Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100330
Rupert Murdoch har kapitulerat och låtit sig besegrats av framtiden, skriver Jeff Jarvis i The Guardian (26/3). Murdoch avser att om några månader introducera en så kallad paywall på nätupplagorna av The Times och Sunday Times.
En paywall är helt enkelt benämningen på företeelsen att tidningar på webben blockerar innehåll som inte användaren betalt för. För ett pund om dagen, eller två pund i veckan, får användare tillträde till webbinnehållet i dessa tidningar. Times och Sunday Times blir därmed första tidningar i England att ta betalt för innehåll på nätet.
Men vad kapitulerar Murdoch inför? Jarvis framhåller två saker. Att han och hans imperium dels är helt utan nya idéer för hur man genererar tillräckliga annonsintäkter på nätet, dels är helt utan idéer om hur koncernen kan bygga värdeskapande relationer med sina läsare.
Det ska naturligtvis bli intressant att följa, men jag är skeptisk på förhand. Det har alltid varit svårt att ta betalt för digitala produkter och det blir allt omöjligare, desto mer nätanvändare vänjer sig vid att sådant inte kostar.
Därmed kan vi sluta oss till en tredje sak Murdoch kapitulerar inför: oförmågan att omvandla digitala produkter till tjänster som är möjliga att ta betalt för.
Den sistnämnda kapitulationen kan bli förgörande.
tisdag, mars 30, 2010
torsdag, mars 25, 2010
Nätkonst som utmanar upphovsrätt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100325
Det finns konst på Internet och så finns det nätkonst (eller digital konst). Skillnaden ligger i materialet. Konstverk gjorda med fysiskt material såsom målningar på duk, skulpturer i diverse material eller fysiska installationer kan fotograferas, skannas och filmas för att visas på Internet.
Nätkonst, däremot, är sådan konst där datorprogram, pixlar och nätverk utgör materialet. Ett exempel är umeåkonstnären Linda Bergkvists digitala konstverk. Bergkvists konst kan sägas vara estetiskt inriktad, stilsäker och tekniskt avancerad. Annan nätkonst är politisk, konceptuell och har installationen som form.
Här tänker jag på den franske konstnären Christophe Bruno och hans senaste installation Logo.Hallucination. Han använder en programvara för mönsterigenkänning av bilder, som han använder för att söka igenom webbens oändliga bildhav för att finna likheter i olika bilders mönster.
Installationens politiska del handlar om upphovsrätt till företags varumärken. Om ett varumärkes mönster finns i andra bilder, så kan det handla om intrång i någons immaterialrätt.
Men vems? Vad är original och vad är kopia?
Bilden av Jan Vermeers målning av en musiklektion äger likartat mönster som logotypen för Atari Games. Bilden av tropiska fisken har en mönsterlikhet som den välkända logotypen för Woolmark. Detsamma gäller fotot av ett kloakgaller, vars mönster känns igen som Microsofts logotyp.
Fler exempel finns på webbplatsen "Logo.Hallucination", där man också får en liten inblick i hur datorprogrammet upptäcker likheter i mönster hos olika bilder.
Som en del av installationen skickar Bruno ett allvarligt, men i konstverkets kontext ironiskt, mejl till fotografiernas upphovsmän och påpekar ett "potentiellt intrång i immaterialrätten" genom att bildens mönster helt eller delvis liknar ett känt varumärke. Samt att sådan användning av upphovsrättsskyddat material kan få legala konsekvenser.
Nätkonstprojekt som detta utmanar många gånger vår föreställning om problemen med upphovsrätt och immaterialrätt i digitala miljöer mer än den bästa och mest förnuftiga argumentationen.
Vilket är originalet? Hur långt i en mönsterigenkänningsprocess måste man gå för att skydda sin bild? Hur nära ett varumärkes mönster kan man vara med sin egen bild utan att göra intrång i upphovsrätten (eller omvänt)? Vid vilken gräns blir dessa frågor absurda?
Eller med annan, mer juridisk terminologi, var går gränsen för en bilds unikhet, det vill säga dess verkshöjd?
Det finns konst på Internet och så finns det nätkonst (eller digital konst). Skillnaden ligger i materialet. Konstverk gjorda med fysiskt material såsom målningar på duk, skulpturer i diverse material eller fysiska installationer kan fotograferas, skannas och filmas för att visas på Internet.
Nätkonst, däremot, är sådan konst där datorprogram, pixlar och nätverk utgör materialet. Ett exempel är umeåkonstnären Linda Bergkvists digitala konstverk. Bergkvists konst kan sägas vara estetiskt inriktad, stilsäker och tekniskt avancerad. Annan nätkonst är politisk, konceptuell och har installationen som form.
Här tänker jag på den franske konstnären Christophe Bruno och hans senaste installation Logo.Hallucination. Han använder en programvara för mönsterigenkänning av bilder, som han använder för att söka igenom webbens oändliga bildhav för att finna likheter i olika bilders mönster.
Installationens politiska del handlar om upphovsrätt till företags varumärken. Om ett varumärkes mönster finns i andra bilder, så kan det handla om intrång i någons immaterialrätt.
Men vems? Vad är original och vad är kopia?
Bilden av Jan Vermeers målning av en musiklektion äger likartat mönster som logotypen för Atari Games. Bilden av tropiska fisken har en mönsterlikhet som den välkända logotypen för Woolmark. Detsamma gäller fotot av ett kloakgaller, vars mönster känns igen som Microsofts logotyp.
Fler exempel finns på webbplatsen "Logo.Hallucination", där man också får en liten inblick i hur datorprogrammet upptäcker likheter i mönster hos olika bilder.
Som en del av installationen skickar Bruno ett allvarligt, men i konstverkets kontext ironiskt, mejl till fotografiernas upphovsmän och påpekar ett "potentiellt intrång i immaterialrätten" genom att bildens mönster helt eller delvis liknar ett känt varumärke. Samt att sådan användning av upphovsrättsskyddat material kan få legala konsekvenser.
Nätkonstprojekt som detta utmanar många gånger vår föreställning om problemen med upphovsrätt och immaterialrätt i digitala miljöer mer än den bästa och mest förnuftiga argumentationen.
Vilket är originalet? Hur långt i en mönsterigenkänningsprocess måste man gå för att skydda sin bild? Hur nära ett varumärkes mönster kan man vara med sin egen bild utan att göra intrång i upphovsrätten (eller omvänt)? Vid vilken gräns blir dessa frågor absurda?
Eller med annan, mer juridisk terminologi, var går gränsen för en bilds unikhet, det vill säga dess verkshöjd?
tisdag, mars 23, 2010
Dödshjälp förändrar förväntningar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100323
Jag har inga problem med att föreställa mig olika situationer där jag skulle efterfråga hjälp att avsluta livet. Min föreställning stödjer sig på en annan föreställning: att människan i en demokrati är en autonom individ som bör ha självklar rätt att bestämma vilken vård denna vill emotse – och inte.
Frågan om dödshjälp aktualiseras på nytt nu, när en kvinna som överlever endast med respiratorstöd formellt begär hos socialstyrelsen att behandlingen avslutas. Lagstiftningen är grumlig – lagen medger patienten rätten att neka behandling, samtidigt som en läkare som stänger av en livsuppehållande respirator riskerar åtal.
Trots mitt inledande ställningstagande finner jag minst två frågor som bör diskuteras ytterligare. Den gemensamma nämnaren stavas förväntningar.
Den första typen av förväntningar berör vilka patienttillstånd som ska införlivas i rätten att få hjälp att avsluta livet. Låt säga att vi kan definiera en viss smärtnivå eller en viss grad av invaliditet eller en viss omfattning av tekniskt livsstöd där vi bortom dessa gränser ges rätt att begära dödshjälp. Då är risken överhängande att människor som befinner sig i sjukdomstillstånd bortom dessa gränser förväntas kräva att avsluta livet.
Risken är därmed att vi definierar den gräns för vad som avses med ett värdigt liv och att ovärdiga livstillstånd inte ska accepteras. Risken är även att ekonomiska argument kryper fram ur hålorna; vi vill inte bekosta livsuppehållande vård för människor som redan passerat de vedertagna gränserna för värdigt liv.
Den andra typen av förväntningar berör läkarens roll. Roll är ett begrepp som beskriver de förväntningar och normer som är förknippade med en människas position eller uppgift.
I socialpsykologiskt avseende innebär rollbegreppet att kraven och förutsättningarna om hur en person ska agera i rollen kommer utifrån; att restriktionerna är givna. Motsatsen benämns karaktär; att personen själv bestämmer restriktionerna för sitt agerande; att restriktionerna är självpålagda.
Därför bör vi diskutera läkarrollen, det vill säga de restriktioner vi ålägger läkarkåren. Låt säga att några av våra krav på läkarrollen är att alltid betrakta livet som överordnat döden, att alltid söka lösningar för patienter att leva goda liv, att alltid försöka lindra och bota så långt det är möjligt.
