Kultursidan Sundsvalls Tidning 060126 (Lix=48)
Glenn Sjöstrand (red)
Fiffel-Sverige
Sociologiska perspektiv på skandaler och fusk
Liber
Höga pensionsersättningar till direktörer, Skandiadirektörer som använder företagets kapital för privata ändamål, Motalapolitiker på porrklubb med kommunkassan, lyxpensioner till rikspolitiker, redovisningsfiffel i idrottsklubbar, mutor till inköpare på Systembolaget.
Den gemensamma nämnaren är fiffel och dess besläktade termer skandaler och fusk. Inte alltid olagligheter – men det är också fifflets kärna; själva orsaken till att tretton sociologer undersöker fiffel i en ny antologi: Fiffel-Sverige med Glenn Sjöstrand som redaktör (Liber).
Fiffel är en tillgänglig term – men hal. Fiffel kan vara både olagligt och lagligt. Fiffel kan också vara både socialt accepterat och inte accepterat. Författarna i antologin anlägger olika perspektiv på fiffel som är såväl olaglig som laglig – men socialt icke accepterad.
Sådant som sticker i ögonen på folk, sådant som ger förutsättning att uppfatta gemensamma moraliska normer.
Att vi skulle få en uteslutande förklaring till uppkomsten av fiffel såväl inom det privata som det offentliga är naturligtvis inte poängen, utan antologin problematiserar och ger olika svar. Dessutom väcker svaren frågor.
Ett exempel är rättegången mot sex svenska kvinnor samt en litauisk kvinna våren 2003. De sex var åtalade för att ha betalat den litauiska kvinnan för städning i hemmen – utan att betala skatt, sociala avgifter eller moms på denna tjänst. De anlitade alltså svart städhjälp.
Det var dock den litauiska kvinnan som fälldes, medan de som anlitade henne friades. Hur det gick till och var gränsen går för svart arbetskraft skriver Lotta Björklund Larsen ingående om. Är det fiffel om du ger din son en hundring för gräsklippningen? Eller ger grannen en whiskyflaska för en elinstallation?
Om människors responser på skandaler finns en hel del intressant i antologin. Det är inte alltid den ekonomiska storleken på fifflet som är viktigt, utan själva principen. Vad kostade den Toblerone Mona Sahlin köpte med regeringens kontokort? En tjuga?
Allmänhetens upprördhet handlar här om vems pengar som används. Vi verkar dra en skarp skiljelinje mellan de pengar vi betalar in till olika företag och till statskassan. Vi ålägger de som förvaltar statens pengar betydligt större ansvar och högre moral än de som hanterar pengar i företagen.
Det är dock sällan girighet som är orsaken till ekonomiskt fiffel, menar Oskar Engdahl. Ofta är fiffel en livsstil, ett spänningsmoment eller ett sätt att bevara sin sociala position.
Fiffel sker i både slott och koja. Antologin fokuserar mera fifflet i slottet; bland politiker och näringslivets toppar, än bidragsfusk och svartjobb.
Därför blir antologin inte ett snaskande i vanliga medborgares beteenden, utan i sådant fiffel som är av normgivande karaktär. Perspektivet är hela tiden uppåt.
Det är hedervärt.
tisdag, januari 31, 2006
torsdag, januari 19, 2006
Ur världens synvinkel
Kultursidan Sundsvalls Tidning 060119 (Lix=46)
Peter Kemp
Världsmedborgaren
Daidalos
Att kunna se företeelser ur andra synvinklar än enbart den egna är en god egenskap. Moralisk förmåga börjar med att se något ur den Andres synvinkel. Förmågan att skapa en hållbar utveckling för världen börjar med att se något ur evighetens synvinkel.
På samma sätt måste vår förmåga att vara medborgare i dagens globaliserade värld börja med att se företeelser, inte enbart ur ett snävt nationellt perspektiv, utan ur världens synvinkel. På så sätt kan vi bli världsmedborgare, inte enbart medborgare.
Så tolkar jag essensen i den danske filosofen Peter Kemps nya bok Världsmedborgaren (Daidalos). Det är en fantastiskt rik bok som tar sin början i Antiken och slutar i pedagogiken.
Världsmedborgaren är inte någon ny idé. Den som först utropade sig som världsmedborgare var den grekiske filosofen Diogenes på 300-talet f Kr. Människovärdet skulle inte bestämmas av ursprung eller vistelseplats.
Denna tanke utvecklades några århundraden senare av Cicero och den stoiska filosofin. Man tänkte sig en människa som någon som är medborgare i två samhällen, dels det samhälle hon är född i, dels världssamfundet. Stoikernas grundidé var en sammanhållen värld, till vilken alla människor bidrar, vilken också alla människor har ett moraliskt ansvar inför.
Den moderna idén om världsmedborgaren utvecklades dock av Kant på 1700-talet. Egentligen, menar Kemp, handlade Kants praktiska filosofi, det vill säga hans etik, om människans förmåga att vara – eller bli – en världsmedborgare.
Det ansvar ett världsmedborgarskap förutsätter, kan ses som en härledning ur Kants klassiska definition av upplysning; som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.
För att kunna utgöra en god världsmedborgare krävs också en etik, hos Kant det kategoriska imperativet; att aldrig handla på annat sätt än att ”min maxim skall bliva en allmän lag”.
Med detta ansvar och denna etik grundlades den moderna människans förmåga att se företeelser ur världens synvinkel.
Men idén om världsmedborgaren tonades ned inför 1800-talet. Idén om nationalstaten växte sig stark och blev den grundbult från vilken alla politiska beslut utgick. Och se hur det gick, skriver Kemp, när världsmedborgartanken kopplas bort från världsordningen: ett flertal krig med ofattbara lidanden.
Därför, i trakten av millennieskiftet, i krigens eftertanke, i en tid när folkrätten överträds gång efter annan, är idén om ett världsmedborgarskap viktigare än någonsin.
För att vara en filosof är Kemp utomordentligt praktisk. Hur skapar vi världsmedborgare? Är vi inte det redan, så beresta runt världen vi är? Nej, svarar Kemp, det innebär inte nödvändigtvis att vi är världsmedborgare.
Kant lämnade aldrig staden Königsberg. Ändå var han världsmedborgaren per se.
Världsmedborgarskapet tar sin början i bildningen, den del av utbildningen som utgör formandet av både det personliga och det gemensamma livet. Kemp är oroad, milt uttryckt, över att dagens utbildningssystem, från lekis till universitetet, har förtunnat bildningsinnehållet intill försvinnande.
Utbildning ses ofta som värdeneutral – kemiska beståndsdelar och elektricitetens funktion är inte normativ kunskap. Ett grundfel, menar Kemp. Utbildning i allmänhet och bildning i synnerhet är aldrig värdeneutralt, utan måste alltid vara en vision om det goda livet, en vision om mänskliga relationer, en vision om en rättvis världsordning.
Denna pedagogiska filosofi, där han sätter mimesis i centrum, bör läsas av varje pedagog.
Mimesis, eller ”produktiv efterlikning”, är en förutsättning för all bildning och utbildning. Men dagens pedagogik är skräckslagen inför efterlikningens svarta associationer – indoktrinering, likriktning och manipulation – och kapitulerar inför individualismen: varje elev ska forma sig själv utifrån sina egna premisser.
Men så bildas aldrig världsmedborgare. Världsmedborgaren står i opposition till individualismen och inser att såväl jag som världen blir till genom andra.
Peter Kemp
Världsmedborgaren
Daidalos
Att kunna se företeelser ur andra synvinklar än enbart den egna är en god egenskap. Moralisk förmåga börjar med att se något ur den Andres synvinkel. Förmågan att skapa en hållbar utveckling för världen börjar med att se något ur evighetens synvinkel.
På samma sätt måste vår förmåga att vara medborgare i dagens globaliserade värld börja med att se företeelser, inte enbart ur ett snävt nationellt perspektiv, utan ur världens synvinkel. På så sätt kan vi bli världsmedborgare, inte enbart medborgare.
Så tolkar jag essensen i den danske filosofen Peter Kemps nya bok Världsmedborgaren (Daidalos). Det är en fantastiskt rik bok som tar sin början i Antiken och slutar i pedagogiken.
Världsmedborgaren är inte någon ny idé. Den som först utropade sig som världsmedborgare var den grekiske filosofen Diogenes på 300-talet f Kr. Människovärdet skulle inte bestämmas av ursprung eller vistelseplats.
Denna tanke utvecklades några århundraden senare av Cicero och den stoiska filosofin. Man tänkte sig en människa som någon som är medborgare i två samhällen, dels det samhälle hon är född i, dels världssamfundet. Stoikernas grundidé var en sammanhållen värld, till vilken alla människor bidrar, vilken också alla människor har ett moraliskt ansvar inför.
Den moderna idén om världsmedborgaren utvecklades dock av Kant på 1700-talet. Egentligen, menar Kemp, handlade Kants praktiska filosofi, det vill säga hans etik, om människans förmåga att vara – eller bli – en världsmedborgare.
Det ansvar ett världsmedborgarskap förutsätter, kan ses som en härledning ur Kants klassiska definition av upplysning; som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.
För att kunna utgöra en god världsmedborgare krävs också en etik, hos Kant det kategoriska imperativet; att aldrig handla på annat sätt än att ”min maxim skall bliva en allmän lag”.
Med detta ansvar och denna etik grundlades den moderna människans förmåga att se företeelser ur världens synvinkel.
Men idén om världsmedborgaren tonades ned inför 1800-talet. Idén om nationalstaten växte sig stark och blev den grundbult från vilken alla politiska beslut utgick. Och se hur det gick, skriver Kemp, när världsmedborgartanken kopplas bort från världsordningen: ett flertal krig med ofattbara lidanden.
Därför, i trakten av millennieskiftet, i krigens eftertanke, i en tid när folkrätten överträds gång efter annan, är idén om ett världsmedborgarskap viktigare än någonsin.
För att vara en filosof är Kemp utomordentligt praktisk. Hur skapar vi världsmedborgare? Är vi inte det redan, så beresta runt världen vi är? Nej, svarar Kemp, det innebär inte nödvändigtvis att vi är världsmedborgare.
Kant lämnade aldrig staden Königsberg. Ändå var han världsmedborgaren per se.
Världsmedborgarskapet tar sin början i bildningen, den del av utbildningen som utgör formandet av både det personliga och det gemensamma livet. Kemp är oroad, milt uttryckt, över att dagens utbildningssystem, från lekis till universitetet, har förtunnat bildningsinnehållet intill försvinnande.
Utbildning ses ofta som värdeneutral – kemiska beståndsdelar och elektricitetens funktion är inte normativ kunskap. Ett grundfel, menar Kemp. Utbildning i allmänhet och bildning i synnerhet är aldrig värdeneutralt, utan måste alltid vara en vision om det goda livet, en vision om mänskliga relationer, en vision om en rättvis världsordning.
Denna pedagogiska filosofi, där han sätter mimesis i centrum, bör läsas av varje pedagog.
Mimesis, eller ”produktiv efterlikning”, är en förutsättning för all bildning och utbildning. Men dagens pedagogik är skräckslagen inför efterlikningens svarta associationer – indoktrinering, likriktning och manipulation – och kapitulerar inför individualismen: varje elev ska forma sig själv utifrån sina egna premisser.
