Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090114
Zygmunt Bauman
Konsumtionsliv
Daidalos
Han är outtröttlig, den gode sociologen Zygmunt Bauman. 83 år fyllda och 42 böcker publicerade på engelska och 14 böcker på polska.
Hans senaste översatta bok heter Konsumtionsliv (Daidalos). Konsumismen är vår tids ideologi. Inget formar vårt samhälle som den konsumtionskultur som numera får anses etablerad. I konsumtionssamhället krävs att vi lever konsumtionsliv.
Konsumism innebär att mänskliga begär blir samhällets viktigaste drivkraft, ej att förväxla med konsumtion. Konsumtion är de handlingar vi utför när vi köper varor och tjänster som tillfredsställer våra begär, medan konsumism är en egenskap hos ett samhälle.
Tecknen på konsumism är som tydligast i ekonomiska kriser. Finansministrar och ekonomer talar nästan enbart om ökad konsumtion som lösning till ekonomiska kriser.
I ett produktionssamhälle, den samhällsform som vi lämnat, var arbetet den centrala aktiviteten. I konsumtionssamhället är kommodifiering av oss själva centralt. Kommodifiering?
Bauman återkommer ofta till vår kommodifiering, det vill säga de processer där vi gör oss själva till varor på en marknad. Själva definitionen av att konsumera menar Bauman är att ”investera i sitt eget sociala medlemskap”, där medlemskapet förutsätter individers säljbarhet: att skaffa sig egenskaper som efterfrågas på marknaden.
I konsumtionssamhället konsumerar vi samtidigt som vi är konsumtionsvaror.
I den konsumtionskultur som är konsumtionssamhällets överbyggnad är tiden central och annorlunda. Tiden blir pointillistisk, menar Bauman. Sådan tid är inkonsistent och ger inga sammanhang eller kausala samband mellan händelser. Kontinuitet saknas; tiden består av otaliga ögonblick, fragment. Allt sker i presens. Nu.
Varaktighet över tid saknar värde i en konsumtionskultur. Flyktighet är det överordnade värdet. Som välutvecklad konsument måste man ständigt vara beredd på att slänga bort för att konsumera nytt.
Övermått är norm. Slöseri är dygd.
I en konsumtionskultur är konsumentens viktigaste ansvar att aldrig bli tillfredsställd, eftersom en tillfredsställd konsument är konsumtionssamhällets värsta fiende. En sådan köper ju inget. En sådan blir ju inget.
Baumans analys av konsumtionslivet är klockren, stringent – och pessimistisk. Pessimism kräver mod, optimism är feghet.
Konsumtionskulturen är förödande för varje samhälle. Den ansvarsfyllda, solidariska och moraliska medborgaren reduceras till en egoistisk, ansvarsbefriad och amoralisk konsument.
I bästa fall. I sämsta fall till en icke-konsument, totalt marginaliserad. Konsumtionskulturens underklass.
Det är ett antisamhälle med Margaret Thatchers klassiska formulering: Det finns inget samhälle, endast individer och familjer.
Alltså: Köp boken, läs den, släng den, som det anstår en god konsument.
onsdag, januari 14, 2009
tisdag, december 23, 2008
En bloggande sekreterare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081223
Mycket har kommenterats kring bytet av Svenska Akademiens ständige sekreterare, särskilt kring herrar Engdahl och Englunds likheter och olikheter, kring arbetets karaktär, huruvida detta leder till någon förändring av akademin och dess arbete.
Ett, närmast historiskt, traditionsbrott har nämligen skett. Peter Englund är inte enbart en flitig författare till historiska böcker och kritiker på DN:s kultursida – utan även en flitig bloggare.
Just det, landets mest traditionstyngda institution får en bloggande sekreterare. I söndags (21/12) skrev Peter Englund på sin blogg en lysande, känslig och ödmjuk intervju, där hans jag intervjuar hans mig kring utnämningen till honom som ständig sekreterare.
Bland många andra tecken, måste nog detta ses som det främsta tecknet på att bloggen som publiceringsform sakta men säkert har nått en viss status; att medielandskapet är satt i förändring – det är i bloggosfären vi hittar de intellektuella i dag.
Det fattar naturligtvis även de intellektuella, utom vissa kverulanter, senast statsvetarprofessorn Bo Rothstein som retade gallfeber på bloggosfären med sin liknelse av bloggvärlden som en kloak: ”att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn”, skrev han i Göteborgs-Posten tidigare i höst (12/11).
Han avslutade sin drapa med samhällets undergång: ”Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.”
Peter Englund med många andra svenska intellektuella visar hur fundamentalt fel Rothstein har. Den som inte hittar intressanta bloggar som tillför det offentliga samtalet kvaliteter utöver traditionella media, har överhuvudtaget inte sökt.
Mycket har kommenterats kring bytet av Svenska Akademiens ständige sekreterare, särskilt kring herrar Engdahl och Englunds likheter och olikheter, kring arbetets karaktär, huruvida detta leder till någon förändring av akademin och dess arbete.
Ett, närmast historiskt, traditionsbrott har nämligen skett. Peter Englund är inte enbart en flitig författare till historiska böcker och kritiker på DN:s kultursida – utan även en flitig bloggare.
Just det, landets mest traditionstyngda institution får en bloggande sekreterare. I söndags (21/12) skrev Peter Englund på sin blogg en lysande, känslig och ödmjuk intervju, där hans jag intervjuar hans mig kring utnämningen till honom som ständig sekreterare.
Bland många andra tecken, måste nog detta ses som det främsta tecknet på att bloggen som publiceringsform sakta men säkert har nått en viss status; att medielandskapet är satt i förändring – det är i bloggosfären vi hittar de intellektuella i dag.
Det fattar naturligtvis även de intellektuella, utom vissa kverulanter, senast statsvetarprofessorn Bo Rothstein som retade gallfeber på bloggosfären med sin liknelse av bloggvärlden som en kloak: ”att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn”, skrev han i Göteborgs-Posten tidigare i höst (12/11).
Han avslutade sin drapa med samhällets undergång: ”Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.”
Peter Englund med många andra svenska intellektuella visar hur fundamentalt fel Rothstein har. Den som inte hittar intressanta bloggar som tillför det offentliga samtalet kvaliteter utöver traditionella media, har överhuvudtaget inte sökt.
torsdag, december 18, 2008
Allt är politik – trots allt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081218
Det har länge legat i tiden att staten undandrar sig allt fler ansvarsområden, överlåter till privata aktörer där staten av tradition har varit ensam aktör och framför allt betonar marknadens suveränitet.
Den osynliga handen, Adam Smiths klassiska begrepp, löser alla problem bäst, menar borgerliga politiker. Inte för att svensk tradition skulle tillåta en nattväktarstat som enbart sköter rättsväsende och försvar, men riktningen är angiven.
Tills nu. Med filosofen Martin Heideggers begrepp har vi sett ett breakdown i finanskrisens kölvatten. Han menade att många objekt eller företeelser är oss så invanda att de är osynliga, tills de går sönder eller slutar fungera. Då blir vi medvetna om deras betydelse och funktion.
Politikens betydelse för bilproduktionen, till exempel. Trots en djup konjunkturnedgång lämnar regeringen den osynliga handens politik och bestämmer att den rådande krisen inte är konjunkturell, utan strukturell.
Gång efter annan sägs att Volvo, Saab och andra biltillverkare misslyckats att leverera vad kunderna vill ha. Därmed måste man omstrukturera sin produktion och drar negativa paralleller till varvskrisen på 70-talet och positiva paralleller till stålkrisen på 80-talet.
Men hur vet politiker att krisen är strukturell och inte konjunkturell? Har kundernas efterfrågan tvärsvängt på mindre än ett år?
Eller är detta miljöpolitikens stora chans att driva fram en strukturomvandling, det vill säga tvinga bilindustrin till miljövänligare produkter?
I en annan bransch har en stark strukturomvandling pågått länge, utan några tecken på konjunktursvängningar som orsak. Också i denna bransch struntar politikerna i den osynliga handen och reglerar – men mot strukturomvandlingen.
När det gäller produktion, distribution och konsumtion av digital kultur har en strukturomvandling pågått i ett decennium. Från branschproducenternas totala monopol på produktionsformer, distributionsformer och därmed makt över konsumtionsformer, till en gräsrotsrörelse som vill främja fri kultur och fri kunskapsspridning.
Idén om försäljning av digitala exemplar av kulturfenomen som musik och film är på lång sikt lika dödsdömd som produktionen av stora bilar som slukar fossila bränslen.
Trots det skärper politikerna lagstiftningen i flera omgångar, senast med den så kallade IPRED-lagen, allt för att förhindra den pågående strukturomvandlingen.
Vad som möjligen skiljer dessa branscher åt är att bilindustrin har upplevt ett breakdown, medan den digitala kulturindustrin har tuffat på som vanligt.
Skillnaden blir därmed, i enlighet med Heidegger, att bilindustrin har begripliggjorts, medan den digitala kulturindustrin fortfarande är svårbegriplig.
Vad som däremot förenar dessa branscher är att politikerna är synnerligen närvarande och vägrar överlåta något åt den osynliga handen.
Allt är politik, således. Låt oss inte låtsas om annat.
Det har länge legat i tiden att staten undandrar sig allt fler ansvarsområden, överlåter till privata aktörer där staten av tradition har varit ensam aktör och framför allt betonar marknadens suveränitet.
Den osynliga handen, Adam Smiths klassiska begrepp, löser alla problem bäst, menar borgerliga politiker. Inte för att svensk tradition skulle tillåta en nattväktarstat som enbart sköter rättsväsende och försvar, men riktningen är angiven.
Tills nu. Med filosofen Martin Heideggers begrepp har vi sett ett breakdown i finanskrisens kölvatten. Han menade att många objekt eller företeelser är oss så invanda att de är osynliga, tills de går sönder eller slutar fungera. Då blir vi medvetna om deras betydelse och funktion.
Politikens betydelse för bilproduktionen, till exempel. Trots en djup konjunkturnedgång lämnar regeringen den osynliga handens politik och bestämmer att den rådande krisen inte är konjunkturell, utan strukturell.
Gång efter annan sägs att Volvo, Saab och andra biltillverkare misslyckats att leverera vad kunderna vill ha. Därmed måste man omstrukturera sin produktion och drar negativa paralleller till varvskrisen på 70-talet och positiva paralleller till stålkrisen på 80-talet.
Men hur vet politiker att krisen är strukturell och inte konjunkturell? Har kundernas efterfrågan tvärsvängt på mindre än ett år?
Eller är detta miljöpolitikens stora chans att driva fram en strukturomvandling, det vill säga tvinga bilindustrin till miljövänligare produkter?
I en annan bransch har en stark strukturomvandling pågått länge, utan några tecken på konjunktursvängningar som orsak. Också i denna bransch struntar politikerna i den osynliga handen och reglerar – men mot strukturomvandlingen.
När det gäller produktion, distribution och konsumtion av digital kultur har en strukturomvandling pågått i ett decennium. Från branschproducenternas totala monopol på produktionsformer, distributionsformer och därmed makt över konsumtionsformer, till en gräsrotsrörelse som vill främja fri kultur och fri kunskapsspridning.
Idén om försäljning av digitala exemplar av kulturfenomen som musik och film är på lång sikt lika dödsdömd som produktionen av stora bilar som slukar fossila bränslen.
Trots det skärper politikerna lagstiftningen i flera omgångar, senast med den så kallade IPRED-lagen, allt för att förhindra den pågående strukturomvandlingen.
Vad som möjligen skiljer dessa branscher åt är att bilindustrin har upplevt ett breakdown, medan den digitala kulturindustrin har tuffat på som vanligt.
Skillnaden blir därmed, i enlighet med Heidegger, att bilindustrin har begripliggjorts, medan den digitala kulturindustrin fortfarande är svårbegriplig.
Vad som däremot förenar dessa branscher är att politikerna är synnerligen närvarande och vägrar överlåta något åt den osynliga handen.