Om vi däremot ålägger läkare att uppfylla patienters krav på att avsluta livet, är risken överhängande att våra krav på läkares roller grumlas. Risken är att vi inte kan lita på att läkare alltid betraktar livet som överordnat döden eller att läkare alltid försöker lindra och bota.
Risken är helt enkelt misstro. Om läkare aktivt dödar patienter, oavsett omständighet, kan vi inte bortse från risken att människors tillit till läkarkåren kan minska.
Innan vi lagstiftar för dödshjälp bör vi reflektera över konsekvenserna av dessa förändrade förväntningar på liv och läkare.
Jag har inga problem med att föreställa mig olika situationer där jag skulle efterfråga hjälp att avsluta livet. Min föreställning stödjer sig på en annan föreställning: att människan i en demokrati är en autonom individ som bör ha självklar rätt att bestämma vilken vård denna vill emotse – och inte.
Frågan om dödshjälp aktualiseras på nytt nu, när en kvinna som överlever endast med respiratorstöd formellt begär hos socialstyrelsen att behandlingen avslutas. Lagstiftningen är grumlig – lagen medger patienten rätten att neka behandling, samtidigt som en läkare som stänger av en livsuppehållande respirator riskerar åtal.
Trots mitt inledande ställningstagande finner jag minst två frågor som bör diskuteras ytterligare. Den gemensamma nämnaren stavas förväntningar.
Den första typen av förväntningar berör vilka patienttillstånd som ska införlivas i rätten att få hjälp att avsluta livet. Låt säga att vi kan definiera en viss smärtnivå eller en viss grad av invaliditet eller en viss omfattning av tekniskt livsstöd där vi bortom dessa gränser ges rätt att begära dödshjälp. Då är risken överhängande att människor som befinner sig i sjukdomstillstånd bortom dessa gränser förväntas kräva att avsluta livet.
Risken är därmed att vi definierar den gräns för vad som avses med ett värdigt liv och att ovärdiga livstillstånd inte ska accepteras. Risken är även att ekonomiska argument kryper fram ur hålorna; vi vill inte bekosta livsuppehållande vård för människor som redan passerat de vedertagna gränserna för värdigt liv.
Den andra typen av förväntningar berör läkarens roll. Roll är ett begrepp som beskriver de förväntningar och normer som är förknippade med en människas position eller uppgift.
I socialpsykologiskt avseende innebär rollbegreppet att kraven och förutsättningarna om hur en person ska agera i rollen kommer utifrån; att restriktionerna är givna. Motsatsen benämns karaktär; att personen själv bestämmer restriktionerna för sitt agerande; att restriktionerna är självpålagda.
Därför bör vi diskutera läkarrollen, det vill säga de restriktioner vi ålägger läkarkåren. Låt säga att några av våra krav på läkarrollen är att alltid betrakta livet som överordnat döden, att alltid söka lösningar för patienter att leva goda liv, att alltid försöka lindra och bota så långt det är möjligt.
Om vi däremot ålägger läkare att uppfylla patienters krav på att avsluta livet, är risken överhängande att våra krav på läkares roller grumlas. Risken är att vi inte kan lita på att läkare alltid betraktar livet som överordnat döden eller att läkare alltid försöker lindra och bota.
Risken är helt enkelt misstro. Om läkare aktivt dödar patienter, oavsett omständighet, kan vi inte bortse från risken att människors tillit till läkarkåren kan minska.
Innan vi lagstiftar för dödshjälp bör vi reflektera över konsekvenserna av dessa förändrade förväntningar på liv och läkare.
tisdag, mars 16, 2010
Det ojämställda RUT-avdraget
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100316
Det var fasligt vad RUT-avdraget kom att handla om enbart ekonomi och arbete. Givet vissa utgångspunkter hävdar somliga att RUT-avdraget är samhällsekonomiskt lönsamt, givet andra är det olönsamt. Men vart tog genusperspektivet vägen?
Hittills har RUT-avdraget utnyttjats av främst medel- och höginkomsttagare. En kvalificerad gissning är att det är medelklassens kvinnor (och män) som främst utnyttjar subventionen för att underlätta sin karriär, vilket också är syftet med avdraget, enligt många debattörer.
På så sätt slipper de dubbelarbetet (eftersom merparten av hemarbetet fortfarande utförs av kvinnor), i stället för att fördela hemarbetet jämlikt mellan hushållsmedlemmarna.
Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Då ökas den numerära jämställdheten i näringslivets högre skikt. Är inte det en bra jämställdhetspolitik?
Nej. Så ser en jämställdhetspolitik ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska göra karriärer i företagens manligt uppbyggda strukturer.
Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess övre skikt, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor. Det är usel jämställdhetspolitik.
Om vi med politiska medel vill uppnå jämställdhet mellan könen måste detta uppnås på alla nivåer i samhället. Jämställdhet enbart för privilegierade kvinnor skapar eller vidmakthåller en underordning av andra kvinnor. Klassanalysen måste med. För att inte tala om etnicitet; vilka kvinnor är det som städar?
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt. Det centrala måste vara att produktionen inte överordnas reproduktionen.
Så länge produktionen överordnas livet underordnas kvinnorna männen, eftersom produktionen organiseras på männens traditionella villkor.
Och RUT-avdraget bidrar till att konservera denna ojämlikhet.
Det var fasligt vad RUT-avdraget kom att handla om enbart ekonomi och arbete. Givet vissa utgångspunkter hävdar somliga att RUT-avdraget är samhällsekonomiskt lönsamt, givet andra är det olönsamt. Men vart tog genusperspektivet vägen?
Hittills har RUT-avdraget utnyttjats av främst medel- och höginkomsttagare. En kvalificerad gissning är att det är medelklassens kvinnor (och män) som främst utnyttjar subventionen för att underlätta sin karriär, vilket också är syftet med avdraget, enligt många debattörer.
På så sätt slipper de dubbelarbetet (eftersom merparten av hemarbetet fortfarande utförs av kvinnor), i stället för att fördela hemarbetet jämlikt mellan hushållsmedlemmarna.
Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Då ökas den numerära jämställdheten i näringslivets högre skikt. Är inte det en bra jämställdhetspolitik?
Nej. Så ser en jämställdhetspolitik ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska göra karriärer i företagens manligt uppbyggda strukturer.
Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess övre skikt, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor. Det är usel jämställdhetspolitik.
Om vi med politiska medel vill uppnå jämställdhet mellan könen måste detta uppnås på alla nivåer i samhället. Jämställdhet enbart för privilegierade kvinnor skapar eller vidmakthåller en underordning av andra kvinnor. Klassanalysen måste med. För att inte tala om etnicitet; vilka kvinnor är det som städar?
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt. Det centrala måste vara att produktionen inte överordnas reproduktionen.
Så länge produktionen överordnas livet underordnas kvinnorna männen, eftersom produktionen organiseras på männens traditionella villkor.
Och RUT-avdraget bidrar till att konservera denna ojämlikhet.
onsdag, mars 10, 2010
Smickra med Flattr
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100310
Att dela filer är det enda man kan använda internet till, som jag brukar säga. Rent tekniskt, alltså. Ett klick på en webbsida, ett skickat mejl, ett inlägg på en chattsida, en kommentar på en blogg – allt är filer som delas. Men det är inte riktigt vad som avses med termen "fildelning". Fildelning har en social sida som representeras av uttrycket "sharing is caring". Att dela med sig är att bry sig om.
Vi har dock länge saknat ett system för att av omsorg dela annat än filer. Tills nu. Peter Sunde, medgrundare till Pirate Bay, har skapat en ny delningstjänst på nätet: Flattr: ett monetärt delningssystem, ett donationssystem. Det finns enbart i en betaversion för test i en snäv krets ännu, men det framstår som synnerligen enkelt.
Du sätter in ett månatligt belopp på ett konto. När du har stött på något intressant på nätet som du vill visa din uppskattning, klickar du på dennes Flattr-knapp. När månaden är slut delas ditt månadsbelopp mellan de Flattr-knappägare du har uppskattat.
Gammelmedia har redan tolkat Flattr som ett betalningssystem från fildelare till upphovsmän för upphovsrättsintrång. Tongivande bloggare tolkar däremot Flattr som ett donationssystem, ett system som är koherent med fildelningskulturen, inte med en gammelkapitalistisk betalkultur.
Den som får en skärv via Flattr – blir "flattrad" – ser inte vem som donerat, vilket är en förutsättning för en betalning. Dessutom kan vem som helst flattras, inte enbart artister eller kulturskapare vars verk delas. Och som det sig bör i nätets delningskultur: Det går inte att ta emot utan att själv ge. För att bli flattrad, måste du själv ha ett Flattr-konto.