Men så bildas aldrig världsmedborgare. Världsmedborgaren står i opposition till individualismen och inser att såväl jag som världen blir till genom andra.
tisdag, januari 17, 2006
Wiki, wiki - mycket snabbt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060117 (Lix=49)
De intressantaste fenomenen på Internet är enligt min mening de som är lyckade resultat av ett gemensamt, kollektivt arbete av många inblandade. Det senaste i raden har nu etablerat sig ordentligt under ett par år: Wikipedia.
Wikipedia är ett uppslagsverk på webben, där vem som helst som innehar kunskap om ett ämne, ett uppslagsord, kan skriva en text om detta ämne i uppslagsverket. Den som vill kan också redigera och lägga till i de texter som redan finns.
”En fri encyklopedi” kallas Wikipedia. Med fri avses här att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter. Därmed kan det finnas uppslagsord om såväl demokrati (som finns i varje encyklopedi) som en rollfigur i Harry Potter-filmerna (som knappast finns i någon encyklopedi).
Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Den svenska Wikin (som den brukar förkortas) växer med ca 200 artiklar per dag och har i dag ca 127 000 artiklar, ännu något mindre än Nationalencyklopedins 186 000 artiklar.
Den intressanta frågan när det gäller kollektiva arbetsformer handlar om tillit. Nationalencyklopedin framställs enligt vedertagna metoder; redaktörer som är ämnesexperter i generellt avseende anlitar ämnesexperter i partikulärt avseende.
Man ska veta vem som har formulerat texten till ett visst ämnesord och på så sätt ska tilliten automatiskt vara hög. Om landets främste expert på genetik skriver om genetik måste det vara korrekt.
På Wikipedia finns ingen textförfattare angiven; vanligtvis har texten redigerats av flera personer flera gånger. Går det att lita på ett sådant uppslagsverk?
Den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature gjorde nyligen den första jämförelsen mellan den engelska Wikin och Encyclopaedia Britannica, ett av de mest ansedda engelska uppslagsverken. Jämförelsen utfördes som en blind expertgranskning (peer-review), enligt vetenskaplig praxis, på ett urval av uppslagsord.
Jämförelsen visade att artiklarna i Wikipedia innehöll i genomsnitt fyra fel, medan Britannicas artiklar innehöll i genomsnitt tre fel. Wikipedias vd jublade förstås. Britannicas redaktör ville inte kommentera undersökningen.
Men Nature undersökte enbart korrekthet. Det finns andra kriterier för ett uppslagsverk. Läsbarhet, exempelvis. Vissa menar att Wikipedias artiklar är skrivna likt högstadieelevers sämre uppsatser, medan Britannicas är ytterst välformulerade.
Ett annat kriterium skulle dock kunna vara snabbhet. Då vinner Wikin över vilket uppslagsverk som helst. Snabbhet i att söka, snabbhet i tillkomst av nya uppslagsord. Snabbheten är Wikipedias signum; ”wiki, wiki” betyder ”mycket snabbt” på hawaiianska. Enligt Wikipedia.
Frågan kvarstår, trots Natures undersökning: Bör vi lita på Wikipedia?
De intressantaste fenomenen på Internet är enligt min mening de som är lyckade resultat av ett gemensamt, kollektivt arbete av många inblandade. Det senaste i raden har nu etablerat sig ordentligt under ett par år: Wikipedia.
Wikipedia är ett uppslagsverk på webben, där vem som helst som innehar kunskap om ett ämne, ett uppslagsord, kan skriva en text om detta ämne i uppslagsverket. Den som vill kan också redigera och lägga till i de texter som redan finns.
”En fri encyklopedi” kallas Wikipedia. Med fri avses här att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter. Därmed kan det finnas uppslagsord om såväl demokrati (som finns i varje encyklopedi) som en rollfigur i Harry Potter-filmerna (som knappast finns i någon encyklopedi).
Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Den svenska Wikin (som den brukar förkortas) växer med ca 200 artiklar per dag och har i dag ca 127 000 artiklar, ännu något mindre än Nationalencyklopedins 186 000 artiklar.
Den intressanta frågan när det gäller kollektiva arbetsformer handlar om tillit. Nationalencyklopedin framställs enligt vedertagna metoder; redaktörer som är ämnesexperter i generellt avseende anlitar ämnesexperter i partikulärt avseende.
Man ska veta vem som har formulerat texten till ett visst ämnesord och på så sätt ska tilliten automatiskt vara hög. Om landets främste expert på genetik skriver om genetik måste det vara korrekt.
På Wikipedia finns ingen textförfattare angiven; vanligtvis har texten redigerats av flera personer flera gånger. Går det att lita på ett sådant uppslagsverk?
Den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature gjorde nyligen den första jämförelsen mellan den engelska Wikin och Encyclopaedia Britannica, ett av de mest ansedda engelska uppslagsverken. Jämförelsen utfördes som en blind expertgranskning (peer-review), enligt vetenskaplig praxis, på ett urval av uppslagsord.
Jämförelsen visade att artiklarna i Wikipedia innehöll i genomsnitt fyra fel, medan Britannicas artiklar innehöll i genomsnitt tre fel. Wikipedias vd jublade förstås. Britannicas redaktör ville inte kommentera undersökningen.
Men Nature undersökte enbart korrekthet. Det finns andra kriterier för ett uppslagsverk. Läsbarhet, exempelvis. Vissa menar att Wikipedias artiklar är skrivna likt högstadieelevers sämre uppsatser, medan Britannicas är ytterst välformulerade.
Ett annat kriterium skulle dock kunna vara snabbhet. Då vinner Wikin över vilket uppslagsverk som helst. Snabbhet i att söka, snabbhet i tillkomst av nya uppslagsord. Snabbheten är Wikipedias signum; ”wiki, wiki” betyder ”mycket snabbt” på hawaiianska. Enligt Wikipedia.
Frågan kvarstår, trots Natures undersökning: Bör vi lita på Wikipedia?
söndag, januari 01, 2006
Kritiker om årets höjdare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051231 (Lix=38)
Heimat på teven och heimat i stereon. Thåströms album Skebokvarnsv 209 är en tillbakablick till förorten söder som stan, Rågsved, där allting började på 70-talet. Ingen sjunger rock som Thåström. Intensivt och innerligt. Långsamt och strävt.
Att då och då titta in till konstnären Linda Bergkvist och njuta av hennes digitala konst har blivit en liten vana. Ibland syns ett nytt verk, ibland något nytt i verken. Skönhet och glädje. Svärta och rädsla.
En figur som är svårfångad och hal analyseras och beskrivs på ett tilltalande sätt i Steve Fullers bok The Intellectual . Vart tionde år, typ, omskrivs kraften i det negativa tänkandet så att det inte faller i glömska. Fritt och holistiskt. Perspektivistiskt och paranoidiskt.
Heimat på teven och heimat i stereon. Thåströms album Skebokvarnsv 209 är en tillbakablick till förorten söder som stan, Rågsved, där allting började på 70-talet. Ingen sjunger rock som Thåström. Intensivt och innerligt. Långsamt och strävt.
Att då och då titta in till konstnären Linda Bergkvist och njuta av hennes digitala konst har blivit en liten vana. Ibland syns ett nytt verk, ibland något nytt i verken. Skönhet och glädje. Svärta och rädsla.
En figur som är svårfångad och hal analyseras och beskrivs på ett tilltalande sätt i Steve Fullers bok The Intellectual . Vart tionde år, typ, omskrivs kraften i det negativa tänkandet så att det inte faller i glömska. Fritt och holistiskt. Perspektivistiskt och paranoidiskt.
onsdag, december 28, 2005
Arbetet på piedestal
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051228 (Lix=37)
Varje år görs en omfattande, internationell undersökning över människors attityder och värderingar, kallad ISSP (International Social Survey Program). 40 länder över hela världen deltar. I år är människors attityder till arbete i fokus.
För svensk del har cirka 2000 personer besvarat en enkät. Sammanställningen uppvisar en del omständigheter som är anmärkningsvärda.
På frågan hur ofta man kommer hem utmattad från arbetet svarar hela 84 procent att så är fallet ibland, ofta eller alltid. Räknar man enbart de som svarat ofta eller alltid är det 34 procent. På frågan hur ofta man upplever sitt arbete som stressigt är motsvarande siffror 88 procent och 41 procent.
Med dessa siffror borde vi nog vara förvånade att inte fler svenskar drabbas av stressymptom, utmattningssyndrom och utbrändhet. Är det så vi vill ha vår arbetssituation?
Ja, märkligt nog, för så måste man nog tolka ett annat enkätsvar. På frågan hur nöjd man är med sitt arbete svarar 78 procent att man är ganska, mycket eller helt nöjd med sitt arbete.
Frågan är hur det kan komma sig att graden av nöjdhet med ett arbete som i stor utsträckning skapar utmattning och stress är så stor. Hur har utmattning och stress på arbetet blivit det normala? Varför är inte motsatsen norm?
Det ger inte undersökningen svar på, men den väcker frågorna.
Trots att så många är nöjda, pekar undersökningen på att vi ändå inte riktigt vill ha det så här. På frågan hur man skulle vilja arbeta om man helt fick bestämma över sin arbetssituation, skulle 45 procent vilja arbeta enbart deltid, medan lika många föredrar heltid. Det antyder att arbetssituationen kanske ändå inte är tillfyllest.
Problemet är inkomsten. Endast 12 procent kan tänka sig att gå ned i arbetstid om det medför en lägre inkomst. Det pekar på behovet av ekonomisk trygghet i synnerhet och trygghet i allmänhet.
Under senaste åren har lagen om anställningsskydd debatterats och flera röster har höjts för att skrota den. Anställningsskydd anses av dem som vill avskaffa det som det största hindret för människor att få ett arbete.
Undersökningen visar att hela 92 procent menar att anställningstrygghet är viktigt eller mycket viktigt. Så något stöd hos befolkningen för att skrota LAS verkar inte finnas.
Arbetet i sig är av synnerligen stor vikt för svenskarna. Ett arv från Luther, kanhända. Den som icke arbetar skall icke heller äta.
Hela 65 procent skulle nämligen uppskatta att ha ett arbete även om man var ekonomiskt oberoende. Det visar på vilken betydelse arbetet har fått i Sverige.
Vilka andra länder sätter arbete på en sådan piedestal?
Varje år görs en omfattande, internationell undersökning över människors attityder och värderingar, kallad ISSP (International Social Survey Program). 40 länder över hela världen deltar. I år är människors attityder till arbete i fokus.
För svensk del har cirka 2000 personer besvarat en enkät. Sammanställningen uppvisar en del omständigheter som är anmärkningsvärda.
På frågan hur ofta man kommer hem utmattad från arbetet svarar hela 84 procent att så är fallet ibland, ofta eller alltid. Räknar man enbart de som svarat ofta eller alltid är det 34 procent. På frågan hur ofta man upplever sitt arbete som stressigt är motsvarande siffror 88 procent och 41 procent.
Med dessa siffror borde vi nog vara förvånade att inte fler svenskar drabbas av stressymptom, utmattningssyndrom och utbrändhet. Är det så vi vill ha vår arbetssituation?
