Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060425 (Lix=53)
I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.
I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
När kommer vi att inse att det är ogörligt?
tisdag, april 25, 2006
onsdag, april 12, 2006
April - grym och falsk
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060412 (Lix=36)
Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.
Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
April är grymmast av månaderna – driverHan väcker oss norrlänningars längtan efter maj, efter att få hoppa över april, denna grymma månad som ständigt skrattar i mjugg.
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.
För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.
måndag, april 10, 2006
Barn av vår tid
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060410 (Lix=40)
Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?
Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Thinnertrasan vandrar mellan husen
Thinnertrasan tänder alla ljusen
Thinnertrasan tar mig
Till ett annat land
(…)
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
Gasa och sniffa och flumma!
Där kan vi segla på molnen tillsammans!
Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Ödmjuka bracka
Som bugar för överheten
Du skickar snuten på ungar
Sen sover du snällt
I borgarsmeten
Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?
tisdag, april 04, 2006
Nätets nödvändiga frihet
Publicerad på UCIT 060403 (Lix=49)
Såväl Free Software Foundation som Open Source verkar för en helt annan inställning till programvara än kommersiella programvaruföretag. Den väsentliga skillnaden består i vilken frihetsgrad som medges användaren – olika grader av frihet att kopiera program och modifiera källkoden. Rätten till programvaran tillfaller inte enbart upphovsmannen.
När det gäller andra immateriella artefakter, såsom exempelvis text, bild och film, vill Creative Commons skapa en ny form av upphovsrätt. Den traditionella upphovsrättens tes är att alla rättigheter tillfaller upphovsmannen – All Rights Reserved. Creative Commons föreslår ett system där upphovsmannen ges möjlighet att välja de rättigheter han/hon finner lämpligast för ett visst verk. För närvarande finns fyra olika licensvillkor som ger användaren av ett verk olika frihetsgrader – men aldrig friheten att uppge sig själv som upphovsman till ett verk någon annan har skapat.
Ett liknande steg tar andra förespråkare för en friare kultur på nätet. Stanfordprofessorn i juridik, Lawrence Lessig, framstår som den starkaste akademiske förespråkaren för att öka förutsättningarna för en friare kultur och kreativare människor. Det förutsätter att upphovsrätten luckras upp så att de stora kommersiella aktörernas kontroll över kulturens produktion och distribution minskar. I Sverige har till och med ett politiskt parti – Piratpartiet – startats, vars enda fråga handlar om att förändra immaterialrättsslagar så att friheten till kulturella uttryck och kunskap ökar.
Inom vetenskapen har alltid forskningsartiklar publicerats i kommersiella vetenskapliga tidskrifter, där en monopolsituation gett förutsättningar till en skyhög prissättning och därmed låg tillgänglighet till forskningsresultat och kunskap – som ofta är offentligt finansierad. Ur denna situation söker Open Access utgöra en frihetsrörelse. Här samlas vetenskapliga tidskrifter med artiklar som genomgått peer-review med en sak gemensamt: att det är fritt att läsa, ladda hem, kopiera, distribuera, skriva ut och länka till dessa artiklar i fulltextformat.
Inom området encyklopedier kan knappast någon ha undgått att notera Wikipedias framgång på nätet. Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Enbart den svenska Wikin växer med ca 200 artiklar per dag. Wikipedia kallar sig en fri encyklopedi, där fri betyder att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter.
Att många länder i dag skärper upphovsrättslagar och annan immateriallagstiftning, liksom tillsynen av dessa, kan tolkas som ett starkt försvar för en kultur där allt är handelsvaror. Ingen skillnad görs mellan materiella och digitala varor. Att någon digital transformation alls pågår i samhället väljer man att helt bortse från.
De frihetsrörelser som nämnts ovan ges av etablissemanget därmed status som motståndsrörelser – mot en etablerad och demokratiskt skapad ordning. Men gör tankeleken att de i själva verket är frihetsrörelser och de stora kommersiella aktörerna och västvärldens lagstiftare utgör motståndsrörelser. De frågor som alltid ska inställa sig i en demokrati när sociala rörelser vill förändra inställer sig: Vems frihet? Till vad? Från vad? På vems bekostnad?
"Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. (…)Your legal concepts of property, expression, identity, movement, and context do not apply to us. They are all based on matter, and there is no matter here.”Hur naivt ovanstående utdrag ur cyberrymdens självständighetsdeklaration, skriven av John Perry Barlow 1996, än låter i dag, är de växande frihetsrörelserna på nätet influerade av denna deklaration. Medvetet eller omedvetet.
Såväl Free Software Foundation som Open Source verkar för en helt annan inställning till programvara än kommersiella programvaruföretag. Den väsentliga skillnaden består i vilken frihetsgrad som medges användaren – olika grader av frihet att kopiera program och modifiera källkoden. Rätten till programvaran tillfaller inte enbart upphovsmannen.
När det gäller andra immateriella artefakter, såsom exempelvis text, bild och film, vill Creative Commons skapa en ny form av upphovsrätt. Den traditionella upphovsrättens tes är att alla rättigheter tillfaller upphovsmannen – All Rights Reserved. Creative Commons föreslår ett system där upphovsmannen ges möjlighet att välja de rättigheter han/hon finner lämpligast för ett visst verk. För närvarande finns fyra olika licensvillkor som ger användaren av ett verk olika frihetsgrader – men aldrig friheten att uppge sig själv som upphovsman till ett verk någon annan har skapat.
Ett liknande steg tar andra förespråkare för en friare kultur på nätet. Stanfordprofessorn i juridik, Lawrence Lessig, framstår som den starkaste akademiske förespråkaren för att öka förutsättningarna för en friare kultur och kreativare människor. Det förutsätter att upphovsrätten luckras upp så att de stora kommersiella aktörernas kontroll över kulturens produktion och distribution minskar. I Sverige har till och med ett politiskt parti – Piratpartiet – startats, vars enda fråga handlar om att förändra immaterialrättsslagar så att friheten till kulturella uttryck och kunskap ökar.
Inom vetenskapen har alltid forskningsartiklar publicerats i kommersiella vetenskapliga tidskrifter, där en monopolsituation gett förutsättningar till en skyhög prissättning och därmed låg tillgänglighet till forskningsresultat och kunskap – som ofta är offentligt finansierad. Ur denna situation söker Open Access utgöra en frihetsrörelse. Här samlas vetenskapliga tidskrifter med artiklar som genomgått peer-review med en sak gemensamt: att det är fritt att läsa, ladda hem, kopiera, distribuera, skriva ut och länka till dessa artiklar i fulltextformat.
Inom området encyklopedier kan knappast någon ha undgått att notera Wikipedias framgång på nätet. Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Enbart den svenska Wikin växer med ca 200 artiklar per dag. Wikipedia kallar sig en fri encyklopedi, där fri betyder att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter.
Att många länder i dag skärper upphovsrättslagar och annan immateriallagstiftning, liksom tillsynen av dessa, kan tolkas som ett starkt försvar för en kultur där allt är handelsvaror. Ingen skillnad görs mellan materiella och digitala varor. Att någon digital transformation alls pågår i samhället väljer man att helt bortse från.
De frihetsrörelser som nämnts ovan ges av etablissemanget därmed status som motståndsrörelser – mot en etablerad och demokratiskt skapad ordning. Men gör tankeleken att de i själva verket är frihetsrörelser och de stora kommersiella aktörerna och västvärldens lagstiftare utgör motståndsrörelser. De frågor som alltid ska inställa sig i en demokrati när sociala rörelser vill förändra inställer sig: Vems frihet? Till vad? Från vad? På vems bekostnad?
onsdag, mars 22, 2006
Upphovsrätt och syndabockar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060322 (Lix=54)
På Modernautställningen 06 på Moderna Museet har ett bråk om upphovsrätt lett till polisanmälan. Konstnären Markus Andersson ställer ut en tavla föreställande Christer Pettersson och en get, som ska leda åskådarens tankar till syndabockar och liknande fenomen. Även geten liknar en annan get, nämligen en målad get av William Holman Hunt på ett museum i Liverpool.
Fotografen Jonas Lemberg hävdar i sin polisanmälan att Andersson har målat av ett fotografi av Christer Petterson, som Lemberg har tagit. Därmed menar Lemberg, med stöd av sitt fackförbund, att Andersson har plagierat fotografiet och därmed gjort ett olagligt intrång i Lembergs immaterialrätt.
Samtidigt, i Västerås, tyckte en pizzabagare att det var läge under OS i Turin att göra en särskild pizza under dessa veckor, och kallade den OS-pizza. Blixtsnabbt kom ett brev från Sveriges olympiska kommitté, där pizzabagaren krävdes på 50 000 kr i skadestånd. Att kalla en pizza OS-pizza är intrång i varumärket OS, och därmed ett olagligt intrång i SOK:s immaterialrätt.
För några månader sedan dömde en domstol till Tom Waits fördel i ett mål som gällde hans sångstil. En biltillverkare hade gjort en reklamfilm med en sång som lät relativt lika Tom Waits. Att sjunga som Tom Waits är hädanefter ett olagligt intrång i Tom Waits immaterialrätt.
Det är väl känt att det råder en konflikt mellan förespråkare av en stark immaterialrätt och förespråkare för en reformering av densamma. Dessa tre exempel från rättighetsaktivisternas sida bidrar emellertid enbart till att sprida ett löjets skimmer över denna rätt.
Att, som i första exemplet, utifrån ett fotografi skapa ett helt nytt konstverk, med helt ny betydelse kallas inom musikproduktion för sampling, inom litteraturproduktion för citering, inom kunskapsproduktion för syntes – och är helt rimliga verksamheter. Inom konstproduktion hörs ibland ordet omkombinering,
Att, som i andra exemplet, organisationer kan lägga beslag på, och själva prissätta användningen av, en bokstavskombination av två bokstäver är inte bara småskuret, utan rejält skrämmande i ett eskalerande framtidsperspektiv. Vilka bokstäver får du använda, och när får du det?
Att, som i tredje exemplet, muta in sin sångstil kriminaliserar alla barn och vuxna som vill härma sina idoler – och program som Sikta mot stjärnorna blir kriminella företeelser.
Dessa exempel av löjeväckande upphovsrättsiver spelar enbart kopifajtare som exempelvis Piratbyrån, Piratpartiet och Copyriot i händerna, och blir till argument mot en sträng immaterialrätt i stället för motsatsen.
Dessutom är det inte en alltför kvalificerad gissning att det allmänna rättsmedvetandet och rättskänslan bland folket sjunker som en sten beträffande försvar av upphovsrätt och annan immaterialrätt.
