Politiken syns i metaforerna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071031

Retorik betyder talekonst. Denna konst kan utövas med åtminstone två syften. Det ena är persuasio – att övertyga lyssnaren om sin tes. Det andra är communicare – att göra en tanke gemensam. Ofta sammanfaller dessa syften i ett tal eller en skrift.
     Det finns många knep och tricks för att lyckas. Talaren behöver uppvisa karaktär, talet bör innefatta logiska argument och talaren bör kunna beröra åhörares känslor.
     Ofta är det själva innehållet i talet – orden, termerna – som avgör om talaren lyckas göra en tanke gemensam eller övertyga lyssnaren. Ordvändningar, kontraster, anaforer, retoriska frågor, överdrifter, oxymoroner, analogier – teknikerna är många.
     Men viktigast av dem alla är möjligen metaforerna; bildspråket. Att konstruera bilder, liknelser, figurer hos åhörare eller lyssnare genererar identifikation, konkretion och en ytterligare förståelsedimension. Under förutsättning att de bilder som metaforerna refererar till är kända, förstås.

Ett tecken på att politiska debatter bränner till är när nya metaforer läggs till den politiska retoriken. Vi minns Carl Bildts metafor ”röd-grön röra” på 90-talet om samröret mellan socialdemokratin, vänstern och miljöpartiet.
     Dagens regering skapade metaforen ”arbetslinjen” för att vilja beteckna konsekvens och riktning i arbetsmarknadspolitiken. Baksidan är att den som skapar metaforen inte har makten över hur mottagaren värderar den. Är arbetslinjen industrialismens löpande band? Är det en positiv bild?
     Ett tecken på att Mona Sahlin har börjat inta oppositionsrollen på allvar skulle kunna vara i vilken utsträckning hon försöker skapa nya begrepp, nya metaforer i sin retorik. Och tecknen börjar synas.
     I partiledardebatten den 17/10 hävdade Sahlin i sitt inledningsanförande att ”Djävulen syns i detaljerna (…) Det är i prioriteringarna skiljelinjen blir tydlig”. Alla har vi en bild av djävulen, måhända inte exakt likadan, men värderingen av denna bild är gemensam: Ondska.
     I samma anförande säger Sahlin att hon avser att ”Reparera a-kassan så att människor vågar byta jobb”. Reparera – något har gått itu, trasats sönder eller upphört fungera. Bilden är tydlig för envar, liksom värderingen.
     Efter reparationen av a-kassan är det tänkbart att fastighetsskatten, skolan och familjepolitiken ska repareras. En kraftfull metafor tack vare sin enkelhet. Nu väntar vi på kontringsmetaforer från regeringens håll.
     Politiken syns i metaforerna, för att parafrasera Mona Sahlin.