Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031231
Efter tio tysta år drar Sveriges främste essäist, Johan Asplund, ur korken ur ketchupflaskan och publicerar tre böcker under året: Genom huvudet, Avhandlingens språkdräkt och Hur låter åskan?. Essän är, som Göran Rosenberg en gång deklarerat, ”en mellanform mellan journalistik och litteratur, eller vetenskap och konst, där alla medel är tillåtna, försåvitt de leder till förståelse.” Asplund placerar sig mellan vetenskap och konst. Eller kanske: han gör vetenskap av konst.
Ett bättre exempel på att det privata är politiskt än kulturjournalisten Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog? får man leta efter. Det är en insiktsfull och personligt hållen intervjubok om klassresans art. Vi lär oss att klassbegreppet på intet vis är upplöst. Möjligen återuppväckt. En bok för alla som någon gång känt sig som en bluff.
Det ska vara syskon i år. När The Knife, bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer, släpper två CD under samma år, hamnar det på min topp tre. Vid årets början kom fenomenala Deep Cuts och nyligen soundtracket Hanna med H. The Knife tar oss med till ett oförutsägbart ljudlandskap som vi inte självklart kan genrebestämma, och med en sång av Karin Dreijer med inslag av mysticism som vi inte hört sedan Cocteau Twins saliggjorde oss på 80-talet.
onsdag, december 31, 2003
måndag, december 29, 2003
Vägra Wagner
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031229
Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.
Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.
För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.
Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.
Wagner lämnar oss ingen ro.
Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.
Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.
För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.
Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.
Wagner lämnar oss ingen ro.
onsdag, december 17, 2003
Det Unckelt tänkta
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031217
Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.
Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).
Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.
Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.
I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.
Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.
Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.
Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.
Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.
Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.
Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.
Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).
Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.
Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.
I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.
Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.
Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.
Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.
Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.
Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.
måndag, december 08, 2003
Girigheten inte problemet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031208
Är vi alldeles säkra på att set centrala problemet i Skandiahärvan är girighet? Höga bonusar, pensionsersättningar och attraktiva bostäder liksom andra förmåner är väl legio inom de större företagens ledningsgrupper? Varför blir det ett så högt ramaskri när det sker på Skandia?
När ledningarna vid exempelvis ABB, Volvo eller Ericsson tillskansar sig ekonomiska förmåner, får det inga andra konsekvenser än att kunderna får betala detta genom företagens produkter och tjänster. Det verkar vi acceptera. Men inte Skandia.
Girighet är en hörnsten i en kapitalistisk ekonomi. Utan girighet, inget incitament att tillverka, sälja och köpa produkter. Det är en sanning så vedertagen som den kan bli. Girighet är snarast kapitalismens förutsättning. Problemet Skandia är därmed inte girighet, utan girighet i kombination med dess produkt: pensionsförsäkringar.
Vissa produkter och tjänster är svårare än andra att släppa fritt på kapitalisternas arena. Vissa vill vi nämligen behålla det gemensamma ansvaret och förvaltningen av.
Luften vi andas och vattnet vi dricker har vi svårt att tänka oss någon profitera på. Pensionen vi ska leva av de sista trettio åren av våra liv, ser med det aktuella ramaskriet också ut vara svår att släppa.
Lika svårt har i alla fall jag att förstå varför en sådan basal nödvändighet som elektricitet ska ut på kapitalisternas arena. Har något annat hänt än att elpriserna ökat, oavsett hur man väljer till och bort olika elbolag?
Förhoppningsvis får vi lika svårt att fördra tanken att sjukhusens, äldreomsorgens och skolornas ledningspersoner plötsligt tar åt sig några hundratals miljoner var i bonus. Det sker nämligen alltid – i olika grader – på kapitalismens arena.
Är vi alldeles säkra på att set centrala problemet i Skandiahärvan är girighet? Höga bonusar, pensionsersättningar och attraktiva bostäder liksom andra förmåner är väl legio inom de större företagens ledningsgrupper? Varför blir det ett så högt ramaskri när det sker på Skandia?
När ledningarna vid exempelvis ABB, Volvo eller Ericsson tillskansar sig ekonomiska förmåner, får det inga andra konsekvenser än att kunderna får betala detta genom företagens produkter och tjänster. Det verkar vi acceptera. Men inte Skandia.
Girighet är en hörnsten i en kapitalistisk ekonomi. Utan girighet, inget incitament att tillverka, sälja och köpa produkter. Det är en sanning så vedertagen som den kan bli. Girighet är snarast kapitalismens förutsättning. Problemet Skandia är därmed inte girighet, utan girighet i kombination med dess produkt: pensionsförsäkringar.
Vissa produkter och tjänster är svårare än andra att släppa fritt på kapitalisternas arena. Vissa vill vi nämligen behålla det gemensamma ansvaret och förvaltningen av.
Luften vi andas och vattnet vi dricker har vi svårt att tänka oss någon profitera på. Pensionen vi ska leva av de sista trettio åren av våra liv, ser med det aktuella ramaskriet också ut vara svår att släppa.
Lika svårt har i alla fall jag att förstå varför en sådan basal nödvändighet som elektricitet ska ut på kapitalisternas arena. Har något annat hänt än att elpriserna ökat, oavsett hur man väljer till och bort olika elbolag?
Förhoppningsvis får vi lika svårt att fördra tanken att sjukhusens, äldreomsorgens och skolornas ledningspersoner plötsligt tar åt sig några hundratals miljoner var i bonus. Det sker nämligen alltid – i olika grader – på kapitalismens arena.
lördag, november 22, 2003
Virtualitetens verkliga historia
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031122
Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red)
New Media 1740-1915
The MIT Press
Virtuell, virtualitet, virtualisering – begrepp som har blivit allt vanligare i vårt språkbruk på grund av utvecklingen och spridningen av informationsteknik i samhället. Virtuell verklighet, virtuella världar, virtuella gemenskaper, virtuella boklådor – exemplen är många och välkända.
Den gemensamma betydelsen i de existerande definitionerna av begreppet virtuell är att något är datorgenererat. Frågan är om denna betydelse ger oss tillräcklig förutsättning att förstå virtu-alitet på djupet.
För att öka förståelsen av virtualitet bör dels själva begreppet vidgas, dels företeelsen förankras historiskt. I litteratur om virtuell verklighet som utgivits de senaste decennierna, lyser en historisk förankring med sin frånvaro.
Skälet är med största sannolikhet idén om att virtualitet har förutsatt avancerad datorteknik. Med en sådan förståelse av virtualitet är dess historia kort – knappast mer än tre decennier. Med en annan förståelse av virtualitet har företeelsen en längre historia.
Varje ny teknik skapar politiska, kulturella och sociala frågor om hur människor bör leva tillsammans. Dagens virtualitet genererar frågor kring demokrati (Internetval, 24-timmars-myndigheten), undervisning (e-learning, flexibel undervisning), yttrande- och tryckfrihet (personuppgiftslagstiftning, upphovsrättslagstiftning), samhällsgemenskap (virtuella gemenskaper) och flera andra.
Ingen teknik är dock statisk, utan ny teknik tolkas ofta utifrån sin föregångare. Ett typiskt exempel är att kalla text- och bildpartier på webben för webbsidor; en tolkning som utgår från tidningsteknikens form och språk.
Men varje aktuell teknik säger också något om framtida användning och teknikutveckling. Därför är det viktigt för förståelsen av virtualitet att undersöka vilka spår dagens virtualitet bär med sig från gårdagens.
Antologin New Media 1740-1915 av Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red) ger upphov till dessa funderingar. Här beskrivs ingående och intresseväckande hur olika former av ny teknik har introducerats genom den moderna historien. Det övergripande temat är vilka politiska, kulturella och sociala frågor som genererades vid introduktionen av tidiga former av teknik. Tre exempel får illustrera.
Det första zograskopet dateras till i mitten av 1700-talet. Genom en konvex lins och en spegel kunde ett djup i den bild som reflekterades upplevas. Bilden upplevdes tredimensionell.
Publikationer av populär karaktär, liksom annonser, var de vanligaste källorna till bilder för zograskop. Bilder på byggnader, städer och parker skapade förutsättningar för den bildade borgerligheten (som hade råd att tillgå ett zograskop) att få starkare intryck av sin omvärld.
Eftersom zograskopet frammanade en känsla av att ”vara där” – vilket har tydligt samband med idén om virtualitet – skapades erfarenheter av andra platser och länder. Dessa erfarenheter skilde användare av zograskop från övriga.
På så sätt lämnade zograskopet ett litet bidrag till framväxandet av en borgerlig offentlighet i England. Tekniken skapade förutsättningar för nya eller andra föreställningar om samhället för en liten del av befolkningen.
Det andra exemplet är telegrafen. Under senare delen av 1800-talet utvecklades telegrafnätet i många länder. Med morsealfabetet kunde särskilda telegrafoperatörer kommunicera med varandra och överföra meddelanden från allmänheten över stora avstånd.
Genom att enbart ett fåtal i samhället behärskade tekniken, fick dessa operatörer stor makt. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att kontrollera att operatören översatte meddelandena rätt. Detta skapade en viss oro hos industrin och handeln, som tidigt anammade telegraftekniken.
Därför var det önskvärt att operatören så långt som möjligt skulle sammansmälta med tekniken, det vill säga enbart agera som en opersonlig översättare. Den optimale operatören var billig och lätt att disciplinera. Av detta skäl föredrogs kvinnor som operatörer.
Ett flertal historier skrevs och berättades om telegrafoperatörernas förehavanden. Bland annat berättas om hur operatörerna levde i två världar, den fysiska världen och en ”telegrafisk värld”, där de kunde lyssna av många meddelanden som innehöll sorg och glädje, nöjen och affärer. Likheten med att delta i olika e-postlistor eller chatrum är stor.
Denna kommunikation operatörer emellan, liksom avlyssnandet av meddelanden, har i dag fått beteckningen virtuella gemenskaper när likartade företeelser sker med datorteknik på Internet.
