Om pigavdrag som usel politik

Nu inför regeringen sin efterlängtade reform: skattelättnader för hushållstjänster. Argumenten mot en sådan politik är två: Det är usel fördelningspolitik och det är usel jämställdhetspolitik.
     En stor del av Sveriges skatteintäkter används till omfördelning av ekonomiska resurser. Kostnader i samband med sjukdom, arbetslöshet och vård av barn kompenseras av skattemedel. Kostnader för barnomsorg, utbildning och äldreomsorg subventioneras med skattemedel. Bara för att ta några exempel.
     En bättre fördelningspolitik vore att använda pengarna till kvalitetsförbättring inom barn- och äldreomsorg, sjukvård, psykvård, skolor och andra skattefinansierade verksamheter.
     I Sverige försöker vi på många plan förbättra jämställdheten mellan män och kvinnor. I lagstiftningen, på arbetsplatser, i skolor, i media, i hemmen med mera. Genusanalysen är tänkt att förekomma inom alla områden.
     Ett av de mer svåråtkomliga områdena för jämställdhetsreformer återfinns dock ju högre upp i ett företags hierarki vi kommer. Vissa debattörer hävdar att pigavdragen skulle underlätta för kvinnor att göra karriär i företagen. Eftersom merparten hemarbetet sköts av kvinnor, blir dubbelarbetet övermäktigt.
     Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manligt konstruerade strukturer.
     Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
     En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
     Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.