Det gör ont att ömsa språkhud

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070329

Genus och det akademiska skrivandets former
Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts (red)
Studentlitteratur

Varje akademisk forskare i vardande börjar med samma fråga: Hur ska jag skriva för att bli publicerad? I forskarutbildningar ges kurser i akademiskt skrivande. De särskilt karriärinriktade analyserar texterna i de mest välrenommerade tidskrifterna för att knäcka koden till det accepterade textformatet.
     Inte, alltså, om att finna sin egen stil, att skapa en personlig karaktär i sitt skrivande. Nej, utan hur det personliga ska reduceras till det allmänna.
     Det innebär för skrivande människor som tar steget in i akademin att lära om, lära nytt. Frågan är om det akademiska skrivandet ska vara en ohotad utgångspunkt som inte är förändringsbar.
     Den frågan diskuteras från det vetenskapliga perspektiv som är förändringsbenäget framför andra, nämligen det genusvetenskapliga, i antologin Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur) av redaktörerna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts.

Jag är kanske inte rätt person att recensera denna bok. Därtill är jag sedan länge övertygad om att det akademiska skrivandet i allmänhet är ofullständigt. Med det avser jag den sorts texter som publiceras i det otal av vetenskapliga tidskrifter.
     Vi ska dock hålla i åtanke att den vetenskapliga artikeln som generellt format är relativt nytt i akademins 2500-åriga historia – om vi ser akademins början i Platons akademi i Antikens Aten. Då var texterna långa och dialektiska. Det är först i mitten av 1800-talet som den vetenskapliga artikeln, och därmed det speciella, vetenskapliga formatet, får fäste.
     Antologin är indelad i två huvudspår: inblickar och utblickar. Inblickarna utgörs av textspill, formexperiment, självreflektioner och analyser av det egna skrivandet. Litteraturvetaren Maria Jönsson reflekterar över relationen mellan hennes avhandlings studieobjekt, författaren Agneta Klingspors språk och hennes eget.
     Oj, så hon vill möta Klingspor någonstans i språket. Inte sammansmälta akademiska texter med skönlitterära. Men ändå, allt det som går förlorat i avhandlingens trånga språkdräkt, varför? Den akademiska språkdräkten släpper inte fram all kunskap, den tillåter inte prövanden eller misslyckanden, utan enbart det säkerställda.

På liknande sätt diskuterar konstvetaren Ann-Catrine Eriksson konstvetenskapens skrivregler. Det värsta, mest kontroversiella tilltaget, menar hon, är att skriva tillgängligt, så att folk förstår. Tillgängliga texter, skrivna så att en bildad allmänhet förstår dem, avfärdas ofta som ovetenskapliga eller populärvetenskapliga.
     Allvarligaste kritiken levererar nog Mona Livholts, lektor i socialt arbete. När hon som ny i processen skulle forma sin text utifrån sin handledares synpunkter, märkte hon hur analysen i hennes forskning blev allt mer ointressant och det hon uppfattade som ny kunskap skars bort – för att passa vetenskapssamhället.
     Den fjärde och sista författaren i antologin sparar jag till sist. Ingen skugga över de övriga, men här bevittnar vi ett formexperiment av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman jag inte sett maken till. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
     Hon gör det förbjudna. Inkluderar emotion och intellekt i texten. Skriver kreativt; uppfinnande; metaforiskt. Låter läsaren röra sig mellan olika situationer, olika sammanhang. Texten smakar lite sött, låter bitterljuv, känns, ja, känns.
     Och hon uppmuntrar den skrivande läsaren. Idén att lära sig krypa innan man kan gå är nys. ”Det är krypandet som är det svåra. Tro inget annat”, säger hon.
     Språklig avvikelse som dygd, med stryk och dryga böter på seminarier. Eller kröka rygg och nacke i en språklig stupstock som förstelnar dig. Var god välj.

Den här boken har potential att uppnå två saker. Å ena sidan kan den skrämma skiten ur varje traditionsbunden vetenskapstextkramare – eller avfärdas som genustrams av den som inte ens försöker förstå.
     Å andra sidan kan den inspirera såväl kvinnliga som manliga akademiker att överväga skrivandets former på annat sätt än att enbart efterhärma etablerade konventioner. Utveckling, brukar det kallas.
     Särskilt torde de ta antologin till sitt hjärta, som, med Annelie Bränström Öhmans formulering, tycker att ”det gör ont att ömsa språkhud”. Det är smärtkänslighet som betyder något.
     Tro inget annat.