Är du pausad, lille vän?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070529

Vi har alla våra husgudar – skönlitterära, vetenskapliga, journalistiska, filmistiska, you name it. Min är en gudinna. Den amerikanska professorn i psykologi vid MIT, Sherry Turkle, är sparsam med sina skrifter. Men när hon skriver, läser jag.
     Även om hon alltid har haft en teknikkritisk ådra i sina tidigare verk, verkar den accentueras med tiden. I tidskriften MIT Tech Talk (6/12 -06) uttrycker hon en stark rädsla inför utvecklingen av så kallade Sociable Robots.
     Det är i sin enklaste form Tamagotchis och Furbys – små datorstyrda djur för barn. I något mer avancerad form små dockor som kan följa dina ögonrörelser, respondera till din röst och till beröring från dig.
     Det triggar, menar Turkle, darwinistiska responser hos oss. Vi blir tvungna att reagera på objekt som följer och responderar på våra rörelser. Dessa robotar dyker numera upp på såväl dagis som äldreboenden i USA, i ett slags omvårdnande syfte.
     I stället för att vi tar hand om datorerna, tar datorerna hand om oss. Det skrämmer Sherry Turkle.

I en lysande essä i tidskriften Forbes (7/5 -07) utvecklar Turkle en annan kritisk analys: Tack vare teknikutvecklingen har vi människor aldrig varit mer sammankopplade – eller mer alienerade.
     I denna vår teknikentusiastiska tid, när allt som går att göra görs, där lyckan är en ny funktion på mobilen eller i datorn, ser hon ett antal problem som stör henne djupt i själen.
     Turkle har länge studerad hur människor skapar ett andra jag på nätet. Nu ser hon ett nytt tillstånd för jaget. Jaget är i mobilen, på nätet, på chatten, på bloggen – ett ständigt kommunikativt jag. Vi blir ett med våra tekniska prylar. Det blir allt svårare att separera ett ”jag” från tekniken.
     Ett annat problem formulerar hon som en motsägelse. Trots att vi vet att världen blir allt mer komplex, skapar vi en kommunikationskultur som reducerar vår möjlighet att sätta oss, luta oss tillbaka och tänka. Efter. Kontemplerande. Självreflekterande. I stället tvingar vår kommunikativa kultur oss att alltid vara tillgängliga, blixtsnabbt svara på mejl, på varje mobilsignal, varje sms-pip.
     Ett ytterligare problem är att vi utvecklar en normalitet av att alltid vara publika, observerade. Vi presenterar oss på olika webbsidor, olika forum med en varierande mängd uppgifter om oss själva inför en enorm mängd människor. Särskilt den yngre generationen på sajter som MySpace, Lunarstorm och Apberget.
     Den generationen kommer inte att vara särskilt bekymrad när myndigheter och företag utökar sin övervakning. Personlig integritet?
     Äh, larv.

Sherry Turkles bekymmer är hur vi prioriterar tekniken framför vår sociala omgivning. Elever sms:ar och mejlar under lektioner. Vi pratar i mobilen i mataffären. Mejlar under möten på jobbet. Har mp3-filer i öronen under promenaden.
     Att bli ”pausad” är det tydligaste tecknet. Det blir du när du pratar med en vän eller kollega som avbryter samtalet för att ta ett mobilsamtal eller läsa ett sms.
     När den teknikens socialitet betyder mer än du.