Det problem Peter Sunde dock måste jobba med för att få tjänsten att fungera är att minimera omkostnaderna för Flattr-användarna; att reducera transaktionskostnaden, för att tala ekonomispråk. Dennas storlek kan ensamt avgöra om den kritiska massan uppstår.
Att dela filer är det enda man kan använda internet till, som jag brukar säga. Rent tekniskt, alltså. Ett klick på en webbsida, ett skickat mejl, ett inlägg på en chattsida, en kommentar på en blogg – allt är filer som delas. Men det är inte riktigt vad som avses med termen "fildelning". Fildelning har en social sida som representeras av uttrycket "sharing is caring". Att dela med sig är att bry sig om.
Vi har dock länge saknat ett system för att av omsorg dela annat än filer. Tills nu. Peter Sunde, medgrundare till Pirate Bay, har skapat en ny delningstjänst på nätet: Flattr: ett monetärt delningssystem, ett donationssystem. Det finns enbart i en betaversion för test i en snäv krets ännu, men det framstår som synnerligen enkelt.
Du sätter in ett månatligt belopp på ett konto. När du har stött på något intressant på nätet som du vill visa din uppskattning, klickar du på dennes Flattr-knapp. När månaden är slut delas ditt månadsbelopp mellan de Flattr-knappägare du har uppskattat.
Gammelmedia har redan tolkat Flattr som ett betalningssystem från fildelare till upphovsmän för upphovsrättsintrång. Tongivande bloggare tolkar däremot Flattr som ett donationssystem, ett system som är koherent med fildelningskulturen, inte med en gammelkapitalistisk betalkultur.
Den som får en skärv via Flattr – blir "flattrad" – ser inte vem som donerat, vilket är en förutsättning för en betalning. Dessutom kan vem som helst flattras, inte enbart artister eller kulturskapare vars verk delas. Och som det sig bör i nätets delningskultur: Det går inte att ta emot utan att själv ge. För att bli flattrad, måste du själv ha ett Flattr-konto.
Det problem Peter Sunde dock måste jobba med för att få tjänsten att fungera är att minimera omkostnaderna för Flattr-användarna; att reducera transaktionskostnaden, för att tala ekonomispråk. Dennas storlek kan ensamt avgöra om den kritiska massan uppstår.
lördag, februari 13, 2010
Metaforerna som formar världen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100213
Metaforen är möjligen det effektivaste retoriska redskapet. Genom att blanda uttryck från olika sammanhang, bildas en bildlig föreställning av en vanligtvis abstrakt företeelse. Att lyckas konstruera bilder eller liknelser som genererar identifikation och konkretion hos mottagaren gör att budskap lättare når fram och lyckas påverka.
De senaste veckorna har (minst) två metaforer med ett visst maktanspråk dykt upp i debatten. För någon vecka sedan meddelade högskoleminister Tobias Krantz att Högskoleverket ska uppdras att granska "hobbykurser" i högskolan. Hobbykurser? Bilden formas. Flugfiske, rosodling, frimärkssamling. Men självfallet inte.
"Hobbykurser" avser kurser som inte når upp till ett akademiskt kvalitetskrav och till högskolelagens krav att högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Sedvanlig kvalitetskontroll. Men med metaforen "hobbykurser" lyckas regeringen omedelbart förmedla en bild som, utan utvärdering eller granskning, utmålar universiteten som anordnare av hobbykurser i hög utsträckning.
Den andra aktuella metaforen är "köttklister", som nu Sverige röstade ja till i EU. Klister? Bilden formas. Karlssons klister, tapetklister, loctite. Men självfallet inte. Det handlar om en helt naturlig process med protein och enzym som får blod att koagulera och därmed hålla ihop köttdelar. Men med klistermetaforen förmedlas (av vem?) företeelsen som något onaturligt och avskräckande.
Det är metaforerna som formar världen mer än något annat. Men inte genom de bilder metaforerna förmedlar, utan det bilderna avser att dölja.
Metaforen är möjligen det effektivaste retoriska redskapet. Genom att blanda uttryck från olika sammanhang, bildas en bildlig föreställning av en vanligtvis abstrakt företeelse. Att lyckas konstruera bilder eller liknelser som genererar identifikation och konkretion hos mottagaren gör att budskap lättare når fram och lyckas påverka.
De senaste veckorna har (minst) två metaforer med ett visst maktanspråk dykt upp i debatten. För någon vecka sedan meddelade högskoleminister Tobias Krantz att Högskoleverket ska uppdras att granska "hobbykurser" i högskolan. Hobbykurser? Bilden formas. Flugfiske, rosodling, frimärkssamling. Men självfallet inte.
"Hobbykurser" avser kurser som inte når upp till ett akademiskt kvalitetskrav och till högskolelagens krav att högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Sedvanlig kvalitetskontroll. Men med metaforen "hobbykurser" lyckas regeringen omedelbart förmedla en bild som, utan utvärdering eller granskning, utmålar universiteten som anordnare av hobbykurser i hög utsträckning.
Den andra aktuella metaforen är "köttklister", som nu Sverige röstade ja till i EU. Klister? Bilden formas. Karlssons klister, tapetklister, loctite. Men självfallet inte. Det handlar om en helt naturlig process med protein och enzym som får blod att koagulera och därmed hålla ihop köttdelar. Men med klistermetaforen förmedlas (av vem?) företeelsen som något onaturligt och avskräckande.
Det är metaforerna som formar världen mer än något annat. Men inte genom de bilder metaforerna förmedlar, utan det bilderna avser att dölja.
tisdag, januari 26, 2010
Kultursidans essens
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100126
Vad måste en kultursida vara? Peter Cornell tar i en stort uppslagen artikel på Expressen Kultur (8/1) upp den eviga frågan om kulturens sammanblandning med nöjesjournalistiken – och finner varje sådan sammanblandning dyster. Med all rätt.
Leif Larsson skriver här på sidan (21/1) om betydelsen av kultursidors kritiska verksamhet och levererar en liten skrapa till andra mediers, främst public service, obefintliga kulturkritiska verksamhet. Mot detta invänder jag inte, men den senaste debatten om kritikens roll och betydelse på kultursidorna antyder att även dessa borde nagelfaras på liknande sätt.
Om inte innehållet på kultursidor gör annat än informerar om vad som släpps i form av musik, film, teater, böcker och ger lite vägledning kring dessas kvalitet, kommer kultursidorna att konkurreras ut av olika specialiserade webbtjänster, drivna av hängivna skribenter.
Därför måste kultursidorna vidmakthålla sådan kritik som fördjupar, ger andra perspektiv än de gängse, skapar diskussion och möjligen förundran.
Hur ser det kulturbegrepp ut som en kultursida bör omfatta? Min uppfattning är att kulturbegreppet bör omfatta både ett humanistiskt perspektiv (kritik av och debatt kring konstärliga uttryck) och ett socialt eller samhällsvetenskapligt perspektiv (kritik av och debatt kring våra levnadsmönster i samhället).
Dessa perspektiv kan kokas ned till begreppen kritik och idédebatt och blir en kultursidas essens och måttstock. En text som vare sig bedriver kritik av något kulturellt uttryck eller bedriver någon form av idédebatt kring viktiga samhällsfrågor, bör publiceras någon annanstans än på kultursidan.
Detta grundläggande kriterium handlar inte om huruvida en text är rent allmänt bra och välskriven, utan om att kultursidan bör stå stadigt på dessa ben och inte vackla omkring på andra.
Ibland syns kultursidor vilja blanda upp kritik och idédebatt med reportage och intervjuer som handlar om kultur i vid mening. Peter Cornell tar ett hemma hos-reportage hos deckarparet Ahndoril som exempel. Syftet torde vara att locka nya läsare än de redan kulturintresserade till kultursidan.
Vällovligt kan tyckas, men risken att kultursidan dör sotdöden är överhängande. Kultursidan är inte en sida för allmänjournalistik. Kultursidan är en opinionssida.
Min hypotes är att de som är ointresserade av kultur alls inte läser kultursidan i högre utsträckning även om kritik och idédebatt blandas upp med annat, lättsammare material – men att de som är kulturintresserade snarare avstår kultursidan om den blandas upp, därför att den då blir för utslätad, för ointressant.
Läsarantalet går mot noll. Inget att vinna, allt att förlora.
Peter Cornell visar det omvända i sin artikel. Tidningar som satsar på en stark avgränsning av fördjupad kulturbevakning – det jag kallar kritik och idédebatt – ökar sina upplagor och stärker sin ställning bland andra tidningar.
Allt att vinna, inget att förlora.
Vad måste en kultursida vara? Peter Cornell tar i en stort uppslagen artikel på Expressen Kultur (8/1) upp den eviga frågan om kulturens sammanblandning med nöjesjournalistiken – och finner varje sådan sammanblandning dyster. Med all rätt.