Ja, märkligt nog, för så måste man nog tolka ett annat enkätsvar. På frågan hur nöjd man är med sitt arbete svarar 78 procent att man är ganska, mycket eller helt nöjd med sitt arbete.
Frågan är hur det kan komma sig att graden av nöjdhet med ett arbete som i stor utsträckning skapar utmattning och stress är så stor. Hur har utmattning och stress på arbetet blivit det normala? Varför är inte motsatsen norm?
Det ger inte undersökningen svar på, men den väcker frågorna.
Trots att så många är nöjda, pekar undersökningen på att vi ändå inte riktigt vill ha det så här. På frågan hur man skulle vilja arbeta om man helt fick bestämma över sin arbetssituation, skulle 45 procent vilja arbeta enbart deltid, medan lika många föredrar heltid. Det antyder att arbetssituationen kanske ändå inte är tillfyllest.
Problemet är inkomsten. Endast 12 procent kan tänka sig att gå ned i arbetstid om det medför en lägre inkomst. Det pekar på behovet av ekonomisk trygghet i synnerhet och trygghet i allmänhet.
Under senaste åren har lagen om anställningsskydd debatterats och flera röster har höjts för att skrota den. Anställningsskydd anses av dem som vill avskaffa det som det största hindret för människor att få ett arbete.
Undersökningen visar att hela 92 procent menar att anställningstrygghet är viktigt eller mycket viktigt. Så något stöd hos befolkningen för att skrota LAS verkar inte finnas.
Arbetet i sig är av synnerligen stor vikt för svenskarna. Ett arv från Luther, kanhända. Den som icke arbetar skall icke heller äta.
Hela 65 procent skulle nämligen uppskatta att ha ett arbete även om man var ekonomiskt oberoende. Det visar på vilken betydelse arbetet har fått i Sverige.
Vilka andra länder sätter arbete på en sådan piedestal?
fredag, december 16, 2005
Bodströmsamhället är här
Kultursidan Sundsvalls Tidning 051216 (Lix=39)
Så har EU-parlamentet röstat ja till förslaget att alla EU-länders IT- och teleoperatörer måste lagra alla trafikuppgifter i sex till 24 månader. Alla uppgifter om vem du ringer till, när du ringer, varifrån du ringer, hur länge du ringer ska lagras.
Alla uppgifter om vem du mejlar, när du mejlar, varifrån du mejlar ska lagras. Likaså uppgifter om dina sms och mms.
Förslaget omfattade också att uppgifter om de webbplatser du besöker ska lagras, men ett rykte gör gällande att webbsurfning inte kommer att omfattas i direktivet. Det är dock tveksamt, eftersom myndigheterna i så fall missar alla mejl som skickas som webbmejl, från webbsidor (exempelvis Hotmail).
Varje lands polismyndighet ska kunna ta del av dessa personuppgifter för att utreda grova brott. Vad som räknas som grovt brott ska varje medlemsland själv få bestämma, men en riktlinje är ett brott som ger minst två år fängelse.
Det finns många problem med detta beslut till direktiv. Jag nöjer mig med att resonera kring tre.
För det första är det integritetskränkande. Varje medlemslands dataskyddsmyndighet – i Sverige Datainspektionen – har med detta argument starkt motsatt sig direktivet. Det borde vara en fundamental rättighet att kunna kommunicera konfidentiellt, utan myndigheters kännedom.
Det borde också vara en fundamental rättighet att inte utsättas för sådan detaljerad övervakning utan att någon brottsmisstanke föreligger.
För det andra är risken för ändamålsglidning uppenbar. Det kan förutspås med stor säkerhet. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte bredda dess tillämpningsområde? Varför inte införliva andra potentiella brott? Varför inte vara så effektiv som möjligt?
Redan talas om att tillämpa direktivet på fildelning och gömmande av flyktningar. Vilka andra "grova" brott kommer att införlivas? Måste en situation överhuvudtaget vara av brottskaraktär i framtiden för att polisen ska komma åt medborgarnas kommunikation?
För det tredje är det ett irreversibelt beslut. I en demokrati brukar det hävdas att alla beslut som är fattade demokratiskt också kan rivas upp. Till och med grundlagar kan ändras, givet vissa betingelser. I princip, ja, men i praktiken är dock vissa beslut oåterkalleliga.
Hur skulle någon i framtiden kunna argumentera för att åtkomsten till dessa personuppgifter plötsligt inte skulle behövas i polisers brottsutredningar? Att terrorism är utrotat? Att all brottslighet har upphört? Att solen har slocknat?
Några sådana argument finns inte. Det övervakningssamhälle som bland annat – och kanske främst – Thomas Bodström har arbetat hårt för att genomföra inom EU är ett storebrorsamhälle vi aldrig sett och vars utveckling vi knappt kan ana.
Ett vet vi, dock. Bodströmsamhället är här för att stanna.
Så har EU-parlamentet röstat ja till förslaget att alla EU-länders IT- och teleoperatörer måste lagra alla trafikuppgifter i sex till 24 månader. Alla uppgifter om vem du ringer till, när du ringer, varifrån du ringer, hur länge du ringer ska lagras.
Alla uppgifter om vem du mejlar, när du mejlar, varifrån du mejlar ska lagras. Likaså uppgifter om dina sms och mms.
Förslaget omfattade också att uppgifter om de webbplatser du besöker ska lagras, men ett rykte gör gällande att webbsurfning inte kommer att omfattas i direktivet. Det är dock tveksamt, eftersom myndigheterna i så fall missar alla mejl som skickas som webbmejl, från webbsidor (exempelvis Hotmail).
Varje lands polismyndighet ska kunna ta del av dessa personuppgifter för att utreda grova brott. Vad som räknas som grovt brott ska varje medlemsland själv få bestämma, men en riktlinje är ett brott som ger minst två år fängelse.
Det finns många problem med detta beslut till direktiv. Jag nöjer mig med att resonera kring tre.
För det första är det integritetskränkande. Varje medlemslands dataskyddsmyndighet – i Sverige Datainspektionen – har med detta argument starkt motsatt sig direktivet. Det borde vara en fundamental rättighet att kunna kommunicera konfidentiellt, utan myndigheters kännedom.
Det borde också vara en fundamental rättighet att inte utsättas för sådan detaljerad övervakning utan att någon brottsmisstanke föreligger.
För det andra är risken för ändamålsglidning uppenbar. Det kan förutspås med stor säkerhet. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte bredda dess tillämpningsområde? Varför inte införliva andra potentiella brott? Varför inte vara så effektiv som möjligt?
Redan talas om att tillämpa direktivet på fildelning och gömmande av flyktningar. Vilka andra "grova" brott kommer att införlivas? Måste en situation överhuvudtaget vara av brottskaraktär i framtiden för att polisen ska komma åt medborgarnas kommunikation?
För det tredje är det ett irreversibelt beslut. I en demokrati brukar det hävdas att alla beslut som är fattade demokratiskt också kan rivas upp. Till och med grundlagar kan ändras, givet vissa betingelser. I princip, ja, men i praktiken är dock vissa beslut oåterkalleliga.
Hur skulle någon i framtiden kunna argumentera för att åtkomsten till dessa personuppgifter plötsligt inte skulle behövas i polisers brottsutredningar? Att terrorism är utrotat? Att all brottslighet har upphört? Att solen har slocknat?
Några sådana argument finns inte. Det övervakningssamhälle som bland annat – och kanske främst – Thomas Bodström har arbetat hårt för att genomföra inom EU är ett storebrorsamhälle vi aldrig sett och vars utveckling vi knappt kan ana.
Ett vet vi, dock. Bodströmsamhället är här för att stanna.
tisdag, december 13, 2005
Aldrig nöjd – ständigt rädd
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051213 (Lix=45)
Robert Lagerström
Freak. Boken om Freddie Wadling
Reverb
We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain
Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över 300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst någonsin: Freddie Wadling.
Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från början av 80-talet, sträckläser boken.
Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av traditionella svenska visor och psalmer – något som jag som ett stort fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.
Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor. Men visst svarade han på tilltal.
Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet, utanförskap och familjearvet – spriten. Pappans enda intresse var sprit och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han aldrig tidigare upplevt.
I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser, vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och film.
Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i Sverige.
Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi skrivs?
Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt, andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett absolut gehör.
Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik – och livet – om omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller planeras.
Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem, var hans strategi.
I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans tro på att det finns något större än människan: ”Magic is the highest, most absolute and most divine knowledge of natural philosophy”.
För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.
Robert Lagerström
Freak. Boken om Freddie Wadling
Reverb
We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain
Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över 300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst någonsin: Freddie Wadling.
Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från början av 80-talet, sträckläser boken.
Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av traditionella svenska visor och psalmer – något som jag som ett stort fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.
Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor. Men visst svarade han på tilltal.
Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet, utanförskap och familjearvet – spriten. Pappans enda intresse var sprit och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han aldrig tidigare upplevt.
I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser, vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och film.
Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i Sverige.
Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi skrivs?
Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt, andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett absolut gehör.
Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik – och livet – om omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller planeras.
Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem, var hans strategi.
I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans tro på att det finns något större än människan: ”Magic is the highest, most absolute and most divine knowledge of natural philosophy”.
För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.
måndag, december 05, 2005
Det sköna självt. Umeåkonstnär är drottningen av digital konst
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051205 (Lix=42)
I somras blev jag förälskad. Platonskt, naturligtvis. Närmast en upplevelse av ”det sköna självt”, som Platon uttryckte det.
Jag upptäckte Umeåkonstnären Linda Bergkvists konst, som finns utställd på olika virtuella gallerier, och fann den fantastisk. Det handlar om digital konst; konst som skapas med hjälp av olika datorprogram.
Hon hyllas ständigt för hennes extrema skicklighet i olika forum för digital konst, som exempelvis Deviant Art. Hon har vunnit priser för sin konst. Två Exposé Master Awards, en webbplats där världens främsta digitala konstverk prisas.
Senaste priset, Grand Prize Winner på den digitala konstsajten CGTalks tävling Master and Servant, fick Bergkvist för verket Spoiled. Detta verk gestaltar några återkommande teman i konstnärskapet.
Ofta är hennes gestalter kvinnor, alltid smärta och vackra, ibland sagolika och fantasyinspirerade. Men också sårbara och utsatta. Blod på någon kroppsdel förekommer – notera den ljusa kvinnans vänstra hand på Spoiled.
Utsattheten gestaltas tydligt i verket Into Your Eyes, där skräcken inför spegelns monster fångas i såväl blick som handling.
Men alls inte enbart smärta och utsatthet, utan också styrka. Den tolkningen gör jag av I Miss You; ett slags kärlekshämnd, där, likt en kvinnlig Hamlet, det oundvikliga är gjort, men inte utan saknad.
Så finns självfallet också det sköna självt bland verken. Kvinnan i det bländande verket Eloquence sitter likt en kvinnlig jesusfigur (notera höftskynket) i en gunga från himlen och kommunicerar med fågeln.
I den mån män gestaltas, är de synnerligen androgyna. Game of Cards för tankarna till dandyn, till Oscar Wilde i det viktorianska England.