Allt är politik, således. Låt oss inte låtsas om annat.
måndag, december 08, 2008
Virilios dystopiska djup
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081208
När ska min favorit bland teknik- och samhällskritiker, fransmannen Paul Virilio, leverera sina insikter om finanskrisens olycka, har jag gått och tänkt. Eftersom jag inte är franskspråkig är Virilio lätt att missa.
Nu hittar jag en engelsk översättning av en månadsgammal intervju med Virilio i Le Monde. Virilio har två särskilda perspektiv i sina analyser: den ena är den hastighet i utvecklingen som hotar erodera samhället och den andra är olyckor, de katastrofer som byggs in i den teknik varmed utvecklingen understöds.
Därför är det föga förvånande att han svarar ja på frågan om finanskrisen är ett tydligt exempel på att utveckling och katastrof enbart är två sidor av samma mynt. Finanskrisen är ett exempel på en ”global olycka”, menar Virilio, som integrerar ett stort antal andra olyckor i denna olycka.
Efter den första ”tekniska” fasen i finanskrisen – banker kollapsar, aktievärden rasar – uppstår de riktiga olyckorna. De irrationella reaktionerna från stora företag, marknaders galna beteenden, staters valhänthet, människor som förlorar arbeten och sina hem.
Terrorister har förstått dessa mekanismer mycket väl och gör sitt bästa att utnyttja dem, hävdar Virilio.
Virilio är nog den samtida intellektuella som har den allra mest dystopiska synen på samhället och världens utveckling. Enbart följande ordväxling under intervjun säger mycket om Virilios dystopiska djup.
Intervjuare: Tror du, likt många andra, att kapitalismen närmar sig sitt slut?
Virilio: Jag tror snarare att slutet närmar sig kapitalismen. Denna kris visar att jorden inte är tillräckligt stor för utveckling, för historiens hastighet. Därav alla återkommande katastrofer.
Det är pessimism på högsta nivå.
När ska min favorit bland teknik- och samhällskritiker, fransmannen Paul Virilio, leverera sina insikter om finanskrisens olycka, har jag gått och tänkt. Eftersom jag inte är franskspråkig är Virilio lätt att missa.
Nu hittar jag en engelsk översättning av en månadsgammal intervju med Virilio i Le Monde. Virilio har två särskilda perspektiv i sina analyser: den ena är den hastighet i utvecklingen som hotar erodera samhället och den andra är olyckor, de katastrofer som byggs in i den teknik varmed utvecklingen understöds.
Därför är det föga förvånande att han svarar ja på frågan om finanskrisen är ett tydligt exempel på att utveckling och katastrof enbart är två sidor av samma mynt. Finanskrisen är ett exempel på en ”global olycka”, menar Virilio, som integrerar ett stort antal andra olyckor i denna olycka.
Efter den första ”tekniska” fasen i finanskrisen – banker kollapsar, aktievärden rasar – uppstår de riktiga olyckorna. De irrationella reaktionerna från stora företag, marknaders galna beteenden, staters valhänthet, människor som förlorar arbeten och sina hem.
Terrorister har förstått dessa mekanismer mycket väl och gör sitt bästa att utnyttja dem, hävdar Virilio.
Virilio är nog den samtida intellektuella som har den allra mest dystopiska synen på samhället och världens utveckling. Enbart följande ordväxling under intervjun säger mycket om Virilios dystopiska djup.
Intervjuare: Tror du, likt många andra, att kapitalismen närmar sig sitt slut?
Virilio: Jag tror snarare att slutet närmar sig kapitalismen. Denna kris visar att jorden inte är tillräckligt stor för utveckling, för historiens hastighet. Därav alla återkommande katastrofer.
Det är pessimism på högsta nivå.
måndag, november 24, 2008
Bortom girighet och gratisarbete
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081124
Den märkliga historien om Postens vd Lars G Nordström och hans lön innefattar två väsentliga problem. Det första problemet är själva lönenivån. Att någon måste ha 900 000 kronor per månad för att utföra ett arbete är omoraliskt.
Det spelar ingen roll om det är Postens styrelse som anser att lönenivån är nödvändig, eller om det är Nordström som kräver det. Men om 900 000 i månaden är en omoralisk lönesättning, vilken lönesättning är moralisk?
Låt oss gå till filosofins förste samhällsbyggare, Platon. I dialogen Lagarna argumenterar han för att i det goda samhället är lönespridningen mellan den med lägst respektive högst inkomst fyra gånger.
Platons tyngsta argument för denna inkomstprincip är att i ett gott samhälle får det varken finnas extrem fattigdom eller extrem rikedom, eftersom bägge alstrar splittring och uppror i samhället.
Debatten kring Nordströms och andras vd-löner och bonusar kan ses som ett svagt, men ändå tecken på splittring och uppror.
Jag vet inte vilken den lägsta lönen i Sverige är för en vuxen heltidsarbetande, men jag hoppas verkligen att den inte understiger 18 000 kronor per månad. Med Platons lönespridning måste en vd se till att den lägsta lönen höjs om vd:ns lön ska vara högre än 72 000 kronor per månad.
Det andra problemet i denna historia är att Nordström avsäger sig sin lön när debatten drar i gång. Frågan inställer sig genast: Av vilket skäl vill någon arbeta gratis, särskilt som vd i ett företag som står inför en komplex och svår process – sammanslagningen av Posten med Post Danmark?
Vad är det i detta förändringsarbete som gör att det är värt en ideell insats? Vägen ligger öppen för spekulation: Att få fortsätta tillhöra en toppkrets, att behålla makt? Eller glädjen över att slå samman två länders postverk?
Han är en förklaring skyldig. Att hänvisa till att debatten blev för jobbig duger inte.
Nordström får beröm från olika håll, till och med från statsministern. Själv ser jag snarare risk för problem med tilliten och respekten. Jag har svårt att känna respekt för och tillit till gratisarbetare. Lika svårt har jag att respektera människor som måste ha närmare miljonen i månadslön för att göra ett gott arbete.
Slutsatsen av denna märkliga historia är att vi faktiskt inte vet vad en rimlig lönesättning är – om vi låter diskussionen gå utanför marknadsargumenten: ”En korrekt lön är den som marknaden bestämmer”, där ”marknaden” utgörs av företagets styrelse.
När vi börjar blanda in olika samhällsvärden i diskussionen öppnas en smärre avgrund. Vad är en korrekt lön? Vad är en korrekt lönespridning i ett samhälle? Jag menar inte att vi måste följa Platons lönesättningsmodell per se, men vad händer om vi följer den i princip?
Vid vilken nivå, i relation till arbetsmarknadens lägsta lön, blir en chefslön omoralisk, chefen girig och respekten för personen krackelerad?
Och hur argumenterar vi för att gränsen går precis där?
Den märkliga historien om Postens vd Lars G Nordström och hans lön innefattar två väsentliga problem. Det första problemet är själva lönenivån. Att någon måste ha 900 000 kronor per månad för att utföra ett arbete är omoraliskt.
Det spelar ingen roll om det är Postens styrelse som anser att lönenivån är nödvändig, eller om det är Nordström som kräver det. Men om 900 000 i månaden är en omoralisk lönesättning, vilken lönesättning är moralisk?
Låt oss gå till filosofins förste samhällsbyggare, Platon. I dialogen Lagarna argumenterar han för att i det goda samhället är lönespridningen mellan den med lägst respektive högst inkomst fyra gånger.
Platons tyngsta argument för denna inkomstprincip är att i ett gott samhälle får det varken finnas extrem fattigdom eller extrem rikedom, eftersom bägge alstrar splittring och uppror i samhället.
Debatten kring Nordströms och andras vd-löner och bonusar kan ses som ett svagt, men ändå tecken på splittring och uppror.
Jag vet inte vilken den lägsta lönen i Sverige är för en vuxen heltidsarbetande, men jag hoppas verkligen att den inte understiger 18 000 kronor per månad. Med Platons lönespridning måste en vd se till att den lägsta lönen höjs om vd:ns lön ska vara högre än 72 000 kronor per månad.
Det andra problemet i denna historia är att Nordström avsäger sig sin lön när debatten drar i gång. Frågan inställer sig genast: Av vilket skäl vill någon arbeta gratis, särskilt som vd i ett företag som står inför en komplex och svår process – sammanslagningen av Posten med Post Danmark?
Vad är det i detta förändringsarbete som gör att det är värt en ideell insats? Vägen ligger öppen för spekulation: Att få fortsätta tillhöra en toppkrets, att behålla makt? Eller glädjen över att slå samman två länders postverk?
Han är en förklaring skyldig. Att hänvisa till att debatten blev för jobbig duger inte.
Nordström får beröm från olika håll, till och med från statsministern. Själv ser jag snarare risk för problem med tilliten och respekten. Jag har svårt att känna respekt för och tillit till gratisarbetare. Lika svårt har jag att respektera människor som måste ha närmare miljonen i månadslön för att göra ett gott arbete.
Slutsatsen av denna märkliga historia är att vi faktiskt inte vet vad en rimlig lönesättning är – om vi låter diskussionen gå utanför marknadsargumenten: ”En korrekt lön är den som marknaden bestämmer”, där ”marknaden” utgörs av företagets styrelse.
När vi börjar blanda in olika samhällsvärden i diskussionen öppnas en smärre avgrund. Vad är en korrekt lön? Vad är en korrekt lönespridning i ett samhälle? Jag menar inte att vi måste följa Platons lönesättningsmodell per se, men vad händer om vi följer den i princip?
Vid vilken nivå, i relation till arbetsmarknadens lägsta lön, blir en chefslön omoralisk, chefen girig och respekten för personen krackelerad?
Och hur argumenterar vi för att gränsen går precis där?
tisdag, november 18, 2008
Den intellektuelles tid är nu
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein retar gallfeber på bloggosfären med sin liknelse av bloggvärlden som en kloak: ”att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn”, skriver han. Han avslutar sin drapa med ett pessimistiskt anslag: ”Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.”
Som av en händelse (som alltid) springer jag på en amerikansk kollega till Rothstein som hävdar motsatsen. Professorn i International Politics, Daniel Drezner, menar i en artikel i The Cronicle Review att den publike intellektuelle har aldrig haft så goda möjligheter att vara verksam som i dag.
Att det finns bloggare som häver ur sig det ena och det andra, eller bloggare som inte tillför det offentliga samtalet något, kan inte tas som intäkt för att hela bloggosfären är en kloak. Eller som Drezner skriver: ”This would be like arguing tha Hustler discredits Harper’s as an appropriate venue for publication”.
Att det finns skitiga bloggar, betyder inte att min blogg är skitig. Eller din. Alla medier drar till sig osmakligheter, trams och uselt innehåll. För att citera Drezner på nytt: ”whenever a new media is invented, pornography soon follows”.
Den som inte hittar intressanta bloggar som tillför det offentliga samtalet kvaliteter utöver traditionella media, har överhuvudtaget inte sökt. Det är i bloggosfären vi hittar intellektuella i dag. Det fattar naturligtvis även de intellektuella.
Som av en händelse (som alltid) springer jag på en amerikansk kollega till Rothstein som hävdar motsatsen. Professorn i International Politics, Daniel Drezner, menar i en artikel i The Cronicle Review att den publike intellektuelle har aldrig haft så goda möjligheter att vara verksam som i dag.
Att det finns bloggare som häver ur sig det ena och det andra, eller bloggare som inte tillför det offentliga samtalet något, kan inte tas som intäkt för att hela bloggosfären är en kloak. Eller som Drezner skriver: ”This would be like arguing tha Hustler discredits Harper’s as an appropriate venue for publication”.
Att det finns skitiga bloggar, betyder inte att min blogg är skitig. Eller din. Alla medier drar till sig osmakligheter, trams och uselt innehåll. För att citera Drezner på nytt: ”whenever a new media is invented, pornography soon follows”.
