inte förstås som ett brott i ett kulturhistoriskt kontinuum. Den postdigitala insikten är ett resultat av en mognadsprocess av de senaste 15 årens erfarenheter av digitalisering och av internet.
I en postdigital tid måste internet ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser. Problemet med överflödet av digital kultur pekar ut samma lösning som problemet med fossila bränslen: en betoning av platsens och närvarons betydelse och ett avvisande av naiva drömmar om en värld utan avstånd.
Läsaren kan med fördel byta ut musik mot egna exempel. Jag tar den utbredda nätundervisningen i högre utbildning som exempel. Från ett postdigitalt perspektiv handlar det inte om att flytta undervisning till internet – utan om att kräva närvaro; att skapa kollektiv kunskapsutveckling i rummet med internet som resurs.
När all världens universitetskurser finns en knapptryckning bort, kommer vi att behöva mötas i seminarierummet.
Det är en fin bok Rasmus Fleischer har skrivit; ett originellt manifest; ett koncentrerat idékomplex. Jag försöker gärna nå en postdigital insikt. Ju mer jag inser att jag har omfattats av den gamla tankefiguren om en cyberrymd dit ting och aktiviteter flyttas, desto mer inser jag behovet av att avveckla denna tankefigur.
Ju mer vi ser upphovsrättsdebatten köra fast i stelnande blålera, desto mer bör vi anamma en postdigital position.
Ju friare internet vi vill ha, desto postdigitalare måste vi bli.
måndag, oktober 05, 2009
Nya mediers kontraktsbrott
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091005
Att hävda att medielandskapet är stadd i förändring är att meddela en gammal klyscha. Ändå är det icke desto mindre sant. Och förändringen utgör ett dilemma.
Å ena sidan borde den mediala utvecklingen i form av gräsrotsjournalistik i bloggosfären välkomnas från en demokratisk utgångspunkt. Å andra sidan utgör delar av denna medieutveckling en provokation mot traditionella mellanmänskliga beteenden i offentligheten.
Helikopterrånet är ett uppenbart exempel. En spektakulär händelse, en självklar medial nyhet att gräva i för såväl professionella journalister som gräsrötter. Men det är när de anhållna ska beskrivas som dilemmat uppstår. Gammelmedia beskriver enligt god pressetisk sed de anhållna som "Piloten", "38-åringen", "21-åringen" och så vidare.
De nya medierna, de så kallat sociala medierna, ibland till och med benämnda radikala medierna – eller varför inte folkmedierna? – publicerar inte bara namn, personhistorik, släktband, vänskapsband etc, utan även bilder på de misstänkta.
Flashback är vanligtvis snabbast och har flest och mest intrikata detaljer om helikopterrånarna. Vissa bloggar har specialiserat sig på namn- och bildpublicering av människor som av pressetiska skäl inte namnges i traditionell media, där också annan handel och vandel beskrivs. Och det senaste är att på Facebook har det skapats en särskild offentlig sida som frekvent uppdaterar information i text och bild kring de misstänkta.
Två frågor inför den mediala utvecklingen infinner sig. Hur meningsfullt är det för gammelmedia att hålla fast vid en uråldrig pressetik kring namnpublicering när nya medier gör namn- och bildpublicering till huvudsak? Hur lång tid dröjer det innan vi lagstiftar mot att nya (eller gamla) medier tillåts publicera namn och bild hur som helst?
Jag lutar definitivt åt det sistnämnda. Att proffsmedia skulle rucka på en lång tradition av pressetik vore att gräva sin egen grav. Denna pressetik kan liknas med ett socialt kontrakt mellan media och medborgarna. Sådana kontrakt rivs bara inte.
Tanken bakom Personuppgiftslagen (PUL) var att förhindra publicering av personuppgifter på nätet av sådan karaktär som beskrivits ovan. Men dess initiala utformning var så undermålig att varje namns nämnande blev ett lagbrott. Och när så PUL luckrades upp i början av 2000-talet, framstår den i stället som fullständigt tandlös och harmlös i publiceringsfrågor.
Det är ingen vild gissning att det för fullt filas på en ny lag för att reglera det framväxande medielandskapet på nätet. Hur många fördelar vi än kan räkna upp med ett fritt internet, utgör de nya asociala mediernas ständigt ökande brott mot sociala kontrakt incitament till reglering.
