Bättre förstå än förlåta Hagamannen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060621 (Lix=48)

Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
     En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
     Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
     Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
     Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
     Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
     Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
     Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
     Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
     I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
     I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
     Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
     Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
     Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.