Friheten på nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010621


Den sedan 1998 gällande personuppgiftslagen (PUL) syftar till att skydda enskilda individers integritet genom att i princip förbjuda all behandling av personuppgifter i digitala forum och medier, som exempelvis Internet.
    Två undantag från detta förbud finns dock. Det ena undantaget innebär att om samtycke att nämna någon vid namn har inhämtats från en person är det tillåtet att publicera dennes namn på nätet.
    Det andra undantaget innebär att personuppgifter som publiceras med journalistiskt ändamål, eller som utgör del av konstnärligt eller litterärt skapande, tillåts publiceras på Internet och andra digitala forum. Utan att samtycke från namngivna individer har inhämtats.
    Nu har Högsta Domstolen (HD) i en dom (mål B 293-00, den 12/6) tydligt angett vad som är att betrakta som journalistisk verksamhet. Och därmed ökat yttrandefriheten på nätet för vanliga medborgare som inte är fackjournalister.
    Börje Ramsbro har i såväl tingsrätt som hovrätt dömts för brott mot PUL, eftersom han har publicerat värderande omdömen om Nordbanken och personal där. Detta har gjorts på bankrättsföreningens webbplats (www.bankrattsforeningen.org.se).

Ramsbro har hela tiden anfört ett journalistiskt ändamål med sin debatt om och sin kritik av bankers arbetssätt, men detta har ogillats i tings- och hovrätt. Men HD skriver i sin dom att syftet med att från PUL undanta texter med journalistiska ändamål kan inte vara att ”privilegiera etablerade massmedier eller personer som är yrkesverksamma inom sådana medier”.
    HD skriver att den debatt och kritik Ramsbro formulerar på webbplatsen måste ”anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse som rör allmänheten”.
    Och i slutet av domen skriver HD att om personuppgifter publiceras som upplevs kränkande av en individ kan naturligtvis detta vara straffbart enligt andra lagar, som till exempel förtal, men att sådant inte ska prövas mot PUL.
    Tidigare har fallet varit att om jag, som inte är journalist av facket, i en artikel på denna kultursida framför kritik mot någon person, exempelvis författare, politiker eller debattör, har det varit tillåtet att publicera artikel på tidningens webbplats – men jag skulle inte tillåtas publicera samma text på min webbplats.
    Med HD:s dom blir det tillåtet – för mig och andra medborgare.
    Domen innebär emellertid inte att var och en blir journalister. Domen innebär att journalistiskt ändamål definieras på ett sätt så att inte enbart fackjournalister omfattas av definitionen.
    Inte heller innebär domen att problemen med PUL försvinner. Fortfarande är det problem att förstå när personuppgifter utan journalistiskt ändamål får publiceras på nätet.
    Men domen utgör en tydligt förstärkning av yttrandefriheten på nätet.

En döende demokrati

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010531


”GRUNDEN FÖR en fungerande demokrati är att det finns en levande konflikt mellan politiska ideer”, skriver Peter Olsson, en av Moderna Tiders redaktörer, i en artikel i tidskriftens senaste nummer (juni 2001).
    Med andra ord är grunden för demokratin olika intressen och olika föreställningar om både vad som konstituerar det goda samhället och hur vägen dit bör formas.
    Olsson pekar i sin artikel på hur intressemotsättningar byts ut mot samförstånd, hur olika föreställningar om det goda samhället konvergerar till enbart en – och hur detta fenomen, som främst verkar återfinnas på kommunal nivå, dödar demokratin.
    I småländska Markaryd, exempelvis, råder något som betecknas som samlingstyre – alla partier, från höger till vänster, samarbetar för kommunens bästa. Vad betyder det? Krigstillstånd? (Samlingsregeringar brukar enbart förekomma i sådana situationer.)
    Vad som är kommunens bästa verkar dock på ett märkligt sätt vara skilt från – eller överordnat – de politiska partierna.
    I värmländska Hagfors råder liknande anda. Det finns ingen anledning att tycka olika i en så liten kommun som Hagfors, menar en ledamot i kommunstyrelsen.
    I skånska Svedala går man ett steg längre med den så kallade Svedalavisionen: begrepp som opposition och majoritet är avskaffade och fasta blockbildningar är förbjudna.
    Problemen Olsson identifierar i denna utveckling är att valhandlingen blir ointressant och betydelselös för väljaren, att avståndet ökar mellan valda och väljare och att politiskt arbete reduceras till tomma ritualer, vilket därmed minskar intresset för politiskt arbete.
    Men jag undrar om inte det grundläggande problemet är ett annat: att kommunpolitiker inte längre uppfattar sin uppgift som att förvalta demokratin; att vara demokratins väktare. De har i stället anammat en vanföreställning om sig själva som kommunens förvaltare.
    Om politikerna väljer att inte förvalta demokratin, kommer emellertid andra aktörer att göra det.
    När vi i dag ser allt fler exempel på demokrati med ett ”e” framför, är det ofta privata företag som har stått för e-demokratiska lösningar. Företaget Votia har infört ”elektroniskt samråd” som en demokratimodell i bland annat Kalix, och Vivarto bistår Umeå universitets studentkår med en direktdemokratisk modell, för att ta två uppmärksammade exempel.
    Och därmed reduceras demokratimodeller till olika affärsideer; demokratiutveckling till affärsutveckling. Lönsammast vinner! Politiker blir upphandlare av demokratiprocesser och förvaltare av deras resultat, i stället för att själva utveckla, forma och vakta demokratin.
    Är de tre kommunala exemplen i Moderna Tiders artikel extremfall, eller tre exempel på en växande trend? Olssons svar är det sistnämnda.
    Om han har rätt sällar också Umeå kommun sig till den döende demokratitrenden.