Ingen riktig konstnär utan ett självporträtt? Den sommarglädje flickan som rider på katten i Glimpse of Summer är omedelbar. Det är ingen övertolkning att uppfatta Linda Bergkvist, som minns sina barnasomrar, och hennes katt Azrael som förebilder.
Dessa och många fler verk finns dels på olika gallerier på nätet, dels på hennes egen webbplats. Den som vill lära sig mer om digital konst kan ta del av Linda Bergkvists handledning på exempelvis CGSociety.
Där instruerar hon hur man målar realistiska ögon och hår. Hur ögon målas framstår som ett framträdande kvalitetskriterium för digital konst. Att fånga liv och skapa uttryck i ögonen är något av det svåraste.
En annan kvalitet som fångar uppmärksamheten, särskilt när man jämför med annan digital konst, är hennes fantastiska färg- och ljussättning. Särskilt motljuset, men också diset och dimman.
Men det är omsorgen om detaljerna som skapar det fantastiska, oavsett verkens uttryck.
I somras blev jag förälskad. Platonskt, naturligtvis. Närmast en upplevelse av ”det sköna självt”, som Platon uttryckte det.
Jag upptäckte Umeåkonstnären Linda Bergkvists konst, som finns utställd på olika virtuella gallerier, och fann den fantastisk. Det handlar om digital konst; konst som skapas med hjälp av olika datorprogram.
Hon hyllas ständigt för hennes extrema skicklighet i olika forum för digital konst, som exempelvis Deviant Art. Hon har vunnit priser för sin konst. Två Exposé Master Awards, en webbplats där världens främsta digitala konstverk prisas.
Senaste priset, Grand Prize Winner på den digitala konstsajten CGTalks tävling Master and Servant, fick Bergkvist för verket Spoiled. Detta verk gestaltar några återkommande teman i konstnärskapet.
Ofta är hennes gestalter kvinnor, alltid smärta och vackra, ibland sagolika och fantasyinspirerade. Men också sårbara och utsatta. Blod på någon kroppsdel förekommer – notera den ljusa kvinnans vänstra hand på Spoiled.
Utsattheten gestaltas tydligt i verket Into Your Eyes, där skräcken inför spegelns monster fångas i såväl blick som handling.
Men alls inte enbart smärta och utsatthet, utan också styrka. Den tolkningen gör jag av I Miss You; ett slags kärlekshämnd, där, likt en kvinnlig Hamlet, det oundvikliga är gjort, men inte utan saknad.
Så finns självfallet också det sköna självt bland verken. Kvinnan i det bländande verket Eloquence sitter likt en kvinnlig jesusfigur (notera höftskynket) i en gunga från himlen och kommunicerar med fågeln.
I den mån män gestaltas, är de synnerligen androgyna. Game of Cards för tankarna till dandyn, till Oscar Wilde i det viktorianska England.
Ingen riktig konstnär utan ett självporträtt? Den sommarglädje flickan som rider på katten i Glimpse of Summer är omedelbar. Det är ingen övertolkning att uppfatta Linda Bergkvist, som minns sina barnasomrar, och hennes katt Azrael som förebilder.
Dessa och många fler verk finns dels på olika gallerier på nätet, dels på hennes egen webbplats. Den som vill lära sig mer om digital konst kan ta del av Linda Bergkvists handledning på exempelvis CGSociety.
Där instruerar hon hur man målar realistiska ögon och hår. Hur ögon målas framstår som ett framträdande kvalitetskriterium för digital konst. Att fånga liv och skapa uttryck i ögonen är något av det svåraste.
En annan kvalitet som fångar uppmärksamheten, särskilt när man jämför med annan digital konst, är hennes fantastiska färg- och ljussättning. Särskilt motljuset, men också diset och dimman.
Men det är omsorgen om detaljerna som skapar det fantastiska, oavsett verkens uttryck.
måndag, november 28, 2005
Fri eller fängslad kunskap?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051128 (Lix=55)
En färsk utredning (SOU 2005:95) föreslår förändringar i universitetens kunskapshantering i syfte att nyttiggöra kunskapen. Med nyttiggörande avses kommersiell nytta – ingen annan.
För att kunna söka patent på kunskap, uppfinningar och färdiga produkter, måste universiteten belägga denna kunskap med sekretess, eftersom patentlagstiftningen kräver att en uppfinning inte får vara allmänt tillgänglig när patent söks.
Utredningen föreslår en sekretesstid om fem år för uppfinningar och forskningsresultat som skapas i samverkan med någon samarbetspartner. En uppfinning som skapas enbart inom ett universitet ska sekretessbeläggas i högst 20 år.
En sådan utvidgning av kunskapssekretess är naturligtvis kontroversiell, enär universiteten är myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen.
Liksom mot bakgrund av universitetens roll som plats för ett fritt meningsutbyte, upplysning – och akademisk frihet. Med utredningens förslag om ökad sekretess ges universitetsanställda inte ens meddelarfrihet.
Som ett märkligt sammanträffande, publicerar Lunds universitet samma dag (14/11) ett pressmeddelande. Lunds universitetsstyrelse har beslutat att uppmuntra dess forskare att så långt det är möjligt publicera sina forskningsresultat i sådana tidskrifter som är fritt tillgängliga för läsare.
Man är missnöjd med de kommersiella vetenskapliga tidskrifternas monopol och skyhöga priser, vilket minskar möjligheten för en vid spridning. ”Fri tillgänglighet för publikationerna leder till ökad användning och ökat genomslag för forskningen”, säger rektorn i Lund.
Det ansluter till Humboldts tankar om det fria universitetet i 1800-talets Tyskland. Sociologen Robert Merton tydliggjorde 1942 dessa tankar till ett etiskt förhållningssätt för universiteten i de så kallade CUDOS-normerna.
Dessa går i korthet ut på att vetenskaplig kunskap är allmän egendom och är universell, fri från inskränkningar grundade i etnicitet, klass, kön eller andra faktorer. Vetenskaplig kunskap ska dessutom stå fri från profit- och maktintressen. Kunskapssökande ska också omgärdas av en ”organiserad skepticism”; ett kritiskt ifrågasättande.
Dessa normer utgör väsentligen det stora förtroendekapital universiteten förfogar över gentemot allmänheten. Utöver förtroende ger normerna legitimitet och acceptans för vetenskapen.
Attityden till kunskap och forskningsresultat framstår som motsatta mellan Lund och utredningen. Står universiteten därmed inför ett vägskäl mellan ekonomisk nytta och traditionell akademisk bildningsfrihet?
Det hävdar allt fler. Därför är det sannolikt att universiteten försöker utarbeta en tredje väg som kombinerar dessa två svårförenliga stigar.
Lika tänkbart vore att universitetet separerar uppfinningsverksamheten från bildningsverksamheten. Fristående – det vill säga privata – innovationsinstitut sköter uppfinningarna, medan universiteten sköter fri forskning och bildning av medborgare.
Kanske vore det framkomligast.
En färsk utredning (SOU 2005:95) föreslår förändringar i universitetens kunskapshantering i syfte att nyttiggöra kunskapen. Med nyttiggörande avses kommersiell nytta – ingen annan.
För att kunna söka patent på kunskap, uppfinningar och färdiga produkter, måste universiteten belägga denna kunskap med sekretess, eftersom patentlagstiftningen kräver att en uppfinning inte får vara allmänt tillgänglig när patent söks.
Utredningen föreslår en sekretesstid om fem år för uppfinningar och forskningsresultat som skapas i samverkan med någon samarbetspartner. En uppfinning som skapas enbart inom ett universitet ska sekretessbeläggas i högst 20 år.
En sådan utvidgning av kunskapssekretess är naturligtvis kontroversiell, enär universiteten är myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen.
Liksom mot bakgrund av universitetens roll som plats för ett fritt meningsutbyte, upplysning – och akademisk frihet. Med utredningens förslag om ökad sekretess ges universitetsanställda inte ens meddelarfrihet.
Som ett märkligt sammanträffande, publicerar Lunds universitet samma dag (14/11) ett pressmeddelande. Lunds universitetsstyrelse har beslutat att uppmuntra dess forskare att så långt det är möjligt publicera sina forskningsresultat i sådana tidskrifter som är fritt tillgängliga för läsare.
Man är missnöjd med de kommersiella vetenskapliga tidskrifternas monopol och skyhöga priser, vilket minskar möjligheten för en vid spridning. ”Fri tillgänglighet för publikationerna leder till ökad användning och ökat genomslag för forskningen”, säger rektorn i Lund.
Det ansluter till Humboldts tankar om det fria universitetet i 1800-talets Tyskland. Sociologen Robert Merton tydliggjorde 1942 dessa tankar till ett etiskt förhållningssätt för universiteten i de så kallade CUDOS-normerna.
Dessa går i korthet ut på att vetenskaplig kunskap är allmän egendom och är universell, fri från inskränkningar grundade i etnicitet, klass, kön eller andra faktorer. Vetenskaplig kunskap ska dessutom stå fri från profit- och maktintressen. Kunskapssökande ska också omgärdas av en ”organiserad skepticism”; ett kritiskt ifrågasättande.
Dessa normer utgör väsentligen det stora förtroendekapital universiteten förfogar över gentemot allmänheten. Utöver förtroende ger normerna legitimitet och acceptans för vetenskapen.
Attityden till kunskap och forskningsresultat framstår som motsatta mellan Lund och utredningen. Står universiteten därmed inför ett vägskäl mellan ekonomisk nytta och traditionell akademisk bildningsfrihet?
Det hävdar allt fler. Därför är det sannolikt att universiteten försöker utarbeta en tredje väg som kombinerar dessa två svårförenliga stigar.
Lika tänkbart vore att universitetet separerar uppfinningsverksamheten från bildningsverksamheten. Fristående – det vill säga privata – innovationsinstitut sköter uppfinningarna, medan universiteten sköter fri forskning och bildning av medborgare.
Kanske vore det framkomligast.
måndag, november 14, 2005
Synd – att icke älska
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051114 (Lix=40)
Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
Jag föreställer mig inte det.
Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.
Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
Jag föreställer mig inte det.
Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.
fredag, november 11, 2005
Först Kafka, sedan Akademien
Kultursidan Sundsvalls Tidning 051111 (Lix=39)
De senare årens Nobelpristagare i litteratur har berett akademin ovanligt mycket kritik. För många dramatiker, för få poeter, är ett exempel. För simpla författarskap, enligt Knut Ahnlund, är ett annat.
Akademin har även beskyllts för att ha gjort alltför politiska utnämningar, som i årets utnämning av Harold Pinter, där beskyllarna förvisso inte lyckas göra en åtskillnad mellan Pinters litterära verksamhet och hans åsikter i övrigt. Som om en författares åsikter skulle diskkvalificera denne för ett litterärt pris. Åsiktsfrihet, någon?
En annan fundering kring Nobelpriset är om april har ersatt oktober som ödesmånaden för Nobelpriset i litteratur. Det kan man fråga sig efter att ha läst bloggen på The Literary Saloon.
Där uppmärksammas att The Franz Kafka Society började dela ut ett litterärt pris för fem år sedan. Priset delas ut i oktober, men namnet på pristagaren kungörs redan i april.