Leif Larsson skriver här på sidan (21/1) om betydelsen av kultursidors kritiska verksamhet och levererar en liten skrapa till andra mediers, främst public service, obefintliga kulturkritiska verksamhet. Mot detta invänder jag inte, men den senaste debatten om kritikens roll och betydelse på kultursidorna antyder att även dessa borde nagelfaras på liknande sätt.
Om inte innehållet på kultursidor gör annat än informerar om vad som släpps i form av musik, film, teater, böcker och ger lite vägledning kring dessas kvalitet, kommer kultursidorna att konkurreras ut av olika specialiserade webbtjänster, drivna av hängivna skribenter.
Därför måste kultursidorna vidmakthålla sådan kritik som fördjupar, ger andra perspektiv än de gängse, skapar diskussion och möjligen förundran.
Hur ser det kulturbegrepp ut som en kultursida bör omfatta? Min uppfattning är att kulturbegreppet bör omfatta både ett humanistiskt perspektiv (kritik av och debatt kring konstärliga uttryck) och ett socialt eller samhällsvetenskapligt perspektiv (kritik av och debatt kring våra levnadsmönster i samhället).
Dessa perspektiv kan kokas ned till begreppen kritik och idédebatt och blir en kultursidas essens och måttstock. En text som vare sig bedriver kritik av något kulturellt uttryck eller bedriver någon form av idédebatt kring viktiga samhällsfrågor, bör publiceras någon annanstans än på kultursidan.
Detta grundläggande kriterium handlar inte om huruvida en text är rent allmänt bra och välskriven, utan om att kultursidan bör stå stadigt på dessa ben och inte vackla omkring på andra.
Ibland syns kultursidor vilja blanda upp kritik och idédebatt med reportage och intervjuer som handlar om kultur i vid mening. Peter Cornell tar ett hemma hos-reportage hos deckarparet Ahndoril som exempel. Syftet torde vara att locka nya läsare än de redan kulturintresserade till kultursidan.
Vällovligt kan tyckas, men risken att kultursidan dör sotdöden är överhängande. Kultursidan är inte en sida för allmänjournalistik. Kultursidan är en opinionssida.
Min hypotes är att de som är ointresserade av kultur alls inte läser kultursidan i högre utsträckning även om kritik och idédebatt blandas upp med annat, lättsammare material – men att de som är kulturintresserade snarare avstår kultursidan om den blandas upp, därför att den då blir för utslätad, för ointressant.
Läsarantalet går mot noll. Inget att vinna, allt att förlora.
Peter Cornell visar det omvända i sin artikel. Tidningar som satsar på en stark avgränsning av fördjupad kulturbevakning – det jag kallar kritik och idédebatt – ökar sina upplagor och stärker sin ställning bland andra tidningar.
Allt att vinna, inget att förlora.
lördag, januari 16, 2010
Nygammal betaltrend
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100116
I ett pressmeddelande skriver Sami (svenska artisters och musikers intresseorganisation) att man har betalat ut rekordstora belopp till sina anslutna medlemmar. Samis samlar in ersättning för musik som spelas på offentlig plats. Det rör sig under 2009 om drygt 100 miljoner kronor till drygt 29 000 rättighetsinnehavare, en ökning med hela 27 procent jämfört med 2008.
Den tydliga trenden fortsätter. Tillgång till musik finansieras allt mer genom avgifter, licenser och abonnemang, snarare än forna tiders prissättning av exemplarframställning. Eftersom det i längden inte går att ta betalt för digitala produkter är dessa betalningsmodeller självklara.
Redan i mitten av 90-talet förutsåg den franske mediefilosofen Pierre Lévy denna utveckling. Han kallade detta en övergång från territoriella rättigheter till cirkulationsrättigheter. En digital fil kan inte ses som ett mikroterritorium, som kan säljas eller hyras likt analoga upphovsrättsskyddade produkter, utan vi måste ersätta rättighetsinnehavaren utifrån graden av användning av den digitala filen.
Lévys modell är dagens betaltrend i det offentliga rummet. Däremot är denna modell tveksam i den privata sfären, eftersom den knappast kan realiseras utan ett stort mått av intrång i den personliga integriteten i form av övervakning av privata datorers processer.
I ett pressmeddelande skriver Sami (svenska artisters och musikers intresseorganisation) att man har betalat ut rekordstora belopp till sina anslutna medlemmar. Samis samlar in ersättning för musik som spelas på offentlig plats. Det rör sig under 2009 om drygt 100 miljoner kronor till drygt 29 000 rättighetsinnehavare, en ökning med hela 27 procent jämfört med 2008.
Den tydliga trenden fortsätter. Tillgång till musik finansieras allt mer genom avgifter, licenser och abonnemang, snarare än forna tiders prissättning av exemplarframställning. Eftersom det i längden inte går att ta betalt för digitala produkter är dessa betalningsmodeller självklara.
Redan i mitten av 90-talet förutsåg den franske mediefilosofen Pierre Lévy denna utveckling. Han kallade detta en övergång från territoriella rättigheter till cirkulationsrättigheter. En digital fil kan inte ses som ett mikroterritorium, som kan säljas eller hyras likt analoga upphovsrättsskyddade produkter, utan vi måste ersätta rättighetsinnehavaren utifrån graden av användning av den digitala filen.
Lévys modell är dagens betaltrend i det offentliga rummet. Däremot är denna modell tveksam i den privata sfären, eftersom den knappast kan realiseras utan ett stort mått av intrång i den personliga integriteten i form av övervakning av privata datorers processer.
torsdag, januari 07, 2010
Lyckoforskningens politik
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100107
I inledningen av sin recension av lyckoböcker (4/1) frågar sig Annelie Bränström Öhman om vi ska vara oroliga eller lugna inför politikens intresse för lyckoforskning. Eftersom frågan lämnas öppen, plockar jag upp stafettpinnen.
En god utgångspunkt för lyckoforskning är Richard Layard, tongivande forskare i ekonomi vid London School of Economics, och hans bok Happiness (Penguin Press, 2005). Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; främst psykologi, neurovetenskap och sociologi.
Den nuvarande regeringens grundläggande idéer för medborgares lycka är sänkta skatter och ökad valfrihet medelst avregleringar. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige. Det avvisar Layard bestämt.
Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har. Hur lyckliga vi blir av en ökning av nettoinkomsten beror mer på vilka kategorier vi jämför oss med; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer etc, än löneökningen i sig.
När vi gör jämförelser uppåt i samhällsstrukturen – exempelvis människor med bättre löneutveckling – påverkas vår lycka negativt. Däremot bibehåller jag min lycka så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer.
Det kan tolkas som att ju mindre lönespridning i ett samhälle, desto större är chansen att medborgarna upplever lycka.
Layard visar att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för varje politik som vurmar för ett ökat uttag av arbete hos befolkningen. Det är nämligen förkortning av arbetstid som ökar lycka.
Studier visar dessutom att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Även detta är provocerande kunskap riktat mot sådan politik som gynnar redan rika; sänkning av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter, liksom mot företags osannolika vinster som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.
Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. Det är provocerande för förespråkarna av idén om en platt skatt.
Politikens intresse för lyckoforskning borde lugna oss, om det politiska målet vore lyckliga medborgare. Däremot borde lyckoforskningen i sig oroa oss, om det politiska målet enbart är ekonomisk tillväxt.
I inledningen av sin recension av lyckoböcker (4/1) frågar sig Annelie Bränström Öhman om vi ska vara oroliga eller lugna inför politikens intresse för lyckoforskning. Eftersom frågan lämnas öppen, plockar jag upp stafettpinnen.
En god utgångspunkt för lyckoforskning är Richard Layard, tongivande forskare i ekonomi vid London School of Economics, och hans bok Happiness (Penguin Press, 2005). Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; främst psykologi, neurovetenskap och sociologi.
Den nuvarande regeringens grundläggande idéer för medborgares lycka är sänkta skatter och ökad valfrihet medelst avregleringar. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige. Det avvisar Layard bestämt.
Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har. Hur lyckliga vi blir av en ökning av nettoinkomsten beror mer på vilka kategorier vi jämför oss med; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer etc, än löneökningen i sig.
När vi gör jämförelser uppåt i samhällsstrukturen – exempelvis människor med bättre löneutveckling – påverkas vår lycka negativt. Däremot bibehåller jag min lycka så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer.
Det kan tolkas som att ju mindre lönespridning i ett samhälle, desto större är chansen att medborgarna upplever lycka.
Layard visar att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för varje politik som vurmar för ett ökat uttag av arbete hos befolkningen. Det är nämligen förkortning av arbetstid som ökar lycka.
Studier visar dessutom att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Även detta är provocerande kunskap riktat mot sådan politik som gynnar redan rika; sänkning av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter, liksom mot företags osannolika vinster som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.
Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. Det är provocerande för förespråkarna av idén om en platt skatt.