Snedträff i cyberkrig

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010523


Kort efter kollisionen mellan det amerikanska spaningsplanet och det kinesiska flygplanet över kinesiskt luftrum tidigare i vår, deklarerade kinesiska hackare cyberkrig mot webbplatser i USA.
    Tusentals webbplatser i USA har fått intrång, där hackare har placerat helt nytt innehåll på webbsidorna. Med vedergällningar från amerikanskt håll som följd.
    Men likt fysiska krig kan virtuella vapen missriktas. Det har en enhet vid Umeå universitet fått känna på. En av enhetens webbsidor, vars ursprungliga innehåll var en kort videoinspelad föreläsning, fick vid tre olika tillfällen helt nytt innehåll.
    I stället för ett fönster med föreläsningen var webbsidan helt svart med en stor, röd text som löd: ”Fuck USA Government, fuck Poisonbox”.
    I fredags kunde IT-tidskriften Computer Sweden meddela att en webbsida med detta innehåll var en cyberstridshandling från kinesiska hackers. ”Poisonbox” refererar till en amerikansk hackargrupp som tidigare hackat kinesiska webbsidor och försett dem med obscent innehåll.
    Men cyberkrig? Nja, knappast en adekvat benämning. Experter på cyberkrig har andra uppfattningar, enligt Wireds nyhetstjänst på nätet.
    Om detta vore ett äkta cyberkrig skulle Dow Jones sjunka som en sten, amerikanska myndigheters datorsystem skulle vara ur funktion, flygplan skulle landa på andra platser än flygplatser och alarmcentraler sluta fungera, menar en säkerhetsexpert.
    Snarare, hävdar en annan expert, borde dessa hackerattacker uppfattas som ungdomar som målar virtuell graffiti på offentliga platser för att få medial uppmärksamhet och störa verksamheten för företag och andra organisationer.
    Men oavsett benämning är det lite fascinerande att en hackerattack som riktas mot amerikanska datorer träffar en liten enhet vid ett nordligt universitet i ett neutralt land.

Media – proteser på vår kropp

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010512


Marshall McLuhan
Media
Pocky

ATT KÄNNA till en författare och dennes teser betyder inte nödvändigtvis att ha läst honom. Särskilt inte när det gäller Marshall McLuhan. Ett välkänt namn, ofta citerad och refererad, men inte särskilt välläst.
    Tillsammans med Gutenberggalaxen är Media, som nu utkommit i pocketversion på bokförlaget Pocky, hans mest betydande verk (publicerad första gången 1964).
    McLuhan är en verklig pionjär inom mediaforskningen. Han började som litteraturvetare, disputerade 1942, undervisade i engelska på ett flertal universitet i USA, men kom slutligen till universitetet i Toronto i mitten av 50-talet, där han helt bytte forskningsinriktning, och dessutom stannade till sin död 1980.
    Detta var en tid när universitetsämnen som har media som studieobjekt ännu inte existerade. Som pionjär, med skarpa formuleringar och ett nytt sätt att förstå media, blev McLuhan något av en medial stjärna på 60-talet. Hans böcker översattes till mer än 20 språk, han var med i tv-shower och han prydde omslaget på ett otal tidskrifter.

FORTFARANDE är McLuhan något av en guru. Universitetet i Toronto har ett särskilt McLuhan-utbildningsprogram, den amerikanska IT-tidskriften Wired håller honom som ”Patron Saint”, många media- och teknikforskare har inspirerats av honom.
    Tesen ”The medium is the message” – mediet är budskapet – är sannolikt hans mest kända, och dessutom innehållsrikaste. En tes som efterföljande mediaforskare varit manade att förhålla sig till.
    Med denna tes menade McLuhan att för att förstå media kan vi inte fokusera innehållet i ett visst medium, utan det är mediet självt som måste analyseras och förstås. Det elektriska ljuset är ett typiskt exempel: ett medium utan innehåll som förändrar vår tillvaro i hög utsträckning. En sinnevärld blir till när ljuset tänds, och försvinner när ljuset släcks.
    Det är hur mediet verkar och påverkar oss som måste förstås, inte dess innehåll. För att förstå hur film påverkar oss, både individuellt och strukturellt, kan vi inte fokusera enskilda filmer med särskilt innehåll – exempelvis särskilda våldsfilmer. Det är filmmediet i sig som förändrar vår tillvaro, och som därmed måste analyseras. Innehållet är mindre väsentligt.
    I dag, när innehållet på Internet diskuteras (nynazism, pornografi med mera), skulle McLuhan hävda att det är Internet självt, nätverket och dess logik – Nätet – som bör diskuteras och analyseras.

HANS STUDIER av media är samtidigt studier av teknik och ett för sin tid helt nytt sätt att tänka på teknik. Teknik, menar McLuhan, är en utbyggnad av människan: bilen är en utbyggnad av människokroppen, telefonen av örat och röstorganen, televisionen bygger ut både syn och hörsel och boken är en utbyggnad av medvetandet och minnet.
    McLuhans metod för att nå kunskap om teknik är helt icke-empirisk; det finns inga systematiska observationer eller annan data som styrker hans analyser. Detta får naturligtvis empiriskt orienterade forskare att rynka på näsan. Vad McLuhan främst gör är att hos olika medier fånga orsaken till ett visst tillstånd i samhället.
    Det betyder att McLuhan vanligtvis betecknas som teknikdeterminist – ny teknik skapar grundläggande förändringar i vår tillvaro, förändringar vi inte kan styra. Och i dag är teknikdeterminism närmast ett skällsord.
    Men jag vill föreslå en omtolkning. Även om hans sätt att uttrycka sig antyder en deterministisk teknikförståelse, ser jag inte detta som huvudpoängen. Hans projekt i denna bok är snarare att formulera teknikens essens; att teknik har ett slags väsen, en natur, en kärna av bestämda egenskaper.

DET ÄR inte så olikt en annan teknikessentialist, filosofen Martin Heidegger, som i sin uppsats Teknikens väsen definierar teknik som ett sätt att uppdaga något. Med en teknisk uppfinning kan något i tillvaron framträda, som vi inte förut uppfattat.
    McLuhans nyckelord för att fånga essensen hos tekniken är inte uppdagande, utan biologisk utbyggnad, hastighetsökning och implosion. Människan får nya ”proteser”, den mänskliga tillvaron accelererar och världen krymper.
    Någon teknikoptimism är svårfunnen; snarare motsatsen. Telegrafen, det första elektroniska kommunikationsmediet, är med McLuhansk terminologi en utbyggnad av det centrala nervsystemet. Att med telegrafen ”få sina nerver utanpå kroppen, och de fysiska organen inuti nervsystemet, eller hjärnan, det innebär att man skapar en situation präglad av ångest, eller rentav ett nytt ångestbegrepp” uttrycker oro, minst sagt.

MCLUHAN FÖREBÅDADE dock dagens Internetinfluerade tid – den som Manuel Castells betecknar informationsåldern. McLuhans begrepp är elektricitetsåldern, och förutsåg decentraliserade nätverk av informationssamlande människor – nomader, mer nomadiska än någonsin förut.
    Som författare är McLuhan en slugger; han noterar gärna andra forskares okunskaper om medias sanna natur. Och som sådan går han ibland över gränsen. En del grumliga formuleringar i en ibland profetisk stil gör McLuhan svårtillgängligare än han skulle kunna varit.
    Ett exempel: ”Bara de ’inälvsbetonade’ och audiotaktila tyskarna och slaverna är tillräckligt immuniserade mot den visuella uppfattningsformen för att duga till forskning inom den icke-euklidiska geometrin och kvantfysiken”.

