Facebook – kapprustning i vänskap

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071016

Förr lät rika, välbärgade människor måla sina självporträtt som ett slags dokument till eftervärlden. En markering av välfärd likväl som en tillbedjelse för odödlighet. Porträtten skulle ge fingervisningar om de avmålades yrken, status och ambitioner.
     I dag behöver vi inte vara rika eller välbärgade. Självporträtterandet har demokratiserats i dess olika digitala former: virtuella sociala nätverk som exempelvis Facebook, den senaste trendsajten bland de sociala nätverken.
     I en välformulerad essä i tidskriften The New Atlantis (nr 17 -07) gör historikern och tillika en av redaktörerna, Christine Rosen, några kvalificerade nedslag i denna pågående trend.
     Hon ställer den grundläggande frågan: Likt varje annan ny teknik måste vi förstå vilken typ av beteende det virtuella nätverkande uppmuntrar. Vilka konsekvenser får det virtuella nätverkandet?
     Antikens orakel i Delfi gav sina besökare rådet ”känn dig själv”. Facebook och andra virtuella nätverk ger sina besökare rådet ”visa dig själv”.

Sociologen Mark Granovetter skrev 1973 en banbrytande och ofta refererade artikel, där han hävdade styrkan hos svaga band. Relationer såsom kollegor, affärsrelationer och människor man möter tillfälligt men behåller viss kontakt med, har svagare band än familjemedlemmar och nära vänner.
     På Facebook återfinns relationer med svaga band. Ingen hävdar att den som har en lista på 300 vänner i Facebook har starka och nära band till dessa. Men det är relationer med svaga band man är ute efter.
     Vad är det för slags vänskap vi skapar på Facebook, frågar Christine Rosen. I den fysiska världen traderas normer, integritet och sociala konventioner i sociala gemenskaper.
     Men vad gör du med en ”vän” som skriver opassande kommentarer på din anslagstavla i Facebook? Vad gör du om en ”vän” publicerar en generande bild på dig på sin anslagstavla?
     Raderar ”vännen” med ett musklick? Visst, men vad hjälper det?
     Och vad betyder det om du inbjuds att vara någons vän – men avvisar inbjudan? Är det lika allvarligt som ett ”dra åt helvete” rätt i ansiktet? Eller mildare? Hur mycket mildare?
     Facebook blir ett facit till vänskapsbildande även i den fysiska världen. Det blir allt vanligare att kolla upp den man träffar på en tillställning; vilka intressen denna har, ideologiska markörer, politiska, sociala, litterära, you name it.
     Vill jag fortsätta kontakten? På Facebook finns svaret.

Detta ”vänskapande” på virtuella nätverk ska dock inte sammanblandas med det mänskliga behovet av vänskap. Det blir snarast en statusjakt, en kapprustning i att visa upp så stor vänlista som möjligt.
     Jakten är så viktig att det startas ”väntjänster” på nätet; nätverkshallickar som mot betalning ser till att du får såväl ”vänner” som meddelanden och hälsningar på din anslagstavla. Så kan även den socialt inkompetente göras till en nätverksmagnet.
     Men har han fått några vänner?