I april 2004 delades Kafka-priset ut till – just det, Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i oktober samma år. Kafka-pristagaren för 2005 kungjordes också i april. Det var ingen mindre än Harold Pinter, årets Nobelpristagare.
Vi ser därför med spänning fram emot Kafka-pristagaren i april 2006. Är det månne den blivande Nobelpristagaren också nästa år?
En gång är ingen gång och två gånger är en trend, sägs det. Men vad säger man om det som upprepar sig tre gånger?
Ett samband?
De senare årens Nobelpristagare i litteratur har berett akademin ovanligt mycket kritik. För många dramatiker, för få poeter, är ett exempel. För simpla författarskap, enligt Knut Ahnlund, är ett annat.
Akademin har även beskyllts för att ha gjort alltför politiska utnämningar, som i årets utnämning av Harold Pinter, där beskyllarna förvisso inte lyckas göra en åtskillnad mellan Pinters litterära verksamhet och hans åsikter i övrigt. Som om en författares åsikter skulle diskkvalificera denne för ett litterärt pris. Åsiktsfrihet, någon?
En annan fundering kring Nobelpriset är om april har ersatt oktober som ödesmånaden för Nobelpriset i litteratur. Det kan man fråga sig efter att ha läst bloggen på The Literary Saloon.
Där uppmärksammas att The Franz Kafka Society började dela ut ett litterärt pris för fem år sedan. Priset delas ut i oktober, men namnet på pristagaren kungörs redan i april.
I april 2004 delades Kafka-priset ut till – just det, Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i oktober samma år. Kafka-pristagaren för 2005 kungjordes också i april. Det var ingen mindre än Harold Pinter, årets Nobelpristagare.
Vi ser därför med spänning fram emot Kafka-pristagaren i april 2006. Är det månne den blivande Nobelpristagaren också nästa år?
En gång är ingen gång och två gånger är en trend, sägs det. Men vad säger man om det som upprepar sig tre gånger?
Ett samband?
fredag, oktober 28, 2005
Märkligheter i fildelningsdomen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051028 (Lix=52)
Sveriges första fildelningsdom föll i Västerås häromdagen och kommenteras på alla nyhetssidor. Den som vill läsa mer intrikat kritik kring denna händelse, bör emellertid söka sig till bloggsfären.
Att domen är grumlig beträffande bevisvärderingen är en sak – att den ena partens intresseorganisation bistår rättsväsendet med bevismaterial som är enormt enkel att manipulera är häpnadsväckande.
Jag sätter ihop en skärmdump med ditt namn och ip-adress, som ”bevisar” att du har spridit upphovsrättsskyddat material på ett par minuter.
Men bortsett från bevisvärderingen finns även andra aspekter som gör ärendet märkligt.
Oscar Swarts resonerar i sin blogg Texplorer om det märkliga i att Antipiratbyrån valde just den svenska filmen Hip Hip Hora som galjonsfigur för en skärpt upphovsrättslag.
Hip Hip Hora är i allt väsentligt en ungdomspolitisk film som anses så viktig att många vill att filmen ska ses av så många som möjligt. Myndigheten för skolutveckling och Svenska Filminstitutet erbjuder skolor att visa filmen utan att behöva betala filmhyra. Under hösten 2004 hade filmen visats mer än 400 gånger i minst 100 kommuner (enligt SF:s resultatredovisning 2004).
Filmen har också överlämnats i DVD-format som gåva till AV-centraler i landet, så att skolorna ännu lättare ska kunna visa filmen för högstadieelever. Om nu den 28-årige Västeråsbon har spridit filmen på nätet (själv nekar han till detta), har han ju agerat helt i enlighet med filmbolagets intentioner.
Ett annat spår att fundera över i domen mot 28-åringen är påföljden. I dagar som dessa, där HD nyligen fastställde strafftiden till 1,5 år för den rattfulle föraren som vållade två personers död i Flurkmark utanför Umeå, ligger det nära till hands att jämföra påföljden med andra brott.
När en s-politiker i Uddevalla i våras fälldes för urkundsförfalskning och bedrägeri mot Försäkringskassan motsvarande 100 000 kr, blev påföljden för denne toppolitiker 80 dagsböter om 130 kr. För fildelaren blev straffet 80 dagsböter om 200 kr.
Att förvara en film på sin hårddisk som andra kan komma åt, utan någon ekonomisk vinning, anses alltså ur påföljdssynpunkt vara lika grovt som att blåsa Försäkringskassan på hundratusen till egen ficka.
Jag tillhör dem som självklart värnar ett upphovsrättsskydd för immateriella produkter – men upphovsrättslag som inte blundar för Internets existens. Men det är just därför jag kan bli lite upprörd när jag läser tingsrättens formulering i fildelningsdomen.
”Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. (…) Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott”, skriver tingsrätten i domskälet.
Men var det inte de som skapar musik och film den skärpta upphovsrättslagen skulle skydda, så att de kan leva på sitt skapande?
Sveriges första fildelningsdom föll i Västerås häromdagen och kommenteras på alla nyhetssidor. Den som vill läsa mer intrikat kritik kring denna händelse, bör emellertid söka sig till bloggsfären.
Att domen är grumlig beträffande bevisvärderingen är en sak – att den ena partens intresseorganisation bistår rättsväsendet med bevismaterial som är enormt enkel att manipulera är häpnadsväckande.
Jag sätter ihop en skärmdump med ditt namn och ip-adress, som ”bevisar” att du har spridit upphovsrättsskyddat material på ett par minuter.
Men bortsett från bevisvärderingen finns även andra aspekter som gör ärendet märkligt.
Oscar Swarts resonerar i sin blogg Texplorer om det märkliga i att Antipiratbyrån valde just den svenska filmen Hip Hip Hora som galjonsfigur för en skärpt upphovsrättslag.
Hip Hip Hora är i allt väsentligt en ungdomspolitisk film som anses så viktig att många vill att filmen ska ses av så många som möjligt. Myndigheten för skolutveckling och Svenska Filminstitutet erbjuder skolor att visa filmen utan att behöva betala filmhyra. Under hösten 2004 hade filmen visats mer än 400 gånger i minst 100 kommuner (enligt SF:s resultatredovisning 2004).
Filmen har också överlämnats i DVD-format som gåva till AV-centraler i landet, så att skolorna ännu lättare ska kunna visa filmen för högstadieelever. Om nu den 28-årige Västeråsbon har spridit filmen på nätet (själv nekar han till detta), har han ju agerat helt i enlighet med filmbolagets intentioner.
Ett annat spår att fundera över i domen mot 28-åringen är påföljden. I dagar som dessa, där HD nyligen fastställde strafftiden till 1,5 år för den rattfulle föraren som vållade två personers död i Flurkmark utanför Umeå, ligger det nära till hands att jämföra påföljden med andra brott.
När en s-politiker i Uddevalla i våras fälldes för urkundsförfalskning och bedrägeri mot Försäkringskassan motsvarande 100 000 kr, blev påföljden för denne toppolitiker 80 dagsböter om 130 kr. För fildelaren blev straffet 80 dagsböter om 200 kr.
Att förvara en film på sin hårddisk som andra kan komma åt, utan någon ekonomisk vinning, anses alltså ur påföljdssynpunkt vara lika grovt som att blåsa Försäkringskassan på hundratusen till egen ficka.
Jag tillhör dem som självklart värnar ett upphovsrättsskydd för immateriella produkter – men upphovsrättslag som inte blundar för Internets existens. Men det är just därför jag kan bli lite upprörd när jag läser tingsrättens formulering i fildelningsdomen.
”Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. (…) Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott”, skriver tingsrätten i domskälet.
Men var det inte de som skapar musik och film den skärpta upphovsrättslagen skulle skydda, så att de kan leva på sitt skapande?
fredag, oktober 21, 2005
Om gräsrotsjournalistik och småprat
Lars Våge, Erik Stattin och Gunnar Nygren
Bloggtider
Sellin & Partner
(Lix=55)
I den första boken på svenska som helt ägnar sig åt bloggfenomenet, Bloggtider (Sellin & Partner), menar mediaforskaren Gunnar Nygren att detta horisontellt mediaflöde kan ses som en konverserande offentlighet. Den tidigare passive mottagaren av mediaelitens informationsströmmar blir helt plötsligt en aktör med sin blogg.
Nå, nu är fenomenet inte helt nytt, som Lars Våge skriver i sitt utmärkta kapitel om bloggens historia och dess funktionalitet. Inte heller, vill jag tillägga, är bloggen först med att ge människor möjligheter till aktiv publicering – vanliga webbsidor, e-postlistor, diskussionsforum, virtuella gemenskaper har också medgett detta.
Emellertid delar jag bibliotekarien och Sveriges mest kände bloggare Erik Stattins uppfattning om att bloggen har fått ett stort inflytande jämfört med andra gräsrotsmedier.
Stattin ger ett flertal intressanta exempel på hur olika delar av samhället – medier och politiker, framför allt – har tillmätt bloggarna stor betydelse. Ett legendariskt exempel är hur ett rasistanstruket uttalande av den republikanske senatorn Trent Lott ignorerades av mediaetablissemanget, men retade upp några bloggare.
Starkt irriterade över medias ignorans gjorde dessa ett hästjobb med att efterforska och skriva om såväl Lotts andra uttalanden och dennes relationer med organisationer och personer inom extremhögern. Det envetna bloggandet ledde till att mediaetablissemanget tog upp detta på nytt, och efter lite rabalder tvangs Lott att avgå.
Detta är ett exempel på bloggare som intelligenta reagenter. Utan att behöva tillfredsställa en publik, skriva för någon ägares ekonomiska vinning eller arbeta mot någon deadline kunde bloggarna i lugn och ro göra en god research och publicera ny information så länge de ville.
I totalitära stater som Iran och Kina har bloggen gett medborgare viss möjlighet att anonymt diskutera samhällsfrågor, något som är närmast omöjligt i en statsstyrd och censurerad mediasituation. Regimen i Iran stänger ständigt ned alternativa nyhetskällor och försöker hela tiden göra detsamma med bloggarna, men det är svårare. Dock har ett par iranska bloggare fängslats för sin regimkritiska verksamhet, vilket har uppmärksammats med starka protester i väst.
Bloggarna har också delvis utvecklats från att inte enbart utgöra forum för debatt eller reflektion över samhällsföreteelser, till att även fungera som en gräsrotsform av rapporterande journalistik.
Tsunamikatastrofen i Asien 2004 är det bästa exemplet. Bloggare i Indien, Sri Lanka och Thailand fyllde på ett tidigt stadium ett snabbt informationsbehov om läget dag för dag, länkar till hjälpinsatser och bilder på situationen. Baksidan var att vissa myter och felaktiga teorier om flodvågens orsaker spreds, men dessa korrigerades snabbt.
Stattins exempel på bloggens betydelse är främst internationella. Dock har bloggen exploderat även i Sverige, särskilt under bloggåret 2005. Många politiska, mediakritiska, kreativa, informativa, sällsamma och banala bloggar har sett dagens ljus detta år.
Dock har inte Stattin sett något svenskt exempel på bloggandets stora inflytande, även om det finns ett klassiskt fall av arbetsgivarcensur. SVT-journalisten Per Gudmundson tvangs att välja mellan att publicera texter i sin populära blogg och att arbeta på SVT. Ett public-serviceuppdrag ansågs inte vara förenligt med att blogga.