Den som inte hittar intressanta bloggar som tillför det offentliga samtalet kvaliteter utöver traditionella media, har överhuvudtaget inte sökt. Det är i bloggosfären vi hittar intellektuella i dag. Det fattar naturligtvis även de intellektuella.
måndag, november 17, 2008
Att skydda det som inte finns
Ännu ett branschuppror mot fildelning publicerades på DN Debatt den 13/11. Det känns som om vi flyttats fyra år tillbaka i tiden. Men det som gör mig mest ledsen i ögat är att en av Sveriges intellektuella, som jag alltid hållit högt, också skriver under.
Akademiledamoten och historikern Peter Englund skriver under på att ”fantastiska kreatörer” numera inte kan leva på sitt skapande. Detta är retorikens patos som syftar till att väcka känslor, men som saknar logos, det vill säga argument eller empiriska bevis.
Englund skriver dessutom under på att ”den nya kreatörsskyddslagen är bra”, vilket innebär en gradvis nedmontering av rättsstaten genom privatisering av rättsskipningen och ökade integritetskränkningar som saknar proportioner.
Men det märkligaste är att Englund skriver under på dessa termer – ”fantastiska kreatörer” och ”kreatörsskyddslagen”. Den 13 september 2007 skriver Englund följande om kreativitet på sin blogg:
Englund skriver under på att skydda ett fenomen han har starka tvivel kring. Och om det funnes, till och med skulle kunna förstärkas med digitaliseringens essens; kopierandet.
Akademiledamoten och historikern Peter Englund skriver under på att ”fantastiska kreatörer” numera inte kan leva på sitt skapande. Detta är retorikens patos som syftar till att väcka känslor, men som saknar logos, det vill säga argument eller empiriska bevis.
Englund skriver dessutom under på att ”den nya kreatörsskyddslagen är bra”, vilket innebär en gradvis nedmontering av rättsstaten genom privatisering av rättsskipningen och ökade integritetskränkningar som saknar proportioner.
Men det märkligaste är att Englund skriver under på dessa termer – ”fantastiska kreatörer” och ”kreatörsskyddslagen”. Den 13 september 2007 skriver Englund följande om kreativitet på sin blogg:
”’Kreativitet’. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp. Vilket ofta demonstreras med plågsam tydlighet. (…) ’Kreativitet’ tillhör nämligen de där fenomenen som inte låter sig analyseras utifrån. Eller analyseras alls, utifrån någon rimlig tolkning av ordet.”
Englund skriver under på att skydda ett fenomen han har starka tvivel kring. Och om det funnes, till och med skulle kunna förstärkas med digitaliseringens essens; kopierandet.
lördag, november 15, 2008
Dödar datorvanor läsvanor?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081115
Som vore det en respons till min artikel här på sidan om den amerikanska debatten kring IT och Internets påverkan på människors läsvanor i USA (12/11), har Kulturrådet publicerat undersökningen Nya kulturvanor där svenska förhållanden undersöks.
Här visas att omfattningen av bokläsandet i Sverige är relativt konstant, men att det mellan olika befolkningskategorier skiljer sig. Mäns läsande sjunker stadigt, medan kvinnors litteraturintresse ökar lika stadigt.
Hos den yngre generationen, som Mark Bauerlein är orolig för i sin bok The Dumbest Generation (som jag refererade till i min förra artikel), är också skillnaderna markanta, men på ett annat sätt. Såväl bland de yngre kvinnorna som de yngre männen har läsandet gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna.
Bauerleins hypotes är att ungdomars läsande konkurreras ut av Internet; ungdomarna chattar, läser bloggar och pratar i olika forum på nätet i stället för att läsa litteratur.
I Sverige har andelen av befolkningen som har tillgång till dator och Internet hemma ökat explosionsartat. I dag har 82% av befolkningen dator hemma – bland undomarna är tillgången i det närmaste hundraprocentig.
Det skulle kunna ses som en bekräftelse på Bauerleins hypotes: när Internetanvändningen ökar, minskar läsningen. Dock får vi inte blanda samman kronologiska samband (att två saker sammanfaller i tid), med kausala samband (att det ena orsakar det andra).
Vi kan inte vara säkra på att det är en ökad Internetanvändning som orsakar ett lägre intresse för att läsa böcker bland ungdomar.
Men visst verkar det sannolikt?
Som vore det en respons till min artikel här på sidan om den amerikanska debatten kring IT och Internets påverkan på människors läsvanor i USA (12/11), har Kulturrådet publicerat undersökningen Nya kulturvanor där svenska förhållanden undersöks.
Här visas att omfattningen av bokläsandet i Sverige är relativt konstant, men att det mellan olika befolkningskategorier skiljer sig. Mäns läsande sjunker stadigt, medan kvinnors litteraturintresse ökar lika stadigt.
Hos den yngre generationen, som Mark Bauerlein är orolig för i sin bok The Dumbest Generation (som jag refererade till i min förra artikel), är också skillnaderna markanta, men på ett annat sätt. Såväl bland de yngre kvinnorna som de yngre männen har läsandet gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna.
Bauerleins hypotes är att ungdomars läsande konkurreras ut av Internet; ungdomarna chattar, läser bloggar och pratar i olika forum på nätet i stället för att läsa litteratur.
I Sverige har andelen av befolkningen som har tillgång till dator och Internet hemma ökat explosionsartat. I dag har 82% av befolkningen dator hemma – bland undomarna är tillgången i det närmaste hundraprocentig.
Det skulle kunna ses som en bekräftelse på Bauerleins hypotes: när Internetanvändningen ökar, minskar läsningen. Dock får vi inte blanda samman kronologiska samband (att två saker sammanfaller i tid), med kausala samband (att det ena orsakar det andra).
Vi kan inte vara säkra på att det är en ökad Internetanvändning som orsakar ett lägre intresse för att läsa böcker bland ungdomar.
Men visst verkar det sannolikt?
onsdag, november 12, 2008
Blir vi dummare av nätet?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081112
Media is the message, hävdade Marshall McLuhan tidigt på 60-talet. Omtolkat till dagens mediasituation: Internet är inte enbart en ny informationskanal, utan det sätt att via nätet förmedla och motta information påverkar vårt sätt att tänka och lära.
Det finns en växande oro i USA kring sättet vi – och främst den yngre generationen – läser texter, tar till oss information och till slut formar vår kunskap och världsbild. Oron kretsar kring Internet.
I en essä i The Atlantic Monthly (aug -08) frågar författaren och teknikkritikern Nicholas Carr om Internet gör oss korkade, med hänvisning till några iakttagelser. Han menar att hans ständigt ökande webbläsande gör att han upplever sig okoncentrerad och har svårt att läsa längre texter.
En av Carrs kollegor har, trots en universitetsexamen i litteraturvetenskap, slutat läsa böcker – på grund av bekvämligheten i att läsa korta, tillrättalagda texter på nätet.
En annan kollega instämmer. Hans tänkande har blivit mer staccato-liknande – mer likt hans läsande; korta, snabba nedslag i webbsidor, bloggar och forum. ”Jag kan inte läsa Krig och fred längre”, säger han vemodigt.
Ett steg längre går Mark Bauerlein, professor i engelska, i sin nya bok The Dumbest Generation. Tesen är att amerikanska ungdomar aldrig har varit så okunniga, så ointresserade av sin sociala och politiska omvärld, så historiskt ignoranta och så icke belästa som i dag.
Han hittar inte på, även om han spetsar till det. Tesen understöds av ett flertal studier som genomförts av olika organisationer och myndigheter. Ett exempel: Andelen ungdomar som finner det mycket viktigt att vara uppdaterad kring politiska frågor var 60 procent år 1966 – och 36 procent 2005.
Bauerlein visar en paradox. Samtidigt som livet aldrig har varit så fritt, tillgången till prylar aldrig varit så stor och skolan aldrig varit så lättillgänglig – har kunskaperna och den intellektuella färdigheten inte följt samma utveckling.
Det materiella innehavet har aldrig varit större. Det intellektuella innehavet har aldrig varit lägre.
Bauerlein är säker på orsaken. Ungdomar läser allt mindre litteratur till förmån för att tillbringa allt mer tid framför skärmen. Det visas i flera studier. Det menar Bauerlein är ett stort kulturellt och pedagogiskt misslyckande.
Ungdomars mentorer har svikit, såväl inom som utom skolan.
Det finns all anledning att ta upp denna diskussion i Sverige. När en universitetslärare frågar en studentgrupp i vilken utsträckning de läser fack- och skönlitteratur utöver kurslitteraturen, blir ofta svaret ”aldrig”, ofta i raljant ton.
Känns det bekvämt?
Å andra sidan. Det är självklart att litteraturläsning är ett av de mest effektiva sätten att ta del av andra människors erfarenheter.
Men är detta sätt det enda och allenarådande?
Kanske är det även frånvaron av fysiska samtal, där vi diskuterar öga mot öga, dryftar antaganden och argument som är ett minst lika stort problem som att läsningsgraden sjunker.
Internet tycks dock vara centralt i problemsituationen.
Media is the message, hävdade Marshall McLuhan tidigt på 60-talet. Omtolkat till dagens mediasituation: Internet är inte enbart en ny informationskanal, utan det sätt att via nätet förmedla och motta information påverkar vårt sätt att tänka och lära.
Det finns en växande oro i USA kring sättet vi – och främst den yngre generationen – läser texter, tar till oss information och till slut formar vår kunskap och världsbild. Oron kretsar kring Internet.
I en essä i The Atlantic Monthly (aug -08) frågar författaren och teknikkritikern Nicholas Carr om Internet gör oss korkade, med hänvisning till några iakttagelser. Han menar att hans ständigt ökande webbläsande gör att han upplever sig okoncentrerad och har svårt att läsa längre texter.
En av Carrs kollegor har, trots en universitetsexamen i litteraturvetenskap, slutat läsa böcker – på grund av bekvämligheten i att läsa korta, tillrättalagda texter på nätet.
En annan kollega instämmer. Hans tänkande har blivit mer staccato-liknande – mer likt hans läsande; korta, snabba nedslag i webbsidor, bloggar och forum. ”Jag kan inte läsa Krig och fred längre”, säger han vemodigt.
Ett steg längre går Mark Bauerlein, professor i engelska, i sin nya bok The Dumbest Generation. Tesen är att amerikanska ungdomar aldrig har varit så okunniga, så ointresserade av sin sociala och politiska omvärld, så historiskt ignoranta och så icke belästa som i dag.
Han hittar inte på, även om han spetsar till det. Tesen understöds av ett flertal studier som genomförts av olika organisationer och myndigheter. Ett exempel: Andelen ungdomar som finner det mycket viktigt att vara uppdaterad kring politiska frågor var 60 procent år 1966 – och 36 procent 2005.
Bauerlein visar en paradox. Samtidigt som livet aldrig har varit så fritt, tillgången till prylar aldrig varit så stor och skolan aldrig varit så lättillgänglig – har kunskaperna och den intellektuella färdigheten inte följt samma utveckling.
Det materiella innehavet har aldrig varit större. Det intellektuella innehavet har aldrig varit lägre.
Bauerlein är säker på orsaken. Ungdomar läser allt mindre litteratur till förmån för att tillbringa allt mer tid framför skärmen. Det visas i flera studier. Det menar Bauerlein är ett stort kulturellt och pedagogiskt misslyckande.
Ungdomars mentorer har svikit, såväl inom som utom skolan.
Det finns all anledning att ta upp denna diskussion i Sverige. När en universitetslärare frågar en studentgrupp i vilken utsträckning de läser fack- och skönlitteratur utöver kurslitteraturen, blir ofta svaret ”aldrig”, ofta i raljant ton.
Känns det bekvämt?
Å andra sidan. Det är självklart att litteraturläsning är ett av de mest effektiva sätten att ta del av andra människors erfarenheter.
Men är detta sätt det enda och allenarådande?
Kanske är det även frånvaron av fysiska samtal, där vi diskuterar öga mot öga, dryftar antaganden och argument som är ett minst lika stort problem som att läsningsgraden sjunker.