TROTS EN ambivalens inför liknande teser är McLuhan läsvärd, också med Internetglasögon, ty vi ser i dag liknande överdrifter och överoptimism inför Internet som i debatten om TV på 60-talet.
    Det betyder, skulle McLuhan säga, att vi fortfarande inte förstår media.

Kyss & Flyg

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010509


I EN VÄRLD som globaliseras är homogeniseringsprocesser viktiga inslag. Att skapa standards som tillämpas över hela världen är ofta en förutsättning för att kalla en företeelse global.
    Internet, till exempel, skulle aldrig kunna bli en global företeelse om inte alla datorer använder samma kommunikationsprotokoll (TCP-IP). McDonald’s är ett annat exempel, storstadsarkitektur ett tredje. Skyskrapor i Singapore skiljer sig inte så mycket från skyskrapor i Los Angeles.
    Liksom flygplatser. För att underlätta för flygresenärer utformas flygplatser på ett standardiserat sätt; från struktur till skyltning. Men ibland finner man små kulturella egenheter.
    När jag nyss var i Nice, kunde jag inte undgå att lägga märke till en stor skylt vid en parkeringsplats ett tjugotal meter från avgångshallen, där det står Kiss & Fly. Förbjudet att parkera, men tillåtet att stanna till för att kyssa sin älskade farväl. Typiskt franskt, tänker jag, efter att ha noterat fler kindkyssar på tio dagar i Frankrike än jag noterar under ett år i Sverige.
    Mellanlandar på Heathrow, London, England. Eller snarare i The British Empire? När jag går ut ur flygplanskabinen möts jag av åtta servicepersonal, alla med ursprung i Indien, eller den delen av Asien (åtminstone av utseendet att döma). Likadant i ankomsthallen; de skjutsar äldre ladies & gentlemen på små eldrivna bilar mellan gaterna. Det är de forna kolonierna som sköter markservicen.
    Så Arlanda. Jag försöker fortsätta tankebanan, men blir bara irriterad. Var är den kulturella egenheten på vår största flygplats? Jag hittar ingen. Eller är det en villkorslös lydnad inför påbudet om homogenisering som är det typiskt svenska?
    Nej, tänker jag, det beror nog bara på min oförmåga att främmandegöra mig inför det invanda.

Vad är det egentligen vi bråkar om?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010428


Ian Hacking
Social konstruktion av vad?
Thales

    – Men du, det här med sociala konstruktioner som vetenskapsteoretiker och andra pratar om, är det inte bara flum?
    – Nej, det tror jag inte. Få idéer har verkat så frigörande inom vetenskapen som idén om sociala konstruktioner.
    – Jaha, så verkligheten är bara en social konstruktion som kan omkonstrueras när som helst. Om jag går in i en lyktstolpe och slår huvudet, är det då en social konstruktion som ger mig huvudvärk?
    – Nja, det är ju det som är frågan i vetenskapsfilosofen Ian Hackings bok Social konstruktion av vad? (Thales). Är det verkligheten som är socialt konstruerad, de materiella objekten eller något annat? Hackings svar är att det är idén om något som är socialt konstruerad.
    – Idén om något, hm. Har det någon betydelse att idén om något är socialt konstruerad och inte – ja, förresten, vad skulle motsatsen vara?
    – Det finns många exempel på betydelsen. Ta kön, ett aktuellt och laddat begrepp inom vetenskapen. Är alla kvinnors och mäns egenskaper bestämda av naturen? Simone de Beauvoirs berömda tes ”Man föds inte till kvinna, man blir det” brukar tas som intäkt för att det är inte de biologiska skillnaderna som konstruerar könen, utan att kvinnlighet och manlighet är historiska och kulturella produkter som vi kan förändra.
    – Jag känner igen resonemanget. Har han fler fler exempel?
    – Hacking tar bland annat upp mentala sjukdomar, kvinnliga flyktingar, övergrepp mot barn, geologi och tolkningar av Kapten Cook.
    – Hur kan övergrepp mot barn vara en social konstruktion? Är de förgripna barnens smärta och förnedring konstruerade av andra?
    – Nej, inte smärtan. Hacking diskuterar själva idén, dess kategorier, och visar att vad som människor kategoriserar som såväl ”övergrepp” som ”barn” förändras över tiden.
    – Okej, idéer om hur vi människor är och förändras är kanske rimligt att betrakta som sociala konstruktioner. Men i naturvetenskaperna? Är atomer och kvarkar socialt konstruerade?
    – Nu gör du samma felsägning som tidigare. Det är inte ting som är socialt konstruerade, utan idéer. Ja, idén om kvarkar, menar Hacking, är en social konstruktion. Men det är en fundamental skillnad mellan människor och kvarkar. När vi kategoriserar människor påverkas de: en person som kategoriseras som arbetslös kan bejaka eller motverka kategoriseringen. Denna växelverkan finns inte mellan kvarken och kategorin kvark.
    – Det betyder alltså att kvarken är objektiv och oföränderlig?
    – Inte alls. Hackings poäng är att ting inte har några bestämda egenskaper. Vad kvarken är för något beror på de konstruktioner människor gör; benämningar, kategorier och deras innehåll.
    – Det skulle ju betyda att naturen inte har någon bestämd struktur. Det låter lite hisnande, minst sagt. Naturvetenskapen avtäcker väl bara naturliga fenomen som objektivt existerar och genererar fakta om naturen?
    – Gör den? Hacking menar att socialkonstruktivismen pekar på något viktigt; att naturvetenskapliga fakta blir till i en social process mellan forskare, att fakta inte finns i naturen. Dagens naturvetenskap skulle inte med nödvändighet behöva se ut som den gör i dag; därtill är den en produkt av historien och den kultur naturvetenskapen utvecklats inom. Existerande kunskap om naturen är inte oundviklig, utan skulle kunna varit annorlunda.
    – Ska här anas att Hacking beskriver en tydlig vetenskapskonflikt?
    – Visst gör han det. Socialkonstruktivisterna beskyller den andra sidan för att vara positivister, vilket för dem är det värsta skällsordet, och blir själva beskyllda för relativister.
    – Vafalls? Är det på så låg nivå Hacking beskriver konflikten?
    – Nej, absolut inte. Ursäkta mig. Hacking visar på konfliktens vetenskapsfilosofiska förutsättningar och konsekvenser på ett sätt som är synnerligen lärorikt. Skiljelinjen kan formuleras med Protagoras tes: ”Människan är alltings mått”, vilket är den tankefåra där socialkonstruktivisterna återfinns. På den andra sidan står de som menar att måttet på vetenskap, på sanning måste vara objektivt – inte subjektivt – och därmed hämtas utanför människans sfär. Gud, eller Guds vilja, var förr ett mått, Naturen är nutida mått.
    – Var står Hacking själv i konflikten?
    – På en originell position. C P Snow föreslog hur klyftan kan överbryggas i sin berömda essä De två kulturerna. Hacking vill inte, till skillnad från Snow och många andra, lösa konflikten eller överbrygga klyftan mellan socialkonstruktivister och naturvetenskapsmän.
    – Inte? Vill han att konflikten består? Varför det?
    – Hacking menar att det är viktigare att förstå dels hur de är oense, dels varför de två sidorna sannolikt aldrig kommer att mötas. Hacking är filosof, inte vetenskapspolitiker.