Det tredje exemplet, stereoskopet, förevisades allmänheten första gången 1838. Genom att varje öga genom en spegelkonstruktion presenteras var sin bild av en tvådimensionell figur, blir perceptionen tredimensionell.
Att två plana ytor kunde upplevas ha djup ledde till debatt om seendet och vetenskapen om relationen mellan perceptionen av objekt och objektet självt. Experimenten med stereoskop skapade situationer där man ser något som inte finns, vilket i sin tur ledde till antydningar om att relationen mellan synintryck och upplevelse i viss mån är godtycklig.
Så utmanades det sedan länge vedertagna antagandet om en direkt korrespondens mellan objekt och mänsklig perception. Stereoskopet bidrog därmed till ett annorlunda och mer problematiskt förhållande till verkligheten – vilket är typiskt för virtualitet.
Antologin ger utmärkta beskrivningar över frågor ny teknik har genererat genom historien. Att göra den envetna kopplingen till virtualitet är mitt eget projekt. Men antologin ger onekligen upphov till olika tankar.
Därför, en eloge till Massachusetts Institute of Technology som satsar resurser på teknikhistorisk forskning – och inte enbart på utveckling av nya tillämpningar av en teknik med så stor förändringspotential som IT har.
Teknikutveckling utan djupare teknikförståelse kan vara ödesdigert.
Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red)
New Media 1740-1915
The MIT Press
Virtuell, virtualitet, virtualisering – begrepp som har blivit allt vanligare i vårt språkbruk på grund av utvecklingen och spridningen av informationsteknik i samhället. Virtuell verklighet, virtuella världar, virtuella gemenskaper, virtuella boklådor – exemplen är många och välkända.
Den gemensamma betydelsen i de existerande definitionerna av begreppet virtuell är att något är datorgenererat. Frågan är om denna betydelse ger oss tillräcklig förutsättning att förstå virtu-alitet på djupet.
För att öka förståelsen av virtualitet bör dels själva begreppet vidgas, dels företeelsen förankras historiskt. I litteratur om virtuell verklighet som utgivits de senaste decennierna, lyser en historisk förankring med sin frånvaro.
Skälet är med största sannolikhet idén om att virtualitet har förutsatt avancerad datorteknik. Med en sådan förståelse av virtualitet är dess historia kort – knappast mer än tre decennier. Med en annan förståelse av virtualitet har företeelsen en längre historia.
Varje ny teknik skapar politiska, kulturella och sociala frågor om hur människor bör leva tillsammans. Dagens virtualitet genererar frågor kring demokrati (Internetval, 24-timmars-myndigheten), undervisning (e-learning, flexibel undervisning), yttrande- och tryckfrihet (personuppgiftslagstiftning, upphovsrättslagstiftning), samhällsgemenskap (virtuella gemenskaper) och flera andra.
Ingen teknik är dock statisk, utan ny teknik tolkas ofta utifrån sin föregångare. Ett typiskt exempel är att kalla text- och bildpartier på webben för webbsidor; en tolkning som utgår från tidningsteknikens form och språk.
Men varje aktuell teknik säger också något om framtida användning och teknikutveckling. Därför är det viktigt för förståelsen av virtualitet att undersöka vilka spår dagens virtualitet bär med sig från gårdagens.
Antologin New Media 1740-1915 av Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red) ger upphov till dessa funderingar. Här beskrivs ingående och intresseväckande hur olika former av ny teknik har introducerats genom den moderna historien. Det övergripande temat är vilka politiska, kulturella och sociala frågor som genererades vid introduktionen av tidiga former av teknik. Tre exempel får illustrera.
Det första zograskopet dateras till i mitten av 1700-talet. Genom en konvex lins och en spegel kunde ett djup i den bild som reflekterades upplevas. Bilden upplevdes tredimensionell.
Publikationer av populär karaktär, liksom annonser, var de vanligaste källorna till bilder för zograskop. Bilder på byggnader, städer och parker skapade förutsättningar för den bildade borgerligheten (som hade råd att tillgå ett zograskop) att få starkare intryck av sin omvärld.
Eftersom zograskopet frammanade en känsla av att ”vara där” – vilket har tydligt samband med idén om virtualitet – skapades erfarenheter av andra platser och länder. Dessa erfarenheter skilde användare av zograskop från övriga.
På så sätt lämnade zograskopet ett litet bidrag till framväxandet av en borgerlig offentlighet i England. Tekniken skapade förutsättningar för nya eller andra föreställningar om samhället för en liten del av befolkningen.
Det andra exemplet är telegrafen. Under senare delen av 1800-talet utvecklades telegrafnätet i många länder. Med morsealfabetet kunde särskilda telegrafoperatörer kommunicera med varandra och överföra meddelanden från allmänheten över stora avstånd.
Genom att enbart ett fåtal i samhället behärskade tekniken, fick dessa operatörer stor makt. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att kontrollera att operatören översatte meddelandena rätt. Detta skapade en viss oro hos industrin och handeln, som tidigt anammade telegraftekniken.
Därför var det önskvärt att operatören så långt som möjligt skulle sammansmälta med tekniken, det vill säga enbart agera som en opersonlig översättare. Den optimale operatören var billig och lätt att disciplinera. Av detta skäl föredrogs kvinnor som operatörer.
Ett flertal historier skrevs och berättades om telegrafoperatörernas förehavanden. Bland annat berättas om hur operatörerna levde i två världar, den fysiska världen och en ”telegrafisk värld”, där de kunde lyssna av många meddelanden som innehöll sorg och glädje, nöjen och affärer. Likheten med att delta i olika e-postlistor eller chatrum är stor.
Denna kommunikation operatörer emellan, liksom avlyssnandet av meddelanden, har i dag fått beteckningen virtuella gemenskaper när likartade företeelser sker med datorteknik på Internet.
Det tredje exemplet, stereoskopet, förevisades allmänheten första gången 1838. Genom att varje öga genom en spegelkonstruktion presenteras var sin bild av en tvådimensionell figur, blir perceptionen tredimensionell.
Att två plana ytor kunde upplevas ha djup ledde till debatt om seendet och vetenskapen om relationen mellan perceptionen av objekt och objektet självt. Experimenten med stereoskop skapade situationer där man ser något som inte finns, vilket i sin tur ledde till antydningar om att relationen mellan synintryck och upplevelse i viss mån är godtycklig.
Så utmanades det sedan länge vedertagna antagandet om en direkt korrespondens mellan objekt och mänsklig perception. Stereoskopet bidrog därmed till ett annorlunda och mer problematiskt förhållande till verkligheten – vilket är typiskt för virtualitet.
Antologin ger utmärkta beskrivningar över frågor ny teknik har genererat genom historien. Att göra den envetna kopplingen till virtualitet är mitt eget projekt. Men antologin ger onekligen upphov till olika tankar.
Därför, en eloge till Massachusetts Institute of Technology som satsar resurser på teknikhistorisk forskning – och inte enbart på utveckling av nya tillämpningar av en teknik med så stor förändringspotential som IT har.
Teknikutveckling utan djupare teknikförståelse kan vara ödesdigert.
torsdag, november 13, 2003
Demokrati för en elit
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031113
Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons
Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.
Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).
En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.
Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.
Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.
Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.
I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.
Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?
Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.
Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.
Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.
Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.
Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.
Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.
Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.
Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.
Risken är att deltagandet reserveras en elit.
Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons
Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.
Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).
En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.
Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.
Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.
Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.
I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.
Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?
Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.
Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.
Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.
Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.
Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.
Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.
Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.
Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.
Risken är att deltagandet reserveras en elit.
lördag, november 08, 2003
Systemfel i tänkandet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031108
Det kan låta som en självklarhet att landstingen med sin knappa ekonomi börjar prioritera i sin verksamhet. Än rimligare blir det när bättre medicinsk teknik och vetenskap utvecklas, eftersom behandlingen ofta blir dyrare.
Östergötlands landsting är först ut med en prioriteringslista. Enligt den ska bland annat vården av godartade tumörer, hemorrojder, lindriga prostatabesvär helt finansieras av vårdtagaren. Majoriteten av landstingen är inne på samma linje, enligt en rundringning Dagens Medicin (nr 39/03) gjort.
När något låter självklart är dock behovet att ifrågasätta som störst. Det första att ifrågasätta är att politiker gör prioriteringarna bland olika diagnoser. Även om jag gärna ser ett större politiskt inflytande i många sammanhang, är detta så långt från deras kompetensområde man kan komma. Detta är läkarkårens ansvar.
Det andra att ifrågasätta är att en så viktig fråga som rör en solidarisk sjukvård prioriteras inom landstingen. Prioriteringen sker på en alldeles för låg nivå. Det luktar suboptimering lång väg.
Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Detta är klassisk systemteoretisk analys.
I fallet med landstingens prioriteringar är risken stor att de vårdtagare som måste bekosta vården själva inte har råd med det. Risken är att det i sin tur leder till att de måste sjukskrivas.
Sjukskrivning innebär att försäkringskassan får ökade kostnader på grund av landstingens sparande, kanske större kostnadsökning än landstingens besparingar. Vad har samhället vunnit då? Inget.
Med landsting som tycks sakna systemtänkande, gives inget annat alternativ än att förstatliga sjukvården. Då kan åtminstone prioriteringsdiskussionen föras på rätt nivå.
Hur stor del av BNP ska gå till sjukvården? Är fördelningen av resurser till olika samhällsområden rimlig? Hur stor del bör gå till militär verksamhet? Bör tillverkning av svårsålda JAS-plan ges högre prioritet än solidarisk sjukvård?
Den prioriteringsdiskussionen skulle välkomnas betydligt mer än den Östergötlands landsting åstadkommer.
Det kan låta som en självklarhet att landstingen med sin knappa ekonomi börjar prioritera i sin verksamhet. Än rimligare blir det när bättre medicinsk teknik och vetenskap utvecklas, eftersom behandlingen ofta blir dyrare.