Det löjeväckande fungerar därmed som gravgrävare av immaterialrätten.
På Modernautställningen 06 på Moderna Museet har ett bråk om upphovsrätt lett till polisanmälan. Konstnären Markus Andersson ställer ut en tavla föreställande Christer Pettersson och en get, som ska leda åskådarens tankar till syndabockar och liknande fenomen. Även geten liknar en annan get, nämligen en målad get av William Holman Hunt på ett museum i Liverpool.
Fotografen Jonas Lemberg hävdar i sin polisanmälan att Andersson har målat av ett fotografi av Christer Petterson, som Lemberg har tagit. Därmed menar Lemberg, med stöd av sitt fackförbund, att Andersson har plagierat fotografiet och därmed gjort ett olagligt intrång i Lembergs immaterialrätt.
Samtidigt, i Västerås, tyckte en pizzabagare att det var läge under OS i Turin att göra en särskild pizza under dessa veckor, och kallade den OS-pizza. Blixtsnabbt kom ett brev från Sveriges olympiska kommitté, där pizzabagaren krävdes på 50 000 kr i skadestånd. Att kalla en pizza OS-pizza är intrång i varumärket OS, och därmed ett olagligt intrång i SOK:s immaterialrätt.
För några månader sedan dömde en domstol till Tom Waits fördel i ett mål som gällde hans sångstil. En biltillverkare hade gjort en reklamfilm med en sång som lät relativt lika Tom Waits. Att sjunga som Tom Waits är hädanefter ett olagligt intrång i Tom Waits immaterialrätt.
Det är väl känt att det råder en konflikt mellan förespråkare av en stark immaterialrätt och förespråkare för en reformering av densamma. Dessa tre exempel från rättighetsaktivisternas sida bidrar emellertid enbart till att sprida ett löjets skimmer över denna rätt.
Att, som i första exemplet, utifrån ett fotografi skapa ett helt nytt konstverk, med helt ny betydelse kallas inom musikproduktion för sampling, inom litteraturproduktion för citering, inom kunskapsproduktion för syntes – och är helt rimliga verksamheter. Inom konstproduktion hörs ibland ordet omkombinering,
Att, som i andra exemplet, organisationer kan lägga beslag på, och själva prissätta användningen av, en bokstavskombination av två bokstäver är inte bara småskuret, utan rejält skrämmande i ett eskalerande framtidsperspektiv. Vilka bokstäver får du använda, och när får du det?
Att, som i tredje exemplet, muta in sin sångstil kriminaliserar alla barn och vuxna som vill härma sina idoler – och program som Sikta mot stjärnorna blir kriminella företeelser.
Dessa exempel av löjeväckande upphovsrättsiver spelar enbart kopifajtare som exempelvis Piratbyrån, Piratpartiet och Copyriot i händerna, och blir till argument mot en sträng immaterialrätt i stället för motsatsen.
Dessutom är det inte en alltför kvalificerad gissning att det allmänna rättsmedvetandet och rättskänslan bland folket sjunker som en sten beträffande försvar av upphovsrätt och annan immaterialrätt.
Det löjeväckande fungerar därmed som gravgrävare av immaterialrätten.
tisdag, mars 21, 2006
Muhammedkarikatyrernas nödvändiga kris
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060321 (Lix=53)
Ett sätt att förstå det politiska eftermälet och den debatt som följde publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten är hur begränsad kulturrelativismen är som idé överfört till praktisk handling.
Kulturrelativism handlar i allt väsentligt om omöjligheten att inordna olika kulturer i en hierarkisk värdeskala. Ingen kultur är bättre än någon annan. Att människor utövar sin tro, visar glädje, uppfostrar barn och tillfredsställer sina behov på olika sätt i olika kulturer, måste värderas inifrån den specifika kulturen, inte utifrån någon ”universell” kultur – som alltid råkar vara värderarens egen.
En antropolog som ofta nämns som kulturrelativismens portalfigur är Margaret Mead, som gick så långt i sin kulturrelativistiska hållning att hennes studier av den samoanska kulturen utgjorde ett korrektiv till den egna, amerikanska kulturen. Vilket leder bort från en kulturrelativistisk hållning.
Kulturrelativism är till synes ett empatiskt och respektfullt förhållningssätt. Allt är lika mycket värt och ingen kultur är förmer.
Om kritikerna av karikatyrteckningarna från muslimskt håll och yttrandefrihetsförespråkarna i Europa varit kulturrelativister, hade bägge noterat varandras synpunkter, respekterat dem och ingen debatt eller konflikt uppstått.
Denna till synes positiva position är emellertid komplicerad. Raden av frågor där ett kulturrelativistiskt förhållningssätt är problematiskt växer.
Vem vill hävda att omskärelse av flickor i delar av Afrika är rätt, med hänvisning till att det sker i en annan kultur som vi inte har rätt att värdera, i stället för att fördöma det med hänvisning till universella mänskliga rättigheter?
Vem vill hävda att en dödsdom mot Salman Rushdie är rätt, med hänvisning till att vi lever i olika världar, där människoliv tillåts värderas olika beroende på kultur?
I dessa fall framträder det som självklart att det bör finnas ett universellt människovärde, som överordnas enskilda kulturer. Frågan beträffande Muhammedkarikatyrerna är vilka universella värden vi alla måste omfattas av, eftersom ingen sida i konflikten accepterar kulturrelativism.
I sin iver till respekt och empati skapar kulturrelativismen fler skarpa gränser mellan kulturer än föreningar. Människor generaliseras till avgränsade kulturtillhörigheter – i detta exempel islamsk kultur vs västerländsk kultur – och bortser helt från individuella skillnader, kulturella sammanblandningar, värdeförskjutningar och föränderlighet.
Det är därmed tveksamt om kulturrelativism leder till ökad förståelse för olika kulturer. Frågan är om inte äkta kulturmöten – där kulturers dogmer diskuteras, stöts och blöts – är viktigare än något annat i en globaliserad och mångkulturell värld.
Om sådana kulturmöten skapas på grund av Muhammedkarikatyrerna, har de trots allt tjänat ett gott syfte.
Ett sätt att förstå det politiska eftermälet och den debatt som följde publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten är hur begränsad kulturrelativismen är som idé överfört till praktisk handling.
Kulturrelativism handlar i allt väsentligt om omöjligheten att inordna olika kulturer i en hierarkisk värdeskala. Ingen kultur är bättre än någon annan. Att människor utövar sin tro, visar glädje, uppfostrar barn och tillfredsställer sina behov på olika sätt i olika kulturer, måste värderas inifrån den specifika kulturen, inte utifrån någon ”universell” kultur – som alltid råkar vara värderarens egen.
En antropolog som ofta nämns som kulturrelativismens portalfigur är Margaret Mead, som gick så långt i sin kulturrelativistiska hållning att hennes studier av den samoanska kulturen utgjorde ett korrektiv till den egna, amerikanska kulturen. Vilket leder bort från en kulturrelativistisk hållning.
Kulturrelativism är till synes ett empatiskt och respektfullt förhållningssätt. Allt är lika mycket värt och ingen kultur är förmer.
Om kritikerna av karikatyrteckningarna från muslimskt håll och yttrandefrihetsförespråkarna i Europa varit kulturrelativister, hade bägge noterat varandras synpunkter, respekterat dem och ingen debatt eller konflikt uppstått.
Denna till synes positiva position är emellertid komplicerad. Raden av frågor där ett kulturrelativistiskt förhållningssätt är problematiskt växer.
Vem vill hävda att omskärelse av flickor i delar av Afrika är rätt, med hänvisning till att det sker i en annan kultur som vi inte har rätt att värdera, i stället för att fördöma det med hänvisning till universella mänskliga rättigheter?
Vem vill hävda att en dödsdom mot Salman Rushdie är rätt, med hänvisning till att vi lever i olika världar, där människoliv tillåts värderas olika beroende på kultur?
I dessa fall framträder det som självklart att det bör finnas ett universellt människovärde, som överordnas enskilda kulturer. Frågan beträffande Muhammedkarikatyrerna är vilka universella värden vi alla måste omfattas av, eftersom ingen sida i konflikten accepterar kulturrelativism.
I sin iver till respekt och empati skapar kulturrelativismen fler skarpa gränser mellan kulturer än föreningar. Människor generaliseras till avgränsade kulturtillhörigheter – i detta exempel islamsk kultur vs västerländsk kultur – och bortser helt från individuella skillnader, kulturella sammanblandningar, värdeförskjutningar och föränderlighet.
Det är därmed tveksamt om kulturrelativism leder till ökad förståelse för olika kulturer. Frågan är om inte äkta kulturmöten – där kulturers dogmer diskuteras, stöts och blöts – är viktigare än något annat i en globaliserad och mångkulturell värld.
Om sådana kulturmöten skapas på grund av Muhammedkarikatyrerna, har de trots allt tjänat ett gott syfte.
måndag, mars 20, 2006
onsdag, mars 15, 2006
Vetenskaplig Oscar
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060315 (Lix=44)
Så här i Oscarstider görs det fler prislistor för film än de priser den egentliga Oscarsjuryn delar ut. I år gör den vetenskapliga tidskriften Nature sin egen lista över filmer som vinner priser ur ett vetenskapligt perspektiv.
Med glimten i ögat, naturligtvis. Bland annat nämns följande filmers förtjänster och deras motiveringar.
The Constant Gardener vinner priset som den mest skräckinjagande skildringen av maktövergrepp från ett läkemedelsföretag.
Liftarens guide till galaxen vinner pris för det ädlaste försöket att göra statistik roligt.
The Island vinner för den mest skräckinjagande representationen av kloning.
Proof vinner i kategorin bästa filmmusik för den bästa sången på ett matematiskt tema (tre minuters tystnad för det imaginära talet ’i’).
War of the Worlds vinner pris för en utomjordings mest realistiska död.
Som sagt, glimten i ögat. Juryn har inte gjort det lätt för sig och valt skräpfilmer med idiotiska förvrängningar av vetenskap, utan hyfsat bra filmer.
Mest intressant är dock den vetenskapliga recensionen av varje film, där man förklarar till exempel att det är fullständigt omöjligt att, som i Proof, kontrollera ett matematiskt bevis på en vecka. Eller att kloning inte handlar om skapa en fullvärdig tvilling till en människa, som görs i The Island.
De vetenskapliga recensionerna hittas på Nature.
Så här i Oscarstider görs det fler prislistor för film än de priser den egentliga Oscarsjuryn delar ut. I år gör den vetenskapliga tidskriften Nature sin egen lista över filmer som vinner priser ur ett vetenskapligt perspektiv.