Internet tycks dock vara centralt i problemsituationen.
måndag, november 10, 2008
Läskunnighet som hållbart värde
Hållbara värden
Åtta essäer om tingens ordning och idéers bärkraft
Marie Cronqvist (red)
Makadam
Riksbankens Jubileumsfond är en stiftelse som stödjer svensk forskning med anslag, företrädesvis till humaniora och samhällsvetenskap. Nu har stiftelsens första årsbok kommit ut med essäer från åtta forskare, vars forskning medgetts finansiering.
Temat är tillika antologins titel, Hållbara värden, med historikern Marie Cronqvist som redaktör. Temat ligger rent semantiskt nära de senaste årens närmast uttjatade koncept hållbar utveckling. Men här är det värden som fokuseras.
Det är en synnerligen intressant läsning. Den vetenskapliga essän är underskattad som kommunikationsform. Svenska forskare borde i högre utsträckning inte enbart publicera forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter, utan även vetenskapliga essäer på svenska.
Nå, när åtta forskare från olika discipliner formulerar sig med utgångspunkt i ett generellt tema, lockas man att undersöka vad som eventuellt förenar dem. Går det att uttolka ett gemensamt värde som forskarna anser vara hållbart över ämnesgränser?
Jo, det är möjligt. Några essäer sticker ut mer än andra. Två är skrivna av dels den politiska filosofen Lena Halldenius, dels den filosofiske statsvetaren Johan Tralau. Halldenius utför en förträfflig undersökning av frihetsbegreppet och visar hur den traditionella dikotomin mellan negativ frihet (frånvaron av tvång) och positiv frihet (friheten att fungera som förnuftig aktör) är otillräcklig för att förstå människans frihet.
Genom närläsning av liberalismens stora namn, visar hon hur liberalismens politiska företrädare genast måste göra sin hemläxa. Liberaler kan inte nöja sig med sitt traditionella negativa frihetsbegrep, utan måste läsa framför allt filosofen John Locke för att finna ett tredje frihetsbegrepp. Frihet måste sträckas ut från enbart individens vilja till en social frihet – en människa är inte fri enbart därför att hon upplever sig fri och tillfreds.
”Den nöjda slaven” är paradexemplet. Individen kan inte ensam avgöra sin frihet.
Tralau undersöker gränserna för den neutrala staten. Det gör han genom att undersöka argumenten för en liberal stat att förbjuda incest. Inte för att han eller någon annan önskar detta tillåtet, utan för att – synnerligen intrikat – med incest som exempel visa att den liberala staten är en omöjlig konstruktion.
Om liberalismen ska tillhandahålla en värdeneutral stat – det vill säga en stat som inte föreskriver det goda livet för medborgarna – måste denna stat tillåta incest. Där skulle Tralau kunna sluta sin essä, men tyvärr. Det blir grumligt och gyttjigt när den kulturkonservative Tralau inte kan avstå från att använda sin briljanta analys till att landa i det kristna äktenskapet som lösningen på den liberala statens hållning till tabubelagda fenomen.
Både Halldenius och Tralau kan sägas på olika sätt visa sprickan i den liberala rustningen. Kanske är inte historien slut, som Francis Fukuyama formulerade sin klassiker om liberalismen som den slutgiltiga politiska ideologin för samhällens utformning. Men där Halldenius söker utveckling, söker Tralau tillbakagång.
Informatikern Jonny Holmström skriver om nätverket som social princip i Internets spår. Med en tydlig teknikdeterministisk ansats menar Holmström att utan att förstå fenomen som fildelning, digitala nätverk och digitala produkter kan vi inte utveckla organisationer och marknader.
Det är omöjligt att ta betalt för digitala produkter, är en av hans deviser. En annan är att vi måste bejaka den irrationalitet som nätet medger.
Såväl dessa tre som övriga essäister i boken har ett hållbart värde gemensamt: läskunnighet, läsförmåga, i djup och vid mening. Halldenius finner frihetsbegreppet hos Locke genom närläsning, Tralau läser liberalismen, Holmström läser informationstekniken.
Dessutom läser litteraturvetaren Inge Jonsson det litterära arvet, arkeologerna Berit Wells och Arto Penttinen läser fornlämningar i Grekland, ekonomen Miriam Salzer-Mörling läser varumärken, etnologen Lynn Åkesson läser våra sopor och religionssociologen Thorleif Pettersson läser kulturella värderingar.
Det är förmågan att läsa som leder oss framåt. Nästa fråga är huruvida vi som samhälle lyckas upprätthålla den förmågan.
Åtta essäer om tingens ordning och idéers bärkraft
Marie Cronqvist (red)
Makadam
Riksbankens Jubileumsfond är en stiftelse som stödjer svensk forskning med anslag, företrädesvis till humaniora och samhällsvetenskap. Nu har stiftelsens första årsbok kommit ut med essäer från åtta forskare, vars forskning medgetts finansiering.
Temat är tillika antologins titel, Hållbara värden, med historikern Marie Cronqvist som redaktör. Temat ligger rent semantiskt nära de senaste årens närmast uttjatade koncept hållbar utveckling. Men här är det värden som fokuseras.
Det är en synnerligen intressant läsning. Den vetenskapliga essän är underskattad som kommunikationsform. Svenska forskare borde i högre utsträckning inte enbart publicera forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter, utan även vetenskapliga essäer på svenska.
Nå, när åtta forskare från olika discipliner formulerar sig med utgångspunkt i ett generellt tema, lockas man att undersöka vad som eventuellt förenar dem. Går det att uttolka ett gemensamt värde som forskarna anser vara hållbart över ämnesgränser?
Jo, det är möjligt. Några essäer sticker ut mer än andra. Två är skrivna av dels den politiska filosofen Lena Halldenius, dels den filosofiske statsvetaren Johan Tralau. Halldenius utför en förträfflig undersökning av frihetsbegreppet och visar hur den traditionella dikotomin mellan negativ frihet (frånvaron av tvång) och positiv frihet (friheten att fungera som förnuftig aktör) är otillräcklig för att förstå människans frihet.
Genom närläsning av liberalismens stora namn, visar hon hur liberalismens politiska företrädare genast måste göra sin hemläxa. Liberaler kan inte nöja sig med sitt traditionella negativa frihetsbegrep, utan måste läsa framför allt filosofen John Locke för att finna ett tredje frihetsbegrepp. Frihet måste sträckas ut från enbart individens vilja till en social frihet – en människa är inte fri enbart därför att hon upplever sig fri och tillfreds.
”Den nöjda slaven” är paradexemplet. Individen kan inte ensam avgöra sin frihet.
Tralau undersöker gränserna för den neutrala staten. Det gör han genom att undersöka argumenten för en liberal stat att förbjuda incest. Inte för att han eller någon annan önskar detta tillåtet, utan för att – synnerligen intrikat – med incest som exempel visa att den liberala staten är en omöjlig konstruktion.
Om liberalismen ska tillhandahålla en värdeneutral stat – det vill säga en stat som inte föreskriver det goda livet för medborgarna – måste denna stat tillåta incest. Där skulle Tralau kunna sluta sin essä, men tyvärr. Det blir grumligt och gyttjigt när den kulturkonservative Tralau inte kan avstå från att använda sin briljanta analys till att landa i det kristna äktenskapet som lösningen på den liberala statens hållning till tabubelagda fenomen.
Både Halldenius och Tralau kan sägas på olika sätt visa sprickan i den liberala rustningen. Kanske är inte historien slut, som Francis Fukuyama formulerade sin klassiker om liberalismen som den slutgiltiga politiska ideologin för samhällens utformning. Men där Halldenius söker utveckling, söker Tralau tillbakagång.
Informatikern Jonny Holmström skriver om nätverket som social princip i Internets spår. Med en tydlig teknikdeterministisk ansats menar Holmström att utan att förstå fenomen som fildelning, digitala nätverk och digitala produkter kan vi inte utveckla organisationer och marknader.
Det är omöjligt att ta betalt för digitala produkter, är en av hans deviser. En annan är att vi måste bejaka den irrationalitet som nätet medger.
Såväl dessa tre som övriga essäister i boken har ett hållbart värde gemensamt: läskunnighet, läsförmåga, i djup och vid mening. Halldenius finner frihetsbegreppet hos Locke genom närläsning, Tralau läser liberalismen, Holmström läser informationstekniken.
Dessutom läser litteraturvetaren Inge Jonsson det litterära arvet, arkeologerna Berit Wells och Arto Penttinen läser fornlämningar i Grekland, ekonomen Miriam Salzer-Mörling läser varumärken, etnologen Lynn Åkesson läser våra sopor och religionssociologen Thorleif Pettersson läser kulturella värderingar.
Det är förmågan att läsa som leder oss framåt. Nästa fråga är huruvida vi som samhälle lyckas upprätthålla den förmågan.
onsdag, november 05, 2008
Patafysisk datamaskin
Pär Thörn
Din vän datamaskinen
Modernista
Det är en märklig bok. 52 sidor. Om en till synes hopplöst föråldrad datamaskin; en skärm och fyra knappar – blå, grön, gul och röd. Genom att trycka på knapparna i olika kombinationer framträder olika funktioner.
Tryck på den gula knappen, så får du en litteraturgenerator som skapar klichéfyllda deckare. Tryck rött får du höra DDR:s nationalsång.
Tryck blått och grönt samtidigt får du ett stroboskopliknande ljus från skärmen, tillräckligt för att skapa epileptiska anfall, men vars syfte enligt datorfabrikanten NEIS (National Entertainment and Information Systems) är att man ska samlas i smågrupper, spela upp musik och dansa i ljusskenet.
Så långt hårt inslaget i 70-talsstanniol. Men så närmar sig 2000-talet och passerar vår tid innan vi hinner blinka. Tryck ned grönt och rött får du geografiskt anpassad reklam, eftersom datorns GPS talar om för – ja vem, sannolikt NEIS centraldator – var du finns.
Tryck blått och gult och hela Sverige får en temperaturökning med en grad (denna operation kan dock endast utföras en gång per dag). Trycker du ned alla fyra knapparna samtidigt aktiveras en kommunikationsfunktion.
Denna funktion tänder en lampa hos en slumpmässigt utvald granne till dig som mycket snabbt kommer hem till dig och ber att få låna vaniljsocker, eftersom det är vaniljsockret som gör susen i en sockerkaka. Det är startpunkten på en slumpmässig och improviserad samvaro med grannen, som NEIS avlyssnar och skriver detaljerade rapporter kring. Rapporterna finns samlade i ett hemligt bergrum som Pär Thörn fått tillgång till, oklart hur.
Det är med torr prosa, med förkärlek för oändliga, tycks det, inskjutna stycken, som en märklig och utomordentligt absurd historia växer fram. Datorns historia och framtid i ett absurt nötskal, om man så vill. Och vår. Alla ingredienser finns där, omskrivna till årets märkligaste roman.
Det är inte en analytisk roman, inte heller gestaltande, utan en roman som slumpmässigt, tycks det, väver samman infall av VM -94, Palmemordet, Myrdal och Kessle, 68-rörelsen, Göran Skytte, Göteborgskravaller, Håkan Jaldung, feminism, folkhems-stasi – vad som helst, och stoppar allt i din vän datamaskinen.
Genremässigt kan jag inte låta bli att dra in Pär Thörn i patafysiken – de imaginära lösningarnas vetenskap, som överskrider såväl varat som icke-varat, som inte uppfattar ”allvar” och ”skämt” som åtskiljbara kategorier. Jag kan ha fel, men Pär Thörn kan ha läst Claes Hylinger.
Denna datamaskin blir aldrig min vän, men Pär Thörns bok är det.
Din vän datamaskinen
Modernista
Det är en märklig bok. 52 sidor. Om en till synes hopplöst föråldrad datamaskin; en skärm och fyra knappar – blå, grön, gul och röd. Genom att trycka på knapparna i olika kombinationer framträder olika funktioner.