Snarare har det väl visat sig i Sverige att det mediaetablissemang som anammat bloggandet – främst kvällstidningarna – har bidragit med bloggens allra sämsta sidor. Men det kanske ändras med tiden. DN väljer bloggformatet, när fotografen Paul Hansen och akademiledamoten Peter Englund rapporterar från Irak.
Huruvida utrikesrapportering – och annan rapportering – förändras när journalister bloggar i stället för att skriva traditionella artiklar, är en intressant fråga för mediaforskare.
Bloggtider
Sellin & Partner
(Lix=55)
I den första boken på svenska som helt ägnar sig åt bloggfenomenet, Bloggtider (Sellin & Partner), menar mediaforskaren Gunnar Nygren att detta horisontellt mediaflöde kan ses som en konverserande offentlighet. Den tidigare passive mottagaren av mediaelitens informationsströmmar blir helt plötsligt en aktör med sin blogg.
Nå, nu är fenomenet inte helt nytt, som Lars Våge skriver i sitt utmärkta kapitel om bloggens historia och dess funktionalitet. Inte heller, vill jag tillägga, är bloggen först med att ge människor möjligheter till aktiv publicering – vanliga webbsidor, e-postlistor, diskussionsforum, virtuella gemenskaper har också medgett detta.
Emellertid delar jag bibliotekarien och Sveriges mest kände bloggare Erik Stattins uppfattning om att bloggen har fått ett stort inflytande jämfört med andra gräsrotsmedier.
Stattin ger ett flertal intressanta exempel på hur olika delar av samhället – medier och politiker, framför allt – har tillmätt bloggarna stor betydelse. Ett legendariskt exempel är hur ett rasistanstruket uttalande av den republikanske senatorn Trent Lott ignorerades av mediaetablissemanget, men retade upp några bloggare.
Starkt irriterade över medias ignorans gjorde dessa ett hästjobb med att efterforska och skriva om såväl Lotts andra uttalanden och dennes relationer med organisationer och personer inom extremhögern. Det envetna bloggandet ledde till att mediaetablissemanget tog upp detta på nytt, och efter lite rabalder tvangs Lott att avgå.
Detta är ett exempel på bloggare som intelligenta reagenter. Utan att behöva tillfredsställa en publik, skriva för någon ägares ekonomiska vinning eller arbeta mot någon deadline kunde bloggarna i lugn och ro göra en god research och publicera ny information så länge de ville.
I totalitära stater som Iran och Kina har bloggen gett medborgare viss möjlighet att anonymt diskutera samhällsfrågor, något som är närmast omöjligt i en statsstyrd och censurerad mediasituation. Regimen i Iran stänger ständigt ned alternativa nyhetskällor och försöker hela tiden göra detsamma med bloggarna, men det är svårare. Dock har ett par iranska bloggare fängslats för sin regimkritiska verksamhet, vilket har uppmärksammats med starka protester i väst.
Bloggarna har också delvis utvecklats från att inte enbart utgöra forum för debatt eller reflektion över samhällsföreteelser, till att även fungera som en gräsrotsform av rapporterande journalistik.
Tsunamikatastrofen i Asien 2004 är det bästa exemplet. Bloggare i Indien, Sri Lanka och Thailand fyllde på ett tidigt stadium ett snabbt informationsbehov om läget dag för dag, länkar till hjälpinsatser och bilder på situationen. Baksidan var att vissa myter och felaktiga teorier om flodvågens orsaker spreds, men dessa korrigerades snabbt.
Stattins exempel på bloggens betydelse är främst internationella. Dock har bloggen exploderat även i Sverige, särskilt under bloggåret 2005. Många politiska, mediakritiska, kreativa, informativa, sällsamma och banala bloggar har sett dagens ljus detta år.
Dock har inte Stattin sett något svenskt exempel på bloggandets stora inflytande, även om det finns ett klassiskt fall av arbetsgivarcensur. SVT-journalisten Per Gudmundson tvangs att välja mellan att publicera texter i sin populära blogg och att arbeta på SVT. Ett public-serviceuppdrag ansågs inte vara förenligt med att blogga.
Snarare har det väl visat sig i Sverige att det mediaetablissemang som anammat bloggandet – främst kvällstidningarna – har bidragit med bloggens allra sämsta sidor. Men det kanske ändras med tiden. DN väljer bloggformatet, när fotografen Paul Hansen och akademiledamoten Peter Englund rapporterar från Irak.
Huruvida utrikesrapportering – och annan rapportering – förändras när journalister bloggar i stället för att skriva traditionella artiklar, är en intressant fråga för mediaforskare.
måndag, september 26, 2005
Detta är en icke-recension
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050926 (Lix=37)
Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad är det som händer?
Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne. Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad är det?
Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori. Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler – jag slukade boken.
Med hans senaste bok Isaac Newton (Historiska media) är det annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig. Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare – nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan. Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon mening.
Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning – som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand, med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
Jag fortsätter fundera på orsaken.
Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad är det som händer?
Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne. Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad är det?
Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori. Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler – jag slukade boken.
Med hans senaste bok Isaac Newton (Historiska media) är det annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig. Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare – nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan. Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon mening.
Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning – som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand, med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
Jag fortsätter fundera på orsaken.
fredag, september 23, 2005
Om maskeringsförbud och moral
(Lix=51)
Nu föreslår regeringen i en proposition ett maskeringsförbud vid vissa typer av demonstrationer.
Maskering och förbud rör i allt väsentligt den moraliska sfären. Jag har ingen anledning att revidera min uppfattning såsom jag formulerade den när Göteborgskommittén föreslog samma maskeringsförbud.
Nu föreslår regeringen i en proposition ett maskeringsförbud vid vissa typer av demonstrationer.
Maskering och förbud rör i allt väsentligt den moraliska sfären. Jag har ingen anledning att revidera min uppfattning såsom jag formulerade den när Göteborgskommittén föreslog samma maskeringsförbud.
tisdag, september 20, 2005
När kommer en blogglag?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050920 (Lix=47)
När ny teknik får en viss spridning, dyker en politisk fråga alltid upp: Hur ska teknikanvändningens konsekvenser begränsas? Genom informationsteknikens korta historia dyker frågan alltid upp när många människor börjar använda en viss teknik.
Människors möjligheter att delta i olika diskussionsforum på nätet medförde att lagen om elektroniska anslagstavlor formulerades. Syftet var att begränsa vissa former av diskussioner och vissa typer av texter.
Webben gav medborgare förutsättningar att publicera texter på nätet. Det medförde att EU formulerade ett lagdirektiv, som i Sverige resulterade i personuppgiftslagen. Här var syftet att personuppgifter inte får publiceras utan samtycke (något som sedermera har luckrats upp ordentligt).
När fildelning genom enklare programvaror spreds till allmänheten, skärptes snabbt upphovsrättslagen, så att det blev förbjudet att kopiera filer även för eget bruk.
I dag, bloggåret 2005, har bloggning fått en enorm spridning bland medborgarna på väldig kort tid. Ökningen av bloggarna på nätet är exponentiell. Kvalificerade uppskattningar säger att det finns minst 25 000 i Sverige, de flesta tillkomna det senaste året. Antalet bloggar i världen går knappast att uppskatta, men det torde vara miljontals.
Dåså. Då vet vi vad som händer.
EU-parlamentet arrangerade förra veckan den första i en serie debatter om bloggning – inte om dess demokratiska potential, inte om att det politiska samtalet bland medborgarna kan vitaliseras, inte om att reducera nyhetsproducenternas relativa monopol.
Utan om hur konsekvenserna av det allt mer spridda bloggandet kan begränsas. Vilka konsekvenser? Bland annat läser jag om hur representanter från etablerade media försöker lobba med att påstå att bloggarna verkar tro att de befinner sig i Vilda Västern.
Bloggare, menar man, påstår saker utan att ange källor. Bloggar, påstår man, kan innehålla produktreklam utan att man som läsare uppfattar det. Bloggar, hävdar man, hotar den personliga integriteten genom påståenden om och bilder av människor.
Som om inte all press, särskilt tabloidpress, ständigt gör övertramp i dessa riktningar, utan att någon skriker om nya lagar för det.
Än finns inga konkreta tecken som tyder på någon specifik lagstiftning kring bloggandet. Att EU diskuterar konsekvenser av en bred bloggning behöver inte nödvändigtvis betyda ny lagstiftning.
Däremot vet vi att en bred användning av ny teknik brukar medföra nya lagar som begränsar användningen.
Därför skulle inte jag förvånas över en blogglag.
När ny teknik får en viss spridning, dyker en politisk fråga alltid upp: Hur ska teknikanvändningens konsekvenser begränsas? Genom informationsteknikens korta historia dyker frågan alltid upp när många människor börjar använda en viss teknik.
Människors möjligheter att delta i olika diskussionsforum på nätet medförde att lagen om elektroniska anslagstavlor formulerades. Syftet var att begränsa vissa former av diskussioner och vissa typer av texter.
Webben gav medborgare förutsättningar att publicera texter på nätet. Det medförde att EU formulerade ett lagdirektiv, som i Sverige resulterade i personuppgiftslagen. Här var syftet att personuppgifter inte får publiceras utan samtycke (något som sedermera har luckrats upp ordentligt).
När fildelning genom enklare programvaror spreds till allmänheten, skärptes snabbt upphovsrättslagen, så att det blev förbjudet att kopiera filer även för eget bruk.
I dag, bloggåret 2005, har bloggning fått en enorm spridning bland medborgarna på väldig kort tid. Ökningen av bloggarna på nätet är exponentiell. Kvalificerade uppskattningar säger att det finns minst 25 000 i Sverige, de flesta tillkomna det senaste året. Antalet bloggar i världen går knappast att uppskatta, men det torde vara miljontals.
Dåså. Då vet vi vad som händer.
EU-parlamentet arrangerade förra veckan den första i en serie debatter om bloggning – inte om dess demokratiska potential, inte om att det politiska samtalet bland medborgarna kan vitaliseras, inte om att reducera nyhetsproducenternas relativa monopol.
Utan om hur konsekvenserna av det allt mer spridda bloggandet kan begränsas. Vilka konsekvenser? Bland annat läser jag om hur representanter från etablerade media försöker lobba med att påstå att bloggarna verkar tro att de befinner sig i Vilda Västern.
Bloggare, menar man, påstår saker utan att ange källor. Bloggar, påstår man, kan innehålla produktreklam utan att man som läsare uppfattar det. Bloggar, hävdar man, hotar den personliga integriteten genom påståenden om och bilder av människor.
Som om inte all press, särskilt tabloidpress, ständigt gör övertramp i dessa riktningar, utan att någon skriker om nya lagar för det.
Än finns inga konkreta tecken som tyder på någon specifik lagstiftning kring bloggandet. Att EU diskuterar konsekvenser av en bred bloggning behöver inte nödvändigtvis betyda ny lagstiftning.
Däremot vet vi att en bred användning av ny teknik brukar medföra nya lagar som begränsar användningen.