Östergötlands landsting är först ut med en prioriteringslista. Enligt den ska bland annat vården av godartade tumörer, hemorrojder, lindriga prostatabesvär helt finansieras av vårdtagaren. Majoriteten av landstingen är inne på samma linje, enligt en rundringning Dagens Medicin (nr 39/03) gjort.
När något låter självklart är dock behovet att ifrågasätta som störst. Det första att ifrågasätta är att politiker gör prioriteringarna bland olika diagnoser. Även om jag gärna ser ett större politiskt inflytande i många sammanhang, är detta så långt från deras kompetensområde man kan komma. Detta är läkarkårens ansvar.
Det andra att ifrågasätta är att en så viktig fråga som rör en solidarisk sjukvård prioriteras inom landstingen. Prioriteringen sker på en alldeles för låg nivå. Det luktar suboptimering lång väg.
Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Detta är klassisk systemteoretisk analys.
I fallet med landstingens prioriteringar är risken stor att de vårdtagare som måste bekosta vården själva inte har råd med det. Risken är att det i sin tur leder till att de måste sjukskrivas.
Sjukskrivning innebär att försäkringskassan får ökade kostnader på grund av landstingens sparande, kanske större kostnadsökning än landstingens besparingar. Vad har samhället vunnit då? Inget.
Med landsting som tycks sakna systemtänkande, gives inget annat alternativ än att förstatliga sjukvården. Då kan åtminstone prioriteringsdiskussionen föras på rätt nivå.
Hur stor del av BNP ska gå till sjukvården? Är fördelningen av resurser till olika samhällsområden rimlig? Hur stor del bör gå till militär verksamhet? Bör tillverkning av svårsålda JAS-plan ges högre prioritet än solidarisk sjukvård?
Den prioriteringsdiskussionen skulle välkomnas betydligt mer än den Östergötlands landsting åstadkommer.
torsdag, oktober 30, 2003
Städer på kvinnors villkor
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031030
Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com
För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.
När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.
Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.
En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.
Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.
Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.
Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.
Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.
Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.
Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com
För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.
När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.
Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.
En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.
Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.
Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.
Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.
Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.
Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.
fredag, oktober 10, 2003
Varför super Jeppe?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031010
Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.
I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.
Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.
Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?
Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?
En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.
Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.
I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.
Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.
Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?
Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?
En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.
fredag, september 26, 2003
Om att känna sig som en bluff
Anneli Jordahl
Klass – är du fin nog?
Atlas
Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.
Klass – är du fin nog?
Atlas
Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.
måndag, september 22, 2003
Vetenskapens gränser
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030922
Roland Poirier Martinsson
Russels kalkon
Norstedts
Vad blir resultatet när en filosofie doktor i teoretisk filosofi inleder en vetenskapshistorisk framställning med tesen att ”vetenskapens teorier ibland är falska och hittills genom historien nästan alltid visat sig vara falska”?
Vetenskapskritik? Vetenskapsförakt? Kreationism – att det är Bibelns teorier om världen i stället för vetenskapens som är sanna? New age?
Ingendera, utan en skarp, utomordentligt roligt och läsvärd bok med titeln Russels kalkon (Norstedts), skriven av Roland Poirier Martinsson.
Vetenskapen har i modern tid som ingen annan företeelse format människan och hennes föreställningar om sig själv och världen. Före vetenskapen var det religionerna, Gudarna och deras jordiska ställföreträdare som dominerade kunskapsbygget.
De senaste årtiondena har olika rörelser som kan kategoriseras under New age försökt formulera teser om tillvaron som konflikterar med vetenskapen. I allmänhet fullständigt felaktiga teser, men ett och annat hugskott kanske bör tas på allvar. Akupunktur, till exempel?
Poirier Martinsson skriver inte en särskilt originell vetenskapshistoria. De mest kända namnen och resultaten finns med. Det är syftet som är något annorlunda – att visa vetenskapens stora men samtidigt avgränsade betydelse för människan och samhällets utveckling.
Att vetenskapen har fått allt större auktoritet genom historien beror inte på att vetenskapen utvecklats. Snarare utgår dagens vetenskap från flera grundläggande antaganden som de grekiska filosoferna och vetenskapsmännen formulerade några hundra år före vår tideräkning.
Snarare beror auktoriteten på att den stora konkurrenten om sanningen försvann – samt att många teoretiska förutsägelser stämmer. Tills teorierna visats falska, vill säga, vilket alltså hittills nästan alltid har skett.
De teorier som visat sig hållbarast är de som inte utgår från studier av verkligheten – vilket är helt i Platons anda. För Platon var verkligheten oåtkomlig för människan; endast skenvärlden – fenomenvärlden – kunde uppfattas.
Sanningen, menade Pythagoras, är matematik. Det enda rätta sättet att beskriva naturen och universum är genom det matematiska formspråket. Och i Pythagoras anda beskrivs i dag universums minsta beståndsdel – kvarken – inte genom empiriska observationer (ingen har någonsin sett en kvark), utan genom matematiska beräkningar.
Trots vetenskapens omfattning, anspråk och envälde beträffande sanningen, har den inget svar på om det är rätt eller fel att råna en försvarslös människa. Poirier Martinssons exemplifierar med Samuel Becketts drama I väntan på Godot. Vladimir och Estragon funderar på att råna den hjälplöse Pozzo, men beslutar sig för att i stället hjälpa honom.
Var och en inser – vet – att de fattade rätt beslut. Men denna kunskap härrör sig inte från vetenskapen. Vetenskapen har nämligen inget att säga i denna fråga.
Häri ligger ingen kritik, utan snarare en påminnelse om att kunskapen om många viktiga frågor som rör människan på djupet inte levereras av vetenskapen. Den kunskapen måste vi söka från annat håll.
Roland Poirier Martinsson
Russels kalkon
Norstedts
Vad blir resultatet när en filosofie doktor i teoretisk filosofi inleder en vetenskapshistorisk framställning med tesen att ”vetenskapens teorier ibland är falska och hittills genom historien nästan alltid visat sig vara falska”?
Vetenskapskritik? Vetenskapsförakt? Kreationism – att det är Bibelns teorier om världen i stället för vetenskapens som är sanna? New age?
Ingendera, utan en skarp, utomordentligt roligt och läsvärd bok med titeln Russels kalkon (Norstedts), skriven av Roland Poirier Martinsson.
Vetenskapen har i modern tid som ingen annan företeelse format människan och hennes föreställningar om sig själv och världen. Före vetenskapen var det religionerna, Gudarna och deras jordiska ställföreträdare som dominerade kunskapsbygget.
De senaste årtiondena har olika rörelser som kan kategoriseras under New age försökt formulera teser om tillvaron som konflikterar med vetenskapen. I allmänhet fullständigt felaktiga teser, men ett och annat hugskott kanske bör tas på allvar. Akupunktur, till exempel?
Poirier Martinsson skriver inte en särskilt originell vetenskapshistoria. De mest kända namnen och resultaten finns med. Det är syftet som är något annorlunda – att visa vetenskapens stora men samtidigt avgränsade betydelse för människan och samhällets utveckling.
Att vetenskapen har fått allt större auktoritet genom historien beror inte på att vetenskapen utvecklats. Snarare utgår dagens vetenskap från flera grundläggande antaganden som de grekiska filosoferna och vetenskapsmännen formulerade några hundra år före vår tideräkning.
Snarare beror auktoriteten på att den stora konkurrenten om sanningen försvann – samt att många teoretiska förutsägelser stämmer. Tills teorierna visats falska, vill säga, vilket alltså hittills nästan alltid har skett.
De teorier som visat sig hållbarast är de som inte utgår från studier av verkligheten – vilket är helt i Platons anda. För Platon var verkligheten oåtkomlig för människan; endast skenvärlden – fenomenvärlden – kunde uppfattas.
Sanningen, menade Pythagoras, är matematik. Det enda rätta sättet att beskriva naturen och universum är genom det matematiska formspråket. Och i Pythagoras anda beskrivs i dag universums minsta beståndsdel – kvarken – inte genom empiriska observationer (ingen har någonsin sett en kvark), utan genom matematiska beräkningar.
Trots vetenskapens omfattning, anspråk och envälde beträffande sanningen, har den inget svar på om det är rätt eller fel att råna en försvarslös människa. Poirier Martinssons exemplifierar med Samuel Becketts drama I väntan på Godot. Vladimir och Estragon funderar på att råna den hjälplöse Pozzo, men beslutar sig för att i stället hjälpa honom.
Var och en inser – vet – att de fattade rätt beslut. Men denna kunskap härrör sig inte från vetenskapen. Vetenskapen har nämligen inget att säga i denna fråga.
Häri ligger ingen kritik, utan snarare en påminnelse om att kunskapen om många viktiga frågor som rör människan på djupet inte levereras av vetenskapen. Den kunskapen måste vi söka från annat håll.
Konsten att bemästra en kris
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030822
Billy Ehn
Stenmuren. Redskap i krisarbete
Carlssons
Det är rimligt att inleda en anmälan av Billy Ehns nya bok Stenmuren (Carlssons) med en referens till hans föregående bok Universitetet som arbetsplats. Stenmuren fortsätter där den förra slutade, men med ett helt annat fokus och helt annan stil.
Universitetet som arbetsplats är en redogörelse för problemen med att leda en universitetsinstitution från att vara en liten behaglig grupp forskare och lärare, till att slås samman med tre andra institutioner till en organisation. Stenmuren har en helt annan karaktär.
Efter en stor konflikt och ett massivt misstroende – starka känsloyttringar i form av personangrepp i olika former – mot Ehn, gick han in i en personlig kris. Kollegornas – och i vissa fall vännernas – enormt hätska angrepp mot honom som person hade han inte i sin vildaste fantasi räknat med. Kritik, javisst, men inte hatbrev och telefonhotelser.