Tryck på den gula knappen, så får du en litteraturgenerator som skapar klichéfyllda deckare. Tryck rött får du höra DDR:s nationalsång.
Tryck blått och grönt samtidigt får du ett stroboskopliknande ljus från skärmen, tillräckligt för att skapa epileptiska anfall, men vars syfte enligt datorfabrikanten NEIS (National Entertainment and Information Systems) är att man ska samlas i smågrupper, spela upp musik och dansa i ljusskenet.
Så långt hårt inslaget i 70-talsstanniol. Men så närmar sig 2000-talet och passerar vår tid innan vi hinner blinka. Tryck ned grönt och rött får du geografiskt anpassad reklam, eftersom datorns GPS talar om för – ja vem, sannolikt NEIS centraldator – var du finns.
Tryck blått och gult och hela Sverige får en temperaturökning med en grad (denna operation kan dock endast utföras en gång per dag). Trycker du ned alla fyra knapparna samtidigt aktiveras en kommunikationsfunktion.
Denna funktion tänder en lampa hos en slumpmässigt utvald granne till dig som mycket snabbt kommer hem till dig och ber att få låna vaniljsocker, eftersom det är vaniljsockret som gör susen i en sockerkaka. Det är startpunkten på en slumpmässig och improviserad samvaro med grannen, som NEIS avlyssnar och skriver detaljerade rapporter kring. Rapporterna finns samlade i ett hemligt bergrum som Pär Thörn fått tillgång till, oklart hur.
Det är med torr prosa, med förkärlek för oändliga, tycks det, inskjutna stycken, som en märklig och utomordentligt absurd historia växer fram. Datorns historia och framtid i ett absurt nötskal, om man så vill. Och vår. Alla ingredienser finns där, omskrivna till årets märkligaste roman.
Det är inte en analytisk roman, inte heller gestaltande, utan en roman som slumpmässigt, tycks det, väver samman infall av VM -94, Palmemordet, Myrdal och Kessle, 68-rörelsen, Göran Skytte, Göteborgskravaller, Håkan Jaldung, feminism, folkhems-stasi – vad som helst, och stoppar allt i din vän datamaskinen.
Genremässigt kan jag inte låta bli att dra in Pär Thörn i patafysiken – de imaginära lösningarnas vetenskap, som överskrider såväl varat som icke-varat, som inte uppfattar ”allvar” och ”skämt” som åtskiljbara kategorier. Jag kan ha fel, men Pär Thörn kan ha läst Claes Hylinger.
Denna datamaskin blir aldrig min vän, men Pär Thörns bok är det.
fredag, oktober 31, 2008
Ut i världen, filosofer
Kristian Löfgren och Dan Munter (red)
8 filosofiska texter
Förlaget Anomali
Är den som studerar filosofi också med nödvändighet filosof? Är en lektor i filosofi också en filosof?
Jag drar mig till minnes en diskussion kring denna fråga från mina sporadiska studier i filosofi. Det svar jag minns var nej – att forska och undervisa i ämnet filosofi medför inte anspråk på att vara filosof.
Med det svaret nöjer sig inte författarna i antologin 8 filosofiska texter (Anomali) med Kristian Löfgren och Dan Munter som redaktörer. Nej, de som befolkar de filosofiska institutionerna vid landets lärosäten måste bli mer filosofer och mindre akademiska forskare.
Ut ur de akademiska seminarierummen, bort från ”C:s kritik av B:s modifiering av A:s teori om det satslogiska konnektivet”, som Dan Munter formulerar den reproduktiva struktur som är akademins antiintellektuella kännetecken.
Snarare: ut i världen, i erfarenheten, trotsa makten, ta risker, sprid oro, var en nagel i politikers och företagsledares ögon. Tillämpa etiska teorier på aktuella problem – bidrar valfriheten beträffande skola, elbolag och pensionsfonder till frihet? Bidrar ökad användning av övervakningskameror till trygghet?
Det är banne mig bara Torbjörn Tännsjö bland Sveriges filosofer som tar risker, driver obekväma teser och deltar i den offentliga debatten.
Filosofens dygd, menar Tobias Harding, måste vara att säga sanningen till makten, trotsa meningslösheten, vägra tolerera ett post-politiskt och post-etiskt samhälle, kort sagt, att bidra till att göra världen bättre.
Filosofins storslagenhet beskriver Madeleine Hayenhjelm på vers, synnerligen vackert. Våga vara pretentiös. Våga formulera teser med andra former. Våga formulera den filosofiska förståelsen på följande sätt:
Den filosofiska förståelsen är en förståelse
om vad som inte är fallet
för att därmed förstå det som är.
Mitt i antologin, där läsaren förväntar sig den filosofiska dygdighet som antologin pläderar för, finner vi med förvåning motsatsen. Ett något introvert manifest för den analytiska filosofin som metod för begreppsanalys av Kalle Grill.
Därefter en närläst och ingående kritik av Grills text av Johan Argus, som sist avrundas med Grills kommentar till Argus kritik.
Var det inte detta filosofer inte skulle syssla med?
Den som gissar att antologins författare är ett gäng doktorander i filosofi gissar rätt. De vill inte i boken skylta med vilka de är, men en googling visar att merparten är doktorander i filosofi vid KTH.
Författarna vill något annat med sitt ämne, lätt besvikna på hur tidigare generationer slarvat med den livsviktiga spänningen – eller konflikten – mellan de striktare akademiska metoder som filosofiforskaren måste anpassa sig till och filosofens samhällsansvar.
Detta ansvar önskar dessa doktorander återupprätta. Det borde vara varje ämne förunnat att ha dylika utvecklingsorienterade, i stället för anpassliga, doktorander.
Till utveckling skall vi vilja, till anpassning skall vi tvingas.
8 filosofiska texter
Förlaget Anomali
Är den som studerar filosofi också med nödvändighet filosof? Är en lektor i filosofi också en filosof?
Jag drar mig till minnes en diskussion kring denna fråga från mina sporadiska studier i filosofi. Det svar jag minns var nej – att forska och undervisa i ämnet filosofi medför inte anspråk på att vara filosof.
Med det svaret nöjer sig inte författarna i antologin 8 filosofiska texter (Anomali) med Kristian Löfgren och Dan Munter som redaktörer. Nej, de som befolkar de filosofiska institutionerna vid landets lärosäten måste bli mer filosofer och mindre akademiska forskare.
Ut ur de akademiska seminarierummen, bort från ”C:s kritik av B:s modifiering av A:s teori om det satslogiska konnektivet”, som Dan Munter formulerar den reproduktiva struktur som är akademins antiintellektuella kännetecken.
Snarare: ut i världen, i erfarenheten, trotsa makten, ta risker, sprid oro, var en nagel i politikers och företagsledares ögon. Tillämpa etiska teorier på aktuella problem – bidrar valfriheten beträffande skola, elbolag och pensionsfonder till frihet? Bidrar ökad användning av övervakningskameror till trygghet?
Det är banne mig bara Torbjörn Tännsjö bland Sveriges filosofer som tar risker, driver obekväma teser och deltar i den offentliga debatten.
Filosofens dygd, menar Tobias Harding, måste vara att säga sanningen till makten, trotsa meningslösheten, vägra tolerera ett post-politiskt och post-etiskt samhälle, kort sagt, att bidra till att göra världen bättre.
Filosofins storslagenhet beskriver Madeleine Hayenhjelm på vers, synnerligen vackert. Våga vara pretentiös. Våga formulera teser med andra former. Våga formulera den filosofiska förståelsen på följande sätt:
Den filosofiska förståelsen är en förståelse
om vad som inte är fallet
för att därmed förstå det som är.
Mitt i antologin, där läsaren förväntar sig den filosofiska dygdighet som antologin pläderar för, finner vi med förvåning motsatsen. Ett något introvert manifest för den analytiska filosofin som metod för begreppsanalys av Kalle Grill.
Därefter en närläst och ingående kritik av Grills text av Johan Argus, som sist avrundas med Grills kommentar till Argus kritik.
Var det inte detta filosofer inte skulle syssla med?
Den som gissar att antologins författare är ett gäng doktorander i filosofi gissar rätt. De vill inte i boken skylta med vilka de är, men en googling visar att merparten är doktorander i filosofi vid KTH.
Författarna vill något annat med sitt ämne, lätt besvikna på hur tidigare generationer slarvat med den livsviktiga spänningen – eller konflikten – mellan de striktare akademiska metoder som filosofiforskaren måste anpassa sig till och filosofens samhällsansvar.
Detta ansvar önskar dessa doktorander återupprätta. Det borde vara varje ämne förunnat att ha dylika utvecklingsorienterade, i stället för anpassliga, doktorander.
Till utveckling skall vi vilja, till anpassning skall vi tvingas.
fredag, oktober 17, 2008
Teknikens glitter
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081017
Teknik har sin egen estetik med en stor potential att förföra. Fysikern Freeman Dyson deltog i utvecklingen av atombomben under fyrtiotalet. I en dokumentär 1981 uttryckte han denna tekniska förförelse på ett sätt som kanske får oss att tänka på teknikutvecklingen något annorlunda.
Han kände ”glittret från atombomben”, som han uttryckte sig. Det var oemotståndligt för en vetenskapsman. Att känna bomben i händerna, att släppa lös dess energi, att spränga miljoner ton sten i luften – det ger människor en illusion av oändlig makt.
Denna förförelse leder dock enbart till olycka, menade Dyson, och är en stor orsak till många samhällsproblem, denna tekniska arrogans som de förförda uppvisar.
Denna analys återberättas i en essä av Richard Dooling i New York Times (12/10) med syftet att söka använda samma förklaring på den finansiella krisen. Hypotesen är att vi har infernaliska datorer, programmerade av förförda tekniker med en teknisk arrogans och att de ekonomiska transaktionerna sköts av virusliknande algoritmer som människor sedan länge upphört att förstå.
Teknisk arrogans har flera syskonbegrepp. Teknikdeterminism är ett; idén om att samhällsutvecklingen bestäms av den tekniska och att utvecklingen alltid är god. Det tekniska imperativet är ett annat; idén om att när något är tekniskt möjligt måste vi också tillåta det.
Might is right, brukar jag säga. Är det möjligt är det rätt.
Nå, arrogans, determinism eller imperativ – vi ser fler effekter av detta fenomen. Försvarets Radioanstalt vill göra sociogram över människor via deras kommunikation nu när det är tekniskt möjligt. Och fildelningssajter eroderar den traditionella föreställningen om upphovsrätt därför att det är tekniskt möjligt.
Glittret lyser kring teknikförespråkarna. Vår utmaning är att lära oss känna igen och tränga igenom och förbi glittret.
Teknik har sin egen estetik med en stor potential att förföra. Fysikern Freeman Dyson deltog i utvecklingen av atombomben under fyrtiotalet. I en dokumentär 1981 uttryckte han denna tekniska förförelse på ett sätt som kanske får oss att tänka på teknikutvecklingen något annorlunda.
Han kände ”glittret från atombomben”, som han uttryckte sig. Det var oemotståndligt för en vetenskapsman. Att känna bomben i händerna, att släppa lös dess energi, att spränga miljoner ton sten i luften – det ger människor en illusion av oändlig makt.
Denna förförelse leder dock enbart till olycka, menade Dyson, och är en stor orsak till många samhällsproblem, denna tekniska arrogans som de förförda uppvisar.
Denna analys återberättas i en essä av Richard Dooling i New York Times (12/10) med syftet att söka använda samma förklaring på den finansiella krisen. Hypotesen är att vi har infernaliska datorer, programmerade av förförda tekniker med en teknisk arrogans och att de ekonomiska transaktionerna sköts av virusliknande algoritmer som människor sedan länge upphört att förstå.
Teknisk arrogans har flera syskonbegrepp. Teknikdeterminism är ett; idén om att samhällsutvecklingen bestäms av den tekniska och att utvecklingen alltid är god. Det tekniska imperativet är ett annat; idén om att när något är tekniskt möjligt måste vi också tillåta det.