Därför skulle inte jag förvånas över en blogglag.
torsdag, september 15, 2005
Det negativa tänkandets kraft
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050915 (Lix=46)
Steve Fuller
The Intellectual
Icon Books
Vad är en intellektuell? Finns hon bland alla snabbt växande white-collaryrken; bland lärare, journalister, konsulter, think-tanks, författare, filosofer och vetenskapsmän? Eller döljs hon där?
Inte sedan Edward Said skrev Den intellektuelles ansvar i början av 1990-talet har vi sett en bok som försöker ringa in den intellektuelle. Förrän nu: The Intellectual av vetenskapssociologen Steve Fuller (Icon Books).
Undertiteln är en fantastisk sammanfattning av intellektualism: The positive power of negative thinking. En intellektuell genererar en positiv kraft i sitt negativa tänkande. Kritikern som samhällsförbättrare. Kritikern som uttrycker det obehagliga. Kritikern som avskyr mittfåran. Kritikern som älskar att problematisera.
Fuller hyllar Machiavelli som arketypen för en intellektuell, men den intellektuelles rötter är Antikens sofister. Avskydda och föraktade genom historien – wise guys, inte visa män, arroganta och vårdslösa med sanning och kunskap. Inte desto mindre tillskriver Fuller sofisterna äran för att Platon skrev ned sina dialoger, mot Sokrates uttryckliga vilja.
Ett av den intellektuelles väsentliga arv från sofisterna är perspektivisering intill paranoia, vilket en äkta intellektuell ibland snuddar vid. Allt kan ses från fler synvinklar; allt måste ses från fler synvinklar.
En intellektuell har ett förhållande till sanning som skiljer henne från de vetenskapligt skolade. Den intellektuelles mål är hela sanningen – alla perspektiv på en företeelse måste belysas.
Att vissa påståenden inte alltid är bevisade som sanningar i vetenskaplig mening stör henne därför inte alls. Lika lite stör det henne att bli korrigerad. En intellektuell kan uttrycka en osanning, men aldrig med syftet att bedraga, vilket gör att hon aldrig ljuger.
Man skulle kunna tro att en akademiskt skolad filosof är en typisk intellektuell. Den föreställningen tar Fuller snabbt ur läsaren genom en intressant, men rätt snårig dialog mellan en intellektuell och en filosof. Den intellektuelle är, till exempel, betydligt mer intresserad av bred än djup kunskap.
Den intellektuelles kritik av universiteten och dess forskning är tydlig. Forskningssamfundets sätt att fastställa sanning – genom peer-review, expertgranskning – innebär enbart att bevara en traditionell uppfattning om vad som är sant. Sanningsparadigm får inte hotas.
Men den kanske främsta egenskap jag ser hos Fullers rika beskrivning av den intellektuelle är dess förmåga till reduktionism. Nej, inte den vetenskapliga reduceringen av någonting till dess minsta beståndsdelar.
Snarare förmågan att destillera det väsentliga ur något snårigt. Det är en förmåga som också skiljer både forskaren och filosofen från den intellektuelle.
Steve Fuller
The Intellectual
Icon Books
Vad är en intellektuell? Finns hon bland alla snabbt växande white-collaryrken; bland lärare, journalister, konsulter, think-tanks, författare, filosofer och vetenskapsmän? Eller döljs hon där?
Inte sedan Edward Said skrev Den intellektuelles ansvar i början av 1990-talet har vi sett en bok som försöker ringa in den intellektuelle. Förrän nu: The Intellectual av vetenskapssociologen Steve Fuller (Icon Books).
Undertiteln är en fantastisk sammanfattning av intellektualism: The positive power of negative thinking. En intellektuell genererar en positiv kraft i sitt negativa tänkande. Kritikern som samhällsförbättrare. Kritikern som uttrycker det obehagliga. Kritikern som avskyr mittfåran. Kritikern som älskar att problematisera.
Fuller hyllar Machiavelli som arketypen för en intellektuell, men den intellektuelles rötter är Antikens sofister. Avskydda och föraktade genom historien – wise guys, inte visa män, arroganta och vårdslösa med sanning och kunskap. Inte desto mindre tillskriver Fuller sofisterna äran för att Platon skrev ned sina dialoger, mot Sokrates uttryckliga vilja.
Ett av den intellektuelles väsentliga arv från sofisterna är perspektivisering intill paranoia, vilket en äkta intellektuell ibland snuddar vid. Allt kan ses från fler synvinklar; allt måste ses från fler synvinklar.
En intellektuell har ett förhållande till sanning som skiljer henne från de vetenskapligt skolade. Den intellektuelles mål är hela sanningen – alla perspektiv på en företeelse måste belysas.
Att vissa påståenden inte alltid är bevisade som sanningar i vetenskaplig mening stör henne därför inte alls. Lika lite stör det henne att bli korrigerad. En intellektuell kan uttrycka en osanning, men aldrig med syftet att bedraga, vilket gör att hon aldrig ljuger.
Man skulle kunna tro att en akademiskt skolad filosof är en typisk intellektuell. Den föreställningen tar Fuller snabbt ur läsaren genom en intressant, men rätt snårig dialog mellan en intellektuell och en filosof. Den intellektuelle är, till exempel, betydligt mer intresserad av bred än djup kunskap.
Den intellektuelles kritik av universiteten och dess forskning är tydlig. Forskningssamfundets sätt att fastställa sanning – genom peer-review, expertgranskning – innebär enbart att bevara en traditionell uppfattning om vad som är sant. Sanningsparadigm får inte hotas.
Men den kanske främsta egenskap jag ser hos Fullers rika beskrivning av den intellektuelle är dess förmåga till reduktionism. Nej, inte den vetenskapliga reduceringen av någonting till dess minsta beståndsdelar.
Snarare förmågan att destillera det väsentliga ur något snårigt. Det är en förmåga som också skiljer både forskaren och filosofen från den intellektuelle.
måndag, september 05, 2005
Om tro som vetande
Roland Poirier Martinsson
Sånt är livet
Norstedts
Om hans förra bok, Russels kalkon, var en skarp och roligt skriven bok om vetenskapens gränser, är Roland Poirier Martinssons senaste bok, Sånt är livet (Norstedts) grumligare i sin avsikt. Här är det inte primärt vad vi kan veta som är målet, utan frågan om livets uppkomst.
Som doktor i teoretisk filosofi och ledarskribent på SvD, liksom aldrig hymlande med sin starka katolska tro eller sin djupkonservativa politiska position, intar han en tydlig plattform. Se även hans texter på bloggen.
Frågan för boken är varför vi ännu inte vet hur livet på jorden en gång uppstod. Många historiska hypoteser och teorier passerar revy – antikens idéer, uralstring, big bang, havsdjupen, andra solsystem, evolutionsteorin, självklart. Ingen visar sig ha hållit streck. Darwin ger svar på livets utveckling, inte dess uppkomst.
Det fascinerar Martinsson.
Frågan är varför. Frågan om livets uppkomst tillhör de enkla frågorna; extremt lätta att ställa, men extremt svåra att besvara. Att vi ännu inte har denna kunskap är inte så märkligt med tanke på hur mycket annat vi inte vet. Cancerns gåta. Hjärnans funktionalitet. Varför förvånas över det?
Därför att när till och med den teoretiske filosofen förvånas, finns det utrymme för förklaringsmodeller bortom vetenskapen. Det är min tolkning.
Med skicklig formuleringskonst rör sig Martinsson mot religionen och dess svar på livets uppkomst. Med skicklighet avser jag att inte hamna i fällan att göra tydliga påståenden, men hela tiden flörta med kreationisterna och deras populärbegrepp intelligent design.
Den kristna högern får här en bok som med bara lite lätt vinkling blir ett utmärkt redskap för att kräva likställdhet mellan bibelns skapelseberättelse och evolutionsteorin.
Flörtandet inleds med att tona ner schismen mellan katolska kyrkan och vetenskapen, såsom den uttrycktes av Giordano Bruno och Galilei. Att Bruno brändes på bål och Galilei gavs husarrest hade inget med dessas vetenskapliga påståenden att göra, menar Martinsson.
Inte så flörtigt? Mer kommer. Att darwinismen saknar empirisk grund är en flört. Han hävdar också att när flera funktioner i något levande samverkar för ett högre syfte, tyder det på någons medvetna styrning av utvecklingen. Vilket är kärnan inom området intelligent design. Han prognostiserar spekulativt, dessutom, att vetenskapen kommer att överge frågan om livets uppkomst till religionen.
Världen, påstår han, är misstänkt lik en skapelse, och en skapare måste väl ha en tanke med sitt verk? Och med sina speciella glasögon läser han vissa vetenskapliga texter och finner stöd för bibelns skapelseberättelse. Men här vill han ändå visa sig från sin teoretiska filosofsida: att universum skulle vara förutbestämt av en skapare tycker Martinsson inte behöver vara ett argument mot det vetenskapliga projektet.
Vetenskapen och religionen borde ta varandra i hand, tycks han vilja säga. Men den som säger det, säger också att vi bör upplösa skillnaden mellan vetande och tro.
Att vetenskapen, trots många försök, inte har svaret på frågornas fråga, gör kreationister gärna till argument för att skapelseberättelsen är sann. Det är emellertid rent nys.
Att vetenskapliga teorier inte visar sig hålla, är aldrig ett argument för att en trosföreställning är sann.
Det är denna skiljelinje Martinsson på ett subtilt sätt önskar avlägsna. På så sätt ger han mörkmännen visst understöd.
Sånt är livet
Norstedts
Om hans förra bok, Russels kalkon, var en skarp och roligt skriven bok om vetenskapens gränser, är Roland Poirier Martinssons senaste bok, Sånt är livet (Norstedts) grumligare i sin avsikt. Här är det inte primärt vad vi kan veta som är målet, utan frågan om livets uppkomst.
Som doktor i teoretisk filosofi och ledarskribent på SvD, liksom aldrig hymlande med sin starka katolska tro eller sin djupkonservativa politiska position, intar han en tydlig plattform. Se även hans texter på bloggen.
Frågan för boken är varför vi ännu inte vet hur livet på jorden en gång uppstod. Många historiska hypoteser och teorier passerar revy – antikens idéer, uralstring, big bang, havsdjupen, andra solsystem, evolutionsteorin, självklart. Ingen visar sig ha hållit streck. Darwin ger svar på livets utveckling, inte dess uppkomst.
Det fascinerar Martinsson.
Frågan är varför. Frågan om livets uppkomst tillhör de enkla frågorna; extremt lätta att ställa, men extremt svåra att besvara. Att vi ännu inte har denna kunskap är inte så märkligt med tanke på hur mycket annat vi inte vet. Cancerns gåta. Hjärnans funktionalitet. Varför förvånas över det?
Därför att när till och med den teoretiske filosofen förvånas, finns det utrymme för förklaringsmodeller bortom vetenskapen. Det är min tolkning.
Med skicklig formuleringskonst rör sig Martinsson mot religionen och dess svar på livets uppkomst. Med skicklighet avser jag att inte hamna i fällan att göra tydliga påståenden, men hela tiden flörta med kreationisterna och deras populärbegrepp intelligent design.
Den kristna högern får här en bok som med bara lite lätt vinkling blir ett utmärkt redskap för att kräva likställdhet mellan bibelns skapelseberättelse och evolutionsteorin.