I krissituationer uppmanas ofta människor – av exempelvis samtalsterapeuter – att försöka gestalta sin smärta, förödmjukelse, ilska eller vilken känsla som är framträdande. Eller skapa någon form av terapeutisk syssla som upptar tid. Billy Ehn valde bägge. Han bygger en stenmur i sommarstugan och skriver en bok om bygget.
I stället för att redogöra, som är den vanliga akademiska stilen, gestaltar Ehn sitt krisarbete med fiktionens form. Boken har två berättarjag. Den ena heter Georg Reiman och är Billy Ehns alter ego. Den andra är en lärare i personalutveckling som är Georgs nära vän.
Dessa berättarjag kompletterar varandra på ett smart sätt. Där Georg berättar personligt om sina upplevelser, känslor och byggandet av stenmuren, tar det andra berättarjaget ett steg tillbaka och reflekterar distanserat över vad Georg har varit med om. Jag upplever stilgreppet lysande.
Det andra berättarjaget intervjuar också Georg, hans fru, en av Georgs närmsta vänner på arbetsplatsen och Georgs terapeut, för att fylla ut bilden.
Byggandet av stenmuren är ett slitsamt företag rent fysiskt. Men det handlar inte om att försöka fly sina känslor, utan försöka gå dem till mötes. Att låta känslan av vrede gå igenom sig. Inte att uppfyllas av den, eller att hålla den från sig, utan låta känslan ta den tid den behöver för att sedan passera.
En del av boken är en fascinerande berättelse om stenmurar, byggandet av dessa och av stenen som kulturfenomen. Ehn refererar till ett femtiotal diktsamlingar om stenen. Vem trodde att stenen äger sådan betydelse?
En annan del av boken uppvärderar företeelser i krishantering som till exempel ältandet av problem – något som låter väldigt negativt, men som är onekligen positivt om det görs på rätt sätt.
Liksom bitterhet. Det är nämligen inte utan bitterhet Ehn gestaltar sina känslor till kollegorna på institutionen. Men det är en reflekterad och motiverad bitterhet – inte den slentrianmässiga och förlamande.
Hur förlåter man de som gjort en så illa? Och hur förlåter en ateist? Förlåtelse handlar, som jag tolkar Ehns förlåtelseprocess, om att förstå den andre – inte om att ge absolution. Men också att förstå sig själv; att bli fri från känslorna man plågar sig med. Det är dock en mycket svår process.
Min läsning av Stenmuren är väldigt personlig. Inte bara inkännande, utan även igenkännande. Efter att själv nyligen gått igenom en personlig kris med konnotationer till min arbetsplats, som för övrigt är en annan universitetsinstitution, ökar Stenmuren min förståelse för min egen krishantering. Ehn skriver om stenmursbyggande på ett generellt sätt, så att den som själv krisat lätt kan byta ut stenmuren mot sin egen terapimetod.
Min var och är fotograferandet. Jag köpte en digitalkamera och vandrade längs havet, vid älven, i skogen, vart som helst för att undersöka om en ful värld kunde bli vackrare genom en kameralins. Och om det är möjligt att se sig själv annorlunda – och att överhuvudtaget börja se sig själv – genom att ta självporträtt.
Det föll väl ut. Vilken terapimetod som väljs är inte viktigt; viktigt är att någon väljs. Däremot har jag haft svårt att förstå sambandet mellan terapimetoden och ett positivt resultat. Stenmuren ger verktyg att förstå detta och mycket annat. Som exempelvis varför det är så svårt att förlåta. Men också att det är möjligt.
Varje samtalsterapeut borde rekommendera Stenmuren till människor som råkar ut för personliga kriser, liksom de som har släktingar eller vänner i svårigheter. Min förståelse har ökat; jag tror inte jag är unik i det avseendet.
Billy Ehn
Stenmuren. Redskap i krisarbete
Carlssons
Det är rimligt att inleda en anmälan av Billy Ehns nya bok Stenmuren (Carlssons) med en referens till hans föregående bok Universitetet som arbetsplats. Stenmuren fortsätter där den förra slutade, men med ett helt annat fokus och helt annan stil.
Universitetet som arbetsplats är en redogörelse för problemen med att leda en universitetsinstitution från att vara en liten behaglig grupp forskare och lärare, till att slås samman med tre andra institutioner till en organisation. Stenmuren har en helt annan karaktär.
Efter en stor konflikt och ett massivt misstroende – starka känsloyttringar i form av personangrepp i olika former – mot Ehn, gick han in i en personlig kris. Kollegornas – och i vissa fall vännernas – enormt hätska angrepp mot honom som person hade han inte i sin vildaste fantasi räknat med. Kritik, javisst, men inte hatbrev och telefonhotelser.
I krissituationer uppmanas ofta människor – av exempelvis samtalsterapeuter – att försöka gestalta sin smärta, förödmjukelse, ilska eller vilken känsla som är framträdande. Eller skapa någon form av terapeutisk syssla som upptar tid. Billy Ehn valde bägge. Han bygger en stenmur i sommarstugan och skriver en bok om bygget.
I stället för att redogöra, som är den vanliga akademiska stilen, gestaltar Ehn sitt krisarbete med fiktionens form. Boken har två berättarjag. Den ena heter Georg Reiman och är Billy Ehns alter ego. Den andra är en lärare i personalutveckling som är Georgs nära vän.
Dessa berättarjag kompletterar varandra på ett smart sätt. Där Georg berättar personligt om sina upplevelser, känslor och byggandet av stenmuren, tar det andra berättarjaget ett steg tillbaka och reflekterar distanserat över vad Georg har varit med om. Jag upplever stilgreppet lysande.
Det andra berättarjaget intervjuar också Georg, hans fru, en av Georgs närmsta vänner på arbetsplatsen och Georgs terapeut, för att fylla ut bilden.
Byggandet av stenmuren är ett slitsamt företag rent fysiskt. Men det handlar inte om att försöka fly sina känslor, utan försöka gå dem till mötes. Att låta känslan av vrede gå igenom sig. Inte att uppfyllas av den, eller att hålla den från sig, utan låta känslan ta den tid den behöver för att sedan passera.
En del av boken är en fascinerande berättelse om stenmurar, byggandet av dessa och av stenen som kulturfenomen. Ehn refererar till ett femtiotal diktsamlingar om stenen. Vem trodde att stenen äger sådan betydelse?
En annan del av boken uppvärderar företeelser i krishantering som till exempel ältandet av problem – något som låter väldigt negativt, men som är onekligen positivt om det görs på rätt sätt.
Liksom bitterhet. Det är nämligen inte utan bitterhet Ehn gestaltar sina känslor till kollegorna på institutionen. Men det är en reflekterad och motiverad bitterhet – inte den slentrianmässiga och förlamande.
Hur förlåter man de som gjort en så illa? Och hur förlåter en ateist? Förlåtelse handlar, som jag tolkar Ehns förlåtelseprocess, om att förstå den andre – inte om att ge absolution. Men också att förstå sig själv; att bli fri från känslorna man plågar sig med. Det är dock en mycket svår process.
Min läsning av Stenmuren är väldigt personlig. Inte bara inkännande, utan även igenkännande. Efter att själv nyligen gått igenom en personlig kris med konnotationer till min arbetsplats, som för övrigt är en annan universitetsinstitution, ökar Stenmuren min förståelse för min egen krishantering. Ehn skriver om stenmursbyggande på ett generellt sätt, så att den som själv krisat lätt kan byta ut stenmuren mot sin egen terapimetod.
Min var och är fotograferandet. Jag köpte en digitalkamera och vandrade längs havet, vid älven, i skogen, vart som helst för att undersöka om en ful värld kunde bli vackrare genom en kameralins. Och om det är möjligt att se sig själv annorlunda – och att överhuvudtaget börja se sig själv – genom att ta självporträtt.
Det föll väl ut. Vilken terapimetod som väljs är inte viktigt; viktigt är att någon väljs. Däremot har jag haft svårt att förstå sambandet mellan terapimetoden och ett positivt resultat. Stenmuren ger verktyg att förstå detta och mycket annat. Som exempelvis varför det är så svårt att förlåta. Men också att det är möjligt.
Varje samtalsterapeut borde rekommendera Stenmuren till människor som råkar ut för personliga kriser, liksom de som har släktingar eller vänner i svårigheter. Min förståelse har ökat; jag tror inte jag är unik i det avseendet.
onsdag, september 10, 2003
När socialfällan slår igen är det för sent
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030910
Bo Rothstein
Sociala fällor och tillitens problem
SNS Förlag
För den som är det minsta intresserad av mellanmänskliga relationer torde den sociala fällan vara ett fenomen att fördjupa sig i. Sociala fällor kan uppträda lite varstans i vår tillvaro; i grannskapet, i föreningar, på jobbet och framför allt på samhällsnivå.
Huvudorsaken till att sociala fällor uppstår är bristande tillit till medmänniskor. Om dessa två relaterade fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrivit en inträngande, detaljerad och lösningsorienterad bok med titeln Sociala fällor och tillitens problem.
Genom att variera teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt avancerade resonemang med många exempel, jämförelser och även illustrationer från kulturen – både boken Populärmusik från Vittula och filmen Gudfadern ger insikt i den sociala fällans problematik – förmedlar Rothstein en rik och djup inblick i ett intressant och aktuellt samhällsproblem.
En social fälla kan uppstå i en situation där människors handlande bestäms av bedömningen av hur andra människor kommer att agera i framtiden. Alla vinner på att alla väljer att samarbeta, eller att agera på samma sätt. Det förutsätter dock att människor kan lita på varandra.
Om människor inte litar på att andra samarbetar är det meningslöst att själv samarbeta, eftersom ett positivt resultat beror på att alla andra samarbetar. Om denna tillit inte finns är det högst rationellt att inte samarbeta – och den sociala fällan slår obönhörligen igen. Alla får det sämre, trots att alla vet att alla skulle tjäna på att samarbeta.