Virtuella valproblem

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010328


NÄR IT föreslås användas på ett nytt sätt är det värdefullt att testa tekniken i en miljö som liknar den miljö tekniken i slutändan är avsedd för. Som exempelvis det aktuella Internetvalet vid Umeå studentkår.
    Testet kan ge kunskaper om bland annat hur röstningsprocessen förändras och om röstdeltagandet påverkas. Vissa problem kan dock diskuteras redan innan testet är utfört. Ett sådant är valhemligheten.
    Den tekniska säkerheten står dock inte i fokus i denna artikel – den kommer likt andra IT-sammanhang att tävla med hackers och crackers som vill pröva säkerheten.
    ”Systemet som ska användas garanterar valhemlighet samt säkerhet”, försäkrar studentkåren i pressmeddelandet. Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
    Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
    Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
    Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
    Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
    I större sammanhang än kårval skulle extremister eller terrorister kunna utveckla sofistikerade metoder att tvinga människor att rösta under hot.
    Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
    Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.
    Det valsystem som studentkåren köpt löser dessa problem genom att ge möjlighet att både rösta på Internet och i en vallokal – en röst som avlämnas i vallokalen upphäver en röst som lämnats via Internet.
    På så sätt kan en röst som avlagts under tvång eller påtryckningar via Internet kunna tas tillbaka, och en ny röst kan avläggas i en fysisk vallokal. Och att köpa röster blir svårare eftersom köparens kontrollmöjlighet minskar.
    Det betyder dock att om vi vill att valhemligheten ska vara absolut – att väljaren garanteras frihet från insyn – krävs det i slutändan alltid en röst i en fysisk vallokal.
    Internetval förefaller därför vara en tveksam idé redan innan det prövats.

Knarkkrig mot vem?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010320


I DEN Oscarnominerade filmen Traffic av Steven Soderbergh spetsas problemet med narkotika till i sådan utsträckning att Bushadministrationen överväger att förändra sin narkotikapolitik.
    Anledningen är att filmens bidrag till drogdebatten är en riktningsangivelse för politiken. I stället för att satsa enorma resurser på att begränsa tillgången – genom kampen mot knarkkarteller och andra organisationer som producerar och distribuerar narkotika – bör resurserna läggas på att begränsa efterfrågan.
    Detta är så att säga filmens slutsats, men en slutsats som är värd att diskutera. (När kunde det skrivas om en Hollywoodfilm senast?)
    Filmens huvudperson, domaren Robert Wakefield som utses till högste chef narkotikabekämpningen i USA (spelad av Michael Douglas), personifierar slutsatsen i filmens slutscen.
    Domaren blir allt mer tveksam till möjligheterna att vinna kriget mot kartellerna, men det är när han upptäcker att den egna 16-åriga dotter (med vänner) går på tunga droger som hans övertygelse befästs.
    Under den presskonferens där Wakefield ska presentera USA:s nya narkotikaprogram, börjar han staka sig och svettas. Hans personliga erfarenheter av dotterns missbruk gör att han plötsligt inte förstår innebörden i det han säger. Presskonferensen avbryts dramatiskt med orden: "Jag förstår inte hur man ska föra krig mot sin egen familj".

MEN FRÅGAN är om denna slutsats är rimlig. Analysen – att bekämpa efterfrågan av knark – leder inte automatiskt till att starta ett krig mot missbrukarna. Borde inte kriget startas mot de mekanismer som bidrar till människors behov av narkotika?
    På 70-talet gav proggrörelsen med Nationalteatern som flaggskepp ofta en bild av alkohol och narkotika från missbrukarens perspektiv. Det var den omöjliga drömmen om en bättre tillvaro, men främst insikten om att drömmen förblir en utopi, som drev människor till droger.
    "Och varje sjuttiofemma som en mänska dricker ur, är en dröm om en bättre värld som hon sedan pissar ut!", sjöng Nationalteatern.
    Hos ungdomarna i Traffic är varje stanniolark rökheroin en dröm om en bättre värld som de sedan svettas ut. Drömmen är densamma. Liksom motståndet mot dess förverkligande.
    Borde inte narkotikapolitiken verka för att bekämpa de mekanismer eller kanske hela system som dödar människors drömmar om ett bättre samhälle?
    Kanske domare Wakefield i Traffic är en del av ett system som motarbetar människors drömmar. Kanske Wakefield borde vända kriget inåt, mot sig själv och det system han representerar – inte föra krig mot sin dotter.
    De borde vara allierade.

Kaffekannan går i graven

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010315


Internets allra mest kända och närmast kultförklarade symbol går nu i graven. Sedan 1993 har vi kunnat se kaffekannan i The Trojan Room, ett datorlabb på Cambridge University som också fungerade som fikarum för ett antal IT-forskare.
    Forskarna satt på olika platser i byggnaden men hade en enda kaffebryggare. De som befann sig på längst avstånd från kaffebryggaren blev irriterade på att kaffet alltid var slut när de kom till labbet.
    Därför sattes en kamera upp och bilden på kaffepannan sändes till alla datorer på det interna datornätet, så att forskarna kunde se mängden kaffe.
    När så den första webbläsaren hade konstruerats i CERN-laboratoriet i Schweiz och fått spridning, publicerade forskarna i Cambridge också bilden på kaffepannan på webben.
    Så kom en kaffepanna som fångades av en kamera tre gånger i minuten att bli en av Internets ikoner; miljontals människor har vallfärdat till världens mest kända kaffepanna.
    Nu har kaffebryggaren gjort sitt, enligt ryktena. Forskningsavdelningen flyttar till en ny byggnad, där kaffefrågan löses på annat sätt.
    Men vad var det hos denna kaffepanna som fascinerade människor? Jag tror det var löften om ett annat varande; den hisnande känslan att varje människa kan vara en aktiv mediaproducent i global skala, i stället för den passiva konsument alla andra medier formar oss till.
    Uttryckt på annat sätt: en kulturförändring. Från en sändarorienterad kultur, där makten över innehållet i media tillfaller ett fåtal, till en mottagarorienterad kultur där miljontals människor har en potentiellt miljonhövdad publik.
    Ett samskapande medium.