Politikens intresse för lyckoforskning borde lugna oss, om det politiska målet vore lyckliga medborgare. Däremot borde lyckoforskningen i sig oroa oss, om det politiska målet enbart är ekonomisk tillväxt.
torsdag, december 31, 2009
Årets bästa
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091231
Tysklands litterära stjärnskott heter Juli Zeh. Hennes senaste bok Fritt fall är lysande prosa i en akademisk kontext. Den tar sin utgångspunkt i flervärldsteorin för att gestalta en kidnappning, ett mord, en poliskommissarie och en upplösning. Fritt fall är gåtfull och humoristisk, språkligt elegant och dramaturgiskt häpnadsväckande, gäckande och smekande. Samt rik på aforismer: "Allt som är möjligt sker".
Rasmus Fleischers behändiga bok Det postdigitala manifestet är en ögonöppnare; något så ovanligt som en aha-upplevelse i en tid av jaha-upplevelser. Idén om internet som resurs för närvaroproduktion i en tid av totalt överflöd avvisar naiva drömmar om en värld utan avstånd. Det enda viktiga manifestet i årets manifestproduktion.
Jag kapitulerar ännu en gång inför Lars von Triers filmkonst. Antichrist är ren magi, när den är som hemskast; självupptäckten. Att inget av mina vedertagna tolkningsmönster fungerar medför att jag måste skapa nya. Och därmed rota i mitt inre bråte.
Tysklands litterära stjärnskott heter Juli Zeh. Hennes senaste bok Fritt fall är lysande prosa i en akademisk kontext. Den tar sin utgångspunkt i flervärldsteorin för att gestalta en kidnappning, ett mord, en poliskommissarie och en upplösning. Fritt fall är gåtfull och humoristisk, språkligt elegant och dramaturgiskt häpnadsväckande, gäckande och smekande. Samt rik på aforismer: "Allt som är möjligt sker".
Rasmus Fleischers behändiga bok Det postdigitala manifestet är en ögonöppnare; något så ovanligt som en aha-upplevelse i en tid av jaha-upplevelser. Idén om internet som resurs för närvaroproduktion i en tid av totalt överflöd avvisar naiva drömmar om en värld utan avstånd. Det enda viktiga manifestet i årets manifestproduktion.
Jag kapitulerar ännu en gång inför Lars von Triers filmkonst. Antichrist är ren magi, när den är som hemskast; självupptäckten. Att inget av mina vedertagna tolkningsmönster fungerar medför att jag måste skapa nya. Och därmed rota i mitt inre bråte.
tisdag, december 29, 2009
måndag, december 28, 2009
Akademiska utsläppsrättigheter
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091228
I det senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (nr 20 -09) lanserar docenten Daniel Ericsson årets roligaste metafor och samtidigt mest internkritiska förslag: att införa handel med utsläppsrättigheter för universitetslärare.
Utsläppsrättigheter? Vad släpper universitetslärare ut som måste begränsas? Texter. Artiklar. Tidskrifter. "Vi formligen begraver varandra i texter", skriver han. Vem läser? Ingen. Vem reflekterar över all genererad kunskap? Ingen.
Publiceringspressade forskare, menar han, skriver all färre meningsfulla verk, men allt fler nästan-kopior: samma insamlade data används för att belysa andra frågeställningar än datamaterialet en gång insamlades för, teoriavsnitt återanvänds, metodbeskrivningarna är i stort desamma i artikel efter artikel. Allt för att nå avkrävda textkvantiteter.
Ericsson föreslår att varje universitetslärare ges rättigheten och finansieringen att ge ut en (1) text per år. Den universitetslärare som inte har något att säga, kan sälja denna rättighet till någon annan. Hans utgångspunkt är att om varje universitetslärare koncentrerar sig på en enda text, borde kvaliteten bli högre än om varje lärare måste skriva 10 texter per år.
Det är en värdefull motbild och kritik till den rådande diskursen av kvantitetsiver och publiceringshysteri inom högre utbildning.
I det senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (nr 20 -09) lanserar docenten Daniel Ericsson årets roligaste metafor och samtidigt mest internkritiska förslag: att införa handel med utsläppsrättigheter för universitetslärare.
Utsläppsrättigheter? Vad släpper universitetslärare ut som måste begränsas? Texter. Artiklar. Tidskrifter. "Vi formligen begraver varandra i texter", skriver han. Vem läser? Ingen. Vem reflekterar över all genererad kunskap? Ingen.
Publiceringspressade forskare, menar han, skriver all färre meningsfulla verk, men allt fler nästan-kopior: samma insamlade data används för att belysa andra frågeställningar än datamaterialet en gång insamlades för, teoriavsnitt återanvänds, metodbeskrivningarna är i stort desamma i artikel efter artikel. Allt för att nå avkrävda textkvantiteter.
Ericsson föreslår att varje universitetslärare ges rättigheten och finansieringen att ge ut en (1) text per år. Den universitetslärare som inte har något att säga, kan sälja denna rättighet till någon annan. Hans utgångspunkt är att om varje universitetslärare koncentrerar sig på en enda text, borde kvaliteten bli högre än om varje lärare måste skriva 10 texter per år.
Det är en värdefull motbild och kritik till den rådande diskursen av kvantitetsiver och publiceringshysteri inom högre utbildning.
fredag, december 18, 2009
Är massan vis eller suggererad?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091218
Att en folkmassa är vis torde vara ett paradoxalt påstående. Å ena sidan är det demokratins själva utgångspunkt; att folket styr bättre än ett fåtal experter. Å andra sidan lever vi i en expertkultur, där experter måste tillkallas inför hart när varje fråga.
I dagens Webb 2.0-värld gäller dock antagandet att folkmassan utgör klokskapet, vilket är tesen i boken Massans vishet av James Surowiecki (Santérus, 2007). Massan ger oss nämligen bättre svar än en enskild expert.
Denna tes leder Surowiecki i bevis med ett antal positiva exempel, hämtade från olika forskningsrön, och ett antal negativa exempel, det vill säga hur enskilda experter fattar sämre beslut än stora grupper människor. Under rätt omständigheter är grupper ofta smartare än de smartaste individerna i gruppen.
För att en grupp ska kunna vara vis måste den tillåta en mångfald av uppfattningar, vara inbördes oberoende och förmå skapa ett kollektivt beslut utifrån många uppfattningar. Gruppens främsta egenskap ska vara mångfalden. I homogena grupper förstärks konformitet. Att byta åsikt är lättare än att utmana gruppen.
På många sätt hyllar vi massbeteendet på nätet. Wikipedia är det främsta exemplet på "wisdom of the crowds". Facebook genererar massbeteenden genom dess otal grupper som användarna ansluter sig till. Bloggbävningar är ett annat av nätets massbeteenden.
Länge har emellertid massan betraktats som oförnuftig, extrem, pöbelaktig, feg, ja, rent av galen. Thoreau skrev att ”massan når aldrig samma nivå som den bäste i gruppen, utan sänker sig i stället till den sämstes nivå”. Nietzsche skrev att ”galenskap är undantaget bland individer, men regel för gruppen”.
I en av Verdandis småskrifter, som gavs ut av Uppsalas studentförening, publicerade professorn i psykiatri Bror Gadelius boken Massornas själsliv och andlig smitta (1912). För hundra år sedan var folkmassans klokhet otänkbar.
Även om Gadelius kunde tillmäta massan en form av kollektiv personlighet som är annorlunda än summan av de ingående individerna, kunde han inte på något sätt tillskriva folkmassan vare sig intelligens eller moral. En folkmassas själ är efterapning och suggestion.
Människan, skriver Gadelius, är alltid mottaglig för suggestioner när hon "behärskas av någon stark känsla, rädsla, orolig väntan, hänförelse osv". De kraftigaste känslorna som lockar till massbeteende är dödsfara, religion och politik. Hon suggereras av en idé, hänförs och rycks med. Därmed är massan fullständigt okritisk i sitt handlande.
Hos massan saknas intelligensen, menar Gadelius. Varje medlem av en folkmassa har förvisso en betydande kapacitet, men vars och ens förmåga blir i massan ett dött kapital. Han liknar det vid en mjölsikt, där det medelmåttiga tänkandet passerar sikten, medan det extraordinära fastnar. De stora tankarna tänks i enskildhet.
Är massan vis á la Surowiecki eller suggererad á la Gadelius? Den aktuella folkomröstningen i Schweiz kring förbudet mot minareter utmanar den som försöker ta ställning i denna fråga.
Att en folkmassa är vis torde vara ett paradoxalt påstående. Å ena sidan är det demokratins själva utgångspunkt; att folket styr bättre än ett fåtal experter. Å andra sidan lever vi i en expertkultur, där experter måste tillkallas inför hart när varje fråga.