Ett konkret exempel är viljan att betala skatt. Om jag inte litar på att dels andra medborgare betalar skatt, dels skattemedlen används på ett rimligt sätt, är det rationellt att finna sätt att undkomma skatt, trots att jag vet att samhället fungerar bäst om alla betalar skatt.
Annat exempel är lönebildning; varje fackförbund vet att alla tjänar på en lönebildning som inte driver upp inflationen, men eftersom fackförbunden inte litar på varandras, försöker varje förbund höja lönerna för sina medlemmar så mycket det går.
Poängen är att det är inte rationellt att vara den ende som agerar ansvarsfullt. Om jag inte litar på att andra källsorterar sopor, bidrar inte mitt källsorterande till någon bättre miljö. Om yrkesfiskaren inte litar på att andra fiskare begränsar sitt torskfiske, är det meningslöst att själv begränsa fisket för att förhindra utfiskning.
Tilliten till andra är alltså kärnan i problemet. Och i lösningen – om vi kan skapa bättre förutsättningar för tillit minskar risken för sociala fällor.
I Sverige får riksskatteverket in runt 98 procent av den skatt de debiterar skattebetalarna. I Ryssland är motsvarande siffra 24 procent. Skillnaden stavas tillit – till såväl andra medborgares skattevilja som statsförvaltningens hantering av skattemedlen.
Rothstein ger naturligtvis stor erkänsla till amerikanen Robert Putnam och hans studier av tillitens – det sociala kapitalets – betydelse för demokratin i både Italien (Den fungerande demokratin) och USA (Den ensamme bowlaren). Rothstein är dock inte ense med Putnam om hur ett samhälles underskott på socialt kapital – och därmed risken för sociala fällor – kan lösas.
Där Putnam ser lösningen på individnivå, genom att människor organiserar sig mera i lokalsamhället för att öka det sociala kapitalet, ser Rothstein lösningen på samhällsnivå. Samhällen med en väl fungerande politisk förvaltning, hävdar Rothstein med starkt empiriskt stöd, har generellt ett stort socialt kapital.
Sverige framhålls som ett gott exempel – graden av korruption är låg jämfört med andra länder. Därmed litar vi i hög grad på att rättssystemet och andra offentliga institutioner är opartiska och behandlar medborgare lika.
Då är det väl bara för länder med lågt socialt kapital att skapa bättre statsförvaltning och bättre politiska institutioner? Visst, men det är det stora problemet. Vi vet inte, menar Rothstein, hur institutioner som främjar socialt kapital uppstår. Tillit går inte att administreras fram.
I samhällen där föreställningen om att korruption är legio, är det ytterligt svårt att genom ett regeringsbeslut om att stoppa korruptionen övertyga medborgarna om att den har upphört.
Därmed vet vi inte hur ett samhälle kommer ur en social fälla, när den har slagit igen. Vi vet inte vilka medel Ryssland ska tillämpa för att öka skatteintäkterna från medborgarna – det vill säga hur medborgarnas tillit till varandra och tjänstemännen ska kunna öka.
Det kan tyckas småaktigt att vi ställer till ramaskri över statsråd som köper Toblerone med fel kontokort eller uppbär arvode från EU och statsrådslön samtidigt, ombudsmän som flyger första klass i stället för ekonomiklass och statstjänstemän som har höga representationskostnader.
Sådan småskurenhet, slår det mig efter läsningen av Rothsteins bok, är dock viktig för att upprätthålla tilliten och förhindra sociala fällor. När väl fällan slagit igen är det för sent.
Bo Rothstein
Sociala fällor och tillitens problem
SNS Förlag
För den som är det minsta intresserad av mellanmänskliga relationer torde den sociala fällan vara ett fenomen att fördjupa sig i. Sociala fällor kan uppträda lite varstans i vår tillvaro; i grannskapet, i föreningar, på jobbet och framför allt på samhällsnivå.
Huvudorsaken till att sociala fällor uppstår är bristande tillit till medmänniskor. Om dessa två relaterade fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrivit en inträngande, detaljerad och lösningsorienterad bok med titeln Sociala fällor och tillitens problem.
Genom att variera teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt avancerade resonemang med många exempel, jämförelser och även illustrationer från kulturen – både boken Populärmusik från Vittula och filmen Gudfadern ger insikt i den sociala fällans problematik – förmedlar Rothstein en rik och djup inblick i ett intressant och aktuellt samhällsproblem.
En social fälla kan uppstå i en situation där människors handlande bestäms av bedömningen av hur andra människor kommer att agera i framtiden. Alla vinner på att alla väljer att samarbeta, eller att agera på samma sätt. Det förutsätter dock att människor kan lita på varandra.
Om människor inte litar på att andra samarbetar är det meningslöst att själv samarbeta, eftersom ett positivt resultat beror på att alla andra samarbetar. Om denna tillit inte finns är det högst rationellt att inte samarbeta – och den sociala fällan slår obönhörligen igen. Alla får det sämre, trots att alla vet att alla skulle tjäna på att samarbeta.
Ett konkret exempel är viljan att betala skatt. Om jag inte litar på att dels andra medborgare betalar skatt, dels skattemedlen används på ett rimligt sätt, är det rationellt att finna sätt att undkomma skatt, trots att jag vet att samhället fungerar bäst om alla betalar skatt.
Annat exempel är lönebildning; varje fackförbund vet att alla tjänar på en lönebildning som inte driver upp inflationen, men eftersom fackförbunden inte litar på varandras, försöker varje förbund höja lönerna för sina medlemmar så mycket det går.
Poängen är att det är inte rationellt att vara den ende som agerar ansvarsfullt. Om jag inte litar på att andra källsorterar sopor, bidrar inte mitt källsorterande till någon bättre miljö. Om yrkesfiskaren inte litar på att andra fiskare begränsar sitt torskfiske, är det meningslöst att själv begränsa fisket för att förhindra utfiskning.
Tilliten till andra är alltså kärnan i problemet. Och i lösningen – om vi kan skapa bättre förutsättningar för tillit minskar risken för sociala fällor.
I Sverige får riksskatteverket in runt 98 procent av den skatt de debiterar skattebetalarna. I Ryssland är motsvarande siffra 24 procent. Skillnaden stavas tillit – till såväl andra medborgares skattevilja som statsförvaltningens hantering av skattemedlen.
Rothstein ger naturligtvis stor erkänsla till amerikanen Robert Putnam och hans studier av tillitens – det sociala kapitalets – betydelse för demokratin i både Italien (Den fungerande demokratin) och USA (Den ensamme bowlaren). Rothstein är dock inte ense med Putnam om hur ett samhälles underskott på socialt kapital – och därmed risken för sociala fällor – kan lösas.
Där Putnam ser lösningen på individnivå, genom att människor organiserar sig mera i lokalsamhället för att öka det sociala kapitalet, ser Rothstein lösningen på samhällsnivå. Samhällen med en väl fungerande politisk förvaltning, hävdar Rothstein med starkt empiriskt stöd, har generellt ett stort socialt kapital.
Sverige framhålls som ett gott exempel – graden av korruption är låg jämfört med andra länder. Därmed litar vi i hög grad på att rättssystemet och andra offentliga institutioner är opartiska och behandlar medborgare lika.
Då är det väl bara för länder med lågt socialt kapital att skapa bättre statsförvaltning och bättre politiska institutioner? Visst, men det är det stora problemet. Vi vet inte, menar Rothstein, hur institutioner som främjar socialt kapital uppstår. Tillit går inte att administreras fram.
I samhällen där föreställningen om att korruption är legio, är det ytterligt svårt att genom ett regeringsbeslut om att stoppa korruptionen övertyga medborgarna om att den har upphört.
Därmed vet vi inte hur ett samhälle kommer ur en social fälla, när den har slagit igen. Vi vet inte vilka medel Ryssland ska tillämpa för att öka skatteintäkterna från medborgarna – det vill säga hur medborgarnas tillit till varandra och tjänstemännen ska kunna öka.
Det kan tyckas småaktigt att vi ställer till ramaskri över statsråd som köper Toblerone med fel kontokort eller uppbär arvode från EU och statsrådslön samtidigt, ombudsmän som flyger första klass i stället för ekonomiklass och statstjänstemän som har höga representationskostnader.
Sådan småskurenhet, slår det mig efter läsningen av Rothsteins bok, är dock viktig för att upprätthålla tilliten och förhindra sociala fällor. När väl fällan slagit igen är det för sent.
onsdag, september 03, 2003
Vänstervisioner mot vänstern
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030903
Johan Ehrenberg
Stackars oss!
ETC Förlag
Det ser ut som om ja-sidan är väldigt heterogen inom partierna. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och moderaterna uppvisar relativt stor andel nej-sägare för att vara uttryckliga ja-partier.
Nej-sidan framstår som homogenare. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och centern syns knappt några ja-sägare. Det är dock inte helt sant. Det finns en vänsterfalang som hävdar att vänstern bör rösta ja. Se till exempel webbplatsen www.vansterforemu.se, eller Arena nr 1 -03 där tesen är att ett federalt Europa är ett vänsterprojekt.
Frågan är ändå om inte ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg är den som syns mest bland vänsterns ja-sägare. I sin nya bok Stackars oss! (ETC Förlag) reser han till några städer på kontinenten och reflekterar över socialism, EU, rikedom, makt och demokrati.
Det är en dåligt korrekturläst bok och Ehrenberg är ingen stilist, men han har ett speciellt tilltal; personligt, uppfordrande och han talar från ett gott hjärta.
Även de viktiga frågorna, och svaren, är typiska för honom. Han ser Tony Blair åka från Downing Street genom avspärrade gator på tjutande däck och frågar: ”Hur förvandlades drömmen om att rösta fram folkets makt till en vansinnesfärd i skottsäkra limousiner?”