Guppandet som moralisk utmaning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010206


Nu lutar kommunalrådet Lennart Holmlund åt att ta bort Umeås vägbulor (VK 3/2). Orsaken är medborgarnas – läs bilisternas – låga acceptans av dessa farthinder. Men varför är vägbulorna så avskydda?
    Det handlar knappast om något så enkelt som en fysisk olägenhet hos bilisterna. Ställt mot en ökad säkerhet för övriga, mindre skyddade trafikanter, är olägenhetsargumentet svagare än svagt i de flesta fall.
    Vem står inte ut med att sakta in för ett gupp om säkerheten för andra ökar?
    Svaret kan ligga i den moraliska sfären.
   Låt oss utgå från att varje människa vill vara ett moraliskt subjekt. Det finns dock olika omständigheter som medför att vår förmåga att vara moraliska varierar.
    En sådan omständighet är teknik. Ett generellt mål med en medveten design av teknik borde vara att när tekniken används, stöds människans förmåga att vara moralisk. Tyvärr ser vi ibland exempel på motsatsen. Att använda teknik försämrar ofta vår moraliska förmåga.
    Vägbulorna är inte bara upphöjningar i vägen; de är exempel på en teknisk design vars mål är att öka säkerheten för gående och cyklister vid övergångsställen, genom att bilarnas fart antas sänkas inför dessa hinder.
    När trafikplanerare bygger vägbulor uttrycker de därmed att instrumentella handlingar är att föredra framför moraliska.
    Att sakta in för vägbulor är en instrumentell handling; att värna gående blir en bisak. Att sakta in för människor är en moralisk handling; att värna gående blir en huvudsak.
    Risken är att människors moraliska förmåga i trafiken minskar – att bilister vänjer sig vid att enbart sakta farten för väghinder, men inte för människor.
    Vi formar tekniken och tekniken formar oss. De som designar vägbulor som teknisk lösning på ett moraliskt problem, formar människor till reaktiva maskiner i stället för aktiva moraliska individer.
    I så fall har vi inte fått någon ökad trafiksäkerhet. Snarare tvärtom. De övergångsställen där inga tekniska hinder föreligger riskerar bli farligare, eftersom bilisterna saknar incitament att sakta farten.
    Trafikingenjörernas uppdrag borde vara att utforma tekniska lösningar som bevarar vår förmåga att vara moraliska subjekt – samtidigt som trafiksäkerhetsmålen uppnås.

Artificiella aktörer i ett sockerlandskap

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010118


Joshua Epstein & Robert Axtell
Artificiella samhällen. Samhällsvetenskap nedifrån & upp.
SNS Förlag

ARTIFICIELLT LIV – Alife – är ett nytt, närmast kultförklarat forskningsområde. För drygt ett decennium sedan skrev amerikanen Christopher Langton vid Santa Fe Institute dess första forskningsprogram. Syftet är att studera naturligt liv genom att återskapa biologiska fenomen från grunden och simulera evolutionen i kraftfulla datorer.
    Det är en syntes mellan olika naturvetenskapliga discipliner, främst biologi och datavetenskap. En viktig utgångspunkt är att ansatsen är nedifrån och upp – att starta med enkla regler och få valmöjligheter för att generera komplexa beteendemönster.
    Nationalekonomen Joshua Epstein och datavetaren Robert Axtell för med boken Artificiella samhällen: Samhällsvetenskap nedifrån och upp (SNS förlag) in detta forskningsområde till samhällsvetenskaperna.

MÅLEN MED denna forskning är att i datormiljöer skapa en evolutionsbaserad, tvärvetenskaplig metodik för att studera olika mekanismer i samhällets framväxt.
    Epstein & Axtell studerar hur emergenta strukturer uppstår utifrån enkla regler. När ett antal artificiella individer utrustas med ett fåtal beteenderegler, genereras en övergripande struktur, ett makroskopiskt mönster. En samhällsstruktur nedifrån och upp.
    Det artificiella samhället kallas Sugarscape – Sockerlandskapet. I samhället finns aktörer, miljö och regler. Aktörerna har en del bestämda egenskaper: ett visst synfält, kön och metabolism. Miljön består av förnyelsebart socker, den resurs som aktörerna förbrukar för att överleva. På kort tid simulerar datorn en längre tidsserie; ett par minuter räcker för att resultatet av aktörernas beteende under 100 år kan studeras.
    En grundläggande regel för varje aktör är att hela tiden i sin närmiljö leta efter obesatta positioner, och gå till den position med högst sockermängd och ta vara på allt socker. Utöver de fasta reglerna introduceras olika faktorer och samband mellan isolerade faktorer och samhällsutveckling kan fastställas.
    När årstider introduceras – socker förnyas enbart under vissa perioder på olika ställen – uppstår migration. När kulturella olikheter mellan aktörerna introduceras uppstår kulturella grupperingar – stammar. När ytterligare en för aktörerna nödvändig resurs – kryddor – introduceras uppstår handel.

ATT DESSA och andra fenomen uppstår är inte så märkligt, men dessa forskare häpnas över hur de fortskrider. De drar sig inte från att använda sina simuleringar, baserade på simpla aktörers programmerade beteenden, som grund för att utmana etablerade ekonomiska teorier.
    Epstein & Axtell har stora anspråk. Med artificiella samhällen föreslår de ett helt nytt forskningsprogram för samhällsvetenskaperna, och kallar forskningen generativ. Betydelsen av artificiella samhällen för samhällsvetenskapen liknar de vid mikroskopets betydelse för naturvetenskapen.
    För att dessa samhällen ska fungera som forskningsverktyg är Epstein & Axtell noga med att betona att simuleringarna måste vara realistiska. Om inte ingredienserna i de artificiella samhällena uppvisar likheter med den värld vi lever i, kan inte kunskap om densamma genereras. Simuleringen måste vara "sann", för att tala med Jean Baudrillard.