Med glimten i ögat, naturligtvis. Bland annat nämns följande filmers förtjänster och deras motiveringar.
The Constant Gardener vinner priset som den mest skräckinjagande skildringen av maktövergrepp från ett läkemedelsföretag.
Liftarens guide till galaxen vinner pris för det ädlaste försöket att göra statistik roligt.
The Island vinner för den mest skräckinjagande representationen av kloning.
Proof vinner i kategorin bästa filmmusik för den bästa sången på ett matematiskt tema (tre minuters tystnad för det imaginära talet ’i’).
War of the Worlds vinner pris för en utomjordings mest realistiska död.
Som sagt, glimten i ögat. Juryn har inte gjort det lätt för sig och valt skräpfilmer med idiotiska förvrängningar av vetenskap, utan hyfsat bra filmer.
Mest intressant är dock den vetenskapliga recensionen av varje film, där man förklarar till exempel att det är fullständigt omöjligt att, som i Proof, kontrollera ett matematiskt bevis på en vecka. Eller att kloning inte handlar om skapa en fullvärdig tvilling till en människa, som görs i The Island.
De vetenskapliga recensionerna hittas på Nature.
torsdag, mars 09, 2006
Ovetenskap i förnuftets kyrka
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060309 (Lix=48)
Det finns i dag ett fåtal svenska forskare som sticker ut, inte enbart därför att de är goda forskare, utan därför att de också är envetna och ofta irriterande debattörer och kritiker. På en ohotad första plats återfinns filosofen Torbjörn Tännsjö. Som en stark tvåa återfinns statsvetaren Bo Rothstein.
Likheten dessa två emellan är att de retar makten. Tännsjö fick en gång förre kd-ledaren Alf Svensson att kräva att Tännsjö skulle få sparken från universitetet. Rothstein lyckades förra året få universitetskansler Sigbrit Frankes bägare att rinna över. Franke skrev på DN Debatt (22/1 -04) att psykologiska förklaringsmodeller måste tillgripas för att förstå Rothstein och hans kritik.
I en debattartikel i nya numret av Axess (nr 2/06) frågar sig Rothstein varför svenska universitet avvisar forskning och vetenskap som underlag för sin verksamhet. Det är paradoxalt, menar han, att universitetens främsta verksamhet – forskning – inte tillämpas på den egna verksamheten, men gärna på andra verksamheter.
Ett antal belägg läggs fram. Ett handlar om Vetenskapsrådets satsning på koncentration av forskningsmedel på spetsforskning och ledande forskningsmiljöer. En sådan stor omsvängning inom svensk forskningspolitik torde väl ha föregåtts av forskning och utredning?
Icke. Underlaget är en 38-sidig PM utan vetenskapliga argument eller empiriska belägg för värdet av en sådan forskningspolitik.
Ett annat belägg handlar om kvotering av studenter till olika utbildningar. Ett aktuellt exempel handlar om juristutbildningen vid Uppsala universitet, där man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund. Har sådan kvotering utgått från den rikliga forskning som finns kring positiv särbehandling, frågade Rothstein de utbildningsansvariga. Inte alls, blev svaret.
Ett tredje belägg rör en ledarskapsutbildning vid Göteborgs universitet för dekaner, prefekter och andra chefer vid universitetet. När Rothstein själv gick kursen, frågade han naturligtvis kursledningen varför inte något från den ymniga forskningen kring ledningsproblem inom kunskapsorganisationer användes.
Svaret han fick var att när man som ledare står inför viktiga problem har man ingen som helst nytta av sådan kunskap. Noterbart är att kursledningen som gav detta svar bestod av en professor och en docent, det vill säga väl meriterade forskare.
Det stora problemet Rothstein pekar på är ändå inte att akademin avvisar vetenskapen för sin egen verksamhet, utan dess konsekvenser. Det stora problemet berör omvärldens tillit till universiteten.
Varför ska det omgivande samhället tro på att universiteten är bäst skickat att generera kunskap om olika samhällsproblem när universiteten själva inte tycks tro det? Varför satsa pengar på forskning?
Det är riktigt obehagliga frågor.
Det finns i dag ett fåtal svenska forskare som sticker ut, inte enbart därför att de är goda forskare, utan därför att de också är envetna och ofta irriterande debattörer och kritiker. På en ohotad första plats återfinns filosofen Torbjörn Tännsjö. Som en stark tvåa återfinns statsvetaren Bo Rothstein.
Likheten dessa två emellan är att de retar makten. Tännsjö fick en gång förre kd-ledaren Alf Svensson att kräva att Tännsjö skulle få sparken från universitetet. Rothstein lyckades förra året få universitetskansler Sigbrit Frankes bägare att rinna över. Franke skrev på DN Debatt (22/1 -04) att psykologiska förklaringsmodeller måste tillgripas för att förstå Rothstein och hans kritik.
I en debattartikel i nya numret av Axess (nr 2/06) frågar sig Rothstein varför svenska universitet avvisar forskning och vetenskap som underlag för sin verksamhet. Det är paradoxalt, menar han, att universitetens främsta verksamhet – forskning – inte tillämpas på den egna verksamheten, men gärna på andra verksamheter.
Ett antal belägg läggs fram. Ett handlar om Vetenskapsrådets satsning på koncentration av forskningsmedel på spetsforskning och ledande forskningsmiljöer. En sådan stor omsvängning inom svensk forskningspolitik torde väl ha föregåtts av forskning och utredning?
Icke. Underlaget är en 38-sidig PM utan vetenskapliga argument eller empiriska belägg för värdet av en sådan forskningspolitik.
Ett annat belägg handlar om kvotering av studenter till olika utbildningar. Ett aktuellt exempel handlar om juristutbildningen vid Uppsala universitet, där man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund. Har sådan kvotering utgått från den rikliga forskning som finns kring positiv särbehandling, frågade Rothstein de utbildningsansvariga. Inte alls, blev svaret.
Ett tredje belägg rör en ledarskapsutbildning vid Göteborgs universitet för dekaner, prefekter och andra chefer vid universitetet. När Rothstein själv gick kursen, frågade han naturligtvis kursledningen varför inte något från den ymniga forskningen kring ledningsproblem inom kunskapsorganisationer användes.
Svaret han fick var att när man som ledare står inför viktiga problem har man ingen som helst nytta av sådan kunskap. Noterbart är att kursledningen som gav detta svar bestod av en professor och en docent, det vill säga väl meriterade forskare.
Det stora problemet Rothstein pekar på är ändå inte att akademin avvisar vetenskapen för sin egen verksamhet, utan dess konsekvenser. Det stora problemet berör omvärldens tillit till universiteten.
Varför ska det omgivande samhället tro på att universiteten är bäst skickat att generera kunskap om olika samhällsproblem när universiteten själva inte tycks tro det? Varför satsa pengar på forskning?
Det är riktigt obehagliga frågor.
söndag, februari 19, 2006
Tekniken springer ifrån oss
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060218 (Lix=50)
Ray Kurzweil
The Singularity is Near
Viking
Även om vi aldrig kan – eller ens vill – förutsäga framtiden, kittlar framtidsforskningen oss. Kortsiktigt är tillförlitliga prognoser viktiga. Med ett långt tidsperspektiv blir det dock svårare att säga något om framtiden.
Vanligtvis har framtidsforskningen handlat om globala frågor om miljö, hållbar utveckling och överlevnadsfrågor. Romklubbens studie från 1972, Tillväxtens gränser, är ett klassiskt exempel.
En vanlig metod är scenarioteknik, där olika framtidsscenarier och -processer beskrivs. En annan, kanske vanligare metod är dock prognoskonstruktion eller trendframskrivning.
Ray Kurzweil tillämpar trendframskrivning för att beskriva teknikutvecklingen under 2000-talet i sin nya tegelsten The Singularity is Near (Viking). Detta är en viktig bok, av ett skäl: den torgför och beskriver förutsättningarna för en teknologisk singularitet, så att vi kan förhålla oss till denna utveckling.
Kurzweil är inte först, men gör det hittills bäst. Begreppet teknologisk singularitet beskrevs första gången 1993 i en artikel av matematikern och författaren Vernor Vinge.
Teknologisk singularitet är ett värdefullt begrepp, men extremt svårbegripligt, såväl för Kurzweil som för andra. Singularitet är lånat från fysiken som beskriver en ”punkt i rumtiden i vilken rumtidskrökningen är oändlig” och är en egenskap i så kallade svarta hål i rymden.
Jag kan inte utveckla den fysikaliska betydelsen, utan nämner den för att peka på varför en så komplicerad företeelse överförs till teknikutvecklingen. Den gemensamma nämnaren är ett tillstånd när något oändligt blir ofattbart.
Dagens teknikutveckling inom främst datorteknik, nanoteknik och genteknik sker exponentiellt – inte linjärt. Det visar Kurzweil tydligt med olika diagram över olika teknikers tillväxt. Det klassiska exemplet är Moores lag; var artonde månad fördubblas kapaciteten hos datorer, samtidigt som priset halveras.
Att något växer exponentiellt innebär att utvecklingen sker allt snabbare per tidsenhet. Singularitet är punkten där teknikutvecklingen är närmast oändligt stor på extremt kort tid. När motsvarigheten till de senaste hundra årens teknikutveckling sker på en dag. När de senaste tio årens teknikutveckling sker på en timme. Ett års teknikutveckling på en sekund.
Denna ofattliga situation inträffar år 2045, givet den metod Kurzweil tillämpar, trendframskrivning. Förutsättningen är att teknikutvecklingen antar samma hastighetsökning som den hittills gjort.
Det förutsätter också att biologi och teknik blandas samman. Maskinerna, datorerna, blir intelligentare och snabbare genom att bygga in mer biologiskt material och människans förmågor ökar genom att genmodifiera och införa nanoteknik i människan.
Genom dessa sammanblandningar av människa och maskin kan mycket av teknikutvecklingen skötas av maskinerna, medan människans förmåga att ta till oss teknikutvecklingen ökar genom ny teknik. Det är dock inte någon särskild ”maskinintelligens” som utvecklas, utan en utvidgning av den i dag begränsade mänskliga intelligensen.
Hans föreställning om intelligens är dock synnerligen begränsad. Med intelligens avser han en instrumentell, kalkylerande, rationell problemlösningsförmåga. Det är hopplöst gammalmodigt.
Kurzweil är övertygad om att mer nanoteknik i människan kan reducera både sjukdomar och även åldrande. I väntan på nanoteknikens intåg i våra kroppar, berättar Kurzweil att han gör sitt bästa att omprogrammera sin kropps biokemi. Han äter 250 tillskott i form av piller dagligen och tar ett halvt dussin injektioner per vecka.