De asociala medierna, nota bene, inte de sociala.
Att hävda att medielandskapet är stadd i förändring är att meddela en gammal klyscha. Ändå är det icke desto mindre sant. Och förändringen utgör ett dilemma.
Å ena sidan borde den mediala utvecklingen i form av gräsrotsjournalistik i bloggosfären välkomnas från en demokratisk utgångspunkt. Å andra sidan utgör delar av denna medieutveckling en provokation mot traditionella mellanmänskliga beteenden i offentligheten.
Helikopterrånet är ett uppenbart exempel. En spektakulär händelse, en självklar medial nyhet att gräva i för såväl professionella journalister som gräsrötter. Men det är när de anhållna ska beskrivas som dilemmat uppstår. Gammelmedia beskriver enligt god pressetisk sed de anhållna som "Piloten", "38-åringen", "21-åringen" och så vidare.
De nya medierna, de så kallat sociala medierna, ibland till och med benämnda radikala medierna – eller varför inte folkmedierna? – publicerar inte bara namn, personhistorik, släktband, vänskapsband etc, utan även bilder på de misstänkta.
Flashback är vanligtvis snabbast och har flest och mest intrikata detaljer om helikopterrånarna. Vissa bloggar har specialiserat sig på namn- och bildpublicering av människor som av pressetiska skäl inte namnges i traditionell media, där också annan handel och vandel beskrivs. Och det senaste är att på Facebook har det skapats en särskild offentlig sida som frekvent uppdaterar information i text och bild kring de misstänkta.
Två frågor inför den mediala utvecklingen infinner sig. Hur meningsfullt är det för gammelmedia att hålla fast vid en uråldrig pressetik kring namnpublicering när nya medier gör namn- och bildpublicering till huvudsak? Hur lång tid dröjer det innan vi lagstiftar mot att nya (eller gamla) medier tillåts publicera namn och bild hur som helst?
Jag lutar definitivt åt det sistnämnda. Att proffsmedia skulle rucka på en lång tradition av pressetik vore att gräva sin egen grav. Denna pressetik kan liknas med ett socialt kontrakt mellan media och medborgarna. Sådana kontrakt rivs bara inte.
Tanken bakom Personuppgiftslagen (PUL) var att förhindra publicering av personuppgifter på nätet av sådan karaktär som beskrivits ovan. Men dess initiala utformning var så undermålig att varje namns nämnande blev ett lagbrott. Och när så PUL luckrades upp i början av 2000-talet, framstår den i stället som fullständigt tandlös och harmlös i publiceringsfrågor.
Det är ingen vild gissning att det för fullt filas på en ny lag för att reglera det framväxande medielandskapet på nätet. Hur många fördelar vi än kan räkna upp med ett fritt internet, utgör de nya asociala mediernas ständigt ökande brott mot sociala kontrakt incitament till reglering.
De asociala medierna, nota bene, inte de sociala.
torsdag, september 24, 2009
Bokens blivande flyktighet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090924
Årets digitala satsning inom bokbranschen ser ut att vara digitaliserad litteratur distribuerat på läsplattor. Inte böcker i form av pdf-dokument som kan läsas på datorskärmen, utan en form av ”läspapper”, en utvecklad teknik för att läsa digital text i olika ljusförhållanden.
Denna läsplatta kommer att lanseras och diskuteras på den årliga bokmässan i Göteborg.
För egen del är jag djupt förälskad i det analoga formatet; den fysiska boken, pärmarna, sidorna, postit-lapparna klistrade i sidornas överkant, bokhyllans tillväxt.
Visst kan det finnas intressanta fördelar; det ryms många böcker i samma ”bok”. Den främsta fördelen är dock att böcker blir lättare att dela med andra; låna ut och låna hem via nätet.
Nä, visst ja. Då blir det väl illegal fildelning. Det verkar som om vi har hamnat i en situation där det är lagligt att byta fysiska böcker mellan människor, medan mellanmänskliga byten av digitala böcker är olagligt.