DENNA PÅSTÅDDA realism väcker skeptikern i mig. Aktörerna är utrustade med en enda ickebiologisk egenskap – girighet. Moraliskt medvetande är de inte utrustade med. Inte heller förnuft, helt regelstyrda som de är. Aktörerna fortplantar sig, men inte efter moget övervägande, utan regelmässigt när två aktörer har en bestämd mängd socker. Vänskap mellan aktörer definieras som kulturell likhet. Och någon politik existerar inte.
    Liknar dessa aktörer människor? Nej, snarare myror. Liknar det artificiella samhället ett mänskligt samhälle? Nej, snarare en myrstack.
    Genom sådana experiment blir samhällsvetenskapen därmed hårdare; mer lik naturvetenskap. Kunskap genereras på det naturvetenskapliga sättet, med repeterbara, verifierbara experiment. Det sker när samhällsvetenskapen under en tid försökt bli av med det naturvetenskapliga, positivistiska, deterministiska oket.
    Samhällsutveckling ses som naturlig evolution; survival of the fittest. De bäst lämpade överlever.
    En av Epstein & Axtells simuleringar handlar om hur samhällen segregeras över tiden, givet aktörernas intolerans mot andra hudfärger. Genom att förse aktörerna i det artificiella samhället med två olika färger, och reglera hur många grannar med den motsatta färgen varje aktör tolererar, menar författarna att det är möjligt att se hur mycket ett samhälle segregeras över tiden.

DE BORTSER dock helt från att människors preferenser kan förändras. Ingen utbildning eller opinionsbildning existerar i deras samhälle. Tanken att ju fler grannar med samma hudfärg människor får, desto svagare kan intoleransen mot andra hudfärger bli, verkar otänkbar att vilja simulera.
    Problemet med att föra in evolution som analytiskt verktyg i samhällsvetenskapen är reduktionen av människan – att människan enbart betraktas som en biologisk varelse, styrd av sina gener, sin instinkt, och därmed har själviskhet som enda motiv för sina handlingar.
    Borde inte samhällsvetenskapen betrakta människan som kulturvarelse med en fri vilja som kan utföra medvetna handlingar, och kan ha andra mål än artens fortlevnad?
    Att överföra den biologiska teorin om arters framväxt till samhällsvetenskapen var aldrig Darwins intention, utan blev en egen vetenskapsgren – socialdarwinism – som var på modet under tidigt 1900-tal. Epstein & Axtells metodik hamnar i farlig närhet.
    Att evolutionsteorin är giltig för att förklara biologiska arters utveckling betyder inte att den också är lämplig för att förstå samhällets utveckling.
    Samhälle och natur är inte samma sak.

Kritiker om årets höjdpunkter

Två korta, ettriga, småilskna böcker av Zygmunt Bauman som lika väl kunnat publiceras som en bok är oundgängliga för att förstå samhällets tillstånd: Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen heter den ena, På spaning efter politiken heter den andra. Frånvaron av politik i de liberala demokratierna leder till konsumtionssamhällets nyfattigdom. Men Bauman har ett förslag…
     Om tårar gav guld skulle Boys don’t cry av Kimberley Peirce och Lars von Triers Dancer in the dark vara mina filmistiska höjdare år 2000. Men så kom Roy Andersson med Sånger från andra våningen och tar förstaplatsen med skarp samhällskritik och vacker bildkonst. En Oscar, tack.
     Dan Josefsson sätter tummen i ögat på Bonnierskoncernen genom att tacka nej till Stora journalistpriset och 50 000 kronor för sin granskning av Aftonbladets medhjälp till nazistiska hotbilder. Josefssons motiv är att det är omöjligt att ta emot ett journalistisk pris från en mediakoncern som sätter käppar i hjulet för journalistik att publiceras. Rakryggat.

Vem vill våld?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001221


OM VÅLDETS betydelse vid demonstrationerna under WTO-möten och IMF-möten i Seattle, Washington, Prag med flera städer handlar en inträngande och läsvärd artikel av Magnus Linton i senaste numret av Arena (6/2000).
    Vem vill våld? Motståndare till orättvisor i den globaliserade ekonomin, som Attac och fackföreningar i olika länder, hävdar att deras demonstrationer inte är våldsamma. Men så kallat strategiskt våld gagnar deras sak. Det vet de.
    Linton ringar in två orsaker till våldets existens vid dessa demonstrationer. Den första är ett slags "svans" som ofta dyker upp vid den här typen av demonstrationer – "the black bloc", som den kallas i USA. Med svarta kläder, huvor, fanor, och med revolutionära våldsteorier i bagaget, väljs särskilda mål ut.
    Den andra orsaken är media. Linton jämför olika demonstrationstillfällen:
   "I Genève i juni samlades lika många som i Prag. Inget slogs sönder. Inget skrevs. I Köln i förra året var det likadant. Över 35 000 människor samlades. Men inget slogs sönder. Så knappt något skrevs. Seattle, Washington och Prag har däremot ackompanjerats av strategiskt våld, därför blivit oändligt mycket mer omskrivna."
    Med strategiskt våld följer mediarapportering, debatt och möjligheter till opinionsbildning; till och med politiker lyssnar. Inget strategiskt våld – medial tystnad. Ingen lyssnar.
    "Jag slår sönder, alltså finns jag", tycks vara medias villkor för medborgares demokratiska deltagande.

Kommunens ansvar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001208


"Din dotters liv!", "Sexism", "Vägra vara objekt!", "Hata H&M!"
    Det hann inte gå många timmar från att affischerna klistrades upp vid busshållplatserna, till att slagorden mot sexism och kvinnoförtryck sprayades på affischerna.
    I år är det en smärt blondin som ska sälja Hennes & Mauritz underkläder – och samtidigt tala om för kvinnor och unga tjejer hur en kvinnokropp ska se ut.
    Det är en gåta varför politikerna i Umeå kommun bidrar till att vidmakthålla sexism och objektivering av kvinnor i samhället, här genom H&M:s försorg. Det är obegripligt att Umeås politiker väljer att motarbeta jämställdhet mellan könen i samhället.
    Att kommunen har sålt affischeringsrätten på busshållplatserna till ett privat företag, och därmed påstår sig sakna inflytande över vilken reklam som sätts upp, är ingen ursäkt. Umeå kommun hade nämligen kunnat välja att inte sälja den rätten.
    Kommunen bär ett ansvar för att medborgare inte ska behöva uppleva förtryck och förnedring på offentlig plats. Det ansvaret vägrar Umeå kommun uppenbarligen att ta.
    Därför blir jag glad när jag ser slagorden som sprayats på dessa reklamaffischer. Det tyder på ett politiskt engagemang hos unga människor (jag antar att det är unga människors verk) som vi ibland trott varit försvunnit. Det tyder på en vilja att skapa ett bättre samhälle. Det tyder på ett rättvisepatos.
    Det tyder på demokrati.