På så sätt menar han att hans metaboliska reaktioner har förändrats väsentligt i positiv riktning. Han har inte åldrats särskilt mycket under de senaste 16 åren och är en 40-åring i en 56-årings kropp, enligt de mätningar han låtit göra.
Någon kanske vill avfärda Kurzweil som en teknikreligiös dåre, något han också diskuterar i boken. Men Kurzweil blottlägger en teknikutveckling som vanliga medborgare inte har någon insyn i, som sker i laboratorierna, bakom forskningsinstitutenas lyckta dörrar.
Singulariteten blir för mig ett skrämmande tillstånd som kan uppträda endast om vi skalar bort faktorer som politik, etik, ekonomi och kultur från teknikutvecklingen. Om vi separerar samhällsutvecklingen från teknikutvecklingen. Och det är vi i full färd med.
Den mänskliga viljan tycks tämligen försvagad i Kurzweils framställning. Vi kan inte motstå ny teknik, när den visar vilka positiva konsekvenser den får, hävdar han med emfas. Att bota sjukdom, odla grödor effektivare, reducera åldrandet, öka intelligensen och så vidare. Någon emot?
Ludditer har inte en chans. Might is right, blir valspråket. Det möjliga blir det rätta.
Ray Kurzweil
The Singularity is Near
Viking
Även om vi aldrig kan – eller ens vill – förutsäga framtiden, kittlar framtidsforskningen oss. Kortsiktigt är tillförlitliga prognoser viktiga. Med ett långt tidsperspektiv blir det dock svårare att säga något om framtiden.
Vanligtvis har framtidsforskningen handlat om globala frågor om miljö, hållbar utveckling och överlevnadsfrågor. Romklubbens studie från 1972, Tillväxtens gränser, är ett klassiskt exempel.
En vanlig metod är scenarioteknik, där olika framtidsscenarier och -processer beskrivs. En annan, kanske vanligare metod är dock prognoskonstruktion eller trendframskrivning.
Ray Kurzweil tillämpar trendframskrivning för att beskriva teknikutvecklingen under 2000-talet i sin nya tegelsten The Singularity is Near (Viking). Detta är en viktig bok, av ett skäl: den torgför och beskriver förutsättningarna för en teknologisk singularitet, så att vi kan förhålla oss till denna utveckling.
Kurzweil är inte först, men gör det hittills bäst. Begreppet teknologisk singularitet beskrevs första gången 1993 i en artikel av matematikern och författaren Vernor Vinge.
Teknologisk singularitet är ett värdefullt begrepp, men extremt svårbegripligt, såväl för Kurzweil som för andra. Singularitet är lånat från fysiken som beskriver en ”punkt i rumtiden i vilken rumtidskrökningen är oändlig” och är en egenskap i så kallade svarta hål i rymden.
Jag kan inte utveckla den fysikaliska betydelsen, utan nämner den för att peka på varför en så komplicerad företeelse överförs till teknikutvecklingen. Den gemensamma nämnaren är ett tillstånd när något oändligt blir ofattbart.
Dagens teknikutveckling inom främst datorteknik, nanoteknik och genteknik sker exponentiellt – inte linjärt. Det visar Kurzweil tydligt med olika diagram över olika teknikers tillväxt. Det klassiska exemplet är Moores lag; var artonde månad fördubblas kapaciteten hos datorer, samtidigt som priset halveras.
Att något växer exponentiellt innebär att utvecklingen sker allt snabbare per tidsenhet. Singularitet är punkten där teknikutvecklingen är närmast oändligt stor på extremt kort tid. När motsvarigheten till de senaste hundra årens teknikutveckling sker på en dag. När de senaste tio årens teknikutveckling sker på en timme. Ett års teknikutveckling på en sekund.
Denna ofattliga situation inträffar år 2045, givet den metod Kurzweil tillämpar, trendframskrivning. Förutsättningen är att teknikutvecklingen antar samma hastighetsökning som den hittills gjort.
Det förutsätter också att biologi och teknik blandas samman. Maskinerna, datorerna, blir intelligentare och snabbare genom att bygga in mer biologiskt material och människans förmågor ökar genom att genmodifiera och införa nanoteknik i människan.
Genom dessa sammanblandningar av människa och maskin kan mycket av teknikutvecklingen skötas av maskinerna, medan människans förmåga att ta till oss teknikutvecklingen ökar genom ny teknik. Det är dock inte någon särskild ”maskinintelligens” som utvecklas, utan en utvidgning av den i dag begränsade mänskliga intelligensen.
Hans föreställning om intelligens är dock synnerligen begränsad. Med intelligens avser han en instrumentell, kalkylerande, rationell problemlösningsförmåga. Det är hopplöst gammalmodigt.
Kurzweil är övertygad om att mer nanoteknik i människan kan reducera både sjukdomar och även åldrande. I väntan på nanoteknikens intåg i våra kroppar, berättar Kurzweil att han gör sitt bästa att omprogrammera sin kropps biokemi. Han äter 250 tillskott i form av piller dagligen och tar ett halvt dussin injektioner per vecka.
På så sätt menar han att hans metaboliska reaktioner har förändrats väsentligt i positiv riktning. Han har inte åldrats särskilt mycket under de senaste 16 åren och är en 40-åring i en 56-årings kropp, enligt de mätningar han låtit göra.
Någon kanske vill avfärda Kurzweil som en teknikreligiös dåre, något han också diskuterar i boken. Men Kurzweil blottlägger en teknikutveckling som vanliga medborgare inte har någon insyn i, som sker i laboratorierna, bakom forskningsinstitutenas lyckta dörrar.
Singulariteten blir för mig ett skrämmande tillstånd som kan uppträda endast om vi skalar bort faktorer som politik, etik, ekonomi och kultur från teknikutvecklingen. Om vi separerar samhällsutvecklingen från teknikutvecklingen. Och det är vi i full färd med.
Den mänskliga viljan tycks tämligen försvagad i Kurzweils framställning. Vi kan inte motstå ny teknik, när den visar vilka positiva konsekvenser den får, hävdar han med emfas. Att bota sjukdom, odla grödor effektivare, reducera åldrandet, öka intelligensen och så vidare. Någon emot?
Ludditer har inte en chans. Might is right, blir valspråket. Det möjliga blir det rätta.
tisdag, januari 31, 2006
Perspektiv på fiffel
Kultursidan Sundsvalls Tidning 060126 (Lix=48)
Glenn Sjöstrand (red)
Fiffel-Sverige
Sociologiska perspektiv på skandaler och fusk
Liber
Höga pensionsersättningar till direktörer, Skandiadirektörer som använder företagets kapital för privata ändamål, Motalapolitiker på porrklubb med kommunkassan, lyxpensioner till rikspolitiker, redovisningsfiffel i idrottsklubbar, mutor till inköpare på Systembolaget.
Den gemensamma nämnaren är fiffel och dess besläktade termer skandaler och fusk. Inte alltid olagligheter – men det är också fifflets kärna; själva orsaken till att tretton sociologer undersöker fiffel i en ny antologi: Fiffel-Sverige med Glenn Sjöstrand som redaktör (Liber).
Fiffel är en tillgänglig term – men hal. Fiffel kan vara både olagligt och lagligt. Fiffel kan också vara både socialt accepterat och inte accepterat. Författarna i antologin anlägger olika perspektiv på fiffel som är såväl olaglig som laglig – men socialt icke accepterad.
Sådant som sticker i ögonen på folk, sådant som ger förutsättning att uppfatta gemensamma moraliska normer.
Att vi skulle få en uteslutande förklaring till uppkomsten av fiffel såväl inom det privata som det offentliga är naturligtvis inte poängen, utan antologin problematiserar och ger olika svar. Dessutom väcker svaren frågor.
Ett exempel är rättegången mot sex svenska kvinnor samt en litauisk kvinna våren 2003. De sex var åtalade för att ha betalat den litauiska kvinnan för städning i hemmen – utan att betala skatt, sociala avgifter eller moms på denna tjänst. De anlitade alltså svart städhjälp.
Det var dock den litauiska kvinnan som fälldes, medan de som anlitade henne friades. Hur det gick till och var gränsen går för svart arbetskraft skriver Lotta Björklund Larsen ingående om. Är det fiffel om du ger din son en hundring för gräsklippningen? Eller ger grannen en whiskyflaska för en elinstallation?
Om människors responser på skandaler finns en hel del intressant i antologin. Det är inte alltid den ekonomiska storleken på fifflet som är viktigt, utan själva principen. Vad kostade den Toblerone Mona Sahlin köpte med regeringens kontokort? En tjuga?
Allmänhetens upprördhet handlar här om vems pengar som används. Vi verkar dra en skarp skiljelinje mellan de pengar vi betalar in till olika företag och till statskassan. Vi ålägger de som förvaltar statens pengar betydligt större ansvar och högre moral än de som hanterar pengar i företagen.
Det är dock sällan girighet som är orsaken till ekonomiskt fiffel, menar Oskar Engdahl. Ofta är fiffel en livsstil, ett spänningsmoment eller ett sätt att bevara sin sociala position.
Fiffel sker i både slott och koja. Antologin fokuserar mera fifflet i slottet; bland politiker och näringslivets toppar, än bidragsfusk och svartjobb.
Därför blir antologin inte ett snaskande i vanliga medborgares beteenden, utan i sådant fiffel som är av normgivande karaktär. Perspektivet är hela tiden uppåt.
Det är hedervärt.
Glenn Sjöstrand (red)
Fiffel-Sverige
Sociologiska perspektiv på skandaler och fusk
Liber
Höga pensionsersättningar till direktörer, Skandiadirektörer som använder företagets kapital för privata ändamål, Motalapolitiker på porrklubb med kommunkassan, lyxpensioner till rikspolitiker, redovisningsfiffel i idrottsklubbar, mutor till inköpare på Systembolaget.
Den gemensamma nämnaren är fiffel och dess besläktade termer skandaler och fusk. Inte alltid olagligheter – men det är också fifflets kärna; själva orsaken till att tretton sociologer undersöker fiffel i en ny antologi: Fiffel-Sverige med Glenn Sjöstrand som redaktör (Liber).
Fiffel är en tillgänglig term – men hal. Fiffel kan vara både olagligt och lagligt. Fiffel kan också vara både socialt accepterat och inte accepterat. Författarna i antologin anlägger olika perspektiv på fiffel som är såväl olaglig som laglig – men socialt icke accepterad.
Sådant som sticker i ögonen på folk, sådant som ger förutsättning att uppfatta gemensamma moraliska normer.