I Aten funderar han över demokratins alltmer förkortade räckvidd. Varför är det så otänkbart att ens nämna ordet demokrati i samband med näringsliv och företagande? Och varför hävdar folkvalda politiker att det enbart finns en väg och något annat är inte möjligt? Hur smög sig maktlösheten in?
Ju mindre demokrati desto mer tjuvsamhälle, menar han. Att näringslivets toppar tillskansar sig inte bara höga löner, utan även optionsprogram kopplade till börsvärdet, är tjuveri. Tjuveri, liksom monetär rikedom, innebär alltid att någon tar från någon annan. Och tjuveri är aldrig demokratiskt beslutat.
I London blir han nedstämd över paradoxen att klassklyftorna växer sig djupa samtidigt som politikerna påstår att klasskampen är död. På Chester Square finns en förmögenhet om 300 miljarder kronor på 300 meter gata. Hjälporganisationer brukar hävda att en krona om dagen ger mat åt en svältande. Om det är sant kan invånarna på Chester Square utrota svälten.
Det gör de inte, därför att de inte förmår. Ingen, menar Ehrenberg, klarar av att ta ansvar för så stora förmögenheter. Det ansvaret, och den makt ett enormt kapital ger, klarar bara det gemensamma. Kapitalismen klarar inte av att fördela rikedom. Därför behövs mer demokrati. Inte mindre.
Men det är i Berlin han pläderar för ett ja till EMU och till ett federalt Europa, tvärtemot vänsterns dogmatiska hållning. Kärnan är hans misstro mot nationernas förmåga att lösa problem; att många kamper som enbart förs på den nationella arenan inte kan vinnas.
Om lönekampen förblir nationell förlorar löntagarna, om kampen mot stora företags exploatering i Asien vore nationell hände inget, om kampen mot miljöförstöring enbart utförs nationellt sker väldigt lite av vikt.
Nationalismen är ett högerspöke från vänster i EMU-debatten. Men det finns fler. Det som får Ehrenbergs bägare att rinna över är vänsterns ekonomiska argument. En flytande kronkurs, menar nej-sidan, är bra därför att då kan kronans värde sänkas när företagens kostnader stiger mer än konkurrenternas. Eller när de offentliga utgifterna (exempelvis en förbättrad vård och omsorg) ökar ”för mycket”.
Det är, menar Ehrenberg, en nyliberal, mörkblå politik, som försvarar marknadens makt över penningpolitiken. En sann socialist kan aldrig försvara marknadens makt, varför det blir självklart att välkomna euron.
EU och EMU är en chans. Genom deltagande kan något göras. Och demokrati är aktion. Demokrati föds när människor gör något själva i stället för att vänta på andra.
Han är inte så naiv att han ser EU som universallösningen på problemet med det demokratiska underskottet och fattigdomsklyftorna. Men alternativet är stiltje; en återvändsgränd.
Johan Ehrenberg ställer vänsterväljare inför frågan vad som är att föredra: politiska visioner om mer demokrati utan att veta om de kan uppnås, eller den traditionella vänsterns fullständiga frånvaro av visioner. Det är vänsterns EMU-val.
Johan Ehrenberg
Stackars oss!
ETC Förlag
Det ser ut som om ja-sidan är väldigt heterogen inom partierna. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och moderaterna uppvisar relativt stor andel nej-sägare för att vara uttryckliga ja-partier.
Nej-sidan framstår som homogenare. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och centern syns knappt några ja-sägare. Det är dock inte helt sant. Det finns en vänsterfalang som hävdar att vänstern bör rösta ja. Se till exempel webbplatsen www.vansterforemu.se, eller Arena nr 1 -03 där tesen är att ett federalt Europa är ett vänsterprojekt.
Frågan är ändå om inte ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg är den som syns mest bland vänsterns ja-sägare. I sin nya bok Stackars oss! (ETC Förlag) reser han till några städer på kontinenten och reflekterar över socialism, EU, rikedom, makt och demokrati.
Det är en dåligt korrekturläst bok och Ehrenberg är ingen stilist, men han har ett speciellt tilltal; personligt, uppfordrande och han talar från ett gott hjärta.
Även de viktiga frågorna, och svaren, är typiska för honom. Han ser Tony Blair åka från Downing Street genom avspärrade gator på tjutande däck och frågar: ”Hur förvandlades drömmen om att rösta fram folkets makt till en vansinnesfärd i skottsäkra limousiner?”
I Aten funderar han över demokratins alltmer förkortade räckvidd. Varför är det så otänkbart att ens nämna ordet demokrati i samband med näringsliv och företagande? Och varför hävdar folkvalda politiker att det enbart finns en väg och något annat är inte möjligt? Hur smög sig maktlösheten in?
Ju mindre demokrati desto mer tjuvsamhälle, menar han. Att näringslivets toppar tillskansar sig inte bara höga löner, utan även optionsprogram kopplade till börsvärdet, är tjuveri. Tjuveri, liksom monetär rikedom, innebär alltid att någon tar från någon annan. Och tjuveri är aldrig demokratiskt beslutat.
I London blir han nedstämd över paradoxen att klassklyftorna växer sig djupa samtidigt som politikerna påstår att klasskampen är död. På Chester Square finns en förmögenhet om 300 miljarder kronor på 300 meter gata. Hjälporganisationer brukar hävda att en krona om dagen ger mat åt en svältande. Om det är sant kan invånarna på Chester Square utrota svälten.
Det gör de inte, därför att de inte förmår. Ingen, menar Ehrenberg, klarar av att ta ansvar för så stora förmögenheter. Det ansvaret, och den makt ett enormt kapital ger, klarar bara det gemensamma. Kapitalismen klarar inte av att fördela rikedom. Därför behövs mer demokrati. Inte mindre.
Men det är i Berlin han pläderar för ett ja till EMU och till ett federalt Europa, tvärtemot vänsterns dogmatiska hållning. Kärnan är hans misstro mot nationernas förmåga att lösa problem; att många kamper som enbart förs på den nationella arenan inte kan vinnas.
Om lönekampen förblir nationell förlorar löntagarna, om kampen mot stora företags exploatering i Asien vore nationell hände inget, om kampen mot miljöförstöring enbart utförs nationellt sker väldigt lite av vikt.
Nationalismen är ett högerspöke från vänster i EMU-debatten. Men det finns fler. Det som får Ehrenbergs bägare att rinna över är vänsterns ekonomiska argument. En flytande kronkurs, menar nej-sidan, är bra därför att då kan kronans värde sänkas när företagens kostnader stiger mer än konkurrenternas. Eller när de offentliga utgifterna (exempelvis en förbättrad vård och omsorg) ökar ”för mycket”.
Det är, menar Ehrenberg, en nyliberal, mörkblå politik, som försvarar marknadens makt över penningpolitiken. En sann socialist kan aldrig försvara marknadens makt, varför det blir självklart att välkomna euron.
EU och EMU är en chans. Genom deltagande kan något göras. Och demokrati är aktion. Demokrati föds när människor gör något själva i stället för att vänta på andra.
Han är inte så naiv att han ser EU som universallösningen på problemet med det demokratiska underskottet och fattigdomsklyftorna. Men alternativet är stiltje; en återvändsgränd.
Johan Ehrenberg ställer vänsterväljare inför frågan vad som är att föredra: politiska visioner om mer demokrati utan att veta om de kan uppnås, eller den traditionella vänsterns fullständiga frånvaro av visioner. Det är vänsterns EMU-val.
lördag, augusti 09, 2003
Historiens sköna slut
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030809
Aldous Huxley
Du sköna nya värld
Lind & Co
Jag tillhör dem som gärna läser samma bok flera gånger. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt man vill åt.
En klassiker från 1932 är Du sköna nya värld av Aldous Huxley, som är nyligen återutgiven på pocket med nyskrivet förord av Göran Rosenberg.
Länge stod George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Frågan är dock om den boken skrämmer lika mycket i dag, efter kommunismens fall.
Jag tror inte det. Snarare borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer i dag. I varje fall skrämmer den mig.
Det som kan ge skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.
I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I vår värld förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.
Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig mest under omläsningen, utan frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.
Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social organisation. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.
Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.
Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.
Demokratins livsluft är konflikten mellan olika samhällsvisioner. Därför är varje rop på politiskt samlingsstyre och samarbetsanda över partigränser (”för samhällets bästa”) ett hot mot demokratin.
Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld (eftersom det redan är uppnått) och frågan är om även vi inte är på god väg dit. Våra politiska konflikter är pseudokonflikter; krusningar.
Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Vinsten är dock den yttersta av pyrrhussegrar.
Aldous Huxley
Du sköna nya värld
Lind & Co
Jag tillhör dem som gärna läser samma bok flera gånger. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt man vill åt.
En klassiker från 1932 är Du sköna nya värld av Aldous Huxley, som är nyligen återutgiven på pocket med nyskrivet förord av Göran Rosenberg.
Länge stod George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Frågan är dock om den boken skrämmer lika mycket i dag, efter kommunismens fall.
Jag tror inte det. Snarare borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer i dag. I varje fall skrämmer den mig.
Det som kan ge skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.
I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I vår värld förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.
Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig mest under omläsningen, utan frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.
Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social organisation. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.
Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.
Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.
Demokratins livsluft är konflikten mellan olika samhällsvisioner. Därför är varje rop på politiskt samlingsstyre och samarbetsanda över partigränser (”för samhällets bästa”) ett hot mot demokratin.
Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld (eftersom det redan är uppnått) och frågan är om även vi inte är på god väg dit. Våra politiska konflikter är pseudokonflikter; krusningar.
Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Vinsten är dock den yttersta av pyrrhussegrar.
torsdag, juli 31, 2003
Att återerövra framsteget
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030731
Michael Godhe
Morgondagens experter
Carlssons
Av de discipliner där jag läst en doktorsavhandling – främst inom humaniora och samhällsvetenskap – är idéhistorikers avhandlingar överlägsna i tillgänglighet för en bredare allmänhet.