I dagens Webb 2.0-värld gäller dock antagandet att folkmassan utgör klokskapet, vilket är tesen i boken Massans vishet av James Surowiecki (Santérus, 2007). Massan ger oss nämligen bättre svar än en enskild expert.
Denna tes leder Surowiecki i bevis med ett antal positiva exempel, hämtade från olika forskningsrön, och ett antal negativa exempel, det vill säga hur enskilda experter fattar sämre beslut än stora grupper människor. Under rätt omständigheter är grupper ofta smartare än de smartaste individerna i gruppen.
För att en grupp ska kunna vara vis måste den tillåta en mångfald av uppfattningar, vara inbördes oberoende och förmå skapa ett kollektivt beslut utifrån många uppfattningar. Gruppens främsta egenskap ska vara mångfalden. I homogena grupper förstärks konformitet. Att byta åsikt är lättare än att utmana gruppen.
På många sätt hyllar vi massbeteendet på nätet. Wikipedia är det främsta exemplet på "wisdom of the crowds". Facebook genererar massbeteenden genom dess otal grupper som användarna ansluter sig till. Bloggbävningar är ett annat av nätets massbeteenden.
Länge har emellertid massan betraktats som oförnuftig, extrem, pöbelaktig, feg, ja, rent av galen. Thoreau skrev att ”massan når aldrig samma nivå som den bäste i gruppen, utan sänker sig i stället till den sämstes nivå”. Nietzsche skrev att ”galenskap är undantaget bland individer, men regel för gruppen”.
I en av Verdandis småskrifter, som gavs ut av Uppsalas studentförening, publicerade professorn i psykiatri Bror Gadelius boken Massornas själsliv och andlig smitta (1912). För hundra år sedan var folkmassans klokhet otänkbar.
Även om Gadelius kunde tillmäta massan en form av kollektiv personlighet som är annorlunda än summan av de ingående individerna, kunde han inte på något sätt tillskriva folkmassan vare sig intelligens eller moral. En folkmassas själ är efterapning och suggestion.
Människan, skriver Gadelius, är alltid mottaglig för suggestioner när hon "behärskas av någon stark känsla, rädsla, orolig väntan, hänförelse osv". De kraftigaste känslorna som lockar till massbeteende är dödsfara, religion och politik. Hon suggereras av en idé, hänförs och rycks med. Därmed är massan fullständigt okritisk i sitt handlande.
Hos massan saknas intelligensen, menar Gadelius. Varje medlem av en folkmassa har förvisso en betydande kapacitet, men vars och ens förmåga blir i massan ett dött kapital. Han liknar det vid en mjölsikt, där det medelmåttiga tänkandet passerar sikten, medan det extraordinära fastnar. De stora tankarna tänks i enskildhet.
Är massan vis á la Surowiecki eller suggererad á la Gadelius? Den aktuella folkomröstningen i Schweiz kring förbudet mot minareter utmanar den som försöker ta ställning i denna fråga.
onsdag, december 16, 2009
Skivbolagens vara?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091216
Vi har på nyhetsplats kunnat läsa om doktoranden Daniel Johansson och Markus Larssons rapport från KTH om den svenska musikbranschens ekonomiska utveckling under åren 2000-2008 – en tidsperiod när kopiering av filer på internet ökade markant. Totalt sett har intäkterna ökat något för musikindustrin i sin helhet – trots att försäljningen av digitala exemplar har minskat.
Rapporten visar en tydlig tendens – skivbolagens intäkter har minskat medan intäkterna för branschen som arrangerar liveframträdanden har ökat. Och framför allt: musikutövarnas intäkter har ökat genom livespelningar och intäktsorganisationer som exempelvis Stim, Ifpi och Sami.
Denna rapport säger med viss emfas samma sak som vissa tidigare undersökningar antytt: Genom att den inspelade musiken är gratis, ökar betalningsviljan för musikalisk närvaro; för liveframträdanden.
Den icke uttryckta, men underliggande frågan i rapporten är emellertid: Vad ska vi med skivbolagen till när det i längden inte går att ta betalt för digitala exemplar, när andra aktörer agerar producenter, när konsumenterna själva står för distributionen och musiken marknadsförs av nätanvändare?
Och är det rimligt att vi stiftar allt märkligare och integritetskänsligare lagar – Ipred – enbart för att underhålla en bransch vars raison d'être vi får allt svårare att uppfatta?
Vi har på nyhetsplats kunnat läsa om doktoranden Daniel Johansson och Markus Larssons rapport från KTH om den svenska musikbranschens ekonomiska utveckling under åren 2000-2008 – en tidsperiod när kopiering av filer på internet ökade markant. Totalt sett har intäkterna ökat något för musikindustrin i sin helhet – trots att försäljningen av digitala exemplar har minskat.
Rapporten visar en tydlig tendens – skivbolagens intäkter har minskat medan intäkterna för branschen som arrangerar liveframträdanden har ökat. Och framför allt: musikutövarnas intäkter har ökat genom livespelningar och intäktsorganisationer som exempelvis Stim, Ifpi och Sami.
Denna rapport säger med viss emfas samma sak som vissa tidigare undersökningar antytt: Genom att den inspelade musiken är gratis, ökar betalningsviljan för musikalisk närvaro; för liveframträdanden.
Den icke uttryckta, men underliggande frågan i rapporten är emellertid: Vad ska vi med skivbolagen till när det i längden inte går att ta betalt för digitala exemplar, när andra aktörer agerar producenter, när konsumenterna själva står för distributionen och musiken marknadsförs av nätanvändare?
Och är det rimligt att vi stiftar allt märkligare och integritetskänsligare lagar – Ipred – enbart för att underhålla en bransch vars raison d'être vi får allt svårare att uppfatta?
lördag, november 28, 2009
Vetenskap vill vara fri
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091128
Vetenskapsrådet (VR) är Sveriges mest eminenta bidragsgivare till svensk forskning (ca 3,5 miljarder kronor fördelades 2008) och därmed tongivande i forskarsamhället. Nu har rådet beslutat att alla texter som publiceras av forskare som får bidrag från VR, ska publiceras enlig principen om Open Access.
Det innebär att texterna ska finnas fritt tillgängliga för alla, så att vetenskap ska kunna spridas i så stor omfattning som möjligt. Beslutet följer Berlindeklarationen om Open Access, där målet är att internet ska vara basen för all vetenskaplig publicering. Men inte enbart forskningsresultat i form av artiklar eller rapporter, utan även rådata, metadata, övrigt källmaterial, digitalt material och så vidare.
Utgör detta en inskränkning i forskarnas upphovsrätt? Berlindeklarationen är tydlig med att den ideella upphovsrätten ska vara intakt, men själva idén med öppen tillgänglighet innebär att distribution, kopiering och användning av texterna inte bestäms av vare sig författare eller förläggare.
VR:s beslut att följa Berlindeklarationen är utan tvekan en viktig seger för informationsfriheten och indirekt för idén om ett öppet internet. Men VR vågar tyvärr inte ta steget fullt ut. VR:s beslut gäller enbart artiklar i tidskrifter och konferensrapporter, inte monografier eller antologier – det vill säga böcker.
Självfallet borde även bidragsfinansierade texter i bokform vara öppet tillgängliga. Här anas dock kommersiella hänsyn; att bokförlagslobbyn haft inverkan på VR:s beslut.
Vetenskapsrådet (VR) är Sveriges mest eminenta bidragsgivare till svensk forskning (ca 3,5 miljarder kronor fördelades 2008) och därmed tongivande i forskarsamhället. Nu har rådet beslutat att alla texter som publiceras av forskare som får bidrag från VR, ska publiceras enlig principen om Open Access.
Det innebär att texterna ska finnas fritt tillgängliga för alla, så att vetenskap ska kunna spridas i så stor omfattning som möjligt. Beslutet följer Berlindeklarationen om Open Access, där målet är att internet ska vara basen för all vetenskaplig publicering. Men inte enbart forskningsresultat i form av artiklar eller rapporter, utan även rådata, metadata, övrigt källmaterial, digitalt material och så vidare.
Utgör detta en inskränkning i forskarnas upphovsrätt? Berlindeklarationen är tydlig med att den ideella upphovsrätten ska vara intakt, men själva idén med öppen tillgänglighet innebär att distribution, kopiering och användning av texterna inte bestäms av vare sig författare eller förläggare.
VR:s beslut att följa Berlindeklarationen är utan tvekan en viktig seger för informationsfriheten och indirekt för idén om ett öppet internet. Men VR vågar tyvärr inte ta steget fullt ut. VR:s beslut gäller enbart artiklar i tidskrifter och konferensrapporter, inte monografier eller antologier – det vill säga böcker.