Att vi skulle få en uteslutande förklaring till uppkomsten av fiffel såväl inom det privata som det offentliga är naturligtvis inte poängen, utan antologin problematiserar och ger olika svar. Dessutom väcker svaren frågor.
Ett exempel är rättegången mot sex svenska kvinnor samt en litauisk kvinna våren 2003. De sex var åtalade för att ha betalat den litauiska kvinnan för städning i hemmen – utan att betala skatt, sociala avgifter eller moms på denna tjänst. De anlitade alltså svart städhjälp.
Det var dock den litauiska kvinnan som fälldes, medan de som anlitade henne friades. Hur det gick till och var gränsen går för svart arbetskraft skriver Lotta Björklund Larsen ingående om. Är det fiffel om du ger din son en hundring för gräsklippningen? Eller ger grannen en whiskyflaska för en elinstallation?
Om människors responser på skandaler finns en hel del intressant i antologin. Det är inte alltid den ekonomiska storleken på fifflet som är viktigt, utan själva principen. Vad kostade den Toblerone Mona Sahlin köpte med regeringens kontokort? En tjuga?
Allmänhetens upprördhet handlar här om vems pengar som används. Vi verkar dra en skarp skiljelinje mellan de pengar vi betalar in till olika företag och till statskassan. Vi ålägger de som förvaltar statens pengar betydligt större ansvar och högre moral än de som hanterar pengar i företagen.
Det är dock sällan girighet som är orsaken till ekonomiskt fiffel, menar Oskar Engdahl. Ofta är fiffel en livsstil, ett spänningsmoment eller ett sätt att bevara sin sociala position.
Fiffel sker i både slott och koja. Antologin fokuserar mera fifflet i slottet; bland politiker och näringslivets toppar, än bidragsfusk och svartjobb.
Därför blir antologin inte ett snaskande i vanliga medborgares beteenden, utan i sådant fiffel som är av normgivande karaktär. Perspektivet är hela tiden uppåt.
Det är hedervärt.
torsdag, januari 19, 2006
Ur världens synvinkel
Kultursidan Sundsvalls Tidning 060119 (Lix=46)
Peter Kemp
Världsmedborgaren
Daidalos
Att kunna se företeelser ur andra synvinklar än enbart den egna är en god egenskap. Moralisk förmåga börjar med att se något ur den Andres synvinkel. Förmågan att skapa en hållbar utveckling för världen börjar med att se något ur evighetens synvinkel.
På samma sätt måste vår förmåga att vara medborgare i dagens globaliserade värld börja med att se företeelser, inte enbart ur ett snävt nationellt perspektiv, utan ur världens synvinkel. På så sätt kan vi bli världsmedborgare, inte enbart medborgare.
Så tolkar jag essensen i den danske filosofen Peter Kemps nya bok Världsmedborgaren (Daidalos). Det är en fantastiskt rik bok som tar sin början i Antiken och slutar i pedagogiken.
Världsmedborgaren är inte någon ny idé. Den som först utropade sig som världsmedborgare var den grekiske filosofen Diogenes på 300-talet f Kr. Människovärdet skulle inte bestämmas av ursprung eller vistelseplats.
Denna tanke utvecklades några århundraden senare av Cicero och den stoiska filosofin. Man tänkte sig en människa som någon som är medborgare i två samhällen, dels det samhälle hon är född i, dels världssamfundet. Stoikernas grundidé var en sammanhållen värld, till vilken alla människor bidrar, vilken också alla människor har ett moraliskt ansvar inför.
Den moderna idén om världsmedborgaren utvecklades dock av Kant på 1700-talet. Egentligen, menar Kemp, handlade Kants praktiska filosofi, det vill säga hans etik, om människans förmåga att vara – eller bli – en världsmedborgare.
Det ansvar ett världsmedborgarskap förutsätter, kan ses som en härledning ur Kants klassiska definition av upplysning; som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.
För att kunna utgöra en god världsmedborgare krävs också en etik, hos Kant det kategoriska imperativet; att aldrig handla på annat sätt än att ”min maxim skall bliva en allmän lag”.
Med detta ansvar och denna etik grundlades den moderna människans förmåga att se företeelser ur världens synvinkel.
Men idén om världsmedborgaren tonades ned inför 1800-talet. Idén om nationalstaten växte sig stark och blev den grundbult från vilken alla politiska beslut utgick. Och se hur det gick, skriver Kemp, när världsmedborgartanken kopplas bort från världsordningen: ett flertal krig med ofattbara lidanden.
Därför, i trakten av millennieskiftet, i krigens eftertanke, i en tid när folkrätten överträds gång efter annan, är idén om ett världsmedborgarskap viktigare än någonsin.
För att vara en filosof är Kemp utomordentligt praktisk. Hur skapar vi världsmedborgare? Är vi inte det redan, så beresta runt världen vi är? Nej, svarar Kemp, det innebär inte nödvändigtvis att vi är världsmedborgare.
Kant lämnade aldrig staden Königsberg. Ändå var han världsmedborgaren per se.
Världsmedborgarskapet tar sin början i bildningen, den del av utbildningen som utgör formandet av både det personliga och det gemensamma livet. Kemp är oroad, milt uttryckt, över att dagens utbildningssystem, från lekis till universitetet, har förtunnat bildningsinnehållet intill försvinnande.
Utbildning ses ofta som värdeneutral – kemiska beståndsdelar och elektricitetens funktion är inte normativ kunskap. Ett grundfel, menar Kemp. Utbildning i allmänhet och bildning i synnerhet är aldrig värdeneutralt, utan måste alltid vara en vision om det goda livet, en vision om mänskliga relationer, en vision om en rättvis världsordning.
Denna pedagogiska filosofi, där han sätter mimesis i centrum, bör läsas av varje pedagog.
Mimesis, eller ”produktiv efterlikning”, är en förutsättning för all bildning och utbildning. Men dagens pedagogik är skräckslagen inför efterlikningens svarta associationer – indoktrinering, likriktning och manipulation – och kapitulerar inför individualismen: varje elev ska forma sig själv utifrån sina egna premisser.
Men så bildas aldrig världsmedborgare. Världsmedborgaren står i opposition till individualismen och inser att såväl jag som världen blir till genom andra.
Peter Kemp
Världsmedborgaren
Daidalos
Att kunna se företeelser ur andra synvinklar än enbart den egna är en god egenskap. Moralisk förmåga börjar med att se något ur den Andres synvinkel. Förmågan att skapa en hållbar utveckling för världen börjar med att se något ur evighetens synvinkel.
På samma sätt måste vår förmåga att vara medborgare i dagens globaliserade värld börja med att se företeelser, inte enbart ur ett snävt nationellt perspektiv, utan ur världens synvinkel. På så sätt kan vi bli världsmedborgare, inte enbart medborgare.
Så tolkar jag essensen i den danske filosofen Peter Kemps nya bok Världsmedborgaren (Daidalos). Det är en fantastiskt rik bok som tar sin början i Antiken och slutar i pedagogiken.
Världsmedborgaren är inte någon ny idé. Den som först utropade sig som världsmedborgare var den grekiske filosofen Diogenes på 300-talet f Kr. Människovärdet skulle inte bestämmas av ursprung eller vistelseplats.
Denna tanke utvecklades några århundraden senare av Cicero och den stoiska filosofin. Man tänkte sig en människa som någon som är medborgare i två samhällen, dels det samhälle hon är född i, dels världssamfundet. Stoikernas grundidé var en sammanhållen värld, till vilken alla människor bidrar, vilken också alla människor har ett moraliskt ansvar inför.
Den moderna idén om världsmedborgaren utvecklades dock av Kant på 1700-talet. Egentligen, menar Kemp, handlade Kants praktiska filosofi, det vill säga hans etik, om människans förmåga att vara – eller bli – en världsmedborgare.
Det ansvar ett världsmedborgarskap förutsätter, kan ses som en härledning ur Kants klassiska definition av upplysning; som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.
För att kunna utgöra en god världsmedborgare krävs också en etik, hos Kant det kategoriska imperativet; att aldrig handla på annat sätt än att ”min maxim skall bliva en allmän lag”.
Med detta ansvar och denna etik grundlades den moderna människans förmåga att se företeelser ur världens synvinkel.
Men idén om världsmedborgaren tonades ned inför 1800-talet. Idén om nationalstaten växte sig stark och blev den grundbult från vilken alla politiska beslut utgick. Och se hur det gick, skriver Kemp, när världsmedborgartanken kopplas bort från världsordningen: ett flertal krig med ofattbara lidanden.
Därför, i trakten av millennieskiftet, i krigens eftertanke, i en tid när folkrätten överträds gång efter annan, är idén om ett världsmedborgarskap viktigare än någonsin.
För att vara en filosof är Kemp utomordentligt praktisk. Hur skapar vi världsmedborgare? Är vi inte det redan, så beresta runt världen vi är? Nej, svarar Kemp, det innebär inte nödvändigtvis att vi är världsmedborgare.
Kant lämnade aldrig staden Königsberg. Ändå var han världsmedborgaren per se.
Världsmedborgarskapet tar sin början i bildningen, den del av utbildningen som utgör formandet av både det personliga och det gemensamma livet. Kemp är oroad, milt uttryckt, över att dagens utbildningssystem, från lekis till universitetet, har förtunnat bildningsinnehållet intill försvinnande.
Utbildning ses ofta som värdeneutral – kemiska beståndsdelar och elektricitetens funktion är inte normativ kunskap. Ett grundfel, menar Kemp. Utbildning i allmänhet och bildning i synnerhet är aldrig värdeneutralt, utan måste alltid vara en vision om det goda livet, en vision om mänskliga relationer, en vision om en rättvis världsordning.
Denna pedagogiska filosofi, där han sätter mimesis i centrum, bör läsas av varje pedagog.
Mimesis, eller ”produktiv efterlikning”, är en förutsättning för all bildning och utbildning. Men dagens pedagogik är skräckslagen inför efterlikningens svarta associationer – indoktrinering, likriktning och manipulation – och kapitulerar inför individualismen: varje elev ska forma sig själv utifrån sina egna premisser.
Men så bildas aldrig världsmedborgare. Världsmedborgaren står i opposition till individualismen och inser att såväl jag som världen blir till genom andra.
tisdag, januari 17, 2006
Wiki, wiki - mycket snabbt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060117 (Lix=49)
De intressantaste fenomenen på Internet är enligt min mening de som är lyckade resultat av ett gemensamt, kollektivt arbete av många inblandade. Det senaste i raden har nu etablerat sig ordentligt under ett par år: Wikipedia.