Michel Godhes färska avhandling Morgondagens experter (Carlssons) är inget undantag. Här avhandlas teknisk utveckling under det långa 50-talet – 1946 till 1964. Fokus ligger på vilka förhoppningar och förväntningar på ungdomar som populärvetenskaplig litteratur uttryckte under denna efter- och kalla krigstid.
Genom analyser av populärvetenskapliga verk, science fictionlitteratur och populärvetenskapliga tidskrifter sammanställer Godhe en bild av en tid när framstegstron är i gungning. Hoppet ställs till ungdomen, att teknikoptimism och teknikintresse ska bita sig fast hos den. Det moderna projektet måste återerövras.
Det långa 50-talet kom även att benämnas rymdåldern. Tanken var att Jorden var uttömd på kunskap, och nu skulle rymden erövras av det unga släktet.
Han visar hur naturvetenskapen populariseras och träder fram som något av en ungdomsdanare, under viss rädsla för den så kallade ungdomskulturen. Tidskrifter som Teknikens värld och Teknik för alla uttryckte sig fostrande på ledarplats, liksom litteratur i denna genre. Godhe utkristalliserar fem danande dygder för unga rymdintresserade män som populärvetenskapen uttryckte.
Den första var sanningslidelse, i likhet med vilken forskare som helst. Dessutom krävdes fantasifulla visioner och förmågan att arbeta hårt för att uppnå dem. Den fjärde dygden var offervilja; många rymdprojekt medförde skador på humankapitalet och rentav dödsoffer. Till sist krävdes förmågan till samarbete, eftersom visionen om rymdens utforskning var internationell.
Beskriven på detta sätt är Michael Godhes avhandling en utmärkt och intressant sammanställning av i första hand den tidens populärvetenskap och i andra hand dess försök till inflytande över ungdomen.
Men inte så mycket mer än en sammanställning. Vid tolkning av ett empiriskt material – oavsett det är observationer, intervjuer eller textmaterial – är det vanligt att göra både erfarenhetsnära och erfarenhetsdistanserade tolkningar.
Med erfarenhetsnära tolkningar avses sammanställningar, kategoriseringar och beskrivningar av det empiriska materialet. Med erfarenhetsdistanserade dito avses mer teoretiskt underbyggda och mer långtgående tolkningar. Skillnaden är lite grand som mellan yta och djup.
Godhes avhandling är utmärkt på ytan men når inte det djup i analysen som åtminstone jag förväntar mig av en avhandling. Sammanhangen som kan generera djupare betydelser saknas.
Godhe hade kunnat exempelvis reflektera över vad som är specifikt med 50-talet, det vill säga skapat ett kronologiskt sammanhang med kulturella jämförelser med andra epoker. Även en del vetenskapsteoretiska sammanhang skulle kunna bidra till ett djup, liksom en genusanalys.
Morgondagens experter är enkönade; litteraturen danade pojkar till män. Hur uttrycktes det? Hur exkluderades kvinnorna? Varför?
Att missa den analysen är som glömma tvättmedlet till tvättmaskinen.
Michael Godhe
Morgondagens experter
Carlssons
Av de discipliner där jag läst en doktorsavhandling – främst inom humaniora och samhällsvetenskap – är idéhistorikers avhandlingar överlägsna i tillgänglighet för en bredare allmänhet.
Michel Godhes färska avhandling Morgondagens experter (Carlssons) är inget undantag. Här avhandlas teknisk utveckling under det långa 50-talet – 1946 till 1964. Fokus ligger på vilka förhoppningar och förväntningar på ungdomar som populärvetenskaplig litteratur uttryckte under denna efter- och kalla krigstid.
Genom analyser av populärvetenskapliga verk, science fictionlitteratur och populärvetenskapliga tidskrifter sammanställer Godhe en bild av en tid när framstegstron är i gungning. Hoppet ställs till ungdomen, att teknikoptimism och teknikintresse ska bita sig fast hos den. Det moderna projektet måste återerövras.
Det långa 50-talet kom även att benämnas rymdåldern. Tanken var att Jorden var uttömd på kunskap, och nu skulle rymden erövras av det unga släktet.
Han visar hur naturvetenskapen populariseras och träder fram som något av en ungdomsdanare, under viss rädsla för den så kallade ungdomskulturen. Tidskrifter som Teknikens värld och Teknik för alla uttryckte sig fostrande på ledarplats, liksom litteratur i denna genre. Godhe utkristalliserar fem danande dygder för unga rymdintresserade män som populärvetenskapen uttryckte.
Den första var sanningslidelse, i likhet med vilken forskare som helst. Dessutom krävdes fantasifulla visioner och förmågan att arbeta hårt för att uppnå dem. Den fjärde dygden var offervilja; många rymdprojekt medförde skador på humankapitalet och rentav dödsoffer. Till sist krävdes förmågan till samarbete, eftersom visionen om rymdens utforskning var internationell.
Beskriven på detta sätt är Michael Godhes avhandling en utmärkt och intressant sammanställning av i första hand den tidens populärvetenskap och i andra hand dess försök till inflytande över ungdomen.
Men inte så mycket mer än en sammanställning. Vid tolkning av ett empiriskt material – oavsett det är observationer, intervjuer eller textmaterial – är det vanligt att göra både erfarenhetsnära och erfarenhetsdistanserade tolkningar.
Med erfarenhetsnära tolkningar avses sammanställningar, kategoriseringar och beskrivningar av det empiriska materialet. Med erfarenhetsdistanserade dito avses mer teoretiskt underbyggda och mer långtgående tolkningar. Skillnaden är lite grand som mellan yta och djup.
Godhes avhandling är utmärkt på ytan men når inte det djup i analysen som åtminstone jag förväntar mig av en avhandling. Sammanhangen som kan generera djupare betydelser saknas.
Godhe hade kunnat exempelvis reflektera över vad som är specifikt med 50-talet, det vill säga skapat ett kronologiskt sammanhang med kulturella jämförelser med andra epoker. Även en del vetenskapsteoretiska sammanhang skulle kunna bidra till ett djup, liksom en genusanalys.
Morgondagens experter är enkönade; litteraturen danade pojkar till män. Hur uttrycktes det? Hur exkluderades kvinnorna? Varför?
Att missa den analysen är som glömma tvättmedlet till tvättmaskinen.
fredag, juli 25, 2003
Mycket märkligt
I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030725
När jag var barn tedde sig mycket märkligt i torpet. Bland de första minnena jag har är en gammal gumma som står och rör i en vedeldad tunna med kokande vatten intill hölogen.
Vad gör hon, frågade jag storögt. Tvättar kläder, svarade mina föräldrar. Varför gör hon det inte i tvättstugan, frågade jag, i mitten av sextiotalet, modernitetens decennium.
Annat märkligt var språket. Inte bara konstiga ord som kylteret (med ett che-ljud efter l:et), batten (där e:et försvinner) och kräka, utan även uttalet av kända ord. I dag ler jag alltid igenkännande inom mig när jag hör den lokala dialekten.
Den största märkligheten: När sensommarkvällarna blev regnmörka glittrade det i skogsbrynet. Det var vittra sas det; småfolket i skogen som var nyfikna på människornas värld. De stod och betraktade oss. Jag lyssnade andäktigt till historierna och tittade stint mot skogen.
Det glittret ser jag fortfarande; kittlande.
Fortfarande uppfattar jag märkligheter i torpet. Att någon kör djurkadaver och lämnar i skogen ett par hundra meter från byn utan att gräva ned dem är för mig en gåta.
En märklighet har blivit omvänd. Tidigare har jag alltid retat mig på de dåliga grusvägarna till torpet och byarna runtomkring. Gropigt, stenigt, slirigt. Bilen skramlar. Varför underhåller ingen?
Numera kommer jag hem till Umeå och tvärbromsar, guppar, tvärsvänger på tidigare raka gator som numera har stora ojämnheter på höjden (fartgupp) och på tvären (trottoarer som byggs ut i gatan).
Grusvägarnas beskaffenhet beror på för liten satsning på vägunderhåll. Umeås gator på för hög satsning på gatuunderhåll. Det är nästan så jag föredrar grusvägarna.
Det är en omvänd märklighet.
När jag var barn tedde sig mycket märkligt i torpet. Bland de första minnena jag har är en gammal gumma som står och rör i en vedeldad tunna med kokande vatten intill hölogen.
Vad gör hon, frågade jag storögt. Tvättar kläder, svarade mina föräldrar. Varför gör hon det inte i tvättstugan, frågade jag, i mitten av sextiotalet, modernitetens decennium.
Annat märkligt var språket. Inte bara konstiga ord som kylteret (med ett che-ljud efter l:et), batten (där e:et försvinner) och kräka, utan även uttalet av kända ord. I dag ler jag alltid igenkännande inom mig när jag hör den lokala dialekten.
Den största märkligheten: När sensommarkvällarna blev regnmörka glittrade det i skogsbrynet. Det var vittra sas det; småfolket i skogen som var nyfikna på människornas värld. De stod och betraktade oss. Jag lyssnade andäktigt till historierna och tittade stint mot skogen.
Det glittret ser jag fortfarande; kittlande.
Fortfarande uppfattar jag märkligheter i torpet. Att någon kör djurkadaver och lämnar i skogen ett par hundra meter från byn utan att gräva ned dem är för mig en gåta.
En märklighet har blivit omvänd. Tidigare har jag alltid retat mig på de dåliga grusvägarna till torpet och byarna runtomkring. Gropigt, stenigt, slirigt. Bilen skramlar. Varför underhåller ingen?
Numera kommer jag hem till Umeå och tvärbromsar, guppar, tvärsvänger på tidigare raka gator som numera har stora ojämnheter på höjden (fartgupp) och på tvären (trottoarer som byggs ut i gatan).