Självfallet borde även bidragsfinansierade texter i bokform vara öppet tillgängliga. Här anas dock kommersiella hänsyn; att bokförlagslobbyn haft inverkan på VR:s beslut.
torsdag, november 26, 2009
Trolltyg i internetskogen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091126
Sannolikt har många av oss stött på troll i olika former på nätet, även om inte termen är bekant. Det är människor som på ett alldeles särskilt sätt kommenterar på diskussionsplatser på nätet; bloggar, nätforum, chattkanaler. Dessa diskutanter och kommentatorer är inte intresserade av någon framåtsyftande dialog, utan enbart av att reta upp och provocera övriga deltagare i forumet. Ett typiskt troll är väldigt frekvent på olika forum och skriver frekventa inlägg.
Första gången jag stötte på ett troll var på Usenets olika diskussionsgrupper i början av 90-talet. I dag kan vi urskilja ett och annat troll även på stora sajter som exempelvis Newsmill.
Svenskans troll är en utmärkt term för fenomenet, men dess etymologi utgår inte från övernaturliga varelser i skogen, utan den engelska termen trolling; dragrodd. Kommentatorer som trollar drar blanka drag, det vill säga irriterande och intetsägande inlägg i en seriös diskussion, och vill att andra nappar på draget så att diskussionen kan förstöras.
Tills alldeles nyligen var denna trolltyp allena. Nu har ett nytt slags troll uppstått: lulztrollet. Och för att skilja dessa trolltyper åt har det ursprungliga trollet på bloggen Copyriot fått den plausibla benämningen sorgetroll. Sorgetrollet är ledset eller argt eller har paranoida drag.
Lulztrollen är motsatsen; tusan så glada och obekymrade. Samtidigt är de luttrade, härdade och nihilistiska internetanvändare som inte orkar engagera sig i ännu en ekonomisk eller politisk eller miljökatastrof utan trollar utan orsak. Men med glädje. Man blir inte arg eller less på lulztroll. Snarare häpen och fascinerad.
Fel, förresten. Ett lulztroll trollar inte utan orsak, utan av en enda giltig orsak. För lulzet. "I did it for the lulz" är en vedertagen term för det nihilistiska skälet till att göra precis vad som helst. På svenska blir verbet att lulza. Ett annat sätt att förstå denna term är genom kontrastering: motsatsen är seriöst handlande. Det ska dock inte tolkas som att ett lulztroll är oseriöst.
Etymologin för termen lulz går tillbaka till en av chattspråkets vanligaste förkortningar, lol, som betyder laughing out loud. Denna förkortning blev korrumperad och sedermera uppstod termen lulz.
Det finns motsvarigheter till sorgetroll i den fysiska världen. En rättshaverist torde vara det närmaste man kommer ett sorgetroll. Eller en debattör i media, men som inte för debatten framåt utan med avsaknad av kunskapsintresse enbart retar och provocerar.
Finns det motsvarigheter till lulztroll utanför nätet? Det enda förslag jag har är den patafysiska rörelsen; de imaginära lösningarnas vetenskap, den vetenskap som överskrider både varat och icke-varat. Grundläggande för patafysiken är att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
Till sist: Skriver jag denna artikel för lulzet? Eller av annan orsak?
Sannolikt har många av oss stött på troll i olika former på nätet, även om inte termen är bekant. Det är människor som på ett alldeles särskilt sätt kommenterar på diskussionsplatser på nätet; bloggar, nätforum, chattkanaler. Dessa diskutanter och kommentatorer är inte intresserade av någon framåtsyftande dialog, utan enbart av att reta upp och provocera övriga deltagare i forumet. Ett typiskt troll är väldigt frekvent på olika forum och skriver frekventa inlägg.
Första gången jag stötte på ett troll var på Usenets olika diskussionsgrupper i början av 90-talet. I dag kan vi urskilja ett och annat troll även på stora sajter som exempelvis Newsmill.
Svenskans troll är en utmärkt term för fenomenet, men dess etymologi utgår inte från övernaturliga varelser i skogen, utan den engelska termen trolling; dragrodd. Kommentatorer som trollar drar blanka drag, det vill säga irriterande och intetsägande inlägg i en seriös diskussion, och vill att andra nappar på draget så att diskussionen kan förstöras.
Tills alldeles nyligen var denna trolltyp allena. Nu har ett nytt slags troll uppstått: lulztrollet. Och för att skilja dessa trolltyper åt har det ursprungliga trollet på bloggen Copyriot fått den plausibla benämningen sorgetroll. Sorgetrollet är ledset eller argt eller har paranoida drag.
Lulztrollen är motsatsen; tusan så glada och obekymrade. Samtidigt är de luttrade, härdade och nihilistiska internetanvändare som inte orkar engagera sig i ännu en ekonomisk eller politisk eller miljökatastrof utan trollar utan orsak. Men med glädje. Man blir inte arg eller less på lulztroll. Snarare häpen och fascinerad.
Fel, förresten. Ett lulztroll trollar inte utan orsak, utan av en enda giltig orsak. För lulzet. "I did it for the lulz" är en vedertagen term för det nihilistiska skälet till att göra precis vad som helst. På svenska blir verbet att lulza. Ett annat sätt att förstå denna term är genom kontrastering: motsatsen är seriöst handlande. Det ska dock inte tolkas som att ett lulztroll är oseriöst.
Etymologin för termen lulz går tillbaka till en av chattspråkets vanligaste förkortningar, lol, som betyder laughing out loud. Denna förkortning blev korrumperad och sedermera uppstod termen lulz.
Det finns motsvarigheter till sorgetroll i den fysiska världen. En rättshaverist torde vara det närmaste man kommer ett sorgetroll. Eller en debattör i media, men som inte för debatten framåt utan med avsaknad av kunskapsintresse enbart retar och provocerar.
Finns det motsvarigheter till lulztroll utanför nätet? Det enda förslag jag har är den patafysiska rörelsen; de imaginära lösningarnas vetenskap, den vetenskap som överskrider både varat och icke-varat. Grundläggande för patafysiken är att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
Till sist: Skriver jag denna artikel för lulzet? Eller av annan orsak?
fredag, november 20, 2009
Hjälte - eller nyttig idiot?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091120
Som en smärre löpeld över internet går nu Radiotjänsts nya reklamsatsning. På en webbsida laddar du upp ett foto på dig själv. Därefter synkroniseras detta foto på olika ställen i reklamfilmen Hjälten, där Stina Ekblad som spelar reklamfilmens huvudperson framställer dig som en global hjälte för yttrandefrihet och informationsfrihet, bara därför att du betalar tv-avgift.
Nyskapande? Sådär. Populärt? Det tycks så. Men vad betyder detta fenomen?
Jag ser en renässans för begreppet "nyttig idiot", där vanliga människor utan ersättning och kanske utan att ens förstå de skapar reklambudskap för företag och organisationer. Kanske utvecklas tekniken allt mer infernaliskt, så att du lockas delta i marknadsföringen av suspekta produkter som du alls inte vill förknippas med.
Jag ser även att ett fenomen som detta ytterligare bidrar till en allt diffusare sammanblandning av medborgare, konsumenter och producenter.
Och jag ser reklamfilmen som ett hån mot Dawit Isaak.
Som en smärre löpeld över internet går nu Radiotjänsts nya reklamsatsning. På en webbsida laddar du upp ett foto på dig själv. Därefter synkroniseras detta foto på olika ställen i reklamfilmen Hjälten, där Stina Ekblad som spelar reklamfilmens huvudperson framställer dig som en global hjälte för yttrandefrihet och informationsfrihet, bara därför att du betalar tv-avgift.
Nyskapande? Sådär. Populärt? Det tycks så. Men vad betyder detta fenomen?
Jag ser en renässans för begreppet "nyttig idiot", där vanliga människor utan ersättning och kanske utan att ens förstå de skapar reklambudskap för företag och organisationer. Kanske utvecklas tekniken allt mer infernaliskt, så att du lockas delta i marknadsföringen av suspekta produkter som du alls inte vill förknippas med.
Jag ser även att ett fenomen som detta ytterligare bidrar till en allt diffusare sammanblandning av medborgare, konsumenter och producenter.
Och jag ser reklamfilmen som ett hån mot Dawit Isaak.
onsdag, november 18, 2009
tisdag, november 10, 2009
Östergrens romankniv
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091110
Det är först när jag läser Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, en tunn bok trots sina 600 sidor, som jag inser hur skarp Klas Östergrens distinktion mellan romanen och deckaren är. Östergrens Den sista cigarretten handlar inte enbart om ett lugubert 80-tal, utan innehåller även ett metaspår kring författarskap.
En roman, menar Östergren, är en gåta; en självmotsägelse, en livsnära berättelse. "Romanens livsluft är kris", skriver han. En deckare, däremot, skildrar en gåta; uppehåller sig kring gåtan, löser den åt läsaren, men befinner sig långt från livet.
Romanen skapar liv. Deckarens väsen är död. Det hindrar inte, skriver Östergren, att "en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv". Eller att "massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det".
