Rädsla i ett flytande samhälle

Kultursidan Sundsvalls Tidning 070814

Zygmunt Bauman
Flytande rädsla
Daidalos

Den polskfödde, brittiske sociologen Zygmunt Bauaman, är produktiv som få. Han är den som under de senaste decennierna intensivast studerat moderniteten i det moderna samhället.
     Under 90-talet använde han postmodernitet som ett framträdande analytiskt begrepp. Men i takt med att begreppet fått en alltmer negativ klang, i stället för den radikalitet det en gång stod för, uppfattar Bauman att det numera är oanvändbart.
     Under 2000-talet har Bauman i stället utvecklat metaforen ”flytande” i sin analys av det moderna samhället i ett antal böcker. I boken Liquid Modernity, flytande modernitet, menar Bauman att vi fortfarande befinner oss i en modern tid, men där allt mer är avreglerat, allt mer privatiserat, där allt mer flyter i en värld av kommersiella, konkurrerande aktörer.
     Världen blir en allt mer osäker plats för individen. Ett flytande liv, menar han i boken Liquid Life, kännetecknas av att människan inte längre kan göra några förutsägelser om sin framtid. Förmågor i dag kan vara oförmågor i morgon. Kompetens är dagsfärsk. Gjorda erfarenheter räknas inte nästa vecka.
     Det flytande livet i ett flytande samhälle är ett liv i ständig rörelse, i konstant gungning och osäkerhet.
     Metaforen smyger sig också in i våra privata relationer. I boken Liquid Love visar Bauman hur våra kärleksförhållanden besmittas av den ständiga rörelsen. Den flytande kärleken innebär relationer utan förpliktelser, utan löften, lätta att bryta upp från eftersom inga bindningar finns.
      Till sist tar Bauman metaforen till vårt psykologiska inre. I sin nya bok Flytande rädsla (Daidalos) exponerar han de rädslor som uppstår i ett flytande samhälle som allt mer saknar grundelementen i ett civiliserat liv – organisering, rutinmässighet och förutsägbarhet.
     Rädsla, osäkerhet och farhågor är det som återstår när faror inte kan förutses, kalkyleras – eller ens uppfattas.
     I den förmoderna världen var naturen den stora faran. Bauman avänder jordbävningen i Lissabon som exempel. Det var efter denna katastrof vi inträdde i den moderna eran. ”Konsternas hemlighet är att korrigera naturen”, som Voltaire uttryckte inträdet i moderniteten.
     Att bemästra naturen för att minimera rädslan för densamma, blev målet. Rädslan för naturen uttrycker den ohyggligaste av rädslor – fasan över vår hjälplöshet. Med moderniteten skulle vi utträda ur vår självförvållade hjälplöshet, för att apostrofera Kant.
     Men vi har enbart lyckats ersätta den förmoderna rädslan med den moderna – det vill säga rädslan för oss själva. Den moderna rädslan manifesteras av Auschwitz, den mänskliga ondskans starkaste symbol. Men vi kan lika väl använda mindre katastrofala exempel.
     Bauman landar i en analys av globaliseringens terror i frågan om det överhuvudtaget är möjligt att upprätthålla distinktionen mellan att döda en människa som en intentionell handling begången av en individ – och att döda som en konsekvens av rika människors intresse i sin egen välfärd medan andra dör av svält.
     Det är en riktigt jobbig fråga som vi aldrig lyckas angripa på ett vettigt sätt, eftersom vi saknar – eller rättare: väljer att sakna – en global politik.        
     Mot den moderna rädslan – rädslan för oss själva – har vi inget motmedel. I en flytande tillvaro försöker vi, likt den berusade mannen som söker sina nycklar under gatlyktans sken (där det är upplyst) trots att han tappade dem i den mörka gränden, minimera risken för de faror som är enklast att lokalisera.
     Därmed lyckas vi enbart fokusera symptom, eller substitut, för de verkliga farorna.
     Bauman är irriterande träffsäker i sin stora analys av nutiden. Han sparkar från vänster och träffar ständigt individualismen på smalbenen.
     Frånvaron av solidaritet, av en självklar uppfattning om människors ömsesidiga beroende, är den flytande rädslans främsta orsak.
     Däri ligger också en utväg.