Wikipedia är ett uppslagsverk på webben, där vem som helst som innehar kunskap om ett ämne, ett uppslagsord, kan skriva en text om detta ämne i uppslagsverket. Den som vill kan också redigera och lägga till i de texter som redan finns.
”En fri encyklopedi” kallas Wikipedia. Med fri avses här att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter. Därmed kan det finnas uppslagsord om såväl demokrati (som finns i varje encyklopedi) som en rollfigur i Harry Potter-filmerna (som knappast finns i någon encyklopedi).
Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Den svenska Wikin (som den brukar förkortas) växer med ca 200 artiklar per dag och har i dag ca 127 000 artiklar, ännu något mindre än Nationalencyklopedins 186 000 artiklar.
Den intressanta frågan när det gäller kollektiva arbetsformer handlar om tillit. Nationalencyklopedin framställs enligt vedertagna metoder; redaktörer som är ämnesexperter i generellt avseende anlitar ämnesexperter i partikulärt avseende.
Man ska veta vem som har formulerat texten till ett visst ämnesord och på så sätt ska tilliten automatiskt vara hög. Om landets främste expert på genetik skriver om genetik måste det vara korrekt.
På Wikipedia finns ingen textförfattare angiven; vanligtvis har texten redigerats av flera personer flera gånger. Går det att lita på ett sådant uppslagsverk?
Den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature gjorde nyligen den första jämförelsen mellan den engelska Wikin och Encyclopaedia Britannica, ett av de mest ansedda engelska uppslagsverken. Jämförelsen utfördes som en blind expertgranskning (peer-review), enligt vetenskaplig praxis, på ett urval av uppslagsord.
Jämförelsen visade att artiklarna i Wikipedia innehöll i genomsnitt fyra fel, medan Britannicas artiklar innehöll i genomsnitt tre fel. Wikipedias vd jublade förstås. Britannicas redaktör ville inte kommentera undersökningen.
Men Nature undersökte enbart korrekthet. Det finns andra kriterier för ett uppslagsverk. Läsbarhet, exempelvis. Vissa menar att Wikipedias artiklar är skrivna likt högstadieelevers sämre uppsatser, medan Britannicas är ytterst välformulerade.
Ett annat kriterium skulle dock kunna vara snabbhet. Då vinner Wikin över vilket uppslagsverk som helst. Snabbhet i att söka, snabbhet i tillkomst av nya uppslagsord. Snabbheten är Wikipedias signum; ”wiki, wiki” betyder ”mycket snabbt” på hawaiianska. Enligt Wikipedia.
Frågan kvarstår, trots Natures undersökning: Bör vi lita på Wikipedia?
De intressantaste fenomenen på Internet är enligt min mening de som är lyckade resultat av ett gemensamt, kollektivt arbete av många inblandade. Det senaste i raden har nu etablerat sig ordentligt under ett par år: Wikipedia.
Wikipedia är ett uppslagsverk på webben, där vem som helst som innehar kunskap om ett ämne, ett uppslagsord, kan skriva en text om detta ämne i uppslagsverket. Den som vill kan också redigera och lägga till i de texter som redan finns.
”En fri encyklopedi” kallas Wikipedia. Med fri avses här att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter. Därmed kan det finnas uppslagsord om såväl demokrati (som finns i varje encyklopedi) som en rollfigur i Harry Potter-filmerna (som knappast finns i någon encyklopedi).
Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Den svenska Wikin (som den brukar förkortas) växer med ca 200 artiklar per dag och har i dag ca 127 000 artiklar, ännu något mindre än Nationalencyklopedins 186 000 artiklar.
Den intressanta frågan när det gäller kollektiva arbetsformer handlar om tillit. Nationalencyklopedin framställs enligt vedertagna metoder; redaktörer som är ämnesexperter i generellt avseende anlitar ämnesexperter i partikulärt avseende.
Man ska veta vem som har formulerat texten till ett visst ämnesord och på så sätt ska tilliten automatiskt vara hög. Om landets främste expert på genetik skriver om genetik måste det vara korrekt.
På Wikipedia finns ingen textförfattare angiven; vanligtvis har texten redigerats av flera personer flera gånger. Går det att lita på ett sådant uppslagsverk?
Den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature gjorde nyligen den första jämförelsen mellan den engelska Wikin och Encyclopaedia Britannica, ett av de mest ansedda engelska uppslagsverken. Jämförelsen utfördes som en blind expertgranskning (peer-review), enligt vetenskaplig praxis, på ett urval av uppslagsord.
Jämförelsen visade att artiklarna i Wikipedia innehöll i genomsnitt fyra fel, medan Britannicas artiklar innehöll i genomsnitt tre fel. Wikipedias vd jublade förstås. Britannicas redaktör ville inte kommentera undersökningen.
Men Nature undersökte enbart korrekthet. Det finns andra kriterier för ett uppslagsverk. Läsbarhet, exempelvis. Vissa menar att Wikipedias artiklar är skrivna likt högstadieelevers sämre uppsatser, medan Britannicas är ytterst välformulerade.
Ett annat kriterium skulle dock kunna vara snabbhet. Då vinner Wikin över vilket uppslagsverk som helst. Snabbhet i att söka, snabbhet i tillkomst av nya uppslagsord. Snabbheten är Wikipedias signum; ”wiki, wiki” betyder ”mycket snabbt” på hawaiianska. Enligt Wikipedia.
Frågan kvarstår, trots Natures undersökning: Bör vi lita på Wikipedia?
söndag, januari 01, 2006
Kritiker om årets höjdare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051231 (Lix=38)
Heimat på teven och heimat i stereon. Thåströms album Skebokvarnsv 209 är en tillbakablick till förorten söder som stan, Rågsved, där allting började på 70-talet. Ingen sjunger rock som Thåström. Intensivt och innerligt. Långsamt och strävt.
Att då och då titta in till konstnären Linda Bergkvist och njuta av hennes digitala konst har blivit en liten vana. Ibland syns ett nytt verk, ibland något nytt i verken. Skönhet och glädje. Svärta och rädsla.
En figur som är svårfångad och hal analyseras och beskrivs på ett tilltalande sätt i Steve Fullers bok The Intellectual . Vart tionde år, typ, omskrivs kraften i det negativa tänkandet så att det inte faller i glömska. Fritt och holistiskt. Perspektivistiskt och paranoidiskt.
Heimat på teven och heimat i stereon. Thåströms album Skebokvarnsv 209 är en tillbakablick till förorten söder som stan, Rågsved, där allting började på 70-talet. Ingen sjunger rock som Thåström. Intensivt och innerligt. Långsamt och strävt.
Att då och då titta in till konstnären Linda Bergkvist och njuta av hennes digitala konst har blivit en liten vana. Ibland syns ett nytt verk, ibland något nytt i verken. Skönhet och glädje. Svärta och rädsla.
En figur som är svårfångad och hal analyseras och beskrivs på ett tilltalande sätt i Steve Fullers bok The Intellectual . Vart tionde år, typ, omskrivs kraften i det negativa tänkandet så att det inte faller i glömska. Fritt och holistiskt. Perspektivistiskt och paranoidiskt.
onsdag, december 28, 2005
Arbetet på piedestal
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051228 (Lix=37)
Varje år görs en omfattande, internationell undersökning över människors attityder och värderingar, kallad ISSP (International Social Survey Program). 40 länder över hela världen deltar. I år är människors attityder till arbete i fokus.
För svensk del har cirka 2000 personer besvarat en enkät. Sammanställningen uppvisar en del omständigheter som är anmärkningsvärda.
På frågan hur ofta man kommer hem utmattad från arbetet svarar hela 84 procent att så är fallet ibland, ofta eller alltid. Räknar man enbart de som svarat ofta eller alltid är det 34 procent. På frågan hur ofta man upplever sitt arbete som stressigt är motsvarande siffror 88 procent och 41 procent.
Med dessa siffror borde vi nog vara förvånade att inte fler svenskar drabbas av stressymptom, utmattningssyndrom och utbrändhet. Är det så vi vill ha vår arbetssituation?
Ja, märkligt nog, för så måste man nog tolka ett annat enkätsvar. På frågan hur nöjd man är med sitt arbete svarar 78 procent att man är ganska, mycket eller helt nöjd med sitt arbete.
Frågan är hur det kan komma sig att graden av nöjdhet med ett arbete som i stor utsträckning skapar utmattning och stress är så stor. Hur har utmattning och stress på arbetet blivit det normala? Varför är inte motsatsen norm?
Det ger inte undersökningen svar på, men den väcker frågorna.
Trots att så många är nöjda, pekar undersökningen på att vi ändå inte riktigt vill ha det så här. På frågan hur man skulle vilja arbeta om man helt fick bestämma över sin arbetssituation, skulle 45 procent vilja arbeta enbart deltid, medan lika många föredrar heltid. Det antyder att arbetssituationen kanske ändå inte är tillfyllest.
Problemet är inkomsten. Endast 12 procent kan tänka sig att gå ned i arbetstid om det medför en lägre inkomst. Det pekar på behovet av ekonomisk trygghet i synnerhet och trygghet i allmänhet.
Under senaste åren har lagen om anställningsskydd debatterats och flera röster har höjts för att skrota den. Anställningsskydd anses av dem som vill avskaffa det som det största hindret för människor att få ett arbete.
Undersökningen visar att hela 92 procent menar att anställningstrygghet är viktigt eller mycket viktigt. Så något stöd hos befolkningen för att skrota LAS verkar inte finnas.
Arbetet i sig är av synnerligen stor vikt för svenskarna. Ett arv från Luther, kanhända. Den som icke arbetar skall icke heller äta.
Hela 65 procent skulle nämligen uppskatta att ha ett arbete även om man var ekonomiskt oberoende. Det visar på vilken betydelse arbetet har fått i Sverige.
Vilka andra länder sätter arbete på en sådan piedestal?
Varje år görs en omfattande, internationell undersökning över människors attityder och värderingar, kallad ISSP (International Social Survey Program). 40 länder över hela världen deltar. I år är människors attityder till arbete i fokus.
För svensk del har cirka 2000 personer besvarat en enkät. Sammanställningen uppvisar en del omständigheter som är anmärkningsvärda.
På frågan hur ofta man kommer hem utmattad från arbetet svarar hela 84 procent att så är fallet ibland, ofta eller alltid. Räknar man enbart de som svarat ofta eller alltid är det 34 procent. På frågan hur ofta man upplever sitt arbete som stressigt är motsvarande siffror 88 procent och 41 procent.
Med dessa siffror borde vi nog vara förvånade att inte fler svenskar drabbas av stressymptom, utmattningssyndrom och utbrändhet. Är det så vi vill ha vår arbetssituation?