Might is right, brukar jag säga. Är det möjligt är det rätt.
Nå, arrogans, determinism eller imperativ – vi ser fler effekter av detta fenomen. Försvarets Radioanstalt vill göra sociogram över människor via deras kommunikation nu när det är tekniskt möjligt. Och fildelningssajter eroderar den traditionella föreställningen om upphovsrätt därför att det är tekniskt möjligt.
Glittret lyser kring teknikförespråkarna. Vår utmaning är att lära oss känna igen och tränga igenom och förbi glittret.
torsdag, oktober 02, 2008
Nuet som tidens periferi
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081002
Malte Persson
Edelcrantz förbindelser
Bonniers
I mitt eget sökande efter de riktigt tidiga pionjärerna bakom uppfinningar som syns införlivade i dagens informationsteknik, läste jag för ett par år sedan om kanslirådet och akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz (1754-1821). Särskilt läste jag hans bok Afhandling om telegrapher och försök til en ny inrättning däraf från 1796.
Även om fransmannen Claude Chappe var några år före Edelcrantz med att upprätta optiskt telegrafi i Frankrike, var Edelcrantz telegraf såväl bättre rent praktiskt som mer betydelsefull för modern IT.
Där Chappes telegraf endast omfattade maximalt 92 tecken med en hastighet om max tre tecken per minut, byggde Edelcrantz telegraf på det binära talsystemet med maximalt 1024 tecken och en hastighet om 20 tecken per minut.
Nå. Denna inledning vill enbart befästa glädjen i att en av Sveriges yngre och främsta författare, Malte Persson, som av en händelse fann anledning vid ungefär samma tidpunkt att studera och skriva om denne Edelcrantz i sin nya roman Edelcrantz förbindelser (Bonniers).
Malte Persson driver en av bloggosfärens mest bildande bloggar, Errata, om litteratur, kritik, poesi och kulturdebatt. Dessutom skriver han lysande kritik i Expressen. Och som en parentes (eller som huvudsak) kan nämnas att Malte Persson en vacker dag utgör en av de aderton. Sanna mina ord.
Nå, igen. Denna avledning vill enbart säga att Edelcrantz förbindelser är en synnerligen välskriven och läsvärd roman. Med språket som såväl verktyg som material tar Persson oss till Stockholm före och efter decennieskiftet 1800.
Den tidige Edelcrantz hette Clewberg. Han bildade sig och arbetade i både Åbo och Stockholm och umgicks innerligt med sin bäste vän Kellgren, poeten och akademiledamoten. Clewberg arbetade främst inom kultursfären och fick en mängd uppdrag, flera av hovet under Gustav III.
Clewberg adlades 1789 under namnet Edelcrantz. Här uppstår även en metamorfos; intresset för optik, fysik och vetenskap i allmänhet växer sig starkare än intresset för kulturen. Han vämjes i denna tidsålder, som, med Malte Perssons ord, ”är lika oförnuftig i sin smak för förnuft som i sin smak för smak”.
Omåttligheten firar triumfer. Edelcrantz avstår. Han går, återigen med Perssons ord, ”från plebejisk Clewberg till adlig Edelcrantz”. I Frankrike pågår revolution. Sverige oroas för krig. Edelcrantz bygger sina första optiska telegrafstationer och skriver på sin avhandling. I händelse av krig behövs snabba kommunikationer.
Det går, som jag antydde inledningsvis, en rak linje från Edelcrantz optiska telegraf till dagens Internet. Tillkomna av liknande skäl. Använda för samma ändamål: Att skriva på långa avstånd.
Edelcrantz förbindelser är en lärd och lekfull bok om nätverkande i slutet av 1700-talet. Lekfull? Jag tänker på samtidsreferenserna. Om narren Staël von Holstein, om dåtidens kaffeförbud som pendang till dagens drogdiskussion, om lånebibliotekens vara eller icke vara – är ett utlånat verk ett osålt verk, till skada för publicisten? Det var 1700-talets fildelningsdiskussion.
Men ändå, och slutligen: Malte Persson respekterar historien; genom Edelcrantz vill han säga att dagens fokus på nuet som ett centrum, ett priviligierat sådant, med historien som periferi, är ett märkligt fokus.
Med Edelcrantz förbindelser slår han ett slag för nuet som tidens yttersta periferi och sätter historien i centrum.
Malte Persson
Edelcrantz förbindelser
Bonniers
I mitt eget sökande efter de riktigt tidiga pionjärerna bakom uppfinningar som syns införlivade i dagens informationsteknik, läste jag för ett par år sedan om kanslirådet och akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz (1754-1821). Särskilt läste jag hans bok Afhandling om telegrapher och försök til en ny inrättning däraf från 1796.
Även om fransmannen Claude Chappe var några år före Edelcrantz med att upprätta optiskt telegrafi i Frankrike, var Edelcrantz telegraf såväl bättre rent praktiskt som mer betydelsefull för modern IT.
Där Chappes telegraf endast omfattade maximalt 92 tecken med en hastighet om max tre tecken per minut, byggde Edelcrantz telegraf på det binära talsystemet med maximalt 1024 tecken och en hastighet om 20 tecken per minut.
Nå. Denna inledning vill enbart befästa glädjen i att en av Sveriges yngre och främsta författare, Malte Persson, som av en händelse fann anledning vid ungefär samma tidpunkt att studera och skriva om denne Edelcrantz i sin nya roman Edelcrantz förbindelser (Bonniers).
Malte Persson driver en av bloggosfärens mest bildande bloggar, Errata, om litteratur, kritik, poesi och kulturdebatt. Dessutom skriver han lysande kritik i Expressen. Och som en parentes (eller som huvudsak) kan nämnas att Malte Persson en vacker dag utgör en av de aderton. Sanna mina ord.
Nå, igen. Denna avledning vill enbart säga att Edelcrantz förbindelser är en synnerligen välskriven och läsvärd roman. Med språket som såväl verktyg som material tar Persson oss till Stockholm före och efter decennieskiftet 1800.
Den tidige Edelcrantz hette Clewberg. Han bildade sig och arbetade i både Åbo och Stockholm och umgicks innerligt med sin bäste vän Kellgren, poeten och akademiledamoten. Clewberg arbetade främst inom kultursfären och fick en mängd uppdrag, flera av hovet under Gustav III.
Clewberg adlades 1789 under namnet Edelcrantz. Här uppstår även en metamorfos; intresset för optik, fysik och vetenskap i allmänhet växer sig starkare än intresset för kulturen. Han vämjes i denna tidsålder, som, med Malte Perssons ord, ”är lika oförnuftig i sin smak för förnuft som i sin smak för smak”.
Omåttligheten firar triumfer. Edelcrantz avstår. Han går, återigen med Perssons ord, ”från plebejisk Clewberg till adlig Edelcrantz”. I Frankrike pågår revolution. Sverige oroas för krig. Edelcrantz bygger sina första optiska telegrafstationer och skriver på sin avhandling. I händelse av krig behövs snabba kommunikationer.
Det går, som jag antydde inledningsvis, en rak linje från Edelcrantz optiska telegraf till dagens Internet. Tillkomna av liknande skäl. Använda för samma ändamål: Att skriva på långa avstånd.
Edelcrantz förbindelser är en lärd och lekfull bok om nätverkande i slutet av 1700-talet. Lekfull? Jag tänker på samtidsreferenserna. Om narren Staël von Holstein, om dåtidens kaffeförbud som pendang till dagens drogdiskussion, om lånebibliotekens vara eller icke vara – är ett utlånat verk ett osålt verk, till skada för publicisten? Det var 1700-talets fildelningsdiskussion.
Men ändå, och slutligen: Malte Persson respekterar historien; genom Edelcrantz vill han säga att dagens fokus på nuet som ett centrum, ett priviligierat sådant, med historien som periferi, är ett märkligt fokus.
Med Edelcrantz förbindelser slår han ett slag för nuet som tidens yttersta periferi och sätter historien i centrum.
Kategorier:
internet,
kulturartiklar,
litteratur,
recensioner
onsdag, september 17, 2008
Den välvilliga genen
Västerbottens-Kuriren 080917
Förr hörde man ibland forskare som hävdade att man funnit ”den kriminella genen” som förklarar varför vissa människor blir brottslingar. I somras kunde vi läsa om hur genetiker upptäckt en gen som skapar förutsättningar för fetma.
Härom veckan dök det upp en ny gen som förklarar vissa mäns relationsproblem; att manligt beteende som otrohet inte enbart beror på socialt förändringsbara faktorer som karaktär, moral och respekt.
Så mycket enklare allt skulle vara om vi slipper ta ansvar för vårt beteende och bara kan hänvisa till vår genuppsättning.
Det blir emellertid slitsamt för den som samtidigt som genetiken vill förklara allt mer av mänskligt beteende, läser Jonathan Littells mastodontverk De välvilliga – om mänsklighetens största träsk sett från en bödels ögon.
Som om inte Littells 900 ångestkompakta sidor är nog så jobbiga att läsa.
Förr hörde man ibland forskare som hävdade att man funnit ”den kriminella genen” som förklarar varför vissa människor blir brottslingar. I somras kunde vi läsa om hur genetiker upptäckt en gen som skapar förutsättningar för fetma.
Härom veckan dök det upp en ny gen som förklarar vissa mäns relationsproblem; att manligt beteende som otrohet inte enbart beror på socialt förändringsbara faktorer som karaktär, moral och respekt.
Så mycket enklare allt skulle vara om vi slipper ta ansvar för vårt beteende och bara kan hänvisa till vår genuppsättning.
Det blir emellertid slitsamt för den som samtidigt som genetiken vill förklara allt mer av mänskligt beteende, läser Jonathan Littells mastodontverk De välvilliga – om mänsklighetens största träsk sett från en bödels ögon.
Som om inte Littells 900 ångestkompakta sidor är nog så jobbiga att läsa.
tisdag, september 02, 2008
Bakvänt tänkt om pigavdraget
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080902
Nu vill TCO höja pigavdraget till 80-90 procent, läser vi på DN Debatt. För att öka jämställdheten, säger man. Fortfarande har kvinnor för svåra villkor på arbetsmarknaden, eftersom hemarbetet fortfarande till största delen sköts av kvinnor. Dubbelarbetet blir övermäktigt.
Så när förhållandet mellan arbetsliv och hemarbete blir ohållbart, vill TCO förändra hemarbetet. Det är en självklar ståndpunkt för en arbetsgivarorganisation, eftersom arbetslivet under århundraden har formats efter mäns villkor – hemarbetet sköts av någon annan.
Men en fackförening? Om förhållandet mellan hemarbete och lönearbete inte fungerar, varför inte ställa frågan: Hur kan vi förändra arbetsförhållandena och arbetsorganisationen på arbetsplatserna så att kvinnor och män kan kombinera familjeliv och arbetsliv?
Ett skyhögt skatteavdrag för hushållstjänster innebär enbart att vi konserverar näringslivets manligt bestämda villkor och underlättar för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.
Nu vill TCO höja pigavdraget till 80-90 procent, läser vi på DN Debatt. För att öka jämställdheten, säger man. Fortfarande har kvinnor för svåra villkor på arbetsmarknaden, eftersom hemarbetet fortfarande till största delen sköts av kvinnor. Dubbelarbetet blir övermäktigt.
Så när förhållandet mellan arbetsliv och hemarbete blir ohållbart, vill TCO förändra hemarbetet. Det är en självklar ståndpunkt för en arbetsgivarorganisation, eftersom arbetslivet under århundraden har formats efter mäns villkor – hemarbetet sköts av någon annan.
Men en fackförening? Om förhållandet mellan hemarbete och lönearbete inte fungerar, varför inte ställa frågan: Hur kan vi förändra arbetsförhållandena och arbetsorganisationen på arbetsplatserna så att kvinnor och män kan kombinera familjeliv och arbetsliv?