Bokbranschen överväger därför en form av ”vattenmärkning” av de digitala böckerna. Exakt hur den skulle se ut är inte klarlagt, vad jag vet, men förhoppningen är att kunna lagra osynlig information om köparen (till exempel kundens namn) i den digitala boken. På så sätt skulle det uppenbaras vems bok det är som fildelas på Pirate Bay eller annan fildelningssajt.
Att en ny upphovsrättsstrid kommer att uppstå, vid sidan om ljudböcker, musik och film är uppenbart. Metoder att komma undan vattenmärkning kommer att utvecklas i ett nafs. För så länge vi uppskattar ett fritt internet kommer bokkopior att vara lika flyktiga som alla andra kopior på nätet.
Jag fortsätter dock att läsa analoga böcker.
Årets digitala satsning inom bokbranschen ser ut att vara digitaliserad litteratur distribuerat på läsplattor. Inte böcker i form av pdf-dokument som kan läsas på datorskärmen, utan en form av ”läspapper”, en utvecklad teknik för att läsa digital text i olika ljusförhållanden.
Denna läsplatta kommer att lanseras och diskuteras på den årliga bokmässan i Göteborg.
För egen del är jag djupt förälskad i det analoga formatet; den fysiska boken, pärmarna, sidorna, postit-lapparna klistrade i sidornas överkant, bokhyllans tillväxt.
Visst kan det finnas intressanta fördelar; det ryms många böcker i samma ”bok”. Den främsta fördelen är dock att böcker blir lättare att dela med andra; låna ut och låna hem via nätet.
Nä, visst ja. Då blir det väl illegal fildelning. Det verkar som om vi har hamnat i en situation där det är lagligt att byta fysiska böcker mellan människor, medan mellanmänskliga byten av digitala böcker är olagligt.
Bokbranschen överväger därför en form av ”vattenmärkning” av de digitala böckerna. Exakt hur den skulle se ut är inte klarlagt, vad jag vet, men förhoppningen är att kunna lagra osynlig information om köparen (till exempel kundens namn) i den digitala boken. På så sätt skulle det uppenbaras vems bok det är som fildelas på Pirate Bay eller annan fildelningssajt.
Att en ny upphovsrättsstrid kommer att uppstå, vid sidan om ljudböcker, musik och film är uppenbart. Metoder att komma undan vattenmärkning kommer att utvecklas i ett nafs. För så länge vi uppskattar ett fritt internet kommer bokkopior att vara lika flyktiga som alla andra kopior på nätet.
Jag fortsätter dock att läsa analoga böcker.
måndag, september 21, 2009
Mot ett samhälle av bilder
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090921
Den kanske största förändringen på internet de senaste åren är den exponentiella tillväxten av bilder – såväl statiska som rörliga. Youtube, naturligtvis, som nätets ymnighetshorn för film, och dess pornografiska paralleller. Bildsajter som exempelvis Flickr är lika ymniga. I Sverige finns bildsajter i form av snyggast.se och bilddagboken.se som stora bildsajter. Till detta kan läggas alla bildbloggar.
Företag och organisationer skapar egna Youtube-kanaler och i undervisning utökas användningen av inspelade föreläsningar och annat bildmaterial. Sammantaget ser vi en rörelse i samhället från text till bild. Vad betyder en sådan rörelse?
Jag vänder mig till den i akademins marginal originelle mediefilosofen Vilém Flusser och hans bok En filosofi för fotografin från 1983. Som tjeckisk jude tvangs Flusser fly från Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och avled i början av 90-talet.
För att förstå ett samhälle som historiskt gått från bilder och symboler till att kommunicera med text – och i dag tillbaka till bilder och symboler – behöver vi läsa Flusser.
Bildens generella syfte är att göra världen föreställbar för människan. Men bilden presenterar inte världen, utan re-presenterar den – bilden sätter sig i världens ställe och människan blir en funktion av de bilder människan producerat. Om människan inte dechiffrerar bilderna innan de projiceras på världen sker något Flusser kallar "idolatri" – världen blir identisk med människans bilder.
Motsatsen är "textolatri"; när texten uppfanns föddes kampen mellan text och bild, där textens syfte är att ställa sig mellan människorna och bilderna. Av texter skulle inte bilder föreställas, utan människorna blir till funktioner av sina texter. Vetenskapen är hans främsta exempel: "den som önskar föreställa sig innebörden av relativitetsteorins ekvationer har inte förstått vad dessa egentligen handlar om".