Ja, märkligt nog, för så måste man nog tolka ett annat enkätsvar. På frågan hur nöjd man är med sitt arbete svarar 78 procent att man är ganska, mycket eller helt nöjd med sitt arbete.
Frågan är hur det kan komma sig att graden av nöjdhet med ett arbete som i stor utsträckning skapar utmattning och stress är så stor. Hur har utmattning och stress på arbetet blivit det normala? Varför är inte motsatsen norm?
Det ger inte undersökningen svar på, men den väcker frågorna.
Trots att så många är nöjda, pekar undersökningen på att vi ändå inte riktigt vill ha det så här. På frågan hur man skulle vilja arbeta om man helt fick bestämma över sin arbetssituation, skulle 45 procent vilja arbeta enbart deltid, medan lika många föredrar heltid. Det antyder att arbetssituationen kanske ändå inte är tillfyllest.
Problemet är inkomsten. Endast 12 procent kan tänka sig att gå ned i arbetstid om det medför en lägre inkomst. Det pekar på behovet av ekonomisk trygghet i synnerhet och trygghet i allmänhet.
Under senaste åren har lagen om anställningsskydd debatterats och flera röster har höjts för att skrota den. Anställningsskydd anses av dem som vill avskaffa det som det största hindret för människor att få ett arbete.
Undersökningen visar att hela 92 procent menar att anställningstrygghet är viktigt eller mycket viktigt. Så något stöd hos befolkningen för att skrota LAS verkar inte finnas.
Arbetet i sig är av synnerligen stor vikt för svenskarna. Ett arv från Luther, kanhända. Den som icke arbetar skall icke heller äta.
Hela 65 procent skulle nämligen uppskatta att ha ett arbete även om man var ekonomiskt oberoende. Det visar på vilken betydelse arbetet har fått i Sverige.
Vilka andra länder sätter arbete på en sådan piedestal?
fredag, december 16, 2005
Bodströmsamhället är här
Kultursidan Sundsvalls Tidning 051216 (Lix=39)
Så har EU-parlamentet röstat ja till förslaget att alla EU-länders IT- och teleoperatörer måste lagra alla trafikuppgifter i sex till 24 månader. Alla uppgifter om vem du ringer till, när du ringer, varifrån du ringer, hur länge du ringer ska lagras.
Alla uppgifter om vem du mejlar, när du mejlar, varifrån du mejlar ska lagras. Likaså uppgifter om dina sms och mms.
Förslaget omfattade också att uppgifter om de webbplatser du besöker ska lagras, men ett rykte gör gällande att webbsurfning inte kommer att omfattas i direktivet. Det är dock tveksamt, eftersom myndigheterna i så fall missar alla mejl som skickas som webbmejl, från webbsidor (exempelvis Hotmail).
Varje lands polismyndighet ska kunna ta del av dessa personuppgifter för att utreda grova brott. Vad som räknas som grovt brott ska varje medlemsland själv få bestämma, men en riktlinje är ett brott som ger minst två år fängelse.
Det finns många problem med detta beslut till direktiv. Jag nöjer mig med att resonera kring tre.
För det första är det integritetskränkande. Varje medlemslands dataskyddsmyndighet – i Sverige Datainspektionen – har med detta argument starkt motsatt sig direktivet. Det borde vara en fundamental rättighet att kunna kommunicera konfidentiellt, utan myndigheters kännedom.
Det borde också vara en fundamental rättighet att inte utsättas för sådan detaljerad övervakning utan att någon brottsmisstanke föreligger.
För det andra är risken för ändamålsglidning uppenbar. Det kan förutspås med stor säkerhet. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte bredda dess tillämpningsområde? Varför inte införliva andra potentiella brott? Varför inte vara så effektiv som möjligt?
Redan talas om att tillämpa direktivet på fildelning och gömmande av flyktningar. Vilka andra "grova" brott kommer att införlivas? Måste en situation överhuvudtaget vara av brottskaraktär i framtiden för att polisen ska komma åt medborgarnas kommunikation?
För det tredje är det ett irreversibelt beslut. I en demokrati brukar det hävdas att alla beslut som är fattade demokratiskt också kan rivas upp. Till och med grundlagar kan ändras, givet vissa betingelser. I princip, ja, men i praktiken är dock vissa beslut oåterkalleliga.
Hur skulle någon i framtiden kunna argumentera för att åtkomsten till dessa personuppgifter plötsligt inte skulle behövas i polisers brottsutredningar? Att terrorism är utrotat? Att all brottslighet har upphört? Att solen har slocknat?
Några sådana argument finns inte. Det övervakningssamhälle som bland annat – och kanske främst – Thomas Bodström har arbetat hårt för att genomföra inom EU är ett storebrorsamhälle vi aldrig sett och vars utveckling vi knappt kan ana.
Ett vet vi, dock. Bodströmsamhället är här för att stanna.
Så har EU-parlamentet röstat ja till förslaget att alla EU-länders IT- och teleoperatörer måste lagra alla trafikuppgifter i sex till 24 månader. Alla uppgifter om vem du ringer till, när du ringer, varifrån du ringer, hur länge du ringer ska lagras.
Alla uppgifter om vem du mejlar, när du mejlar, varifrån du mejlar ska lagras. Likaså uppgifter om dina sms och mms.
Förslaget omfattade också att uppgifter om de webbplatser du besöker ska lagras, men ett rykte gör gällande att webbsurfning inte kommer att omfattas i direktivet. Det är dock tveksamt, eftersom myndigheterna i så fall missar alla mejl som skickas som webbmejl, från webbsidor (exempelvis Hotmail).
Varje lands polismyndighet ska kunna ta del av dessa personuppgifter för att utreda grova brott. Vad som räknas som grovt brott ska varje medlemsland själv få bestämma, men en riktlinje är ett brott som ger minst två år fängelse.
Det finns många problem med detta beslut till direktiv. Jag nöjer mig med att resonera kring tre.
För det första är det integritetskränkande. Varje medlemslands dataskyddsmyndighet – i Sverige Datainspektionen – har med detta argument starkt motsatt sig direktivet. Det borde vara en fundamental rättighet att kunna kommunicera konfidentiellt, utan myndigheters kännedom.
Det borde också vara en fundamental rättighet att inte utsättas för sådan detaljerad övervakning utan att någon brottsmisstanke föreligger.
För det andra är risken för ändamålsglidning uppenbar. Det kan förutspås med stor säkerhet. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte bredda dess tillämpningsområde? Varför inte införliva andra potentiella brott? Varför inte vara så effektiv som möjligt?
Redan talas om att tillämpa direktivet på fildelning och gömmande av flyktningar. Vilka andra "grova" brott kommer att införlivas? Måste en situation överhuvudtaget vara av brottskaraktär i framtiden för att polisen ska komma åt medborgarnas kommunikation?
För det tredje är det ett irreversibelt beslut. I en demokrati brukar det hävdas att alla beslut som är fattade demokratiskt också kan rivas upp. Till och med grundlagar kan ändras, givet vissa betingelser. I princip, ja, men i praktiken är dock vissa beslut oåterkalleliga.
Hur skulle någon i framtiden kunna argumentera för att åtkomsten till dessa personuppgifter plötsligt inte skulle behövas i polisers brottsutredningar? Att terrorism är utrotat? Att all brottslighet har upphört? Att solen har slocknat?
Några sådana argument finns inte. Det övervakningssamhälle som bland annat – och kanske främst – Thomas Bodström har arbetat hårt för att genomföra inom EU är ett storebrorsamhälle vi aldrig sett och vars utveckling vi knappt kan ana.
Ett vet vi, dock. Bodströmsamhället är här för att stanna.
tisdag, december 13, 2005
Aldrig nöjd – ständigt rädd
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051213 (Lix=45)
Robert Lagerström
Freak. Boken om Freddie Wadling
Reverb
We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain
Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över 300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst någonsin: Freddie Wadling.
Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från början av 80-talet, sträckläser boken.
Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av traditionella svenska visor och psalmer – något som jag som ett stort fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.
Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor. Men visst svarade han på tilltal.
Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet, utanförskap och familjearvet – spriten. Pappans enda intresse var sprit och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han aldrig tidigare upplevt.
I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser, vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och film.
Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i Sverige.
Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi skrivs?
Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt, andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett absolut gehör.
Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik – och livet – om omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller planeras.
Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem, var hans strategi.
I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans tro på att det finns något större än människan: ”Magic is the highest, most absolute and most divine knowledge of natural philosophy”.
För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.
Robert Lagerström
Freak. Boken om Freddie Wadling
Reverb
We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain
Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över 300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst någonsin: Freddie Wadling.
Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från början av 80-talet, sträckläser boken.
Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av traditionella svenska visor och psalmer – något som jag som ett stort fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.
Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor. Men visst svarade han på tilltal.
Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet, utanförskap och familjearvet – spriten. Pappans enda intresse var sprit och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han aldrig tidigare upplevt.
I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser, vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och film.
Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i Sverige.
Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi skrivs?
Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt, andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett absolut gehör.
Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik – och livet – om omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller planeras.
Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem, var hans strategi.
I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans tro på att det finns något större än människan: ”Magic is the highest, most absolute and most divine knowledge of natural philosophy”.
För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.
måndag, december 05, 2005
Det sköna självt. Umeåkonstnär är drottningen av digital konst
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051205 (Lix=42)
I somras blev jag förälskad. Platonskt, naturligtvis. Närmast en upplevelse av ”det sköna självt”, som Platon uttryckte det.
Jag upptäckte Umeåkonstnären Linda Bergkvists konst, som finns utställd på olika virtuella gallerier, och fann den fantastisk. Det handlar om digital konst; konst som skapas med hjälp av olika datorprogram.
Hon hyllas ständigt för hennes extrema skicklighet i olika forum för digital konst, som exempelvis Deviant Art. Hon har vunnit priser för sin konst. Två Exposé Master Awards, en webbplats där världens främsta digitala konstverk prisas.
Senaste priset, Grand Prize Winner på den digitala konstsajten CGTalks tävling Master and Servant, fick Bergkvist för verket Spoiled. Detta verk gestaltar några återkommande teman i konstnärskapet.
Ofta är hennes gestalter kvinnor, alltid smärta och vackra, ibland sagolika och fantasyinspirerade. Men också sårbara och utsatta. Blod på någon kroppsdel förekommer – notera den ljusa kvinnans vänstra hand på Spoiled.
Utsattheten gestaltas tydligt i verket Into Your Eyes, där skräcken inför spegelns monster fångas i såväl blick som handling.
