Det avskyvärda flytet

I serien Händelser vid vatten Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070803

Mitt förhållande till vatten är ambivalent. Jag har alltid bott och vistats i vattnets närhet; havet, älven, sjön, tjärnen, ån. Jag skulle ha omåttligt svårt att bo på en plats långt från vatten. Det är en självinsikt som växt sig starkare.
     Det betyder dock inte att jag tycker om att vistas på vatten. Kanske inte så mycket en rädsla, som en förbehållsamhet, en genuin ovilja. Att sitta på en gungande koloss till färja är närmast ett straff. Att ge mig ut på en seglats finns inte ens i min föreställningsvärld.
     Jag tycker inte om att flyta eller när det flyter. Frågan är om jag ens tycker om att ha flyt. Psykologen Mihaly Csikszentmihalyi myntade begreppet flow för ett sinnestillstånd där en människa totalt uppgår i ett handlande, uppgår i total koncentration, tappar tid och rum, blir ett med uppgiften.
     Ett flytande sinnestillstånd lockar inte.
     Liknande inställning har jag när det gäller samhällsgemenskapen. Olika flytande metaforer har använts för att kritiskt analysera samhällsutvecklingen.
     Marx var tidigt ute med att påvisa det fastas upplösning och ett flytande samhälle: ”Allt fast och beständigt förflyktigas…”
     En bortglömd systemteoretiker i marginalen, Geoffrey Vickers, ägnar boken Freedom in a Rocking Boat från 1970 till att analysera samhällets behov av reglering för att människorna ska kunna vara fria.
     För hur fria kan vi vara i en gungande, skvalpande båt mitt på havet?
     Denna båt, antyder Vickers, är ett samhälle som saknar stabilitet. Båten är tillika den fälla vi är fångade i. En fälla är en fälla endast för individer som inte kan lösa fällans problem. Om vi inte kan lösa de ständigt uppkommande problemen ett samhälle i ständig rörelse skapar, har samhället blivit en fälla.
     ”Människan har skapat en värld hon inte klarar av att leva i”, skriver han. Dagens klimatdebattörer skulle läsa Vickers.
     Under 2000-talet har sociologen Zygmunt Bauman plockat upp stafettpinnen och använder metaforen ”flytande” i sin analys av det moderna samhället i ett antal böcker.
     Bauman har i boken Liquid Modernity myntat begreppet flytande modernitet i stället för det uttjatade begreppet postmodernitet. Vi befinner oss, menar Bauman, fortfarande i en modern tid, men där allt mer är avreglerat, allt mer privatiserat, där allt mer flyter i en värld av kommersiella, konkurrerande aktörer.
     Världen blir en allt mer osäker plats för individen. Ett flytande liv, menar han i boken Liquid Life, kännetecknas av att människan inte längre kan göra några förutsägelser om sin framtid. Förmågor i dag kan vara oförmågor i morgon. Kompetens är dagsfärsk. Gjorda erfarenheter räknas inte nästa vecka.
     Det flytande livet i ett flytande samhälle är ett liv i ständig rörelse, i konstant gungning och osäkerhet.
     Metaforen smyger sig också in i våra privata relationer. I boken Liquid Love visar Bauman hur våra kärleksförhållanden besmittas av den ständiga rörelsen. Den flytande kärleken innebär relationer utan förpliktelser, utan löften, lätta att bryta upp från eftersom inga bindningar finns.
      Till sist tar Bauman metaforen till vårt psykologiska inre. I Liquid Fear exponerar han de rädslor som uppstår i ett flytande samhälle som allt mer saknar grundelementen i ett civiliserat liv – organisering, rutinmässighet och förutsägbarhet.
     Rädsla, osäkerhet och farhågor är det som återstår när faror inte kan förutses, kalkyleras – eller ens uppfattas. När vi inte ens kan se de fällor vi skapar.
     Många människor älskar när det flyter. När det gungar. När det rör på sig. Annars skulle inte samhällsutvecklingen se ut som den gör.
     Inte jag. Jag tycker inte om när vatten sköljer över samhället och tvingar oss flyta. Att tvingas flyta är frihetens motsats. Låt oss som dväljs i metaforernas värld lära oss från den konkreta världen; Katrina, tsunamin.
     Att skapa system som stabiliserar det flytande samhället, såväl i metaforikens som i fysikens värld, är utmaningen för 2000-talet.