Distinktionen skulle gjort 1200-talsfilosofen William Ockham stolt. Den är ett lysande exempel på Ockhams rakkniv: ett begrepp inom vetenskapen som upphöjer de enklaste förklaringarna till de bästa. Ju färre antaganden som måste göras för att förklara en observation, desto bättre är förklaringen.
Distinktionen är dock ingen värdering, enligt Östergren, utan enbart ett konstaterande av olika syften med författande. Att det ena syftet framstår som mer attraktivt för publiken säger mer om publiken än om litteraturen.
Den förlorade symbolen förblir stendöd. Och som läsare känner jag mig närmast regredierad; att bara passivt följa med när Brown serverar lösning efter lösning utan att känna mig delaktig. Hans förtroende för läsarens kapaciteter lämnar en del att önska.
Ordningen återställs när jag övergår till Hertha Müllers bok Hjärtdjur. Hon tror på mig. Det är en gåta; en kris. Den är livsskapande; uppfordrande. Jag tvingas lätta på sidvändandets gaspedal och – läsa.
Det är först när jag läser Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, en tunn bok trots sina 600 sidor, som jag inser hur skarp Klas Östergrens distinktion mellan romanen och deckaren är. Östergrens Den sista cigarretten handlar inte enbart om ett lugubert 80-tal, utan innehåller även ett metaspår kring författarskap.
En roman, menar Östergren, är en gåta; en självmotsägelse, en livsnära berättelse. "Romanens livsluft är kris", skriver han. En deckare, däremot, skildrar en gåta; uppehåller sig kring gåtan, löser den åt läsaren, men befinner sig långt från livet.
Romanen skapar liv. Deckarens väsen är död. Det hindrar inte, skriver Östergren, att "en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv". Eller att "massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det".
Distinktionen skulle gjort 1200-talsfilosofen William Ockham stolt. Den är ett lysande exempel på Ockhams rakkniv: ett begrepp inom vetenskapen som upphöjer de enklaste förklaringarna till de bästa. Ju färre antaganden som måste göras för att förklara en observation, desto bättre är förklaringen.
Distinktionen är dock ingen värdering, enligt Östergren, utan enbart ett konstaterande av olika syften med författande. Att det ena syftet framstår som mer attraktivt för publiken säger mer om publiken än om litteraturen.
Den förlorade symbolen förblir stendöd. Och som läsare känner jag mig närmast regredierad; att bara passivt följa med när Brown serverar lösning efter lösning utan att känna mig delaktig. Hans förtroende för läsarens kapaciteter lämnar en del att önska.
Ordningen återställs när jag övergår till Hertha Müllers bok Hjärtdjur. Hon tror på mig. Det är en gåta; en kris. Den är livsskapande; uppfordrande. Jag tvingas lätta på sidvändandets gaspedal och – läsa.
onsdag, november 04, 2009
Fritt flytande 30-årsjubilar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091104
Vad handlade postmodernismen om? Ett ifrågasättande och en upplösning av ett traditionellt förhållningssätt till verkligheten, där själva idén om en objektiv, begreppsligt avbildbar verklighet var i kris och måste ersättas. Där vetandet inte längre bekräftar en statisk verklighet, utan bidrar till att forma en flytande tillvaro. Om du frågar mig.
En annan uttolkare av det postmoderna kan dock mena att det i allt väsentligt är en estetisk stil; ett konstbegrepp som inrymmer allt och som därmed saknar egenskaper; som ser konst som information i stället för materia.
Den tredje uttolkaren kan hävda att det postmoderna är en tidsepok i kapitalismens historia; kapitalismens tredje stadium med dess imperialistiska och globaliserande anspråk.
Hur som helst fyller idén om det postmoderna tillståndet 30 i år. Ett märkligt påstående, särskilt för den som definierar postmodernism som "det förflutnas futurum": Jean-François Lyotard. 1979 publicerade han det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Denna essä, som i allt väsentlig handlar om ett tillstånd som rymmer ett antal problem, är ändå portalen till förståelsen av det postmoderna. Därav 30-årsjubileet. Därav en nyutkommen antologi med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? av Sven-Olof Wallenstein (red) (Axl Books) som är en sammanställning av ett filosofiskt seminarium vid Södertörns högskola våren 2009.
I allt väsentligt vill författarna i boken ställa den temporala frågan: bör vi tala om postmodernism i imperfekt eller i presens? Med andra ord, är de problem som postmodernismen identifierade och diskuterade lösta? Ska vi gå vidare? På intet vis, enligt min tolkning av boken.
Idén om postmodernism är inte heller bara trettio år, utan går att spåra till Nietzsche dialektik om sanning och lögn, till Kants kritik av förnuftet och kanske till och med tillbaka till Protagoras och hans tes att människan är alltings mått.
Den allra mest felaktiva föreställningen om postmodernismen är att den skulle vara upplysningsfientlig; att prefixet "post" implicerar ett brott med upplysningstraditionen, det moderna projektet och dess idéer om utveckling, rationalitet och frihet. Ty postmodernismens frihetsbegrepp uppfattar jag som detsamma som upplysningens, i Kants termer: "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet".
För upplysningen utgörs omyndigheten av religionen och naturen. För postmodernismen utgörs omyndigheten av ett totaliserande system av hur kunskap genereras, enligt Lyotard. (Undertiteln på hans essä från 1979 är A Report on Knowledge.)
Även om vi inte ska blåsa upp 30-åringen allt för mycket, bör vi för den skull inte avvisa dess grundläggande idéer: förnuftskritiken, kritiken av den blinda utvecklingsoptimismen, kritiken av den instrumentella teknorationalismen – och framför allt tankesystems totaliserande tendenser.
För att bara nämna ett emblematiskt exempel: Det samhälle som enkelt avfärdar intelligenta utsagor med hänvisning till avsaknad av "evidens" motiverar postmodernismens raison d'être.
Vad handlade postmodernismen om? Ett ifrågasättande och en upplösning av ett traditionellt förhållningssätt till verkligheten, där själva idén om en objektiv, begreppsligt avbildbar verklighet var i kris och måste ersättas. Där vetandet inte längre bekräftar en statisk verklighet, utan bidrar till att forma en flytande tillvaro. Om du frågar mig.
En annan uttolkare av det postmoderna kan dock mena att det i allt väsentligt är en estetisk stil; ett konstbegrepp som inrymmer allt och som därmed saknar egenskaper; som ser konst som information i stället för materia.
Den tredje uttolkaren kan hävda att det postmoderna är en tidsepok i kapitalismens historia; kapitalismens tredje stadium med dess imperialistiska och globaliserande anspråk.
Hur som helst fyller idén om det postmoderna tillståndet 30 i år. Ett märkligt påstående, särskilt för den som definierar postmodernism som "det förflutnas futurum": Jean-François Lyotard. 1979 publicerade han det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
Denna essä, som i allt väsentlig handlar om ett tillstånd som rymmer ett antal problem, är ändå portalen till förståelsen av det postmoderna. Därav 30-årsjubileet. Därav en nyutkommen antologi med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? av Sven-Olof Wallenstein (red) (Axl Books) som är en sammanställning av ett filosofiskt seminarium vid Södertörns högskola våren 2009.
I allt väsentligt vill författarna i boken ställa den temporala frågan: bör vi tala om postmodernism i imperfekt eller i presens? Med andra ord, är de problem som postmodernismen identifierade och diskuterade lösta? Ska vi gå vidare? På intet vis, enligt min tolkning av boken.
Idén om postmodernism är inte heller bara trettio år, utan går att spåra till Nietzsche dialektik om sanning och lögn, till Kants kritik av förnuftet och kanske till och med tillbaka till Protagoras och hans tes att människan är alltings mått.
Den allra mest felaktiva föreställningen om postmodernismen är att den skulle vara upplysningsfientlig; att prefixet "post" implicerar ett brott med upplysningstraditionen, det moderna projektet och dess idéer om utveckling, rationalitet och frihet. Ty postmodernismens frihetsbegrepp uppfattar jag som detsamma som upplysningens, i Kants termer: "människans utträde ur sin självförvållade omyndighet".
För upplysningen utgörs omyndigheten av religionen och naturen. För postmodernismen utgörs omyndigheten av ett totaliserande system av hur kunskap genereras, enligt Lyotard. (Undertiteln på hans essä från 1979 är A Report on Knowledge.)
Även om vi inte ska blåsa upp 30-åringen allt för mycket, bör vi för den skull inte avvisa dess grundläggande idéer: förnuftskritiken, kritiken av den blinda utvecklingsoptimismen, kritiken av den instrumentella teknorationalismen – och framför allt tankesystems totaliserande tendenser.
För att bara nämna ett emblematiskt exempel: Det samhälle som enkelt avfärdar intelligenta utsagor med hänvisning till avsaknad av "evidens" motiverar postmodernismens raison d'être.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)