Bilder kan vara av två slag, menar Flusser: traditionella, av människor målade bilder och bilder framställda med teknisk apparatur. Rörelsen på internet handlar om tekniska bilder. Medan målet med traditionella bilder i form av konst är att förändra världen, är målet med tekniska bilder att förändra våra begrepp om världen.
Eller rättare sagt, målet med tekniska bilder är att reducera vårt behov av att tänka begreppsligt – och därmed vår förmåga att göra det. Eller, möjligen ännu rättare, reducera vår förmåga att tänka.
Där kan vi ringa in kritiken mot internets utveckling mot ett bildmedium. Tekniska bilder skapas enligt teknikens villkor, inte enligt människors. Människorna ställer sig i internets tjänst när de publicerar sig och sin tillvaro som bilder och filmer på nätet. De blir internets funktionärer, i stället för att använda internet som ett verktyg för att realisera sina avsikter.
Flussers generella karakteristik för vår okritiska utveckling mot ett bildbaserat samhäller är "apparaturens seger över människans avsikter".
Frågan är om vi kan återta makten.
Den kanske största förändringen på internet de senaste åren är den exponentiella tillväxten av bilder – såväl statiska som rörliga. Youtube, naturligtvis, som nätets ymnighetshorn för film, och dess pornografiska paralleller. Bildsajter som exempelvis Flickr är lika ymniga. I Sverige finns bildsajter i form av snyggast.se och bilddagboken.se som stora bildsajter. Till detta kan läggas alla bildbloggar.
Företag och organisationer skapar egna Youtube-kanaler och i undervisning utökas användningen av inspelade föreläsningar och annat bildmaterial. Sammantaget ser vi en rörelse i samhället från text till bild. Vad betyder en sådan rörelse?
Jag vänder mig till den i akademins marginal originelle mediefilosofen Vilém Flusser och hans bok En filosofi för fotografin från 1983. Som tjeckisk jude tvangs Flusser fly från Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och avled i början av 90-talet.
För att förstå ett samhälle som historiskt gått från bilder och symboler till att kommunicera med text – och i dag tillbaka till bilder och symboler – behöver vi läsa Flusser.
Bildens generella syfte är att göra världen föreställbar för människan. Men bilden presenterar inte världen, utan re-presenterar den – bilden sätter sig i världens ställe och människan blir en funktion av de bilder människan producerat. Om människan inte dechiffrerar bilderna innan de projiceras på världen sker något Flusser kallar "idolatri" – världen blir identisk med människans bilder.
Motsatsen är "textolatri"; när texten uppfanns föddes kampen mellan text och bild, där textens syfte är att ställa sig mellan människorna och bilderna. Av texter skulle inte bilder föreställas, utan människorna blir till funktioner av sina texter. Vetenskapen är hans främsta exempel: "den som önskar föreställa sig innebörden av relativitetsteorins ekvationer har inte förstått vad dessa egentligen handlar om".
Bilder kan vara av två slag, menar Flusser: traditionella, av människor målade bilder och bilder framställda med teknisk apparatur. Rörelsen på internet handlar om tekniska bilder. Medan målet med traditionella bilder i form av konst är att förändra världen, är målet med tekniska bilder att förändra våra begrepp om världen.
Eller rättare sagt, målet med tekniska bilder är att reducera vårt behov av att tänka begreppsligt – och därmed vår förmåga att göra det. Eller, möjligen ännu rättare, reducera vår förmåga att tänka.
Där kan vi ringa in kritiken mot internets utveckling mot ett bildmedium. Tekniska bilder skapas enligt teknikens villkor, inte enligt människors. Människorna ställer sig i internets tjänst när de publicerar sig och sin tillvaro som bilder och filmer på nätet. De blir internets funktionärer, i stället för att använda internet som ett verktyg för att realisera sina avsikter.
Flussers generella karakteristik för vår okritiska utveckling mot ett bildbaserat samhäller är "apparaturens seger över människans avsikter".
Frågan är om vi kan återta makten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)