Flörtandet inleds med att tona ner schismen mellan katolska kyrkan och vetenskapen, såsom den uttrycktes av Giordano Bruno och Galilei. Att Bruno brändes på bål och Galilei gavs husarrest hade inget med dessas vetenskapliga påståenden att göra, menar Martinsson.
Inte så flörtigt? Mer kommer. Att darwinismen saknar empirisk grund är en flört. Han hävdar också att när flera funktioner i något levande samverkar för ett högre syfte, tyder det på någons medvetna styrning av utvecklingen. Vilket är kärnan inom området intelligent design. Han prognostiserar spekulativt, dessutom, att vetenskapen kommer att överge frågan om livets uppkomst till religionen.
Världen, påstår han, är misstänkt lik en skapelse, och en skapare måste väl ha en tanke med sitt verk? Och med sina speciella glasögon läser han vissa vetenskapliga texter och finner stöd för bibelns skapelseberättelse. Men här vill han ändå visa sig från sin teoretiska filosofsida: att universum skulle vara förutbestämt av en skapare tycker Martinsson inte behöver vara ett argument mot det vetenskapliga projektet.
Vetenskapen och religionen borde ta varandra i hand, tycks han vilja säga. Men den som säger det, säger också att vi bör upplösa skillnaden mellan vetande och tro.
Att vetenskapen, trots många försök, inte har svaret på frågornas fråga, gör kreationister gärna till argument för att skapelseberättelsen är sann. Det är emellertid rent nys.
Att vetenskapliga teorier inte visar sig hålla, är aldrig ett argument för att en trosföreställning är sann.
Det är denna skiljelinje Martinsson på ett subtilt sätt önskar avlägsna. På så sätt ger han mörkmännen visst understöd.
måndag, augusti 29, 2005
Virtualitetens historia
Publicerad på UCIT 050829 (Lix=50)
Att vi förknippar virtuell verklighet med datorer är självklart. Allt från enkla tvådimensionella virtuella miljöer på en datorskärm till avancerade vr-kuber, där man omsluts totalt av datorprojektioner på det kubformade rummets innerväggar. Men är virtualitetens historia lika kort som datorers kapacitet att framställa bilder med olika kvaliteter? Eller bör vi förstå virtualitetens historia som längre än datorns? Låt oss göra en tillbakablick.
Under 1200-talet skapades två för virtualiteten viktiga uppfinningar: spegeln och den slipade linsen. Tekniken var outvecklad och först i början av 1500-talet började högkvalitativa speglar tillverkas i Venedig. Seendets betydelse för kunskapens utveckling i västvärlden får här sin absoluta startpunkt. Seende och sanning blev allt mer hopflätade. Samtidigt utvecklas tekniker för att också se ”det som inte finns”, vilket skapar en bestående paradox som lever kvar i dagens förståelse av virtuell verklighet.
Under 1600-talet skapades den första tekniken för att projicera bilder: laterna magica. En anledning till att laterna magica uppfattades som ett magiskt instrument på 1600-talet var, förutom att bildprojicering var något alldeles nytt, att dess tidigaste användning var att visa bilder på djävlar, spöken och illustrationer från sagor och berättelser.
Det sannolika upphovet till laterna magica finner vi i skrifter från 1659 av en erkänt skicklig naturvetenskapsman från Holland vid namn Christiaan Huygens. Huygens första bild var ett antal skelett som han projicerade på en vägg med hjälp av konvexa linser och en lampa.
En belgisk artist vid namn Robertson utvecklade användningen av laterna magica till en särskild sorts föreställningar som kallades ”phantasmagorias”. Uttrycket är inspirerat av föreställningarnas innehåll, där spöken, fantomer, skelett och andra makabra figurer spelade en central roll.
Spektakulära effekter som rök, åska, blixtar, rasslande kedjor och andra ljudeffekter närmast chockade åskådarna. För att öka effekten utnyttjade Robertson flera laterna magica samtidigt som projicerade olika bilder på olika ställen i rummet. Ibland användes så många som åtta projektorer samtidigt. Dessutom placerades projektorerna på bord med hjul, så att projektorn snabbt kunde förflyttas i sid- och djupled. För åskådarna innebar det en illusion av att figurerna som projicerades rörde sig och, effektfullast, rusade mot dem.
Mitt andra strandhugg berör tredimensionalitet. Zograskopets huvudsakliga komponenter är en stor, dubbel konvex lins och en spegel som sitter bakom linsen i en viss vinkel. En sådan optisk artefakt uppträder antingen på en pyramidformad låda eller på ett stativ. Termen zograskop återfinns första gången i instrumentmakaren George Adams annonser och kataloger över olika instrument från 1753.
När en människa tittar på en bild genom linsen uppträder en illusion av fördjupning eller nersänkning; en illusion av en distans. Linsen fungerar som två prismor. När bilden reflekteras genom linsen tar varje öga till sig varsin bild, såsom två parallella bilder. Hjärnan tolkar dessa parallella bilder som en bild sedd från ett långt avstånd.
Bilden bör vara uppbyggd på ett sätt så att illusionen förstärks. Bildens centrala motiv bör finnas i bildens centrum, snarare än i periferin, samtidigt som bildens perifera delar gärna får vara sammanbundna med det centrala motivet.
Dessa perspektivbilder fyllde helt andra syften än vanlig konst. Åskådaren fick möjlighet att göra en form av illusorisk resa, genom att välja ut en serie bilder genom städer eller byggnader.
Det speciella med bildupplevelsen från zograskopet var inte bara dess tredimensionalitet, utan att bilden inte finns som materiellt objekt. Bilden finns inte på papper eller duk, inte heller på själva linsen, utan är en simulering som skapas i hjärnas syncentrum tack vare ögats lins. Upplevelsen av bilden är emellertid högst verklig.
Mitt tredje strandhugg handlar om viljan att vara i bilden. Panoramat var den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Fältslag kom att bli ett populärt tema. Om panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner skrev Neue Preussische Zeitung: ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”.
Egenskaper hos dagens virtualitet har rötter i olika tekniska och konstnärliga uttryck långt tillbaka i historien. Att projicera bilder på skärmar av olika slag är i dag fundamentalt, men tar sin början med magiska lyktor. Att likt zograskopet generera tredimensionella bilder för att skapa rymd är legio inom vr i dag.
Men den intressantaste effekten av virtualitet är viljan att ”vara där”; att befinna sig i och omsluten av en virtuell miljö. Panoramamålningar gestaltade för första gången människans obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet. Precis det vi vill uppnå med dagens virtualitet.
Att vi förknippar virtuell verklighet med datorer är självklart. Allt från enkla tvådimensionella virtuella miljöer på en datorskärm till avancerade vr-kuber, där man omsluts totalt av datorprojektioner på det kubformade rummets innerväggar. Men är virtualitetens historia lika kort som datorers kapacitet att framställa bilder med olika kvaliteter? Eller bör vi förstå virtualitetens historia som längre än datorns? Låt oss göra en tillbakablick.
Under 1200-talet skapades två för virtualiteten viktiga uppfinningar: spegeln och den slipade linsen. Tekniken var outvecklad och först i början av 1500-talet började högkvalitativa speglar tillverkas i Venedig. Seendets betydelse för kunskapens utveckling i västvärlden får här sin absoluta startpunkt. Seende och sanning blev allt mer hopflätade. Samtidigt utvecklas tekniker för att också se ”det som inte finns”, vilket skapar en bestående paradox som lever kvar i dagens förståelse av virtuell verklighet.
Under 1600-talet skapades den första tekniken för att projicera bilder: laterna magica. En anledning till att laterna magica uppfattades som ett magiskt instrument på 1600-talet var, förutom att bildprojicering var något alldeles nytt, att dess tidigaste användning var att visa bilder på djävlar, spöken och illustrationer från sagor och berättelser.
Det sannolika upphovet till laterna magica finner vi i skrifter från 1659 av en erkänt skicklig naturvetenskapsman från Holland vid namn Christiaan Huygens. Huygens första bild var ett antal skelett som han projicerade på en vägg med hjälp av konvexa linser och en lampa.
En belgisk artist vid namn Robertson utvecklade användningen av laterna magica till en särskild sorts föreställningar som kallades ”phantasmagorias”. Uttrycket är inspirerat av föreställningarnas innehåll, där spöken, fantomer, skelett och andra makabra figurer spelade en central roll.
Spektakulära effekter som rök, åska, blixtar, rasslande kedjor och andra ljudeffekter närmast chockade åskådarna. För att öka effekten utnyttjade Robertson flera laterna magica samtidigt som projicerade olika bilder på olika ställen i rummet. Ibland användes så många som åtta projektorer samtidigt. Dessutom placerades projektorerna på bord med hjul, så att projektorn snabbt kunde förflyttas i sid- och djupled. För åskådarna innebar det en illusion av att figurerna som projicerades rörde sig och, effektfullast, rusade mot dem.
Mitt andra strandhugg berör tredimensionalitet. Zograskopets huvudsakliga komponenter är en stor, dubbel konvex lins och en spegel som sitter bakom linsen i en viss vinkel. En sådan optisk artefakt uppträder antingen på en pyramidformad låda eller på ett stativ. Termen zograskop återfinns första gången i instrumentmakaren George Adams annonser och kataloger över olika instrument från 1753.
När en människa tittar på en bild genom linsen uppträder en illusion av fördjupning eller nersänkning; en illusion av en distans. Linsen fungerar som två prismor. När bilden reflekteras genom linsen tar varje öga till sig varsin bild, såsom två parallella bilder. Hjärnan tolkar dessa parallella bilder som en bild sedd från ett långt avstånd.
Bilden bör vara uppbyggd på ett sätt så att illusionen förstärks. Bildens centrala motiv bör finnas i bildens centrum, snarare än i periferin, samtidigt som bildens perifera delar gärna får vara sammanbundna med det centrala motivet.
Dessa perspektivbilder fyllde helt andra syften än vanlig konst. Åskådaren fick möjlighet att göra en form av illusorisk resa, genom att välja ut en serie bilder genom städer eller byggnader.
Det speciella med bildupplevelsen från zograskopet var inte bara dess tredimensionalitet, utan att bilden inte finns som materiellt objekt. Bilden finns inte på papper eller duk, inte heller på själva linsen, utan är en simulering som skapas i hjärnas syncentrum tack vare ögats lins. Upplevelsen av bilden är emellertid högst verklig.
Mitt tredje strandhugg handlar om viljan att vara i bilden. Panoramat var den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Fältslag kom att bli ett populärt tema. Om panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner skrev Neue Preussische Zeitung: ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”.
Egenskaper hos dagens virtualitet har rötter i olika tekniska och konstnärliga uttryck långt tillbaka i historien. Att projicera bilder på skärmar av olika slag är i dag fundamentalt, men tar sin början med magiska lyktor. Att likt zograskopet generera tredimensionella bilder för att skapa rymd är legio inom vr i dag.
Men den intressantaste effekten av virtualitet är viljan att ”vara där”; att befinna sig i och omsluten av en virtuell miljö. Panoramamålningar gestaltade för första gången människans obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet. Precis det vi vill uppnå med dagens virtualitet.
Tvingade till tvagning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050829 (Lix=48)
Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa
Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.
Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?
Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa
Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.
Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)