Ett skyhögt skatteavdrag för hushållstjänster innebär enbart att vi konserverar näringslivets manligt bestämda villkor och underlättar för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.
torsdag, juni 19, 2008
Återremiss som pyrrhusseger
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080619
En seger för integriteten, jublar det fåtal hos alliansen som är motståndare till FRA-lagen – Annie Johansson, Fredrick Federley, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Karl Sigfrid – när riksdagen återremitterade lagförslaget till försvarsutskottet.
En perfektare illustration av en pyrrhusseger har sällan skådats. Inget är vunnet. Allt är förlorat. Lagen är så gott som implementerad tack vare återremissen.
När riksdagen beslutar om den kosmetiskt uppdaterade FRA-lagen är ett nej helt omöjligt. Utskottet har ju gått de fem till mötes.
Att dels uppdra till Datainspektionen, dels tillsätta en parlamentarisk kommission för att bevaka FRA:s förehavanden utgör möjligen ett litet integritetsskydd på väldigt kort sikt. På längre sikt betyder det intet.
Det stora integritetshotet stavas nämligen ändamålsglidning. På det hotet biter ingen myndighetskontroll eller kommissioner. Och till detta integritetshot har regeringen och övervakningsföreträdare aldrig behövt ställas till svars i debatten.
Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften.
Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.
Mot riskerna för ändamålsglidning vid uppbyggnad av personregister av FRA:s karaktär finns enbart en åtgärd – att inte alls tillåta sådan övervakning och registrering. Det är den enda effektiva åtgärden mot ändamålsglidning.
Men de fem jublande riksdagsledamöterna har omöjliggjort denna åtgärd.
En seger för integriteten, jublar det fåtal hos alliansen som är motståndare till FRA-lagen – Annie Johansson, Fredrick Federley, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Karl Sigfrid – när riksdagen återremitterade lagförslaget till försvarsutskottet.
En perfektare illustration av en pyrrhusseger har sällan skådats. Inget är vunnet. Allt är förlorat. Lagen är så gott som implementerad tack vare återremissen.
När riksdagen beslutar om den kosmetiskt uppdaterade FRA-lagen är ett nej helt omöjligt. Utskottet har ju gått de fem till mötes.
Att dels uppdra till Datainspektionen, dels tillsätta en parlamentarisk kommission för att bevaka FRA:s förehavanden utgör möjligen ett litet integritetsskydd på väldigt kort sikt. På längre sikt betyder det intet.
Det stora integritetshotet stavas nämligen ändamålsglidning. På det hotet biter ingen myndighetskontroll eller kommissioner. Och till detta integritetshot har regeringen och övervakningsföreträdare aldrig behövt ställas till svars i debatten.
Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften.
Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.
Mot riskerna för ändamålsglidning vid uppbyggnad av personregister av FRA:s karaktär finns enbart en åtgärd – att inte alls tillåta sådan övervakning och registrering. Det är den enda effektiva åtgärden mot ändamålsglidning.
Men de fem jublande riksdagsledamöterna har omöjliggjort denna åtgärd.
Kategorier:
integritet,
internet,
kulturartiklar,
politik,
övervakning
onsdag, juni 18, 2008
FRA-lagen som undantagstillstånd
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080618
Efter ett av den svenska bloggosfärens största skalv, har traditionella media de senaste veckorna inte skrivit om så mycket annat än den förestående omröstningen i riksdagen om den så kallade FRA-lagen. (Möjligen EM-fotboll, då.)
Övervakning och medborgerlig integritet har varit huvudspåret. Stickspår har varit hur effektiv en sådan enorm övervakning av digital trafik är för att spåra terrorism och annan grov brottslighet.
De som uttalar sig i media är enhetligt emot och bygger argument. De som är för är tysta. Det är en situation att vara missbelåten med.
Det som skrivits är lovvärt i polemisk anda. För att också förstå detta fenomen, införandet av lagen om FRA:s rätt till övervakning av kommunikation också i kabelnäten, måste vi närma oss de filosofiska frågorna.
Jag går till den italienske filosofen Giorgio Agamben och hans bok Undantagstillståndet från 2005 (Propexus förlag). Hans tes, att de västerländska samhällena är på väg in i ett undantagstillstånd, är i högsta grad tillämpbar på FRA-lagen.
”Som en konsekvens av den ohejdbara utvecklingen av det som definierats som ett ’globalt inbördeskrig’ tenderar undantagstillståndet att framträda som det dominerande paradigmet för regerande i den samtida politiken”, skriver Agambes.
Agambes bok är skriven som en intellektuell reaktion mot den terrorism och det krig mot terrorism (det han kallar ”globalt inbördeskrig”) som har eskalerat efter den 11/9 2001.
Ett undantagstillstånd är en situation som utspelas i skärningspunkten mellan politik och juridik, menar Agambes. Tillståndet uppstår ur en politisk situation – en kris – och får juridiska implikationer.
Uttryckt annorlunda; ett undantagstillstånds ursprung är nöden. Vi känner igen detta som ordstäv: ”nöden känner ingen lag” och ”nöden stiftar sin egen lag”. Ett undantagstillstånd är en situation som undantar medborgare vissa rättigheter. Ett vanligt exempel är utegångsförbud.
Är den situation FRA-lagen avses tillämpas på en situation av kris – eller nöd? Det har övervakningsförespråkarna inte lyckats visa.
Problemet med ett undantagstillstånd är att den är i en mening ”olaglig” – FRA-lagen strider mot såväl vår intuitiva som rationella föreställning om ett demokratiskt samhälle. I en annan mening är undantagstillståndet rätts- och författningsenligt – om riksdagen röstar ja till FRA-lagen är den förenlig med svensk rätt.
Eller som Agambes skriver: i ett undantagstillstånd förblir normen giltig, men tillämpas inte, eftersom den blir kraftlös utan lagstöd. I stället får de extrema handlingarna kraft från lagen.
Vi vill fortsätta värna integritet, demokrati, brevhemlighet och frånvaro av statlig insyn i våra förehavanden på nätet som den förhärskande normen, men lagen ger undantagen från denna norm kraft.
Agambes använder Durkheims term ”anomi” för att ge en slutgiltig definition av ett samhälles undantagstillstånd; en zon där ”skillnaden mellan privat och offentligt har deaktiverats”.
Det är också FRA-lagen i ett nötskal.
Efter ett av den svenska bloggosfärens största skalv, har traditionella media de senaste veckorna inte skrivit om så mycket annat än den förestående omröstningen i riksdagen om den så kallade FRA-lagen. (Möjligen EM-fotboll, då.)
Övervakning och medborgerlig integritet har varit huvudspåret. Stickspår har varit hur effektiv en sådan enorm övervakning av digital trafik är för att spåra terrorism och annan grov brottslighet.
De som uttalar sig i media är enhetligt emot och bygger argument. De som är för är tysta. Det är en situation att vara missbelåten med.
Det som skrivits är lovvärt i polemisk anda. För att också förstå detta fenomen, införandet av lagen om FRA:s rätt till övervakning av kommunikation också i kabelnäten, måste vi närma oss de filosofiska frågorna.
Jag går till den italienske filosofen Giorgio Agamben och hans bok Undantagstillståndet från 2005 (Propexus förlag). Hans tes, att de västerländska samhällena är på väg in i ett undantagstillstånd, är i högsta grad tillämpbar på FRA-lagen.
”Som en konsekvens av den ohejdbara utvecklingen av det som definierats som ett ’globalt inbördeskrig’ tenderar undantagstillståndet att framträda som det dominerande paradigmet för regerande i den samtida politiken”, skriver Agambes.
Agambes bok är skriven som en intellektuell reaktion mot den terrorism och det krig mot terrorism (det han kallar ”globalt inbördeskrig”) som har eskalerat efter den 11/9 2001.
Ett undantagstillstånd är en situation som utspelas i skärningspunkten mellan politik och juridik, menar Agambes. Tillståndet uppstår ur en politisk situation – en kris – och får juridiska implikationer.
Uttryckt annorlunda; ett undantagstillstånds ursprung är nöden. Vi känner igen detta som ordstäv: ”nöden känner ingen lag” och ”nöden stiftar sin egen lag”. Ett undantagstillstånd är en situation som undantar medborgare vissa rättigheter. Ett vanligt exempel är utegångsförbud.
Är den situation FRA-lagen avses tillämpas på en situation av kris – eller nöd? Det har övervakningsförespråkarna inte lyckats visa.
Problemet med ett undantagstillstånd är att den är i en mening ”olaglig” – FRA-lagen strider mot såväl vår intuitiva som rationella föreställning om ett demokratiskt samhälle. I en annan mening är undantagstillståndet rätts- och författningsenligt – om riksdagen röstar ja till FRA-lagen är den förenlig med svensk rätt.
Eller som Agambes skriver: i ett undantagstillstånd förblir normen giltig, men tillämpas inte, eftersom den blir kraftlös utan lagstöd. I stället får de extrema handlingarna kraft från lagen.
Vi vill fortsätta värna integritet, demokrati, brevhemlighet och frånvaro av statlig insyn i våra förehavanden på nätet som den förhärskande normen, men lagen ger undantagen från denna norm kraft.
Agambes använder Durkheims term ”anomi” för att ge en slutgiltig definition av ett samhälles undantagstillstånd; en zon där ”skillnaden mellan privat och offentligt har deaktiverats”.
Det är också FRA-lagen i ett nötskal.
Kategorier:
filosofi,
integritet,
internet,
kulturartiklar,
politik,
övervakning
torsdag, juni 12, 2008
Pedagogik som frihetsprojekt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080612
Immanuel Kant
Om pedagogik
Daidalos
För den som tycker att pedagogisk litteratur understundom lider av ett filosofiskt underskott till förmån för pragmatiska undervisningstips, rekommenderas Immanuel Kants lilla skrift Om pedagogik (Daidalos). Den gavs ut 1803, ett år innan Kant dog, och har först nu översatts till svenska.
Om pedagogik är en sammanställning av ett antal föreläsningar som Kant höll under andra halvan av 1700-talet. Det är en tillämpning av Kants upplysningsfilosofi på undervisningsområdet. Frågan för pedagogiken var, och är: Hur blir människan en människa?
”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, är bokens inledningssats. Ett för Kant grundläggande påstående. Djuren har sina instinkter, som ofta fungerar direkt från födseln. Att bli människa innebär att medelst förnuftet övervinna sitt primitiva tillstånd.
Som barn behöver man hjälp med det. Därav Kants intresse för pedagogik.
Kants pedagogik är ett frihetsprojekt, precis som hans upplysningsfilosofi: Upplysning innebär ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Människan kan aldrig drillas till frihet, utan måste själv ta ansvar för sitt eget frihetsprojekt.
På ett tidigt stadium slår Kant fast några principer. En är att pedagogiken aldrig får bli mekanisk, utan måste vara omdömesgill. En annan är att pedagogiken aldrig får begränsas av människans nuvarande tillstånd, utan bör avse människans framtida tillstånd. Pedagogiken bör ha världens bästa för ögonen; ett uttryck för Kants kosmopolitiska hållning.
En människas fostran går genom fyra stadier. Det första är disciplinering, vilket innebär mänskliggörandet, ett tämjande av impulser och begär. Det andra är kultivering, vars syfte är att göra människan skicklig, men utan att ange vad människan ska bli skicklig på. Skicklighet ska kunna bistå flera olika syften.
Det tredje är civilisering, att bli klok, att passa in i samhället som en offentlig person och få ett offentligt värde. Det fjärde och viktigaste är moralisering. Såväl skicklighet som klokskap måste användas enbart för goda syften. Moralisering innebär att skapa den egna omdömesförmågan.
Kant ger barnen stor integritet, frihet och värdesätter deras behov av lek och fritid. Samtidigt är han en torr och sträng pedagog. Det är ett underliggande tema i boken; å ena sida, å andra sidan. Det kan tolkas som motsägelser, men inte nödvändigtvis.
Även om barn måste tränas i lydnad, får lydnaden aldrig bli blind. Barn får inte skämmas bort, men deras vilja får heller aldrig brytas ned. Barn bör ges möjlighet till lek, men inte till förströelse.