Till Attac mot globaliseringen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001202


Le Monde diplomatique
Nr 1, december 2000

SHANGHAI, LIBYEN, Serbien, Israel, Irak, Centralafrika, Palestina, Sydamerika. Jorden runt på 36 sidor. Internationell politik. Världshändelser. Globalisering.
    Den franska månadstidskriften Le Monde diplomatique har publicerat sitt första nummer i svensk översättning, vilket är det åttonde språket tidskriften översätts till. ETC med Johan Ehrenberg i spetsen står som utgivare, men alla artiklar utgör ett urval från den franska ursprungsversionen.
    Tidskriften trycks i tabloidformat, fyra spalter, utan extravagant layout, med fokus på texten mer än på bilden. Långa och välskrivna artiklar. Det som dock stör är de flertaliga korrekturfelen. 20-30 korrekturfel i en enda artikel irriterar.
    Det är en radikal tidskrift. Den ansvarige utgivaren i Frankrike heter Ignacio Ramonet. Han är samtidigt en förgrundsfigur i Attac, den rörelse som gjort sig känd vid demonstrationer i Seattle, Washington och Prag när företrädare för världshandelsorganisationer har sammanträtt.
   "Huliganer", kallades Attac i en debattartikel i DN av Mauricio Rojas, Alf Svensson med flera från högersidan. Själv ser Attac sig som en radikal rörelse som vill reglera den globala ekonomin med syftet att förhindra en växande global ekonomisk snedfördelning – att minska den klyfta mellan rika och fattiga som aldrig varit djupare än den är i dag.

DET RADIKALA anslaget går igen i de flesta artiklarna i Le Monde diplomatiques första nummer. Ett exempel. Ett reportage om megastaden Shanghai i det nykapitalistiska Kina skulle i en annan tidskrift kunna handla om stadens ökande affärsliv, om internationell handel, om regional tillväxt eller om kinesisk entreprenörsanda.
    I Le Monde diplomatique handlar det om skuggsidan; de sociala konsekvenserna av en avreglerad ekonomisk utveckling.
    Det handlar om de som bygger staden och lever där under närmast slaveriliknande förhållanden, i relation till den elit som utnyttjar frukterna. "Shanghai finner sig skoningslöst återbördad till en social uppdelning som påminner om kolonialtidens", skriver Philip Golub, journalist och lärare vid ett universitet i Paris.
    Tidskriftens raison d’etre kan sägas vara att ge en röst till de frågor och människor som glöms bort eller medvetet marginaliseras i globaliseringens virvelvindar.
    Le Monde diplomatique har en gjuten plats i det svenska utbudet av tidskrifter. Inte för att det saknas radikala tidskrifter – Ordfront Magasin, Arena och ETC hör till de etablerade – utan därför att tidskriften tillför det globala perspektivet.
    Med konsekvens och eftertryck.

Vem är inte feminist?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001115


I ETT förslag till nytt partiprogram föreslås socialdemokraterna bli ett feministiskt parti. Det är dock osäkert på vad partiet menar med feminism. Liksom varför partiet inte varit feministiskt tidigare.
   En okomplicerad och vardaglig definition av att vara feminist är att uppfatta en strukturell underordning i samhället där kvinnan är underordnad mannen, och att försöka göra något åt situationen så att samhället blir mera jämlikt mellan könen.
   Att ett politiskt parti inte blir feministiskt förrän i dag måste tolkas som att partiet tidigare inte har uppfattat den underordning som såväl feministisk forskning och offentlig statistik länge har visat. Eller också blir tolkningen att denna underordning visst har uppfattats, men att någon vilja att göra något åt situationen inte har funnits.
   Bägge tolkningarna torde vara bekymmersamma för socialdemokraterna.
   Men än mer bekymmersamt borde det vara för de partier som inte är feministiska. Hur ska det tolkas? Att de lever i förvillelsen att dagens samhälle är jämställt? Eller att de struntar i det?

Fler bär ansvaret

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001114


I FALLET med den hårt kritiserade doktorsavhandlingen vid Umeå universitet har doktoranden Boo Svartbo fått klä skott i media för att opponenten och två ledamöter av betygsnämnden uppfattar hans slutsatser som icke vetenskapligt belagda. Samt att avhandlingen borde underkänts.
   Det finns dock fler aktörer i den process där en doktorsavhandling framställs. Och därmed fler som kanske borde ta delar av den kritik som doktoranden ensam har fått bära.
   En sådan är handledaren. Att doktorera är att ta en examen i en fyraårig utbildning, där handledaren är doktorandens lärare och mentor under studietiden. Det borde prövas om inte handledaren borde ha upptäckt att Boo Svartbo lägger fram ovetenskapliga slutsatser i avhandlingsmanuset.
   Har inte handledaren läst avhandlingsmanuset innan det trycks? Eller är viljan att visa småsjukhusens brister så stor hos doktoranden (och hos handledaren?) att de vetenskapliga kraven hamnar i bakgrunden? Ofta är en doktorands forskning en del av handledarens forskning; ofta arbetar de i samma forskningsprojekt.

DEN SOM läser den utmärkta antologin Högskolans lågvattenmärken av Sven Ove Hansson och Per Sandin (red) (Natur och Kultur), där ett antal fall av forskningsfusk och oredlighet i forskning har analyserats, inser att forskares engagemang i en viss fråga riskerar minska benägenheten att förhålla sig kritisk till det egna resultatet.
   Om det förhåller sig så i det aktuella fallet vet jag inte, men jag har sett ett och annat exempel på den typen av engagemang hos forskare. Det är inte alls ovanligt. Snarare mänskligt.
   Därför finns det en ytterligare aktör vid avhandlingsframställning, och det är den institution där doktoranden lägger fram avhandlingen. Om en avhandling läggs fram utan att en kollegial förprövning (i form av till exempel seminarier och föroppositioner) har skett, måste det ses som en brist i organisationens forskningsrutiner.
   Saknas den interna kvalitetsgranskningen vid Svartbos institution? En sådan granskning skulle ha kunnat skala bort både rena felaktigheter och ett eventuellt överengagemang i forskningsresultaten.

VISST SKA doktoranden hållas ansvarig för vad denne skrivit i sin avhandling, men varje avhandling är en kollektiv process, hur ensam doktoranden än känner sig under sin doktorandtid.
   Därför borde övriga aktörer ha något att säga när media riktar allt ljus på doktoranden.