Grusvägarnas beskaffenhet beror på för liten satsning på vägunderhåll. Umeås gator på för hög satsning på gatuunderhåll. Det är nästan så jag föredrar grusvägarna.
Det är en omvänd märklighet.
torsdag, juli 24, 2003
Olycksbådande läsning
I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030724
Läsupplevelser hör inte bara sommaren till, utan även torpet. Sedan torpets gamla rönn – som gick under benämningen Gammelfarfar – dött, kan jag dock inte sätta upp torparläsningens allra viktigaste förutsättning: hängmattan. Aldrig läser man romaner så bra som i en hängmatta.
Jag försöker varje sommar pricka in någon eller några böcker som jag tror särskilt passar torparmiljön. Det finns nämligen särskilda torparböcker.
En bok av Slas fungerar nästan alltid, när Slas ger sig ut i den svenska landsbygden och gestaltar folks liv och öden.
Ett par somrar har det blivit böcker av Robert Kangas. Hans skildringar av svensk landsbygd har en mörk ton; Kangasland. Det är ett socialt landskap som inte är så uppbyggligt. Rent av skrämmande. Särskilt när jag fördomsfullt jämför vissa figurer i trakten med någon figur i hans böcker.
Denna sommar har Torgny Lindgrens gestaltning av jakten på den perfekta pölsan i Västerbottens inland fungerat väl som typisk torplitteratur (även om torpet ligger i Ångermanland).
Aldrig har någon lyckats uppvärdera en för mina smaklökar så beklämmande maträtt som alla dessa beskrivningar av pölsans tillagning och inmundigande.
Det betyder dock inte att pölsan är något annat än hundmat i min värld. Jag brukar ha en rulle pölsa hemma, som jag skär av en bit och rör ut i torrfodret till hunden. Det är väldigt uppskattat.
Jag tolkar boken inte enbart som en hyllning till pölsan, utan också som en varning för pölsaätandets konsekvenser. Se bara hur det gick för den mot lungsoten immune Lars Högström. För att inte tala om hans kompanjon.
När jag tänker efter är ofta torparläsningen olycksbådande.
Läsupplevelser hör inte bara sommaren till, utan även torpet. Sedan torpets gamla rönn – som gick under benämningen Gammelfarfar – dött, kan jag dock inte sätta upp torparläsningens allra viktigaste förutsättning: hängmattan. Aldrig läser man romaner så bra som i en hängmatta.
Jag försöker varje sommar pricka in någon eller några böcker som jag tror särskilt passar torparmiljön. Det finns nämligen särskilda torparböcker.
En bok av Slas fungerar nästan alltid, när Slas ger sig ut i den svenska landsbygden och gestaltar folks liv och öden.
Ett par somrar har det blivit böcker av Robert Kangas. Hans skildringar av svensk landsbygd har en mörk ton; Kangasland. Det är ett socialt landskap som inte är så uppbyggligt. Rent av skrämmande. Särskilt när jag fördomsfullt jämför vissa figurer i trakten med någon figur i hans böcker.
Denna sommar har Torgny Lindgrens gestaltning av jakten på den perfekta pölsan i Västerbottens inland fungerat väl som typisk torplitteratur (även om torpet ligger i Ångermanland).
Aldrig har någon lyckats uppvärdera en för mina smaklökar så beklämmande maträtt som alla dessa beskrivningar av pölsans tillagning och inmundigande.
Det betyder dock inte att pölsan är något annat än hundmat i min värld. Jag brukar ha en rulle pölsa hemma, som jag skär av en bit och rör ut i torrfodret till hunden. Det är väldigt uppskattat.
Jag tolkar boken inte enbart som en hyllning till pölsan, utan också som en varning för pölsaätandets konsekvenser. Se bara hur det gick för den mot lungsoten immune Lars Högström. För att inte tala om hans kompanjon.
När jag tänker efter är ofta torparläsningen olycksbådande.
onsdag, juli 23, 2003
En annan färgskala
I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030723
Det finns en fysikaliskt bestämd färgskala. Vitt ljus som passerar genom ett glasprisma genererar ett färgkontinuum som kan avgränsas till en färgskala.
Isaac Newton delade upp detta kontinuum i sju färger: rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett.
Färgskalor i praktisk användning är emellertid resultat av kulturprocesser, oavsett det handlar om färgfabrikanters utbud eller de färger som räcker för primitiva folkslag i deras specifika omgivning. Antropologer har beskrivit indianstammar som tillämpade andra färgskalor än Newtons.
På den amerikanska prärien räckte det med att benämna tre färger, så kunde den omgivande naturen beskrivas. Brunt och blått var två av färgerna. Vilken den tredje var minns jag inte.
Under en promenad i torpets omgivning slår det mig att samma antal färger även gäller torpet. Omgivningen begränsas nästan helt av färgerna grönt (åkrarna och skogen), blått (himlen och sjöarna) och rött (husen och ladugårdarna).
Här betraktar jag alltså inte vitt (husknutar och moln) och svart (bottenlösa tjärnar och moln) som färger.
Särskilt av grönt – i hundratals nyanser, verkar det – får torparen en perceptuell överdos varje sommar.
Det finns en fysikaliskt bestämd färgskala. Vitt ljus som passerar genom ett glasprisma genererar ett färgkontinuum som kan avgränsas till en färgskala.
Isaac Newton delade upp detta kontinuum i sju färger: rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett.
Färgskalor i praktisk användning är emellertid resultat av kulturprocesser, oavsett det handlar om färgfabrikanters utbud eller de färger som räcker för primitiva folkslag i deras specifika omgivning. Antropologer har beskrivit indianstammar som tillämpade andra färgskalor än Newtons.
På den amerikanska prärien räckte det med att benämna tre färger, så kunde den omgivande naturen beskrivas. Brunt och blått var två av färgerna. Vilken den tredje var minns jag inte.
Under en promenad i torpets omgivning slår det mig att samma antal färger även gäller torpet. Omgivningen begränsas nästan helt av färgerna grönt (åkrarna och skogen), blått (himlen och sjöarna) och rött (husen och ladugårdarna).
Här betraktar jag alltså inte vitt (husknutar och moln) och svart (bottenlösa tjärnar och moln) som färger.
Särskilt av grönt – i hundratals nyanser, verkar det – får torparen en perceptuell överdos varje sommar.
tisdag, juli 22, 2003
Frekvensväxling
I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren, 030722
Varmvatten, vattentoalett och dusch i torpet? Inte en chans. Det räcker fullt och fast med elektricitet. Sommartorpet är och bör vara en manifestation av ickemodernitet.
Vatten värms på spisen, behoven görs på utedasset och kroppstvagning sker helst i en skogstjärn eller med en vattenkanna på tomten. Det är något visst med att tvingas ta hand om sina egna exkrementer.
Torparlivets essens är att växla tempo. Nej, tempo är för specifikt ord; det rör endast hastighet. Frekvens är ett bättre ordval.
I torpet tar allt längre tid. Färre sysslor utförs per dag, eftersom varje syssla tar längre tid att utföra.
Man träffar färre människor, eftersom ett torp är ensligt beläget. Någon stuggemenskap, som att grilla tillsammans med stuggrannarna, existerar inte. Inte heller är den eftertraktad. Man byter några ord vid vägen, på sin höjd bjuder på kaffe eller en pilsner. Den som förutsätter ständig socialitet på somrarna, bör akta sig för sommartorpare.
Men den relativa frånvaron av modernitet och socialitet innebär inte en total frånvändhet. Tidningen läses varje dag, nyheter och väderleksrapporter inhämtas från såväl radio som tv.
Vädret är värt ett eget stycke. Det är som ett arv från förr att alltid vara uppdaterad på såväl väderprognoser som hur vädret varit. Man måste ju ha något att säga om man stöter på någon i byn och ska växla några ord.
Även om det hör till att växla frekvens i torpet, sker det inte helt otvunget efter en vinter i stan. Ibland uppstår det tillstånd somliga kallar lappsjuka. Långsamhetens stress tar överhanden och man beger sig tillbaka till staden.
Det gäller att skapa motmedel.
Varmvatten, vattentoalett och dusch i torpet? Inte en chans. Det räcker fullt och fast med elektricitet. Sommartorpet är och bör vara en manifestation av ickemodernitet.
Vatten värms på spisen, behoven görs på utedasset och kroppstvagning sker helst i en skogstjärn eller med en vattenkanna på tomten. Det är något visst med att tvingas ta hand om sina egna exkrementer.
Torparlivets essens är att växla tempo. Nej, tempo är för specifikt ord; det rör endast hastighet. Frekvens är ett bättre ordval.
I torpet tar allt längre tid. Färre sysslor utförs per dag, eftersom varje syssla tar längre tid att utföra.
Man träffar färre människor, eftersom ett torp är ensligt beläget. Någon stuggemenskap, som att grilla tillsammans med stuggrannarna, existerar inte. Inte heller är den eftertraktad. Man byter några ord vid vägen, på sin höjd bjuder på kaffe eller en pilsner. Den som förutsätter ständig socialitet på somrarna, bör akta sig för sommartorpare.
Men den relativa frånvaron av modernitet och socialitet innebär inte en total frånvändhet. Tidningen läses varje dag, nyheter och väderleksrapporter inhämtas från såväl radio som tv.
Vädret är värt ett eget stycke. Det är som ett arv från förr att alltid vara uppdaterad på såväl väderprognoser som hur vädret varit. Man måste ju ha något att säga om man stöter på någon i byn och ska växla några ord.
Även om det hör till att växla frekvens i torpet, sker det inte helt otvunget efter en vinter i stan. Ibland uppstår det tillstånd somliga kallar lappsjuka. Långsamhetens stress tar överhanden och man beger sig tillbaka till staden.
Det gäller att skapa motmedel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)