Att läsa Kants pedagogik innebär att använda sin egen omdömesförmåga. För visst märks det att tvåhundra år har gått när han skriver om spädbarn, det olämpliga i att vagga dem, hur de ska matas och läras att gå. Liksom vilka lekar som det lite äldre barnet bör ägna sig åt och det förkastliga med onani.
När det gäller praktisk undervisning förespråkar Kant den sokratiska metoden; dialogen. Som pedagog bör man ”försöka hämta fram förnuftskunskaper ur barnen, i stället för att själv inplantera dem”, som han skriver. Människosläktet bär ett gemensamt förnuft inom sig. Pedagogens uppgift är att förlösa kunskapen.
Samma metod gäller undervisning om människans högsta: moralen. Läraren får aldrig vara en moralens väktare som bestämmer moral och förmedlar moraliska lärosatser. Nej, moralen måste bygga på barnets eget förnuft och förmåga att ställa upp maximer för den egna moralen.
Läraren ska stödja barnets moraliska utveckling, men aldrig bestämma den. Förnuftet ska tränas, liksom omdömesförmågan.
Kants pedagogik syftar till frigörelse och är mer besläktad med emancipatorisk pedagogik än med auktoritär undervisning. Disciplin i Kants anda har inget att göra med ”hårdare tag” eller polisiära insatser mot skolkande elever, utan med – frihet.
Om disciplin förväxlas med dressyr, menar Kant att vi snarast skapar viljebefriade och räddhågsna människor.
Frågan är om det är denna förväxling vi ser i dagens skolpolitiska diskussioner.
Immanuel Kant
Om pedagogik
Daidalos
För den som tycker att pedagogisk litteratur understundom lider av ett filosofiskt underskott till förmån för pragmatiska undervisningstips, rekommenderas Immanuel Kants lilla skrift Om pedagogik (Daidalos). Den gavs ut 1803, ett år innan Kant dog, och har först nu översatts till svenska.
Om pedagogik är en sammanställning av ett antal föreläsningar som Kant höll under andra halvan av 1700-talet. Det är en tillämpning av Kants upplysningsfilosofi på undervisningsområdet. Frågan för pedagogiken var, och är: Hur blir människan en människa?
”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, är bokens inledningssats. Ett för Kant grundläggande påstående. Djuren har sina instinkter, som ofta fungerar direkt från födseln. Att bli människa innebär att medelst förnuftet övervinna sitt primitiva tillstånd.
Som barn behöver man hjälp med det. Därav Kants intresse för pedagogik.
Kants pedagogik är ett frihetsprojekt, precis som hans upplysningsfilosofi: Upplysning innebär ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Människan kan aldrig drillas till frihet, utan måste själv ta ansvar för sitt eget frihetsprojekt.
På ett tidigt stadium slår Kant fast några principer. En är att pedagogiken aldrig får bli mekanisk, utan måste vara omdömesgill. En annan är att pedagogiken aldrig får begränsas av människans nuvarande tillstånd, utan bör avse människans framtida tillstånd. Pedagogiken bör ha världens bästa för ögonen; ett uttryck för Kants kosmopolitiska hållning.
En människas fostran går genom fyra stadier. Det första är disciplinering, vilket innebär mänskliggörandet, ett tämjande av impulser och begär. Det andra är kultivering, vars syfte är att göra människan skicklig, men utan att ange vad människan ska bli skicklig på. Skicklighet ska kunna bistå flera olika syften.
Det tredje är civilisering, att bli klok, att passa in i samhället som en offentlig person och få ett offentligt värde. Det fjärde och viktigaste är moralisering. Såväl skicklighet som klokskap måste användas enbart för goda syften. Moralisering innebär att skapa den egna omdömesförmågan.
Kant ger barnen stor integritet, frihet och värdesätter deras behov av lek och fritid. Samtidigt är han en torr och sträng pedagog. Det är ett underliggande tema i boken; å ena sida, å andra sidan. Det kan tolkas som motsägelser, men inte nödvändigtvis.
Även om barn måste tränas i lydnad, får lydnaden aldrig bli blind. Barn får inte skämmas bort, men deras vilja får heller aldrig brytas ned. Barn bör ges möjlighet till lek, men inte till förströelse.
Att läsa Kants pedagogik innebär att använda sin egen omdömesförmåga. För visst märks det att tvåhundra år har gått när han skriver om spädbarn, det olämpliga i att vagga dem, hur de ska matas och läras att gå. Liksom vilka lekar som det lite äldre barnet bör ägna sig åt och det förkastliga med onani.
När det gäller praktisk undervisning förespråkar Kant den sokratiska metoden; dialogen. Som pedagog bör man ”försöka hämta fram förnuftskunskaper ur barnen, i stället för att själv inplantera dem”, som han skriver. Människosläktet bär ett gemensamt förnuft inom sig. Pedagogens uppgift är att förlösa kunskapen.
Samma metod gäller undervisning om människans högsta: moralen. Läraren får aldrig vara en moralens väktare som bestämmer moral och förmedlar moraliska lärosatser. Nej, moralen måste bygga på barnets eget förnuft och förmåga att ställa upp maximer för den egna moralen.
Läraren ska stödja barnets moraliska utveckling, men aldrig bestämma den. Förnuftet ska tränas, liksom omdömesförmågan.
Kants pedagogik syftar till frigörelse och är mer besläktad med emancipatorisk pedagogik än med auktoritär undervisning. Disciplin i Kants anda har inget att göra med ”hårdare tag” eller polisiära insatser mot skolkande elever, utan med – frihet.
Om disciplin förväxlas med dressyr, menar Kant att vi snarast skapar viljebefriade och räddhågsna människor.
Frågan är om det är denna förväxling vi ser i dagens skolpolitiska diskussioner.
Kategorier:
filosofi,
kulturartiklar,
litteratur,
recensioner,
utbildning
onsdag, maj 14, 2008
Gratis är gott men inte gratis
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080514
Det finns inga gratisluncher. Allt som är gratis har en dold kostnad. Bjuder någon dig på lunch är det sannolikt att någon söker en gentjänst av dig. Det är kapitalismens negativa konnotation: inget kan vara gratis. Altruism kan inte existera.
Gratis representerar också en siffra: noll. Uppfunnet av babylonierna, fruktat av Antikens filosofer – eftersom Gud är oändlig, kan inte noll existera, menade de – och matematiskt ointressant i den tidiga grekiska matematiken, eftersom den byggde på geometri.
Inte förrän på 1600-talet blev siffran noll helt accepterad i den kristna världen; därtill var Aristoteles nollfientliga filosofi, alltför inflytelserik. Via Arabien lyckades nollan leta sig till Europa.
Att noll är ett speciellt pris på en vara eller tjänst, visar några forskare inom ett område som kan översättas till ”beteendeekonomi” – ett slags tvärvetenskap mellan psykologi och ekonomi – i en forskningsartikel i tidskriften Marketing Science.
I en serie experiment visar de hur priset noll skiljer sig markant från andra priser med avseende på hur konsumenter reagerar på prissättning. Vi tenderar överreagera, det vill säga reagera alltför positivt, närmast irrationellt, på varor och tjänster som är gratis.
Vi tenderar värdera varor som är gratis inte enbart som att vi reducerar vår kostnad för att köpa varan i fråga, utan vi tenderar även att ge vara ett högre värde för oss själva enbart därför att den är gratis.
En gratis vara blir därmed värdefullare än en vara som kostar marginellt mer än gratis. Det, menar forskarna, är något att tänka på för marknadsförare som med lockpriser vill fånga konsumenter till sin handelsplats. Det effektivaste lockpriset är alltid gratis.
I någon mening ger experiment som dessa stöd för de som förespråkar ett fritt utbyte av digitalt material på Internet. Ett förekommande argument är att gratis nedladdning av musik utgör en effektiv marknadsföring av en artist, vilket genererar större uppmärksamhet och i sin tur fler åskådare på konserter.
Även om allt fler webbplatser säljer musikfiler till olika priser, blir konkurrensen med gratis nedladdning omöjlig. Gratis har ett alltför högt affektivt värde för konsumenten.
Men även om nedladdning av digital kultur skulle legaliseras, är uttrycket ”det finns inga gratisluncher” adekvat. Det finns tendenser till att betalningsviljan för konsertinträden ökar, vilket innebär att gratis musik på nätet genererar ett högre pris för livemusik.
Samma princip torde gälla på annan digital kultur. Gratis är gott, men frågan är det kan existera i en kapitalistisk ekonomi.
Den stora vinsten med att legalisera fritt utbyte av digital kultur blir, med hänvisning till den beteendeekonomiska forskningen ovan, är inte ekonomisk utan affektiv.
Om digital kultur i form av musik, film, foto, texter, konstverk etc vore gratis, betingar dessa kulturyttringar ett högre värde för oss kulturkonsumenter än om priset vore ack så lågt.
Det är ett hyggligt argument i fildelningsdebatten.
Det finns inga gratisluncher. Allt som är gratis har en dold kostnad. Bjuder någon dig på lunch är det sannolikt att någon söker en gentjänst av dig. Det är kapitalismens negativa konnotation: inget kan vara gratis. Altruism kan inte existera.
Gratis representerar också en siffra: noll. Uppfunnet av babylonierna, fruktat av Antikens filosofer – eftersom Gud är oändlig, kan inte noll existera, menade de – och matematiskt ointressant i den tidiga grekiska matematiken, eftersom den byggde på geometri.
Inte förrän på 1600-talet blev siffran noll helt accepterad i den kristna världen; därtill var Aristoteles nollfientliga filosofi, alltför inflytelserik. Via Arabien lyckades nollan leta sig till Europa.
Att noll är ett speciellt pris på en vara eller tjänst, visar några forskare inom ett område som kan översättas till ”beteendeekonomi” – ett slags tvärvetenskap mellan psykologi och ekonomi – i en forskningsartikel i tidskriften Marketing Science.
I en serie experiment visar de hur priset noll skiljer sig markant från andra priser med avseende på hur konsumenter reagerar på prissättning. Vi tenderar överreagera, det vill säga reagera alltför positivt, närmast irrationellt, på varor och tjänster som är gratis.
Vi tenderar värdera varor som är gratis inte enbart som att vi reducerar vår kostnad för att köpa varan i fråga, utan vi tenderar även att ge vara ett högre värde för oss själva enbart därför att den är gratis.
En gratis vara blir därmed värdefullare än en vara som kostar marginellt mer än gratis. Det, menar forskarna, är något att tänka på för marknadsförare som med lockpriser vill fånga konsumenter till sin handelsplats. Det effektivaste lockpriset är alltid gratis.
I någon mening ger experiment som dessa stöd för de som förespråkar ett fritt utbyte av digitalt material på Internet. Ett förekommande argument är att gratis nedladdning av musik utgör en effektiv marknadsföring av en artist, vilket genererar större uppmärksamhet och i sin tur fler åskådare på konserter.
Även om allt fler webbplatser säljer musikfiler till olika priser, blir konkurrensen med gratis nedladdning omöjlig. Gratis har ett alltför högt affektivt värde för konsumenten.
Men även om nedladdning av digital kultur skulle legaliseras, är uttrycket ”det finns inga gratisluncher” adekvat. Det finns tendenser till att betalningsviljan för konsertinträden ökar, vilket innebär att gratis musik på nätet genererar ett högre pris för livemusik.
Samma princip torde gälla på annan digital kultur. Gratis är gott, men frågan är det kan existera i en kapitalistisk ekonomi.
Den stora vinsten med att legalisera fritt utbyte av digital kultur blir, med hänvisning till den beteendeekonomiska forskningen ovan, är inte ekonomisk utan affektiv.
Om digital kultur i form av musik, film, foto, texter, konstverk etc vore gratis, betingar dessa kulturyttringar ett högre värde för oss kulturkonsumenter än om priset vore ack så lågt.
Det är ett hyggligt argument i fildelningsdebatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)