Regeringens IT-proposition ensidig

Kultursidan, Computer Sweden 000901


Regeringens IT-proposition ensidig Regeringens IT-proposition (Prop 1999/2000:86) heter "Ett informationssamhälle för alla". En sådan titel förpliktigar. Sverige ska bli en ledande IT-nation, står det.
   Målet är att Sverige ska som första land i världen bli ett informationssamhälle för alla - där "alla" dock måste tolkas som "alla boende i Sverige".
   Att Sverige bör öka användningen av IT i olika sammanhang - bland annat för att förbättra demokratin - låter lovvärt.
   Men skälen för regeringens bedömning är dels att informationstekniken brukar "tillskrivas förmågan att lösa många av de problem det moderna samhället har skapat", dels att "ett stort antal positiva effekter för samhället har mer eller mindre regelmässigt tagits för givna" med en ökad IT-användning.
   Det är oerhört lösa antaganden. Ett är säkert: de är knappast grundade på forskning.
   I den globala ekonomin, menar den spanske sociologen Manuel Castells i sitt trebandsverk om informationsåldern, växer den fjärde världen sig allt större, där den mest framträdande processen är social exklusion.
   Den fjärde världen utgörs av de människor blir socialt exkluderade i nätverkssamhället, och framträder i såväl utvecklingsländer som industriländer, såväl i USA och Sverige, som i Afrika och Latinamerika.
   I global skala utestängs människor systematiskt från varje möjlighet att skapa ett autonomt liv med rimliga sociala standards.
   Cirka 250 miljoner barn lönearbetar i utvecklingsländer, skriver Castells, som en direkt effekt av den globala ekonomin. Fattigdomen ökar, vilket gör familjer beroende av barnens inkomster.
   Tillgång till globala marknader ger ökade marknadspriser, vilket gör lågavlönat barnarbete lukrativt. Nätverk av småproducenter och stora profithungriga exportföretag håller behovet av barnarbete uppe.
   Denna globala ekonomi, som Castells benämner informationell ekonomi, möjliggörs genom en alltmer avancerad användning av IT. Utan datorer och nätverk - ingen informationell ekonomi.
   Positiva effekter av IT-användning kan tas för givet, skriver regeringen.
   Det är vad regeringen sannolikt får höra om man lånar sitt öra till IT-branschens överstepräster. Lånar regeringen sitt öra till samhällsforskningen får den höra om helt andra effekter.

Patafysiken lever!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000828


Patafysiken har återuppstått efter 25 års underjordisk tillvaro! Det rapporterar författaren Claes Hylinger, en svensk insider i den patafysiska rörelsen, i senaste numret av Ordfront Magasin (9/2000).
   Om någon till äventyrs tycker att artiklar på VK:s kultursida ibland blir alltför metafysiska, kan denne tröstas med att det kunde vara värre: artiklarna kunde vara alltför patafysiska.
   Patafysiken grundades som rörelse 1948 i Paris. Patafysiken är de imaginära lösningarnas vetenskap, utan att för den skull enbart handla om icke-varat. Patafysiken snarare överskrider både varat och icke-varat. Patafysiken sträcker sig nämligen lika långt bortom metafysiken, som metafysiken sträcker sig bortom fysiken.
   Patafysiken är vetenskapen om det partikulära, där det är lagarna som styr undantagen som studeras. Det grundläggande antagandet är emellertid att det enbart existerar undantag; regeln betraktas som ett undantag från undantagen och universum definieras som ett undantag från sig själv.
   Som kuriosa kan nämnas att även djur har varit framträdande uttolkare av patafysiken. En krokodil vid namn Lutembi, som bor på en holme i Nilen nära Victoriasjön, lämnar med frambenen spår i sanden enligt ett ideografiskt system, varefter flodstranden flygfotograferas och dechiffreras. Sedermera har Lutembis skarpsinnigheter publicerats i tidskriften Cahiers du Collége de 'Pataphysique.
   Att försöka förstå patafysiken innebär både att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
   Denna förståelse leder i sin tur till en av patafysikens hörnstenar: "Allt är samma sak".
   Allt är patafysik.

Om politikens frånvaro

Zygmunt Bauman
På spaning efter politiken
Daidalos

Knappt har man hunnit lägga från sig hans förra bok, när Zygmunt Bauman levererar nästa: På spaning efter politiken (Daidalos). Efter en insiktsfull undersökning av fattigdomen i konsumtionssamhället, söker han nu efter politiken i dagens brytningstid.
     Han söker liberalismens politik, där människors frihet i ett samhälle endast kan vinnas genom demokrati och kritisk reflektion över det samhälle vi skapar. Dock är det snarare politikens frånvaro Bauman finner.
     Politikens frånvaro präglas främst av nyliberalism, traditionalism och otrygghet.
     Den nyliberala visionen om samhället är ”inget samhälle”, där statliga avregleringar förmodas öka individens frihet. Men avreglering betyder enbart att statens reglerande roll beskärs, inte att reglerandet per se försvinner. Samhällets dagordning bestäms i stället av marknadskrafterna.
     En viktig aspekt av politik är målmedvetet handlande. När makten att fastställa målen försvinner från politiken, förvandlas samhällets fortskridande till ett slags evolution. Människan fråntas därmed kontrollen över samhällsutvecklingen. Nyliberalismen tar makten från det mänskliga förnuftet och ”naturaliserar” det, i stället för att stärka det mänskliga förnuftet.
     Därför, menar Bauman, leder frånvaron av politik oss till ett mindre autonomt samhälle.
     Traditionalismen tillhör det heteronoma samhället; ett samhälle som vägrar erkänna att samhällets regler och normer är skapade av människor och därmed möjliga att förändra. Traditionalismen förespråkar ett samhälle som formas av sitt arv - en yttre kraft - som inte kan eller bör kritiseras. Det autonoma samhällets motsats.
     På grund av traditionalismens ökande närvaro i samhället, kritiserar Bauman de intellektuella för att inte formulera tillräckligt skarp samhällskritik, liksom för att inte formulera några alternativ. Beror det på att alternativen - ideologierna, de stora berättelserna, utopierna - har tagit slut?
     Ett avpolitiserat samhälle är ett otryggt samhälle; ett samhälle där förmågan att förutse eller förutsäga framtiden försvinner. Därmed blir inte framtiden en möjlighet till förändring eller något hoppfullt hos människor, utan snarare ett ovisst hot.
     Zygmunt Bauman har en vision - vilket saknas i avpolitiserade samhällen - om hur politiken ska kunna återskapas. Och visionen handlar gudskelov inte om IT! Visionen är den liberala idén om en grundinkomst för alla - skiljandet av den enskildes rätt till pengar från dennes förmåga att tjäna pengar.
     Det är i första hand inte en lösning på nätverkssamhällets ökande fattigdom. Grundinkomstens mål är att skapa självsäkra människor, fria från existentiell rädsla; trygga människor. Endast trygga människor kan återuppliva medborgaren, demokratin och politiken.
     Som vanligt är Bauman krävande att läsa. Varje stycke har stort betydelseinnehåll som kräver koncentrerat läsande; 230 sidor känns som det dubbla. Men det är värt all möda.
     Om någon i en framtid önskar förstå västvärldens samhällstillstånd kring sekelskiftet, hoppas jag att Baumans verk sätts i händerna på denne.