Men alls inte enbart smärta och utsatthet, utan också styrka. Den tolkningen gör jag av I Miss You; ett slags kärlekshämnd, där, likt en kvinnlig Hamlet, det oundvikliga är gjort, men inte utan saknad.
Så finns självfallet också det sköna självt bland verken. Kvinnan i det bländande verket Eloquence sitter likt en kvinnlig jesusfigur (notera höftskynket) i en gunga från himlen och kommunicerar med fågeln.
I den mån män gestaltas, är de synnerligen androgyna. Game of Cards för tankarna till dandyn, till Oscar Wilde i det viktorianska England.
Ingen riktig konstnär utan ett självporträtt? Den sommarglädje flickan som rider på katten i Glimpse of Summer är omedelbar. Det är ingen övertolkning att uppfatta Linda Bergkvist, som minns sina barnasomrar, och hennes katt Azrael som förebilder.
Dessa och många fler verk finns dels på olika gallerier på nätet, dels på hennes egen webbplats. Den som vill lära sig mer om digital konst kan ta del av Linda Bergkvists handledning på exempelvis CGSociety.
Där instruerar hon hur man målar realistiska ögon och hår. Hur ögon målas framstår som ett framträdande kvalitetskriterium för digital konst. Att fånga liv och skapa uttryck i ögonen är något av det svåraste.
En annan kvalitet som fångar uppmärksamheten, särskilt när man jämför med annan digital konst, är hennes fantastiska färg- och ljussättning. Särskilt motljuset, men också diset och dimman.
Men det är omsorgen om detaljerna som skapar det fantastiska, oavsett verkens uttryck.
I somras blev jag förälskad. Platonskt, naturligtvis. Närmast en upplevelse av ”det sköna självt”, som Platon uttryckte det.
Jag upptäckte Umeåkonstnären Linda Bergkvists konst, som finns utställd på olika virtuella gallerier, och fann den fantastisk. Det handlar om digital konst; konst som skapas med hjälp av olika datorprogram.
Hon hyllas ständigt för hennes extrema skicklighet i olika forum för digital konst, som exempelvis Deviant Art. Hon har vunnit priser för sin konst. Två Exposé Master Awards, en webbplats där världens främsta digitala konstverk prisas.
Senaste priset, Grand Prize Winner på den digitala konstsajten CGTalks tävling Master and Servant, fick Bergkvist för verket Spoiled. Detta verk gestaltar några återkommande teman i konstnärskapet.
Ofta är hennes gestalter kvinnor, alltid smärta och vackra, ibland sagolika och fantasyinspirerade. Men också sårbara och utsatta. Blod på någon kroppsdel förekommer – notera den ljusa kvinnans vänstra hand på Spoiled.
Utsattheten gestaltas tydligt i verket Into Your Eyes, där skräcken inför spegelns monster fångas i såväl blick som handling.
Men alls inte enbart smärta och utsatthet, utan också styrka. Den tolkningen gör jag av I Miss You; ett slags kärlekshämnd, där, likt en kvinnlig Hamlet, det oundvikliga är gjort, men inte utan saknad.
Så finns självfallet också det sköna självt bland verken. Kvinnan i det bländande verket Eloquence sitter likt en kvinnlig jesusfigur (notera höftskynket) i en gunga från himlen och kommunicerar med fågeln.
I den mån män gestaltas, är de synnerligen androgyna. Game of Cards för tankarna till dandyn, till Oscar Wilde i det viktorianska England.
Ingen riktig konstnär utan ett självporträtt? Den sommarglädje flickan som rider på katten i Glimpse of Summer är omedelbar. Det är ingen övertolkning att uppfatta Linda Bergkvist, som minns sina barnasomrar, och hennes katt Azrael som förebilder.
Dessa och många fler verk finns dels på olika gallerier på nätet, dels på hennes egen webbplats. Den som vill lära sig mer om digital konst kan ta del av Linda Bergkvists handledning på exempelvis CGSociety.
Där instruerar hon hur man målar realistiska ögon och hår. Hur ögon målas framstår som ett framträdande kvalitetskriterium för digital konst. Att fånga liv och skapa uttryck i ögonen är något av det svåraste.
En annan kvalitet som fångar uppmärksamheten, särskilt när man jämför med annan digital konst, är hennes fantastiska färg- och ljussättning. Särskilt motljuset, men också diset och dimman.
Men det är omsorgen om detaljerna som skapar det fantastiska, oavsett verkens uttryck.
måndag, november 28, 2005
Fri eller fängslad kunskap?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051128 (Lix=55)
En färsk utredning (SOU 2005:95) föreslår förändringar i universitetens kunskapshantering i syfte att nyttiggöra kunskapen. Med nyttiggörande avses kommersiell nytta – ingen annan.
För att kunna söka patent på kunskap, uppfinningar och färdiga produkter, måste universiteten belägga denna kunskap med sekretess, eftersom patentlagstiftningen kräver att en uppfinning inte får vara allmänt tillgänglig när patent söks.
Utredningen föreslår en sekretesstid om fem år för uppfinningar och forskningsresultat som skapas i samverkan med någon samarbetspartner. En uppfinning som skapas enbart inom ett universitet ska sekretessbeläggas i högst 20 år.
En sådan utvidgning av kunskapssekretess är naturligtvis kontroversiell, enär universiteten är myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen.
Liksom mot bakgrund av universitetens roll som plats för ett fritt meningsutbyte, upplysning – och akademisk frihet. Med utredningens förslag om ökad sekretess ges universitetsanställda inte ens meddelarfrihet.
Som ett märkligt sammanträffande, publicerar Lunds universitet samma dag (14/11) ett pressmeddelande. Lunds universitetsstyrelse har beslutat att uppmuntra dess forskare att så långt det är möjligt publicera sina forskningsresultat i sådana tidskrifter som är fritt tillgängliga för läsare.
Man är missnöjd med de kommersiella vetenskapliga tidskrifternas monopol och skyhöga priser, vilket minskar möjligheten för en vid spridning. ”Fri tillgänglighet för publikationerna leder till ökad användning och ökat genomslag för forskningen”, säger rektorn i Lund.
Det ansluter till Humboldts tankar om det fria universitetet i 1800-talets Tyskland. Sociologen Robert Merton tydliggjorde 1942 dessa tankar till ett etiskt förhållningssätt för universiteten i de så kallade CUDOS-normerna.
Dessa går i korthet ut på att vetenskaplig kunskap är allmän egendom och är universell, fri från inskränkningar grundade i etnicitet, klass, kön eller andra faktorer. Vetenskaplig kunskap ska dessutom stå fri från profit- och maktintressen. Kunskapssökande ska också omgärdas av en ”organiserad skepticism”; ett kritiskt ifrågasättande.
Dessa normer utgör väsentligen det stora förtroendekapital universiteten förfogar över gentemot allmänheten. Utöver förtroende ger normerna legitimitet och acceptans för vetenskapen.
Attityden till kunskap och forskningsresultat framstår som motsatta mellan Lund och utredningen. Står universiteten därmed inför ett vägskäl mellan ekonomisk nytta och traditionell akademisk bildningsfrihet?
Det hävdar allt fler. Därför är det sannolikt att universiteten försöker utarbeta en tredje väg som kombinerar dessa två svårförenliga stigar.
Lika tänkbart vore att universitetet separerar uppfinningsverksamheten från bildningsverksamheten. Fristående – det vill säga privata – innovationsinstitut sköter uppfinningarna, medan universiteten sköter fri forskning och bildning av medborgare.
Kanske vore det framkomligast.
En färsk utredning (SOU 2005:95) föreslår förändringar i universitetens kunskapshantering i syfte att nyttiggöra kunskapen. Med nyttiggörande avses kommersiell nytta – ingen annan.
För att kunna söka patent på kunskap, uppfinningar och färdiga produkter, måste universiteten belägga denna kunskap med sekretess, eftersom patentlagstiftningen kräver att en uppfinning inte får vara allmänt tillgänglig när patent söks.
Utredningen föreslår en sekretesstid om fem år för uppfinningar och forskningsresultat som skapas i samverkan med någon samarbetspartner. En uppfinning som skapas enbart inom ett universitet ska sekretessbeläggas i högst 20 år.
En sådan utvidgning av kunskapssekretess är naturligtvis kontroversiell, enär universiteten är myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen.
Liksom mot bakgrund av universitetens roll som plats för ett fritt meningsutbyte, upplysning – och akademisk frihet. Med utredningens förslag om ökad sekretess ges universitetsanställda inte ens meddelarfrihet.
Som ett märkligt sammanträffande, publicerar Lunds universitet samma dag (14/11) ett pressmeddelande. Lunds universitetsstyrelse har beslutat att uppmuntra dess forskare att så långt det är möjligt publicera sina forskningsresultat i sådana tidskrifter som är fritt tillgängliga för läsare.
Man är missnöjd med de kommersiella vetenskapliga tidskrifternas monopol och skyhöga priser, vilket minskar möjligheten för en vid spridning. ”Fri tillgänglighet för publikationerna leder till ökad användning och ökat genomslag för forskningen”, säger rektorn i Lund.
Det ansluter till Humboldts tankar om det fria universitetet i 1800-talets Tyskland. Sociologen Robert Merton tydliggjorde 1942 dessa tankar till ett etiskt förhållningssätt för universiteten i de så kallade CUDOS-normerna.
Dessa går i korthet ut på att vetenskaplig kunskap är allmän egendom och är universell, fri från inskränkningar grundade i etnicitet, klass, kön eller andra faktorer. Vetenskaplig kunskap ska dessutom stå fri från profit- och maktintressen. Kunskapssökande ska också omgärdas av en ”organiserad skepticism”; ett kritiskt ifrågasättande.
Dessa normer utgör väsentligen det stora förtroendekapital universiteten förfogar över gentemot allmänheten. Utöver förtroende ger normerna legitimitet och acceptans för vetenskapen.
Attityden till kunskap och forskningsresultat framstår som motsatta mellan Lund och utredningen. Står universiteten därmed inför ett vägskäl mellan ekonomisk nytta och traditionell akademisk bildningsfrihet?
Det hävdar allt fler. Därför är det sannolikt att universiteten försöker utarbeta en tredje väg som kombinerar dessa två svårförenliga stigar.
Lika tänkbart vore att universitetet separerar uppfinningsverksamheten från bildningsverksamheten. Fristående – det vill säga privata – innovationsinstitut sköter uppfinningarna, medan universiteten sköter fri forskning och bildning av medborgare.
Kanske vore det framkomligast.
måndag, november 14, 2005
Synd – att icke älska
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051114 (Lix=40)
Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
Jag föreställer mig inte det.
Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.
Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
Jag föreställer mig inte det.
Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)